Daiktavardžių linksnių adverbializacija ir jų pateikimas „Lietuvių kalbos žodyne“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995) LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI Rita Šepetytė SUBSTANTIVKASUSENS ADVERBIALISERING OCH DERAS BEHANDLING I ”LITAUISK ORDBOK” Adverbialisering, eller adverbialisering av ord, definieras som ”övergången från andra ordklasser till adverbkategorin” (LKM: 204); i de senaste arbetena om litauiskans morfologi som ”funktionell bildning av adverb”, där ”former av olika ordklasser och ordkombinationer på grund av vissa semantiska och funktionella omständigheter blir adverb” (Paulauskienė 1994: 380—381). Kasusböjningens adverbialisering i litauiskan har utförligt undersökts och beskrivits av K. Ulvydas; dessutom behandlas detta språkfenomen vanligen i grammatiker. I sådana lingvistiska arbeten används följande karakteriseringar när adverbialisering diskuteras: ”har inte helt brutit förbindelsen med substantivet”, ”mellanstadium”, ”kommer närmast adverben” (Ulvydas 1967: 7, 28, 30, Ulvydas 1959: 80) och liknande. När ”Litauisk ordbok” sammanställs måste man avgöra om kasuset ska behålla sin status eller upphöjas till lexikalt enhets rang och betraktas som ett adverb. Lexikans indelning (gruppering) i klasser (ordklasser) är naturligtvis ett mycket komplicerat lingvistiskt problem. Adverben komplicerar situationen ytterligare genom att de inte utgör en formellt definierbar lexikal klass; den hålls samman enbart av den kategoriska betydelsen av omständighet till handling, eller mer precist av att adverb karakteriserar en dynamisk (verb) eller statisk (adjektiv) egenskap hos ett ting. Med tanke på att stelnade ordkombinationer, t.ex. genast, i grunden, från början betraktas som adverb i LKŽ blir det oklart varför kombinationen į šalį inte betraktas som ett adverb (för övrigt ett rumsadverb i LKG), semantiskt likvärdig med illativformen šalin, som används i de dialekter där illativ saknas som paradigmatiskt kasus. Problemet med att skilja mellan ordklasser löses av den funktionella grammatiken och uppstår över huvud taget inte i talflödet. I traditionella grammatiker (t.ex. LKM: 204), där ordklasser räknas upp, definieras och illustreras med exempel, är det inte heller särskilt svårt att behandla adverbialisering. Svårigheterna börjar när ord ska föras in i ett sådant register som ”Litauisk ordbok”, där ordet måste förses med en morfologisk ordklassangivelse. Först bör behandlingen i LKŽ av adverbialiserade substantivkasus överblickas (1), därefter bör den bedömas (2) och vissa slutsatser dras (3). 1. Som redan nämnts ställs lexikografer, när de beskriver ett substantiv, mycket ofta inför problemet om ett paradigmatiskt kasus som semantiskt har lösgjort sig ska betraktas som ett adverb och tas upp i en separat ordboksartikel eller ”pressas in” i en illustration under det motsvarande substantivet (ibland visserligen separat 142 med en förklaring av den specifika användningen). De ”mest komplicerade” kasusen är singular ackusativ, instrumental och lokativ samt plural instrumental. Att problemet finns framgår tydligt av LKŽ, där behandlingen av det ena eller andra kasuset ofta beror på ordboksförfattarens eller redaktörens uppfattning. Denna situation kan förklaras med att lexikografer i grunden saknar något att stödja sig på, det vill säga att litauiska grammatiker traditionellt inte definierar exakt vilka ord som är ”riktiga” adverb och vilka som bara är adverbialiserade eller ”närmar sig adverben” bland nominalkasusen. I den första litauiska grammatiken anges bland rumsadverben inuti, nedtill (PG: 506), och bland tidsadverben ibland, på kvällarna, om nätterna (PG: 507); där noteras också att ”liksom dativ av grekiska substantiv ofta får adverbkaraktär, har många substantivs singular- och pluralablativer, i synnerhet instrumentalablativer, blivit adverb, t.ex.: i flock och i flockar, med namn, med avdelning, öppet...” (PG: 508). Moderna litauiska grammatiker, som erkänner adverbstatus för vissa substantivkasus, hävdar att ”det ända sedan denna ordklass började formas har funnits, fortfarande finns (och utan tvivel även kommer att finnas) övergångsfenomen mellan nominalord och adverb — ord och konstruktioner där man redan kan urskilja en försvagning av nominal- eller verbal karaktär, men ännu inte kan fastslå fullständig adverbialisering, t.ex.:... i flock (jfr PG: 508 — R.Š.), i ring, som en stolpe..., vid stranden,..., i mitten..., bakom, nedanför,..., i en hög” (LKG: 428). I den senaste litauiska grammatiken kompliceras avgränsningen av adverb, kan man säga, ytterligare; där står det att ”det ända sedan denna ordklass började formas har funnits, finns (och utan tvivel även kommer att finnas) övergångsfall mellan nominalord och adverb — konstruktioner och ord där den egentliga adverbbetydelsen framträder först när inga attribut förekommer, t.ex.: av synen, på morgonen, i ring, i grupp, med sidan, som en blixt. Men så snart sådana konstruktioner och ord används med attribut kan det inte längre vara tal om någon adverbiell karaktär, t.ex.: från tidig morgon, i en stor grupp, med höger sida” (DLKG: 411). De två långa citaten har återgetts för att visa att litauiska grammatiker inte argumenterar för att substantivkasus klassificeras som adverb (t.ex. varför skulle ett attribut upphäva ”den egentliga adverbbetydelsen”?). Det är därför förståeligt att ordboksförfattare och redaktörer ofta efter eget gottfinnande tar upp (eller inte tar upp) vissa substantivkasus i adverbklassen. Exempelvis redovisar LKŽ systematiskt den så kallade tidsackusativen, som semantiskt har fallit ur paradigmen, som en illustration av substantivet; exempelvis betraktas på dagen som ett tidsadverb i LKG (LKG: 458), medan LKŽ i substantivartikeln dag tar upp det som en vanlig illustration (För somliga är dagen lätt, för somliga natten, och för somliga aldrig Se). En gång redovisas inte heller i LKŽ som en egen artikel, medan den analoga formen en gång nämns bland tidsadverben i LKG (LKG: 455) och också redovisas i LKŽ som en egen artikel med märkningen adv. Nedanför skiljs inte ut som adverb i LKŽ, medan åt sidan (och åt sidan) redovisas som adverb (tydligen kommer man att göra likadant även med inuti, i mitten, ovanpå). En genomgång av de utgivna banden av LKŽ visar att man i de nyaste banden tenderar att mer konsekvent skilja ut kasus som semantiskt har ”fallit ur paradigmen” och redovisa dem i separata artiklar som 143 adverb. Men inte heller där finns någon större konsekvens. Vanligen särskiljs de kasus som betecknar tid eller plats, t.ex.: pavakarė adv. ”före kvällen” (intill finns artikeln pavakarė sf. 1. ”tiden kring kvällen, innan det skymmer”); pavakariais adv. ”om kvällen, före kvällen”; pagiriomis ”i gryningen”; šalyje ”nära, intill”; šalinis ”från sidorna, från flankerna”; kairėn ”åt vänster”; kartais ”ibland, då och då”; prieblanda ”i skymningen”; prieblandžiu ”detsamma”; priebrėkšmiu, priebrėkšmiais ”i gryningen, i skymningen”; priekin ”framåt i rörelseriktningen, framåt”; priešryčiu ”strax före morgonen”; šonais ”intill”; šonan ”åt sidan, bortåt”; tamsėje ”i kvälls- eller nattmörker, efter mörkrets inbrott”; tarpais 1 ”på vissa ställen, fläckvis, här och där” och tarpais 2 ”ibland, emellanåt, då och då”; daiktais ”på vissa ställen”; amžiais 1 ”hela tiden, mycket länge” oran 1 ”ut”; lauke ”på utsidan” osv. Även ett och annat kasus med sättsbetydelse särskiljs som adverb, t.ex.: drauge 1 ”i samma grupp, tillsammans, inte separat”; mainais ”genom att byta, i utbyte”; skyrium ”separat”; choru ”alla tillsammans, unisont”; balsu ”högt, med röster”; raštu ”skriftligen”; šuoliais ”i språng, med hopp, i full fart”; risčia ”med snabb, tät gång (springa, rida, åka)” osv. 2.1. Vid bedömningen av hur adverbialiserade substantivkasus återges i LKŽ bör man först framhålla diskrepansen mellan denna ordbok och LKG. Den stora diskrepansen mellan LKG och LKŽ:s band 1–8 kan förklaras av att LKG ännu inte hade publicerats när dessa ordboksband gavs ut (1971). Från och med LKŽ:s band 9 minskar diskrepansen, men kvarstår ändå. Exempelvis har LKŽ inte tagit upp som separata lexem former som nämns i LKG som adverb (pagrioviais, patakiais — LKG: 443, senybėj, senybėse — LKG: 455, pradžioje — LKG: 456, popiečiu, prievakarėj — LKG: 458, prieblandelėj, prietemelėj, prietemeliais, prietemelytėj — LKG: 459, šešiose — LKG: 436) eller som övergångsfall (paavyzdžiais, pabalais, padebesiais, padirviais, pakluonėm, pakampėm osv.). 2.2. Utan att ifrågasätta ”Lietuvių kalbos gramatika” vad gäller indelningen av adverb är diskrepansen mellan den och ordboken något överraskande. Men om ordboksredaktörerna förhåller sig kritiskt till LKG:s uppgifter skulle man vilja se mer precisa kriterier för vilka adverbialiserade kasus som tas upp i LKŽ. Man skulle önska att ett visst system upprätthölls. Det är just detta som saknas i LKŽ även i detta avseende. 2.3. Man kan anta att LKŽ bygger på en lexikografisk tradition. I F. W. Haackos ordbok (Haack 1730) anges till exempel följande som adverb: drauge adv., iš vidaus, iš viršaus, lauke adv. loci, laukan adv. loci, priešais (utan märkning), rytmečiais adv. temp., rytą metą adv. temp., šalin adv. loc., vakarais adv. temp., vargu adv. dubit., Pil. I Ruigio-ordboken (Ruhig 1747) upptas, utöver dessa, även: apačioj adv., kartais (utan märkning), čėsu adv., rytmetyj adv. I LKŽ saknas som separata lexem endast apačioj, rytmečiais och rytmetyj (jag avser de utgivna banden). I G. H. F. Nesselmanno ordbok (Nesselmann 1851) står laukan, priešais (utan märkning), čėsu som separata artiklar, ¹ Bland övergångsformerna av plural instrumental nämns i LKG även pabobais, trots att detta inte är en kasusform — substantivet *pabobys har över huvud taget inget paradigm. 144 drauge, greta, lauke (ursprungligen laukia), šalia, šalimis, šalin med märkningen adv., lauke med märkningen adv. och förklaringen ”eg. locat. von laukas”; formerna apačioj, kartais, risčia, rytmečiais, suoliais, tarpais, prysokiais i artiklarna för motsvarande substantiv; fraserna iš vidaus, iš viršaus, iš pradžios likaså i artiklarna för motsvarande substantiv. I den ordbok som i LKŽ betecknas med förkortningen NdŽ tas följande upp som adverb: drauge, greta, laukan, oran; priešais, šalia, šalį, šalim, šalimis, šalin, šoriais, tarpais, iš karto, iš pradžios (originalets stavning — R.Š.); truputį — upptagen separat som betydelse 2 av substantivet truputis. I LKŽ anges formerna kruopą, kuliais, šuoliais, choru, laiku, mainais, metu, nakčia, paryčiais, pavakare, risčia, raštu, šonais som adverb, medan NdŽ inte har motsvarande illustrerande exempel från substantivartiklar. Det vore alltså inte korrekt att hävda att LKŽ följer en lexikografisk tradition. För övrigt har traditionen inte heller upprätthållits i utgåvorna av den moderna språkordboken (DŽ¹, DŽ²), som tycks bygga på LKŽ och dess excerpter: adv. choru, balsu (endast den adverbiella betydelsen hos singularis instrumental anges), laiku (upptaget i DŽ²), iš karto, iš pradžių, paryčiais, pavakare, raštu osv. har inte tagits upp. 2.4. Man kan alltså säga att en lexikografisk tradition utvecklas i LKŽ, dvs. att allt fler kasusformer, jämfört med tidigare litauiska ordböcker, förs till ordklassen adverb. Det iögonfallande är emellertid att systematiken inte upprätthålls — det är oklart varför kasus av vissa substantiv betraktas som adverb, medan kasus av andra, semantiskt likartade substantiv inte gör det. Detta ska jag illustrera med några exempel. Formen pašalėje tas upp som adverb med betydelsen ”intill, bredvid”, medan nuošalėje anges som en adverbialiserad betydelse 2 av substantivet nuošalis; priešakyje och priekyje har inte tagits upp som separata artiklar, men av någon anledning har formen prieky tagits upp (trots att tidsbetydelsen även är karakteristisk för substantivet priekis). Formen priekin har tagits upp, men den analoga formen priešakin (”Jis žengia priešakin”) saknas. Adverbet daiktais har tagits upp (”Upė daiktais išdžiūvusi K”), och man kommer uppenbarligen att göra detsamma med vietomis, men den analoga formen plotais (”Rugiai plotais išplikę K”) klassificeras inte på detta sätt. Adverbet šoriais förklaras (enligt LKŽ:s uppgifter) som ”stötvis, i vindbyar” och ”i stråk, ränder”, men varken gūsiais eller ruožais betraktas som adverb. Nuorudeniu ”i början av hösten, på hösten” har tagits upp — apyrudeniu (Apyrudeniu numirė Grž) — i substantivartikeln, aptemiais som adv., apytamsiais som substantiv, osv. 2.5. Det bör påpekas att LKŽ oftast behandlar kasus med tids- och platsbetydelse som adverb; uppenbarligen antas de lättast falla utanför paradigmet. Kasus med sättsbetydelse (singularis och pluralis instrumental) är i detta avseende avsevärt ”missgynnade”. Endast ord som betecknar rörelsesätt särskiljs konsekvent — risčia, šuoliais; uppenbarligen kommer även žingine att tas upp. Andra substantivkasus med sättsbetydelse (med undantag för några få — choru, balsu, mainais och liknande) anges inte i separata artiklar — dessa är formerna ratu (jfr Paulauskienė 1994: 378), būriu, apskritimu, srove, jėga, lašais, vamzdžiu, tūta, glėbiais, gniužulais osv. Man är även obenägen att särskilja ackusativ med kvantitetsbetydelse (med undantag för kruopą), dvs. formerna kąsnį, krūvą, kupetą osv. 2.6. Som framgår av LKŽ orsakar diminutivformer problem för ordboksredaktörerna 145 att substantiv, som vanligtvis presenteras i grundordets artikel, i illustrationen hänförs till adverb. Till exempel illustreras adv. kruopą med avledningarna kruopelę, kruopelytę. I senare ordbandsvolymer, med erkännandet att suffixen -elis, -ė, -ytis, -ė och liknande i alla fall är substantivbildande formanter, tas kasusformer av diminutivavledningar som behandlas som adverb upp i separata artiklar, t.ex.: adv. riščia ir ristėlė, ristutė, adv. šuoliais, šuoliu ir šuoleliais, šuoleliu (men inte šuoliukais), adv. tarpais ir tarpėliais, tarpučiais, tarpukais. Men inte heller detta system upprätthålls fullt ut; till exempel tas šalele upp i artikeln för šalis. 3.0. Efter att ha gått igenom några särdrag i hur substantivkasusens adverbialisering presenteras i LKŽ skulle man vilja dra vissa slutsatser. 3.1. För det första skrivs LKŽ utan tydliga kriterier (eller med inkonsekvent tillämpning av dem) för vilka kasusformer av vilka ord som ska behandlas som adverb, när ett kasus är semantiskt isolerat (Ul vydas 1967: 7) och när dess ändelse ”förlorar kasusmarkörens funktion” (Ul vydas 1959: 84). Att ett substantivkasus fungerar som subjekt i en mening, ett annat som objekt och ett tredje som adverbial betyder inte i sig att något av dem är semantiskt isolerat (diena prašvito; aš mėgstu dieną, nekenčiu nakties; dieną dirbu). Substantiv med tidssem kan ha tidsadverbial betydelse i lokativ, instrumentalis och ackusativ, substantiv med platssem platsadverbial betydelse och substantiv med sätts- och mängdsem sättsadverbial betydelse. Detta är paradigmatiska kasusbetydelser; grammatikor anger ju tidsackusativ (Jablonskis 1928: 73—74; LKG I: 197), tidsinstrumentalis (Jablonskis 1928: 81—83 — exempel: nakčia, protarpiais, gaidgyste etc.; LKG I: 201 — exempel kartais (sic!)), väg- (plats-)instrumentalis (Jablonskis 1928: 79—81 — exempel: tarpais, daiktais, ruožtais osv.; LKG I: 203), sättsinstrumentalis (Jablonskis 1928: 86—88 — exempel: balsu, šuoliais, kuliais; LKG I: 203—204), tidsinessiv och tidsillativ (LKG I: 206, 208). Enligt min mening är det faktum att sådana former används utan attribut (vilket anges som en av de viktigaste indikatorerna på ”adverbialisering” (Ul vydas 1963: 8; LKM: 204; DLKG: 411)) inte ett tillräckligt argument för att betrakta dem som adverb. Tvärtom visar möjligheten att använda dem med attribut att de bara är kasusformer, inte lexem. Till exempel anges frasen didokais šuoliais i LKŽ i substantivet šuoliss artikel, medan šuoliais lyfts ut som ett separat adverb; tarpučiais tas upp som adverb (Tarpučiais ger det bättre när man inte dricker. Jrb), medan en fras med motsvarande betydelse (tidsbetydelse) — (Tokiais tarpučiais užeina lyt Jrb) — används som exempel på betydelsen hos substantivet tarpas. Uppenbarligen är detta bara en komplikation av ordbokens struktur. De adverb som formellt endast är kasusformer kan vanligtvis inte ha några attribut, t.ex.: retkarčiais, priešokiais (substantivet priešokis är uppenbarligen bara en retrograd bildning), pašokom och liknande. Att ackusativformer som uttrycker mängd, såsom trupuči, kruopą, kasnelį, valandėlę och liknande, tillhör böjningsparadigmet visas också av att de i nekande konstruktioner övergår till genitiv (palauk trupučio, nelauksiu nė trupučio), dvs. de beter sig som vanliga paradigmatiska kasusformer. 3.2. Beteckningen adv. bör användas först efter noggrant övervägande av om kasusformen verkligen har fallit ur paradigmet eller om den fortfarande kan ”pressas in” bland andra substantivkasusformer. 146 kasusformer. Som användare av litauiska letade jag efter ordet kartais2 i substantivet kartass artikel (de båda är förbundna genom tidsbetydelsen), medan ordet kartu sökte jag på en annan plats i ordboken. Jie sustojo greta (gretomis) har betydelsen sätt (greta — ett sätt att ordna föremål, på liknande sätt som sustojo eile, eilėmis, eina vorele och liknande); dessa fraser kunde illustrera substantivet greta. Greta⟧ i meningen Aš atsisėdau, o ji atsistojo greta skulle vara ett adverb (platsbetydelse). 3.3. De flesta inkonsekvenserna i hur adverbialiseringen presenteras bör ändå ursäktas med att det saknas en teoretisk grund i detta avseende – i grammatikerna är substantivkasusens ”stelnande och adverbialisering” otillräckligt underbyggd. LITERATŪRA DLKG — Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1994. DŽ1 — Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1972. DŽ2 — Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1993. Haack F. W. 1730 — Vocabularium Litthuanico-Germanicum et Germanico-Littvanicum, Halle. Jablonskis J. 1928: Rygiškių Jono. Linksniai ir prielinksniai, Kaunas. LKG — Lietuvių kalbos gramatika 2, Morfologija, Vilnius, 1971. LKGI — Lietuvių kalbos gramatika 1, Fonetika ir morfologija, Vilnius, 1965. LKM — Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius, 1976. LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas 3—15, Vilnius, 1956 — 1991; II leid. 1—2, 1968—1969. NdŽ — Lietuvių rašomosios kalbos žodynas. Lietuviškai-vokiška dalis 1—5. Sudarė H. Niedermnas, A. Sennas, F. Brendris, A. Saly s, Heidelberg, 1932—1968. Neselmann G. H. F. 1851 — Wörterbuch der Littauischen Sprache, Königsberg. Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius. PG — Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1957. Ruhig P. 1747 — Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon..., Königsberg. Ulvy das K. 1959: Dėl vienaskaitos galininko prieveiksmėjimo dabartinėje lietuvių kalboje. — Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 75—89. Ulvy das K. 1967: Vienaskaitos vietininkų prieveiksmėjimo klausimu.— Lietuvių kalbotyros klausimai 9, 6—42. ADVERBIALIZATION OF SOME SUBSTANTIVAL FORMS AND THEIR PRESENTATION IN THE DICTIONARY OF THE LITHUANIAN LANGUAGE Summary The article deals with the lexicographical problem of adverbialization. The author presumes that only those substantival forms which cannot be related to declensional paradigm of corresponding substantive, must be given separate entries in the dictionary as adverbs. The possibility of having attributes (bego šuoliais — bėgo dideliais šuoliais) and the usual transformation that takes place in negative sentences (davė truputį — nedavė nė trupučio) show that spoken forms belong to the class of nouns and not to the one of adverbs. 2 Beje, J. Jablonskis šį žodį pateikia kaip laiko įnagininko iliustraciją: Kartais ir vilkai moka pasirodyti meiliūs (Jablonskis 1928: 81). 147