Apie latgaliečius ir jų kalbą

W. Mańczaks ”Kritik av laryngalteorin” (”Critique de la théorie des laryngales”, p. 237—247), St. Stachowskis ”Det grekiska språkets roll i det osmansk-turkiska språkets historia” (”Die Rolle des Griechischen in der Geschichte des Osmanisch-Türkischen”, p. 377—385), W. Stefańskis ”Några anmärkningar om de indoeuropeiska språkens pronominaländelser” (”Quelques remarques concernant la flexion pronominale en indo-européen”, p. 393—400), K. T. Witczaks ”Protetiska vokaler i hettitiska och andra anatoliska språk” (”’Prothetic vowels’ in Hittite and other Anatolian languages”, p. 495—502) m.fl. Denna artikelsamling är inte bara en fin hyllning till den framstående polske lingvisten, en forskare med mycket breda intressen och en oförgätlig människa, utan också ett betydande bidrag till de filologiska områden som Jan Safarewicz var nära knuten till. Samlingens redaktör Wojciech Smoczyński förtjänar sina kollegers varmaste tack. Algirdas Sabaliauskas OM LATGALIERNA OCH DERAS SPRÅK Kanske blir många förvånade, men även Lettlands ambassadör i Litauen, Albertas Šarkanis, sade vid ett tillfälle att det är lättare för latgalierna1 att lära sig litauiska än standardlettiska2. Vi vet mycket lite om dessa latgalier, som ibland till och med gärna betraktar sitt språk som ett separat baltiskt språk och inte som en lettisk dialekt. De är på sitt sätt våra bröder, inte bara genom gemensamt ursprung utan också genom ett gemensamt öde. Liksom de flesta litauer är de katoliker. Många präster av litauisk härkomst verkade i deras land. I mer än två århundraden var detta land en del av den polsk-litauiska staten. Tillsammans blev vi en del av det ryska imperiet. Tillsammans förlorade vi rätten att trycka med latinska bokstäver. Litauens ”fattigskola” motsvarar exakt latgaliernas ”moates skola pi ratina” (”moderskolan vid spinnrocken”). Och i deras offentliga skolor hängde anslaget: ”Det är strängt förbjudet att tala lettiska”. I huvudsak ägnas frågan om latgalierna åt publikationen ”Baltu filoloģija. V. Rakstu krājums” (Ansvarig redaktör Dz. Paegle. Riga, 1995), utgiven av institutionerna för baltiska språk och lettisk litteratur vid Lettlands universitet. En del av de här publicerade artiklarna är föredrag som hölls vid den traditionella konferens till minne av den framstående lettiske lingvisten Arturs Uozuols (Ozols, 1912—1964), som ägde rum den 18 mars 1994. Temat var denna gång ”Latgale och det lettiska språket i Latgale”. De artiklar som publiceras separat i volymen är också intressanta för forskare i litauiska och Litauens historia. För historiker är E. Mugu-revičius artikel ”Skriftliga källor och arkeologiskt material om den äldre latgaliska historien” (”Rakstītie avoti un archeoloģijas materiāli par latgaļu senāko vēsturi”, p. 7—12) utan tvekan intressant. Här behandlas de ryska krönikornas Norova (Neroma, 1 för Lettland använder särskilt termen latgalietsi ’latgalier’, eftersom termen latgali ’latgaler’ i den vetenskapliga litteraturen betecknar den forntida baltiska stammen, som levde både i Latgale och i Vidzeme och gav namn åt det lettiska folket och staten. 2 N o r k ū n a s Z. Vänner, aldrig fiender. En intervju med Lettlands ambassadör i Litauen, herr Alberts Šarkanis. Litauen i världen, 1995, 3, 18. 218 Morava), som man försökte koppla samman med antikens författares neurier, vår Neris, medan andra betraktar den som ett avskrivarfel i stället för Lotowa. Henrikas Lett (1200-talet) använder i sin ”Livländska krönika” benämningarna letter och latgalier som synonymer: ”Lethos, qui proprie dicuntur Lethigalli” (”letterna, som egentligen kallas latgalier”). Man antar att latgalierna från och med 1600-talet redan kallades letter. Särskilt värd språkvetarnas uppmärksamhet är A. Stafeckas artikel ”Den latgaliska skriftspråksnormeringens förlopp och nuvarande tillstånd” (”Latgaliešu rakstu valodas normēšanas gaita un stāvoklis mūsdienās”, s. 18—23). Författaren konstaterar att det vid sidan av lettiskans standard- (litteratur-)språk, som har utvecklats på grundval av de lettiska låglandsdialekterna (lejaslatviešu), i nästan tre århundraden har funnits en andra lettisk skriftspråkstradition, som bygger på de latgaliska varieteterna av de lettiska höglandsdialekterna. Detta är latgaliernas skriftspråk, som ”har genomlidit ett andra tryckförbud3 och återuppstår”. S. Stafecka lägger fram konkreta förslag till hur det nuvarande latgaliska språket bör reformeras. Hon föreslår att berika det med dialektordförråd, ”återuppliva” vissa morfologiska former, befästa fonetiska drag som används i större utsträckning i dialekterna osv. Av I. Kristovskas artikel ”En blick på 1800-talets latgaliska grammatiker” (”Ieskats 19. gs. latgaliešu gramatikās”, s. 13—17) får vi veta att den första latgaliska grammatiken gavs ut i Vilnius år 1817 i en upplaga på 400 exemplar. Enligt vissa var författaren J. Akelēvičius, enligt andra J. Rimkevičius. En av de två kända handskrivna latgaliska grammatikerna från 1800-talet förvaras i Martynas Mažvydas-biblioteket i Vilnius. Den skrevs år 1817. Författaren är okänd4. Många intressanta fakta presenteras i L. Leikumos artikel ”Latgaliska i skolorna i Latgale” (”Latgales latviešu voloda skolā”, s. 24—33). Omkring 1625 (senast 1628) grundade jesuiterna den första skolan i Latgale, i Daugavpils. Åren 1757—1844 verkade ett prästseminarium i Kraslava, som var Latgales viktigaste kulturcentrum vid den tiden. År 1907 öppnades den första församlingsskolan i Rezekne, där undervisning på latgaliska gavs inte bara i religion utan även i andra ämnen. Enligt en anvisning från skolavdelningen vid utbildningsministeriet undervisades alla ämnen i Latgales skolor på latgaliska under de två första åren från och med 1923, medan ”standardlettiskans litterära dialekt undervisas från och med det tredje skolåret”. Sedan 1989 har en särskild kurs, ”Latgaliskt skriftspråk”, undervisats vid Lettlands universitets filologiska fakultet (sedan 1994 har kursen hållits på latgaliska). Den latgaliska pressen får nytt liv. Men det går fortfarande mycket trevande att införa hemspråket i denna region (eller dialekten) i skolorna i Latgale. Som en intressant detalj i artikeln kan nämnas att F. Trasuns, uppmuntrad av litauiska seminarister, tillsammans med J. Višnevsk’u år 1884 började undervisa seminarister från Latgale i latgaliska vid prästseminariet i Sankt Petersburg. O. Bušas artikel ”Ortnamn från Latgale i lettiskans standardspråk. Problem” (”Latgales vietvārdi latviešu literārajā valodā. Problēmas”, s. 34—37) har också anknytning till temat Latgale, liksom V. J. Zepas artikel ”Om ortnamn från Latgale i Endzelīns samlade verk” (”Par Latgales vietvārdiem 3 Författaren syftar här på att nästan enbart lettiskans standardspråk infördes i skolorna i Latgale från och med 1934. År 1938 upphör tidningen ”Latgolas Škola” att existera, och andra världskriget och sovjetmakten medför ett andra, om än inofficiellt, tryckförbud för latgalierna. 4 B r e i d a k s A. Anonims latgalīšu gramatikas manuskripts. — Katōļu Dzēive, 1990, Nr. 8, 34. 219 Endzelīns samlade verk”, s. 38—39). Bland artiklarna i publikationen som behandlar andra ämnen vill man först och främst uppmärksamma P. Vanagos artikel ”Den lettiska katekestextens ursprung från 1586” (”1586. gada latviešu katehisma teksta izcelsme”, s. 52—62), där en noggrann analys av källorna till detta lettiska språkminnesmärke presenteras. Andra artiklar som publiceras här kan också vara intressanta för forskare i litauiska: M. Rudzytės ”Om braslavianernas lexikon” (”Par braslaviešu leksiku”, s. 40—43), V. Rūkes-Dravinės ”De gamla gärdesgårdarna i norra Vidzeme kring Valmiera” (”Senie žogi Ziemeļvidzemē ap Valmieru”, s. 44—51), A. Rekenos ”Särdrag hos verbformerna i J. V. Goethes översättning av ”Faust”” (”Verba formu īpatnības J. V. Gētes ”Fausta” atdzejojumā”, s. 63—71), A. Kalnačos ”Tidskategorin i lettiska grammatiker” (”Laika kategorija latviešu gramatikās”, s. 72—80), J. Grigorjevos ”Akustisk karakteristik hos vokalerna i lettiskans standardspråk” (”Latviešu literārās valodas patskaņu akustisks raksturojums”, s. 81—83). P. Vanagas recenserar den nya utgåvan av Adolphijis lettiska grammatik (1685), sammanställd av den australiske lingvisten T. G. Fennell. Han ger också en mycket utförlig översikt över litauisk språkvetenskaplig litteratur från 1993—1994. L. Baluodė skriver om det internationella seminariet ”Litauistik vid världens universitet”, som hölls vid Vilnius universitet 1994, och om konferensen ”Litauen-Lettland: dåtid, nutid, framtid”, som samma år hölls vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas. A. Stikanė informerar om Lettlands filologförenings verksamhet, T. Karma om en konferens vid Tartu universitet ägnad åt problemen kring skriftspråken hos folken i det baltiska området, och S. Kļaviņia om seminariet ”Språk och teknologi i Europa efter år 2000. Ett baltiskt perspektiv”, som hölls i Riga. Den framstående lettiska språkforskaren Alysė Launas (1914—1994) minne hedras. Algirdas Sabaliauskas SYNTAXEN I DE LETTISKA FOLKVISORNA Äntligen har vi fått den monografi som den framstående lettiska språkforskaren Alfredo Gateris skrev för flera decennier sedan, ”Lettische Syntax: die Dainas”1 (Lettisk syntax: (folk)visor). Med utgångspunkt i ett mycket omfattande material av folkvisor analyseras där ingående morfosyntaxen i språket i lettiska folkvisor. A. Gateris är den ende forskare som har ägnat syntaxen i lettiska folkvisor ett separat, omfattande arbete (bokens analytiska och syntetiska delar omfattar tillsammans 648 sidor). Några korta ord om verkets författare. A. Gateris föddes den 24 april 1921 i Spyvuli, i Kalnciempu socken i nordöstra Lettland. Efter att ha gått ut gymnasiet i Madona 1941 studerade han från 1942 germansk filologi och indoeuropeisk språkvetenskap— 1 Gāters A. Lettische Syntax: die Dainas. Herausgegeben von Hildegard Radtke. Frankfurt am Main; Berlin; Bern; New York; Paris; Wien: Lang, 1993. 679 p. 220