Kiprijono Nezabitausko žodyno autorius

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Översikter. Recensioner. Anmärkningar Opinions. Reviews. Observations Überblicke. Rezensionen. Anmerkungen Giedrius SUBAČIUS FÖRFATTAREN TILL KIPRIJONAS NEZABITAUSKAS ORDBOK Sedan 1800-talet lever traditionen kvar att betrakta Kajetonas Nezabitauskas som författare till den handskrivna ordboken, som brann upp i Warszawa under andra världskriget: ”Žodinikas // Letuwiszkaj—Žemaitiszkas // yr // Lenkiszkaj yszrozitas [...] tom I-szy // od Lit. A do I wlasznie — // przez // Kajetana Niezabitowskiego // Żmuidina” (titeln enligt Vincas Maciūnas, Mūsų senovė, 1940, bd 3, nr 1(10), s. 142). År 1963 och 1967 publicerade A. Kaupuž i Literatūros bd 6 och bd 10 många brev från Ivan Loboiko, kanslern greve Nikolaj Rumiantsev och Kiprijonas Nezabitauskas, av vilka det otvetydigt framgår att ”den verklige författaren till ordboken var Kiprijonas Nezabitauskis”, Kajetonas äldre bror*. Ändå tvivlar man än i dag ofta på om det inte var Kajetonas som skrev ordboken (jfr Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija. V., 1990. Bd 4. S. 128; Žukas V. Nezabitauskis—Zabitis Kajetonas Rokas. — Tarybų Lietuvos enciklopedija. V., 1987. Bd 3. S. 212 m.fl.). Utan att upprepa A. Kaupužs uppenbara argument för Kiprijonas upphovsmannaskap bör man väga argumenten för varför Kajetonas fortfarande betraktas som författaren. 1. Kajetonas anges som upphovsman i titelrubriken. Först bör det sägas att titelsidan måste ha skrivits betydligt senare än själva ordbokstexten (diftongerna aj, ej, uj skrivs i titeln med j, men den skrivningen blev vanlig först på 1830-talet, medan de i själva texten tycks ha markerats med y — Atkakbintgirey, vilket kan vara den skrivning som användes 1823). När brodern Kiprijonas efter upproret 1831 emigrerade till Paris och dömdes till döden in absentia kunde Kajetonas utan rädsla skriva sitt eget efternamn på sin brors ordboks titelsida. 2. Andra källor från 1800-talet nämner en ordbok över det litauiska språket som Kajetonas hade (med-)författat (Kurjer Polski, 1830, nr 64; Dykcyonarz Biograficzny powszechny. Warszawa, 1851). Dessa publikationer hämtade dock troligen sin information från Kajetonas själv, som då arbetade vid Warszawas censurkommitté. Kajetonas själv sade också i brev- * Se: K a u p u ž A. Kai kurios papildomos žinios apie Lietuvos kultūros veikėjus XIX amž. pradžioje Vilniaus Universiteto prof. I. N. Loboiko laiškuose. Literatūra 6, 1963, s. 207—222; K a u p u ž a A. XIX a. pradžios Lietuvos kultūros veikėjai pagal prof. I. N. Loboikos susirašinėjimą su N. P. Rumiancevu, muziejaus steigėju. — Literatūra 10, 1967, s. 165—199. (red. p.) 212 ...de till professorn i Kraków, Wiszniewski, och Simonas Daukantas att han hade skrivit en ordbok över samogitiska—litauiska. Men dessa brev innehåller osanningar. För Wiszniewski skryter Kajetonas med att han själv hade sammanställt ett häfte om bin (1823), fast i brodern Kiprijonas namn (även om språkanalysen bekräftar att det var Kiprijonas, inte Kajetonas, som var upphovsman), att kansler N. Rumiantsev tackade honom för översättningen (i själva verket tackade han Kiprijonas), att han hade tryckt häftet Rozmyślania wieśniaka rolnika (men förteg dess författare Dionizas Poška), och att Dziennik Wileński hade publicerat hans skildring av en resa genom Samogitien (fastän det där bara beskrivs Poškas Baublys) – de två sistnämnda fallen uppmärksammades redan av V. Maciūnas. I brevet till S. Daukantas nämnde Kajetonas, när han räknade upp sina förtjänster, varken översättningen av häftet om bin eller Rozmyślania wieśniaka rolnika – han måste ha anat att Daukantas kunde känna till deras verkliga författare. I båda breven säger Kajetonas dessutom att han hade färdigställt sin ordbok, trots att det manuskript som brann upp bara hade skrivits fram till början av bokstaven K (V. Maciūnas). Som framgår av I. Loboikos brev hade Kiprijonas emellertid också bara skrivit ordboken fram till bokstaven K. Det är därför svårt att förneka att Kajetonas gärna skröt och tillskrev sig andras verk. Dessutom är det viktigt att Kajetonas var meningsfrände till D. Poška och samtidigt Kiprijonas konkurrent. Poška skrev: ”jag har inte sett någon bättre ortografi än [...] i Kajetonas Nezabitauskas ABC-bok”. Å andra sidan började Poška också skriva en konkurrerande ordbok medan Kiprijonas ännu arbetade med sin (mars 1825), det vill säga han konkurrerade med Kiprijonas om att skapa och införa ett skriftspråk för samogitiska—litauiska. Om Kajetonas hade varit författaren skulle vännen Poška knappast ha underlåtit att stödja hans arbete och i stället valt att tävla med honom snarare än hjälpa honom. Alltså: även om manuskripten inte har bevarats finns det många argument som visar att Kajetonas, som gärna skröt och prisade sig själv, också ville tillägna sig sin bror Kiprijonas ofullbordade litauiska ordbok. Därför bör, som A. Kaupuž redan har påpekat, Kiprijonas Nezabitauskas betraktas som ordbokens författare. EN BOK OM DE BALTISKA SPRÅKEN I Tyskland, med dess gamla traditioner inom forskningen om de baltiska språken, har det under de senaste åren publicerats nya arbeten av betydelse för baltistiken. Ett av dem är boken ”De baltiska språken. En introduktion”, skriven på tyska av tre lingvister och utgiven 1994.1 Den vackert tryckta boken på 416 sidor består av fyra huvudkapitel. Författaren till det ganska omfattande inledningskapitlet (s. 15–70) är lingvisten Rainer Eckert, som har gjort mycket för den baltiska språkvetenskapen och för att popularisera den. Mycket kortfattat, man kan säga encyklopediskt, ger han den viktigaste informationen om alla baltiska språk och folk, deras namn och historia, och behandlar de utdöda preussarna, sudauerna, jatvingerna, kuronerna, semgallerna och selonerna, som assimilerades av andra folk. Det är förståeligt att störst utrymme här ägnas åt de två nu levande baltiska folken – litauerna och letter – och deras historia: de mest ödesdigra händelserna som följt dessa folk från 1 E c k e r t R., B u k e v i č i ū t ė E.-J., H i n z e F. Die baltischen Sprachen. Eine Einführung. Langenscheidt. Verlag Enzyklopädie. Leipzig, Berlin, München, 1994. 213