Įterpinių sampratos lietuvių kalbos sintaksėje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Gintautas AKELAITIS INSKOTTENS BEGREPP I LITAUISK SYNTAX Hittills har endast fragment av den litauiska syntaxens historia skrivits. Ett sådant fragment borde vara historien om forskningen om inskott, där utvecklingen av uppfattningen om inskott är särskilt viktig. I forskningen om litauiska före slutet av 1800-talet finner man syntaktiska konstruktioner och ord som dagens syntaktiker kallar inskott, men de har varken benämnts eller diskuterats på något sätt. Den första vetenskapliga litauiska grammatikens författare A. Schleicher anger exempelvis, när han behandlar prepositionen anot, som används endast i inskjutna konstruktioner: ”anots betydelse är oklar för mig; den är möjlig och används i sådana kombinationer: anot tevo, anot jo žodzo <...>” (Schleicher 1856: 280); F. Kuršaitis följde hans exempel (jfr Kurschat 1876: 389). Det är inte heller förvånande: före 1911, då J. Jablonskis ”Lietuvių kalbos sintaksė” utkom, fanns ingen beskrivning av satsens syntax — syntaktiska frågor behandlades enligt principen för ordklassernas syntax (jfr Būda 1987: 13 m.fl.), och över huvud taget var litauisk syntax svagt utvecklad som språkvetenskapligt område (jfr Sabaliauskas 1979: 197, Zinkevičius 1992: 153). Ändå försökte man redan före J. Jablonskis arbeten i de första litauiska grammatikorna benämna det som med dagens term kallas inskott, även om det inte behandlades separat. De första termerna för inskott och de första exemplen på inskott förekom i förklaringar av interpunktion. I A. Barauskas ”Kalbomokslyje lietuviszkos kalbos” (1896: 59)1 anges vid behandlingen av kommatering: ”Med skiljetecken (komma — G. A.) avskiljs inskjutna ord, inskjutna satser...”; i Petro Gražbylis (P. Januševičius) ”Santaikoje (syntaxis)...” (1905: 28) används termerna ”inskjutna ord”, ”inskjutna satser”2. Tyvärr ges inga exempel i dessa arbeten som visar vad termerna betyder. I sin ”Kalbamok slyje” (1906 64—65) använde A. Stuobris, när han förklarade bruket av parenteser (parentetiska tecken), termerna ”infogade ord och satser” och gav exempel som visar att författaren med dessa termer avsåg konstruktioner som i dagens syntaxforskning betraktas som inskott, t.ex.: Broderskap, jämlikhet — dessa vackra band (Kristus kungjorde dem för mänskligheten för länge sedan) skall endast genom århundradena försona alla med Gud. Om litauiska verk skrev endast en person på litauiska (närmare bestämt på samogitiska) 1 Dėl ”Kalbomokslio” išleidimo istorijos ir datos žr.: Sabaliauskas 1979: 168; Zinkevičius 1992: 113 ir kt. 2 I sin utförliga studie av litauiska språkvetenskapliga termer angav A. Balasaitis inte denna termvariant (se Balasaitis 1961). 179 Daukantas ir pan. J. Jablonskis behandlade inskott som ett syntaktiskt fenomen — en viss ”egenart”, ”variation” i satser — separat år 1911 i läroboken ”Lietuvių kalbos sintaksė”, utgiven under pseudonymen Rygiškių Jonas. Eftersom denna ”Syntax” saknar såväl definitioner som syntaktisk teori och därmed också en teoretisk behandling av inskott (och det finns för övrigt ingen anledning att sakna sådant i läroboken), är de många exemplen av störst värde; deras urval, klassificering och framställningssätt visar författarens teoretiska synsätt. Av de många exemplen framgår att J. Jablonskis begränsar inskott till ord och uttryck av typen matyti, sako, vadinasi, vienu žodžiu med flera, vilka även i dagens syntax utgör inskottens kärna (med avseende på inventariet). I övrigt definierade J. Jablonskis inskott som satser: ”En självständig sats som, när den är inskjuten i en annan, saknar grammatisk förbindelse med den och tillför hela yttrandet en viss förklaring, precisering eller inskränkning av tankeinnehållet kallas en inskjuten sats” (Jablonskis 1957: 519); J. Jablonskis betraktade satser med inskott som sammansatta (se Jablonskis 1957: 531). I detta avseende överensstämmer J. Jablonskis syn med dåtidens ryska syntaktikers ståndpunkter, vilka inskottsforskaren A. Ostanin sammanfattade så här: ”problemet med inskott uppstod först och främst som problemet med en <...> annan, fakultativ sats som förekommer i en sats” (Останин 1969: 4). J. Jablonskis talade inte bara om inskjutna satser — genast efter definitionen tillade han: ”också andra yttranden och enskilda ord skjuts in. Detta är ingen precisering av definitionen — enligt förklaringarna hos D. Ovsianiko-Kulikovskij, författare till dåtidens syntaxläroböcker, och senare även hos A. Peškovskij och deras föregångare, är inskjutna ord delar av en ofullständig sats eller, omvänt, fragment av en förkortad sats⁴ (jfr Останин 1969: 11). Vad inskott innebär beskrev J. Jablonskis, som framgår av definitionen, endast ungefärligt⁵: ”tillför hela yttrandet en viss förklaring, precisering eller inskränkning av tankeinnehållet”. Denna mycket allmänt angivna semantiska funktion hos inskott återspeglade dels inte betydelsen hos de mest typiska inskotten — anot, tėvo, matyti, rodos, sako, vadinas, vienu žodžiu med flera, vilka också utmärker sig bland exemplen J. Jablonskis ger; dels gjorde betoningen av en förklarande, preciserande och inskränkande funktion det möjligt för J. Jablonskis att räkna konstruktioner med be som inskott, jfr: Det fanns sju bröder, förutom Petras. Förutom dessa bevis fanns det många andra, ännu större (Jablonskis 1957: 521). 3 Om förhållandet mellan J. Jablonskis ”Lietuvių kalbos sintaksė” från 1911 och dåtidens ryska läroböcker, se: Palionis 1957: 47—48, Piročkinas 1978: 78—80; Sabaliauskas 1979: 197. 4 Påverkad på detta sätt av A. Peškovskij hävdade M. Durys: ”inskjutna ord (förbindelser) är <...> fragment av fullständiga satser” (Durys 1927: 79). 5 När den formella grammatiska inriktningen vann insteg (J. Jablonskis förblev visserligen trogen den logisk-grammatiska inriktningen) ägnades semantiken föga uppmärksamhet. Dessutom tycks J. Jablonskis inte ha betraktat innehållet i inskott som viktigt: ”en inskjuten sats kan ibland lätt utelämnas helt, och utelämnandet förändrar inte alls satsens fullständiga innebörd. Yttrandet: Du, sako, vakar mieste buvęs betyder lika mycket som satsen: Du vakar mieste buvęs” (Jablonskis 1957: 521). 180 Visserligen motsvarade dessa konstruktioner som uttrycker begränsning inte det viktigaste kännetecknet i J. Jablonskis definition — att parentetiska inskott i en mening ”inte har någon grammatisk förbindelse”. Senare avgränsade J. Balkevičius sådana och liknande konstruktioner som parentetiska inskott ”grammatiskt förbundna med meningen” (se Balkevičius 1963: 270 m.fl.). J. Jablonskis begrepp ”inskjutna meningar” omfattar också de konstruktioner som i den akademiska ”Lietuvių kalbos gramatika” (1976: 714—719) kallas inskott. Det är intressant att J. Jablonskis inte presenterade typiska fall av (ur dagens perspektiv) inskjutna meningar (t.ex.: En gång — flickan var redan tolv år gammal — började de tala på hovvis) tillsammans med ”inskjutna meningar”, utan separat — i samband med förklaringen av hur tankstreck och parenteser skrivs (se Jablonskis 1957: 546—547, 548). En sådan åtskillnad är knappast tillfällig⁶ och skulle kanske göra det möjligt att försiktigt spekulera i att J. Jablonskis anade en viss skillnad mellan parentetiska inskott och inskott i texten (de nuvarande termerna). J. Jablonskis räknade också författarens ord, inskjutna i direkt tal, som ”inskjutna meningar”. J. Jablonskis hade tillräckliga skäl för att behandla författarens ord som parentetiska inskott. Eftersom han betraktade meningar i direkt tal med författarinskjutningar som syntaktiska helheter⁷ (se Jablonskis 1957: 521), måste J. Jablonskis här ha sett en ”underordning”, ”samordning”, ”sammanfallning” eller ”inskjutning” av meningar. Förståeligt nog ligger författarens ord närmast ”inskjutning”⁸ i sin relation till det direkta talet. Även en annan omständighet bidrog till att se en ”inskjutning” här: J. Jablonskis gjorde ingen åtskillnad mellan meningar i återgivet tal med parentetiska inskott och meningar i direkt tal med författarens ord. Han presenterade båda slagen blandade och använde samma skiljetecken, jfr.: ”Vi låg”, säger han, ”två (tillsammans) — jag och våra små”. Šn. ”Du, mor, stanna hos den sjuke”, s a d e f a r, ”så åker jag och hämtar doktorn”, Žt. ”Man måste först tvätta den”, t i l l a d e d e n g a m l e. Žt. ”Gå nu”, s ä g e r h a n, ”hem”, ”sedan”, h ö r m a n, ”ska vi ta reda på vem som bär skulden här”; Nr. osv. Det viktigaste argumentet för att förklara varför J. Jablonskis inte gjorde åtskillnad mellan dessa meningar är uppenbarligen att meningar i talspråket (vars exempel J. Jablonskis främst anförde) ofta har formen av ”minnesmeningar” (jfr. ”<...>sedan”, h ö r m a n, ”ska vi ta reda på vem som bär skulden här”) och skiljer sig från indirekt tal, som är ”participernas språk” (Jablonskis 1957: 527). Det är intressant att J. Balkevičius endast anförde indirekta talsatser med particip tillsammans med inskotten hör, säger. Meningar med parentetiska inskott där alla ord uttalas av talaren kan ställas mot meningar i direkt tal som innehåller författarens ord — de senare är ”meningar med två personer och separata modala kategorier, som i den ena meningen betecknar författarens, och i den andra meningen redan 6 När J. Jablonskis illustrerade skrivningen av kabel, upprepade han tidigare anförda meningar med parentetiska inskott (se Jablonskis 1957: 544). 7 Anot A. Piročkino (1957: 81), ”sintaksinė pilnatis” dubliavo sakinio (dažniausiai sudėtinio) terminą. 8 När J. Jablonskis behandlade de parentetiska inskottens placering i meningen, anförde han: ”<...> om vi flyttar den inskjutna meningen och placerar den i början, får vi också en enkel påståendesats. Så till exempel: Fadern sade: ”Du, mor, stanna hos den sjuke, så åker jag och hämtar doktorn”, — då finns ingen inskjuten mening” (Jablonskis 1957: 521). Denna anmärkning visar J. Jablonskis försök att förklara direkt tal med författarens ord som en sammansatt mening. 181 en annan talares syn på förhållandet mellan den uttalade tanken och den verkliga verkligheten (Balkevičius 1963: 390). J. Jablonskis betonade inte denna motsättning, och på grund av den nämnda likheten hamnade författarens ord bland de parentetiska inskotten9. Under lång tid — från 1911, då Rygiškių Jonas ”Lietuvių kalbos sintaksė” utkom, till 1963, då J. Balkevičius ”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė” publicerades — saknades övergripande arbeten om satsens syntax. Den litauiska syntaxens utveckling och därmed också förståelsen av parentetiska inskott kan bedömas utifrån syntaxläroböcker avsedda för skolor. I P. Klimo syntaxlärobok (första upplagan 1919), som utarbetades efter innehållet i Rygiškių Jonas ”Lietuvių kalbos sintaksė”, liksom i läroböckerna i litauisk syntax av M. Durys (1927), P. Meškauskas (1929), Z. Kuzmickis (första upplagan 1930), J. Ambraška och J. Žiugžda (1940), senare J. Žiugžda (första upplagan 1945) och A. Kalnius (1943), gjordes inga försök att behandla parentetiska inskott på ett mer originellt sätt, och deras begrepp om dem utvecklades inte heller mer ingående jämfört med J. Jablonskis framställning. Av det illustrativa materialet i dessa läroböcker10 att döma förstås parentetiska inskott (särskilt inskjutna meningar) nästan lika brett som i J. Jablonskis arbete. Ändå gjordes en del i dessa läroböcker för att precisera förståelsen av parentetiska inskott. För det första nöjer man sig inte längre med Jablonskis obestämda angivelse när deras semantiska kännetecken beskrivs, utan betonar modala nyanser av tvivel, övertygelse osv. För det andra blir inventariet över parentetiska inskott, särskilt parentetiska ord, större och mer exakt i enlighet med brukets frekvens (jfr. Kalnius 1943: 45–46); med en vid förståelse av inskjutning ges exempel på inskjutna ”syntaktiska helheter” (textinskjutningar) (se Kuzmickis 1930: 104, 160–161). Detta påverkades av att ett nytt kriterium för normering av det litterära språket höll på att formas: man nöjde sig inte längre enbart med folkets talspråk utan inriktade sig på skriftliga källor (jfr. Palionis 1979: 277). Väsentliga förändringar i förståelsen av parentetiska inskott gjordes i vetenskapliga beskrivningar av litauisk syntax — J. Balkevičius ”Dabartinėje lietuvių kalbos sintaksėje” (1963 267–181) och de akademiska grammatikorna för litauiska (LKG: 698–719, ГЛЯ: 666–670)11. Den vetenskapliga tolkningen av parentetiska inskott påverkades av två olika tendenser. Den första tendensen var strävan att fastställa en bred kategori som skulle omfatta allt som inte utgör satsens egentliga satsdelar (och därmed också parentetiska inskott). Inom syntaxen är flera varianter av en sådan kategori kända: kategorin utvidgande satselement (осложнение — se t.ex. Руднев 1959), kategorin åtföljande satsdelar (se: Dumašiū- 9 Visserligen bör det parentetiska inskottet säger förbindas med konstruktionen säger [någon], som har en syntaktisk funktion som författarens ord. 10 De avsnitt i dessa läroböcker som behandlar parentetiska inskott kan inte på långa vägar mäta sig med J. Jablonskis arbete när det gäller mängden exempel; vissa författare (P. Klimas, M. Durys, P. Meškauskas) återgav meningar med parentetiska inskott som J. Jablonskis hade presenterat. 11 Kapitel ”Inskjutna ord och uttryck” i den akademiska ”Lietuvių kalbos gramatika” (1976, band 3) skrevs av Z. Dumašiūtė; av alla litauiska lingvister har hon behandlat parentetiska inskott mest ingående i separata artiklar. Hon skrev också ett utförligt kapitel om parentetiska inskott i den akademiska publikationen ”Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba” (1976: 299–323). I den ryskspråkiga ”Lietuvių kalbos gramatika” (1985) skrevs kapitlet om parentetiska inskott av A. Ružė. 182 tė 1963). Antroji tendencija – labiau diferencijuoti tuos reiškinius, kurie sintaksėje vadinami įterpiniais: nuo įterpinių buvo atskirti įspraudai (žr., pvz., Седун 1959: 186–194; taip pat žr. ГРЯ, 1960: 140–174; MLLVG: 566–681 ir kt.). J. Balkevičiaus ”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksėje” įterpiniais laikoma maždaug tai, kas sudaro išplečiamuosius sakinio elementus, o abiejose akademinėse ”Lietuvių kalbos gramatikose” nuo įterpinių atribojami įspraudai. I J. Balkevičius presenterar i ”Dabartinėje lietuvių kalbos sintaksėje” en mycket vid och särpräglad förståelse av parentetiska uttryck. Den vida räckvidden beror på ett föga strikt grundläggande kriterium för att identifiera parentetiska uttryck — att de skjuts in i en mening, något som preciseras något semantiskt: parentetiska uttryck utvecklar inte meningens tanke12. Avsaknaden av en grammatisk relation till meningen, som traditionellt har betraktats som det viktigaste kännetecknet på parentetiska uttryck, har i ”Dabartinėje lietuvių kalbos sintaksėje” endast en klassificerande betydelse: utifrån om en grammatisk relation till meningen föreligger eller inte delas alla parentetiska uttryck i vid bemärkelse in i två typer: 1) ”parentetiska uttryck som är grammatiskt knutna till meningen” och 2) ”parentetiska uttryck som inte är grammatiskt knutna till meningen”. Parentetiska uttryck som är grammatiskt knutna till meningen var något nytt i litauisk syntax och dessutom betydelsefullt: med utgångspunkt i den gemensamma egenskapen att vara inskjutna grupperades många syntaktiska element, som dittills varken hade behandlats på ett adekvat sätt eller klassificerats i litauiska syntaxarbeten. Som framgår nedan förklarades dessa element inte heller på ett adekvat sätt ur andra aspekter i akademiska syntaxarbeten efter att man hade avstått från kategorin parentetiska uttryck som är grammatiskt knutna till meningen. Vad parentetiska uttryck som är grammatiskt knutna till meningen egentligen är framgår av deras indelning: de utgörs av 1) inskjutna satsdelar och 2) förklarande parentetiska uttryck till satsdelar. Det finns två varianter av inskjutna satsdelar: a) jämförande inskjutna satsdelar (Mėkatis, kaip žir jo lievas, mokėjo visiems įtikti), b) inskjutna satsdelar som betecknar ett undantag från en negation (Niekas tenai neauga, kaip tik grikiai). Förklarande parentetiska uttryck till satsdelar: Naminiai gyvuliai, kaip antai: arkl ys, karvė, kiaulė ir kiti, labai naudingi žmogui; Pusiasalis, arba ekvatorius, dalija žemę į du lygius pusrutulius; Pamiškėj, siaurame pūdymų ruože, arė berniokas. Deras grammatiska relation till meningen är densamma för alla: de fogas in i meningen via ett mellanled vars syntaktiska funktion de upprepar. Deras roll i meningen och det logisk-semantiska förhållandet till mellanledet skiljer sig dock åt, och det var grunden för deras mer detaljerade indelning13. Det som i ”Dabartinėje lietuvių kalbos sintaksėje” betraktas som parentetiska uttryck som är grammatiskt knutna till meningen är syntaktiska element som förenas inte 12 Detta framgår tydligt av definitionen av parentetiska uttryck: ”Med parentetiska uttryck avses alla de ord och ordkombinationer som skjuts in i en mening för att utveckla den tanke som uttrycks, förklara enskilda satsdelar och hela meningen eller markera talarens kommentarer och uppkomna känslor” (Balkevičius 1963: 268). 13 Jfr.: ”Förklarande parentetiska uttryck till satsdelar skiljer sig från inskjutna satsdelar genom att de inte lyfter fram nya, närliggande företeelser <...>, utan förklarar en företeelse som redan betecknats med en satsdel <...>” (Balkevičius 1963: 271). 183 utan endast det nämnda parentetiska bruket, utan också intonatorisk avskiljning, särskilt grammatisk relation och syntaktisk funktion samt ett särpräglat logiskt och semantiskt förhållande till mellanledet. Vart och ett av dessa kännetecken kan ges företräde när dessa syntaktiska element grupperas med andra och deras syntaktiska status fastställs. Följaktligen kan det som i ”Dabartinėje lietuvių kalbos sintaksėje” betraktas som parentetiska uttryck grammatiskt knutna till meningen bedömas på flera olika sätt, beroende på vilket perspektiv man utgår från. I andra arbeten om litauisk syntax utvecklades och fördjupades begreppet parentetiska uttryck grammatiskt knutna till meningen inte under lång tid. Element som motsvarar förklarande parentetiska uttryck till satsdelar tolkas på två sätt: 1) som särskilda satsdelar (särskilt apposition, särskilda preciserande satsdelar) och som inskott (i akademiska arbeten), 2) som förklarande och preciserande satsdelar (Kareckaitė 1965: 5—18; Statkevičienė 1983: 182—198). Element som motsvarar inskjutna satsdelar behandlas däremot nästan inte alls14. I ”Lietuvių kalbos sintaksė”, utgiven 1994, påpekar V. Labutis att uppfattningen om parentetiska uttryck kan ha olika omfattning och ansluter sig till den vida förståelse av parentetiska uttryck som J. Balkevičius utarbetat (se Labutis 1994: 101—106). Akademiska syntaxbeskrivningar behandlar inte parentetiska uttrycks grammatiska relation till meningen, inte för att frågan skulle ha blivit inaktuell, utan snarare för att relationen kringgås. I definitioner av parentetiska uttryck i snäv bemärkelse (LKG: 701; ГЛЯ: 666; DLKG: 641), där den grammatiska relationen inte nämns, betraktas konstruktioner som har en sådan relation fortfarande som parentetiska uttryck15. Och än mer gäller detta inskott — många av dem är grammatiskt knutna till meningen. J. Balkevičius arbete är betydelsefullt för utformningen av begreppet parentetiska uttryck, inte bara genom att begreppet utvidgas, utan också genom de nya påståenden som gjorde det möjligt att få en mer precis förståelse av parentetiska uttryck. 1. För första gången anges i litauisk syntax på ett generaliserat sätt det innehållsliga särdraget hos parentetiska uttryck som inte är grammatiskt knutna till meningen: ”de talar inte om den verkliga världens ting och företeelser, såsom inskjutna satsdelar eller förklarande parentetiska uttryck till satsdelar <...>, utan lyfter fram talarens eller andra personers ståndpunkter, kommentarer och känslor i förhållande till den tanke som uttrycks eller till enskilda satsdelar” (Balkevičius 1963: 275). I dag skiljs parentetiska uttryck från inskott med hjälp av detta kännetecken. Viktigast av allt är att detta kännetecken utgör ett frö till tanken att alla syntaktiska element som används parentetiskt är kommunikativt underordnade i meningen. 2. Det förklaras precist att parentetiska uttryck (naturligtvis de egentliga) inte har den grammatiska relation som är karakteristisk för ordkombinationsnivån till andra ord i meningen: ”de <...> ordkombinationer med andra ord i meningen 14 De behandlas, med undantag för något enstaka slumpmässigt exempel, inte ens i sammanfattande akademiska arbeten (LKG; ГЛЯ). 15 Detta är framför allt prepositionella konstruktioner med styrning, med be (be manęs, be gabumų ir pan.), liksom med greta, šalia (se LKG: 708), vilka motsvarar inskjutna satsdelar som betecknar undantag. De betraktas tydligen som parentetiska uttryck på grund av en missvisande analogi med egentliga parentetiska uttryck (jfr. sådana uttryck: be abejo, be to, be kita ko och liknande) — egentliga parentetiska uttryck är konstruktioner med specialiserad och fixerad betydelse. 184 bildar inte — står inte i samordning med dem, bestäms inte av dem och är inte löst fogade till dem” (Balkevičius 1963: 275). 3. Även om ”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė” följer de tidigare syntaxernas traditioner genom att räkna tilltalet till parentetiska element, som grammatiskt inte är förbundna med meningen, begränsas å andra sidan, visserligen utan någon enhetlig grund, sådana grupper av meningselement som används parentetiskt och som kan betraktas som ett embryo till en klassificering av egentliga parentetiska element. Först nämns utfyllnadsord (visserligen bland de parentetiska orden) 16 (taip sakant, vadinas...), vilka i talspråket ”ständigt upprepas på grund av en dålig vana” (Balkevičius 1963: 279). Separat avgränsas slutsatsord (ir tiek, ir gana, ir viskas...), med vilka ”den talande avslutar meningen och framhäver den sagda tanken som sin slutgiltiga och oföränderliga slutsats” (Balkevičius 1963: 281). Eftersom parentetiska element saknar ett sedvanligt grammatiskt samband med meningens övriga ord och därigenom skiljer sig från dem, beskrivs de i traditionell syntax som individuella, isolerade element. Därför förefaller det inte längre nödvändigt att förklara vilken rang de har och vilken plats de intar bland övriga syntaktiska element. Detta begränsar i hög grad möjligheten att beskriva själva de parentetiska elementen genom att lokalisera dem i systemet av andra syntaktiska företeelser. Denna tradition i litauisk syntax försökte Z. Dumašiūtė för första gången förändra i artikeln ”Dėl sakinio dalių ir jų tarpusavio santykių” (1963). Hon hävdade att det i en mening ”varken finns eller kan finnas ord utan någon syntaktisk funktion” och delade in alla slags ord som kan förekomma i en mening i fyra grupper: 1) ord som fungerar som så kallade betydelsebärande satsdelar, 2) ord som saknar betydelsebärande funktioner och används som en nödvändig beståndsdel i betydelsebärande satsdelar, 3) konjunktioner och ord med sammanbindande funktion, 4) ord med vilka något sägs utifrån den talande själv. Eftersom orden i den andra gruppen inte fungerar som satsdelar finns det tre typer av satsdelar: 1) betydelsebärande, 2) sammanbindande, 3) åtföljande. Parentetiska element hör till den fjärde ordgruppen och den tredje typen av satsdelar. I klassen av åtföljande satsdelar blev det motiverat att inte längre likställa tilltal, som redan var brukligt i syntaktiska arbeten, liksom jakande ja och nekande ne med parentetiska element; det visade sig att interjektioner och demonstrativa partiklar som uttrycks expressivt (antai, aure, štai ir pan.) inte längre behövde föras till de parentetiska elementen (vilket fortfarande görs i dagens syntaxbeskrivningar) — allt detta är åtföljande satsdelar. Även om åtföljande satsdelar avgränsades med vissa brister (de bildar ingen klassifikation tillsammans med övriga satsdelar, eftersom alla har avgränsats utifrån olika aspekter; de åtföljande satsdelarna själva är mycket olikartade; störst tveksamhet väcker det nya förhållande till meningens övriga ord — syntaktisk åtföljning — som man ”upptäckt” vid sidan av predikation, determination och koordination17), och även om de inte blev en del av den litauiska- 16 J. Balkevičius (1963: 279) juos dar vadino požodžiais. 17 De så kallade relationerna på satsdelsnivå har uppfunnits för att på konstlad väg skilja mellan ordrelationer i fraser och satsdelsrelationer i meningar. I själva verket är de så kallade satsdelsrelationerna desamma som frasrelationerna (mellan samma ord): underordning, samordning och, med dagens term, ömsesidigt beroende (samband). Z. Dumašiūtė kallar syntaktisk åtföljning ett sådant förhållande mellan två meningsled där ”det ena (det åtföljande) med det andra (det åtföljda, ’betydelsebärande’) endast är förbundet genom sin 185 ska språkets syntaxbeskrivning, måste man medge att försöket att klassificera satsdelarna och behandla syntaktisk åtföljning hjälpte Z. Dumašiūtė att precisera begreppet och förståelsen av parentetiska element jämfört med den framställning som J. Balkevičius gav18, och på sakliga grunder ta en motsatt riktning. Z. Dumašiūtė lade märke till att inte alla meningsled som då betraktades som parentetiska element kännetecknas av det slags relation som hon kallar syntaktisk åtföljning. Efter att ha gett exempel på denna typ av parentetiska element i meningar som Aš atsispyriau pagrindai ir kunigo (įsivaizduojamo) pareigoms nenusidėjau. Prisimindama, ir mane — k e l i n t ą j a u k a r t ą! — nupurtė šiurpas, påpekade hon: ”Dessa senare parentetiska element är förbundna med andra språkliga element genom syntaktiska relationer som hör till språkets grundläggande plan. På så sätt tycks de ingå i den utvidgade sammansättningen av språkets grundläggande (betydelsebärande) element. Men även om sådana ord och ordkombinationer uttalas med den intonation som är typisk för parentetiska anmärkningar, är de ändå bara parentetiska element som så att säga sägs i förbigående; till skillnad från de tidigare nämnda parentetiska elementen kallas de senare för falska parentetiska element” (Dumašiūtė 1963: 245). Detta är början på en inskränkning av begreppet parentetiska element. Senare, när Z. Dumašiūtė skrev kapitlet om parentetiska ord och uttryck i den akademiska ”Lietuvių kalbos gramatika”, skilde hon dessa ”falska” parentetiska element från de egentliga parentetiska elementen och avgränsade dem som inskott, naturligtvis med grammatikor i lettiska, ryska och andra språk som förebild. Det är bara beklagligt att tanken aldrig utvecklades vidare: att vissa av dessa ”falska” parentetiska element, utifrån sitt förhållande till meningen, ”så att säga ingår i <...> sammansättningen av språkets grundläggande (betydelsebärande) element”, det vill säga utgör endast vissa syntaktiska konstruktioner. I den akademiska ”Lietuvių kalbos gramatika” utgjordes de flesta inskotten av så kallade fria parentetiska element (främst parentetiska meningar), vilka ”saknar specifika betydelsebärande funktioner och en fast lexikal form” och ”på grund av sin tillagda karaktär <...> förekommer endast inuti eller i slutet av en mening, vanligtvis efter de satsdelar som de är betydelsemässigt förbundna med” (LKG: 714). Inskotten omfattade inte bara fria parentetiska element, skilda från de egentliga — detta är en delvis ny definition av en syntaktisk företeelse, eftersom också meningsled som tidigare syntaktiska arbeten hade förbisett beskrevs som inskott, till exempel olika ”tekniska” inskott (Jo mokinys Vytautas (nuotrauka dešinėje) — vienas gabiausių jaunų astronomų); olika satsdelar och led i sammansatta meningar, och till och med flera meningar i en text, som på grund av sin sidoordnade karaktär isoleras genom intonation (i skrift markeras med parenteser eller tankstreck). betydelsebärande funktioner, men de utvidgar inte varandra <...>. Åtföljningen uttrycks genom att det åtföljande och det åtföljda ledet måste stå på en och samma plats i en sammanhängande språklig enhet, samt genom en viss intonation hos enheten som omfattar båda dessa led. Formen hos det åtföljande ledet är inte beroende av det åtföljda” (Dumašiūtė 1963: 246). Som man kan se är de så kallade kännetecknen på åtföljning inte heller något nytt — ungefär detsamma sägs när man förklarar påståendet att parentetiska element saknar grammatiskt samband med meningen. 18 Z. Dumašiūtė förkastade inte begreppet parentetiska element som används i J. Balkevičius ”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė”, utan betraktade det som ”ett brett förstått begrepp om parentetiska element” (Dumašiūtė 1963: 245). 186 I ”Lietuvių kalbos gramatikoje” behandlas alla parentetiska ord och uttryck först tillsammans, och deras gemensamma (visserligen mycket obestämda) kännetecken anges: 1) de uttrycker ytterligare anmärkningar med anknytning till innehållet i en mening eller dess delar och är alltså knutna antingen till hela meningen eller till enskilda satsdelar; 2) de utgörs av böjliga och oböjliga ord, deras konjunktioner och konstruktioner; 3) till sin uppbyggnad motsvarar vissa parentetiska ord och uttryck satsdelar, andra led i sammansatta meningar; 4) deras förhållande till hela meningen eller dess delar uttrycks genom deras placering i meningen och en särskild intonation (de uttalas oftast med lägre tonhöjd och snabbare tempo än de ord som uttrycker huvudtanken; ibland avskiljs parentetiska ord och uttryck med pauser19 (se LKG: 698–700). De parentetiska orden och uttrycken i denna ”Gramatika” kan emellertid inte betraktas som en syntaktisk kategori som förenar inskott och parentetiska konstruktioner. Att alla element som används parentetiskt först behandlas tillsammans tycks fortfarande bygga på traditionen att behandla dessa element odifferentierat. Att begreppet ”parentetiska ord och uttryck” bör förstås på detta sätt framgår av flera fakta. För det första behandlas i den akademiska utgåvan ”Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba”, som utkom samtidigt som den tredje delen av ”Lietuvių kalbos gramatika”, endast parentetiska inskott, och vissa fall av interpunktion vid parentetiska inskott motiveras med sådana kännetecken som att något är avvikande, har en särskild intonation etc., vilka sammanfaller med de allmänna kännetecknen för parentetiska ord och uttryck20. För det andra: om parentetiska ord och uttryck hade haft status som ett kategoribegrepp, bör man anta att kategorin skulle ha fastställts i den akademiska ”Lietuvių kalbos gramatika” från 1985. I denna grammatik behandlas inte längre de meningsled som används parentetiskt tillsammans, vilket ger intrycket att inskotten här är tydligare åtskilda från de parentetiska inskotten än i ”Lietuvių kalbos gramatika” från 1976. Slutligen bör man anta att om parentetiska ord och uttryck hade varit ett kategoribegrepp, skulle man också ha valt en term som motsvarade dess status. I litauisk syntaxvetenskap har alltså uppfattningen om parentetiska inskott utvecklats i två riktningar: den har utvidgats, särskilt i J. Balkevičius ”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė” och V. Labutis ”Lietuvių kalbos sintaksė” (del II), och inskränkts i de akademiska litauiska grammatikerna. När analysen fördes i båda riktningarna preciserades på ett eget sätt vad parentetiska inskott är. Genom att utvidga begreppet parentetiska inskott ville man förena så många meningsled som möjligt som uppvisar ett eller annat kännetecken på parentetisk användning och indirekt skilja dem från, 19 En sådan intonation och sådana pauser, fastställda genom introspektion, passar bättre för parentetiska konstruktioner. 20 Exemplet på en odifferentierad förklaring av meningsled som används parentetiskt i ”Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba” ledde uppenbarligen till att den traditionella (vida) uppfattningen om parentetiska inskott levde kvar i arbeten om språkbruk och språkundervisning (t.ex.: LKKN: 15–16; Kniūkšta, Lyberis: 54–56; Gedvilas, Kadžytė, Kuzavinis: 198–200; Dobrovolskis: 122–129). Följaktligen används för närvarande parallellt två uppfattningar om parentetiska inskott: en vid i arbeten om språkbruk och språkundervisning, och en snäv i vetenskapliga arbeten om syntax. Även om den vida uppfattningen om parentetiska inskott ibland är mer praktisk för språkbruket, hindrar begreppets tvetydighet en bättre förståelse av själva fenomenet; dessutom skulle interpunktionen gynnas av att parentetiska konstruktioner skiljdes från parentetiska inskott, eftersom parentetiska inskott vanligtvis avskiljs med kommatecken, medan parentetiska konstruktioner även markeras med parenteser eller tankstreck. 187 dem från icke-parentetiska meningsled. När parentetiska konstruktioner väl hade skilts ut skapades möjligheter att analysera själva de parentetiska inskotten mer precist: differentiera dem ytterligare, skapa ett gemensamt system för element som används parentetiskt och fastställa vilka specifika kännetecken som utmärker parentetiska inskott i detta system. LITERATŪRA A m b r a š k a J., Ž i u g ž d a J. 1940: Trumpa lietuvių kalbos gramatika 2. Sintaksė. Kaunas: Sakalas. B a l a š a i t i s A. 1961: Lietuvių kalbotyros terminų istorija: Filol. m. kand. disert. Vilnius. B a l k e v i č i u s J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė. Vilnius: Valst. polit. ir moksl. lit. l-kla. B a r a n a u s k a s A. 1896: [Baranauskas A.] Kalbomokslis lietuviszkos kalbos. Išzdūtas per LL. Tilžė: Jagomasto sp. B ū d a V. 1987: Lietuvių kalbos prijungiamieji sakiniai: Tyrimo istorija. Vilnius: Mokslas. DLKG: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika / Red. V. Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų l-kla, 1994. D o b r o v o l s k i s B. 1988: Lietuvių kalba: Vadovėlis VIII—IX klasei. Kaunas: Šviesa. D u m a š i ū t ė Z. 1963: Dėl sakinio dalių ir jų tarpusavio santykių. — Lietuvos TSR MA darbai. Serija A, 2(15). Vilnius: Valst. polit. ir moksl. lit. l-kla, 237—248. D u r y s M. 1927: Lietuvių kalbos sintaksė. Kaunas: Švyturys. G e d v i l a s L., K a d ž y t ė L., K u z a v i n i s L. 1982: Lietuvių kalbos vadovėlis. Vilnius: Mokslas. J a b l o n s k i s J. 1957: Rinktiniai raštai 1. Sud. J. Palionis. Vilnius: Valst. polit. ir moksl. lit. l-kla. J a n u š e v i č i u s P. 1905: [Januševičius P.] Petras Gražbylys. Santaika (Syntaxis) Lietuviškoje Kalboje. Kaunas: Sakalauskjo sp. K a l n i u s A. 1943: Lietuvių kalbos sintaksė. Kaunas: Valst. l-kla. K a r e c k a i t ė J. 1965: Apie apibendrinančiuosius, paaiškinančiuosius ir patikslinančiuosius žodžius sakinyje — Kalbotyra 11, 5—18. K l i m a s P. 1915: Lietuvių kalbos sintaksė. Kaunas-Vilnius: Švyturys. K n i ū k š t a P., L y b e r i s A. 1986: Mokomasis lietuvių kalbos rašybos ir kirčiavimo žodynas. Sud. P. Kniūkšta ir A. Lyberis. Kaunas: Šviesa. K u r s c h a t F. 1876: Grammatik der littauischen Sprache von dr. Friedrich Kurschat. Halle: Buch. des Weisenhauses. K u z m i c k i s Z. 1930: Lietuvių kalbos sintaksė. Kaunas: Sakalas. L a b u t i s V. 1994: Lietuvių kalbos sintaksė 2. Vilnius: VU l-kla. LKG: Lietuvių kalbos gramatika. T. 3. Sintaksė. Vyr. red. K. Ulvydas. Vilnius: Mokslas, 1976. LKRS: Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba / Ats. red. A. Valeckienė. Vilnius: Mokslas, 1976. LKKN: Lietuvių kalbos komisijos nutarimai. Vilnius: Mokslas, 1987. M e š k a u s k a s P. 1929: Lietuvių kalbos sintaksė. Kaunas: Šviesa. MLLVG 2: Mūsdienu latviešu literatūras valodas gramatika. 2. Sintakse. Rīgā: Latv. PSR zinātņu akad. izdevniecība, 1962. P a l i o n i s J. 1957: J. Jablonskis ir jo lietuvių kalbos vadovėliai. — Jablonskis J. Rinktiniai raštai 1. Sud. J. Palionis. Vilnius: Valst. polit. ir moksl. lit. l-kla, 7—56. P a l i o n i s J. 1979: Lietuvių literatūrinės kalbos istorija. Vilnius: Mokslas. P i r o č k i n a s A. 1978: J. Jablonskis — bendrinės lietuvių kalbos puoselėtojas. Vilnius: Mokslas. 188 Sabaliauskas A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija (iki 1940 m.). Vilnius: Mokslas. Schleicher A. 1856: Handbuch der litauischen Sprache von August Schleicher. Bd. 1. Grammatik. Prag: Clave. Sirtautas V., Grenda Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė. Vilnius: Mokslas. Statkevičienė J. 1983: Apibendrinimas, aiškinimas ir tikslinimas vientisiniame sakinyje. — Lietuvių kalba mokykloje. Sud. V. Drotvinas. Kaunas: Šviesa, 182—198. Stuobris A. 1906: Kalbamokslis. Lietuviškos kalbos. Parašė Adomas Stuobris. Ryga: Jakavičiaus kn. Zinkevičius Z. 1992: Lietuvių kalbos istorija 5. Bendrinės kalbos iškilimas. Vilnius: Mokslo ir encikl. 1-kla. Žiugžda J. 1945: Lietuvių kalbos gramatika 2. Sintaksė. Kaunas: Valst. ped. lit. 1-kla. ГЛЯ: Грамматика литовского языка. Гл. ред. В. Амбразас. Вильнюс: Мокслас, 1985. ГРЯ: Грамматика русского языка 2. Синтаксис 2. Ред. коллегия: В. Виноградов и др. Москва: Изд-во АН СССР, 1960. Останин А. И. 1969: Вводные слова и словосочетания в современном русском языке. Дис.... канд. филол. наук. Саратов. Руднев А. Г. 1959: Синтаксис осложненного предложения. Москва: Учпедгиз. Седун Е. П. 1959: О так называемых ”вводных” и ”вставных” конструкциях. — Славянское языкознание. Отв. ред. В. В. Виноградов. Москва: Изд-во АН СССР. Ц. 186—194. AUFFASSUNG DER EINSCHALTUNGEN IN DER LITAUISCHEN SYNTAX Zusammenfassung In der litauischen Syntax treten deutlich zwei Tendenzen der Auffassung der Einschaltungen zutage. 1. Es wird eine breite Auffassung der Einschaltungen geschaffen: man verbindet möglichst viele syntaktische Elemente zusammen, die irgendwelche parenthetischen Merkmale aufweisen (s. Rygiškių Jonas (Jonas Jablonskis) ”Syntax litauischen Sprache”, 1911; frühere und gegenwärtige Handbücher der Syntax, Werke der Sprachpraxis; eine eigenartige breite Auffassung der Einschaltungen bietet J. Balkevičius in ”Syntax der gegenwärtigen litauischen Sprache”, 1963). 2. Die Auffassung der Einschaltungen wird verengert: parenthetische Elemente werden differenziert — als Einschaltungen werden nur konstante, mehr oder weniger standardisierte Elemente genannt, die spezifische Funktionen im Satz und im Text erfüllen; die anderen nennt man Einfügungen (s. ”Grammatik der litauischen Sprache”, Bd. 3, 1976 — Autor des Kapitels Z. Dumašiūtė, ”Grammatik der litauischen Sprache”, 1985 — Autor des Kapitels A. Ruže; auch ”Syntax der litauischen Sprache” von V. Sirtautas und Č. Grenda). 189