Dėl vienos veiksmažodžių grupelės kirčiavimo

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Översikter. Recensioner. Anmärkningar Åsikter. Recensioner. Iakttagelser Översikter. Recensioner. Anmärkningar OM BETONINGEN AV EN GRUPP VERB Ordböckernas betoningnormer godtas och undviks ibland av nästan alla användare av standardspråket. Vad beror det på, vad är det som pågår! Är det komplexiteten, normernas komplicerade grund? 1. En gång försökte man reglera avledningar med suffixet -tuvas (, så att man inte skulle behöva säga puréntuvas, utan purintùvas, tintuvai, men tintùvas osv.). 2. Särskilt i dag är betoningsnormerna för formerna av verben CC-ieti och deras avledda former orealistiska. Det finns 9 sådana verb – deras normer är följande: a) líeti, líeja (dial. lėja), líejo (dial. lėjo) ”hälla vatten” ríeti, ríeja (dial. rėja), ríejo (dial. rėjo) skriéti, skriéja, skriėjo ”flyga” žviéti, žviéja, žviėjo ”fiska” Även besläktade former motsvarar dem: lýti, rýti ”stoppa i, äta”; skrýti (žviéti har inga sådana former). Även avledda former – passiva particip – har anpassats på samma sätt: nuríetas, -à, sužviétas, -à, aplíetas, -à. b) Andra verb av detta slag varierar mycket, och språkbruket följer en helt annan väg. I ordböckerna registreras främst gliéti, -ja, -jo, jämför gliejáu, gliejái, gliejù, gliejì (i dialekterna varierar tredje personens form mycket: presens glėja, glìena, preteritum glìne) LKŽ III 421. I vissa lokala tal finns också glíeti End, anpassad efter de fyra nämnda (jfr även gl’íjau, upptecknad i Girdiškė år 1964); formen gliéti rekommenderas också i DŽ₃. Alltså skulle standardspråkets användare behöva lägga betoningen på ändelsen i vissa former, men ingen kan lära ut detta, exempelvis har ingen hört passiva particip som àpglìetas, -à, sùglìetas, -à. De former som F. Sragis upptecknat, àpgliejo, añgliejo, išgliejo, är en anakronism i verbformernas betoning – det finns inget liknande någonstans i hela verbsystemet (kanske har former blandats ihop med verbet glìnti, glìna, glìne?). Något liknande gäller också verbet griéti (LKŽ III 594–595, DŽ₃): griéti, griéja (grėja, griẽna), griéjo (grėjo, griñe, griẽne). Här har former från verbet grìnti, -a, -ė blandats ihop (LKŽ III 612–613). Formerna griejáu, griejái hörs sällan; exempelvis registrerar till och med LKŽ III 594 formen atgriejái Ktk – detta är redan en anomali; en sådan betoning kan inte förekomma. Participen nùgrietas, -à går inte att höra (endast nugrié-tas, -à Sug). Förvirringen måste ha uppstått genom att dessa två verb blandats ihop; separata 263 deras former. c) Den form som anges i alla ordböcker och läroböcker är lėti, -ja, -jo ”smälta, forma”. En cirkumflexbetonad stam har noterats endast längst i väster i Žemaitija (LKŽ VII 444–445), medan det överallt annars endast är lėti. Arkaisk eller helt oförklarlig betoning av prefixed former: nulėjo, sulėjo, prilėjo etc. (Kan detta bero på att šòl’ėję ~ sulėję, pril’ėję ~ prilėję fått sin tvåstaviga ėi sammansmält med j, medan – ā > e (liksom – ē > e) med något annat.) Men även žemaiter säger participen nul’ėję, pril’ėję, šol’ėję Krp, Akm, Ub, Eig, Trš, Rdn, nul’ī·c Vn, Grd, Krš etc. Således visar den största delen av det litauiska språkområdet att lėti, -ja, -jo är en god och korrekt form, lämplig för standardspråket (jfr. lýdyti ”fett, metall”, lydinys (3ª) etc. d) Under lång tid angav ordböckerna endast sieti, -ja, -jo (dialektformerna presens siena, sėja, preteritum sėnė, sine, sėjo). Troligen förekommer i dialekterna sieti, sėja, sėjo Rdn,Krš, Šts, Sd, Eig (LKŽ XII 533 nusisieti är felaktigt!), Jdr, Vn, Jrb etc., uppenbarligen efter verbet sýti, sýja, sýjo. Det går inte särskilt bra att lära ungdomar formerna siejų, sieji, siejau, siejai, susietas, -à (3ᵇ), pasietas, -à (3ᵇ) i stället för siejų, sieji, siejau, siejai, susietas, -à (3), pasietas, -à (3) etc.; inte ens lingvister själva använder dem. Sambandet sieti – sýti har ålderdomliga drag, och därför är den andra formen sieti, -ja, -jo, som anges i DŽ₃, begriplig även för standardspråket. För övrigt kan vissa noteringar siēt~ vara traditionellt påverkade av standardspråkets ordböcker. Former av Sieti har också blandats samman med verbet siñti (sinti?), jfr. participet pasintas Lš, Vs etc.). e) Verbet med cirkumflexbetonad stam šliėti har också varit norm i standardspråket under många år. Dess former šliėna, šlinė, šliėjo kan ha kommit från verbet šliñti. Enligt LKŽ XIV 1064–1067 är šliėti belagt huvudsakligen i någon enstaka östlig eller västlig dialekt, medan šliėti noterades av A. Juška och J. Jablonskis i Dkš, och av andra upptecknare i Šts, Rt, Kin, Prk, Ds, Bsg, Ar, Bb, Upt etc. Därifrån kom formerna atšlėjėju, atšlėjau, atšlėjetas, -à (3), prišliėtas, -à, inte atšlėjų, prišliėjau, atšlėtas, -à (3ᵇ), prišlietas, -à (3ᵇ) etc. in i standardspråket (jfr. substantivet š’ļ’ėie-mûos pri v’īr’es’n’ū·ju | t’ī·ka kuo, upptecknat nära Eigirdžiai). De inbördes sambanden mellan formerna šliėti gjorde det möjligt för DŽ₃:s redaktörer att även föreslå formen för standardspråket (men jfr. också pri-šliėtos, su-šliėji! som anges där, DŽ₃ 618). Det finns många olika verbformer som standardspråket inte godtar, inte ens i lingvisternas fackspråk eller vardagsspråk: exempelvis nórti, panorsti, panorstù, panorau, panorai, pànortas, pànota, užšinorta; atitòlti, atitolstù, atitolau, atitolai, nùtoltasi etc. (Så bör former av verb med cirkumflexbetoning böjas.) Ibland behöver man, när man fastställer betoningens normer i standardspråket, också undersöka vissa ords historia och hela systemet av deras former. Då kan det också framträda omständigheter kring normernas fastställande och angivande som kodifierarna inte förutsett eller som är helt tillfälliga. Vytautas Vitkauskas 264 LITERATŪRA DŽ– Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993. LKŽ III, VII, XII, XIV – Lietuvių kalbos žodynas 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956; 7: Mintis, 1966; 12: Mokslas, 1981; 14: Mokslas, 1986. KARYBOS ŽODYNAS Išleistas lietuviškas karybos žodynas (Smetona 1995). Čia noriu pateikti truputį žodyno priešistorės ir paliesti kelias problemas, su kuriomis susidūriau jį sudarinėdamas. Lietuviškos karybos terminijos iki šiol į vieną vietą niekas nebuvo sudėjęs, nors mėginimų ir būta. Pirmasis bandymas – berods P.Rusecko parengtas ir 1919 m. išleistas “Lietuviškai-rusiškas ir rusiškai-lietuviškas karybos terminų žodynėlis”. Jis nedidukas, daug abejotinų arba šiuolaikinės kalbotyros požiūriu net visiškai neteiktinų dalykų. Vėliau, aišku, buvo rašomi statutai, įvairūs vadovai, žinynai, instrukcijos. Tačiau dabar jais nebegalima pasinaudoti, nes pasikeitusi ir ginkluotė, ir kariavimo būdai. Pagaliau juose atsispindėjo būtent to meto kalba – bendrinės kalbos kūrimosi meto kalba. Štai keletas pavyzdžių iš to meto artileristams parengto žodynėlio: vertikalusis įkirtimas – nasečka, rintė – vint, bryliai – zakrainy, šėstarnė – šesternia, Perkūno sidabras – gremučaja rtutj. Žinoma, čia buvo ir puikiai sukurtų, ypač bendrųjų techninių terminų, tačiau visa tai apie rusišką 1902 metų patranką, kuri visiškai nebeaktuali. Prieš karą karybos terminija bene daugiausia domėjosi J.M.Laurinaitis, Krašto apsaugos ministerijos Terminologijos komisijos pirmininkas. Ketvirtajame dešimtmetyje Generalinio štabo kursuose dėstė ir išsamiau karybos terminiją studijavo A.Salys bei Pr.Skardžius. Viename iš savo straipsnių (Laurinaitis 1938) M.J.Laurinaitis teigia, kad rašomas didelis karinės kalbos žodynas, prie kurio, man atrodo, Pr.Skardžius su A.Saliu irgi turėjo prisidėti. Deja, žodyną baigti sutrukdė karas, rankraščiai dingo. Šio darbo nuotrupų galima rasti bendruosiuose žodynuose. Antai prieš pat karą pasirodė nedidukas (apie 15000 žodžių) S.Rozeno Rusų-lietuvių kalbų žodynėlis (Rozen 1941). Pratarmėje už patarimus dėkojama Pr. Skardžiui. O ten parašyta, kad nariad – tarnybos būrys, o ne taryba, kaip teigia visi šiuolaikiniai žodynai, juoba kad šis žodis “grupės žmonių” reikšmės neturi (LKŽ XV), o būtent tokia yra svarbiausia nariad reikšmė. Po karo karybos terminija, kaip žinia, buvo tik rusiška. Suradau 1986 metų kažkodėl agropamoninio komplekso leistą mažytį pasikalbėjimų žodynėlį, skirtą jaunam kariui (Kratkij... 1986). Kaip šios srities įdomybę, galima paminėti Rusijos kariuomenės karo metu išleistą nedidelę pasikalbėjimų knygelę, matyt, skirtą tardyti žmonėms, mokantiems tik lietuviškai (Šebalin 1944). Joje – karinių duomenų rinkimo tematika, reikalinga priešakiniams daliniams, naikinimo batalionams. Knygelė net transkribuota, tačiau žodynui, aišku, nepravertė. Taigi šiuolaikinės lietuviškos karybos terminijos iki pastarųjų metų lyg ir 265