Izoliuotų lietuvių šnektų vertiniai etninėse Lietuvos žemėse Baltarusijoje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Elena GRINAVECKIENĖ ÖVERSÄTTNINGS LÅN I ISOLERADE LITAUISKA DIALEKTER I LITAUISKA ETNISKA OMRÅDEN I VITRYSSLAND De isolerade litauiska dialekterna i de etniska litauiska områdena i Vitryssland – Lazūnai (Vyžios distrikt, Grodno oblast), Ródūnia (Varanavo distrikt, Grodno oblast), Ramaškónys (Varanavo distrikt, Grodno oblast), Ápsas (Vidžių distrikt, Vitebsk oblast) m.fl. har under nästan de senaste hundra åren, genom att vara omgivna av vitryska dialekter, genom den vitryska livsstilen, dess ekonomiska verksamhet, vardagsliv och system av produktionsrelationer samt den statliga politiken, ständigt genomgått komplicerade strukturella förändringar. Uppgifter från våra undersökningar av dessa dialekter under de senaste ungefär fyrtio åren visar att de fortfarande relativt väl har (eller har haft) bevarat de viktigaste dragen i sitt språksystem och, trots inflytandet från de negativa krafter som de vitryska dialekterna utövar på dem, har behållit till och med de mest arkaiska ursprungliga uttryckselementen (särskilt fornåldriga morfologiska former – de gamla lokalkasusformerna, rester av atematiska verb, liksom det gamla litauiska ordförrådet m.m.), av vilka det i våra andra dialekter i Litauen bara finns obetydliga rester eller som redan helt har gått förlorade. Å andra sidan utgjorde de under hela den tid de haft kontakt med de vitryska dialekterna (särskilt i början) en tillförlitlig källa både till många lånord i vitryska dialekter och till översättningslån från litauiskan. Särskilt värda att uppmärksamma är till exempel sådana översättningslån som пятухи (пятушки) спяваюць СБГ IV 225 (om herdepojkarnas nariga fötter), vars otvivelaktiga källa är litauiska gaidžiai (gaidėliai) gieda ”detsamma” LKŽ III 18, 288; LKK XXX 155; LTT 1994: 63. Att detta vitryska uttryck verkligen är en lituanism framgår tydligt av att det här använda substantivet inte är det allmänt etablerade i vitryska dialekter пе́вень ’tupp’, utan det ryska петух. Följaktligen övertog de vitryska dialekterna detta uttryck från litauiskan redan innan de ännu hade ordet пе́вень här, medan assimileringen av de litauiska dialekterna där ännu bara höll på att ta form och de assimilerade litauerna bara förmådde översätta det litauiska uttrycket till ryska. Sedan de förlorat eller håller på att förlora den ständiga, levande kontakten med Litauens övriga dialekter och vårt standardspråk, och särskilt eftersom de saknar litauiska skolor och har svårt att få tag på litauisk press, fortsätter de ändå att uttrycka sin tids människors tankesätt och levnadssätt sinsemellan med litauiska medel, eftersom de är en livskraftig organism som länge lever kvar i människors minne. Men nästan dagligen förlorar de långsamt förmågan att fortsätta förändras enligt de utvecklingslagar som är typiska för modersmålet, och fjärmar sig hela tiden från det. Dessutom utsätts de litauer som talar de isolerade litauiska dialekterna, när de endast talar litauiska med varandra, officiellt utan förbehåll för påverkan från och begränsningar genom hela arsenalen av vitryska språk- och kulturmedel, samt 185 är tvungna att reagera positivt och välvilligt på allt detta. De börjar så småningom vänja sig vid denna påverkan, blir med tiden okritiska till den, mer öppna och mottagliga, och börjar till och med betrakta karakteristiska uttrycksmedel i vitryskan som sina egna (särskilt sådana som modersmålet saknar), identifiera dem med sina egna och förhållandevis lätt infoga dem i sitt språk, utan att ens känna att detta i grunden strider mot litauiskans anda och natur och att de är främmande bildningar som är förödande för den. Således blir den till en början artificiellt framkallade vitryskifieringen av de dialekter vi undersöker med tiden, i avsaknad av skyddsåtgärder för att bevara deras renhet och till följd av att känslan för det egna språket försvagas och bleknar, ett helt naturligt och vanligt fenomen av spontan assimilering, som inte väcker några tvivel hos talaren om att det är främmande och skadligt. Jämfört med andra litauiska dialekter får många slaviska lexikala och grammatiska drag fäste där, och deras ordbildning och fonetik närmar sig vitryskans. Här, till skillnad från någon annanstans i Litauen, används till exempel i Rod., Ram., Lz., Aps. sådana vitryska lånord, särskilt termer, som alašėika (jfr vitry. галашэйка) ’nakenhalsad höna’, apiėnkos (jfr vitry. апянькі) ’stubbar, en sorts svamp’, asnavà (jfr vitry. аснава) ’varp’, ašùškas (jfr vitry. ашуўшак < асуўшак) ’brödets ändskiva, brödskalk’, atbiránkos (jfr vitry. адбіра́нкі) ’utvalda’ [tyger], badì’ai (jfr vitry. бадылле) ’stubb’, bahūnas (jfr vitry. багу́н) ’skvattram’, ceglà (jfr vitry. цэгла) ’tegel’, cūgl’ai (jfr vitry. цўглі) ’betsel’, kmarà (jfr vitry. хмара) ’moln’, mušėstas (jfr vitry. мышчасты) ’grå’, pìlas (jfr vitry. пыл) ’damm’, plìtkas (jfr vitry. плыткі) ’grund’, skurōtas (jfr vitry. скурат) ’fladdermus’, zarānička (jfr vitry. зара́нічка) ’morgonstjärna’, žižà (jfr vitry. жыжа) ’sump’, žūika (jfr vitry. жуйка) ’idissling’ m.fl., eller syntaktiska konstruktioner som: ožkà mažāsnė ožio; káuka mažāsnė vārnos (jfr vitry. каза́ меньша казла́), rāpsas išvālo laukùs pog svirìepu· (jfr vitry. рапс расчыща́юць паля́ ад свірэпы), vaikai sniegùs láidžia viėnas vienám (jfr vitry. дзе́ці кідаюць сне́жкі адзі́н аднаму), dárbas tamè, kad uždárbuic’ (jfr vitry. работа ў тым, чтоб заработать) m.fl. Dessa är ganska lätt igenkännliga föroreningar från ett främmande språk. Men här används också relativt flitigt sådana vitryssmer som vid första anblicken verkar vara helt oskyldiga ord och uttryck, och vilkas slaviska ursprung är ganska svårt och besvärligt att påvisa. I dessa litauiska dialekter har exempelvis, i stället för de vanliga litauiska uttrycken kort (lång) natt (dag), efter mönster av närliggande vitryska dialekter, uttrycken liten (stor) dag (natt) uppstått i Lz., Rod., Aps. (jfr vitry. ноч ле́там малая; зімой вялікая ноч), till exempel pie Jōno pacì dzidz’áus’a dzienà, pacì mažáus’a nakcìs Lz., Rod., i stället för kall (mild) vinter – sträng (liten) vinter Lz., Rod. (jfr vitry. крэпкая (малая) зіма). I stället för hönan ruvar i boet; fågeln sitter i trädet; en vårta har kommit upp på handen; vi bor mitt i dalen; malar har slagit sig ner på kläderna säger man här av samma anledning hönan sitter på äggen; fågeln sitter i trädet; vi sitter på gården; vårtan sitter i ansiktet; malar har satt sig på kläderna Lz., Rod., Ram. (jfr vitry. ку́па сядзіць на яйцах; у падпе́чку даўне́й куры сядзе́лі; мы сядзі́м на ху́тары; баро́даўка сядзі́ць на барадзе́; мо́лі се́лі на адзе́жу), i stället för skänkelklyvare (puñdžiai) – slevar Aps., Ram. (jfr vitry. пало́йнікі || апало́нікі ў лужах), i stället för stickning – bindning Rod., Ram., Lz. (jfr vitry. вяза́нне), i stället för mage (våm) 186 neviškina (nėmala) – vedarūkas nevišina Lz., Rod. (jfr vit. жалудак не варыць), i stället för apiėnkos im plóno kóto – apiėnkos im plonós kojáites Lz., Rod. (jfr vit. апенкі на тонкай ножке), i stället för dudenai (niūkiau, ūtarinau) ir suspáin’ojau – dudenai (niūkiau, ūtarinau) ir suspánc’ojau Aps., Rod., Lz. (jfr vit. гутарыла і спыталася), i stället för jū pavadžino Jonù – jū pravadžino Jonù Rod., Lz. (jfr vit. яго празвалі Янам), i stället för nusnėrė plaukai – išlýndo plaukai Lz., Rod. (jfr vit. вылезлі валасы), i stället för mūs ápvogẹ – mūs arгỳnko Lz., Rod. (jfr vit. нас абабралі) etc. Detta är allt calquer från angränsande vitryska dialekter, som uppstått under förhållanden särskilt gynnsamma för detta. För det första ger de, eftersom de är vitryska ord som mekaniskt översatts till litauiska, artificiellt motsvarande litauiska ord en betydelse som är karakteristisk för det vitryska språket och som dittills varit okänd och i praktiken helt onödig i litauiskan. På så sätt tycks de vid första anblicken gratis utvidga betydelsen hos vissa litauiska ord. Den betydelse som tilldelas ordet på detta sätt påtvingas det emellertid utifrån och tas från det motsvarande litauiska ordet, som i själva verket inte är någon semantisk motsvarighet till det vitryska ordet. Därmed isoleras ett sådant litauiskt ord, som saknar en vitrysk betydelseekvivalent, i dessa dialekter, trängs undan ur bruk och glöms så småningom helt bort och försvinner. Detta är mycket farligt inte bara för de isolerade dialekterna utan också för hela det litauiska språket. Dialekternas ordförråd utarmas därigenom, deras semantik rubbas och bryts ned, och hela det litauiska språket skadas svårt, förvanskas och avnationaliseras; en ensidig tvåspråkighet uppstår. Detta framgår tydligt, låt oss säga, av sådana uttryck som följande. I stället för mán gyvenime nesisėkė Lz., Rod., Ram., Aps. säger man mán gyvenime nesivedė (jfr vit. мне невелося). Ordet nesivedė ges här artificiellt betydelsen hos det litauiska ordet sėkėsi, medan själva sėkėsi, sedan det förlorat sin betydelse, isoleras. Eller i meningen mán pildosi sapnai återges verbet pildosi här med verbet įsidūoti, som helt saknar denna betydelse i litauiskan (jfr LKŽ II₂ 885): mán insidúoda sapnai (jfr vit. мне удаюцца сны), och i stället för buvo garončka ’det var feber’ och nenūmušė daktarǎi används här åter enbart būvo garončka ir neapsodžino daktarǎi (jfr vit. не апсадзілі), trots att verbet apsodinti i betydelsen ’kuva’ är känt endast i litauiska dialekter med kontakter med vitryssar (jfr LKŽ III 279), och att denna betydelse även där utan tvivel är ett calque från vitryska. I meningen kur tu in daktarų dasistósi – brangù har verbet patėkti ersatts av verbet дасты́цца, som översatts morfem för morfem från vitryskan: dasistósi (jfr även LKŽ XIV 876) etc. Jämfört med andra vitryska lån i dessa dialekter är calquerna senare och har uppstått genom ett intensivare inflytande från de vitryska dialekterna, sedan en ensidig litauisk-vitrysk tvåspråkighet redan hade etablerats och börjat breda ut sig där. Följaktligen är calquerna i dessa dialekter, som uppstått här i en stark ström av assimilering av de litauiska dialekterna, den renaste produkten av en slutgiltigt etablerad – sen – tvåspråkighet. De är emellertid ganska svåra att känna igen, framför allt därför att de trots sin främmande betydelse har ett litauiskt utseende. Och det är just detta som väcker vissa tvivel om huruvida de ska misstänkas vara calquer. Ändå börjar uttalet av ett sådant 187 ”litauiskt” ord förr eller senare omärkligt att framstå som disharmoniskt, annorlunda än andra litauiska ord; det skär i öronen och får en att börja söka efter orsakerna till vad som gjort det sådant. Daugelis tiriamosiose šnektose vartojamų vertinių yra susiaurinę lietuvių kalbos leksikos raiškos būdus ir priemones. Štai tokiu būdu išstumiami iš vartosenos kai kurie vaizdingi ir taiklūs lietuviški būdvardžiai. Sakysime, gyvulių, paukščių, drabužių, augalų, daiktų spalvoms nusakyti šių šnektų lietuviai jau neturi lietuvių kalbai ir jos tarmėms plačiai žinomų būdvardžių, kaip šìrmas, -à ‘baltas su maišytais tamsiais plaukais’ (apie arklius), šėmas, -à ‘šviesiai, tamsiai ar melsvai pilkas’ (apie karves), raìbas (apie paukščius), juodmárgis (apie karves, šunis), žalmaìgis (apie karves), raìnas (apie kates), pìlkas (apie paukščius, daiktus), dryžuotas (apie paklodę, bulvę, buroka), kanapėtas, rauplėtas (apie veidą), supelėjęs (apie duoną) ir kt. ir vietoj jų vartoja šiam reikalui dažniausiai dvi spalvas žìlas (kai spalva tamsesnė, lygesnė) ir márgas (kai spalva šviesesnė, dėmėtesnė), pvz., žìlas (márgas) arklys, kumelys, tėlias, veršis, šuo, gaidys, katinas; žìla (márga) karvė, kumelė, kalė, višta, katė; žìlas vilkas, mó lis, vánagas, karvelis, karklas, šienas, širšių lizdas, žvirblýs; žìla varna, kielė, žąsis, duona (supelėjusi), žìli batai, marškiniai; žìlos samanos; žilìckas katinas, žilavóta strolìà ‘strazdas’, márgas veidas (burokas), margà paklodė, bùlvė, márgickas telìukas. Ir taip yra tik todėl, kad pramaišiui su jais gyvenantys baltarusiai bemaž dvi šiam reikalui skirtas spalvas ir patys turi. Tai jų сівы і рабу́, pvz., сівы (рабу́) конь (вол, кнур, жэрабе́ц, пе́вень, кот, саба́ка), сіва́я (раба́я) кабыла (каро́ўка, ку́ра, сві́ня, ко́тка), сівы воўк (ка́ршун, галу́б, во́ран, мох, хлеб), сіва́ варо́на (плі́ска, глі́на, гусь), сівыя ту́флі (ма́йткі), рабу́ твар (бура́к), раба́я пасці́лка (бу́льба, плаце́начка) ir kt. Taigi ir šių vietų lietuviai, senąsias savo lietuviškas spalvas amžiams iš atminties išdildę, naujai pasisavino vien neabejotinus vertinius iš baltarusių сівы ir рабу́ – žìlas ir márgas. Juodmárgiam veršiui ar juodmárgei karvei pavadinti šalia jų dar kartais pasitaiko išlikusi senoji lietuviška jo spalva kéršas (keršùlis), pasiskolintas iš tų lietuvių net ir pačių baltarusių (plg. jų кяру́па каро́ва, каршнава́ты вол – СБГ II 597). Juodmárgė karvė ir juodmárgis šuo dar kartais čia vadinamas kitu vertiniu iš baltarusių, pvz., juodai balta karvė, juodai baltas šuo (plg. br. чо́рна з бе́лым каро́ўка, чо́ра-бе́лы саба́ка), o žalmaìgė karvė – retsykiais ir vertiniu raudónai balta karvė (plg. br. красна́ з бе́лым каро́ўка)¹. Gry­nai baltarusių šnektų įtakos dėka šiose šnektose vartojamas apibendrinantis br. мыць vertinys praùsti(s) vietoje iš čia išstumtų lietuvių kalbai įprastų mazgóti(s), pláuti(s), trìnkti(s), skalbti(s) veiksmažodžių, pvz., sesuvà praùs’a kasàs (gálvu, rankàs, púodu, rūbùs); pirm’au išpraus’a k’aùlės pílvù (plg. br. се́ня ху́сты мыла; мыць го́лаву, ру́кі ir kt.). Eftersom de vitryssar som bor sida vid sida med litauerna på dessa orter våra 1 Analoga calquer från slaviska språk, som hittills inte har identifierats av någon, förekommer helt i onödan även i vår standardlitauiska än i dag, till exempel ”Jis panašus į gauruotą rudai baltą (= žalmarģį) elnią... LA 1996. 188 handflatan och handflatan kallas endast med ett ord, дало́нь (jfr vitry. сала на далонь таўшчынёй; далонь звярбіць – грошьы буду лічыць – СБГ II 18), och även i dessa litauiska dialekter används alltså endast kalkeringen från vitry. далонь – handflatan för att beteckna handflatan, t.ex. lašin'ai per dėlnu. Rod., Ram., Lz. Eftersom vår häl och häl uttrycks med samma ord пятка i dessa vitryska dialekter, kallar litauerna här, liksom vitryssarna, både hälen och den lilla hälen med ett och samma ord häl, t.ex. sukienką ’klänning’ ända till hälarna (jfr vitry. сукенка да пяткі). Och betraktat med våra ögon låter en sådan mening på litauiska ovanlig, märklig, onormal, livlös, medan den för dialekttalarna, som tänker mer på vitryska, verkar helt bra och korrekt, utan att de ens inser att goda litauiska ord handflatan och lilla hälen på så sätt för alltid utrotas ur dialekternas ordförråd. Detsamma gäller sammanblandningen av verbet kándžiotis med kramtytis och adverbet tirštai med tánkiai. Eftersom verben kándžiotis och kramtytis i dessa vitryska dialekter uttrycks med ett enda ord, кусацца, och adverben tirštai och tánkiai med ett enda ord, густа́, använder även dialekternas litauer, när de talar litauiska, enbart kramtosi och tánkiai i alla de fall där kándžiotis och tirštai egentligen behövs, eftersom de tänker på vitryska och följer de vitryska dialekterna; till exempel säger de endast gyliai kramtosi, pievoj tánkiai šieno i stället för gyliai kándžiojasi ar pievoj tirštai šieno (jfr vitry. г’ілі кусаюцца; у лузе густа сена). Sådana och liknande uttryck skadar återigen i hög grad de litauiska meningarnas livfullhet, precision, träffsäkerhet och skönhet – i dessa fall går dialekterna tydligt miste om verbet kándžiotis och adverbet tirštai. Deras betydelser, liksom betydelserna hos andra ord, övertas av blinda kalkeringar från vitryska. På så sätt förvanskas och utarmas litauiskan här, och dess livskraft hotas. I dessa dialekter finns det vitryska kalkeringar där varje morfem är helt beroende av motsvarande vitryska morfem och utgör den mest exakta avbildningen av dess innehåll, uttryckt med litauiska (ofta rentav vitryska) ordbildningsmedel. Bland dem finns många prefixavledda verb vars lexikala betydelse är rent vitrysk. För att skapa betydelsen hos dessa verb med litauisk yttre form används ett prefix som är nödvändigt i vitryska, vanligen ett vitryskt prefix eller ett litauiskt prefix som sammanfaller med det vitryska (det finns en uppfattning att det är detta prefix som här orsakar uppkomsten av den vitryska betydelsen i ordet och utgör det mest väsentliga kännetecknet på betydelsen hos en vitrysk kalkering), samt olika suffix (till exempel diminutiva suffix som uppstått under inflytande av vitryska), oftast litauiska, t.ex. razaugdinėti ’gro’, t.ex. búl’bos razaugdinėja (jfr vitry. бульба разрастаецца), razvesdinėti ’späda ut’, t.ex. tėl’u pienu· raik’a vúnden’u razvezdzinėc’ (jfr vitry. трэба вадой развясці), razsiklodinėti ’bredas ut’, t.ex. žolė rasiklodzinėja prag žamės (jfr vitry. траўка расцілаіцца па зямлё), pririšdinėti ’binda fast’, t.ex. рыбывяздзінеја beržal’ais stógu· in lotàs (jfr vitry. прывязваюць страху), atmušdinėti ’flisa av’, t.ex. sk’l’utù pirmucinės skiedras atmuždžinėja (jfr vitry. склюгам шчэпкі адбіваюць), išpaisindinėti ’rensa (korn)’, t.ex. miežūs išpaisindzinėja (jfr vitry. ячмень выпойсывают) m.fl. Sådana verb, som verkar ovanliga för vårt öga (och öra), väcker ingen misstanke om deras 189 hänförande till kalkeringarna. Enligt vår uppfattning är de obestridliga, tydliga och verkliga, och visar att prefix i viss mån lättare påverkas av vitryska än litauisk morfologi, suffix långsammare, och rötterna långsammast och minst villigt – eller så förblir roten helt oförändrad under en tid. I dessa dialekter finns kalkeringar som, betraktade med litauiska ögon, verkar föga lämpade för att beskriva den avsedda situationen och som under starkt vitryskt inflytande helt har trängt undan litauiska uttrycksmedel och tagit deras plats. Ibland skapar de en tvetydig eller helt oklar tanke, vilket ger intrycket att en litauisktalande som använder dem på det sättet egentligen inte kan litauiska, t.ex. varpėlė lėja ’mognar’ gru·dukūs Rod. (jfr vitry. жыта налівая); žvirbl’ai kala ’äter, pickar’ gru·del’ūs Rod. (jfr vitry. вераб’і клююць зёрашкі); miltai minkštai ’fint’ sumálta Rod. (jfr vitry. мука мя́хка сме́лена); mán sópa po šaukštel’ù ’gropen vid bröstbenet’ Lz., Rod., Ram. (jfr vitry. мне баліць пад лыжачкай), jai margumà ‘fläckighet, fräknighet’ in véido Lz., Rod. (jfr vitry. ёй рабаццё на твары); miegmù daug nór’u Rod. (jfr vitry. сплю ве́ле хачу) m.fl. Dessa kalkeringar är enligt vår uppfattning sannolikt lättast att känna igen, eftersom de avviker så mycket från litauiska uttryckssätt. Litauiska ord och uttryck som återger en översatt vitrysk tanke kan ibland i dessa dialekter bedömas som något ovanliga i litauiskan, men ändå tämligen litauiska. Vitryska ńicki (но́гі, во́чы, нос), высо́кі (но́гі) återges i dessa litauiska dialekter inte med de korrekta litauiska orden trumpas (trumpós kójos, trumpós ‘trumparegės’ ákys) eller kum̃pas (kum̃pà nôsis, snãpas), ilgas (ilgós kójos, ilgós ‘långsynta’ ákys), utan genom kalkeringar – žemas (áukštas): žẽmos, áukštos kójos, žẽmos ákys, žẽma nôsis, žẽmas dz’ùbas2. Obestridliga kalkeringar är också andra ord som i dessa dialekter används med en icke-litauisk betydelse. Verbformen nugrū́ti är exempelvis känd i Rod., Lz., Ram. med två betydelser som är främmande för litauiskan: ’förändras’, t.ex. kap šẽnsta šeškùs, nugrūna (jfr vitry. спада́я) spalvà, och ’falla av’, t.ex. šãsas kap užgīs, nugrūš (jfr vitry. адпада́ець). På samma sätt används många andra ordklasser här i främmande betydelser, särskilt den mest rörliga ordklassen – verben, t.ex. išaugti ’växa upp’, išaugo gerai dúona Lz. (jfr vitry. вы́рас до́бра хле́б), apstóti ’angripa’, t.ex. niežai apstój vaikùs (jfr vitry. капо́ста апсту́піла), badýti ’sticka’, t.ex. k’àulb· bado kaklàn (jfr vitry. ко́ляць кабана́), prisidairýti ’titta på’, t.ex. mergìna pryglùdairìb ‘vacker’ (jfr vitry. дзеўка прыгляда́цца харо́ша), padengti ’befrukta’, t.ex. kumėlė padenkta (jfr vitry. кабы́ла пакры́та), uždengti ’stänga’, t.ex. mokì·klà uždenkta (jfr vitry. школа закры́та), įsidúoti ’lyckas’, t.ex. mán dúona neinsiđau (jfr vitry. мне хлеб не удаўся), prisidúoti ’förefalla’, t.ex. tì prizdúoda (jfr vitry. там ве́льмі страшна – прыдае́цца), prisierdýti ’rymmas’, t.ex. galvón nepriserdo, kap mušć šėnu (jfr vitry. мне ў го́лаву не прыходзіцця, каб біцъ ста́рага), nueiti ’försvinna’, 2 Nu (DŽ, 952) motiveras även användningen av žemažiūris, -ė endast som en slavisk kalkering (jfr vitry. ён ні́скі на во́чы, яro ні́скі зро́к). 190 t.ex., māno sveikatà nuvėj (jfr vitry. маё здароўе ўшло), razsieiti ’gå isär’, t.ex. bijo, kab siena nerasivėtu (jfr vitry. расхадзілася сцяна), prigniaužti ’trycka till’, t.ex. kap pirštu prign’āuž’u, sópa (jfr vitry. каб прыцісну, баліць), įleisti ’stoppa in’, t.ex. nastrūosa inláidži cukierku, tai gerai (jfr vitry. у рот пускаць цукерку), išsielti ’rinna ut’, t.ex. išsilėjo galvā – vienū šāšū (jfr vitry. вылілася галава – адні стрўпы), lišti ’passa’, t.ex. kas man landa, aš válgau (jfr vitry. я ем што мне лезя), pérsimainyti ’förvandlas’, t.ex. samtūkai ’grodyngel’ pérsmainys un žēbu· (jfr vitry. паляўнікі пераменяюць на жаб), pamėsti ’sluta, upphöra’, t.ex. pàmetem pōterus kalbēc (jfr vitry. пакідалі пацеры гаварыць), atsimušdinėti ’rapa’, t.ex. man acimużdžinėja kilbasā (jfr vitry. мне адбіваецца кілбаса), primušdinėti ’spika fast’, t.ex. klūono duràs prymuždžinėja (jfr vitry. дзверы прыбіваюцца), sumušdinėti ’slå ihop’, t.ex. klūono āpasu· sumuždžinėja ir kūlia (jfr vitry. збіваюць сярэдзіну умнаў), sunėšti ’stå ut med’, t.ex. negal’ū sunės’c’ to kvāpuļ’o (jfr vitry. не зне́су гэтых пахаў), prispūsti ’blåsa upp sig’, t.ex. ānas tokis pryspūti (jfr vitry. ён надзьмуўшысь), žusplešdyti ’slita’, t.ex. béržo rāguitēs žusplēsdo (jfr vitry. бярозавыя санкі задираюцца), razsiskirdinėti ’gå isär’, t.ex. c’anai siena rasiskirdžinėja (jfr vitry. сцяна разлучаецца), įsispirdyti ’stödja sig’, t.ex. insispirdo šaudūosna kuolālis (jfr vitry. калёчек упіраецца), išspirti ’svälla upp’; t.ex. kárvės tešmuvà išpirtas (jfr vitry. вымя выперта), dastóti ’få’, t.ex. pęnsijų· džidelbr· dastós (jfr vitry. даста́нець пэнсію), svilinti ’svida’, t.ex. mán svilina po pus’au (jfr vitry. мне паліць у сярэдзіне), pravarinėti ’driva bort, skingra’, t.ex. móka kvarābu· ’sjukdom’ pravarinėc (jfr vitry. уме́я хваро́бу прагнаць), išvažiuoti ’välta’, t.ex. kuōlas išvažāu (jfr vitry. кол выехаў), verštis ’vrida sig’, t.ex. viiko kaklas nėšverc’a – vieno káulo (jfr vitry. шыя воўка не варочаецца), suvesdinėti ’göra arg’, t.ex. ānas mus suvezdzinėj (jfr vitry. ён нас звёў), vėstis ’ha framgång’, t.ex. mūm nėšvedė k’aulè·s (jfr vitry. нам не вяльсь свіні), išvisti ’födas’, t.ex. kumelis cik išvīrto ir stojos (jfr vitry. жарабёк вываліўся і стаў), užvyti ’driva igen’, t.ex. žuvita kel’ai (jfr vitry. забеены дарогі), samt adverbet pravės’au ’svalare’, t.ex. tėsta gūli pravės’au (jfr vitry. ляжыць прахладней) och många andra. Man har dock lagt märke till att äldre talare av dessa dialekter ibland uttrycker den avsedda tanken på två sätt sida vid sida: med det tidigare rena litauiska ordet i dess egen betydelse och med ett betydelsekalkerat ord från belarusiska, t.ex. blī’nā prybsvilė· / pryūdegė (jfr vitry. блін прыпаліўся), padlágė klójas / stātos an bálk’u (jfr vitry. падло́ра стаўіцца на бэлкі), jau ānas žudzīrė· / žūverte kójas (jfr vitry. ён завярнуў ногі), luntà su luntù suspirdzinėja / susciūnka (jfr vitry. дошка з дошкай спатыкаецца) m.fl. Detta är enligt vår mening ett betydelsefullt faktum som visar att användningen av kalker från belarusiska ännu inte är allmän här. Enligt vår uppfattning finns det här hur många som helst av de tydligaste kalkerna från belarusiska, som inte behövs i det litauiska språket men som dessa litauiska dialekter verkligen behöver (de har tyvärr nästan redan glömt sina egna litauiska ord i motsvarande betydelse), t.ex. mán gerai gi·vėnasi (= jag lever bra, jfr vitry. мне добра жывецца), mán širdis mušasi (= slår, jfr vitry. сэрца б'ецца), mán sveikatà nupūole· (= blev sämre, jfr vitry. 191 zdaróye ūpala), mán nezdúoda válgi·c’ (= jag kan inte äta, jfr vitry. mne ne ūdáeicė eści), mán tokìs válgrìmas nepraeina (= passar inte, jfr vitry. не праходзіць такая яда) m.fl. Det finns i dessa dialekter kalker vars belarusiska (slaviska) ursprung kan förefalla något misstänkt, tvivelaktigt. Till sådana är vi benägna att hänföra substantiven drebuliāi och supyklà ’gungande plats i en myr’, t.ex. un drabul’ù bál tos sámānos āugo; un drabul’ù stojos. Rod. – LTT 1994: 59 (jfr vitry. на траціне белы мох рос; стаў на траціну), l’ùne supi·klà. Aps. (jfr vitry. у люне траціна), degmatìs ’hetta’, t.ex. nog degmacìes vaìko ausèl’e susmorčūjiì. (jfr vitry. з гарачыны вушкі яго зморшчыліся), žilainė ’sankmark’, t.ex. tì· tok’à žilainė, niẽkas neáuga. Rod. (jfr vitry. там такі сівак, нічто не расце) m.fl. Flera av deras egenskaper gör det enligt vår mening möjligt att betrakta dem som kalker. Betydelsen hos Drebulių ger visst fog för att betrakta detta ord som en direkt motsvarighet till vitry. траціна, dess avbild, eftersom drebuliāi, liksom vitry. траціна, har närmast samband med betydelsen hos det vitryska verbet траці́ ’röra fram och tillbaka eller upp och ned’ (ТСБМ V 541–542). Denna uppfattning stärks helt av att ordet drebuliāi inte förekommer i denna betydelse i LKŽ II₂ 674. Vid närmare betraktande av innehållet i ordet supyklà tycks även det emellertid ligga betydelsemässigt närmare vitry. траціна än lit. liūnas, eftersom dess faktiska betydelse är bredare än liūno ’myr’. Eftersom supyklà betecknar ett objekt som, liksom vitry. траціна, gungar, vibrerar under påverkan av yttre krafter, medan rörelserna hos det objekt som betecknas med liūną skiljer sig något – de är något mjukare, svagare – liūnas guppar, dallrar, lutar av sig självt; jfr även liumpynė ’plats där marken gungar’, liumpėti ’luta, svaja’ (LKŽ VII 611–612). Detta skulle också kunna vara en möjlighet att anta att supyklà kan ha gett upphov till траціна. Å andra sidan bör supyklà betraktas som ett nytt ord i dessa dialekter (suffixet -ykla är överlag nytt för litauerna – jfr Skardžius 1943: 601). Dessutom har supyklos inte belagts i denna betydelse i LKŽ XIV 195. Dessa egenskaper hos supyklos utesluter naturligtvis inte möjligheten att betrakta det som en kalk. Att hänföra dėgmatì ’stark hetta’ till kalkerna är förmodligen framför allt motiverat av ordets tämligen ovanliga ordbildning. Eftersom två substantiv med samma rot, го́рач och гарачыня, nästan används parallellt med samma betydelse ’stark hetta’ i belarusiska dialekter (se СБГ I 465, 424), menar vi att dess го́рач kan ha haft den litauiska direktmotsvarigheten degumà med samma betydelse (särskilt eftersom bildningar med suffixet -uma är vanliga här och betecknar konkreta, materiellt manifesterade objekt snarare än abstrakta, t.ex. tankumà ’snår’, tamsumà ’mörkt ställe’, tolumà ’avstånd’ m.fl. – Rod., jfr även LKK XXX 137); efter mönster av belarusiska го́рач uppfattas detta här på litauiska som ett suffixlöst ord, medan den andra ändelsen -tis sannolikt har använts för att uttrycka betydelsen hos deras гарачыня och, liksom den första, betecknar konkreta objekt i högre grad än suffixet -ynas (jfr LKGr I 290; jfr även ordet med samma suffix som används här, nėkėstis ’hat’). Källan till degmatìs har således sannolikt varit ordet *degumatìs. Enligt vår mening talar inte bara betoningen utan också semantiken emot att betrakta dėgmatì som bildat ur dėgmečio (dėgmetis), såsom LKŽ II₂ 367 tenderar att föreslå. 192 Att klassificera žilainė ‘šlynynę’ som en kalkering möjliggörs först och främst troligen av hur dess färg beskrivs med ett exempel hämtat enbart från belarusiska dialekter; jfr. žilainė – det är deras cibák. Šlỹnas är faktiskt blågrå, och de undersökta litauerna kallar, till skillnad från många andra litauiska dialekter i Litauen, denna färg žila; jfr. också litauiska pilka vārna, de isolerade litauiska dialekternas žila vārna och belarusiska cibák варо́на. Denna omständighet stöder uppfattningen att belarusiska cibák mycket väl kan vara orsaken till žilainė. Žilainė var dessutom hittills okänt i litauiska dialekter, och dess suffix -ainė fogas, till skillnad från i litauiska, inte till substantiv (jfr. Skardžius 1943: 286–287), utan precis som i belarusiska dialekter till adjektiv. De nämnda egenskaperna hos žilainė hindrar alltså sannolikt inte att ordet klassificeras som en kalkering. Sådana kalkeringar är utan tvivel de farligaste lånen för varje språk, och än mer för dess isolerade dialekt. Särskilt när de är talrika och blir allt fler i vardagligt bruk. De bidrar sannolikt mest av allt till att varje modersmålssystem förvanskas eller rentav går under. Hur kan man känna igen sådana ord när man stöter på dem i ett språk (en dialekt)? Vilka är deras främsta typiska kännetecken? Var finns deras särdrag och nyckeln till identifiering? Som framgår av de många otvetydiga kalkeringar som här anförts och som används i de isolerade litauiska dialekter i Belarus som vi undersökt, är dessa kalkeringar ord som i själva verket, av nödvändighet, har fogats samman artificiellt av två delar: den första är en litauisk form, under vilken ett belarusiskt innehåll döljer sig, eller som detta innehåll har klätts i – dess för belarusiskan karakteristiska betydelse. Sådana tvåsidiga ord i dessa dialekter är verkliga och talrika, och vid första anblicken verkar de helt harmlösa, nästan likadana som andra litauiska ord. Men eftersom de i själva verket döljer en ord betydelse som är främmande för litauiskan och lånad från belarusiskan, utger de sig för att vara egna; ur dem sprider sig, ja tränger fram, en fördärvbringande laddning som förstör ordets litauiskhet. De fyller här i praktiken ingen kulturell funktion och visar inte vad de isolerade litauiska dialekterna positivt har lärt sig av belarusiskan. Det är en verklig, djupt dold sprängladdning fylld av främmande inflytande, en ständig källa till dialekternas belarusifiering, dold bakom skönheten i dess yttre litauiska form. I själva verket är det inre källans starka och dagligen växande inflytande så mäktigt att det med tiden också skadar sitt vackra yttre hölje och gör det värdelöst, obildligt eller rentav betydelselöst; jfr. pamušti ‘užmušti’ (t.ex. vagiai jų pamušė, jfr. belarusiska набілі), razvírti ‘išvirti’ (t.ex. razvírė kopūstai; jfr. belarusiska развары́лась капуста), žėmas nosiūkas ‘kumpas snapas’ (t.ex. varno žėmas nosiūkas, jfr. belarusiska у варо́ны nícki носік), po vienai šaliai ‘vienoje pusėje’ (t.ex. tarpupėdžiai šeši – po vienai šaliai trys ir po kitai trys, jfr. belarusiska на адной старане) m.fl. En sådan obefogat uppblåst ord betydelse förstör troheten mellan dess form och innehåll och dess modersmål. Ordet förvandlas till språkligt skräp, och den isolerade dialekt som förorenats av sådant skräp, helt utan vård eller litauisering under nuvarande förhållanden, blir en obrukad åker som allt närmare närmar sig ett slutgiltigt försvinnande och en oåterkallelig överväxt av belarusmer. Vilka är grunderna för att känna igen de många otvetydiga kalkeringar som anförts här och används i de isolerade dialekterna i Belarus, var finns deras karakteristiska 193 egenskaper och hur kan de klarläggas? Detta börjar redan skönjas något. Det rör sig nästan om samma kriterier för igenkänning som vi använde när vi fastställde litauiska kalkeringar i belarusiska gränsdialekter (se Baltistica 1990: 165). Framför allt är det viktigt att urskilja och blottlägga det som är inneboende och eget i sådana ords betydelse och ana vad som kommit utifrån. För att lösa denna uppgift måste man därför behärska sitt modersmål särskilt väl, bedöma relationerna mellan ordens betydelser såväl inom hela det litauiska språket som i belarusiskan och dess dialekter, tydliggöra skillnader och överensstämmelser mellan betydelser som misstänks vara belarusmer, sätta sig in i båda språkens uttryckssätt i dess helhet, kunna jämföra nyanserna i motsvarande ords betydelser med varandra och fastställa graden av närhet mellan deras betydelser. Det är alltså nödvändigt att behärska mycket väl både det språk som påverkas av ett främmande språk (i detta fall modersmålet) och det främmande språk (belarusiskan) som påverkar de isolerade litauiska dialekterna. Endast genom att jämföra båda språkens system och deras skilda och gemensamma uttryckssätt kan tendenserna och vägarna för sådana kalkeringars bildning och uppkomst framträda någorlunda tydligt. Men det är naturligtvis inte allt. Även om resultaten av våra undersökningar tills vidare inte tycks ge så mycket mer information om hur belarusiska kalkeringar karakteriseras, menar vi att fortsatt forskning kommer att tydliggöra och blottlägga nya och mer tillförlitliga särskiljande kännetecken. LITTERATUR OCH KÄLLOR Aps. – anteckningar av E. Grinaveckienė från dialektologiska expeditioner till de litauiska dialekterna i Apso (byarna Juodelėnai och Damošiai), genomförda åren 1956, 1974, 1977, 1985 och 1991 (författarens arkiv). Baltistica 1990 – Baltistica 26(2), Vilnius: Mokslas. DŽ – Litauiska språket i nutid: ordbok, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidykla, 1993. LA 1996 – Litauiska ekot, 21 mars 1996, nr 56: 24. LKG I – Litauisk grammatik 1, Vilnius: Mintis, 1965. LKK XXX – Litauiska språkvetenskapliga frågor 30, Vilnius, 1993. LKŽ II₂ – Litauisk ordbok 2, Vilnius: Mintis, 1969. LKŽ III – Litauisk ordbok 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956. LKŽ VII – Litauisk ordbok 7, Vilnius: Mintis, 1972. LKŽ XIII – Litauisk ordbok 13, Vilnius: Mokslas, 1984. LKŽ XIV – Ordbok över det litauiska språket 14, Vilnius: Mokslas, 1986. LTT 1994 – Texter från litauiska dialekter, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Lz. – Lazūnų lietuvių šnektos dialektologinių ekspedicijų, vykusių 1958, 1959, 1966, 1972, 1982 metais, E. Grinaveckienės užrašai (autorės archyvas). Ram. – Ramaškonių lietuvių šnektos dialektologinių ekspedicijų, vykusių 1960, 1992 metais, E. Grinaveckienės užrašai (autorės archyvas). Rod. – Anteckningar av E. Grinaveckienė (författarens arkiv) från dialektologiska expeditioner till den litauiska dialekten i Rodūnia (byn Senieji Smilgiai), genomförda 1973 och 1982. СБГ I – Ordbok över belarusiska dialekter i nordvästra Belarus och dess gränsområden I, Minsk: Навука і тэхніка, 1979. СБГ II – Ordbok över belarusiska dialekter i nordvästra Belarus och dess gränsområden 2, Minsk: Навука і тэхніка, 1980. СБГ IV – Ordbok över belarusiska dialekter i nordvästra Belarus och dess gränsområden 4, Minsk: Навука і тэхніка, 1984. S k a r d ž i u s P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvos Mokslų Akademija. 194 Institutet för litauiska språket. ТСБМ V – Förklarande ordbok över det belarusiska språket 5, Minsk: Беларуская савецкая энцыклапедыя імя Петруся Броўкі, 1983. LÅNEÖVERSÄTTNINGAR I DE ISOLERADE LITAUISKA DIALEKTERNA I DE ETNISKA OMRÅDENA PÅ VITRYSSLANDS TERRITORIUM Sammanfattning I föreliggande artikel analyseras låneöversättningarna i Vitrysslands isolerade litauiska dialekter (i Lazūnai, Rodūnia, Ramaškonys och Apsas), vilka uppstått under stark påverkan från de vitryska dialekter som trängde in där för nästan hundra år sedan. Utgångspunkten är att dessa låneöversättningar består av två delar – en yttre och en inre. Den inre delen utgörs av dess betydelse, dess innehåll, ett väsentligt element i hela ordet; den yttre delen av formen, dess utseende. Betydelserna – innehållet i dessa låneöversättningar – är främmande för litauiskan och har lånats från motsvarande ord respektive uttryck i de vitryska dialekterna. Formen – det yttre – kännetecknar däremot dessa lån som ett litauiskt ord respektive ett litauiskt uttryck. Låneöversättningens betydelse är det element som inte bara gör ordet (uttrycket) främmande för det litauiska språket, utan till slut också leder till att hela dialekten dör ut. Artikeln visar att låneöversättningarna trängde in i dessa dialekter långt senare än lånorden. Atmosfären av ensidig tvåspråkighet, vars resultat dessa låneöversättningar är och som slutgiltigt tog form sent, främjade vitryskans inflytande på de litauiska dialekterna. 195