Keletas tarminių aspektinių žodynų sudarymo problemų

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Agris TIMUŠKA NÅGRA PROBLEM VID SAMMANSTÄLLNINGEN AV DIALEKTOLOGISKA ASPEKTORDLISTOR Det är väl känt att lexikografens praktiska arbete särskilt kräver ett så fullständigt komplex som möjligt av ordböcker över standardspråket och dialekterna, omfattande såväl förklarande ordböcker som tematiska eller ideografiska och, naturligtvis, aspektordlistor. Liksom inom standardspråkets lexikografi har just aspektordlistor en viktig plats bland de olika tänkbara dialektordböckerna. I dialektala aspektordlistor ordnas språkliga företeelser lexikografiskt, sådana som kännetecknar en viss talspråksvariant, underdialekt eller dialekt. Till sin grammatiska aspekt omfattar dessa ordlistor vanligen exempelvis enskilda ordklasser, till sin morfologiska aspekt ordbildningssätt, till sin fonetiska aspekt ordens ljudliga form, och inom lexikologin dialektala fraseologismer, jämförelser, yrkesvokabulär för vissa sociala grupper och andra tematiska skikt i det dialektala ordförrådet. Författaren (eller författarkollektivet) till en sådan ordbok väljer, med konkreta mål i åtanke, den lämpligaste ordbokstypen. Det finns dock också några frågor som måste beaktas när åtminstone de flesta, om inte alla, ordböcker av denna typ sammanställs. Vid utarbetandet av dialektala aspektordlistor bestäms valet av typ och modell för lexikografisk utformning i stor utsträckning av mängden data som författaren (eller författarkollektivet) har tillgång till och lägger fram. Det blir utan tvekan svårt att sammanställa exempelvis en ordbok över ordbildning eller fraseologismer om man endast använder en liten samling dialektord från en viss dialekt. För sådana ändamål är särskilda tematiska register mer värdefulla, det vill säga register över verb, substantiv, sammansatta ord, fraseologismer, jämförelser och liknande, liksom särskilda lexikografiska och geolingvistiska källor, exempelvis data från dialektatlaser. Frågan om materialets omfattning hänger nära samman med frågan om dess fullständighet i sådana fall då författaren inte har tillgång till särskilda tematiska samlingar. Då är data som tillräckligt väl visar den aktuella språkliga företeelsen naturligtvis mer lämpade för lexikografiska ändamål; annars blir författarens subjektiva synsätt särskilt viktigt vid insamlingen av material. Just i detta skede måste många olika faktorer beaktas – även en språklig företeelse som inte alltid anses viktig, såsom materialets mellanlager (både traditionella och tillfälliga), eftersom de ibland kan ge betydelsefull information om systematiska relationer som förekommer: 1) mellan den återgivna språkliga företeelsen och de grupper som avgränsar den, 2) inom själva språket, där dessa språkliga företeelser är relaterade till varandra. I relativt fullständiga ordböcker bör därför nödvändigtvis ingå såväl olika skikt av desemantiserade fraseologismer som— 146 —skikt som visar egenskaper typiska för andra lexem, liksom särskilda jämförande konstruktioner, så kallade kvasi-jämförelser (författarens term). Vid sammanställningen av nya ordböcker är det minst lika viktigt att sammanfatta den presenterade informationen så ändamålsenligt som möjligt. I en differentierande ordbok kan även sammanfattande hänvisningar ges (grammatiska, etymologiska eller semantiska, areala och liknande), medan hänvisningssystemet i en fullständig, icke-differentierande ordbok bör vara mycket konkret. Endast i vissa fall är mer sammanfattande hänvisningar sannolikt godtagbara, om typen av det aktuella avsnittet tillåter detta. Sådana principer ligger till grund både för den nyligen sammanställda svenska dialektordboken (OÖSD) och för projektet för en dansk dialektordbok (Ejskjær 1993). Den lexikografiska utformningen av den valda ordboksmodellen, det vill säga presentationen av lexikografisk information i ordboken, kan optimeras på olika sätt: genom att välja en så väl anpassad typ av ordboksartikel och strukturmodell som möjligt, och genom att använda många olika hänvisningar. Denna tes kan illustreras med ett nytt verk inom lettisk dialektal aspektlexikografi – M. Putnios och A. Timuškas ”Ordbok över jämförelser i Sinuole-dialekten” (SISV)1, eftersom ”varje lexikografisk teori är tvivelaktig om den inte stöds av ett rikt material”2. Ordboken tillkom med inspiration från arbeten inom litauisk aspektlexikografi: K. Vosylaitės ”Litauisk jämförelseordbok” (LKPŽ) och J. Lipskienės ”Somatiska uttryck i litauiskan” (LKSP). SISV:s främsta mål och samtidigt uppgift är att återge originaliteten, det ovanliga bruket och den traditionella karaktären hos de komparativa konstruktioner som noterats i denna dialekt i nordöstra Vidzeme. Spannet av jämförelser som tagits med i ordboken är ganska brett: 1) från särpräglade jämförelser som är typiska endast för denna dialekt till allmänna jämförelser som används i hela lettiskan; 2) från fraseologiska komparativa konstruktioner till relativt fria ordkombinationer. SISV bygger på ett artikelsystem; uppslagsorden – jämförelsernas komponenter – presenteras i ordboken i alfabetisk ordning. I vissa fall grupperas orden under samma uppslagsord: 1) fonetiska och morfologiska varianter av ord, t.ex.: räfsa; räfsa; räfsa... luōsms, luōsmaks... och liknande; 2) benämningar på personer av manligt och kvinnligt kön, t.ex.: mjärde; mjärde... pats; pati... och så vidare. Homonymer i SISV presenteras som separata uppslagsord, med angivande av löpnummer: tumme1 s ‘tumme’... 1 Jämförelseordbok över Sīnoles dialekt. Ordboken bygger på det språkliga material från Sinuoles dialekt som filologen M. Putnia omsorgsfullt samlade in 1930–1980 (ett manuskript på 400 sidor, omfattande omkring 2 500 artiklar); principerna för uppbyggnaden samt den lexikografiska ordningen och den semantiska analysen av uppslagsorden står A. Timuška för. 2 Čia perimta J.Apresjano mintis, taikoma semantikai (Apresjan 1974). 147 ikstis2 s (žio-c.) ’njure, iksts’... Jämförelserna analyseras lexikologiskt och lexikografiskt i en ordboksartikel. Artikeln består av följande delar: 1) jämförelsens centrala komponent, som har lyfts fram som artikelns uppslagsord; 2) grammatisk karakteristik; 3) förklaring av uppslagsordets betydelse (på dialekt); 4) ytterligare information om ordets betydelse och utbredning från K. Mühlenbachs och J. Endzelīns ”Lettiska språkets ordbok” (ME) och dess supplement (EH), för lexem som inte förklaras tillräckligt eller inte alls i kartoteket; 5) jämförelse (tillsammans med kontextord); 6) förklaring av jämförelsen; 7) illustrativt material; 8) stilistiska, expressiva och genremässiga anmärkningar (om det behövs). Endast en komponent i jämförelsen (uppslagsordet) analyseras, förklaras och illustreras; den bildar det grammatiska centrumet för en viss jämförelse, men betraktas inte alltid som jämförelsens semantiska kärna. Till alla övriga beståndsdelar ges hänvisningar till uppslagsordet, där information om jämförelsens användning och betydelse redan finns, t.ex.: kaza... 3. kā kazas līpa se līpa. Hänvisningar saknas vid funktionsord (prepositioner, konjunktioner), eftersom de inte utgör ordboksartiklar i SISV. Uppslagsordet återges i ordboken i en förskjuten form, den så kallade morfologiska och fonemiska ortografin (element från den litterära språkets ortografi + accenttecken + uo, ę), men jämförelserna och den illustrerande texten i artikeln skrivs med traditionell lettisk fonetisk transkription. Substantiviska uppslagsord anges i singularis nominativ (pluralformer i pluralis nominativ), verb i infinitiv och particip samt adjektiv i maskulinum; undantag utgörs av oböjliga ord, som återges i den form de hade i den konkreta jämförelsen (puskūoka...; septiņjūdžu...). Betydelseförklaringar. Jämförelsernas betydelser återges i ordboken på två sätt: 1) jämförelsens betydelse framgår av uppslagsordet – komponentens betydelse förklaras; och 2) själva jämförelsens betydelse och användning förklaras. Endast betydelsen hos dialektord, fonetiska och morfologiska varianter av standardspråkets ord samt ord som inte hör till dialekt eller standardspråk3 förklaras, om de används som uppslagsord. Betydelsen förklaras inte för sådana gemensamma dialektala och standardspråkliga uppslagsord vars semantik i dialekten överensstämmer med semantiken hos motsvarande ord i lettiskt standardspråk, t.ex.: kāudze, kaza, kāzas m.fl. Betydelsen hos dialektord och andra ord som inte hör till standardspråket förklaras med de metoder för betydelseförklaring som traditionellt används i dialektlexikografin: a) med betydelsemässigt likvärdiga ord i standardspråket och synonymer, b) med beskrivande förklaringar- 3 Termen infördes av den lettiske språkforskaren O. Bušs för att beteckna talspråksord, barbarismer och liknande ”oönskat” ordförråd. 148 …, c) hänvisningar och fotnoter som hänvisar till andra uppslagsord, d) information ges om ett visst ord, hämtad från andra lexikografiska källor. Betydelserna hos polysema uppslagsord skiljs åt med semikolon; ibland anges dock inte alla betydelser hos ett dialektalt polysemt ord, utan endast de betydelser som ingår i jämförelsen (jämförelserna) samt deras överförda betydelser, vilka hänger samman med jämförelsen som helhet. I många fall är det dessutom omöjligt att exakt fastställa vilken betydelse eller betydelsenyans som ligger till grund för en viss jämförelse, till exempel i artikeln kladz̃ens... Ett ord som i en ordboksartikel står som uppslagsord i någon annan grammatisk form hänvisas vanligen till sin grundform (eller till betydelseförklaringen, om det behövs), till exempel: kaũnams divd från kaũt... I vissa fall används även information från andra ordböcker för att förklara uppslagsordet (framför allt från ME och EH). Förklaringar (resp. översättningar till lettiska av förklaringar på tyska) och geografiska upplysningar från ME och EH anges vid ord som saknar förklaring i excerpteringen eller som förklaras otillräckligt och därför inte tillfredsställande visar jämförelsens betydelse och bruksegenskaper, till exempel: klamasts, klāmsteris... Personnamn, öknamn, djurnamn och ortnamn som används i jämförelsernas struktur redovisas också i separata ordboksartiklar. När dessa ord förklaras anges en relevant hänvisning (personnamn eller ortnamn), och det geografiska objekt som nämns beskrivs, till exempel: Kėncis personv ’figur i bröderna Kaudzytes roman ”Lantmätartider”...’ Piļava ortn ’sjö i Sinuole socken’ och så vidare. Förklaringar av jämförelsernas betydelser. Jämförelsernas betydelser förklaras inte separat när informationen i uppslagsordets förklaring tillräckligt tydligt visar jämförelsens betydelse och bruksegenskaper, till exempel: kàuka; kàuk̄iōna..., klakšis... I de flesta fall ges dock förklaringar av jämförelsernas betydelser oberoende av om uppslagsordet är ett allmänspråkligt ord eller ett dialektord. I ordboken används tre typer av betydelseförklaringar: a) attributiv – till exempel i artiklarna kāts, klabata, klàjps; b) situationsbunden – till exempel i artikeln liẽts s ’regn’ ◊ 1. pėriens kā liẽts – sägs när någon hotas av stryk, straff eller förestående tråkigheter...; c) semantisk motsvarighet – till exempel i artiklarna kàudze, kàzas, klàjiens. Jämförelsernas kontext. Jämförelsens betydelse realiseras vanligen i en förbindelse med ord ur den relevanta semantiska mikrog gruppen. Därför räknas sådana ord som kan variera inom en viss semantisk grupp inte som obligatoriska komponenter i jämförelsen. De sätts inom parentes som kontextord, vilka visar inom vilken sfär den aktuella jämförelsen används, till exempel: kaũnams..., klabāns... Kvasi-jämförelser. Ett av kännetecknen för Sinuole-dialekten är de ganska frekventa kvasi-jämförelserna – det vill säga sådana jämförande konstruktioner vars användning i en viss situation och språklig kontext inte bara är obehövlig, utan till och med kan ge upphov till en semant- 149 en kontrast i böjningen, om hela jämförelsens betydelse i huvudsak inte skiljer sig från uppslagsordets betydelse (betydelsen hos fraseologismen i dess artikel). I sådana fall bevaras ordboksartikelns struktur ändå formellt, särskilt genom att man inte särskiljer den fakultativa användningen av jämförelsepartikeln ką, t.ex.: lėčėjs s ◊ ką puškuoka lėčėjs niev. – sägs om en person som inte gör eller inte hinner göra det som han eller hon åtagit sig eller velat göra, även om en person som inte riktigt är den han eller hon skulle vilja vara... Kvasi-jämförelser betraktas dock oftast som en särskild typ av jämförelser, där egenskaperna som ligger till grund för jämförelsen eller en gradering av handlingens intensitet kommer till uttryck, t.ex.: lillāts adj ‘violett’ □ ką lillāts... Hänvisningar. I ordboken används oftast följande markeringar: 1) grammatiska – hänvisningar till ordklasser anges efter uppslagsordet (s – substantiv, adj – adjektiv, adv – adverb, pron – pronomen, v – verb...), formhänvisningar (demin. – diminutiv, dsk – plural, nelok – oböjligt...); 2) stilistiska och expressiva hänvisningar (poėt. – poetiskt, iron. – ironiskt, niev. – nedsättande, vienk. – vardagligt språk, vulg. – vulgarism, lamuv. – svordom...); dessutom kan den expressivitet som noterats i dialekttalarnas språk i grunden skilja sig från expressiviteten hos motsvarande jämförelser i standardspråket; 3) markeringen folkl. används för att ange alla folkloristiska genrer – ordspråk, talesätt, sång- och diktfragment och liknande – om de innehåller jämförelser, t.ex.: ābėle s ‘ābėle’ ◊ folkl.: som en liten åkerholme blir täckt av snö tāutu golđa galiņā. krāss s (i-c.) ‘ugn’ ◊ folkl.: en vacker kvinna sägs vara som en het ugn på vintern, vid vilken varje kreatur gärna skulle vilja värma sig. Grafisk utformning. Nästan allt på detta område beror på den perspektiviska tekniken för ordbokens layout, men för att göra det lättare att visuellt uppfatta ordboksartiklarnas uppslagsord och illustrationstext anges i ordboken endast den sammanfallande accentueringen (fortsättningsaccent och fallande accent) som är vanlig inom lettisk dialektal lexikografi, utan siffran 2 efter ordet som har grav accent (\). M. Putninia, A. Timuška. Jämförelseordbok över Sinuole-dialekten (Utdrag ur manuskript) stjälk s ◊ 1. demin. skaft på en kvast (|| sopborste) (även stjälk) – sägs om en mycket mager, tanig, utmärglad person: [gubben] bara som skaftet på en kvast. / den [personen] är smal som ett strå, som skaftet på en kvast. / pojken är bara som ett kvastskaft. / den [personen] är nu bara som ett skaft på en sopborste – liten, tunn, tunn. / mager som ett skaft på en sopborste. 2. skaftet på en yxa – sägs om något tämligen stort och grovt: de gamla granarna är mörka, deras grenar är som yxskaft. 3. (böjd, krokig och liknande) som skaftet på en pipa – sägs om en mycket kutryggig, hopsjunken person: Varför böjer du dig så där som skaftet på en pipa? 150 kàudze s ◊ 1. (gripa tag i, får tag i och liknande) ká sièna kàudzì ‘snabbt, flinkt (gripa tag i, få tag i; även utföra (något))’: Ska du verkligen klara hela [det större arbetet] på en gång, så snabbt? 2. ká sùns pie sàlmu kàudzes se sùns. kàuka; kàukùoņa s ‘en som ylar; en gråtmild person; EH I 593: kaùka ‘missnöjd person som ofta gråter och klagar’ i Vecpiebalga; ME II 174: kaukùoņa ‘skrikare, gapare’ i Dzērbene’ ká kàuka || kàukùoņa: Varför ylar du som en kàuka? Det går inte att få dig att lyssna – så säger man till en hund och till barn. Barn har också ett sådant beteende – de bara gråter och gråter. / Varför ylar du som en kàukùoņa? kàuls s 1. (hård) som (en) sten – sägs om något mycket hårt, stelt, även alldeles torrt: ärterna har torkat och blivit hårda som stenar. / fårtalg är hård som en sten. / Hur skulle man annars kunna få bort [genom att gnugga och tvätta] smutsen från kläderna! Händerna går sönder medan man vrider ur den så att den blir hård som en sten. 2. k’â bez kàuliem ‘mycket smidig, böjlig’: man kallar den smidig som är som utan ben och kan vrida sig åt alla håll. 3. ◊ k’â kàulu kàmbaris || kàmberis se kàmbaris; kàmberis. 4. ◊ k’â sùns kàula; k’â sùns àr kàulu se sùns. kaùnàms divd från kaùt (skrika, ropa och liknande) k’â kaùnàms (lùops) ‘mycket högljutt, med en förskrämd röst (skrika, ropa)’: han skriker som en kaùnàms. / Han skriker som ett kaùnàms-djur. kàupmanis s ‘handlare’ ◊ k’â blusu kàupmanis iron.: Vår far kallade mor för loppornas handlare, eftersom mor dödade loppor: som loppornas handlare, sätt nu i gång med arbetet! Inte en enda loppa har du fått död på. kaùslis s som en kaùslis nedsättande: Kom igen, hur kan du slå hästen som en kaùslis? / Varför slår du den ena efter den andra som en käpp? / Som en kaùslis går han omkring och slåss, han slår och misshandlar alla. kaza s 1. dat. (ansikte, mun och liknande) som en get – sägs om ett fläckigt, smutsigt ansikte: Varför har du torkat munnen så slarvigt? Nu är [ansiktet] randigt som en get. 2. ◊ (girig) som en get efter en kvist ‘mycket, alltför (girig)’: De är lika giriga efter brännvin som en get efter en kvist. 3. som en get fastnar se fastnar. 4. som en get äter se äter. getbröllop s dsk ◊ 1. (leva) som på ett getbröllop ‘mycket bra, välbärgat (leva)’: De levde som på ett getbröllop. Getbröllop är ju bra: korna ger mjölk och så äter och dricker man. / De lever som på ett getbröllop: allt går bra, allt är rätt så gott. 2. som på ett getbröllop ‘mycket; i stor mängd’: De bakade bröd som till ett getbröllop. 3. lok. (äta, äta sig mätt o.d.) äta sig mätt på ett getbröllop ‘äta gott och sig mätt’: Nå, det blir väl att äta sig mätt på ett getbröllop. kasimir s ‘ylle-, halvylle- eller bomullstyg; kashmir’ (tjockt) som kasimir: hennes [kjol] var lika tjock som kasimir. Kasimirkjolarna är så tjocka, de var gröna. / Det tyget är tjockt som kasimir – sade judarna. päls s ◊ lok. som en rävpäls se räv. 151 klabāns s ’utslitet, slamrande föremål, redskap; ME II 206: klabas ’något som slamrar (t.ex. om gamla vävstolar, kvarnar)’ i Lubēja’ (slamrar, skramlar o.d.) som klabāns: vävstolen slamrar som en gammal sak, som en klabāns. / låset är som en klabāns, går inte att öppna. klabata s (slamrar, skramlar o.d.) som klabata – sägs om en mycket pratsam, pladdrig person: [pratkvarn] pratar som en klobata. klobata – ett öknamn på någon som pratar mycket om andra. kladzeņs s ’en som kacklar; pratsam person; ME II 208: kladzeņe ’ruvande höna; kluckhöna’ i Smiltene, ’pratig kvinna; pratkvarn’ (kacklar) som kladzeņs nedsättande: vart du än går, babblande om allt i byn, som en klažāns? klāiga s ’skrikande; en som skriker, gapare’ (skriker, ropar o.d.) som klāiga nedsättande: jag ska skrika åt dig en gång som en klāiga! klāips s ◊ som en klāips av bröd – sägs om något ganska stort och rundat: linor som brödklāips. klaists; kleists s ’vagabond, lösdrivare’ som klaists // kleists nedsättande: som en klaists, som en vagabond, det finns varken någon riktig plats för dem eller arbetar han ordentligt. / den där är verkligen som en vagabond, som en kleists! Han stryker omkring som en kleists. / han är ju verkligen som en kleists, går omkring utan att göra mycket nytta på jobbet. klājiens s som en (enda) klājiens ’i stor mängd; sammanhängande, utbrett’: [sänghalm] det har spritts ut så mycket, där det sorterades och rensades, när man reste sig hade halm fallit bredvid sängen som ett enda lager. / varför måste man lägga så mycket halm framför djuren? Nu ligger det under fötterna som ett heltäckande lager. / gässen, ankorna och hönsen gör så med sädesfältet att det ser utrullat ut. Nu ligger det på marken som ett enda lager. / fåren trampar sönder höet, drar ut det på marken och rullar sig [själva] ovanpå; det ligger som ett enda lager. / när boskapen har trampat ned det ligger det efter snön som ett enda lager under trädet. / [det slagna] råget måste samlas ihop. Ska du verkligen lämna det på marken som ett enda lager? klakšāns s ’EH I 608: ’primitiva slädar’ i Vecpiebalga’ (knäpper, slamrar o.d.) som klakšāns – sägs om en mycket pratsam, pladdrig person: vad pratar du för som en klakšāns? / knäpper som en klakšāns, pratar strunt. klakšis s ’smäll, knäpp; pratsam person’ som klakšis nedsättande: som en klakšis går han överallt och knäpper – en sådan pladdrig person. klamasts; klāmsteris s ’skällsord med betydelsen ’lat, slarvig person’; EH I 609: klamasteris ’dagdrivare, lösdrivare’, klamesteris ’vagabond’ i Saikava’ som klamasts // klāmsteris: du är ju som en klomasc, varför arbetar du inte ordentligt? / du är redan som en klōmsters, du gör inget ordentligt arbete, bara stökar omkring. LITERATŪRA A p r e s j a n Ju. 1974: Lekסičeskaja semantika (sinonimičeskije sredstva jazyka), Moskva: Nauka. EH I-II – E n d z e l ī n s J., H a u z e n b e r g a E. Papildinājumi un labojumi K.Mīlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2, Rīgā: Kultūras fonda izdevums, 1934 – 1946. E j s k j æ r I. 1993: Danish Dialect Research, København. 152 LKSP – Lipskienė J. Lietuvių kalbos somatiniai posakiai (su galvos dalių pavadinimais), Vilnius: Mokslas, 1979. ME I–IV – Mūlenbachs K. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns 1–4, Rīgā: Kultūras fonda izdevums, 1923 – 1932. OÖSD – Ordbok över Sveriges dialekter 1 (1), Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1991. SISV – Putniņa M., Timuška A. Sinoles izlokšņu salīdzinājumu vārdnīca (400 psl. rankrastis, 1991 m. įteiktas Rygos "Zinātnes" leidyklai). LKPŽ – Lietuvių kalbos palyginimų žodynas. Sudarė K. B. Vosylytė, Vilnius: Mokslas, 1985. EINIGE PROBLEME DER ERSTELLUNG VON DIALEKTALEN ASPEKTWÖRTERBÜCHERN Zusammenfassung Im theoretischen Teil des Beitrages werden einige allgemeine Probleme der Erstellung von solchen Mundartwörterbüchern umrissen, die einen bestimmten sprachlichen Aspekt resp. eine sprachliche Erscheinung auf lexikographische Weise reflektieren. Die Hauptaufmerksamkeit gilt dabei folgenden Problemkreisen: 1) der Wahl des lexikographischen Realisierungsmodells für das künftige Wörterbuch, in hohem Maße durch den Materialumfang bedingt; 2) dem Sättigungsgrad des zu reflektierenden Materials, d.h., der Vorkommensfrequenz von sprachlichen Erscheinungen; 3) der Verallgemeinerungsstufe der im Wörterbuch zu bietenden Information. Die erwähnten Probleme lassen sich zumeist durch die Wahl sowohl des optimalen Artikeltyps als auch des nach Erachten des Autors / Autorenkollektivs meistgeeigneten Aufbauschemas für jedes konkrete Wörterbuchartikel lösen; außerdem kann ein überlegtes System verschiedener Angaben und Verweise die Aufgabe des Lexikographen wesentlich erleichtern. Dies wird im theoretisch-praktischen Teil des Beitrages anhand eines exemplarischen Beispieles der lettischen dialektalen Aspektlexikographie – des unlängst erstellten “Wörterbuchs der Vergleiche aus der Mundart Sinole” von M.Putnina / A.Timuška – veranschaulicht. Als Stichprobe werden im Anhang einige Musterartikel aus dem “Wörterbuch der Vergleiche aus der Mundart Sinole” geboten. 153