Die Areale Charakteristik von Wörtern und Wortbedeutungen im nichtdifferenzierenden Mundartwörterbuch

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Ilga JANSONE AREELL KARAKTERISTIK AV ORD OCH ORDBETYDELSER I EN ICKE-DIFFERENTIERANDE DIALEKTORDBOK En specifik och föga undersökt fråga inom dialektal lexikografi gäller systemet av geografiska uppgifter, som ger information om utbredningen av ett ord eller en ordbetydelse. Sådana uppgifter är särskilt nödvändiga i ordböcker som omfattar ett vidsträckt områdes ordförråd; detta gäller också den planerade ”Lettisk dialektordbok” (Bušmane, Kagaine 1980: 59–75; Kagaine 1985: 64–86), som är tänkt som en relativt fullständig dialektordbok. Geografiska uppgifter kan variera beroende på graden av generalitet eller konkretion: • generella uppgifter – dialekt, dialektgrupp eller kulturhistorisk region; • konkreta uppgifter – en bestämd dialekt. I en icke-differentierande dialektordbok (”Lettisk dialektordbok”) är det vanligen ändamålsenligt att använda båda typerna av uppgifter, beroende på materialets täthet. Man bör dock beakta att båda har sina för- och nackdelar. Generella uppgifter tar liten plats och visar tydligt var ett ord eller en ordbetydelse är lokaliserad, men de kan vara inexakta – enskilda dialekter inom det angivna området kan sakna det aktuella lexikala eller semantiska dialektordet. En uppräkning av enskilda dialekter (särskilt när materialet har samlats in tätt) tar mycket plats, men ger precis information om lexemets användning i den angivna dialekten. För den ordboksanvändare som inte har full kännedom om Lettlands administrativa-territoriella indelning ger konkreta uppgifter inte alltid en tillräcklig bild av var ordet eller ordbetydelsen är lokaliserad. Eftersom varje ordbok har en viss grad av abstraktion (dialektordböcker återger exempelvis inte den areella utbredningen i dialektala lexikala atlaser, vilka ger information om utbredningen av ett litet antal ord i relativt alla dialekter), rekommenderas generella uppgifter när ett ord eller en ordbetydelse täcker antingen ett vidsträckt utbredningsområde [se biķis1, bruceklis1] eller förekommer inom ett litet, sammanhängande område [se blozmē]. Inom lexikografisk praxis kan man se att dessa båda typer av uppgifter kombineras. I en icke-differentierande dialektordbok förekommer geografiska uppgifter på två sätt: • indirekt – i det illustrativa materialet och i hänvisningar till lexikografiska källor; • direkt – som en verbal (eller kodad) uppräkning av generella areella uppgifter eller konkreta dialekter, samt i form av kartor. Varje ordbok (särskilt en dialektordbok) är en källa inte bara till lingvistiska utan också till kulturhistoriska fakta – det illustrativa material som ingår i ordboken ger information både om etnografiska realia och om folkets seder och föreställningar. 137 För att maximalt synliggöra detta kulturhistoriska skikt har dialektala exempel fogats till varje betydelse av lexemen i ”Latviešu valodas izlokšņu vārdnīca”. Exemplen har valts så att de täcker dialekter från olika kulturhistoriska områden (Vidzeme, Zemgale, Kurzeme, Latgale och även Sēlija) [se bedre]. Indirekt kan information om lexemets regionala utbredning även hämtas ur hänvisningar till lexikografiska och andra publicerade källor. Den viktigaste lexikografiska källan för ”Latviešu valodas izlokšņu vārdnīca” är K. Mīlenbahs och J. Endzelīns ”Latviešu valodas vārdnīca” (ME I–IV) och dess supplement (EH I–II), där uppgifter om ordens geografiska utbredning finns och ”förs över” även till den ordbok som håller på att utarbetas [se blorcat 1,2, blikstiens]. Utöver dessa används även andra dialektordböcker (utgivna efter ME och EH), till exempel ”Ērģemes izloksnes vārdnīca” (ĒIV I–III), samt dialektmaterial, exempelvis dialektbeskrivningar i Filologu biedrības raksti och Valodas un literatūras institūta raksti [se blumizers..], liksom enskilda monografier, exempelvis beskrivningen av Stendes dialekt (DR 1955 m.fl.), vilka också indirekt ger information om lexemens regionala utbredning. En hänvisning till ”Latviešu literārās valodas vārdnīca” (LLVV I–VIII) visar att lexemet i fråga betraktas som en del av standardspråket, det vill säga att det är känt även bland dialekttalarna. Om ett ord eller en ord betydelse inte är utbredd inom ett sammanhängande område, eller om ordregistret inte är tillräckligt tätt, används direkta geografiska uppgifter i ”Latviešu valodas izlokšņu vārdnīca”, det vill säga de dialekter där ordet i fråga har registrerats räknas upp. (För att denna uppräkning inte ska ta alltför stor plats kan förkortningar för dialektnamn utarbetas, såsom också har gjorts i ME och EH.) En särskild och föga utbredd typ av direkta geografiska uppgifter i en dialektordbok är kartor (Viereck 1988: 101–113), vilkas användning har flera fördelar. För det första kan flera fonetiska och morfologiska varianter sammanföras på en karta [se blusāt, blusuot; blusāties, blusuoties], för det andra blir den lexikalsemantiska dialektalismens utbredning utanför det sammanhängande området tydligare på en karta [se bruceklis]. När man betraktar ordförrådet som ska ingå i en icke-differentierande dialektordbok med avseende på dess regionala utbredning och användningsbredd, förefaller det ändamålsenligt att urskilja flera grupper. 1. Ord som är gemensamma för dialekterna och det litterära språket. Med tanke på massmediernas särskilda betydelse är det litterära språkets inflytande obestridligt i alla dialekter, och talare av alla dialekter känner till det litterära språkets ord. Många ord kan dock ha en tydligt litterär karaktär inom en bestämd dialektgrupp. Om det går att konstatera att ett ord i det litterära språket används sällan i ett visst område eller en viss dialektgrupp, bör geografiska begränsningar anges: sällan; används endast av den yngre (medelålders) generationen; används inte osv. [se botten 1]. Geografiska uppgifter bör anges för de betydelser av standardspråksord, fasta ordkombinationer eller fraseologismer som skiljer sig från standardspråket. Naturligtvis kommer denna indelning inte att vara absolut, eftersom ”Latviešu literārās valodas vārdnīca” (LLVV), vars första band utkom redan 1972, betraktas som det enda kriteriet för att skilja ut standardspråksord eller deras betydelser, men 138 pēdējais 1996. gadā vēl atrodas tipogrāfijā. Svarīgi ir norādīt izplatības areālu arī tiem vārdiem vai vārdu nozīmēm, kas LLVV ievietoti ar norādi ‘apv.’ [sk. bruceklis 1], kā arī etnogrāfisko reāliju apzīmējumiem. 2. Icke-standardiserade talspråksord utgör ett mellanskikt mellan standardspråkets ordförråd och dialektlexiken och uppvisar en viss territoriell begränsning, som vanligen betingas av historiska omständigheter. Till exempel är germanismer mer utbredda i Vidzeme, Kurzeme och Zemgale, medan slaviska lånord är vanligare i Latgale. För vissa ord i denna grupp, som är knutna till ett bestämt område, skulle allmänna geografiska uppgifter kunna anges [se blumizers.. (möjlig allmän uppgift: Kurzeme, Zemgale, Vidzeme), blūdat..]. 3. För dialektord som förekommer över ett stort område bör allmänna geografiska uppgifter om ett sammanhängande område anges (om materialinsamlingen är tillräcklig), och de konkreta dialekter där ordet eller dess betydelse har registrerats utanför området bör också redovisas [se bruceklis..]. Den regionala utbredningen av orden i denna grupp skulle också kunna återges på lingvogeografiska kartor [se kartexemplen]. (För ord som ingår i de lexikala kartorna i ”Latviešu valodas dialektu atlants” bör en hänvisning till detta verk anges.) 4. För dialektord som förekommer inom ett begränsat område är det nödvändigt att ange de konkreta förekomstplatserna – dialekterna [se blozmē, biksiņš]. Denna indelning är möjlig endast om insamlingen av dialektmaterial är tillräckligt omfattande och kontrollerad; under ordbokens utarbetande rekommenderas det att i större utsträckning använda konkreta geografiska uppgifter för att undvika inexaktheter. Exempel på uppslagsord bačinas, bačiņi; sing. bačiņš subst. Soppa av rödbetsblad (även mållablad) med gryn och mjölk eller grädde. bačinas, i soppan kokar man grynen mjuka, bladen kokas separat, hackas sedan med kniv och läggs i [soppan], man häller i mjölk – det är rödbets-bačinas i Kursīši; rödbetsbladssoppa kokas med mjölk eller grädde, vi brukade koka bačiņi i soppa att äta, när det ännu inte fanns [rödbetor], rödbetsblad medan det ännu inte fanns [rödbetor]. man kokade dem med mjölk, tillsatte gryn, skar bladen, lät dem sjuda lite till i Snikere; förr i tiden kallade man den [rödbetssoppan] bačini, för bačini i Brukna; kallas bačiņas. man häller kokande vatten över bladen och skär dem mycket fint. när grynen är mjuka lägger man i dem. precis som i ängssyresoppa tillsätter man ägg, kött, grädde i Zante. I södra Kurzeme och Vidzeme, i Zemgale. ME I 247 en maträtt av rödbetor i Auros, Pļaviņas, av rödbetsblad i Blidiene; i Šķēde – bačiņš eller av ängssyreblad i Kursīši; EH I 197 i Bēne, Saldus (här: rödbetsblad kokta i mjölk), Džūkste (här: en maträtt av rödbets- och mållablad och gryn), bačiņi rödbetssoppa i Grenči. 139 bačinas ’rödbetsbladssoppa’ bedre subst. 1. Fördjupning, grop (vanligen i markytan). bakom trädgården var det en stor, djup grop där vatten stod hela sommaren i Svētciems; [gåta]: ju mer man tar bort, desto större blir den – en grop, en handfull jord i trakten kring Valmiera; under hela höbärgningstiden var det en dūmbēris, nu kallas den redan grop i Nīca; potatisgroparna låg på Runča-kullen. där lade vi ned potatisen på hösten, i Sinole; potatisen [för vinterförvaring] lades i en grop, man sade också – kapča i Bauska. ● miruonu bedre, även cietmetamā bedre – potatisgrop för förvaring av potatis, ur vilken potatisen inte tas upp under vintern. vi har inga sådana gropar som man kommer åt, utan sådana som försluts; gamla människor kallar dem dödsgropar ĒIV I 159. ● klātejama bedre – potatisgrop för förvaring av potatis, ur vilken man också tar upp potatis under vintern. LLVV II 49–50; ME I 276; ĒIV I 158; sällsynt (som litterär form) i de lettgaliska dialekterna av det höglettiska dialektområdet, i stället duobe. 2.... biksniņš subst.; dimin. Ett vikt tygblöjstycke (vanligen av gasväv) som placeras mellan spädbarnets ben. det kallas biksniņ, som läggs mellan benen och dras igenom framför rumpan, så att den stora blöjan inte blir nedsmutsad i Svētciems. bīkstīties v. Vara rädd, frukta. hästen är inte rädd för att det inte finns någon hund, den kan inte drivas bort från betet i Jeros; var inte rädd för skadan, det blir min skada, men du behöver bara göra som jag säger i Džūkste; även i Mežamuiža. EH I 223 i Augstkalne, Džūkste. biķis subst. 1. Ett hammarliknande redskap för att skärpa kvarnstenar. biķs är något man knackar kvarnstenar med. Den har en spets i vardera änden och är tjock i mitten i Īvande; mjölnardrängen skärpte kvarnstenarna med den biķi i Grobiņa; kvarnstenar skärps med en biķ i Puze. I Kurzeme. EH I 219 i Īvande, Grobiņa. 140 // Ett hammarliknande verktyg (med ena änden av metalldelen spetsig och den andra platt) för att hacka sönder och krossa hårt material (till exempel frusen jord eller is). biķis i. ku cērt. viņam bi viens gals nuo dzelža spic, uōtrs plakans, vidū kâc nuo kuôka. priêkš ciêt(a)s zemes ciršan(a)s, cērt zemi – ku ciētu vaîg cîrst, sasalušu zemi a biķi cērt Nicā; i det nyare jordbruket har man skaffat biķi med en bred ände för att hacka frusen jord och för andra ändamål i Grobiņa. I Kurzeme. EH I 219 Grobiņā. 2. Keksis. En järnsmidd biķis med skaft av trä, den ena tanden är rak och den andra böjd, så att man kan skjuta på och dra till i Nica. 3. Stampa. När man stampade biķeja i tunnan med en biķis i Sinole; en kålstamp, när kålen hyvlas och läggs i tunnan, stöter man ihop den eller stampar den med en biķis – en ganska tung träklubba med en rund skiva i änden i Alūksne. EH I 219 Mālupē, Gulbenē. Lånat; se EH I 219: aus d. Bicke. blikstiēns, blikstiņš substantiv. Ögonlock. katię acę sovs blikstīs. blikstiņ kad emieg, aizkrit ciet: Dundagā; es jau gaid, ka mūs meitēns a drīz sāks mālēt tos blikstiēns zīls va zāļs Laucienā; blikstiņ a i liēs (govij) tiē i uz acs. ja viś guļ aizmidziēs, ta acs i ciē. ja viś guļ laukē un grēmuo, ta viņam acs i vaļēm Strazdē. EH I 229 Talsos. blozmē lok., oböjl. I en grupp, i en hög. atnāk [krogā], aizjem rūm, kārst’es pa kaktem. danč’e un lek’e viēn kā zviērbal, kad sagāi:š viēn’e blozm’e kuôp Puzē; tā sasviēsts viēnę blozmę Ugālē; även i Piltene. EH I 231 Ugālē. blūdāt, blūdēt, blūdīt verb. Gå vilse; ströva omkring utan mål. kūr tu t’ik ilg’i blūd’eji, ka is sātu naguōji? Preiļos; jis vysu nakt’i bludā pa m’ežu Pildā; pyrmū raizi, ka b’eju Reigā, blūd’eju v’īn Kalupē. I Latgale. Lånat; jfr ryska блудить ‘vandra omkring, irra omkring’ СРЯ I 116. blumizers, blumizeris, blūmizers, blūmizeris substantiv. Munspel. blumīzeri – tuō pūš a muti tā, ka la’i skaņ. smukas meldiņas var īspēlēt Kursišos; māte nuōpirka nuō mugurbuōdniēka blumīzeri, la’i brālītis pūš Ir lavā; bērniem bij mutes plēšinas vai blūmizerēs Bauskā; nekāda ballē tur nebijā, ar blumizeru viēn spēlēja Kuldigā; mutes ārmūonikas saucē pār blūmīzeri Sinolē; spēleja uz ķemmēm, ūn bij ār tāc blūmizers Mežotnē; blumizers visres lidze, kad vaig, tad uzpūš šoķ blumizer Dundagā; blumeižers – koādrāis taice Dignājā; blumizeris Piltenē, Zantē; blumizers Kandavā, Laidzē (Graudiņa VI), Puzē, Vandzenē; blumīzers (jo -c.) Stendē (DR 1955, 111). Lånat; < nd brummisern DR 1955, 111. blusāt; blusuot verb. 1.... 2. Småbubbla före kokning. īden̦c blusuo, tū-līn sāks vārīties Braslavā; ...ka tas ūdens blusuo, tad tā maizes jāušana Jērcēnos; abrīnā ielēja tādu, kā jau blusuoja ūden̦c, mīlti [klāt], ņēma saklapēja ritīgi [mīklu] Burtniekos; ūden̦c blusuo. ta ka ūden̦c blusuo, tad vis ritīgākais priekš maizes Rencēnos; även blusuot 141 I Jaunburtnieki, blusāt i Trikāta. Jfr även blusāties (2), blusuoties. 3.... blusāties; blusuoties v. 1.... 2. Bubblande smått före kokning. blusuōjās ūdens. ūdens tā kā kustas, vēl nevārās, bet blusuōjās i Naukšēni; ka sāk ūdens blusoties, ka lēka aūksā tāds ka blusins, ta lej miltim virsū i Jeri; ūdeņc tāduos burbulišuos met, blusājas, ta esuot laps[för degberedning] i Ēvele; ūdeņc sāk blusuoties, ta kuļ milts iekšā i Ķoni; ūdeņc blusuōjās, met, sit aūksā [burbulišus], vārītēs nevar laist, milti pārdeg, ta i tāda glīdaiņa [maize], garaužu sit vaļā i Rencēni; blusāties även i Jercēni; blusuoties i Kārķi. EH I 232 blusuoties under v. blusuot Jeros; ĒIV I 177 blusāties. Jfr även blusāt, blusuot (2). 3.... blusāt ‘bubbla smått före kokning’ bļorcāt v. 1. Stampāt. bļorcā mālus – mīca, lai sīksti i Vecate. ME I 321 i Dunte, Stiene. 2. Vada, plaska (genom lera, smutsigt, grumligt vatten). neviēnc negrib pa netīrīm ūdeņīm pa tuo bļorcu bļorcāt i Vecate; nebļorca pa dubļim! i Svētciems. ME I 321 bļorcāt; EH I 234 bļorcāt i Lielsalaca. 3. Röra (till exempel något som sköljs i vätska) så att ett ljud som liknar skvalpande uppstår. lēji kartiņ kuivīm ūdeņ virsa un bļorcej, kustinej tuo kuŗu i Vainiži. 4. Blanda, röra om (vätska) så att skvalpliknande ljud uppstår. nebļorca, ber ēd! i Svētciems. 5. Tvätta. I Limbaži. bruceklis; bruceķis subst. 1. Slipsten (vanligen för att slipa en lie). tuo sauc strīķs. veç ļauds sauc pa bruceķi. iskapš bruceķis. nu jau pa strīķ sauc i Dundaga; tie ritīgie bruceķi i tād kuok delīt, kam abās pusēs uzsmērēt tād ās graņit. te 142 granīte, jag menar, och tillsätt cement, lite åt gången, håll ihop det så att det inte faller sönder. Det är en sådan stenbit och inget trä alls. Hela stenen består av en enda sten. Förr gjorde man själva stenen annorlunda: man gjorde en sådan träspade och sedan högg man med en yxa från båda sidor så att det blev bra. Sedan smorde man båda sidorna med tjära och strödde sand ovanpå. Sanden slogs in i hålen med en hammare, sedan lät man den torka och putsade till den och strödde på sand igen. Så fortsatte man tills lagret var tillräckligt tjockt. Förr var stenarna ändå annorlunda. Då högg man bara med en sådan träspade, som när man slog hö, och tog med sig en liten säck sand. När det behövde slipas strödde man sanden på stenen och slipade. För att sanden skulle fästa bättre blötte man stenen först med vatten; en bručeķlis är en egentillverkad slipsten som man vässar en lie på. Ge mig din slipsten så ska jag slipa lien! I Nica; bručeķļi tillverkades av smärgelsten. En sådan slipsten. Man slipar den längs tandkanten. Sedan lade man på en klumpig massa tillsammans med smärgel vid träet. Slipstenen hade ett handtag. När man slog höll man bručeķļi i handen eller i fickan i Nīgranda; han slipar liebladet med en slipsten i Saikava; en bručeķlis är en slipsten eller en konstgjord sandsten med en bräda i mitten. Man köpte bručeķļi i en bod för att slipa liar i Vecate. I Kurzeme; utanför området i Vecate och Saikava. ME I 338 bručeķlis Dundagā, Kuldīgā; EH I 244 bručeķlis även i Saldū, Īvandē, Saikavā; EH I 244 bručeķļs i Dunikā, Grobiņā, Kalētos, Bartā, Rucavā. LLVV I 130 f. 2. Anordning för bearbetning av lin. [för bearbetning] bi akal tāda dēle un tāc bručeķlis bi, tāc braūčeķlis bi, a kuō linus kulkstīt i Nica. 3. EH I 244 bručeķlis ’en åderbråck’ i Biksti. 4. En överflödig, onödig människa. tas tāc bručeķlis – gruōzās pa vidu i Nica. ME I 338 bručeķlis ’en överflödig människa, ett femte hjul’ i Grobiņa. 5. ME I 338 bručeķļs ’en slarvigt klädd människa’ i Zasa. bručeķlis ’galoda’ bručeķlis, bručeķļs 143 LITERATŪRA B ū š m a n e B., K a g a i n e E. 1980: Izlokšņu vārdnīcu tipi un latviešu dialektālo vārdnīcu veidošanas jautājumi. – Latvijas PSR ZA Vēstis 8, 59–75. DLJ – Dialektālās leksikas jautājumi, Rīgā: Zinātne, 1986. DR 1955: D r a v i ņ š K., R ū ķ e V. Leute und Nominalformen der Mundart von Stenden 1 Einleitung, Akzent und Intonation, Lautlehre. Lund. EH I–II – E n d z e l ī n s J. u n H a u z e n b e r g a E. Papildinājumi un labojumi K.Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2, Rīgā, 1934 – 1946. ĒIV I–III – K a g a i n e E., R a ģ e S. Ērģemes izlokšņu vārdnīca 1–3, Rīgā: Zinātne, 1977–1983. G r a u d i ņ a M. 1958: Laidzes un Kandavas izloksne. – Valodas un literatūras institūta raksti 6, Rīgā, 1958, 257–297. K a g a i n e E. 1985: Apvienotās latviešu izlokšņu vārdnīcas veidošanas problēmas. – Valodas aktualitātes 1984, Rīgā: Zinātne, 1985, 64–86. LLVV I–VIII – Latviešu literārās valodas vārdnīca 1–8, Rīgā: Zinātne, 1972–1996. ME I–IV – M ū l e n b a c h s K. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J.Endzelīns 1–4, Rīgā: Kultūras fonda izdevums, 1923–1932. V i e r e c k W. 1988: A Dictionary of English Dialects – the Date of the Survey of English Dialects Dictionaryized. – Symposium on Lexicography IV. Proceedings of the Fourth International Symposium on Lexicography April 20–22, 1988 an the University of Copenhagen. Lexicographica Series Maior 26, Tübingen, 101–113. VLIR VI – Valodas un literatūras institūta raksti 6, Rīgā: Zinātne, 1958. СРЯ I- Словарь русского языка 1, Москва: Государственное издательство иностранных и национальных словарей, 1957. ŽODŽIŲ IR JŲ REIKŠMIŲ AREALO CHARAKTERISTIKA NEDIFERENCINIAME TARMIŲ ŽODYNE Santrauka Šiame straipsnyje nagrinėjama specifinė tarmių leksikografijos problema – geografinių nuorodų pateikimo sistema, kurią sudaro bendrosios nuorodos (tarmė, istorinė sritis, rajonas) ir konkrečiosios nuorodos (šnekta). Tokios nuorodos, aiškinančios žodžio ar tam tikros jo reikšmės paplitimą, nediferenciniame tarmių žodyne pateiktinos dvejopai – netiesiogiai (prie iliustracinės medžiagos) ir tiesiogiai (arealo nuorodų ar šnektų sąrašas bei žemėlapiai). Arealo ir vartojimo požiūriu tikslinga išskirti kelias žodžių grupes, kurios čia analizuojamos smulkiau: 1) tarmių ir bendrinės kalbos bendroji leksika; 2) neliteratūrinė šnekamosios kalbos leksika; 3) tarmių leksika, vartojama plačiame areale; 4) tarmybės, vartojamos vienoje ar keliose šnektose. DIE AREALE CHARAKTERISTIK VON WÖRTERN UND WORTBEDEUTUNGEN IM NICHTDIFFERENZIERENDEN MUNDARTWÖRTERBUCH Zusammenfassung In der dialektalen Lexikographie ist das Problem des Systems geographischer Angaben, die die Information über Verbreitung des Wortes resp. der Wortbedeutung bieten, spezifisch. In 144 der lettischer Sprachwissenschaft hat sich dieses Problem während der Arbeit am “Wörterbuch lettischer Mundarten” aktualisiert. Geographische Angaben können hinsichtlich des Grades ihrer Verallgemeinerung oder Konkretisierung unterschiedlich sein: 1) allgemeine Angaben – Dialekt, die Mundartgruppe oder kulturhistorisches Gebiet, Region; 2) konkrete Angaben – eine bestimmte Mundart. Im nichtdifferenzierenden Wörterbuch (abhängig von der Dichte des Materials) ist in der Regel angemessen, diese beide Typen der Angaben zu verwenden, die am entsprechenden Wort bzw. der entsprechenden Wortbedeutung zu bieten sind: 1) vermittelt – bei illustrativem Material und lexikographischer Quelle; 2) direkt – als wörtliche (oder auch kodierte) Auflistung von allgemeinen arealen Angaben oder konkreten Mundarten sowie als Karten. Es erscheint zweckmäßig, bei Betrachtung des ins nichtdifferenzierende Wörterbuch einzufügenden Wortgutes in arealer Hinsicht und beträchtlich seiner Gebrauchsdynamik mehrere Gruppen aufzustellen: 1. Für Mundarten und Literatursprache gemeinsame Wörter. 2. Nichtliterarische umgangssprachliche Wörter. 3. Wörter der dialektalen Lexik, die in breitem Areal vorkommen. 4. Wörter der dialektalen Lexik, die in engem Areal vorkommen. 145