Kai kurie morfologijos norminimo bruožai 1858 m. Evangelijose

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997) Milda LUČINSKIENĖ NÅGRA DRAG I MORFOLOGINS NORMERING I 1858 ÅRS EVANGELIER En av de mest utgivna och reviderade religiösa böckerna ända fram till 1900-talet var ”Ewangelie polskie i litewskie”. Den översattes på 1600-talet av Jonas Jaknavičius till en östaukštaitisk interdialekt. Senare gavs den ut på nytt flera gånger, men den språkliga grunden förblev som den varit fram till 1705, då den skrevs om till en interdialekt i skriftspråkets mellersta variant (Zinkevičius 1988: 268–2690). På 1700-talet förändrades språket i den föga. I utgåvan av Evangelierna från 1858, med titeln ”Ewangelje polskie i žmudzkie na niedziele i wszystkie święta całego roku”, ersätts äldre språkformer med nyare, karakteristiska för den tidens centrala aukštaitiska dialekt. I denna artikel går vi igenom några av de viktigare morfologiska särdragen. Utgåvan av Evangelierna från 1858 har jämförts med utgåvan från 1856 (en tredjedel av dessa texter granskades systematiskt: 1856 – s. 4–98, 244–253, 1858 – s. 7–136). Av de noterade ändringarna är den största gruppen redigeringar av substantivens dativ plural (114 X). Därefter kan nämnas ändringen av postpositionella lokativformer (62 X) och atematiska verb (17 X). 1. Ändelsen i dativ plural av substantiv -mis ändras konsekvent till -ms (mis → ms 108 X), och -mus ändras till -ms (mus → ms, t.ex.: iemis → iems (47 X), įumis → įums (45 X), mum is → mums (6 X), tiemis → tiems (3 X), židamis → židams (1 X), iemus → iems (2 X), žmonemus → žmoniems (1 X). Av exemplen framgår att det oftast var pronomenformer som ändrades. De längre pronominaländelserna bevarades i betydligt större utsträckning i Evangelierna från 1856, även om en tydlig förkortning av dem redan kunde iakttas på 1600-talet: redan då förekom, vid sidan av former med -mus (de återfinns i alla kända texter från 1500- och 1600-talen), även parallella kortare former med -ms (Palionis 1967: 117–118; Zinkevičius 1980: 193). Av D. Kleins grammatiker och andra litauiska skrifter från denna tid kan man dra slutsatsen att förkortningen gick snabbare i substantiv och något långsammare i adjektiv och pronomen. Detta återspeglas också i Evangelierna från 1856, där pronomen oftare hade bevarat den längre ändelsen. Substantiven hade däremot mycket sällan denna ändelse. Redaktören för Evangelierna från 1858 betraktade ändelsen -mus hos både pronomen och substantiv som en arkaism. Dessa gamla singularformer av dativ finns inte längre ens i nutida dialekter (Zinkevičius 1966: 232–233, 303). I språkvetenskaplig litteratur nämns ändelsen -mus oftast och -mis mer sällan 88 trumpėjimas. Jau Pr. Skardžius (1930: 117), palyginęs Evangelijų ir Universiteto kalbą, pastebėjo, kad ir Universitete, ir Evangelijose dgs. naudininkas dažniausiai turėjo galūnę -mis, rečiau -ms ir -mus. Panaši situacija buvo ir 1856 m. Evangelijose, o 1858 m. leidimo redaktorius vengė formų ir su -mis, ir su -mus. Ändelsen -mis är den äldre ursprungliga instrumentalisändelsen i plural, som också började användas i dativ plural (Kazlauskas 1968: 166–170). I Lietuvių kalbos atlase (Lietuvių 1991: 80, karta nr 75) anges att dativformer i plural som sammanfaller med instrumentalisformer i plural mumìs, jumìs förekommer i en och annan västaukštaitisk dialekt (kring Kėdainiai och Kaunas). De är också belagda i vissa texter från 1500–1600-talen baserade på den mellersta aukštaitiska dialekten (t.ex. i Morkūnas postilla och i M. Daukšas och M. Petkevičius skrifter), liksom i den anonyma grammatiken från 1737 (Universitetas 1981: 73–74) och i skrifter av A. Tatarė, som kom från Grįškabūdis. Det bör dock noteras att den anonyma grammatiken vid sidan av -mis redan också anger den förkortade ändelsen -ms (kalbomìs, kalboms). I Evangelijose från 1856 skulle dativformen plural -mis alltså kunna tyda på en dialektform som bevarats sedan gammalt. Det är dock klart att redaktören i mitten av 1800-talet uppfattade såväl former med -mus som former med -mis som arkaismer. Övergången till de nya ändelserna var alltså ganska konsekvent och enhetlig. 2. I Evangelijose från 1858 strävar man efter att överge de gamla postpositionella lokalkasusformerna. Illativ ersätts mycket ofta med en preposition följd av ackusativ (34 X) och mer sällan med genitiv, t.ex.: awinicion → ing awiniczia (1 gång), namosna → ing namus (2 gånger), piedosna → ing piedus (1 gång), weidon → in weidą (1 gång), garbien → ing garbę (1 gång), szonan → ing szoną (2 gånger), winiczion → ing winiczia (4 gånger), erszkiecziosna → tarp erkiecziu (1 gång), Jerycho → prie Jericho (1 gång). Den omfattande redigeringen av illativ visar att kasusformen redan höll på att försvinna i den mellersta aukštaitiska dialekten vid 1800-talets mitt. Den var utbredd i skrifter från 1500–1600-talen (Palionis 1967: 121), men betydligt ovanligare i Universitetas (1981). I dag finns illativet kvar som levande kasus endast i de östra och södra aukštaitiska dialekterna, medan det på andra håll oftast ersätts av prepositionen į med ackusativ (Lietuvių 1991: 54–55, 76, karta nr 48). Allativ ersattes oftast med en preposition följd av ackusativ samt med genitiv (20 X), dativ och lokativ, t.ex.: Diewop → pas Diewą (1 gång), grabop → pas grabą (3 gånger), Tiewop → pas Tiewą(ą) (6 gånger), iop → pas jį (1 gång), Kaifosiump → nuog Kajifosziaus (1 gång), Diewop → Diewuje (1 gång), Jezusop → Jezuj (1 gång), minium[p] → miniomis (1 gång), musump → mumise (1 gång). Av exemplen framgår att det i Evangelijose från 1858 främst var singularis allativ som redigerades (endast tre exempel på allativ i plural ändrades: jusump, minium[p], musump), vilket hade bevarats bättre i den tidigare utgåvan av Evangelijose. 89 Lietuvių kalbos atlase (Lietuvių 1991: 55–56, žemėl. Nr. 48) nurodoma, kad kaip linksnis vns. aliatyvas vartojamas pačiame pietrytiniame lietuvių kalbos ploto pakraštyje – Dieveniškių apylinkių ir Gervėčių, Lazūnų, Žietelos šnektose. Kitose tarmėse vns. aliatyvas dabar vartojamas retai ir užfiksuota tik aliatyvo kilmės prielinksnių. Tuo tarpu dgs. aliatyvas šiandien jau iš viso išnykęs (Laigonaitė 1957: 31–32). Tre exempel på redigering av adesiv har hittats: manimp → maniej(e) (2 X), sawimp → pas sawe (1 X). I äldre skrifter förekom flera typer av adesivformer av pronomen utan genus: a) manip, tavip, savip och b) manimp, tavimp, savimp. I Evangelierna från 1856 används den andra varianten. Även om adesiv av nominala ord började försvinna ur våra skrifter ganska tidigt (redan på 1600-talet), bevarades adesivformer av personliga pronomen mycket längre (Zinkevičius 1982: 25). Detta återspeglas också i Evangelierna från 1856, medan adesivformerna helt saknas i 1858 års utgåva. De förekommer nästan inte heller i dagens dialekter, med undantag för den sydöstra utkanten av det litauiska språkområdet kring Žietela, Lazūnai och Gervėčiai; på andra håll används systematiskt prepositionskonstruktioner i deras ställe (Lietuvių 1991: 55–56, 77–78). Exemplen här visar att postpositionskasus i den centrala högaitiska dialekten i början av 1800-talet hade försvagats kraftigt, uppfattades av redaktören för Evangelierna från 1858 som arkaismer och därför ersattes med former som var mer typiska för det dåtida talspråket. 3. Ersättningen av formen eimi med einu (7 X) skulle tyda på att atematiska former försvann. Även en redigering av annat slag har dock observerats: formen esmu ändrades till esmi (10 X). J. Senkus (1958: 82) skrev: ”Presensformerna av verbet būti i kapsai- och zanavykaiområdet är ganska varierande, nämligen: aš esu, esu (esmu), esmi ir būnu, buvu.” Formen esmi är ovanlig och förekommer i äldre människors tal i Ukmergė distrikt, kring Šešikai, i Panevėžys distrikt, kring Raguva och Karšakiškis, samt i trakten kring Maišiagala, Kybartai och Naujoji Ūta, liksom i folkloren. Formen esmu (som uppkom när den tematiska ändelsen u fogades till den atematiska ändelsens konsonant m) är något mer utbredd, främst i den östra högaitiska dialekten (Lietuvių 1991: 82, karta nr 78). Redaktörens ersättning av formen esmu med den äldre, redan utdöende formen esmi kan kanske återspegla dialekten hos redaktören för Evangelierna från 1858, även om det för närvarande är svårt att lokalisera hans dialekt. Den gemensamma tendensen i nästan alla ändringar som anges här är att normera och modernisera, det vill säga medvetet göra texten enhetlig och, förmodligen, anpassa Evangelierna till dåtidens talspråk. På titelbladen till Evangelierna från 1856 och 1858 anges att de godkänts av Motiejus Valančius (Mathias Wolonczewski). Detta gör det kanske möjligt att försiktigt anta att denne klassiker inom vår litteratur eller hans medarbetare bidrog till korrigeringen, redigeringen eller sammanställningen av dessa texter. Det bör här noteras att en krets av bildade personer samlades kring M. Valančius i mitten av 1800-talet, beredda att skapa ett gemensamt litauiskt språk, 90 tiesa, daugiausia žemaičių tarmės pagrindu (Subačius 1993: 8 tt ir lit.). Tad Evangelijų redagavimas buvo reikšmingas tuometiniam lietuvių kalbos norminimo procesui. LITERATŪRA Ewanielie na niedziele i wszystkie święta w języku polskim i litewskim, przedrukowane Wilno, 1856. Ewangelje polskie i żmudzkie na niedziele i wszystkie święta całego roku, Wilno, 1858. Kazlauskas J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis. Laigonaitė A. 1957: Pašalio vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje. – Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 21–39. Lietuvių 1991: Lietuvių kalbos atlasas 3, Vilnius: Mokslas. Palionis J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius: Mintis. Senkus J. 1958: Kai kurios kapsų ir zanavykų tarmių veiksmažodžių ypatybės. – Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. Ser A, 2(5). Skardžius Pr. 1930: Dėl „Universitas linguarum Litvaniae“ autoriaus. – Archivum Pholologicum 1. Subačius G. 1993: Simono Daukanto Didysis lenkų-lietuvių kalbų žodynas. – Simono Daukanto raštai. Didysis lenkų-lietuvių kalbų žodynas 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 8–54. Universitas 1981: Anoniminė 1737 m. gramatika: Universitas Linguarum Litvaniae. Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Z. 1982: Lietuvių kalbos postpoziciniai vietininkai. – Baltistica 1988: 18(1), 21–38. Zinkevičius Z. 1988: Lietuvių kalbos istorija 3: Senųjų raštų kalba, Vilnius: Mokslas. EINIGE ZÜGE DER NORMIERUNG DER MORPHOLOGIE IN DEN „EVANGELIEN“ AUS DEM JAHRE 1858 Zusammenfassung „Ewangelie polskie i litewskie“ („Polnische und litauische Evangelien“) gehören zu den Büchern religiösen Gehalts, die im 19. Jahrh. am häufigsten neu herausgegeben wurden mit Verbesserungen. Der Vergleich der Ausgaben dieser „Evangelien“ von 1856 und 1858 erlaubt auffallende Besonderheiten in den morphologischen Verbesserungen festzustellen, die auf einen sprachlichen Modernisierungsprozeß hinweisen: 1. Die Flexionsendungen des Dativs Plur. -mis und -mus werden durch -ms ersetzt (-mis → -ms und -mus → -ms)(108X), vgl.: židamis → židams, žmonemus → žmoniems. 2. Der Illativ, Allativ und Adessiv werden durch präpositionale Konstruktionen ersetzt (34X), vgl.: namosna → ing namus, grabop → pas grabą, sawimp → pas sawe. 3. Auch die athematischen Verben werden verbessert (17X), vgl.: eumi → einu und esmu → esmi (in dem Ersatz von esmu durch die ältere schon aus dem Gebrauch schwindende Form esmi spiegelt sich vielleicht der Dialekt des Redakteurs wider, der jedoch vorläufig schwer zu lokalisieren ist). 91 Die Verbesserungen in den Neuausgaben weisen auf die Bestrebungen hin, den schon im Laufe 200 Jahren in mehreren Ausgaben erschienenen Text der Umgangssprache anzupassen. Die Verbesserungen in der Anordnung des Textes und der Sprache zeugen davon, daß man sich des Prozesses der Entwicklung einer Sprachnorm bewußt ist. 92