Lietuvių rašomosios kalbos ir tarmių santykis XVIII a. Rytų Prūsijoje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997) Jonas PALIONIS FÖRHÅLLANDET MELLAN LITAUISKT SKRIFTSPRÅK OCH DIALEKTER I 1700-TALETS ÖSTPREUSSEN 1. Inledande anmärkningar. Förhållandet mellan skriftspråk och dialekter är ett av de viktigaste och grundläggande problemen inom skriftspråkets historia under varje epok. Vilken dialekt eller vilka dialekter skriftspråket utvecklas och formas på grundval av har nämligen stor betydelse både för dess struktur och för dess utveckling under en viss historisk period. Av den språkliga analysen av den tidigare, äldsta perioden i det litauiska skriftspråkets historia vet man1 att detta förhållande fram till 1600-talet var tämligen komplicerat. I den preussiska grenen av det litauiska skriftspråket följde man till en början ännu inte strikt någon enskild dialekt, men senare (med början i Jonas Rėzas sångbok från 1625) fick den preussiska västaukštaitiska dialekten här genomslag och befästes slutgiltigt i D. Kleins grammatiker. Författarna till litauiska texter som skrev i Östpreussen (hädanefter ÖP) under 1700-talet, efter det att dessa grammatiker hade utkommit, avvek i allmänhet inte längre från denna västliga aukštaitiska väg. Förhållandet mellan det litauiska skriftspråket och dialekterna var något annorlunda fram till den undersökta epoken i Storhertigdömet Litauen (hädanefter SHL). Här framträdde två grenar av skriftspråket i detta avseende: den centrala och den östliga (närmare bestämt den dzūkiška och den östliga). Den senare hade äldre traditioner, men under 1700-talet fick den centrala grenen, som korrelerade med den, en starkare ställning. Dessa starkare positioner var sannolikt också orsaken till att den centrala grenen under första hälften av seklet trängde undan den östliga-dzūkiška, medan den under seklets andra hälft började påverkas allt starkare, särskilt på fonologisk och morfologisk nivå, av den samogitiska dialekten. De centrala formerna befästes i den anonyma grammatiken ”Universitas Linguarum Litvaniae”, som trycktes 1737, medan de samogitiska formerna ännu inte fick någon grammatisk kodifiering under detta århundrade. Nedan kommer man, med stöd av uppgifter från den moderna litauiska dialektologin och dialektografin samt en jämförande analys av 1700-talets skriftspråk, att försöka undersöka språket hos de mer framstående författarna från 1700-talets ÖP närmare med avseende på dess dialektala grund. Undersökningen kommer huvudsakligen att begränsas till fonologisk och morfologisk nivå, eftersom dialektskillnaderna framträder tydligast där. 1 Palionis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis, 1967, 51–91. 38 § 2. Normformerna i Daniel Kleins grammatiker. Även om författarna till litauiska texter i 1700-talets ÖP, som nämnts (§ 1), följde de riktlinjer som D. Klein utstakade i sina grammatiker, det vill säga utgick från den preussiska västaukštaitiska dialekten, är det ändå viktigt ur det litauiska skriftspråkets historias perspektiv att fastställa i vilken utsträckning man då byggde på denna grund. Följde man verkligen dialektens huvudsakliga särdrag, som fixerats i D. Kleins grammatiker, eller tog man även hänsyn till snävt begränsade dialektismer? Om man gjorde det, på vilka nivåer förekom de då främst och hur betraktades de av den tidens skribenter? Detta är frågor som man härnäst kommer att försöka besvara genom att undersöka de tillgängliga uppgifterna. Som bekant var den preussiska västaukštaitiska dialekten (liksom västaukštaitiskan i allmänhet) inte enhetlig. Den var uppdelad i tre underdialekter (den nordliga, veliuoniska och sydliga), som var och en i sin tur hade sina egna talmål och undertal. Med tanke på att D. Klein kom från Tilžė, som tillhörde västaukštaitiskans nordliga område, kunde man förvänta sig att finna många drag som kännetecknade Tilžės talmål i hans grammatiker: sammanblandning av [uo] och [o], [ie] och [ė], förkortning av obetonade ändelser, bortfall av rörligt [a] samt exempel på monoftongering av de fallande diftongerna [ái], [áu], [éi]. Så är dock inte fallet: D. Klein valde inte dialekten från sin hembygd, utan den dialekt som enligt honom var ”den allra bästa” för att fastställa den litauiska grammatikens lagar och regler, nämligen kauniernas dialekt: ”Hanc Caunენijum Dialectum seવimურ in Ducatu Prufjiae, utpote omnium optimam et commodissimam” (GL XVI). Därför återgav D. Kleins grammatiker normformer från den sydliga underdialekten, nära besläktad med dialekten i ”Kaunastrakten”, snarare än från den preussiska västaukštaitiskans nordliga underdialekt, jfr: a) n. pl. f. dūbes GL 146, imper. 2 sg. Dūk likaså s. 61, n. sg. m. Piemū..., praes. 1 sg. bėgu GL 83, praet. 3 Jėdėjo likaså s. 5, inf. Jėti Comp. 5..., b) praet. 3 buwo GL 146, g. sg. Jawo, tawo likaså s. 147, praes. 3 Jāko likaså s. 112, žinno likaså s. 115..., c) n. sg. m. gėras Comp. 107, gražumas GL 66, jūdas, jūkas likaså s. 8, d) dūdāmas|| dūdams likaså s. 119, regėdamas|| regėdams likaså s. 110... e) n. sg. m. dáiktas GL 2, áukštas likaså s. 24, inf. lėįti Comp. 55, conj. jėy likaså s. 85... När man jämför de kleinska fonetiska och morfologiska formerna med motsvarande former i 1700-talets skrifter från ÖP ser man att man i dessa texter ingalunda alltid följde de sydliga normer som kodifierats i D. Kleins grammatiker. Detta gäller särskilt Samuel Bitners ”Naujų Testamentą” från 1701, där det, på grund av utgivarnas medvetna strävan att göra översättningsspråket tilltalande för både läsare i ÖP och SHL, finns mer av allehanda dialektblandning än i andra samtida skrifter från området. § 3. Försök att samordna dialekterna i S. Bitneris testamente. S. Bitneris (apie 1632–1710), kaip rodo jau pati pavardė, nebuvo 2 Salys A. Raštai 4. Lietuvių kalbos tarmės. Rom: Lietuvių katalikų mokslo akademija, 1992, 76 tt. 39 litauer. Han lärde sig litauiska när han tjänstgjorde som reformert (kalvinsk) präst i Biržai, Kėdainiai och på andra håll³. Eftersom de tidigare litauiska kalvinistiska publikationerna (1500–1600-talen) byggde på den centrala aukštaitiska dialekten (främst talet i trakten kring Kėdainiai)⁴, följde också han, när han översatte testamentet från det grekiska originalet, denna dialekts viktigaste särdrag. Detta framgår å ena sidan av det ofta skrivna i före vokalerna [e], [ė], och å andra sidan av regelbundet använda former med tautosyllabiska [am], [an], [em], [en] och nasala [ą], [ę]: a) praet. 3 ißaukbejo Pov. 1. Tim. 5, 10, ißbeide Ap. d. 4, 23, g. pl. fantů Ap. d. 27, 44, n. sg. iétas Jok. 1. 1, 9, pabaijtuwę I Pov. 1. rym. 7, 3, jaute Jon. apr. 6, 12, g. pl. ū̇aktů t. p. 21, 17..., b) inf. famdit Mat. 20, 1, n. sg. wamzdis I Pov. 1. kor. 14, 7, praep. ant Mat. 7, 26, n. sg. pajkandintas Mork. 16, 16, a. sg. f. kempinė Mat. 27, 48, imper. 2 sg. perženk Mat. 5, 27..., c) a. sg. ga[w]ą Mat. 13, 20, mießtą Ap. d. 21, 5, drobę didę t. p. 10, 11, tulijbę Mork. 9, 14... Man får dock inte glömma att S. Bitner i översättningsarbetet också fick hjälp av Jonas Božimovskis den yngre (som bodde i Kėdainiai, Vilnius och på andra håll)⁵ och Frydrichas Šusteris (präst i RP, verksam i Būdviečiai)⁶. Dessa medhjälpare har utan tvekan också satt sina spår i översättningens språk, i synnerhet den sistnämnde. Vaclovas Biržiška skriver att ”Den största delen av översättningen utfördes av Bitner själv, med viss hjälp av Jonas Božimovskis den yngre och anpassning till Lill-Litauen av P. Z. Šusteris”⁷. Hur mycket och på vilket sätt J. Božimovskis bidrog till översättningen och redigeringen av ”Nya testamentet” från 1701 kan för närvarande inte sägas med någon säkerhet. Om F. Šusteris språkredigering, som Liudvikas Rėza kallade ”revizorium” (Revizor)⁸, kan man däremot dra vissa slutsatser redan utifrån hans egen litauiska förordstext, som bifogades översättningen. Där skrev han: ”Och eftersom litauerna i det stora litauiska landet uttalar vissa saker med sådana ord / som litauerna i Kungliga Preussen inte brukar använda i detta språkbruk / har vi därför gjort [k]jirų och försett orden hos litauerna i Kungliga Preussen med sådana tecken () som till exempel: Litauerna i Stor-Litauen säger: Giria ſtow ore; men litauerna i Kungliga Preussen säger: Puſčia ſtow laukė”⁹. Av detta citat framgår att F. Šusteris, för att göra översättningens språk mer tillgängligt för folket i RP, i böjda parenteser lade till mer gängse motsvarigheter i denna region vid vissa översättningsord, t.ex.: g. sg. aliiwos (olja) Luk. 10, 34, part. cont. elgdamasis (tiggande) Mork. 9, 46, praes. 3 3 B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 1, Chicago: JAV LB Kultūros fondas, 1960, 356. 4 P a l i o n i s J. Samma ställe, 71–79. 5 B i r ž i š k a V. Samma ställe, 1, 357. 6 B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, Chicago: JAV LB Kultūros fondas, 1963, 15. 7 Samma ställe, 1, 357. 8 R h e s a L. Geschichte der littauischen Bibel, Königsberg, 1816, 30. 9 Novum Testamentum lithvanicum. Naujasis testamentas Lietuwiβkas..., Karalaucuje, 1701, pratarmė. 40 iBdergia (gör en oren) Mat. 15, 11, lingūdami gálwomis (skakande på huvudet) Mork. 27, 39, nutranke jam (förlöjligade honom) samma ställe 27, 44, g. sg. piłwo ([kiłwio) Pov. 1. Tim. 5, 13, falparos (hörnsten) Mork. 12, 10. Redan av dessa exempel framgår att F. Šusteris inte begränsade sig till lexikala motsvarigheter: ibland var han, samtidigt som han lade till enskilda ord, tvungen att också ändra den syntaktiska konstruktionen och dessutom skriva in en synonymisk (mer typisk för RP) ordkombination i stället för ett enda ord. Det finns också skäl att anta att F. Šusteris kan ha ändrat vissa fonologiska och morfologiska former när han anpassade översättningsspråket till den preussiska språkbruket, särskilt eftersom stavningen i testamentet från 1701 i många fall också anpassades till den preussiska. Utan manuskriptet går det emellertid inte att fastställa hur många och vilka ändringar han kan ha gjort på dessa nivåer och därmed även ha bidragit till uppkomsten av en viss variation av fonologiska och morfologiska former i testamentets språk. Man kan endast konstatera att en sådan variation förekommer och hypotetiskt diskutera orsakerna till dess uppkomst. § 4. Variation i fonologiska och morfologiska former i Bitneris testamente. Följande företeelser visar variationen i fonologiska och morfologiska former i testamentet från 1701: a) sporadisk växling mellan [uo] och [o], särskilt i ordstammar och stamfinaler, jfr. praet. 3 laidūjo Ap. d. 8, 2, adv. namūp Mork. 5, 19, praes. 3 putūja samma ställe 9, 18, Luk. 19, 29, a. pl. m. raudūjančius Mork. 5, 38... och: praes. 3 baltoja Jon. 4, 35, part. cont. iBwažiōdamas Mat. 25, 14, d. sg. m. toßam Mork. 9, 43, n. sg. wienolika Mat. 28, 16...; b) jämförelsevis mer sällsynt växling mellan [ie] och [ē]: a. sg. m. miebłą Luk 14, 35 || i. sg. m. mēßłu samma ställe 13, 8, d. pl. f. padangiems samma ställe 17, 24 || giminėms Mat 24, 14...; c) jämförelsevis sällsynt växling mellan [o] och [a] i obetonad ordändelse: praet. 3 āugo Ap. d. 19, 20, buwo Mork. 6, 44, praes. 3 kłaufo Luk. 8, 8...¹⁰ och: praes. 3 dáża Mat. 26, 23, kába samma ställe 22, 40, inte žina Mork. 13, 32...; d) ganska frekvent växling mellan förkortade former (med bortfall av korta ändelsevokaler -e, -i) och motsvarande oförkortade former, jfr.: in. sg. f. antroį dienoį Mork. 11, 12 wiłłoį ßłoweį Luk. 12, 27... och: girioje Mat. 3, 1, taiweje samma ställe 4, 21; imper. 2 pl. dūkit Mat. 10, 8, eikit samma ställe 10, 6... och apłakjikite samma ställe 10, 7, giįdikite samma ställe 10, 8...; inf. dūt samma ställe 10, 34, rugot (för att gråta) samma ställe 11, 20... och elgetáuti (ubagáuti) Luk. 16, 3, tuįkėnti Ap. d. 12, 16; e) sporadisk växling mellan former med och utan ”mobilt” [a]: n. sg. m. wienas Mat. 20, 21 || ne wiens samma ställe 10, 29, kalbėdamas samma ställe 26, 42, mokįdamas samma ställe 26, 55, norėdamas samma ställe 1, 19 || kalbėdams Mat. 26, 48, Luk. 9, 38; 22, 9... 10 I preteritumformer skrivs regelbundet -o. 41 Variationen mellan sådana (och andra) fonologiska och morfologiska former kan förklaras helt och hållet. För det första genom den tidigare nämnda önskan att förena två grenar av skriftspråket (som bygger på något olika dialektala grunder). När de förenades kan vissa fonologiska och morfologiska former ha förblivit oenhetliga. För det andra kan en del sådana varianter ha ärvts från äldre skrifter (som nämnts förekom de också i D. Kleins grammatiker). Slutligen, för det tredje, kan vissa varianter ha uppstått till följd av översättarnas eller redaktörernas individuella syn på vissa former, tryckeriets misstag och andra orsaker. Men betraktat i stort skilde sig språket i testamentet från 1701, vad gäller dialektal grund, inte mycket från det preussiska skriftspråket på 1700-talet. Detta berodde inte bara på närheten mellan de mellersta och västra höglandsmålens dialekter, utan också på medvetna försök att jämka samman dessa dialekter. § 5. Återgång till Klein-normerna i testamentet från 1727. Det är förståeligt att det ”Nya testamentet” från 1727, som utarbetades på initiativ av Jonas Kvantas (Quandt, 1686–1772), stod ännu närmare den äldre preussiska skriftspråkstraditionen, vilken sedan J. Rėzas tid enbart hade byggt på de preussiska västra höglandsmålen. Där övergav man idén om att jämka samman dialekterna och återgick till Klein-normerna, eftersom 1701 års utgåva inte föll RP:s litauer i smaken språkligt och kallades ”kėdainiškiu”11. Till en början utarbetades 1727 års utgåva av prästen Reinhold Rosenberg i Tilsit och prästen Kristupas Rebentišas i Gumbinnen, och efter deras död (1724) av prästen Hiob Naunyn i Ragnit och prästen Pilypas Ruigys i Walterkehmen12. Alla utom den sistnämnde var icke-litauer, men uppenbarligen hade de lärt sig litauiska ganska väl, eftersom de anförtroddes ett sådant arbete. Utan tvivel var Pil. Ruigys den av dem som kunde litauiska bäst; litauiska var hans modersmål och han anses ha bidragit mest till redigeringen av 1727 års utgåva13. Redan 1930 hade Vac. Biržiška påpekat att dessa män endast korrigerade översättningen från 1701, framför allt med målet att bringa den närmare den tyska översättningen, och att de för detta ändamål i viss mån använde J. Bretkūnas handskrift och J. Rėzas psalmbok från 162514. Han upprepade samma påstående även 195315. En jämförelse mellan de båda utgåvorna av ”Nya testamentet” stöder i själva verket V. Biržiškas påstående att utgivarna av 1727 års utgåva inte översatte texten på nytt, utan endast korrigerade Bitnerios översättning. I båda utgåvorna finns många texter som överensstämmer helt, trots olika 11 R h e s a L. Den litauiska bibelns historia, 28. 12Där, 33. 13 B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, 21. 14 B i r ž i š k a V. Lietuviškų knygų istorijos bruožai, Kaunas: Spaudos fondas, 1929–1930, 70. 15 B i r ž i š k a V. Senųjų raštų istorija 1, Chicago, 1953, 151. 42 Det finns också gott om språkliga skillnader i dem. Utan att gå närmare in på analysen av dessa skillnader lyfts här endast de fram där ändringarnas dialektala grund återspeglas: utgivarnas av 1727 års upplaga försök att västernisera formerna i den 1701 års upplagan, vilka hörde till den centrala dialekten. På den fonetiska nivån visar sådana strävanden kanske tydligast utbytet av former från den centrala dialekten med hårt [ł] före [e], [ė] mot västliga former utan denna hårda konsonant, jfr.: part. cont. gailėdams BT Mat. 27, 3 och praet. 3 galėjos KNT t. p., adv. Kotay BT Jon. 9, 5 och Koley KNT t. p., iki Biolak BT Jon. 5, 17 och ikBioley KNT t.p., praet. 3 pūle BT Jon. 11, 32 och pūle KNT t. p., G. pl. turkelú BT Luk. 2, 24 och Kurkelú KNT t.p. Sammantaget är grafemet ł en sällsynt företeelse i 1727 års upplaga, vilket visar att utgivarna ville distansera sig från Bitnerio testamente inte bara fonologiskt utan även grafiskt (det enstaka ł kan ha uppstått genom förbiseende eller tryckeriets försummelse, t.ex. Karalytłe KNT Jon. 3, 5). En annan fonetisk förändring som också är lätt att lägga märke till är förkortningen av former med ”rörligt” [a], jfr.: n. sg. m. gywas BT Jon. 4, 51 > gyw’s KNT t. p., part. cont. mokịdamas BT Mat. 26, 55 > mokidam’s KNT t. p., n. sg. m. famdininkas Jon. 10, 13 > Samdinink’s KNT t. p., fwietas BT Jon. 3, 17 > Swiet’s KNT t. p., wienas BT Jon. 6, 71 > Wien’s KNT t. p.... Som synes markeras bortfallet av det ”rörliga” [a] i testamentet från 1727 regelbundet grafiskt med apostrof, vilken redan i J. Rikoviias psalmbok från 1685 användes särskilt ofta för samma ändamål. Det är nu svårt att säga om uttalet i de så kallade ”strjukiska” RP-dialekterna beaktades vid alla sådana ändringar, eller om man här i högre grad stödde sig på den tidigare traditionen i områdets psalmböcker. På morfologisk nivå kan försöken till västernisering visas av att första personens former av konjunktiv med -čia byts ut mot former med -čiau (jfr. gérčia BT Mat. 26, 53 > gérčiau KNT t. p., iBpilďičia BT Jon. 4, 34 > iBpilďičiau KNT t. p., trokBčia BT Jon. 4, 15 > trokBčiau KNT t. p.... Om denna förändring måste det dock tilläggas att den inte är ett oomtvistligt tecken på västernisering. Framför allt eftersom former på -čia användes under 1500–1600-talen inte bara av den centrala dialektgrenen (kėdainiai-dialekten), utan även av författare från RP (vid sidan av -čio och de jämförelsevis mer sällsynta formerna på -čiau). I D. Kleins grammatikparadigm stod de rentav först (regécia || regéciau GL 109, žinnóčia || čiau t.p. 115...). Om man hypotetiskt räknar -čia > -čiau till västerniseringsfallen, avses att former på -čiau användes särskilt regelbundet i skrifter av författare med ursprung i det sydliga området för de preussiska västlitauiska dialekterna (”baltsermėgiai”), exempelvis har man i K. Donelaitis skrifter endast påträffat former på -čiau. På syntaktisk nivå kan ett exempel på västernisering vara det ganska regelbundna utbytet av illativ mot konstruktionen prepositionen ”į + ackusativ”, jfr.: kurio[na tikay namū[na BT Luk. 9, 4 > kur į kokius Nammus KNT t. p., karoblin Bt Luk. 17, 27 > į Akruta KNT t. p., ranko[na BT Jon. 3, 35 > į Rankas KNT t. p. I D. Kleins GL beskrevs illativ och konstruktionen ”į + ackusativ” som vissa varianter av varandra, och illativet gavs till och med företräde som ett ”elegantare” uttrycksmedel 43 16. Detta företräde motiveras dock inte närmare i grammatiken. Det är möjligt att stilistiska överväganden vägde tungt här: för D. Klein, som var en berömd översättare och skapare av religiösa sånger på sin tid, kan illativet ha framstått inte bara som ett kortare utan också som ett mer klangfullt sätt att uttrycka riktning. Det finns ingen fast grund för att anta att illativet gavs företräde på grund av sin större utbredning i RP:s västlitauiska dialekter (särskilt de sydliga): detta motsägs bland annat av den kontinuerliga tendensen från slutet av 1600-talet att konstruktionen ”į + ackusativ” fick allmän spridning i RP-skrifter (konstruktionen dominerade även i K. Donelaitis skrifter). Västerniseringsfallen är sannolikt lättast att fastställa på lexikal nivå, eftersom många västliga ord (närmare bestämt sådana som är mer typiska för den preussiska grenen av skriftspråket), som nämnts, skrevs in inom parentes i testamentet från 1701; större delen av dem överfördes också till 1727 års upplaga, där ”kėdainiai”-motsvarigheterna utelämnades. Som exempel på lexikal västernisering i denna upplaga kan man betrakta sådana överförda ord (de som flyttats ut ur parenteserna) som drugys [a. sg f. karštinė (drugi) BT Mat. 8, 14: i. sg. m. Druggiu KNT t. p.], puščia [in. sg. f. girioje (pubčioje) BT Mat. 3, 1: Pubčioje KNT t. p.], skaitytinė [g. sg. f. literos (įskaitij-tines) BT II Pov. 1. kor. 3, 6: n. sg. f. Skaitytine KNT t. p.], skūnė [a. pl. kūnus (kunes) BT Luk. 12, 18: Skunes KNT t. p.], ubagauti [inf. elgetáuti (ubagáuti) BT Luk. 16, 3: ubbagauti KNT t. p.], vartai [broma (wartai) BT Mat. 7, 13: Wartai KNT t. p.] m.fl. Den lexikala västerniseringen begränsades dock inte enbart till att ord som skrivits inom parentes flyttades över till 1727 års upplaga: många ord som annars var ovanliga bland västlitauerna byttes där ut mot sådana som var vanligare för dialektens talare, särskilt ord med större spridning i den preussiska skriftliga användningen vid den tiden. Exempelvis ersattes gerdas Mork. 13, 7, använt i 1701 års testamente, i 1727 års upplaga med šauksmą, gydytojas Luk. 5, 31 med liekorį, įdant Jon. 11, 57 med jėib, iškala ”skola” Ap. d. 6, 9 med šūlę, palaikis Mork. 2, 21 med seną, veizdėti Ap. D. 3, 5 med žiūrėti, žūklavimas Luk. 5, 4 med valksmas. Västernisering kan alltså iakttas på alla språkliga nivåer i 1727 års ”Nya testamente”. Detta visar att utgivarna strävade efter att göra testamentets språk mer begripligt för RP-läsaren och närmare den tidigare kleiniska traditionen. De enstaka avvikelserna från denna tradition kan förklaras både av utgivarnas individuella uppfattningar om enskilda språkfenomen och av deras vilja att ta hänsyn till de förändringar som ägt rum i användningen av RP:s litauiska skriftspråk under den postkleiniska perioden. I 1727 års testamente förekommer också ganska ofta sammanblandning av [o] och [uo], [ė] och [ie], jfr.: a) inf. dūwanoti II Petr. 1. 1, 4, žvėjuoti Jon. 21, 3 och lingoti Pov. 16 Se Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1957, 257. 44 1. Ef. 4, 14; g. sg. m. Gūdo ”girighet” Pov. 1. rym. 1, 29 och a. pl. m. Loƀus ”lama” Mat. 15, 30; in. pl. wiłłufe Daiktofe I Pov. 1. tes. 5, 18 och wiłłufe Wietułfa I Pov.. Tim. 2, 8...; b) n. sg. m. Snegas Jon. apr. 1, 14 och g. sg. f. Giedos Jud. 1, 1, 22; a. pl. f. Jawėnas ”fåror” I Pov. 1. kor. 3, 12 och n. pl. m. Mieneƒej Jon. 4, 35. Sådana sammanblandningar är utan tvivel en direkt återspegling av den nordliga högtdialekten i Preussen. § 6. Språkliga kännetecken i ”Nya testamentet” från 1735. Språket i ”Nya testamentet” från 1735 skiljer sig föga från 1727 års utgåva. Detta är också förståeligt: den senare bereddes av H. Naunyn och Pil. Ruigys, som i hög grad hade medverkat i redigeringen av 1727 års utgåva. Skillnaderna mellan dessa två utgåvor begränsas oftast till stavning och fonetik, även om det då och då också förekommer vissa förändringar i morfologi, syntax och lexikon. Till exempel skrivs appellativ oftare med versaler i 1727 års utgåva, och där finns fler allativer och adesiver, vilka i 1735 års utgåva ofta redan har ersatts med prepositionskonstruktioner; där finns också fler ålderdomliga satsmodeller. § 7. Strävan att hålla sig till den ”rena” dialekten i bibeln från 1735. År 1735 utkom också en översättning av Gamla testamentet, vilken tillsammans med ”Nya testamentet” omfattade hela bibeln (”Biblia, tai efti Wiłłas Szwentas Raßtas Seno ir Naujo Teßtamento...”). Som framgår av Johannes Kvantos förord på tyska, som fogades till denna första utgåva av hela bibeln, översattes Gamla testamentet, utöver av H. Naunyn och Fil. Ruigys, även av Kristupas Štimeris, Abraomas Liuneburgas, Fabijonas Kalau, Adomas Pilgrimas, Kristupas Šperberis och två Adomai Šimelpenigiai (den äldre och den yngre), medan hela översättningsarbetet övervakades av Jonas Berentas och Petras Milkus (de två korrekturläste också texten). Ett översättningsmanuskript som sammanställts av en så pass stor grupp människor kunde inte vara helt enhetligt språkligt, särskilt som översättarna kom från olika platser med mer eller mindre skilda dialekter (t.ex. var H. Naunyn född i Ragainė, P. Milkus i Tilžė, K. Štimeris i Įsrutis, A. Liuneburgas i Gumbinė, men hade arbetat länge i Klaipėda)17. Ändå märks ingen större språklig skillnad i 1735 års utgåva, vare sig mellan de olika delarna av Gamla testamentet eller mellan Gamla och Nya testamentet. Detta berodde utan tvivel framför allt på att utgåvans sammanställare, särskilt redaktörerna (framför allt J. Berentas från Įsrutis), strävade efter att följa den tidigare – kleiniska – traditionen, från vilken man hade avvikit i S. Bitneris testamente, och att på grundval av denna tradition skapa språklig enhetlighet i utgåvan. Att redaktörerna för 1735 års utgåva faktiskt inte ignorerade den tidigare traditionen (inte bara den kleiniska utan också den förkleiniska), kan man sluta sig till både av det redan nämnda förordet av J. Kvantas, där det talas om översättningarna av J. Bretkūnas och S. Chilinskis biblar— 17Biržiška V. Aleksandrynas 2, 10 och följande. 45 timus, tiek ypač iš jo 1730. I. 3 pranešimo RP valdžiai apie naujojo leidimo rengimo eigą. Tame pranešime nurodyta, kad naujajam leidimui naudotasi ir J. Bretkūno bibljos vertimu (iš jo buvę perimti vėjų pavadinimai), tačiau daug naudos iš to neturėta. Neturėta dėl to, kad J. Bretkūnas savo vertime rėmėsi Labguvos tarme, kuri „giminiems“ Įsruties, Ragainės ir Tilžės apskričių lietuviams buvusi ir nesuprantama, ir nepriimtina: „Sie [t.y. J. Bretkūno vertimas, – J. P.] ist aber nach der Labiauschen Mundart, so mit der Curischen Sprache verbunden ist, geschrieben; dahero sie auch von den reinern Littauern in der Insterburg-Ragnit-und Tilsitschen Aemtern, die doch die weitläufigsten sind, weder verstanden noch angenommen werden kann und einer durchgängigen Verbesserung von Wort zu Wort bedarf.“18 § 8. Försöket att göra språket mer sydligt i bibelutgåvan från 1755 och i översättningarna av A. Pilgrimas, K. Lovynas och V. Rėgė. Vad gäller den dialektala grunden skiljer sig den nya utgåva av hela bibeln, som sammanställdes av Adomas Šimelpenigis den yngre (1699–1763) och trycktes 1755, i princip inte från 1735 års utgåva. Detta är också förståeligt: denna utgåva var i själva verket bara en något redigerad version av den tidigare. Ändå märks en tendens att göra språket mer sydligt vid redigeringen. Till exempel ersätts här sporadiskt former utan affrikata från 1735 års utgåva med former med affrikata (jfr adv. apſteyB¹ I Moz. 3, 10 > apßczeyB²; part. act. n. sg. f. pagimdųfi t. p. > pagimdƶufi; pamatufį t. p. > pamacƶufi; praes. 3 uſſigeid IV Moz. 14, 26 uſſigeidž³), ”striukiškosios” verbformer i presens 3:e person singularis med ”icke-striukiškos” (jfr: bandaB¹ Job. 4, 2 bandoB²; barſta Ps 15, 7 barſto; klaufa Mork. 4, 9 klaufo; walga t. p. 14, 18 walgo). Även ändringen av vissa ord i 1735 års utgåva kan visa på denna tendens att göra språket mer sydligt (t.ex. adv. apſukai Sal. pam. 9, 14 > aplink, ißkiey Jon. 11, 14 > áißkiey, fut. 1 sg. pabengſu Rūt. 3, 2 > pabaigſu, g. sg. m. pakalo Iz. 30, 6 > nugarós, g. pl. pawerſmû Job. 8, 2 > ßaltinnû). Av lokaliseringen av dessa ord i den stora Litauiska språkordboken (LKŽ) och av K. Donelaitis skrifter (DR) att döma måste ersättningsformerna i 1755 års utgåva ha varit mer typiska för de sydliga västsamogitiska dialekterna. Västliga sydliga former dominerar också i Adomas Pilgrimas, prästen i Įsrutis, översättningar av förklaringar till J. Hübners bibliska berättelser ”Ißkirſtyti [...] Nuſſida-wimai ß Sėno bey Naujo Teſtamento...” (1742). Här används i de flesta fall fullständiga ändelser, med undantag för namnändelsen -as, som ofta förkortas på det för preussiska skrifter typiska apostrofiska sättet: n. sg. Adom’s 15, 20, Pon’s Diew’s 57, 5, wert’s Daikt’s III, 15, wiens nelab’s 15, 21... (även om följande former också förekommer: Diewas 77, 2, Welinas 12, 18, Wyras 48, 18...). I denna översättning finns också en del uo /o, 18 Falkenhahn V. Der Übersetzer der litauischen Bibel Johannes Bretke und seine Helfer, Königsberg und Berlin: Ost-Europa-Verlag, 1941, 238. 46 blandning av ie/ė, jfr: adv. Namų 66, 2; 122, 8, in. pl. Nammūje 193, 9, g. pl. Ūbkū 48, 10, praet. 3 liepe 70, 5, d. sg. mielam 103, 30... och in. pl. Pellenoje 182, 15, n. sg. Obka 191, 15, inf. Blubboti 48, 21, n. sg. bėdna 158, 2, praet. 3 kwėte 161, 11, kwėjalino 187, 2, a. sg. Karalęnę 145, 5; 160, 3... Översättningen av Chr. Langhausens bok ”Trumpas ir prątas Išguldimas wįjjū [...] Ewangelijų” (1750) tillskrivs av vissa (t.ex. A. Harnochas) även A. Pilgrimas. Vac. Biržiška ansåg dock, med stöd av J. Bertoleičius och Pil. Ruigio ordboksförord, att Pilgrimas bara hade reviderat översättningen eller kanske också avslutat den19. Hur det än må vara, skiljer sig de förklaringar av evangelierna som i översättningen ges i fråge- och svarsform inte tydligare språkligt från ”Nusidavimai”, medan evangelietexterna nästan helt överensstämmer med bibeltexten från 1735 (endast har bindeordet ir i vissa fall ersatts med o eller någon annan liten språk- eller stavningsdetalj justerats; exempelvis skrivs substantiv som ofta står med liten begynnelsebokstav i Bibeln med stor begynnelsebokstav i ”Išguldymuose”). Kiek skiriasi nuo A. Pilgrimo vertimų Kristijono Lovyno (1721–1783) vertimo „Ewangelįßkas Malonės = Dawadas“, išleisto 1768 m., kalba. Skiriasi daugiausia tuo, kad jame dažniau vartojama „striukiškų“ lyčių. Ypač dažnai čia išmetamas „judrusis“ [a], kartais ir [i] vardažodžių bei įvardžių galūnėse (paprastai tas išmetimas žymimas apostrofu): n. sg. m. Daikt’s IV, 22, ger’s 23, 25, kur’s IX, 13, kalt’s 24, 13, man’s 135, 2, piln’s 70, 30, Stal’s 46, 32, Bok’s ir tok’s XII, 10–11, Wyr’s 21, 29, warging’s 64, 23... Neretai numetami taip pat trumpieji galūniniai [a], [e] veiksmažodžių esam. laiko 3 a. lytyse: gaun’ 44, 34, my’ X, 23, ne nor V, 4, pavyd’ 71, 18, reyk XI, 26, ne futar 63, 12, tikk’ 22, 10, bet ir: jaucza 41, 22, faka t. p., alkta ir trokßta 51, 10. Rodos daugiau K. Lovyno vertime pasitaiko ir [uo]/[o], [ie]/[ė] maišymo atvejų, plg.: praes. 1 sg. atbūju 121, 34, in. pl. f. dwafibkūja Bėdūja 57, 37, n. sg. Gūdas 129, 17, Ūda 52, 13, Ūras 91, 21, inf. wartūti 50, 4... ir inf. dejoti 116, 5, didžotis 114, 9, n. sg. m. Lobas 60, 2, a. pl. m. raupjotus 24, 35...; g. pl. Griekų 59, 2, g. sg. nieko 20, 4, tießos 38, 14, n. sg. praliets 40, 4... ir n. sg. bėdnas 44, 12, Bėfas 35, 26, Sžen’s „šienas“ 27, 26, a. sg. Kėtumma 36, 20, [u Prifėga 70, 18... Fonetiken i K. Lovynas översättning är alltså något mer nordlig än i A. Pilgrimas. Detta kan möjligen ha påverkats av hans arbete i Klaipėdaområdet (i Katyčiai, Plaškiai, Klaipėda och Kretingalė), även om man i allmänhet inte kan säga att hans översättningsspråk bygger på de nordliga västaukštaitiska dialekterna (monoftongering av diftonger förekommer nästan inte alls där: jag har bara lagt märke till g. sg. Awinačio 144, 17, i. pl. Jaunikaczeis 124, 10–11 och Waikaczeis 124, 10). På grundval av terminologin skiljer sig inte heller de två häften som översattes av Vilhelmas Rėgė (Regge) och utkom 1788 i grunden från A. Pilgrimas och K. Lovynas skrifter: ”Mokslas Pamokinimo ant gero wartojimo Laukininkams...” och ”Skaitimo Knygėlės ant 19 B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, 64. 47 bruk för jordbrukare...”. I dem förekommer det ”rörliga” [a] oftare i substantiv- och pronomensuffixet -as, och korta vokaler faller bort i olika obetonade verbändelser, till exempel: a) n. sg. Darb’s RM 5, 18, Burs ”būrė” RS 41, 12, kalts RM 23, 15, Sens likaså 21, 28, Sǵwents RaBts likaså 27, 19–20, kur’s likaså 6, 28, Jauns papraḟts, sens atrafts RS 56, 9 (titeln på den tjugonde berättelsen), budams RM 15, 25, mylim’s likaså 2, 31..., b) praes. 3 atlie k RM 18, 8, grauden’ likaså 18, 17, yr’ likaså 1, 3, meld’ RS 27, 26, werk likaså 22, 25..., gal RM 2, 22, gird’ likaså 23, 28, pen likaså 35, 26, reg RS 23, 3, ftow’ RM 17, 14..., inf. but’ RM 2, 21, miſlyt’ likaså 1, 5... Någon större konsekvens i förkortningen av ändelserna kan dock inte skönjas: ofta förekommer samma form sida vid sida, både med förkortad och oförkortad ändelse, jfr: n. sg. Diew’s RM 7, 13 och Diewas likaså 7, 18, jauns eller jennas likaså 161, 18, gyws likaså 9, 20 och gywas likaså 11, 28, praes. 3 myl likaså 29, 9 och myli likaså 29, 4. Den vanligare förkortningen av ändelserna har sannolikt uppkommit genom påverkan från tilžėnų-dialekten, eftersom V. Rėgė var präst i Tilžė under de sista 23 åren av sitt liv (han dog 1791)20. Påverkan från denna dialekt kan också förklara de tämligen frekventa fallen av sammanblandning mellan uo/o och ie/ė, jfr: praes. 3 melloj’ RM 25, 2, inf. melloti likaså 44, 3 och praet. 3 wartūjo likaså 173, 13, inf. wartūti likaså 129, 13, in. pl. wiſſūne dalykoſe likaså 82, 23, wiſſūſe mokſloſe RS 20, 21–22, Bittōſe Kudikioſe likaså 65, 17, užauguf(oſe) Metoſe likaså 58, 60..., n. sg. bėdnas RS 46, 13 och in. sg. Giedoje likaså 38, 3, n. sg. Tėws RM 12, 4 och Diew’s likaså 7, 13, in. sg. žede ”i ringen, i blomningen” likaså 33, 16 och g. sg. žiemos likaså 18, 521. Det finns dock ingen fast grund för att hävda att denna sammanblandning enbart beror på påverkan från tilžėnų-dialekten. En annan orsak, som sannolikt i störst utsträckning bidrog till sammanblandningen av uo/o och ie/ė, är att litauiska inte var V. Rėgės modersmål och att han inte väl skilde åt vare sig fonemen /uo/, /o/ och /ie/, /ė/, eller grammatiskt genus. Därför kan han i sådana fraser som Bittōſe Kudikioſe, pirmūſe dienūſe ha betraktat substantivet kūdikis som feminint och dieną som maskulint. I de nämnda häftena förekommer också ofta exempel på sammanblandning av genus (t.ex.: wienoje Rytoje ”en morgon” RM 14, 2–3, tą grabu gieſme likaså 23, 22–23, i. pl. abaŕais žerrejo likaså 124, 32, tikrrus Seſſerus likaså 125, 24, g. sg. ſunkios prakaitos RS 44, 5). Sporadiskt skymtar också enstaka former med a i stället för ai i V. Rėgės häften: a. pl. daktus RS 18, 1; 28, 18, n. sg. Mergate likaså 47, 21, v. sg. mammate 48, 4; 11 (den senare ger inte upphov till några tvivel om sin autenticitet, eftersom den förekommer i en dialog). Diftongen [ai] uppvisar dock ingen tydligare monoftongering i de böcker som V. Rėgė översatte, vars språk är torftigt och fullt av främmande ord och i synnerhet syntaktiska konstruktioner. 20 Biržiška V. Aleksandrynas 2, 99. 21 Stavningen e används sällan av V. Rėgė, och därför är det svårt att säga om e som förekommer i dess ställe betecknar en vidgad vokal eller bara är en grafisk företeelse. 48 § 9. Den kleiniska traditionens fortsättning i sångböckerna. När man diskuterar förhållandet mellan skriftspråk och dialekter i RP får man inte heller bortse från sångerna, även om denna kyrkliga poesigenre har sina särskilda egenskaper, som gör förhållandet mindre tydligt än i prosatexter. På grund av den rytm och intonation som kännetecknar sånggenren är dialektdragen i texterna vanligen mer utjämnade; dessutom förekommer fler innovativa uttrycksmedel i sångtexter. Under XVIII-talet utkom ett stort antal sångböcker i RP, eftersom sången, som bekant, utgör en integrerad del av de reformerta religiösa ceremonierna och de reformerta prästerna var mycket angelägna om att det inte skulle råda brist på vare sig litauiska bibliska texter eller sångböcker. Redan 1705 gav prästen Frydrichas Šusteris från Budviečiai ut D. Kleinos sångbok ”Naujos... pagerintos Giesmju Knygos” (1685), lätt redigerad och utökad efter Jono Rikovi jaus. I de sånger som återtrycktes från Kleino kan man dock inte se några större språkliga förändringar. På några ställen har Šusteris redigerat en eller annan rad något annorlunda (jfr: Jog mane iš malones RG 170, 2 och Manę jog iš malones ŠG 170, 2), eller skiljer sig ordformerna åt i stavningen, särskilt vad gäller diakritiska tecken (jfr RG: g. sg. f. kitrawõnes 170, 4, g. sg. m. Dekawõjimo 358, 2, n. sg. m. Bėgunas 317, 15, grãžūs 326, 15, praes. 1 pl. gárbinam 336, 9, n. sg. f. iBardita 356, 3... och ŠG: kijtrawones 170, 4, Dekawojimo 398, 2 Begunas 356, 24, grãžūs 366, 5, garbinam 375, 19, iBardijta 396, 3...). Vad gäller dialektbakgrunden avvek F. Šusteris sångbok alltså inte särskilt mycket från de kleiniska normerna. Med F. Šusteris som förebild sammanställde prästen Jonas Berentas från Įsrutis en ny upplaga av sångboken, som trycktes 1732; den återutgavs sedan 1735, 1738, 1740, 1745 och 1748. Eftersom de tre första av dessa endast är kända från bibliografiska källor kan man tills vidare inte säga något om deras språkliga särdrag. En jämförelse mellan de två senare tillgängliga upplagorna visar att de inte skiljer sig åt språkligt: båda bygger tydligen på tidigare upplagor som utkom efter F. Šusteris och är knutna till den kleiniska traditionen. Förutom F. Šusteris och J. Berentas sammanställde prästen Fabijonas Glazeris från Didlaukai litauiska sångböcker under första hälften av XVIII-talet. Hans sångboksupplagor från 1736 och 1738 är kända från bibliografiska källor. Till honom hör otvivelaktigt också ”Kittos naujos Gies[m]es”, som utkom 1748 och vars sammanställare anges av kryptonymen F. U. G. P. D. (= Fabijonas Ulrichas Glazeris Pastorius Dovydėlių); den hade redan utgivits 1745. Även om upplagorna från 1745 och 1748 skiljer sig åt vad gäller sångernas numrering och placering (t.ex. är den första sången i 1745 års upplaga ”Ein Weter steiget auf”, medan den i 1748 års upplaga är ”Gott sey Danck...”), överensstämmer själva texterna, bortsett från vissa mindre stavningsskillnader. Även vad gäller dialektbasen följer de den kleiniska traditionen, dvs. i dem dominerar former från de sydliga västaukštaitiska dialekterna i Preussen. Exempelvis bevaras längden hos nasala vokaler i ordslut (som då redan hade svag nasal resonans), liksom längden hos obetonade vokaler i ändelserna -o, -os, -ė, -ės: g. sg. m. Karwėlo BG 127, 14, Wėlno ibid. 77, 20, praet. 3 atėjo ibid. 127, 14, mano ibid. 46, 40, jawot ibid. 129, 49 24..., n. pl. f. gillos Ronos BG 53, 6, Kojos ibid. 155, 33, Rankos ibid. 56, 21..., n. sg. f. Gerybe BG 217, 27, Malone ibid. 137, 29, Meilė ibid. 180, 34, Zemė GG2 51, 5, praet. 3 Padāre GG2 111, 7..., n. pl. f. Gieſmės BG 188, 1, Gerybės GG2 43,31, Lepfnėlės ibid. 83,16... Visserligen markerades, som även exemplen här visar, det smala [e] i ändelserna -ė, -ės från den kleiniska traditionen inte med punkt, men detta behöver inte innebära att vokalen hade förkortats eller reducerats: det handlar sannolikt om stavning, inte dialekt (i sångböckerna förekommer ibland också exempel med punkt, t.ex. n. sg. f. Zolė GG² 83, 32). I såväl Berentas som Glazeris sångböcker förekommer endast sporadiskt sammanblandning av diftongerna [uo], [ie] med [o], [ė], vilket är typiskt för tilžėnai-dialekten. Inte heller är den så kallade ”striukiska” monoftongeringen av de fallande diftongerna [áu], [ái], [éi] typisk för språket i dessa sångböcker. Däremot är bortfall av korta ändelsevokaler och markering av detta bortfall med apostrof mycket vanligt i båda sammanställarnas sångböcker. Detta är inte vanligt därför att sångböckernas sammanställare skulle ha följt striukiai-dialekten: när de sammanställde sångböckerna tog de i högre grad efter sina föregångares upplagor, och dessutom förkortade de ibland ord artificiellt av rytmiska skäl. Därför förekommer i Berentas och Glazeris sångböcker ofta både förkortade och oförkortade former, t.ex.: Mano Jėzus gyw’s är, gywas taipojau ab buſu BG 70, 40, praet. 3 ſpaūdӡ ibid. 92, 7 // ſpaudӡia ibid. 104, 19, n. sg. m. Diew’s ibid. 127, 8 // Diewas ibid. 119, 9, Kun’s ibid. 53, 12 // Kunas ibid. 53, 21, Krauj’s ibid. 53, 13 // Kraujas ibid. 163, 32, Wéln’s 53, 15 // Wélnas ibid. 132, 4, piln’s ibid. 79, 12 // pilnas ibid. 57, 10, inf. paſlēpt’ ibid. 140, 8 // padēti ibid. 58, 8 part. cont. turredam’s GG² 9,36 // ſakydamas ibid. 9, 37... Till artificiellt förkortade former hör: a. sg. Dien’ och Nakt’ GG² 48, 6, tukſtant’ tillsammans BG 55, 2, 18, adv. amӡ’nay ibid. 55, 39, tūlyd’ ”successivt” ibid. 137, 15, n. sg. d’winta ”nionde” ibid. 60, 28 m.fl. Som bekant sammanförde prästen Adomas Frydrichas Šimelpenigis (den yngre) från Papelkių Berentas och Glazeris sångböcker till en enda omfattande sångsamling, som han dessutom utökade med nya sånger och gav ut i redigerad form 1750.22 Kort därefter, 1752, utkom en andra upplaga av sångboken, omfattande 612 sidor (inklusive den onumrerade sångförteckningen). En jämförelse mellan denna och Berentas sångbok från 1748 (462 s.) visar att sångtexterna fram till s. 406 i de båda är nästan helt överensstäm- Gl Š ...utgående från Gud 20, 20 Ge dina ögon åt dig... 21, 13 ...utgående från Gud 438, 11 Låt mig gå till dig... 43, 840 Älska det goda i denna värld mer än Skaparen [s. 37, 16–17] Jag älskar världsliga ting mer än Skaparen [s. 457, 20–21] 22 Se vidare: Lietuvos TSR bibliografija [härefter – LTB] 1, Vilnius: Mintis,1969, 386. 50 Š Gl Kristus hade gjort allt väl; innan han hade skapat oss och vår värld fanns det ännu inga band; ty världen fanns ännu inte då. Men redan då tänkte Kristus skänka oss evigt liv och hälsa i himlen [p. 109, 32–37] Herren gjorde allt väl innan han genom nåd lät oss bo i världens boning; vår frälsning är förtjänt, och innan han såg något av stjärnornas stora skaror hade han utvalt dem genom sina egna [p. 554, 4–9] när de sammanfaller (med undantag för vissa obetydliga språk- och grafiska detaljer, t.ex. att Šimelpenigis i stället för Berentos a. pl. använder Grieknikus BG 57, 18 Grieknin-kus 57, 18, och i stället för Berentos Garbe buk 39, 4 – Garbe t’eſt 39,4; bland de grafiska skillnaderna kan nämnas en annan markering av nasalerna [ą], [ę] i Šimelpenigis psalmbok, med dagens form ”nasaltecken” i stället för Berentos inskjutna streck). Från den nämnda sidan blir de olika skillnaderna i Šimelpenigis psalmbok ännu fler. Här finns psalmer som översatts av redaktören själv, liksom vissa omarbetade psalmer översatta av Glazeris och andra. I Šimelpenigis psalmbok från 1752 omarbetades enskilda psalmer mer eller mindre inte bara textkritiskt utan också språkligt, jfr: Jämförelsen visar att Šimelpenigis ändrade formerna på vissa ord och ordföljden när han redigerade, och att han i vissa fall (i det sista exemplet) också översatte hela texten på sitt eget sätt. Det märks dock inte att han särskilt skulle ha ändrat de tidigare psalmöversättarnas dialektformer eller undvikit dem i de psalmer han redigerade (i det sista exemplet beror den snäva dialektformen och arkaiseringen bit ’var’, som då användes kring Išdagai och togs med i hans utgåva, sannolikt på en annan textvariant). Ur dialektbasens synvinkel avvek Šimelpenigis alltså inte heller från den kleiniska, västliga och sydliga skriftspråkstraditionen. A. F. Šimelpenigis (den yngre) psalmbok från 1752 gavs senare ut på nytt flera gånger. I bibliografiska källor nämns utgåvor från 1763 och 1766, och på biblioteken finns utgåvor från 1776 och 1791 bevarade. En jämförelse mellan de bevarade utgåvorna visar tydligt att de senare var identiska omtryck av de tidigare, där man endast kan finna någon enstaka stavningsskillnad (oftast orsakad av tryckeriet), jfr: in. sg. mannij57 ŠiG 439, 21 // manij76 ŠiG samma ställe // m[a]nnij91 ŠiG samma ställe; part. n. sg. m. marinnams57 ŠiG 454, 4–5 // marinams76 ŠiG samma ställe // marrinams91 ŠiG samma ställe; praes. 1 sg. pawarrau57 ŠiG 457, 10 // paw arau76 ŠiG samma ställe // pawarrau91 ŠiG samma ställe; a. pl. m. Dayktus57 ŠiG 457, 20–21 // Daiktus76 ŠiG samma ställe // Daiktus91 ŠiG; a. sg. mannę57 ŠiG 472, 35 // manę76 ŠiG samma ställe // mannę91 ŠiG samma ställe. Šimelpenigis psalmbok var den populäraste litauiska psalmboken i RP på 1700-talet. Den låg också till grund för utarbetandet av andra psalmböcker från samma tid och område (t.ex. G. Ostermejeris från 1781). Eftersom språket i dess senare utgåvor inte ändrades, finns det inte heller några nya dialektala företeelser i dem. Därför bevarades den äldre (främst kleiniska) traditionen inom det kyrkliga poetiska språket i dessa psalmböcker, en tradition som upprätthölls i RP även senare. 51 § 10. Några ord om böneböckernas dialektala grund. Enligt den kleiniska traditionen utgavs böneböcker under 1700-talet tillsammans med större psalmböcker (inbundna i en och samma bok, men oftast med separat paginering). Deras titel var ”Naujos labay priwalingos ir Duboms naudingos Maldū=Knygėlos”. År 1705 trycktes i Königsberg sannolikt den första sådana böneboken från 1700-talet (det datum 1704 som anges på titelbladet är tvivelaktigt)23. Den skilde sig föga från den andra upplagan av Kleins bönebok, som sammanställts av Jonas Rikovijus och tryckts 1685. Skillnaderna bestod endast i en något annorlunda ordningsföljd för bönerna, mindre stil och interpunktion (i 1705 års upplaga, som sannolikt sammanställdes av det årets psalmboksredaktör Schuster, används det polyfunktionella interpunktionstecknet snedstreck / mer sällan: i dess ställe förekommer då och då utropstecken och semikolon i modern form). Texterna i de senare kända upplagorna av böneboken (1731, 1745, 1748, 1757, 1776, 1791) skiljer sig inte heller mycket från varandra: deras olikheter begränsas också huvudsakligen till den grafiska nivån; jämför bönen till påskhögtiden: 1731 1745 1748 Allsmäktige, evige och barmhärtige Gud, du vår Frälsare Jesu Kristi Fader! Vi tackar dig ödmjukt för att du gav din enfödde Son till döden för våra synders skull... [s. 24] Allsmäktige, evige och barmhärtige Gud, du vår Frälsare Jesu Kristi Fader! Vi tackar dig ödmjukt för att du gav din enfödde Son till döden för våra synders skull... [s. 18–19] Allsmäktige, evige och barmhärtige Gud, du vår Frälsare Jesu Kristi Fader! Vi tackar dig ödmjukt för att du gav din enfödde Son till döden för våra synders skull... [s. 18–19] 1757 1776 1791 Allsmäktige, evige och barmhärtige Gud, du vår Frälsare Jesu Kristi Fader! Vi tackar dig ödmjukt för att du gav din enfödde Son till döden för våra synders skull... [s. 19] Allsmäktige, evige och barmhärtige Gud, du vår Frälsare Jesu Kristi Fader! Vi tackar dig ödmjukt för att du gav din enfödde Son till döden för våra synders skull... [s. 634] Allsmäktige, evige och barmhärtige Gud, du vår Frälsare Jesu Kristi Fader! Vi tackar dig ödmjukt för att du gav din enfödde Son till döden för våra synders skull... [s. 18–19] 23 Se LTB 1, 201. 52 Eftersom bönböckerna, som nämnts, gavs ut tillsammans med psalmböcker och dessutom oftast förbereddes för tryck av samma författare, kunde de inte skilja sig nämnvärt från de senare vad gäller dialektal grund. Vissa skillnader i psalmböckernas språk (t.ex. att ändelserna förkortades oftare) kan ha uppstått av versifikatoriska skäl. Detta kräver dock särskilda undersökningar, som vi inte går in på här. Genre-mässigt ligger även agendor nära bönböckerna, dvs. böcker med beskrivningar av böner och kyrkliga ceremonier. Den första bok av detta slag som utkom i RP var sannolikt Jonas Berentas ”Dawadnas Pamokinnimas kaipo wiffj Lietuwoje [...] Kunnigai kaip Diewo Tarnai tur elgtis [...] Karaláuczuje Mete MDCCXXX”. Eftersom Berentas var från Ragainėområdet (både född där och verksam som präst i Įsrutis under lång tid), kunde han inte heller i sina skrifter fjärma sig nämnvärt från sin hemtrakts dialekt, särskilt som denna sedan D. Kleinos tid hade slagit rot i RP:s skrifttradition. Därför höll han sig i sin ”Dawádne Pamokinnime...”, liksom i bibel- och psalmtexter, i högre grad till den sydvästaukštaitiska dialektala grunden (han använde former med obekortade substantivändelser -(i)o, -(i)os, -ė, -ės, ibland också med den ”rörliga” stamvokalen i ändelsen -as). Men sannolikt eftersom trakten kring Įsrutis tillhörde den så kallade ”striukių”-underdialekten, undvek Berentas inte heller ändelseförkortning i sin agenda: han utelämnade det ”rörliga” [a] (budam’s 2, 16, gyw’s 11, 36, Kúnig’s ”präst” 2, 23, Pon’s 11, 16, Salmon’s ”Salomon” 12, 17... // Klebonas 9, 20, Pówilas 11, 6, Ponas Diewas 11, 27...), utelämnade -e i substantivens singularis instrumentalis (Bedoj’ 2, 2, Jßminitj’ 31, 8, Laiwėlj’ 3, 25, Malónej’ 31, 9, tykoj’ Petnyčioj’ 38, 2... // Danguje 4, 12, Pakajuje 3, 26, žodije 11, 9...), utelämnade -e, -i i verbändelser (inf. liept’ 10, 12 // tarti 10, 13, praes. 3 nór 13, 4, pen’ ”mjölkar” 11, 16, jed’ ”sitter” 516 // gauna 12, 18, randa samma ställe, imper. 2 pl. imkit 7, 7, walgikit 7, 8... // augkite 14, 22, dekawokite 6, 26...). Det bör också noteras att det i agendan förekommer fall där [uo]/[o], [ie]/[ė] sammanfaller, jfr: in. pl. pirmúf’a Knygof’a, wiffúf’a Szaļij’a 10, 20, 21, 31, adv. niekados 39, 5 // nėkados 27, 11, d. pl. Bėdnėms 8, 12, inf. pakwėfti 9, 11... Detta är redan ett kännetecken för tilžėniernas språkbruk, vilket också återspeglas i vissa andra RP-skrifter från denna tid. Gotfrydas Ostermejeris ”Agenda”, som utkom nästan ett halvt sekel senare (1775), skiljer sig i huvudsak inte heller från Berentas agenda vad gäller dialektal grund. I sin grammatik från 1791 skrev han att de renaste litauiska dialekterna ansågs vara de närbesläktade dialekterna i Ragainė, Įsrutis och Gumbinė (”Der Ragnitsche, Jnsterburgische und Gumbinische Dialect stimmt ziemlich, und wird für den reinsten gehalten”, s. 130). Och faktiskt dominerar västliga sydliga former i hans ”Agenda” från 1775, med ändelserna -(i)o, -(i)os, -ė, -ės, -ys (g. sg. Adomo 3, 18, amžino 4, 6, mano 43, 3, tawo 2, 16, fawo 3, 2, Mėdžio 34, 10, didžio 6, 10, didžios 51, 19...; n. sg. Garbė 8, 6, Gie/me 74, 12, g. sg. Garbės 3, 10, Meilės 4, 20...; n. pl. Aufys 61, 11, Sßirdys 39, 9...) med det ”rörliga” [a] (n. sg. ámžinas 42, 14, aprūpinimas 2, 26, Birdingas 15, 26, Bwentas 10, 8, Bittas 20, 3 (men också kitts 32, 2), meldžiamas 42, 11, pagarbintas 4, 2...), och med suffixet -i- (imper. 2 sg. Aprūpik 58, 4, atnaujik 68, 15, gaiwik 67, 9, 53 Padrutik 17, 4, platik 58, 8, cond. 3 ƒtippritu 28, 7.... men också: imper. 2 sg. ƒtipprink 29, 21, cond. 3 padruttintu 7, 13–14, pagárbintu 25, 4 ƒtipprintu 5, 10...) och så vidare. Här och där förekommer också i ”Agendoje” formerna a. sg. m. waddota 1, 7, n. sg. m. pralėtas 30, 9, a. sg. f. Wetą ”plats” 32, 22, a. pl. m. Žėdus ”blommor” 31, 22, praet. 2 sg. lėpei 50, 12, a. sg. m. ūrą 60, 11; 66, 23, vilka kan knytas till tilžėniernas talspråk, om de inte återger författarens uttal eller helt enkelt är tryckfel. Det är beklagligt att vi inte har någon bevarad psalmbok av Ostermejeris från 1781, som skulle göra det lättare att fastställa orsakerna till att sådana former uppkom. § 11. Kleinska normers dominans i katekeser. XVIII a. I RP gavs ofta inte bara bibliska texter, psalmböcker och bönböcker ut, utan också katekeser (både som separata småböcker i början av seklet och som bilagor till bönböcker under seklets mitt och senare hälft). Det är intressant att man redan på 1600-talet, tydligen med hänsyn till den etniskt mångskiftande befolkningen i området, började ge ut en katekes på fyra språk – tyska, latin, polska och litauiska: ”D. Martini Lutheri Catechismus minor, Germanico-Polonico-Lithvanico-Latinus” (i den ordning språken anges före denna titel). Bibliografer nämner utgåvor av denna anonyma katekes från 1670, 1683, 1696, 1700, 1709, 1720 och 1751 (man är osäker på om den sistnämnda verkligen utkom det året)24. Vid en jämförelse av mikrofilmerna från 1709 och 1720 som finns på Litauens vetenskapsakademis bibliotek kan man genast konstatera att de inte skiljer sig åt vare sig till innehåll eller språk (med undantag för några mindre stavningsdetaljer); den senare är alltså en nyutgåva av den tidigare. Den litauiska översättningen i dessa två utgåvor ligger ofta närmare den polska, vilket ger anledning att anta att översättaren i högre grad följde den sistnämnda, jfr: Utgåvan från 1709 (1720 års utgåva inom hakparenteser) Den tyska texten Den latinska texten Den polska texten Den litauiska texten 1. Ge oss i dag vårt dagliga bröd. [p.20, 9–11] Ge oss i dag vårt dagliga bröd. [p.20, 8–11] Vårt dagliga bröd giv oss i dag. [p.21, 8–10] Giv oss vårt dagliga bröd. [p.21, 10–12] [Giv oss vårt dagliga bröd, ib.] 24Se närmare LTB 1, 228–229; ”Tillägg” i denna volym, 1990, 44. 54 2. Du skall inga andra gudar hava. Ha inga andra gudar inför mig. [p.30, 13–15] [p.31, 14–16] [Ha inga andra gudar inför mig, ib.] Den tyska texten Den latinska texten Den polska texten Den litauiska texten 3. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. [p.38, 20–23] Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. [p.38, 21–23] Bär inte falskt vittnesbörd mot din nästa. [p.39, 26–29] Bär inte falskt vittnesbörd mot din nästa. [p.39, 23–25] [Bär inte falskt vittnesbörd mot din nästa, ib.] Former i den litauiska delen av den fyrspråkiga katekesen (1709 och 1720) är överlag västliga sydliga och sammanfaller i många fall med dem som kodifierats i D. Kleins grammatiker, nämligen: a) med oförkortade ändelser -(i)o, -ė, -os, -ės (praes. 3 laiko K 45, 18, g. sg. Diewo 7, 5, lobio 75, 12, mano 27, 10, ſawo 57, 17 || ſawa 27, 3..., n. sg. Nablė 129, 11, g. sg. amžinos gywatõs 83, 19, Tevißkos Deiwißkos gerybes 51, 11–12...), b) med bevarat ”rörligt” [a] (n. sg. Deßimtas 11, 7, Diewas 11, 16, gywas 9, 8–9, gyvenimas 99, 3, kunas ir kraujas 87, 8–9...), c) med oförkortade imperativändelser (2 pl. Eikite 23, 13, Imkite ir gerkite 27, 18–19, mokinkite 23, 14–15, walgykite 27, 5...), d) med ofta oförkortade singular- och pluralformer av inessiv (m. sg. dūnoje 87, 11, maldoje 69, 2, naktijė 25, 13, ßlowėje 35, 28, teiſybėje 85, 9..., men också: Danguj 63, 11, wienoj’ tikroj wieroj’ 59 6–7...25. Å andra sidan avviker den fyrspråkiga katekesen redan från de normer som anges i D. Kleins paradigm; presensformer med bortfallna ändelser används ofta: 3 sg. gaubin ”förökar” 67, 2, gywen 129, 16, lauš ”bryter” 67, 2, myl 13, 14, mokin 63, 12; 113, 14, perwerg 117, 23–24...; 1 pl. atleidžiam 71, 5, gywenam 65, 9, tikkin 65, 8... Den fyrspråkiga katekesen tillgodosåg tydligen inte den kyrkliga ledningens behov i RP, och därför började man överväga att utarbeta en ny, tvåspråkig (tysk-litauisk) katekes. Särskilt en sådan som skulle vara standard för den litauiska befolkningen i området. H. Lysius tog sig an arbetet med att utarbeta en sådan katekes; han hade under en tid tjänstgjort som inspektör för RP:s skolor och kyrkor- 25Eftersom 1720 års upplaga överensstämmer med 1709 års upplaga även i pagineringen anges här endast den sistnämndas sida och rad. 55 ... tjänsten 26. Men genom hans insatser utarbetades 1719 kollektivt ett översättningsmanuskript som inte trycktes; 1722 utkom i stället en utgåva av manuskriptet korrigerad av G. Engel. I G. Engels reviderade ”Lille katekesen” finns åtskilliga skillnader såväl i texten som i språket. På vissa ställen har vissa textavsnitt utelämnats, på andra har de utökats; dessutom finns det gott om (a) fonetiska, (b) lexikala och (c) syntaktiska ändringar, jfr: a) praes. 3 fáko LK 12, 8 och faka EK 6, 8; praes. 1 sg. ėjmi LK 12, 9 och ęlmi EK 6, 9; praes. 3 patenk’ LK 36, 5 och patenka EK 56, 12; a. sg. f. Ewangeliją LK 37, 13 och Wangelýa EK 58, 27, imper. 1 pl. Klauſykim’ LK 54, 18 och Klauſykem’ EK 83, 13..., b) atſankas Piktenybę LK 12, 11 och atſankas Griekus EK 6, 13–14; AB bednas griėbnas žmogus LK 29, 11 och AB bėdnas wargingas žmogus EK 40, 4; adv. kodel LK 33, 1 och kam EK 51, 3...; c)... Bitoje Naktij’ kurroje buwo ibdūtas LK 27, 12–13 och... Bitoje Naktije kuroje turėjo but ibdūtas EK 11, 5–7; Kláuſimai, ant kurių wiſſi krikſcʒonis [...] atſakyti tur. LK 30, 7–8 och Kiti Kláuſimai / kurius wiſſi Krikſcʒonis [...] atſakyti tur. EK 48, 1–6; Argi trys Diewai yra? LK 30, 13 och Ar trys yra Diewai? EK 48, 16... Som redan framgår av exemplen ovan har G. Engel också i viss mån rättat stavningen i Lyzijaus manuskript (på vissa ställen genom att inte dubblera konsonanttecken, särskilt r, och dessutom genom att ändra accenttecken etc.). Några mer påtagliga terminologiska skillnader mellan LK och den fyrspråkiga katekesen (med undantag för enstaka nordliga former) kan dock inte ses i EK. Den andra utgåvan av G. Engels katekes ska enligt uppgift27 ha utkommit omkring 1726. Det är svårt att säga om den skilde sig på något sätt från den första, eftersom den ännu inte har återfunnits. Den tredje utgåvan från 1730 har däremot bevarats, och i den finns olika skillnader jämfört med den första, jfr: Kláuſimai Luteraus Pirmkarčiams ant Gero Judawaditi / Ju Atſakymais EK 42, 6–10 och Kláuſimai Luteraus / prie Diewo Stalo einantiems / Ju jų Atſakymais MLK 43, 9–12; Ar nuſimanaiſi ir žinaiſi Griekìninku eſąs? EK 42, 11–13 och Ar tikki Griebnas eſas? MLK 43, 13. Detta kan tyda på att 1730 års utgåva inte utarbetades av G. Engel utan av någon annan; särskilt som den också innehåller åtskilliga textskillnader (till exempel har flera av Davids psalmer, som saknas i 1722 års utgåva, lagts till i slutet efter katekesen och avsnitten ”Naßlėms” och ”Wiſſiems iß weno”). Men inte heller i fråga om terminologisk grund syns några mer påtagliga skillnader mellan 1722 och 1730 års utgåvor. Bibliografijose minimi dar 1750, 1751, 1780 m. „Mažo Katgismo“ leidimai, bet jie težinomi tik iš rašytinių šaltinių, todėl apie jų terminį pagrindą ir apskritai kalba nieko negalima spręsti. Kas kita – katekizmai, leistieji kaip priedai prie maldaknygių („Maldų knygelių“). G. Ostermejerio liudijimu28, pirmasis toks 27 LTB 1, 96. 28 O s t e r m e y e r G. Erste littauische Liedergeschichte, Königsberg, 1793, 144. 26 Se mer om honom i H e i n r i c h J o h a n n L y s i u s. Mažasis Katekizmas... (utgiven av Pietro U. Dini), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993, 8–11. 56 Bilagan trycktes 1740 tillsammans med J. Berentos bönbok. Jämförelser mellan sådana katekeser från 1744, 1748 och 1753 visar att deras dialektala grund är densamma som i de bönböcker som de fogades till. Det är också förståeligt: katekeserna översattes av samma personer som iordningställde bönböckerna för tryckning. Såväl vad gäller den dialektala grunden som språket i allmänhet bör särskilt nämnas ”Krikščioniškas Katalikiškas Katekizmas”, utgiven 1770 av Jonas Joskaudas (Jaskowd), en jesuitisk predikant verksam i Tilžė och Karaliaučius. Eftersom författaren till denna katekes, som man antar, kom från trakten kring Palanga och studerade i Kražiai29, kunde man förvänta sig ett större eller mindre samogitiskt inslag i hans skrifter. Så är dock inte fallet: tydligen var han, för att locka litauerna i Tilžėområdet och Karaliaučius till katolicismen, tvungen att anpassa sig till normerna för RP:s skriftspråk, vilka bygger på den preussiska västaukštaitiska dialekten och kodifierades i D. Kleins grammatiker. Och i Joskaudas katekes dominerar verkligen västliga fonetiska och morfologiska former, typiska för många andra skrifter från 1700-talet, till exempel: a) g. sg. amžino gyvenimo 13, 11, kraujo 40, 16, liežuwjo 56, 26, dūnōs 56, 4, Junkōs liggōs 58, 12, praes. 3 daro 51, 15, jako 4, 3, praet. 3 buwo 7, 8, kentejo 6, 22, nuėjo 7, 4..., b) n. sg. meile 21, 2, Moteryftė 35, 24, wale 15, 25, praet. 3 ėmė 42, 15, padarė 19, 10, g. sg. Gentyftės 41, 9, Kumyftės 41, 10, malonės 16, 12, žėmės 9, 21..., c) n. sg. griekas 37, 7, prabimas 15, 9, wienas daiktas 5, 18, part. cont. atfimindamas 13, 9, budamas 10, 10, mirdamas 49, 5..., d) in. sg. antroje pufjeje 19, 19, wienoje regimoje Daleleje 59, 2, wjetoje 41, 25, danguje 9, 11, in. pl. kurrūje daiktūje 14, 5, RaBtūje 11 9, Tėftamentūje 3, 9..., e) praes. 3 atlėidžia 63, 13, reikia 43, 2, werkia 83, 4, cond. 1 sg. būciau 53, 10 etc. Å andra sidan är Joskaudas katekes dock genom vissa drag, särskilt den ”striukiška” förkortningen av ändelser, förknippad med de nordliga preussiska västaukštaitiska dialekterna; jfr den ofta bortfallande ”rörliga” [a]: n. sg. gers 49, 4 // géras 13, 13, niėks 40, 25, Pirms 15, 9, wiens 4, 4, vyrs 41, 3, part. cont. liepdamus 70, 2, werkdams 71, 25... och det ganska frekventa bortfallet av ändelserna -a, -e, -i i presens: imm 3 5, 7, nenufimin ”misströstar” 13, 8, wadinn 36, 19, pra-Bom 15, 13, negal 12, 12... Hur mycket hans egen samogitiska dialekt, dialekten i Tilžė eller den äldre preussiska skrifttraditionen kan ha påverkat här är naturligtvis svårt att säga. Man kan bara tillägga att sådana förkortningar förekommer också i hans häfte ”Praftas Pamokflas...”, utgivet 1770 och till viss del även benämnbart som en katekes, eftersom olika kateketiska ämnen förklaras i fråge- och svarsform; där har dock också små böner lagts till, jfr: n. sg. Wiens 3, 12, neutr. will 5, 2, praes. 3 aptur 18, 13, gal 8, 25, gird 11, 19, mirBt 11, 22 // mirBta 11, 26 (oftare), ne futtar 10, 15, imper. te laupin 29 Mer om hans liv, se B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, 154. 57 23, 17. Även i senare utgåvor av denna lilla bok (1772, 1797) överfördes många sådana förkortade former. I den mest utvidgade utgåvan från 1797 markeras dock de förkortade formernas ändelser ofta med apostrof, jfr: a. neutr. wiff PrP⁷⁰ 5, 2 och wiff PrP⁷⁹ 9, 12, praes. 3 mirßt PrP⁷⁰ 11, 22, mirßt PrP⁷² 16, 6 och mirßt’ PrP⁷⁹ 22, 18, g. sg. f. moters PrP⁷⁰ 17, 17 och moter’s PrP⁷⁹ 39, 12. Det bör också noteras att några förkortade former i de tidigare utgåvorna har ersatts med oförkortade former i 1797 års utgåva, jfr: n. sg. m. Ražums PrP⁷² 53, 21 och Ražumas PrP⁷⁹ 105, 7, in. sg. m. Dang[u]i PrP⁷², 21, 12 och Danguje PrP⁷⁹ 37, 8, praes. 3 yr PrP⁷² 7, 6 och yra PrP⁷⁹ 8, 25. Utgåvan av ”Praf to Pamokßfo...” från 1779 är överlag inte bara betydligt utvidgad (nya versifierade böner har lagts till, fråge- och svarsavsnittet har utökats osv.), utan också avsevärt omarbetad i fråga om språk och stavning (på vissa ställen har polonismer ersatts med litauiska motsvarigheter, ygrek markerar långa [i] mer regelbundet än i tidigare utgåvor osv.). Jämfört med några andra religiösa skrifter från slutet av 1700-talet i RP (t.ex. Vilhelmas Rėges översatta böcker, som nämnts ovan) är språket i Joskaudos ”Praf to Pamokßfo...”, liksom i hans ”Krikßčioniko Katalikißko Katekizmo”, tämligen rent. Detta tycks även S. Daukantas ha lagt märke till: i ett brev till M. Valančius den 5 april 1846 skrev han att prästen Barauskas i biblioteket i Petersburg hade funnit en litauisk katekes av en jesuit, tryckt i Karaliaučius 1770, vars språk var det renaste (”język naiczystszy Litewski”)³⁰. Det vore förstås inte korrekt att nu säga att Joskaudos språk är ”det renaste” (det innehåller också lånord som var typiska för den tiden, såsom asaba, pekla, sūdyti, viera osv.), men det är verkligen renare, särskilt syntaktiskt, än språket hos mer än en annan författare eller översättare av religiösa skrifter från den perioden. § 12. Kristijonas Donelaitis dialektala grund. Donelaitis skrifters dialektala grund är helt västlig och sydlig. Detta berodde till stor del på författarens födelse- och verksamhetsort: som bekant föddes han i byn Lazdynėliai, nära Gumbinė, och arbetade under större delen av sitt liv i Tolminkiemis, alltså inom den sydliga subdialekten av västaukštaitiska (den så kallade baltsermegiska). Därtill kan även den tidigare skrifttraditionen ha haft betydande inflytande på honom, särskilt bibelspråket från 1755, vars redaktörer hade närmat det till de sydliga dialekterna. Den sydliga grunden för språket i Donelaitis skrifter framgår av: a) regelbunden användning av former med obetonade ändelser -(i)o, -(i)os, -ė, -ės, -ys och -ūs (t.ex.: praet. 3 bėgo DRr 23, 23, buwo ibid. 3, 11; audė ibid. 3, 23, lopė ibid. 4, 18, g. sg. diddelio Pulko ibid. 3, 27, [zalto Pá]žalio ibid. 3, 13, n. pl. Káfos irgi 30 Se Daukantas brev / utgivna av A. Janulaitis. – Mūsų senovė 1, häfte 4/5, Kaunas, 1922, 787. I den tryckta texten av det aktuella brevet har ett fel smugit sig in: i stället för 1770 har 1740 tryckts. Enligt Vac. Biržiška fanns detta fel inte i Daukantas brev; se hans Aleksandrynas 2, 155. 58 Kepsar t. p. 23, 10, smärtor... bekymmer DR 258, 12, Ögon DRr 26, 10, Tjuvar t. p. 30, 29, feta t. p. 36, 41, (ben t. p. 16, 38); b) en tämligen regelbunden, om än inte undantagslös, användning av genusformer med suffixen -ī-, -ē- (< in, en) (t.ex.: inf. augyt DRr 26, 35, buddit t. p. 41, 11, paſirupit t. p. 15, 40, imper. 2 sg. atlimyk t. p. 9, 33, 2 pl. Skubikimes t. p. 12, 31, part. cont. n. sg. nufimīdams t. p. 15, 19, n. pl. gaiwīdami t. p. 3, 5..., men också: inf. gywent t. p. 30, 41, paſikákint t. p. 6, 21, cond. 3 nugabéntu t. p. 14, 38); c) former med bevarad ändelse -(i)a i verbens presens tredje person (t.ex.: buddina DRr 5, 4, gárbina t. p. 5, 2, nedryta t. p. 30, 18, nufidūda t. p. 5, 36, ſkalbja t. p. 9, 25, werpja t. p. 35, 36..., men också: paſilinkſmin t. p. 9, 1, prijartin’ t. p. 28, 9, βweplén’). Även former som förekommer i K. Donelaitis skrifter med så kallat ”rörligt” [a] bör betraktas som pietistiska: n. sg. m. Gandras DRr 4, 3, grybas t. p. 35, 18, linkſmas t. p. 4, 3, Stálas t. p. 39, 24, Weikalas t. p. 22, 28... I hans versifierade verk används emellertid former där den korta vokalen har utelämnats mycket oftare (främst på grund av den hexametriska metrikens krav; utelämningen markeras ofta med apostrof: kitt’s DRr 3, 36, Snieg’s t. p. 3, 4, Wyr’s t. p. 4, 17...). Det går naturligtvis inte att anta att den frekventa utelämningen av det rörliga [a], liksom förkortningen av vissa andra ändelser i Donelaitis skrifter (t.ex. att kort -a faller bort i verbens presens, 3:e person, att kort -i faller bort i verbens infinitiv eller futurum, 3:e person, osv.), enbart hänger samman med versmåttets krav. Här kan även inflytande från de närliggande striukiai-dialekterna och den tidigare skrifttraditionen ha gjort sig gällande (t.ex. finns det också i bibeltexterna från 1735 och 1755 ett stort antal former med förkortade ändelser markerade med apostrof: n. sg. m. nakwin’s I Moz. 24, 54, Nelab’s Sal. pam. 16, 29, pien’s II Moz. 3, 17, Tew’s wien’s Jon. 10, 30..., praes 3 min’ Jon. 13, 18, pritar’ Ap. d. 15, 15..., inf. kalbėt’ Mat. 11, 7, pražūt III Moz. 20, 12..., in, sg. f. dwilinkoj’ I Moz. 25, 9, tréczoj’ II Moz. 19, 1...). § 13. D i a l e k t a l a e g e n s k a p e r h o s k a n s l i s k r i f t e r. Generellt sett har även kanslispråkets texter från XVIII a. RP en västlig sydlig dialektgrund. Men i dem förekommer, liksom i andra dåtida skriftstilar i området, mer eller mindre också särdrag som är typiska för den nordliga västaukštaitiska subdialekten (”striukiai”). Utöver det ganska frekventa bortfallet av det ”rörliga” [a] kan man i nästan alla preussiska myndighetsförordningar också finna sammanblandning av [o] – [uo], [ė] – [ie] och fall där de obetonade korta ändelsevokalerna -a, -e, -i utelämnas i verb, jfr: a) inf. atkartūti PVG 77, 7 // atkartūt ibid. 110, 3 och wažoti ibid. 314, 16; wartoti ibid. 97, 8 och praet. 3 wartūjo ibid. 97, 16; n. sg. m. kiem’s ibid. 198, 28, in. pl. Kiemūle ibid. 175, 9 och in. sg. Kėme ibid. 109, 28, g. pl. Kėmū ibid. 101, 22; d. pl. m. ėſantiems ibid. 299, 17 och minnėtems ibid. 236, 2; willėms ”onda” ibid. 73, 8...; b) neutr. ger ibid. 105, 3, menk ibid. 253, 16, will ibid. 262, 3, praes.3 apſed ibid. 222, 15, yr ibid. 194, 21, pabėg ibid. 110, 7, pawag ibid. 153, 16 reik 59 ibid. 60, 32...; praes. 1 pl. darom ibid. 109, 10, dūdam ibid. 109, 9, norim ibid. 324, 5, žadam ibid. 109, 22; praet. 1 pl. dawēm’ ibid. 152, 21, jēbkōjom’ ibid. 152, 19, ibtyrēm’ ibid. 149, 5; fut. 1 pl. jūrēsim ibid. 233, 18, in. sg. ketwirtoj dienoj ibid. 66, 19, lenkiškōj Kalboje ibid. 321, 26, tam’ patim’ Kampē ibid. 141, 20–21, wienam’ ibid. 250, 21, inf. but’ ibid. 158, 21, darryt ibid. 101, 3, jēt’ ibid. 272, 1, praes. 3 gal ibid. 70, 13, gul ibid. 237, 19, nōr ibid. 97, 9, tur ibid. 113, 4... I många preussiska myndigheters kansliskrifter var dock både sammanblandningen o / uo och ē / ie samt förkortningen av ändelserna oregelbunden och ofta endast sporadisk; dessutom har man inte alls observerat förekomster av monoftongering av de akutbetonade diftongerna [ãi], [áu], [éi], som är typiska för de nordliga striukiai-dialekterna, i denna stils skrifter. § 14. A v s l u t a n d e a n m ä r k n i n g a r. Efter att i stora drag ha undersökt förhållandet mellan litauiskt skriftspråk och dialekter i XVIII a. RP kan man också besvara frågorna som ställdes i början av detta kapitel. Analysen av skriftspråkets bruk visar att många författare under den aktuella perioden följde de huvudsakliga särdragen hos den preussiska västaukštaitiska dialekten, kodifierade i D. Kleinos grammatikor. Undantaget i detta avseende är S. Bitnerios testamente från 1701, där man försökte förena de två grenar av skriftspråket på konstlad väg, vilka vilade på något olika dialektala grunder (den preussiska och den centrale litauiska). En sådan konstlad förening var dock inte hållbar: RP fick inget bredare stöd, och här återgick man snart till den tidigare, kleiniska, traditionen. Nors tas grįžimas ryškiai atsispindi tiek 1727, tiek 1735 ir 1755 m. biblijos leidimuose, vis dėlto negalima tvirtinti, kad juose buvo nuosekliai laikomasi D. Kleino gramatikose kodifikuotų „kauniečių“ tarmės normų. Tai ypač pasakytina apie 1727 m. Naująjį testamentą, kuriame apstoka lyčių su prūsų vakarų aukštaičių šiauriečių šnektoms būdingu [o] ir [uo], [ė] ir [ie] suplakimu, neretai perkeltu ir į 1735, 1755 m. leidimus. Bet K. Donelaičio beletristiniuose kūriniuose tokių lyčių nepastebėta, nors jo brošiūroje apie separacijos naudą (išspausdintoje 1769 m.) šiek tiek pasitaiko. Esama jų ir Prūsų valdžios kanceliariniuose raštuose, rašytuose veikiausiai iš įvairių RP tarmių kilusių žmonių. Taigi XVIII a. prūsinės lietuvių rašomosios kalbos vartosenoje (ypač fonologijos ir morfologijos lygmenyse griežtai nesilaikyta kleiniškųjų normų, kartais nevengta ir tam tikrų dialektizmų, prieš kuriuos šio amžiaus pradžioje buvo pakėlęs balsą Mykolas Merlinas31. Tačiau siauresnių fonologinių ir morfologinių dialektizmų, būdingų tiktai kuriai nors šnektai (pvz., Labguvos) ir labiau nepaplitusių prūsų vakarų aukštaičių tarmėje, vis dėlto buvo vengiama. 31 M a c i ū n a s V. Projektet för en reform av kyrkospråket i Lilla Litauen i början av 1700-talet. – Archivum philologicum 6, Kaunas, 1937, 80. 60 FÖRKORTNINGAR Apostlagärningarna (Bibeln) B1 – Biblia, tai esti Wissas Szwentas Rasztas... 1735 B2 – Biblia, tai esti Wissas Szwentas Rasztas...1755 BG – J. Berento Isz naujo pérweizdėtos ir pagerintos Giesmų Knygos... 1747 BT – S. Bitnerio Naujas Testamentas... 1701 Comp. – D. Kleino Compendium Lituanico-Germanicum... 1747 DR – K. Donelaičio raštai... 1977 DRr – K. Donelaitis handskrifter... 1955 EK – G. Engelio Mážas Katgismas... 1722 GG2 – F. Glazers Kittos naujos Giesmes...1748 GL – D. Kleino Grammatica Litvanica...1653 Jesajas bok (Bibeln) Jobs bok (Bibeln) Johannesevangeliet (Bibeln) Uppenbarelseboken (Bibeln) K9 – D. Martini Lutheri mindre katekes... 1709 KNT – J. Quandts Nya testamente...1727 LK – H. J. Lyzijaus Lilla katekes...1719 LTB – Litauens SSR:s bibliografi Lukasevangeliet (Bibeln) Matteusevangeliet (Bibeln) MLK – Mážas Katgismas D.Mertino Luterus...1730 Markusevangeliet (Bibeln) Moseböckerna (Bibeln) Petrus första brev (Bibeln) Pov. 1. efez. – Paulus brev till efesierna (Bibeln) Pov. 1. rym. – Paulus brev till romarna (Bibeln) Pov. 1. tes. – Paulus brev till tessalonikerna (Bibeln) Pov. 1. Tim.– Paulus brev till Timoteus (Bibeln) PrP70 – J. Joskaudos Prastas Pamokslas...1770 PrP72 – J. Joskaudos Prastas Pamokslas...1772 Prp79 – J. Joskaudos Prastas Pamokslas...1779 Ps. – Davids psalmer (Bibeln) PVG – Preussiska myndighetsbrev...1960 RG – J. Rikovijus Naujos... Giesmju Knygos... 1685 RM – V. Rėgė Mokslas Pamokinnimo... 1788 RS – V. Rėgė Skaitimo Knygeles... 1788 Rūt. – Ruts bok (Bibeln) Sal. pam. – Salomo predikaren (Bibeln) Sal. išm. – Salomos vishetsböcker (Bibeln) ŠG – F. Šusters psalmbok från 1705 ŠiG57 – A. Šimelpenigis, nyöversedd och förbättrad utgåva av Jsz Giesmjų Knygos... 1755 ŠiG76 – A. Šimelpenigis, nyöversedd och förbättrad utgåva av Jsz Giesmjų Knygos... 1776 ŠiG91 – A. Šimelpenigis, nyöversedd och förbättrad utgåva av Jsz Giesmjų Knygos... 1791 61 FÖRHÅLLANDET MELLAN DET LITAUISKA SKRIFTSPRÅKET OCH DIALEKTERNA I OSTPREUSSEN PÅ 1700-TALET Sammanfattning I föreliggande artikel undersöks den dialektala grunden för det litauiska skriftspråket i Ostpreussen genom en ingående fonetisk, morfologisk och delvis även syntaktisk och lexikologisk analys av belägg från språkminnesmärken från 1700-talet (bibliska texter, sångböcker, bönböcker, katekeser samt verk av K. Donelaitis och kanslispråkliga dokument). Undersökningen har visat att den största delen av dåtidens författare följde den sydvästliga hög-litauiska dialekten, vars egenskaper kodifierades i Daniel Kleins grammatiker. Ett undantag är Samuel Bitners ”Nya testamente” (1701), där ett försök görs att förena den preussiska och den mellanlitauiska grenen av skriftspråket. En sådan förening hade emellertid inga framtidsutsikter: i Ostpreussen återgick man mycket snart till den kleiniska traditionen. Den kleiniska traditionen bevarades i utgåvan av ”Nya testamentet” 1727 liksom i utgåvorna av hela Bibeln 1735 och 1755. I dessa utgåvor tillämpas dock inte D. Kleins grammatiska normer konsekvent: de uppvisar också vissa karakteristiska drag från den nordvästliga hög-litauiska dialekten (sammanblandningen /o/ och /uo/, /ė/ och /ie/ m.fl.). De förekommer också sporadiskt i dåtidens kanslispråkliga dokument. Däremot saknas sådana nordvästliga hög-litauiska inslag i K. Donelaitis skönlitterära verk. 62