P. Skardžiaus kirčiavimo variantai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997) Arvydas VIDŽIŪNAS P. SKARDŽIUS ACCENTUERINGSVARIANTER Om P. Skardžius, normgivaren för accentuering, brukar man bedöma hans meriter och tala om dem genom att slå upp det förmodligen viktigaste arbetet inom detta område, den tydligaste och mest systematiska beskrivningen före kriget av accentueringsnormerna i det litauiska standardspråket – läroboken ”Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimo” (Skardžius 1936). Normerna i denna lärobok var helt entydiga. Författarens mål var att visa den breda allmänheten hur vissa former, enskilda ord och ordgrupper ska accentueras i det eftersträvade standardspråket; han försökte sig inte på problematiska förklaringar. Därför presenteras också standardspråkets accentueringssystem här i sin ideala form, utan undantag och varianter. Alla språkvetare instämde inte i en så sträng hållning. Enligt P. Jonikas uppfattning bör ojämnheter i accentueringen undanröjas genom att nybildningar anpassas till accentueringen hos en större ordgrupp. ”Vid sådana och liknande växlingar borde man alltså ange en rekommenderad och en tillåten (tolererad) form. Bruket skulle sedan kunna välja, eftersom vi på så sätt å ena sidan skulle komma närmare den eftersträvade normen, medan å andra sidan en strikt gruppering av språkfakta återigen inte är möjlig” (Jonikas 1936: 440). Skardžius själv kan också ha haft en liknande uppfattning om kodifieringen av accentueringen. Hela hans omfattande verksamhet inom detta område visar att han i allmänhet inte var någon stor förespråkare för strikta, variantfria accentueringsnormer; dessutom har de normer han rekommenderade förändrats avsevärt. Rekommendationerna i den nämnda läroboken i accentuering återspeglar endast Skardžius i mitten av 1930-talet, och sannolikt inte så mycket hans egen ståndpunkt som den kollektiva ståndpunkten hos dem som normerade accentueringen. Att kollektiva överenskommelser verkligen har påverkat arten av och förändringarna i de normer som Skardžius rekommenderade framgår tydligt av de accentueringsvarianter som finns i språkvetarens arbeten. De accentueringsnormer som Skardžius ensam fastställde eller stödde var aldrig särskilt stränga, utan präglades av en viss liberalism. Detta kan vi sluta oss till av hans jämförelsevis många accentueringsvarianter, särskilt från slutet av 1920-talet – de första åren då han normerade accentueringen – och från arbeten som publicerades utomlands efter kriget. Även när det var svårt att ange dubbel accentuering (t.ex. vid accentuering av skolantologier) försökte Skardžius ändå göra det på något sätt. I sina första normerande arbeten om accentuering tillåter Skardžius ganska många accentueringsvarianter. Särskilt intressanta är uppgifterna i hans första accentuerade antologi (Kamantauskas, Skardžius 1929), som visar hur Skardžius uppfattade accentueringsnormerna under sina första verksamhetsår. De utgör utgångspunkten för den fortsatta normeringen av accentueringen, och därför återges nedan alla ord eller former som har varierande accentuering i den antologin. ”Vissa ord,” 11 ”som accentueras annorlunda men också är brukliga”, markerar Skardžius i fotnoterna1, och skiljer därmed tydligt mellan huvudvarianter och sekundära accentueringsvarianter. Vanligen anges en sekundär variant i dessa fotnoter, men ibland förekommer två: papártis // papartìs, -čio, papartỹs, pãparčio (s. 8); čionai // čionai, čionái (s. 187). Ibland anges vilka dialekter den tillåtna varianten är typisk för: gyvulius // ”i västaukštaitiska och gyvulius” (s. 260); žmogus // ”västaukštaiter säger på vissa håll också žmogáus, -aus” (s. 23); žydi // ”i västaukštaitiska och žydžių, žýdž” (s. 182); mėnesienoje (i S. Daukantos text) // ”vanligen säger samogiter mėnesiena” (s. 100); kalnai (i A. Baranauskas text) // ”östl. kálnai”; tartum (i A. Baranauskas text) // ”östl. och tartum” (s. 162). Denna markering av dialekttillhörighet, som tycks placera de så beskrivna accentueringsvarianterna utanför standardspråkets gränser redan från början, hänger sannolikt samman med en önskan att visa den autentiska accentueringen i den dialekt som författarna till de accentuerade texterna härstammar från eller skriver på. Ett sådant sätt att värdera och presentera varianter är dock ganska ovanligt; samtliga förekomster räknas upp här. Kodifierad och varierad accentuering av enstaka former, utan att formen förs över till en annan accentueringsmodell: gen. jáĩ // jái (s. 21); lok. kalnė // kálnė (s. 12); negardù // negardũ (s. 35). Enligt ordklasserna finns det också följande accentueringsvarianter i den aktuella antologin: substantiv: gen. aslos // ãslos (s. 31); gen. aušros // aušrõs (s. 196); irklo // írklas (s. 279); laiškas // laiškas (s. 194); laumė // laũmė (s. 33); gen. laumės, laumių // laũmės, laũmių (s. 32); plentas // plent̃as (s. 344); porų // ”Det finns porà, -õs, pórą och póra” (s. 55); iš pradžios // iš pradžios (s. 39); ùvas // ū́vas (s. 282); vilties // viltìes; virvių, su virvėms // virvių, su vìrvėms (s. 38); aušrinė // aušrinė (s. 20); dárgana // darganà, -õs, dárganą (s. 337); degėsių // degėsių (s. 213); krautuvė // krautuvę (s. 35); mokõlas // mokõlas (s. 341); palūkanų // palūkanos (s. 97); trìs savaitės // savaitės (s. 40); tėkeliui // tekė́liui (s. 311); viršininku // viršininku (s. 131); su gintárais // gintarais (s. 109); gen. nedė́lios (i en folkloristisk text) // nedelios (s. 18); adjektiv: lygiais // lygiais (s. 12); pėsti // pėsti (s. 38); pernykščių // pernykščių (s. 251); instr. ártima // ártimas (s. 146); räkneord šimtai // šimtai (s. 6); pronomen: nom. kókia // kokią, -iós, kókią (s. 26); nom. tókia // tokią, -iós, tókį (s. 23); verb: dėkavóti // dėkavoti (s. 337); il̃sis // il̃sis (s. 225); išnaikinsiu // ”Naikinti ir naikinti” (s. 57); išražytų // išražytų (s. 33); prisiartino // prisiartino (s. 117); pūliavo // pūliãvo (s. 144); adverb: gardžiai // gaĩrdžiai (s. 35); saldžiai // saldžiai (s. 230); ilgai // ilgai (s. 28); brangiai // brangiai (s. 69); teñ // ten (tē) (s. 10); particle bent // bént (s. 232). Som framgår undvek Skardžius inte varianter; i många fall valde han att inte skynda på den naturliga utvecklingen av det talade standardspråket. Det är förståeligt, å ena sidan 1I fotnoterna skrivs vanligen och den andra formen anges. I den här artikeln återges den efter två lodräta streck. 12 Å ena sidan verkade dialekten som utgjorde grundvalen för det allmänna språket, vilken för övrigt också kännetecknades av vacklande accentuering i råd och talvarieteter (jfr Kamantauskas, Skardžius 1929: VIII), en tidigare tradition av normering på denna nivå, liksom auktoriteten hos J. Jablonskis, som inte heller hade lyckats fastställa entydiga normer; å andra sidan fanns den ofta bredare användningen i de återstående dialekterna. Det är intressant att även ord och former med en sådan accentuering betraktas som sekundära, tillåtna varianter, trots att man tycks ha tagit avstånd från dem i den antologis ”Förord” (s. IX), som på ett programmässigt sätt definierar Skardžius principer för accentueringsnormering: kálne, jái, ī̄klas, ū̄vas, žmogus, -aus, gí̄taras, ší̄mtas, -ái, kóks, -ià. I praktiken var Skardžius alltså betydligt mer liberal när han accentuerade. Även senare, i artiklar, recensioner och vid andra tillfällen, klarar sig lingvisten inte utan accentueringsvarianter. I ”Kalba” (1 1930: 48) lär man ut att accentuera vyžà, gen. vyžos // vyžõs; på samma ställe (1 1930: 55) rekommenderas uttalet vargdėnė, vargdėnis arba vargdienė, vargdienis. Dubbla accentueringsnormer förekommer också hos Herman-nas, Skardžius 1931. Här råder det fortfarande osäkerhet om accentkonturen hos suffixet -aitė, och accentueringen är inkonsekvent: savaitės, tarnaitė (s. 26), men giraitė (s. 121), kepuraitė (s. 64), trots att han nyligen (Kalba 1 1930: 55) själv hade varnat för att man inte bör blanda ihop formerna på det sättet; det bör inte accentueras našlaitė, lietuvaitė ir mergaitė, saulaitė, utan enhetligt – našlaitė arba našlaitė. I denna samtalsbok är accentueringen av avledningar med suffixet -iena inte heller helt konsekvent: vanligtvis accentueras kiauliena, kurkiena, kiškiena ir t.t., bet šalia ir ántiena, jáutiena, aviēna // avienà (s. 55). Kanske av förbiseende skrivs amatų (s. 102) och āmatų (s. 140). Accentueringsvarianter2 förekommer även för följande ord: čerpėmis // čerpėmis (s. 117); krautuvėje // kraútuvėje (p. 60); krautūvių // kraútuvịų (s. 138); praústuvėje (s. 120), gen. praustuvės // praustuvės (s. 119), spaustuvėje // spáustuvėje (s. 107); traūkinį // tráukinį (s. 15); nom. kalnúota // kálnuota, men endast kalnų (s. 128); raūdónuoja // raudonúoja (s. 122); adv. ilgai // ilgai (s. 8); saldžiai // saldžiai (s. 10). Ytterligare några ord som tillåts ha varierande accentuering (Skardžius 1933): vid sidan av ápvaizda föreslås accentueringen apváizda, som sägs användas i Vilkaviškis, Sintautai, Seredžius, Jurbarkas, Šiauliai, Kamajai m.fl.; vid sidan av apušė, epušė bör man också skriva den i talspråket allmänt använda formen āpušė, ēpušė; šalia galvanà – gálvana, o šalia garbanà – gárbana; greta Dievėp, galóp; vid sidan av Dievėp, galóp rekommenderas att ”också skriva Dievóp, ne Dievóp, eller båda formerna efter varandra – Dievóp ir Dievóp” (s. 162). Man kan dra slutsatsen att lingvisten tolererade ganska många accentueringsvarianter i den normativa ordboken, förutsatt att de användes allmänt i dialekterna. En senare diskussion om accentueringen av darganos är intressant. Som vi redan har sett angav Skardžius i antologin från 1929 dárgana // darganà, -õs, dárganą. Något senare (Kalba 1 1930: 48) tillåts fortfarande båda dessa varianter, men på ett närliggande ställe (Kalba 1 1930: 52) preciseras det redan: ”jag har talat med R. Jonu själv om lavono, darganos, noriai m.fl., och efter att båda noggrant ha rett ut allt kom vi överens om att endast lavónas, 2 Sekundära varianter anges i denna handbok inom parentes efter huvudvarianterna. 13 dárgana, norai nebeuitinas...”. Senare ändras lingvistens uppfattning: ”Dárgana accentueras av Kuršaitis och av žemaitierna; västra höglandslitauerna i Stor-Litauen säger darganà, -õs, dárganą i Naum., Sint., Ser. m.fl.; så, tycks det mig, borde ordet ha accentuerats redan från början” (Skardžius 1933: 62). Man vänder sig alltså bort från Kuršaitis, överger överenskommelserna med Jablonskis och börjar prioritera varianten hos de sydvästliga höglandslitauerna. Frågan om förhållandet mellan accentueringen i denna dialekt och normerna för accentueringen i det allmänna talspråket var förmodligen den svåraste att lösa för dem som normerade accentueringen i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Att man rörde sig bort från användningen i grunddialekten kan betraktas som den viktigaste tendensen i utvecklingen av normerna för accentueringen i det allmänna språket och i accentueringsnormeringen. Till en början försökte man ändå begränsa dessa tendenser. Även för Skardžius var sydvästliga höglandslitauiska belägg troligen det mest tillförlitliga argumentet under de första åren av hans arbete med accentueringsnormering (jfr Vidžiūnas 1990: 91–93). Ett sätt att hantera de komplicerade uppgifterna inom accentueringsnormeringen var också att använda accentueringsvarianter. De hjälpte till att förena grunddialekten för det allmänna språket med andra dialekter och gjorde det möjligt att i viss mån beakta det spridningskriterium som börjat tillämpas; de hindrade avståndet mellan kodifieringsreglerna och själva bruket i det allmänna talspråket från att öka alltför mycket, vid en tid då detta bruk ännu inte hade stabiliserats och fortfarande hade accentuella drag som var typiska för dialekterna. I mitten av 1930-talet hade den litauiska språkvårdsvetenskapen ännu inte teoretiskt formulerat den viktigaste axiom som motiverar varianter: att bevara den så kallade flexibla stabiliteten hos det allmänna språkets normer och, genom användning av varianter, gå mot rekommendationer av ett nytt slag och en ny kvalitet. För Skardžius behövdes accentueringsvarianter för att legitimera i det allmänna språket en autentisk accentuering av enskilda ord och ordgrupper, som var utbredd i dialekterna och inte stod i konflikt med det redan etablerade västliga systemet för accentuering i det allmänna språket; med andra ord för att på ett måttfullt sätt förena den dialektala accentueringens variation inom de strikta regler som styrde normerna för det allmänna talspråket, vilka höll på att befästas. I den av Skardžius accentuerade antologi av Z. Kuzmickis (Kuzmickis, Skardžius 1934), som utkom 1934, klarar man sig dock redan utan några accentueringsvarianter. En sådan metamorfos i lingvistens uppfattningar kan emellertid inte betraktas som omotiverad inkonsekvens. Runt mitten av 1930-talet började accentueringen normeras genom gemensamma ansträngningar från specialister på området, och behovet av rekommendationer som inte motsade varandra och av stabila normer blev tydligt. Skardžius höll hedervärt fast vid de beslut som diskuterats och fattats tillsammans med kollegerna. Av Skardžius egna ord framgår att han 1934 tillsammans med A. Salys och J. Balčikonis diskuterade frågor om accentueringen i det allmänna språket, behandlade grunderna för dess normering och, för att säkra stabiliteten, åtog sig att följa dessa överenskommelser, ”så att allmänheten, särskilt studenterna (...), inte längre skulle kunna säga att J. Balčikonis accentuerar på ett sätt, medan A. Salys och Skardžius gör det på ett annat” (GK 1936: 133). Lingvisterna diskuterade troligen också olika dubbla betoningar och varierande former och beslutade att överge många av de accentueringsvarianter som dittills hade tillåtits. Den första boken som accentuerades i enlighet med dessa överenskommelser var— 14 …resultat, och Kuzmickios läsebok diskuterades. Med den kan man säga att en ny fas inleds i Skardžius arbete med att normera accentueringen. Dess viktigaste kännetecken är att de rekommenderade accentnormerna inte så mycket grundar sig på hans personliga uppfattning som på rekommendationer som övervägts och antagits av de mest auktoritativa språkvetarna. Denna hållning följs tydligt också i ”Lietuvių kalbos kirčiavimas”. Hans icke-variantnormer bestäms av rekommendationerna från en annan kollegial sammanslutning för normering av det gemensamma talspråket – teaterspråkskommissionen – jfr: ”När det gäller enhetlighet i accentueringen, särskilt de dubbla formerna, nåddes en slutlig överenskommelse först i den tidigare nämnda kommissionen (teaterspråkskommissionen – A. V.)” (GK 1936: 132). I och med Kuzmickios läsebok försvinner nästan helt de dubbla accentueringarna i Skardžius accentuerade texter samt i recensioner och artiklar; i allt återstående motstridigt material anges i huvudsak icke-variantiska accentnormer. Den redan nämnda läroboken ”Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimas” (Skardžius 1936) saknar helt varianter, liksom även några andra publikationer (Šalkauskis, Skardžius 1938). Enstaka förekommande parallellformer rubbar inte den allmänna principen. Endast några få har noterats: ”pūdymas (eller pūdýmas)” (Skardžius 1936: 266), ”pūdýmas (eller pūdýmas)” (GK 1939: 77); vylyčia, -ýčios // výlyčia, -ios (Skardžius 1939: 266; GK 1939: 77); ”aviena eller avieną, -õs, avieną” (Skardžius 1939: 266) – detta föreslås i avståndstagande från J. Šlapelis ojämna accentuering: arkliena, aviena, men kiaulienà, -iẽnos, medienà, -iẽnos och vištiena, -õs, -iẽną, žąsiena, -õs, -iẽną etc.; būklė, -ės, būklę // būklė (KP 1939: 28); i stället för ainio föreslog Skardžius att man skulle använda ordet palikuonis // pãlikuonis och angav att den senare varianten hämtats från M. Daukša (Skardžius 1939: 268). De flesta av dessa fall kan inte heller betraktas som verkliga accentvarianter, eftersom Skardžius oftast föreslår att man inte accentuerar dubbelt, utan väljer en av två tillåtna alternativ för standardspråket. Jfr också kritiken mot J. Talmantas dubbla accentuering av pakalnėje och pakalnėje samt anmärkningen att man i en skolbok bör accentuera ”pakalnė (och pakálnė)” (GK 1936: 101). Här avses utan tvivel en betydelseskillnad: pakalnė ”plats alldeles intill ett berg”, pakalnė ”plats längre bort från berget, slätt” (Skardžius 1936: 66; se även Skardžius 1935: 110–111). Kort sagt visar olika recensioner och artiklar från denna period på stränga och kompromisslösa hållningar. Visserligen uträttade Skardžius inga större normerande arbeten om accentuering efter de accentuerade filosofiska termerna av Šalkauskis som publicerades 1938, men här och där, exempelvis i ”Kalbos patarėjas” (KP 1939), fanns det verkligen ett välkommet tillfälle att tillåta fler accentueringsvarianter. Skardžius omfattande normerande verk är kapitlet om accentuering och den stora accentuerade ordlistan i ”Lietuvių kalbos vadovas”, sammanställd av honom själv, S. Barzdukas och J. M. Laurinaitis och utgiven i Tyskland 1950 (Skardžius ir kt. 1950). Här ägnas sidorna 128–156 åt accent och intonation, och ordlistan omfattar ytterligare nästan 450 sidor. I denna handbok beskrivs accentueringssystemet, som vanligt, utan variationer, men i ordlistan förekommer återigen ett stort antal accentueringsvarianter. Detta motiveras i inledningen: författaren säger att han, med stöd i det levande språket, i den mån han kan ska försöka jämna ut och göra accentueringen enhetlig, men ”Där samma ord accentueras på två olika sätt och det inte går att avgöra vilken accentueringsform man ska välja, lämnas två, och ibland till och med tre, accentueringar kvar” (Skardžius ir kt. 1950: 28). 15 och det andra sättet accentueras, och där det inte går att avgöra vilken accentueringsform som ska väljas, lämnas två och ibland till och med tre accentueringar kvar” (Skardžius ir kt. 1950: 28). Exemplet audos ges: även om man på 1930-talet i ”vaidybines kalbos komisijoje” hade beslutat att använda audrą, ”anges båda formerna sida vid sida – audrà ir áudrà”, eftersom man inte ville uttala sig kategoriskt. Sammanlagt har minst 185 ord accentueringsvarianter. Ett ganska stort antal suffigerade verb med dubbel accentuering anges, till exempel: amsėti // ámsėti; baltuoti // baltúoti; bjaurinti // bjáurinti; jodinti // jodinti etc. (24 ord). Antalet varianter ökar genom att nästan alla dessa ord också har härledda abstrakta substantiv med suffixet -imas, vilka accentueras på två sätt enligt grundorden: amsėjimas // ámsėjimas; baltavimas // baltãvimas; bjaūrinimas // bjáurinimas; jōdinimas // jodìnimas etc. Bland de mer problematiska suffigerade substantiven kan nämnas daržininkas 1 // daržininkas 2; kasinininkas 2 // kásininkas 1; mėsininkas 2 // mėsininkas 1; pulkininkas 2 // pulkininkas 1; veislininkas 1 // veislininkas 2 (: veisle 2 // veisle 4); giltinė 3ᵃ // giltinė 1; liepinė 3ᵃ // liepinė 2 ”kärl av lind, liten tunna”; degėsiai 2 // degėsiai 3ᵇ; gėrimas 1 // gėrimas 2 ”dryck”; skynimas 1 // skynimas 2 ”plockad plats”; šautuvas 1 // šautuvas 2; maltuvė 3ᵃ // máltuvė 1; sėtuvė 3ᵃ // sėtuvė 2; truputys 2 // trūputis 2; ašakotas 1 // ašakótas 1 (: ašaka 1); ašarotas 1 // ašarótas (: ašara 1) etc. Några intressantare tvåstaviga substantiv: biržė 2 // biržė 1 // biržė 4; driežas 4 // driežas 3; aidas 3 // aidas 4; aslà 4 //2; audrā 4 // audra 1; pluta 2//4; pradžia 2 // 4; krepšys 4 // krepšis 2; laumė 2 // laumė 4; menėte 2 // mentė 4; meška 4 // 2; skrōblas 3 // skroblas 4; sodžius 2 // sodžius 4; svirtis 1 // svirtis 4; vaps(v)à 2 // 4; bálkšvas, -à 4 // bálkšvas, -à 3; širmas, -à 3 // širmas, -à 4 etc. Även adverben aliái // aliai; pavieniui // pavieniui; vienbalsiai // vienbalsiai etc. Även med hänsyn till att ordlistan är omfattande måste man konstatera att den innehåller ett relativt stort antal ord med varierande accentuering; Skardžius hade en tillräckligt vid och demokratisk syn på accentueringsnormerna i litauiskt standardspråk. Detta bekräftas också av uppgifterna i manuskriptet till Skardžius ”Rašybinis lietuvių kalbos žodynas” (omkring 1974) (Skardžius 1974). Språkvetaren uppger att uppslagsorden här accentueras så som de oftare accentueras i dialekterna eller tenderar att accentueras i standardspråket, och tillägger: ”I min ordlista tar jag med ett betydande antal parallellformer som kan motiveras utifrån människors språkbruk, till exempel: aistrà, -os 2 ir aistrà, -ós 4, atkálnė ir átkalnė 1, brólėnas ir brolėnas 1, kliūtis, -ies 1 ir kliūtis, -iēs 4, mėlynuoti ir mėlynúoti, pagieža 1 ir pagiežà, -õs 3ᵇ, ráinas ir rainas etc. Vid sidan av äldre former noterar jag också nyare former, som nu har slagit igenom bredare i standardspråket (författarens kursivering – A. V.), till exempel áudra ir audrà, -õs 4, áudroti ir audróti, próga ir progà, -õs 4, vérgas, -o 3 ir vergas, -o 4, žãsti ir žaisti etc.” (Skardžius 1974: 13 d). Denna hållning tillämpas konsekvent i ordlistan. Här är accentvarianterna särskilt många – över 430: verb – omkring 70, tvåstaviga substantiv (och avledningar med tvåstaviga konsonantsuffix) – över 90, avledningar med vokalsuffix – över 90, suffixavledda adjektiv – omkring 25, sammansättningar – 25, prefix och 16 avledningar med prefixändelser – cirka 40 osv. I ordboken anges också egennamn, varav en del – cirka 35 – också har variantbetoning, t.ex.: upv. Atmatā, -õs³ᵇ // Ātmata, -os 1; asv. Áugustas 1 // Augustas 2; ezv. Galadusys, -io 3ᵇ // Galadusis, -io 1; vtv. Girkalnis 1 // Girkalnis 1; asv. Lēngvinas 1 // Lengvinas 2; Marijámpolė 1 // Marijampolė 2; Nėringa 1 // Neringà 3ᵇ; Rūmšiškės 1 // Rumšiškės 1; Vilijámpolė 1 // Vilijampolė 2; Vižainis 1 // Vižainys 3ᵇ; Ukrainà 2 // Ukrainà 1 m.fl. Det är inte möjligt att i artikeln ta med alla betoningvarianter som kodifierats i denna ordbok. Det är mer ändamålsenligt att försöka lyfta fram de motiv som lett lingvisten till att tillåta varierande betoning. Man kan hävda att författaren tillåter betoningens parallellformer: a) i syfte att förena betoningsmönster från olika uttal som inte strider mot standardspråkets system, jfr: aũkšlė 2 // aukšlė 4; biržė 2 // biržė 4; graižtai 1 // graižtai 2; grįžtė 2 // grįžtė 4; iešmas 2 //4; kregždė 4 // kregždė 2; rūožas 1 //3; sėdžia 1 // sėdžia 2; skróblas 2 // skróblas 3; svirtis 1 // svirtis 4; tiṅkas 1 // tiṅkas 4; zuikis 2 // zuikis 1; žliūgė 4 // žliūgė 2; giṅtaras 3ᵇ // giṅtaras 2; kibiras 2 // kibiras 3ᵇ; siūvena 1 // siuvena 3ᵇ; stóginė 1 // stoginė 3ᵃ; viršininkas 1 // viršininkas 1; atbrailà 3ᵇ // atbraila 1; atkaità 3ᵇ // atkaita 1; atlydà 3ᵇ // atlyda 1; atpjovà 3ᵇ // atpjova 1; atplaišà 3ᵇ // atplaiša 1; raíbas, -à 3 // raĩbas, -à 4; raíšas, -à 3 // raišas, -à 4; ráinas, -à 3 // rainas, -à 4; šir̃mas, -à 3 // šir̃mas, -à 4; vil̃gšnas, -à 3 // vilgšnas, -à 4; aidėti, aidì // aidì; narnėti, nárna // nar̃na; murmėti, mur̃ma // mur̃ma; slėgti // slėgti; sópti // sópti; žvangėti, žvaṅga // žvaṅga osv.; b) för att ange den äldre, traditionella varianten och den nya variant som redan etablerats eller håller på att etableras; den senare står vanligtvis på andra plats, jfr: érdvė 1 // erdvė 4; gaida 1 // gaidà 4; vaistas 1 // vaistas 4; vėrgas 3 // vėrgas 4; žaizlas 3 // žaizlas 4; deguonis 3ᵇ // deguonis 2; grobuonis 3ᵃ // grobuonis 2; palikuonis 3ᵇ // palikuonis 2; kaltininkas 2 // kaltininkas 1; skolininkas 2 // skolininkas 1; vairininkas 2 // vairininkas 1; šeimynykštis // šeimynykštis 1; ašakotas // ašakotas 1; ašarotas // ašarótas 1; augalotas // augalótas 1; saulėtas // saulėtas 1; várpingas // varpingas 1; raudonuoti // raudonuóti; samanoti // samanóti; vasaroti // vasaróti; žaisti // žaisti osv. Det framgår att Skardžius i de senaste arbetena om betoningens normering försökte ta större hänsyn till utvecklingstendenserna i standardspråkets betoning – genom att förena betoningvarianter som skiljer sig inte bara geografiskt utan också i ålder; c) i syfte att jämföra och harmonisera betoningen i vissa accentuella mikrosystem, t.ex.: dùrtuvas 1 // durtuvas 2; šaũtuvas 1 // šautuvas 2; grīstuvė 3ᵃ // grīstuvė 2; keptuvė 3ᵇ // keptuvė 2; praustuvė 3ᵇ // praustuvė 2; semtuvė 3ᵇ // semtuvė 2; sėtuvė 3ᵇ // sėtuvė 2; sužieduotuvės 1 // sužieduotuvės 2; glūdumas 1 // glūdumas 2; trūkumas 1 // trūkumas 2 m.fl.; d) för att bevara accentuella samband mellan grundordet och det avledda ordet, t.ex.: krautuvininkas 1 // krautuvininkas 1 (: krautuvė 1 // krautuvė 2); skardininkas 1 // skardininkas 2 (: skarda 1 // skarda 4); teiginys 3ᵇ //3ᵃ (: teigti // teigti); vėrgis- 17 kas // vergiškas 1 (: vergas 3 // vergas 4) osv.; e) i ett försök att förena två betoningmodeller för adjektiv med suffixet -inis – den traditionella, grundad på grundordens betoning, och den nya, som följer tendensen att betona suffixet, vilken är karakteristisk för västaukštaitiska och žemaitiska dialekter och som Skardžius särskilt föreslog för standardspråket på 1930-talet och senare (jfr Skardžius 1936: 26; Skardžius ir kt. 1950: 142), t.ex.: aplinkinis 1 // aplinkinis 2; humanitarinis 1 // humanitarinis 2; kojinis 1 // kojinis 2; šiemetinis 1 // šiemetinis 2; visuomeninis 1 // visuomeninis 2 m.fl.; f) derinant savo rekomendacijas prie DLKŽ 1972. Kad taip buvo daroma, nėra jokių abejonių. Vienas argumentas – gausybė rankraščio taisymų, po kurių Skardžiaus teikiamos normos tampa, galima sakyti, identiškos DLKŽ 1972 kodifikuotoms, plg. tokius taisymus, rodančius derinimąsi prie Lietuvoje išleisto kodifikacijos veikalo: griežėlė 3a – ištaisyta į (toliau =) 3b; juodmargis, -ė 1 = juodmaigis, -ė 2; ordinarinis 2 =ordinarinis 1; paskaitininkas 2 = paskaitininkas 1; pavėsinė 1 = pavėsinė 2 ir t.t. Vienas iš taisymo būdų – DLKŽ 1972 teikiamo varianto prirašymas, paprastai kaip šalutinio: kaltė 4 = kaltė 4 // kaltė 2; óda 1 = óda 1 // odà 4; próga 1 = próga 1 // progà 4; rúožas 1 = rúožas 1 //3; kuitena 1 = kuitena //kuitena 1; ráugalas 3a // ráugalas 3a // ráugalas 3b; spjáudalas 3a = spjáudalas 3a // spjáudalas 3b; gėlininkas 2 = gėlininkas 1 // gėlininkas 2; kopėčios, -ių 3a = kopėčios 1 //3a; skrybėlininkas 2 =skrybėlininkas 1 //skrybėlininkas 2; uošvienė = uošvienė // uošvienė 1; vaistinė 1, vaistininkas 1 (: vaistas 1) =vaistinė // vaistinė 1, vaistininkas //vaistininkas 1 (: vaistas 1 // vaistas 4) ir t.t. Dar viena įdomių taisymų grupė – variantų pateikimo eilės tvarkos derinimas prie DLKŽ 1972, pvz.: áudra 1 // áudra 4 = áudra 4 // áudra 1; glėvės 1 // glėvės 4 = glėvės 4 // glėvės 1; gūrguolė 1 // gurguolė 2 =gurguolė 2 //gurguolė 1; tintuvas 1 // tintuvas 2 = tintuvas 2 // tintuvas 1 ir kt. Tokių ir panašių taisymų yra gana gausu, ir bemaž visada jais siekiama susilyginti su DLKŽ 1972 kodifikuotomis kirčiavimo normomis arba bent prie jų priartėti. Kad Skardžius savo kirčiavimo rekomendacijas yra derinęs su DLKŽ 1972, rodo ir sutampančių variantų gausa. Jų, sudėstytų ta pačia tvarka ar atvirkščiai, iš viso priskaičiuota per 140. Veikiausiai DLKŽ 1972, prirašęs nemažai kirčiavimo gretybių, skatino ir Skardžių žengti tuo pačiu keliu. Ett viktigt icke-språkligt motiv bakom de förhållandevis liberala betoningsnormerna i ”Rašybinis lietuvių kalbos žodynas” torde ha varit lingvistens relativt toleranta syn på litauiskans användning utanför Litauen: ”När hela det litauiska språkets framtid utomlands står på spel, skulle alla strängare direktiv för betoningens normalisering knappast nå sitt mål” (Skardžius 1968: 8). Ur samspelet mellan de diskuterade språkliga och icke-språkliga faktorerna växte Skardžius ståndpunkt fram; den redovisades i hans förmodligen sista arbete – verket om kodifieringen av det talade standardspråket, ”Rašybinis lietuvių kalbos žodynas”, som aldrig trycktes och därför nämns mycket sällan. Hela Skardžius normerande arbete om betoning visar att det stod klart för honom, 18 att standardspråkets accentueringssystem måste vara självständigt och utvecklas mer i enlighet med sina egna regelbundenheter. Han försökte dock aldrig med artificiella regler avskilja tendenserna i standardspråkets accentuering från det levande språket och dialekterna, och när han normerade accentueringsfrågor i standardspråket strävade han så långt möjligt efter att återspegla den mångfald av dialektal accentuering som hade betydande inflytande på standardbruket, och senare även nya tendenser som höll på att formas i själva standardspråket. Även om han själv hade försökt påskynda utvecklingen och normeringen av en eller annan accentuell mikrosystemtyp (t.ex. adjektiv med suffixet -inis), gick hans kodifierade accentueringsregler i allmänhet inte före språkets egen utveckling. Eftersom accenterna varierade mycket mellan dialekterna, språkbruket i standardspråket varierade och stabiliserades tämligen långsamt, och standardspråket självt dessutom splittrades i två varianter i samband med ockupationen av Litauen, var det svårt att förvänta sig större enhetlighet i de allmänna normerna för talat standardspråk. I detta sammanhang framträder ändå lingvistens tydliga strävan att skapa ett enda gemensamt talspråk för alla litauer – genom att förena de utlandsboende litauernas språkbehov och möjligheter med de normer och rekommendationer från lingvister som växte fram i själva Litauen. Han uppmuntrades att följa denna väg också av att hans normerande arbete med accentuering nästan genomgående byggde på accentueringsvarianter. Lingvisten betraktade dem inte som element som undergräver normernas stabilitet eller som en belastning för standardspråket, utan som ett nödvändigt villkor för standardspråkets accentuering, som berikades av olika dialekter och påverkades av skilda interna tendenser. LITERATŪRA DLKŽ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mintis, 1972. GK: Gimtoji kalba, Kaunas 1933 – 1941. H e r m a n a s, S k a r d ž i u s 1931: Lietuviškai – vokiškų pasikalbėjimų knygelė / Sudarė Eduardas Hermanas. Kirčiavo Pr. Skardžius. Kaunas: Sakalas. J o n i k a s P. 1936: Mūsų bendrinę kalbą ir kirčiavimą betvarkant. [Rec.] Pr. S k a r d ž i u s. Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimas. – Tautos mokykla 18, 439–440. K a l b a – Kalba. Bendrinės kalbos žurnalas 1–3, 1930. K a m a n t a u s k a s, S k a r d ž i u s 1929: – Kirčiuota lietuvių literatūros chrestomatija aukštesniajai mokyklai / Sudarė Vikt. Kamantauskas. Kirčiavo Pr. Skardžius. Kaunas: Sakalas. K P 1939: Kalbos patarėjas / Paruošė L. Dambrauskas. Redagavo A. Salys ir Pr. Skardžius. Kaunas: Šviesa. K u z m i c k i s, S k a r d ž i u s 1934: Kuzmickis Z. Lietuvių skaitymai viduriniosioms ir aukštesniosioms mokykloms. Su iliustracijomis ir kirčiuotais tekstais / Kirčiavo dr. Pr. Skardžius. Kaunas: Sakalas. S k a r d ž i u s P r. 1933: [Rec.] Wörterbuch der litauischen Schriftsprache. Litauisch–deutsch/ Bearbeitet von Max Niedermann, Alfred Senn, Franz Brender. Bd. 1: A–K. Heidelberg, 1932 – Archivum philologicum, Kaunas, 156–164. S k a r d ž i u s P r. 1935: Daukšos akcentologija, Kaunas: Spindulys. S k a r d ž i u s P r. 1936: Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Kaunas: Šviesa. S k a r d ž i u s P r. 1939: [Rec.] Dr. Jurgis Šlapelis. Kirčiuotas lenkiškas lietuvių kalbos žodynas. Archivum philologicum 8. Kaunas, 865–268. S k a r d ž i u s P r. 1968: Lietuvių kalbos kirčiavimas, Čikaga: Lietuvių fondas. 19 Skardžius Pr. 1974: Rašybinis lietuvių kalbos žodynas 1–6 / VUB. F. 118–34. (Rankraštis). Skardžius Pr. ir kt. 1950: Lietuvių kalbos vadovas / Sudarė prof. dr. Pr. Skardžius, St. Bardzukas, J. M. Laurinaitis. Bielefeld. Šalkauskis, Skardžius 1938: Bendroji filosofijos terminija / Paruošė prof. St. Šalkauskis. Kirčiavo Pr. Skardžius. Kaunas: Logos. Vidžiūnas A. 1990: Pr. Skardžiaus kirčiavimo norminimo pagrindai. – Kalbotyra 41(1), Vilnius, 90–102. DIE AKZENTOLOGISCHEN VARIANTEN BEI P. SKARDŽIUS Zusammenfassung Im vorliegenden Artikel wird versucht, die akzentologischen Variante, die vom berühmten litauischen Linguisten und Sprachpfleger Pr. Skardžius vorgeschlagen wurden, zu untersuchen und die Motive, die Dynamik ihrer Wahl zu erschließen. Aus dieser Untersuchung ist folgende Schlußfolgerung gezogen: Skardžius hat die akzentologischen Varianten nicht als der Stabilität der Normen Standardsprache schadende Elemente betrachtet. Diese Variante wurde von Skardžius als eine der unerläßlichen Existenzbedingungen der Standardakzentuierung, die aus verschiedenen Dialekten vervollständigt ist und vielen inneren Tendenzen beeinflußt wird, gehalten. In seinen ersten Arbeiten für die Kodifizierung des akzentologischen Systems des Standardlitauischen (Ende der 20er Jahre) gestattet Skardžius mehrere Variante, mit Hilfe deren wird versucht, die frühere Tradition der Kodifizierung dieser Ebene, die Vorschläge von J. Jablonskis, die Eigentümlichkeiten des Dialekts, der der gesprochenen Standardsprache zu Grunde liegt, sowie einige der Akzentuierung anderer Dialekten zu vereinigen. Etwa Mitte der 40er Jahre verschwinden diese Variante aus den Arbeiten von Skardžius. Das setzte folgende Bedingung voraus: Zu dieser Zeit wurde begonnen, die Kodifizierung der Akzentologie des Standardlitauischen aufgrund der kollegial angenommenen Empfehlungen einer Gruppe der berühmtesten Linguisten zu stützen. Skardžius hatte sich auf diese Empfehlungen gehalten. Für die Kodifizierungswerke von Skardžius, die nach dem zweiten Weltkrieg im Ausland verfasst wurden, sind wieder viele akzentologische Variante charakteristisch. Sie wurden für die Abstimmung der Mannigfaltigkeit der Akzentuierung der Dialekte in der gesprochenen Standardsprache benutzt. Auch wurden sie gebraucht für die Widerspiegelung der neuesten Entwicklungstendenzen des akzentologischen Systems der Standardsprache, sowie für die Verknüpfung der persönlichen Empfehlungen von Skardžius mit der in der Kodifizierungswerke Litauens erstatteten akzentologischen Normen. 20