Jono Bretkūno „Postilės“ perikopių autorystė: „Kosanies“ šaltiniai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIX (1998) Ona ALEKNAVIČIENĖ Vytautas Magnus universitet, Kaunas JONO BRETŪNO POSTILLANS PERIKOPERNAS FÖRFATTARSKAP: ”Kosanies” källor 1. Frågan om författarskapet till perikoperna i Bretkūnos Postilla1 1.1. Liudvikas Gediminas Rėza nämnde sannolikt för första gången i den litauiska litteraturhistorieskrivningen att Jonas Bretkūnas sammanställde Postillan (1591, nedan BP) med utgångspunkt i boken Euangelias bei Epistolas (1579, nedan EE), översatt av Baltramiejus Vilentas. I boken Geschichte der litthauischen Bibel (1816: 9), där han översiktligt behandlade historien om översättningen av Bibeln och andra religiösa skrifter till litauiska, angav han i en fotnot att bristen på bildade män gjorde att präster inte kunde tillsättas i alla församlingar, och att det därför blev mycket angeläget att ha en predikosamling som kunde läsas upp i kyrkorna. Jonas Bretkūnas tog sig an detta och gav ut en postilla utifrån de evangelier som Vilentas hade översatt2. Senare uppmärksammades detta också av andra forskare inom vår äldre litteratur: Adalbertas Bezzenbergeris (1893: 128), Eduardas Hermannas (1923: 119–20), Jurgis Gerulis (1927: 110) och andra. De försökte också förklara varför Bretkūnas skrev predikningar med utgångspunkt i evangelier och epistlar som översatts av en annan författare, trots att han själv redan elva år tidigare hade översatt hela Nya testamentet (översättningen färdigställdes 1580, nedan BNT). 1gr. ἡ περικοπή ’utdrag’; περικόπτειν ’hugga av runtom, skära till, klippa’. Begreppet perikop är inte belagt i Bibeln. Först på 1500-talet började man markera de bibelutdrag som lästes under kristna gudstjänster som perikoper. Justinus var den förste som började använda begreppet om ett bibelutdrag (NBI 1997: 113). Liturgiska läseböcker som ges ut särskilt består av perikoper (RŽ 1991: 292). Den första litauiska läseboken av detta slag är Baltramiejus Vilentas Euangelijos bei Epistolos, utgiven i Königsberg år 1579. 2 Rhesa 1816: 9: „Da nicht bey allen Gemeinden, wegen Mangel an wissenschaftlich gebildeten Männern, Pfarrer und Prediger angestellt werden konnten, so war es wohl höchst nothwendig, ein Homiliarium oder eine Predigtsammlung […] zum Ablesen in den Kirchen, zu veranstalten. Janus Bretke sorgte auch dafür, indem er zu den Evangelien von Willentus eine Postille […] im Jahr 1591 herausgab“. 39 1.1.1. Eduardas Hermannas (1923: 119–120) resonerade kring vad som kunde ha fått Postillans sammanställare att avstå från sina egna texter, och framförde tanken att han kanske ansåg Vilentas litauiska översättning vara bättre än sin egen. Därför var Hermann benägen att till och med betrakta detta som ett av argumenten för att Bretkūnas skulle ha varit tysk och inte litauer. Enligt hans uppfattning borde även språket i dessa texter vara mer tillförlitligt än predikningarnas, eftersom det inte är klart vad som översatts och vad som skrivits av honom själv, medan perikopernas grund utgörs av Vilentas översättning; Vilentas kom från Litauen. De två sistnämnda påståendena kan bli föremål för långa diskussioner och undersökningar, men vi kan inte helt avfärda Hermanns tanke att Bretkūnas tvivlade på sin egen översättning. Att Bretkūnas ständigt sökte efter ett lämpligare ord eller uttryck och ofta inte lyckades bestämma sig, framgår av hela det handskrivna bibelverk han översatte, som är fullt av olika rättelser, särskilt Nya testamentet. Även i Postillan finner vi alternativa former inom parentes eller ord och fraser som förklaras med andra ord, vanligen fogade till med konjunktionen alba och uttrycket tatai elti. Kanske tvivlade Bretkūnas på att hans arbete höll måttet, eller kanske påverkades han av Martynas Liuteris exempel; han bad själv att erfarna teologer med goda kunskaper i tyska och litauiska skulle bedöma hans Postilla. Statsrådet vidarebefordrade hans begäran till Georgas Frydrichas i ett brev daterat 1589 10 143, och fursten utsåg flera präster för detta ändamål. Deltagarna i den konferens som sammankallades i Ragainė 1590 05 13 hade redan i ett brev till fursten daterat 1590 06 01 meddelat sin uppfattning om denna predikosamling. De skrev att de öppet hade framfört sina invändningar mot Postillans innehåll och stil, och att Bretkūnas välvilligt hade gått med på att inte bara själv rätta manuskriptet utan också gärna låtit korrekturläsarna göra det4. Hela Bibeln hade ännu inte blivit översatt vid denna tid – de sista böckerna färdigställdes den 29 november 1590. En konferens om utgivningen av Bibeln sammankallades först 1592 09 20. Deltagarna ville naturligtvis att denna för protestanterna ytterst viktiga bok skulle tryckas så snart som möjligt, men nu önskade konsistoriet att Bretkūnas skulle granska översättningen. I ett brev daterat 1593 05 18 skriver han att han redan har gått igenom den och hoppas att fursten, med hjälp av ”andra och personer som behärskar litauiska bättre, och med min medverkan, ska låta den färdigställas helt för tryckning och […] tryckas” (min kursivering – O.A.). Detta visar att Bretkūnas själv ännu 1593 ansåg att hans bibelöversättning inte var slutgiltigt färdigställd och inte lämpade sig för tryckning. Även i senare brev till fursten (1595 07 11, 1598 12 10, 1599 09 19) ber han gång på gång att manuskriptet ska ”överlämnas åt andra, som behärskar detta icke-tyska språk bättre eller annars i rikare mått […] är begåvade av Gud, för att rätta det” (Bretkūnas 1983: 324), och om översättningen skulle visa sig vara olämplig, att den ska återlämnas till honom 3 Ištrauką iš šio laiško pateikia Falkenhahn 1941: 98. 4Detta framgår av korrekturläsarnas brev till den preussiske hertigen daterat 1590 06 01 (Falkenhahn 1941: 103–104). 40 tillbaka. I senare brev kunde dessa tvivel naturligtvis också uttryckas därför att han fortfarande väntade på furstens beslut och tryckningen inte kom någon vart. Först i brevet den 1602 03 01 meddelar Bretkūnas att han ännu en gång har granskat sitt arbete, rättat det så långt det varit möjligt, och tillägger: ”Jag hoppas att den litauiske läsaren nu kommer att vara mer nöjd med denna översättning.” Hans bevarade brev visar alltså att han hade en viss misstro mot sitt arbete och gärna ville stödja sig på andra teologers hjälp och råd. 1.1.2. När Paulius Salopiata (1929: 45–56) fastställde förhållandet mellan perikoperna i Mikalojaus Daukšas Postilės (1599) och Konstantino Sirvydo Punktų Sakimų till de polska, latinska och grekiska originalen, jämförde han dem också med Vilentos Euangelijomis bei Epistolomis. Han förvånas inte alls över att även redaktörerna för katolska publikationer ibland stödde sig på dessa Vilento-texter, trots att deras översättare var protestant. Detta skulle vara ett tecken på att Vilentos bok åtnjöt stor auktoritet – Bretkūnas infogar ju också Vilentos översatta texter före predikningarna, inte sina egna. I historieskrivningen om litauisk litteratur från 1500- och 1600-talen är omdömena om Vilentos översättning dock inte lika positiva. I ”Visuotinis nuostatas” (1639) betonas exempelvis, när man talar om utarbetandet av litauiska skrifter, nödvändigheten av att trycka Bretkūnas Nya testamentet, eftersom ett sådant tryck ”även skulle tillhandahålla och sammanställa söndagarnas evangelier och epistlar, som annars trycks mycket illa översatta i evangelie- och epistelböckerna5” (LLICh: 15). Teodoras Lepneris anser också i Prūsų lietuvyje (1744), skriven omkring 1690, att Nya testamentet översatt åtminstone av Bretkūnas av samma skäl måste göras tillgängligt för allmänheten: det skulle innehålla evangelier och epistlar, eftersom ”de gamla evangelie- och epistelböckerna är mycket felaktigt och otympligt översatta” (LLICh: 22). Å andra sidan anges det i båda källorna att exemplaren av Euangelijų bei Epistolų är slitna och slutsålda, att de inte längre finns i bokhandlarna och inte går att få tag på (LLICh: 15, 22). Detta skulle alltså kunna vittna om att denna bok av Vilentas var mycket behövlig och populär bland prästerna. När de hade den behövde de inte längre själva översätta bibeltexter och uttryck till litauiska6. Dessutom var det allmänt känt att översättningen före tryckningen hade granskats av präster som kunde litauiska (författaren skriver om detta i förordet till EE7). Senare använde sig både översättaren av den reformerta postillan från 1600 (kallad Morkūnas postilė) och redaktörerna för vissa katolska publikationer av denna bok. 1.1.3. Vaclovas Biržiška (1953: 160; 1960: 110) förklarar Bretkūnas stöd hos Vilentas med att de första evangelierna och epistlarna som gavs ut på litauiska 5 Här avses Vilentos EE och dess något reviderade nytryck från 1612 av Lozorius Sengstakas. 6 Tokią praktiką dar mini Ch. Hartknochas „Preussische Kirchen-Historia“ (1686), žr. LLICh: 20. 7 EE: III ”[...] de mest erfarna språkkunniga och sakkunniga inom detta område godkände denna översättning, och en omsorgsfull jämförelse av texterna kommer att visa det.” (Koženiauskienė 1990: 86). 41 hade omedelbart förklarats vara officiella texter, avsedda att läsas i kyrkorna i hertigdömet Preussen. Prästkonferensen som samlades i Ragainė strävade efter att påskynda utgivningen av Bretkūnas Postilės, eftersom den ville hindra litauiska katolska böcker från att spridas. Därför anskaffades pengar skyndsamt, och den trycktes redan 1591 i en betydligt större upplaga än andra böcker. Enligt Biržiška (1953: 142) ”ändrades Bretkūnas text vid tryckningen […] endast så till vida att de evangelietexter som Bretkūnas själv hade översatt ersattes med motsvarande evangelietexter av Vilentas från 1579”. Detta påstående stöds inte av några dokument och förefaller inte särskilt trovärdigt, eftersom det finns ganska många avvikelser mellan perikoperna i BP och EE. Vissa perikoper i EE och BP skiljer sig åt i fråga om antalet verser: exempelvis har en del av den 36:e versen i EE Lk 1,26–38 utelämnats, medan den finns med i BP; i EE är Lk 1,39–55 avsedd för en söndag, medan BP har Lk 1,39–56, alltså en vers mer. Å andra sidan har man funnit ställen där BP har en halv vers mindre än EE: Jn 16,26, Mt 9,4, Mt 7,18, trots att även BNT innehåller dessa versdelar. På några ställen skiljer sig meningens innebörd: Apd 2,3, Lk 5,9, Lk 8,13, Jn 6,11, Jn 10,14. Eftersom bibelutdragen läses upp för de troende före predikan lägger Bretkūnas ibland till en förklarande fras före den första versen (till exempel Jefus biloia mokintinium fawa före Mt 5,20), trots att den saknas i både EE och BNT, eller preciserar vem som handlar (i stället för ghis, anas skriver han Jefus). Dessutom finns det avsevärda skillnader i stavning, morfologi, lexikon och syntax mellan dessa EE- och BP-texter8. Om den ena texten helt enkelt hade bytts ut mot den andra, och dessutom först vid tryckningen, skulle så många och så genomgående skillnader i stavning, morfologi, lexikon, syntax och framför allt själva texten inte ha kunnat uppstå. En del skillnader kan också ha uppkommit därför att konferensdeltagarna själva rättade handskriften och dessutom angav vad författaren borde ändra (om detta skriver de i brevet av den 1990 06 01 till hertigen av Preussen (Falkenhahn 1941: 103–104). Texter från EE kan alltså snarare ha hämtats när Postilę sammanställdes, samtidigt som Vilentos översättning jämfördes med andra källor. Desto mer som det i predikotexten finns ställen som överensstämmer med EE-texten, trots att motsvarande ställen i själva BP-perikopen avviker från EE. Vilentos bok låg alltså sannolikt på bordet och slogs upp även när predikningarna skrevs. Biržiškas främsta argument, att Vilentos texter hade erkänts som obligatoriska, får dock anses vara tillräckligt välgrundat9. De hade ju tryckts och var därför lätta att få tag på 8 Hur Bretkūnas på vissa ställen ersatte Vilentos bisatser med absolut dativ och vilken påverkan originalen, det vill säga Luthers bibel och Vulgata, hade på detta har Vytautas Ambrazas undersökt (1962: 34). 9 Att de bibeltexter och uttryck som infogades i postillan måste bringas i överensstämmelse med de texter som godkänts av kyrkan framgår också av J. Quandts inledning till Christiano Langhanzeno postilė ”Trumpas ir prastas išguldymas vissų nedelės ir šventu dienu evangeliu...”, utgiven 1750 i Karaliaučius. I syfte att förse allmänheten med en ny litauisk postilla (eftersom man ännu i början av 1700-talet på söndagar och helgdagar läste ur Bretkūnas predikosamling, ”även om den var knapphändig och enkel para- 42 prästerna; dessutom hade de före tryckningen fått godkännande av ”de mest erfarna språkkännarna och specialisterna inom detta ämne”. Dessa evangelie- och episteltexter hade lästs i kyrkorna i 12 år, medan man ännu vid denna tid bara övervägde om Bretkūnas bibel var lämplig för tryck och inväntade korrekturläsarnas bedömningar och förslag. 1.2. Salopiata (1929: 45) hävdar att Postilės perikoper nästan exakt överensstämmer med Vilentos texter, medan Guido Michelini (1995: 250) anser att de är omtryckta från EE och därför saknar betydelse (enligt hans uppfattning kan man vid studiet av Postilės språk bortse från dem, liksom från de meningar ur dessa texter som infogats i predikningarna). En mer detaljerad jämförelse av texterna visar emellertid att frågan om vem som författat perikoperna i Postilės inte är så enkel. För det första handlar det inte om ett direkt omtryck – BP:s perikoper är inte helt identiska med motsvarande texter i EE. För det andra innehåller Postilėje två perikoper som saknas i Vilentos EE. Vilentos bok består av 94 evangelieperikoper och 87 epistelperikoper10 (sammanlagt 181), medan BP har 67 evangelieperikoper och 2 epistelperikoper (sammanlagt 69). Av dessa är 65 evangelieperikoper och 2 epistelperikoper (sammanlagt 67) i Postilėje desamma som i EE. Bretkūnas kan alltså ha hämtat 67 av 181 texter ur denna bok, huvudsakligen evangelieperikoper11, och själv lagt till 2. 1.3. Båda perikoperna som inte hämtats ur EE trycktes i den första delen av Postilės. Den ena är sammanställd av evangelierna enligt de tre synoptikerna Matteus, Markus och Lukas samt Paulus första brev till korintierna och har titeln ”KOSANIS APE VVÆCŽÆ-||re Pono muſu Ieſaus Chriſtaus, Dienoie || kaledu ant skriva”), var han beredd att översätta Langhanzenos postilla, men stötte på många svårigheter. Det som främst hindrade hans föresats var att det inte fanns någon bibel på litauiska. Först efter att ha gett ut Nya testamentet 1727 bad han en präst att granska översättningen och jämföra de bibliska uttrycken med Bibeln, eftersom översättningen inte bara var ofullkomlig och inte motsvarade ”den rena litauiska dialekten”, utan inte heller var samstämmig ”med den färdigställda Bibel som införts i alla församlingar” (LLICh: 40–41) 10 Senojo Testamento vertėjas į lietuvių kalbą arkivyskupas Juozapas Skvireckas (1991: 448) krikščionių bažnyčiose jau nuo pirmųjų amžių šventadieniais skaitomas Evangelijų bei Apaštalų raštų dalis vadina tokiais lotyniškais terminais: pericopae evangeliorum et lectiones. Čia jos bus vadinamos evangelinėmis ir epistolinėmis perikopėmis. 11 Påståendet att BP saknar epistelperikoper är inte helt korrekt (jfr Range 1992: 33). Att välja fler evangelieperikoper torde ha föranletts av bestämmelsen i ”Kirchenordnung” från 1570, enligt vilken det inte var lämpligt att läsa epistlar i kyrkor där man inte predikade på tyska. I stället rekommenderades prästerna att läsa och förklara utdrag ur katekesen, så att människorna skulle lära sig trons grunder (Zieger 1967: 66). Syftet med denna anvisning var att de troende skulle bli bättre förtrogna med Martin Luthers Lilla katekes eller åtminstone dess viktigaste delar; därför betonas här särskilt undervisningen om de två sakrament som Luther erkände – dopet och eukaristin (Zieger 1967: 48). Han redogjorde för sina uppfattningar om sakramenten i det programskrift riktat till teologer, ”De captivitate Babylonica ecclesiae praeludium” (”Inledning till kyrkans babyloniska fångenskap”, WA 6, 497–573), skrivet 1520 (KBI II 1997: 12–13; Heussi 1991: 284). Det är just dessa sakrament som förklaras i de perikoper Bretkūnas lagt till och i predikningarna som kommenterar dem. 43 Milchparo fakama“ (BP I 62)12. Även denna text bör betraktas som en perikop, eftersom den är avsedd att läsas i kyrkan före predikan, är tryckt med samma typsnitt som de övriga bibelutdragen och förklaras i en predikan som är 6,5 sidor lång. Den andra perikopen som inte hämtats ur EE är Mt 3,13–17; den är avsedd att läsas första söndagen efter nyår. Frågan är varifrån dessa perikoper kan ha hämtats – från någon redan utgiven bok, eller kanske översattes och infogades de av Bretkūnas själv? I hertigdömet Preussen märks ända sedan de första skrifterna på litauiska utkom en tendens att bygga vidare på befintliga litauiska böcker och handskrifter, ta över andra författares opublicerade verk, bearbeta dem och ge ut dem. Därför ansågs det lämpligt att söka efter motsvarande texter i översättningar som färdigställts före 1591 och i redan utgivna verk. Mt 3,13–17 har inte kunnat återfinnas i några böcker som utkom före Postilei. I den första handskrivna samlingen av lutherska predikningar från 1500-talet, Wolfenbüttelio postilė (WP, avskriven 1573), står endast början av dess första mening13. Även om predikans titel anger att den kan hållas med utgångspunkt i Johannesevangeliets tredje kapitel, återges i själva verket början av Mt 3,13 (WP 285a). Hela perikopen finns endast i det handskrivna Nya testamentet som Bretkūnas översatte, men en mer ingående jämförelse av texterna visar att BP:s perikop sannolikt översattes på nytt och inte hämtades från BNT14. Däremot finner vi texter som liknar ”Kosanis” i åtminstone fyra böcker och vid minst fem tillfällen. Efter utgivningsår ordnar de sig så här: 1. Martynas Mažvydas Catechismvsa prasty szadei (1547, nedan MžK). 2. Martynas Mažvydas Gesmes Chriks czoniskas, del II (1570, utgiven av Baltramiejus Vilentas, nedan MžG). 3. Baltramiejus Vilentas Enchiridionas (1579, nedan E); den innehåller två texter: a) i avsnittet ”Sacramentas Altoriaus / kaip ‖ tȏ Hukinikas ʃcheimina fawa ‖ praſchcziaufei tur ‖ mokinti” (E 33,3–17); 12 Ordet kozonis sf (eller kozonius sm) används i BP och andra äldre skrifter, liksom i vissa nutida litauiska dialekter, i betydelsen ’predikan’ (LKŽ VI 1962: 392). För enkelhetens skull kommer dock ”Kosanimi” i denna artikel att beteckna den nämnda perikopen, inte den predikan som följer efter den. På liknande sätt har perikopen och predikan på andra ställen i BP en gemensam titel (även när själva perikopen saknas och endast evangeliekapitlet anges, varefter predikan följer, t.ex. BP I 69–78 eller BP I 78–86). 13 I denna postilla återges inte alla perikoper; i varje predikans rubrik anges evangeliet och dess kapitel, och före predikan skrivs endast den första meningen eller dess början, följd av en förkortningsmarkering. 14 Skillnaderna mellan perikopen i denna Postilės och den i BNT, samt orsakerna till dem, behandlas utförligare i artikeln ”Jono Bretkūno Postilės perikopių autorystė: Mt 3,13–17 šaltiniai” (Aleknavičienė 1998). 44 b) i avsnittet ”Kort fråga och uppmaning till dem som vill ta emot det heliga Altarets sakrament. M.M.” (E 68,10–21). 4. Martynas Mažvydas Paraphrasis (1589, infogad av Jonas Bretkūnas i Giesmes Duchaūnas och utgiven tillsammans med Kancionalu och Kollectomis; härefter MžP). Eftersom denna perikop är speciell genom att den består av fyra utdrag ur Nya testamentet, finner vi liknande fragment även på motsvarande ställen i Bretkūnas översättning av Nya testamentet. 1.4. I denna artikel görs ett försök att jämföra endast denna enda perikop, det vill säga ”Kosani”, med de nämnda litauiska språkminnesmärkena, som utkommit eller förberetts i hertigdömet Preussen före Postileis utgivning, fastställa skillnader och likheter, så långt möjligt förklara deras orsaker och försöka besvara frågan om vilken av de här uppräknade publikationerna som kan ha varit dess främsta källa. Den lingvistiska analysen av skillnaderna kommer att utgå från datoriserade konkordanser över ordformer i Postilės, Enchiridiono och, i vissa fall, Evangelijų bei Epistolų, framställda vid Litauiska språkets institut 1996–1998. De sammanställdes med medel från Statliga kommissionen för litauiska språket under Litauens parlaments ledning, inom ramen för ”Programmet för bruk och utveckling av Litauens statsspråk 1996–2005”, av medarbetare vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi: habil. dr. Saulius Ambrazas (projektledare), Ona Aleknavičienė, Ričardas Petkevičius och Vytautas Zinkevičius (programmerare)15. Den jämförande textanalysen visar att ”Kosanis” står närmast en av Vilentos Enchiridiono-texter, i avsnittet ”Sacramentas Altoriaus...” (E 33), skrivet i fråge- och svarsform. Därför granskas här förhållandet mellan ”Kosanies” och texten i detta avsnitt mest ingående. Först bör man dock undersöka om Bretkūnas inte utgick från den första litauiska boken – Martynas Mažvydas Katekizmu. 2. ”Kosanies” förhållande till texten i Mažvydas Katekizmo 2.1. En text som liknar Bretkūnas Postilės ”Kosani” finner vi för första gången i tryck i Mažvydas Katekizme. I avsnittet ”Ape Swetaltį alba Sacramenta altariaus...” i dess fjärde del, där innebörden av eukaristin förklaras, presenteras den som ”tefiaūfelis liudimas ir tefta=mentas nogi kieturiu Evangelijųtų parapchitas” (MžK 25,23–25). När man jämför dessa två fragment faller först av allt skillnaderna i själva texten i ögonen. I översatta texter uppstår sådana vanligen när översättarna använder olika original. Katekizmo fjärde del, som det bevisade 15 Om principerna för deras framställning, se not 18; se även Ambrazas, Aleknavičienė, Zinkevičius 1998, där exempel på dessa konkordanser också presenteras. 45 Christianas Stangas (1929: 6, 179), Mažvydas vertė iš 1545 m. išleisto Jano Seklucjano katekizmo Katechismv text prosti dla prostego lvdu wkrolewczv. 1.5.4.5. (toliau – SK), kai kur pasiremdamas ir Jano Maleckio katekizmu Catechismvs to iest. Nauka Krzescijanska... Wkrolewczv 1546 (toliau – MK). Seklucjano Katekizmas taip pat nėra originalus – į lenkų kalbą jis verstas iš dvikalbio – lotyniško ir vokiško (niederdeutsch) Martyno Liuterio Mažojo katekizmo, 1531 m. išleisto Magdeburge, – lotyniškosios dalies (ją išvertė Georgas Majoras), atsižvelgiant dar į pirmąjį lotynišką 1529 m. ir vokišką 1531 m. Wittenbergo leidimus (Neumann 1941: 84). Vilento Enchiridiono skyrius „Sacramentas Altoriaus...“ verčtas iš vokiško Liuterio Mažojo katekizmo. Reinholdo Trautmanno (1909: 478–479) nuomone, pagrindinis Vilento Enchiridiono šaltinis yra 1543 m. Leipzigo leidimas ENCHIRIDION Der Kleine Catechifmus. Fur die gemeine Pfarherr vnd Prediger. D. Mart. Luther. Leipzig. (toliau – LK), bet jis gali būti naudojęsis ir visais ar keliais Wittenbergo leidimais. 2.2. De jämförda BP-, E- och MžK-texterna överensstämmer i regel när de polska och tyska originalen överensstämmer, och skiljer sig tydligt åt när de tyska och polska originalen skiljer sig åt. Skillnaderna framträder framför allt mellan MžK och E, och eftersom Bretkūnas följde Vilentas (vilket framgår av exemplen nedan och behandlas mer ingående i artikelns avsnitt 4) kan de också ses mellan BP och MžK. Här är några BP- och E-fragment som inte överensstämmer med MžK, tillsammans med motsvarande syntagmer i de tyska och polska originalen¹⁶, vilka visar orsaken till denna bristande överensstämmelse: BP I 62,4–6 den natten då han blev förrådd / Eme ‖ bröd E 33,4–5 denna natt då han blev förrå=dd / Eme ‖ bröd MžK 26,3–5 den natten \ då han skulle bli förrådd \ e=‖me bröd LK 389 Inn der nacht, da er Verraten ward, Nam er das brod SK 13,2–3 tej nocži \ ktorei miał bijć ‖ widan \ wział chlep gav dem / sade / ‖ Tag och drick / alla ur detta E 33,11–13 gav dem sa=de / Tag och drick / alla ur ‖ detta MžK 26,13–15 gav dem \ sade \ ‖ Drick alla av detta LK 389–90 gab jn den und ſprach: Nemet hin und trincket alle dar aus SK 13,12–13 dał jim \ mowiąc \ ‖ pijcie ſtego wſzęcij ¹⁶ Luther 1543 års lilla katekes (LK) citeras efter: Martin Luther. Werke. Kritische Gesamtausgabe. Bd. 30(I). Weimar, 1910 (siffrorna anger sidorna i denna volym), och Seklucjanos katekes (1545) efter det exemplar som 1997 påträffades (Baniulienė 1997) i Litauens vetenskapsakademis bibliotek. 46 BP I 62,16–17 Gör detta / || så ofta ni dricker till min åminnelse E 33,16–17 Gör detta / så ofta || ni dricker till min åminnelse MžK 27,5–7 gör detta, så ofta ni dricker till min åminnelse LK 390 Sådant gör närhelst ni dricker till min åminnelse SK 14,3–4 sedan || så ofta ni kommer att dricka || till min åminnelse BP I 62,15–16 utgjuts för er / || till syndernas förlåtelse E 33,14–16 för || er utgjuts det / till syndernas || förlåtelse MžK 27,3–5 för er blir det utgjutet=||till syndernas förlåtelse || er LK 390 utgjuts för er till syndernas förlåtelse SK 14,1–3 det är utgjutet för oss=||till syndernas förlåtelse=||våra BP I 62,11–12 På samma sätt tog han kalken efter måltiden=|| E 33,10–11 På samma sätt tog han kalken efter måltiden=|| MžK 26,12–13 På samma sätt efter måltiden tog han kalken LK 389 Likaså tog han också kalken efter kvällsmåltiden SK 13,10–11 Sedan efter måltiden tog han kalken=|| BP I 62,12–14 Denna kalk är det nya testamentet i mitt blod=|| E 33,13–14 Denna kalk är det nya testamentet i mitt blod=|| MžK 26,15–27,1–2 Denna || kalk är det nya testamentet i mitt blod=|| LK 390 Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod SK 13,13–15 Denna || kalk, det nya förbundet || är i mitt blod Som framgår av exemplen här ovan17, överensstämmer BP:s och E:s fragment vanligen, men skiljer sig tydligt från Mažvydas Katekizmo, och skillnaden beror just på att Mažvydas och Vilentas översatte från olika original, vilka inte överensstämmer på dessa ställen. Eftersom Seklucjano i katekismens första mening har miat bijč || widan, översätter Mažvydas detta ställe med måste bli utgiven, medan Vilentas, som i Luthers katekes fann Verraten ward, översätter det med var utgiven=||. Bretkūnas följer här Vilentas och skriver var utgiven. Mažvydas fras Drick ur detta motsvarar Seklucjano drick ur detta rikligt, medan Vilentas Ta och drick / ur detta överensstämmer med Luthers Ta och drick alla därav. Bretkūnas återger här Vilentas exakt. I MžK-fragmentet till syndernas förlåtelse || era har pronomenet era tillkommit eftersom det också finns i SK: till förlåtelse=||=av synderna, medan E (och BP) saknar detta pronomen: till syndernas förlåtelse ||, eftersom det inte heller finns i LK: till syndernas förlåtelse. Den avvikande ordföljden i MžK och E (och BP) hänger också samman med ordföljden i respektive original. Sådana uppenbara text 17 Det finns också fler sådana, särskilt när det gäller ordföljden, men här ges inte alla exempel. 47 avvikelser leder också till slutsatsen att texten i kapitlet ”Ape Swetafti arba Sacramenta altariaus…” i Mazvydas Katekizmo inte kan ha varit den huvudsakliga källan till ”Kosanies”. 2.3. Mellan ”Kosanies” och MžK-texten har man funnit tämligen många (omkring 80) och varierande skillnader. De är nästan 3,5 gånger fler och betydligt större än skillnaderna mellan denna perikop och texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...” i Enchiridiono (jfr 4.1). Mest iögonfallande är de olika formerna av andra person pluralis imperativ av verben: där Mazvydas verb har det typiskt samogitiska imperativsuffixet -ke-, har Bretkūnas och Vilentas verb suffixet -ki-, med undantag för en enda form, som är densamma i båda dessa tryck och har -ke-: dariket BP I 62,13 och E 33,16, trots att det i första stycket i dessa texter stod darikite BP I 62,9 och E 33,9: MžK BP I E Ta 26,7 ä=||t 26,7–8 gör 26,10 — gör 26,15 gör 27,5 Ta 62,7 ä=||t 62,7–8 gör 62,9 Ta 62,13 drick 62,13 göriket 62,16 Ta 33,7 ät 33,7 gör 33,9 Ta 33,12 drick 33,12 göriket 33,16 En genomgång av formerna av andra person pluralis imperativ av dessa fyra verb i båda volymerna av Bretkūnas Postilės visade att orden ändå oftare används med det samogitiska suffixet -ke- och i sin kortare snarare än längre form. Exempelvis förekommer imket Postilėje totalt 10 gånger, medan imkite förekommer 6 gånger; dariket 13 gånger, medan darikite förekommer 7 gånger; walgiket 6 gånger, medan walgikite förekommer endast 1 gång, och då bara i denna perikop. Endast i denna perikop finner vi även formen gerkite (1 gång), medan gerket Postilėje har belagts 3 gånger18. Frekvensen för dessa former 18 Här och på andra ställen i artikeln bygger uppgifterna på ordformsordkonkordanser sammanställda med hjälp av dator för Postilės, Enchiridiono och på vissa ställen även Evangelijų bei Epistolų. Vid sammanställningen av en ordformsordkonkordans för Postilės beaktades att boken består av såväl verso- som halvoriginaltextfragment, liksom att deras författarskap tillskrivs olika personer. När Postilės text digitaliserades markerades perikoperna och de utdrag ur dem som tryckts med samma typsnitt i predikningarna med särskilda tecken. Därför framgår det av konkordansen vilka ordformer som härrör från BP:s perikoper, vilka också finns i Vilentas EE (i versmåttet står tecknet ∇ efter versnumret), vilka som är från ”Kosanės” (bokstaven k i versmåttet), Matt 3,13–17 (tecknet ◊), bönerna (bokstaven m) och ”Passijų” (tecknet #). Orden i predikningarna saknar tecken; i tabellerna betecknas predikningarna med Ø. Detta gör det möjligt att genomföra en tämligen tillförlitlig statistisk analys av ord och deras formers fördelning i BP-textens komplexa struktur. Ett mindre fel kan förekomma till följd av korrekturfel, särskilt i början av ord, när ordet därför hamnat under en annan bokstav i alfabetet 48 Antalet förekomster i olika BP-fragment, det vill säga i de perikoper som också finns i Vilentos EE (▽), ”Kosanyje” (k), predikningarna (∅), ”Passijose” (#) samt E och MžK19, visas i tabellen nedan: Tabell 1 BP | E | MžK | ∇ | ∅ | # | k | BP totalt | | imket | 3 | 5 | 2 | | 10 | 0 | 0 imkite | | 2 | 220 | 2 | 6 | 7 | 0 imkiet | | | | | 0 | 0 | 3 walgiket | | 421 | 2 | | 6 | 0 | 0 walgikite | | | | 1(!) | 1(!) | 422 | 0 walgikiet | | | | | 0 | 0 | 1 dar iket | 2 | 823 | 2 | 1 | 13 | 1 | 0 darikite | 2 | 424 | | 1 | 7 | 7 | 0 dar ikiet | | | | | 0 | 0 | 3 gerket | | 2 | 1 | | 3 | 0 | 0 gerkite | | | | 1(!) | 1(!) | 425 | 0 gerkiet | | | | | 0 | 0 | 1 Som siffrorna i tabellen visar används i Mažvydas Katekizme endast former med formanten -ke- (skrivet -kie-). I Postilė är den samogitiska 2:a personens pluralform av imperativ nästan genomgående vanligare i textfragmenten: sammanlagt finns där 32 belägg med formanten -ke- och 15 med -ki-, det vill säga omkring 2,1 gånger fler samogitiska former än aukštaitiska. bokstäver, eller när det av misstag har blivit den andra leden i ett ord som skrivits ihop i BP. Detta fel kan rättas med hjälp av en omvänd konkordans över ordformer (utarbetad 1998). Den är mycket användbar vid undersökning av morfologiska särdrag. I denna artikel används också datorbaserade konkordanser över ordformer i Vilentos Evangelijų bei Epistolų ir Enchiridiono, upprättade enligt en liknande princip, samt deras omvända varianter. Se Ambrazas, Aleknavičienė, Zinkevičius 1998 för en utförligare redogörelse. 19 Skaičiuota pagal Dominyko Urbo Martyno Mažvydo raštų žodyną, Vilnius, 1996, sudarytą iš J. Gerulio 1922 m. išleisto fotografuotinio Mažvydo raštų leidimo. 20 En av dessa former har partikeln -gi: Imkitegi BP I 376,12. 21 I detta antal ingår också newalgiket BP II 467,19. 22 En av dem är förkortad: walgikit E 39,15. 23 I detta antal ingår också ne dariket BP II 241,14 och nedariket BP II 250,3. 24 I detta antal ingår också nedarikite BP II 357,7–8. 25 En av dem är förkortad: gierkit E 39,15. 49 Imperativformen med formanten -ke- är också karakteristisk för andra BP-verb: exempelvis förekommer eiket Postilėje totalt 40 gånger (varav 11 gånger i perikoperna, 25 gånger i predikningarna och 4 gånger i ”Passijose”), medan eikit(e) förekommer endast 6 gånger (varav 3 gånger i perikoperna och 2 gånger i ”Passijose”; i totalsiffran ingår även en form med den enklitiska partikeln -gi: Eikiteghi BP II 470,9, som förekommer i en predikan); fakiket förekommer totalt 7 gånger (varav 3 gånger i perikoperna, 3 gånger i predikningarna och 1 gång i ”Passijose”), medan fakikite förekommer endast 3 gånger (varav 2 gånger i perikoperna och 1 gång i ”Passijose”). I Postilėje återfinns totalt 242 andra person plural-former av imperativ med -ket, 112 med -kite och 10 med -kit. Således är former med den samogitiska formanten -ke- nästan dubbelt så vanliga där. I ”Kosanyje” finner vi däremot 5 högaitiska andra person plural-former av imperativ av dessa verb med -ki- och endast 1 med -ke-, alltså är de högaitiska formerna fem gånger vanligare här. Den större användningen av högaitiska former i ”Kosanyje” motsvarar följaktligen inte den allmänna tendensen i bruket av dessa former som dominerar i hela Postilėje. I denna perikop är förhållandet mellan de nämnda verbformerna med -ki- och -ke- detsamma (5:1) som i texten till kapitlet ”Sacramentas Altoriaus…” i Vilentos Enchiridiono. I Vilentos Enchiridione förekommer andra person plural-former av imperativ av verben imti, valgyti, daryti, gerti med formanten -ki- 24 gånger, men med -ke- endast 1 gång. De högaitiska formerna av dessa fyra verb förekommer alltså 24 gånger oftare än de samogitiska i hela Enchiridione. Att sex sådana former som finns i texten till kapitel E, ”Sacramentas Altoriaus…”, också förekommer exakt i ”Kosanyje” (fem högaitiska och en samogitisk; två av dem – walgykite ir gerkite – återfinns över huvud taget endast i detta fragment av Postilės), kan inte vara en tillfällighet. Även om BP också har de vanligare andra person plural-formerna av imperativ med formanten -ke-, skiljer sig ”Kosanis” från MžK-texten genom att sådana former är betydligt färre än former med -ki-, medan texten helt överensstämmer med Vilentos E-text. Detta faktum bör ses som ett av argumenten för att perikopen i denna Postilės påverkades starkt av formerna i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus…” i Vilentos Enchiridiono, inte av Mažvydas Katekizme (se även 4.6, 4.9–10).26 26 Men om man jämför andra person plural-formerna av imperativ för alla verb i Enchiridiono i allmänhet, framgår det att skillnaden mellan formerna med -ki- och -ke- inte är så stor: där finns bara något fler former med formanten -ki. Totalt har 33 exempel med formanten -ki- påträffats (varav 26 med -kite och 7 med -kit). Med den samogitiska formanten -ke- har 31 exempel påträffats (varav 28 med -ket, 2 med -keteli och 1 med -kiet). Gordon Ford (1969: 31–32) anger något andra siffror: för Vilentos E uppger han 19 andra person plural-former av imperativ med -kite och 7 med -kit (totalt 26 med formanten -ki-) samt 21 former med -ket och 2 med -ketefi (totalt 23 med formanten -ke-). Av de exempel han registrerat framgår det att vissa ord har förbisetts, till exempel: darikite E 8,9 och E 8,13, Imkite E 75,9 och E 75,10; DEkawoket E 38,4, Pallifeminuket E 44,4, nejnarinket E 42,16, auginket E 42,17 med flera. 50 Även i det följande kapitlet E, ”Trumpas klausimas ir priepravimas...”, används högaitiska andra person plural-former av imperativ av dessa verb (5 gånger): Imkite E 68,13, valgikite E 68,13, darikite E 68,14 och E 68,20, Gerkite E 68,17, men här finns inte en enda samogitisk form. Samma former återfinns också i avsnittet ”Sźodźei ape S. Wecźere…” i del II av Mažvydas Gesmių Chriksčzoniškų, utgiven av Vilentas 1570, vars text nästan är identisk med texten i kapitel E, ”Trumpas klausimas ir priepravimas...”. Det är svårt att med precision och säkerhet avgöra vilken av de tre här nämnda texterna som påverkade bruket av sådana former i BP-perikopen, men det faktum att förhållandet mellan dem är detsamma (5:1) som i kapitel E, ”Sacramentas Altoriaus...”, pekar i första hand på just denna text. Dessutom finns det fler avvikelser mellan ”Kosanies” och MžG samt motsvarande texter i det andra E-kapitlet än mellan ”Kosanies” och den första E-texten (se avsnitt 3 och 5 om detta). Förutom i MžK bibehålls formanten -ke- konsekvent i dessa verb (5 gånger) endast i Mažvydas Paraphrasyje., utgiven av Bretkūnas 1589. 2.4. ”Kosanis” skiljer sig från texten i Mažvydas Katekizmo också beträffande verbet duotis preteritumform i tredje person singularis: där Mažvydas har den samogitiska formen dewe (MžK 26,4 och MžK 26,14), använder Bretkūnas den högaitiska dawe (BP I 62,6 och BP I 62,12). I hela Postilėje finner vi också endast dawe (81 gånger). I denna perikop står den högaitiska formen ghiemus BP I 62,12 i stället för den samogitiska pronominala dativformen i plural gims MžK 26,14 (även på andra ställen i Postilėje finns endast ghiemus, 62 gånger, och ghiems, 1 gång). I Vilentos katekes finner vi på dessa ställen också dawe E 33,6 och E 33,11 samt ghiemus E 33,11. 2.5. Mellan ”Kosanies” och MžK-texten finns många skillnader i interpunktion (13) och i versalisering av ord som delvis hänger samman med detta (6), liksom andra skillnader i bruket av versaler (5). Däremot finns det endast en interpunktionsskillnad mellan ”Kosanies” och texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...” i Enchiridiono, och inte en enda skillnad i versalisering (se 4.1). 2.6. Trots de många avvikelserna finns det ändå några exempel som talar för antagandet att Bretkūnas kan ha använt även Mažvydas Katekizmu. Redan i första stycket av ”Kosanies” är det slående att orden duona, išduotas ir išduodamas skrivs med vokalen o i stället för diftongen uo: ack. sg. dona BP I 62,5, ifchdotas BP I 62,5 och ifchdodams BP I 62,9; i Mažvydas Katekizme finner vi också ack. sg. dona MžK 26,5, ifchdotas MžK 26,4 och ißldotas MžK 26,9–10, medan det i Vilentos Enchiridione här står dūna E 33,5, ifchdū=||tas E 33,4–5 och ifchdūtas E 33,8. Frågan om skillnaden mellan grafemen ū och o är tämligen komplicerad. I Postilėje är grafemet ū i allmänhet vanligare i dessa ord. De grafiska varianterna av dessa ord och deras frekvens i hela BP och MžK redovisas i tabell 2: 51 Tabell 2 BP MžK ∇ Ø # k BP totalt dõna 17 1 1 19 5 dūna 60 7 67 0 ifchdotas 2 1 3 2 ifchdūtas 15 4 19 0 ifchdodams 1 1 0 ifchdūdams 1 1 2 0 Som tabellen visar förekommer substantivet duona sammanlagt 86 gånger i Postilė, varav det 67 gånger skrivs med ū (60 gånger i predikningarna och 7 gånger i ”Passijose”) och 19 gånger med o (18 gånger i perikoperna och bara 1 gång i predikningarna). Perfektparticipet i passivum išduotas med ū beläggs 19 gånger (varav 15 gånger i predikningarna och 4 gånger i ”Passijose”), med o 3 gånger och endast i perikoperna. Presensparticipet i passivum išduodamas med ū påträffas 2 gånger (1 gång vardera i predikningarna och ”Passijose”), medan det med o förekommer 1 gång (dvs. endast i denna text). En sådan stavning med o i stället för ū, som betecknar diftongen [uo] (<ide *ō), i ordformerna acc. sg. dona, ifchdotas och ifchdodams pekar mot Mažvydas Katekizmas – även där finner vi bokstaven o i dessa ord. I MžK förekommer dona sammanlagt 5 gånger och endast med bokstaven o; i hans senare skrifter skrivs det däremot endast dūna (16 gånger) och duna (3 gånger)²⁷; išdotas med o finns likaså endast i MžK: ifchdotas 26,4 och iſſǁdotas 26,9–10; i senare skrifter skrivs det också endast med ū (6 gånger). Bokstaven ū används inte heller i Mažvydas andra lilla bok Giesmę S. Ambrazejiaus (Dini 1994: 58), utgiven 1549 (medan författaren ännu levde). Mažvydas börjar använda den först i Formoje Chrikshtima, utgiven 1559 (Palionis 1967: 22). Förutom i Mažvydas Katekizmas skrivs vokalen o i stället för diftongen uo inte i de nämnda ordformerna i någon av de övriga litauiska texter som liknar ”Kosanis”: i såväl MžG som i båda E-texterna och i MžP finner vi acc. sg. dūna och ifchdūtas (2 gånger). Endast i BNT:s Lukasevangelium, där också instiftandet av eukaristin skildras, skrivs o i stället för uo i dessa ord i Luk 22,19: acc. sg. dona, dodamas. Eftersom detta fragment i ”Kosanies” liknar BNT Luk 22,19 även därigenom att samma sammansatta passiva verbform i presens används 27 Formos duna skaičių reikėtų patikslinti atsižvelgiant į Pietro U. Dini (1996: 21) pastabas dėl neaiškiai atspaustos ū raidės Gerulio parengtame Mažvydo raštų leidime. Dominykas Urbas kaip tik iš jo sudarinėjo Mažvydo raštų žodyną. Palyginęs Upsalos universitete saugomą Paraphrasia originala su Gerulio išleistu tekstu, Dini nustatė, kad MžP 137,9 ir 140,8 šiame žodyje yra rašmuo ū. Vadinasi, formos duna Mažvydo raštuose telieka vienas atvejis – Gesmėse Chriksconiskose, II d. (1570) (Gerullis 1922: 380,19). 52 med ett presensparticip i passivum: BP I 62,9 ira ilchdodams, BNT Luk 22,19 ira dodamas, och tydligt skiljer sig från MžK och alla andra jämförelsetexter – i dem finns en sammansatt passiv futurumform med ett perfektparticip i passivum bus ilchdūtas28 – kan vi anta att Bretkūnas, innan han skrev denna mening, kan ha tittat också på motsvarande fragment i BNT (se även avsnitt 7 om detta). Jochenas D. Range (1992: 49) yra atkreipęs dėmesį, kad iš lotynų kalbos Bretkūno verstai Evangelijai pagal Luką būdingas rašmens o rašymas žymint iš indoeuropietiškojo *ō kilusį dvibalsį [uo]. Zigmo Zinkevičiaus (1987: 32) nuomone, dalies Prūsijos lietuvių, gyvenusių buv. Nadruvos ir Skalvos srityse, kalboje, fiksuotoje nuo XVI a. antrosios pusės, pasitaikantį [o·] ir [uo] (iš baltų *ā ir *ō) sumišimą reikėtų laikyti prūsų kalbos įtaka. Ar BP tai yra tik rašybos dalykas, ar ir fonetikos, nustatyti be specialių tyrinėjimų sunku. Danielius Kleinas savo gramatikoje, išėjusioje 1653 m., t.y. po 64 m. nuo Postilės pasirodymo, raidės o tarimo išsamiau neaprašo, tik skyriuje „Apie raides, jų rašybą, tarimą ir skirstymą“ nurodo, kad raidės „m, n, o, p, r, w su lotynų ir vokiečių raidėmis reiškia tuos pačius garsus“, o dvibalsės „uo, arba ū“ tarimą jis palygina su hebrajų j tarimu ir greta hebrajiškų pateikia du lietuviškus pavyzdžius: akmū ir dūna (PLKG: 425). Be to, autorius pamini, kad kitose kalbose ši dvibalsė visai nevartojama, išskyrus čekų. Kadangi ši gramatika skirta pirmiausia svetimšaliams, kad galėtų įvairuojančią lietuvių kalbą „lengviau ir teisingiau tvirtai įsisavinti“, tarimą stengiamasi aprašyti kuo išsamiau ir aiškiau. Kai kur jis nurodo ir tarmėse pasitaikančius skirtumus, kaip, sakykim, kitokį a tarimą Klaipėdos krašto tarmėje, lietuvių kalbos faktus lygina su lotynų, graikų, vokiečių bei kitomis kalbomis. Tačiau o ir uo kitoniško tarimo Prūsų Kunigaikštystėje, sekančioje „kauniečių tarme, kaip visų geriausia ir tinkamiausia“ (PLKG: 406), nei Grammaticoje nei Compendiume Kleinas nemini. Be to, ir kitame skyriuje „Apie įvairias raidžių padetis, arba akc idencijas“ kalbėdamas apie raidžių (=garsų) kitimus, jis tvirtina, kad „Dvibalsių atžvilgiu lietuviams jokių pasikeitimų nepasitaiko...“ (PLKG: 428)29. Vadinasi, darytina prielaida, kad Bretkūnas rašmeniu o žymėjo ir balsį [o·] (<ide *ā), ir dvibalsį [uo] (<ide *ō), t.y., kad tai yra rašybos dalykas – laikymasis ankstesnės, nuo Mažvydo pirmųjų knygų prasidėjusios tradicijos. 28 Det är endast stavningen som skiljer: MžK 26,9–10 bus iß||dotas; E 33,8 būs ilchdūtas. 29 Intressant här är att Kleinas inte har tagit med den dubbla bokstaven ū i sina bokstavslistor, trots att han själv använde den både i Grammaticoje och i Compendiume. Enligt Jono Palionis (1996: 34) gjorde han sannolikt detta eftersom ū inte betecknade en separat vokal, utan en kombination av två vokaler, vilket skulle ha stridit mot den allmänna uppfattningen om alfabetet som ett system av grafiska tecken som betecknar enskilda ljud. 53 2.7. Utöver de tidigare nämnda acc. sg. dona MžK 26,5, ifchdotas MžK 26,4 och iſ||ldotas MžK 26,9–10, finns ytterligare några exempel där BP-texten överensstämmer med MžK men skiljer sig från E-texten: BP I 62,8 Detta är min kropp E 33,7–8 Detta är kropp || min MžK 26,8–9 detta är kropp mi||n LK 389 Detta iſt mein leib SK 14,6–7 en bit bröd || mitt BP I 62,15 som för er ska utgjutas E 33,14–15 som för er || utgjutas ska MžK 27,3–4 som för er ska utgjutas=||det LK 390 som utgjuts för er SK 13,15–14,1 vilken || för er utgjuten I det första fragmentet motsvarar tatai i BP och MžK inte bara polska tocƶ, utan också hoc30, som förekommer i alla Liuthers katekeser på latin. I det andra fragmentet skiljer sig BP från E, men överensstämmer med MžK i ordningsföljden inom den sammansatta verbformen. Det bör endast noteras att Mažvydas i denna syntagm, trots att han behöll samma ordföljd som Seklucjan, använde en sammansatt passiv form i futurum med ett passivt particip i preteritum bus ifchle=||tas och därmed avvek från hans katekes – där förekommer presensformen ielt wilana. Här står Mažvydas närmare Jan Maleckis katekes, som också gavs ut i Königsberg 1546: ktora za waß wylana be=||dzie MK 10,4–531. I det exemplar av Seklucjans katekes som påträffades 1997 vid Litauens vetenskapsakademis bibliotek32 har detta fragment rättats: ordet ielt har strukits för hand med brunt bläck, och ovanför har beƶdzie skrivits in. Neumann (1941: 17) uppger att ordet ielt också har strukits i exemplaret av SK i Königsberg33, som har rättats med rött bläck av 30 Här och på andra ställen görs jämförelser med Liuthers små katekeser på latin, återgivna i den kritiska utgåvan av hans skrifter: Martin Luther. Werke. Kritische Gesamtausgabe. Bd. 30(I). Weimar, 1910. 31 Citerat från Maleckis katekes, återgiven i Neumanns bok ”Studien zum polnischen frühreformatorischen Schrifttum” (1941). 32 Om dess upptäckt berättar Daiva Baniulienė i artikeln ”Nepaprastas Mažvydo metų atradimas” i tidningen ”Lietuvos aidas” nr 162, 1997 08 20. 33 Sprendžiant iš Stango (1929: 13) ir Neumanno (1941: 7 ir 9) aprašymų, Vilniuje rastasis yra ne šitas jų minimas, o kitas egzempliorius: Karaliaučiaus valstybinio archyvo bibliotekoje iki Antrojo pasaulinio karo saugotas vienintelis išlikęs egzempliorius buvo įrištas kartu su keturiais kitais įvairaus turinio ir formato leidiniais, tomo Nr. 784. II. Be to, šio egzemplioriaus tekste ir 54 Janas Maleckis. I samma hand (inte Janas Maleckis34) och med ett annat bläck har också bäddzie skrivits ovanför. Från vilken period dessa två anteckningar härrör och om de i båda exemplaren har gjorts av samma hand återstår att fastställa. Att ieft har korrigerats till bäddzie, och att Mažvydas har översatt bus med avvikelse från Seklucjan men närmare Malecki, visar att Mažvydas här kan ha tagit hänsyn till Maleckis anmärkningar om Seklucjans Katekizmas, eller ha använt någon annan källa35. I Luthers små katekeser på latin finner vi vanligen formen presens indikativ passiv effunditur, i de tyska vergolten wird. Ordföljden i ”Kosanies” skiljer sig från Vilentos Enchiridiono, vars ordföljd exakt motsvarar den tyska versionen, och överensstämmer med Mažvydas. 2.8. Med hänsyn till de många skillnaderna mellan texten i ”Kosanies” och texten i Mažvydas Katekizmo, som finns i avsnittet i del 4 med rubriken ”Ape Swetafti alba Sacramenta altariaus...”, kan man dra slutsatsen att den inte kan betraktas som huvudkälla för ”Kosanies”; Bretkūnas kan dock ha använt denna första litauiska boks text som en kompletterande källa. 3. ”Kosanies” förhållande till avsnittet ”Sźodzei ape S. Weczere…” i del II av Mažvydas Gesm̃ių Chriksčioniškų 3.1. Den andra boken där en text som liknar ”Kosanis” trycktes är del II av Mažvydas Gesm̃ių Chriksčioniškų, utgiven av Vilentas 1570. I avsnittet ”Catechifma pral̄tas Textas” som infogats i slutet finns underavsnittet med titeln ”Sźodzei ape S. Wecze=||re Pona Ieſaus Chriſtaus / taip || ralcha S. Ewange-||liſtai S. Matth. 26 || S. Mar. 14. S. Luc. 22. S. || Pawilas. 1. Cor. II. || Paguldi-||muſu.“ (MžG 633–634). Det är ännu inte fastställt vem som infogade detta avsnitt – Mažvydas själv eller Vilentas. Gerulis (1922: XXV) var benägen att tro att det var sammanställaren själv som infogade prosadelen i sångboken: ”Så mycket liturgisk prosa i” i marginalerna finns många rättelser och kritiska anmärkningar skrivna med rött bläck, och på de första sidorna finns anteckningar med olika handstilar. Den vilniustiska katekesen har visserligen samma signum nr 784. II. 4° (inskrivet med blyerts på insidan av pärmen och åter antecknat på ett vitt papper som klistrats fast på ryggen, men med den sista siffran ”4” bortskavd), men den är inbunden tillsammans med fem publikationer från 1700- och 1800-talen i olika format (två av dem – den första och den andra – är samma publikationer från 1808). I den finns endast den tidigare nämnda rättelsen, dvs. ieft överstruket med två bruna bläckstreck och bėdžie inskrivet ovanför, SK 14,1. Även ett annat ord – lafka i SK 11,13 – är överstruket med två streck, uppenbarligen med samma bläck, fast något kraftigare, men inget har skrivits in i stället. Stanisław Rospond (Seklucjan 1979: 29) uppger också att exemplaret med Maleckis rättelser före kriget fanns i Königsbergs statsarkiv, men beskriver inte dess senare öde. Det kan hända att den Sęklucjan-katekism som förvaras vid Litauens vetenskapsakademis bibliotek för närvarande är det enda kända originalet. 34 Stango (1929: 15) nuomone, minėtame egzemplioriuje ieft į bėdžie taisęs Janas Maleckis. 35 Stangas (1929: 12–16) nurodo ir daugiau pavyzdžių, kur Mažvydas skiriasi nuo Seklucijano, bet sutampa su Maleckiu. 55 genom att fylla psalmböckerna med sånger ville Mažvydas ersätta den saknade litauiska agendan.” Enligt Vaclovas Biržiška (1960: 86) sammanställde Mažvydas själv den andra delen av psalmboken från 1566 och tog där med alla sina äldre skrifter. Han utesluter dock inte möjligheten att även Vilentas, när han gav ut denna samling, ”lade till en viss del från sig själv, fastän det inte var hans eget arbete utan någon annans, kanske något han också hade funnit bland Mažvydas kvarlåtenskap av skrifter”. Mellan Bretkūnas perikop och texten i denna psalmbok har 56 skillnader påträffats. ”Szọdžei ape S. Wecžere…” skiljer sig avsevärt både från ”Kosanies” och från texten i Mažvydas Katekizmo. Några skillnader mellan ”Kosanies” och texten i denna psalmbok kan tyda på att den senare har ett visst samband med texten i MžK och dess huvudkälla, Sęklucjans katekes. Ett tydligt spår av översättning från det polska originalet finns kvar i den första meningen: BP I 62,4–6 denna ‖ natt då det hade överlämnats / Tog ‖ brödet E 33,4–5 denna natt då det hade överläm=‖nats / Tog ‖ brödet LK 389 I natten då han blev förrådd tog han brödet MžG 589,13–14 denna natt då det skulle=‖överlämnas / Tog brödet MžK 26,3–5 denna natt \ då ‖ det skulle ha överlämnats \ t=‖og brödet SK 13,2–3 den natten \ då han skulle bli ‖ förråd \ tog brödet MžG det skulle=‖överlämnas motsvarar MžK det skulle ha överlämnats och Sęklucjans han skulle bli ‖ förråd, medan ”Kosanies” det hade överlämnats motsvarar E det hade överläm=‖nats och Luthers blev förrådd. Eftersom källorna till detta avsnitt i MžG inte har fastställts är det på vissa ställen svårt att med säkerhet säga varför ”Szọdžei ape S. Wecžere…” och ”Kosanis” skiljer sig åt. Även motsvarigheten till ännu en fras i MžG som inte överensstämmer med ”Kosanis” skulle kunna vara den polska Sęklucjan-katekesen: BP I 62,12–13 gav dem / och sade / ‖ Ta och drick / alla av detta E 33,11–13 gav dem / och s=‖ade / Ta och drick / alla av ‖ detta LK 389–90 gav dem det och sade: Ta och drick därav allesammans MžG 590,2–3 gav dem genom att =‖välsigna: Drick alla av detta MžK 26,13–15 gavė, sakydami: \ Drick av detta alla SK 13,12–13 gav dem \ och sade \ drick av detta alla Denna MžG-fras motsvarar emellertid också frasen dedit illis dicens, Bibite ex hoc omnes. som förekommer både i de två latinska små katekeser av Luther som utkom i Wittenberg 1529 och i hans senare katekeser översatta till latin av Georg Major (1531) och Justus Jonas (1539). I ingen av dem finns orden Imkite och, vilka förekommer i BP och avsnittet ”Sacramentas Altoriaus…”, samt LK:s Nemet hin 56 und motsvarigheter. Det är alltså oklart om MžG i detta fall kan ha byggt på Seklucjan eller på någon av Luthers latinska katekeser. Det är också svårt att fastställa orsaken till en annan skillnad mellan ”Kosanė” och psalmbokstexten: BP I 62,8–9 som för er skull || utgives E 33,8 som för er skull skall utgivas LK 389 som ges för er MžG 589,17–18 som för er skull skall || utgivas MžK 26,9–10 som för er skull skall utgivas⟦ldotas SK 13,7–8 som skall || utdelas MžG skall || utgivas överensstämmer med MžK skall utgivas⟦ldotas och SK skall utdelas, medan ”Kosanės” utgives skiljer sig från E skall utgivas och närmar sig datur. som förekommer i Luthers latinska små katekeser och Vulgatas Luk 22,19. I detta avseende skiljer sig Postilės perikop från alla fem jämförda litauiska texter (se även 2.6 och 7.1). 3.2. Ändå har de flesta meningarna i avsnittet som infogats i psalmboken redan avlägsnat sig från den polska versionen och närmat sig Luthers tyska katekes och, naturligtvis, texterna i Postilė och Vilentos Enchiridion: BP I 62,16–17 Gör då detta / || så ofta ni dricker, till min åminnelse E 33,16–17 Gör detta / så ofta || ni dricker, till min åminnelse LK 390 Gör detta så ofta ni dricker till minne av mig MžG 590,6–8 Gör detta || så ofta ni dricker, till || minne av mig MžK 27,5–7 Gör detta så ofta ni dricker, till minne av mig SK 14,3–4 Detta gör ni || så många gånger ni dricker, till || minne av mig BP I 62,11–12 Således tager jag kalken efter aftonmåltiden=|| E 33,10–11 Således tager jag kalken efter aftonmåltiden=|| LK 389 På samma sätt tog han också kalken efter kvällsmåltiden MžG 590,1–2 Således tog han kalken efter aftonmåltiden=|| MžK 26,12–13 Således tog han kalken efter aftonmåltiden || SK 13,10–11 De båda tog efter=||aftonmåltiden kalken BP I 62,15–16 skall utgjutas / || till syndernas förlåtelse E 33,15–16 skall utgjutas / till syndernas || förlåtelse LK 390 skall utgjutas till syndernas förlåtelse MžG 590,5–6 utgjutet || till syndernas förlåtelse MžK 27,3–5 skall utgjutas=||till era synders förlåtelse || SK 14,1–3 är utgjutet till=||syndernas förlåtelse=|| 57 Som framgår av exemplen här ersätts det i Mažvydas Katekizme förekommande kiek ka ‖ rtu, översatt efter Seklucjano, i sångbokens text av ile ‖ krocž, med kaip dažnai, motsvarande tyskans Jo oft. I stället för det i MžK förekommande bus ifchle=‖tas (SK 14,1–3 ieft wilana; MK 10,4–5 wylana be=‖dzie) står här praletas ‖ bufs (LK vergollen wird). I denna syntagm i MžG finns inte heller det personliga pronomenet tu eller genitiv plural av jūsų, trots att det förekom i MžK och i dess huvudsakliga källa SK. MžG-textens ordföljd överensstämmer också vanligen med den tyska varianten. För att fastställa de verkliga källorna till texten som trycktes i Mažvydas sångbok krävs naturligtvis en ingående analys, men det är inte syftet med denna artikel. 3.3. På vissa ställen ligger denna text ännu närmare den motsvarande texten i Luthers tyska små katekeser (dessa ställen skiljer sig i huvudsak inte åt i dem), och avviker därför något från texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...” i Vilentos Enchiridiono och följaktligen från texten i ”Kosan ies”: BP I 62,6–7 ge åt de utsända =‖bröd / sägande E 33,6 ge åt de utsända bröd / sägande LK 389 gav sina lärjungar och sade MžG 589,15–16 ge åt de utsända bröd / ‖ och sade BP I 62,8 Detta är min kropp E 33,7–8 Detta är min kropp ‖ MžG 589,16–17 Detta är ‖ min kropp LK 389 Detta är min kropp Det går inte heller att utesluta påverkan från någon latinsk källa på sångbokstexten. Det första MžG-exemplet motsvarar till exempel även Justus Jonas katekes, utgiven i Wittenberg 1539, deditaue discipulis suis et dixit (i andra latinska katekeser används participium praesentis activi dicens). 3.4. Ytterligare ett fragment i MžG bör uppmärksammas; det skiljer sig inte bara från ”Kosan ies” och den närmast besläktade E-texten, utan också från MžK och de tyska och polska katekeserna: BP I 62,13–15 Detta kalk=‖är det nya testamentet mitt ‖ i blodet E 33,13–14 Detta kalk är det nya testa=‖mentet mitt i blodet LK 390 Denna kalk är det nya testamentet i mitt blod MžG 590,3–5 Detta ‖ är mitt blod / det nya testa=‖mentet MžK 26,15–27,1–2 Denna ‖ kalk nya testa=‖mentet är mitt blod SK 13,13–15 Där ‖ kalk nytt testamente ‖ är i mitt blod MK 10,2–3 Denna kalk är det nya ‖ testamentet i mitt blod 58 Eftersom vi inte kan förklara denna skillnad med stöd av Mažvydas, Luthers tyska katekeser, Seklucjano och även Maleckios polska katekeser, riktas blicken åter mot de latinska. Denna mening motsvarar varianten i Justas Jonas latinska katekes från 1539: hic est sanguis meus novi testamenti. Varianten i BP och E överensstämmer däremot i huvudsak med de tyska och de latinska från 1529 samt med katekesen som Major översatte 1531: Hic calix Novum Testamentum eft in meo fanguine (B)36. 3.5. Som framgår av exemplen här är avsnittet ”Szodzei ape S. Wecżere...” i kapitlet ”Catechifma praftas Textas”, infogat i slutet av del II av Mažvydas Gesmių Chriksčoniškų, utgiven av Vilentas 1570, till synes kompilatoriskt, dvs. sammanställt av meningar som huvudsakligen bygger på översättningar från polska (eller latinska) och tyska original. Det är ännu oklart vad som är huvudkällan till denna text och vem som infogade den – Mažvydas själv eller Vilentas (det krävs en mer ingående analys för att fastställa detta). De bevarade spåren av översättning från Seklucjanos katekes tyder dock på att denna text har samband med Mažvydas Katekizmu, och därför kan Gerulis och Biržiškas antaganden vara välgrundade: att Mažvydas själv översatte prosatexterna och infogade dem i sångbokens andra del. Vissa ortografiska och morfologiska drag överensstämmer dock redan med texterna i båda delarna av Vilentas Enchiridiono. 3.6. Eftersom det finns ganska många skillnader mellan Bretkūnos ”Kosanies” och texten som infogats i del II av Mažvydas Gesmių Chriksčoniškų (omkring 56, alltså också betydligt fler än mellan ”Kosanies” och texten ”Sacrementas Altoriaus…” i E-avsnittet), och eftersom en del av dem hänger samman med att olika original har använts, kan den inte betraktas som huvudkälla till ”Kosanies”. 4. ”Kosanies” i förhållande till texten ”Sacramentas Altoriaus…” i Vilentas Enchiridiono 4.1. I artikelns inledande del (1.4) nämndes, och de exempel (2.2) och vissa fakta (2.3–2.4) som presenterades när ”Kosanies” förhållande till texten i Mažvydas Katekizmu behandlades har redan visat, att ”Kosanis” står närmast Vilentas Enchiridiono 36 Eftersom den undersökta texten är speciell genom att den består av evangelierna enligt de tre evangelisterna Matteus, Markus och Lukas samt Första Korinthierbrevet, kan detta fragment ha grundats på olika bibelställen som berättar om instiftandet av eukaristin. MŽG:s motsvarighet är till exempel Mk 14,24: G τοῦτό ἐστιν τὸ αἷμά μου τῆς διαθήκης; V Hic est sanguis meus novi testamenti; LB Das ift mein Blut, des newen Teftaments. Även Mt 26,28 ligger mycket nära: G τοῦτο γάρ ἐστιν τὸ αἷμά τῆς διαθήκης; V hic est enim sanguis meus novi testamenti; LB das ift mein Blut des newen Teftaments. En variant som överensstämmer med BP, E, MŽK, LK och SK finner vi i Luk 22,20: G τοῦτο τὸ ποτήριον ἡ καινὴ διαθήκη ἐν τῷ αἵματί μου; V Hic calix novum testamentum est in sanguine meo; LB Das ift der Kelch, das newe Teftament in meinem Blut. 59 texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...” (E 33,3–17). Denna BP-perikop skiljer sig relativt lite från den: 23 skillnader har påträffats; av dessa gäller endast en ordföljden och en interpunktionen. Det finns inga tydliga textavvikelser, inte heller någon skillnad i användningen av versal, och inga ord har lagts till eller utelämnats. Därför är det mycket sannolikt att denna text kan ha varit den huvudsakliga källan till ”Kosanies”. På vilka sätt skiljer sig dessa relativt korta texter ändå åt? Är deras avvikelser konsekventa? Hur förhåller de sig till samma språkliga fakta i återstoden av respektive utgåva? För att besvara dessa frågor måste man fastställa de gemensamma brukstendenserna för varje avvikande språkenhet i de båda källorna. Därför återges först här alla observerade skillnader mellan texterna (med undantag för interpunktionen): Tabell 3 E BP I natt 33,4 natt 62,5 som 33,4 som 62,5 ifchdū=||tas 33,4–5 ifchdotas 62,5 bröd 33,5 dona 62,6 till lärjungarna 33,6 paliunti=||nems 62,6–7 Detta 33,7 Dessa 62,9 er (2x) 33,8; 33,15 ius (2x) 62,9; 62,15 ska delas ut 33,8 delas ut 62,9 ska delas ut 33,8 delas ut 62,9 till åminnelse (2x) 33,9; 33,17 till åminnelse (2x) 62,10; 62,17 Schitūgi 33,10 Schitoiu 62,11 är nytt 33,13 ärnytt 62,14 ovan 33,14 ovan 62,15 ska 33,15 ska 62,15 utgjutet 33,15 utgjutet 62,15 ska utgjutas 33,15 ska utgjutas 62,15 Dessa 33,16 Dessa 62,16 4.2. Av tabellen framgår att stavningsskillnaderna är flest. Antalet ökar genom 3 tydliga korrekturfel i Postilė: eftinauias BP I 62,14, prelietas BP I 62,15 och Tadai BP I 62,16. Formen prelietas är belagd i BP endast en gång; alla former av verbet pralieti och det verbala substantivet praliejimas skrivs endast med prefixet pra- (det finns 17 respektive 4 förekomster); prefixet pre- har inte påträffats, inte heller som formant vid bildning av andra verb och substantiv. Bevar- 60 ande könspronomen Tadai (=tatai) används också endast en gång, vid sidan av tatai (999x) och tatai (2x)37. 4.3. I denna perikop utelämnar Bretkūnas, till skillnad från Vilentas, mjukhetstecknet i substantivets dativ pluraländelse paliuntinėms. Former av det nämnda ordet med -iems i Postilė förekommer inte alls, medan pal(f)juntinėms används 8 gånger. Inte heller hittar vi någon mjukhetsteckenförsedd dativ plural av det andra substantivet med ijo-stam, moki(n)tinys; här finns endast moki(n)tinėms (6x)38, liksom waikelėms (2x), pawargulems (2x), nebagelems (2x), nebagielems (1x), ßodžems (2x), lautems (1x) etc. In BP skrivs mjukhetstecknet endast före den morfologiskt skrivna dativ pluraländelsen i̇jo-stammade substantiv -ams: broliams (2x), braliams (1x), pawarguliams (2x), ßiniams (1x), ßodjiams (2x) och så vidare. I Vilentos Enchiridione finns en dativ pluralform av substantivet pasiuntinys med -iems i E 33,6 och en med -ems i E 68,12. Även i ändelserna hos andra substantiv med ijo-stam i denna kasusform är mjukhetstecknet sällsynt i E. Här har också följande former noterats: Wirifchkems E 42,3; Hertikems E 41,18, ßatiewainems E 42,6, ßodžems (5x), men warnikfcżiems E 38,7. Inga substantiv med denna stam och en morfologiskt skriven dativ pluraländelse har påträffats i Enchiridione. I Vilentos text är alltså mjukhetstecknet före bokstaven paliuntiniems e visserligen ovanligt, men kan inte betraktas som helt tillfälligt. I substantiv med Postilė i̇jo-stam, där vokalen [aː] efter en palatal konsonant återges fonetiskt, dvs. med bokstaven e, används däremot inte mjukhetstecknet konsekvent. 4.4. I vissa fall skiljer sig de jämförda texterna av Bretkūnas och Vilentas endast åt i fråga om grafem: ŋ / i; ū / u; v / u; fch / ß; ü / o. Dessa skillnader mellan E och BP är i regel regelbundna. I Enchiridiono finner vi till exempel två gånger den grafiska varianten jus av den personliga pronomenformen i andra person pluralis ackusativ, medan den i ”Kosanyje” är ius. I Vilentos skrifter betecknar bokstaven ŋ39 vokalerna [i], [iː] och konsonanten [j] och förekommer ofta såväl i början som i mitten och i slutet av ord. Bretkūnas använder den inte alls i början av ord, och relativt sällan i mitten (37x) – vanligtvis endast i utländska ortnamn och personnamn- 37 Dessa två tatati bör tydligen också betraktas som korrekturfel i BP. 38 En sådan form av substantivet förekommer endast sporadiskt i Nya testamentet översatt av Bretkūnas: Mokintiniems Mt 16,20, Mt 17,24, men i Mt 14,19 har den redan ändrats till Mokintinems. Här bör man också lägga märke till att Bretkūnas, när han reviderade sitt NT, ganska ofta strök mjukhetstecknet före vokalerna e och ė, särskilt efter konsonanterna k, g och d, något mer sällan efter s och l: u̇chieltas→u̇chkel tas Mt 11,25; u̇ßmokes→u̇ßmokes Mt 6,4; gieras→geras Mt 1,19, Mt 7,17; pagiend→pagenda Mt 5,13; Todiel→Todel Mt 5,23; 6,25; 7,24; 12,27; 14,7; Apfieftuofius→Apfelftuofius Mt 4,24; lietu→ietu Mt 13,14; Dwalies→Dwales Mt 1,19; palileptos→palileptos Mt 6,18. 39 ŋ = y; i Vilentos Enchiridione används båda grafemen – ŋ och y. 61 i ord, etnonymer och lånord (t.ex. gen. sg. Egipto BP I 102,22; gen. sg. Tjra BP II 364,15; nom. sg. Sjyrachas BP I 190,24; acc. pl. Egypciakus BP I 225,19; Sjmbolum BP I 71,20; Kjrie­leifon BP I 61,18). I slutet av ord förekommer denna bokstav i Postilė sammanlagt endast 4 gånger, och då enbart i konjunktionen beŋ (BP I 30,13; BP I 46,18; BP II 332,4 och BP II 466,10). Pronomenet tu:s pluralackusativ har inga grafiska varianter i Postilė; där finns endast formen jus (84x). I Enchiridione används 3 grafiska varianter: jus (15x), ius (3x) och yus (3x)⁴⁰, men den klart vanligaste är den med tecknet ŋ. I Vilentos EE finns också 3 varianter: jus (52x), ius (3x) och jus (1x), men även här är jus den vanligaste. Bretkūnas följer alltså i ”Kosanies” konsekvent den tradition som kännetecknar hela Postilė, nämligen att inte använda tecknet ŋ i ordinitial ställning och att skriva acc. pl. ius. 4.5. Bretkūnas använder inte tecknet ū⁴¹ för att beteckna långt [uː], på samma sätt som Vilentas i ordet būs. Strecket över u i Postilė är ett abbreviaturtecken och förekommer för övrigt endast en gång, i ordet cond. 3 pl. paiūk=||tu ’vanliga’ BP I 244,9–10. Fordas (1969: 112) betraktar formen būs som samogitisk. I Postilė har verbet būti i futurum, 3:e person singular, inga grafiska varianter – där förekommer endast bus (309x), medan det i Enchiridione finns 3 varianter: bus (9x), būs (6x) och bufs (1x), och i Evangelijose samt Epistolose 2: būs (74x) och bus (35x). Formen bus som förekommer i BP-perikopen följer alltså den allmänna principen för hur denna form skrivs i hela Postilė. 4.6. I jämförelsetexterna används prepositionen už två gånger. Första gången överensstämmer stavningen i BP och E (vłch E 33,8 och vłch BP I 62,8), andra gången skiljer den sig (vłch E 33,14 och uβ BP I 62,15). Skillnaden är av två slag: 1) skrivningen av v / u och 2) skrivningen av /ch / β, men båda formerna är regelbundna. 1) Bokstaven v i början av ord i Vilentos Enchiridion betecknar vanligen vokalen [uː]: i denna position finns 76 exempel med v och endast ett med u (uβ E 75,10). I Postilė används v mycket mer sällan i början av ord för att beteckna vokalerna [u, uː]: där finns 869 ord med u och endast 7 med v (5 av 7 finns i perikoperna, 2 i predikan)⁴². Även här skrivs prepositionen už med u: såväl i perikoperna som i predikningarna, ”Passijose” och bönerna finner vi oftast uβ (77x). I BP finns endast ett exempel – och det är i denna perikop – där prepositionen už skrivs med litet v. ⁴⁰ 2 av dem finns på de första sidorna i E (E 2,7 och E 2,15). De har hämtats från Fritz Bechtels omtryck från 1882 av Vilentos Enchiridion vid sammanställningen av den datoriserade konkordansen över ordformer, eftersom de första 4 sidorna saknas i det exemplar som förvaras vid Vilnius universitetsbibliotek. Bechtel använder genomgående tecknet i stället för ŋ. ⁴¹ Det diakritiska tecknet över bokstaven u betraktas i BP, EE och E som ett streck och inte som en cirkumflex (jfr Bechtel 1882: XVIII, Gerullis 1927: 68–75, Palionis 1967: 25–26 m.fl.); detsamma gäller tecknet över bokstäverna a, o, i, e, m, n, över vilka strecket i BP (liksom över u) är ett abbreviaturtecken. ⁴² Prepositioner med stort V har inte räknats med i dessa siffror, eftersom tecknet U inte används i vare sig BP eller E, medan V motsvarar både vokalerna [u, uː] och konsonanten [v]. 62 2) Detsamma gäller förhållandet mellan tecknen ſch och β i denna preposition: i hela Enchiridione finner vi 24 exempel med ſch och 19 med β; i EE finns motsvarande 126 respektive 47 exempel. I Postilėje finns däremot endast ett exempel med ſch – återigen i denna perikop – medan det finns hela 81 med β. Bretkūnas upprätthåller alltså här, med ett undantag, den morfologiska skrivprincipen för denna preposition. Vid neutralisering av tonande och tonlös konsonant i ordslut skrivs den tonande konsekvent i Postilėje. Prepositionen už:s grafiska varianter och deras frekvens i de BP-perikoper som också finns i EE (∇), i predikningarna (∅), ”Passijose” (#), ”Kosanyje” (k), bönerna (m), E och EE presenteras i följande tabell: Tabell 4 BP E EE ∇ ∅ # k m BP totalt uβ 19 44 12 1 2 77 1 0 vſch 1(!) 1(!) 22 126 vβ 0 16 47 Vβ 1 3 4 2 0 VS₃ 2 2 0 0 Att tecknen v och ſch i prepositionen už⁴³ skrivs tillsammans endast en gång i hela Postilėje är alltså ett av de faktum som visar att Bretkūnas kan ha använt denna text ur Vilentos Enchiridiono. I det andra stycket i ”Kosanies” har Vilentos vſch E 33,14 redan granskats och befunnits vara ändrat till Bretkūnas vanliga uβ BP I 62,15. Kan andra texter som liknar ”Kosani” ha påverkat här? Hur skrivs denna preposition i dem? I avsnittet ”Sźodžei ape S. Wecžere…” i del II av Mažvydas Giesmių Chriksčoniškų, utgiven av Vilentas, och i texten i kapitlet ”Trumpas klaufimas ir prieprowimas…” i Enchiridiono finner vi endast varianten vſch (2x vardera). I Mažvydas Paraphrasyje, utgiven av Bretkūnas, liksom i hans Katekizme, förekommer däremot vβ i båda styckena. Den vſch som tryckts i det första stycket i ”Kosanies” kan således knytas till Vilentos stavning och naturligtvis framför allt till texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus…” i E, som skiljer sig mycket litet från denna perikop. 4.7. Frågan om den komplicerade skillnaden mellan tecknen ū och o i orden duona, išduotas, išduodamas har redan behandlats i avsnitt 2.2. i kapitel 2. Även ett annat exempel ur ”Kosanies” skulle vara förenligt med påståendet att tecknet o Postilėje betecknar både vokalen [oˑ] och diftongen [uo], 43 BP använder också en längre variant av denna preposition uβu (110x), men dess stavning varierar inte (i detta antal ingår inte heller VS₃u (5x) och Vβu (3x), som börjar med versalt V; i EE förekommer vβunieke 215,4, medan E uβu inte alls har noterats. 63 som i stället för o skriver ū skiljer sig från Enchiridiono och för övrigt från alla andra texter som jämförs här. Den pronominala formen Schitoui är instrumental singularis av demonstrativpronomenet šitas; i BP I 62,11 och E 33,10 står Schitūgi (i andra källor Schitugi MžK 26,12, Schitū MžG 590,1 och E 68,16, SChitū gi MžP 8(142),4). I BP finns endast 2 exempel på denna form: förutom det redan nämnda finns ett i ”Passijose” BP I 358,23. I BP skrivs den obestämda formens ändelse på två sätt: -ū (8 gånger, endast i predikningar) och -u (6 gånger, också endast i predikningar). Detta pronomen i ”Kosanė” skiljer sig från det i Enchiridione även genom att det saknar den postpositiva partikeln -gi. I hela Postilėje finns inte ett enda belägg för instrumental singularisformen Schitūgi av pronomenet šitas, sådan som E 33,10. Av de pronomen med partikeln -gi som Hermann (1926: 116) har registrerat framgår att BP överlag har mycket få: demonstrativa pronomen beläggs endast 3 gånger: tiegi BP I 188,9 och BP II 360,16 samt Tamgi BP II 396,2044. Även i Vilentos skrifter är de mycket ovanliga: i Enchiridione finns bara det enda exemplet med partikeln -gi, medan EE endast har tailgi 190,9 (Hermann 1926: 111)45. 4.8. Raidės o rašymas BP gen. sg. atminimo galūnėje vietoj Vilento -a taip pat laikytinas sistemingu skirtumu: visoje BP randame 7 šio žodžio vienaskaitos kilmininko formas su galūne -o ir tik 2 su -a, tuo tarpu E ir EE visur vartojamos tik formos su galūne -a: atitinkamai 4x (E 33,9; E 33,17; E 68,15; E 68,21) ir 1x (EE 171,4). Tačiau „Kosanėje“ yra dar vienas o-kamienio daiktavardžio vienaskaitos kilmininkas ir jo galūnė, kaip ir E, taip pat yra -a: atleidima BP I 62,13 ir E 33,15. Katra šio daiktavardžio forma dažnesnė BP? BP gen. sg. atleidima terastas 4 kartus, o štai atleidimo – 18 kartų. Taigi ir vienas, ir kitas žodis BP daug dažniau rašomas su galūne -o. Iš visų čia lyginamų tekstų atleidimo randame tik Bretkūno paskelbtame Mažvydo Paraphrasvie. Kituose šaltiniuose vartojama kita prielinksninė konstrukcija: ing su galininku. Tačiau visuose šaltiniuose, išskyrus, žinoma, „Kosanį“, yra gen. sg. atminima. Reikėtų atkreipti dėmesį į tai, kad BP prieš žodį atminimo einančiame įvardyje gen. sg. mana paliekama galūnė -a. Šio įvardžio formų su galūne -a ir -o santykis BP visai kitoks nei minėto daiktavardžio: čia randame 319x mana ir tik 8x mano. Remdamiesi Kleino gramatika galime mėginti nustatyti priežastį, kodėl o-kamienio daiktavardžio vienaskaitos kilmininko galūnė -a BP keičiama į -o. Kleinas nurodo, kad ne visi lietuviai 44 Här bör även de demonstrativa pronomenens neutrumformer läggas till: Tataigi (3x) och Įchitaigi (2x). 45 I MžK används däremot detta pronomens singularis instrumentalis hela 3 gånger: Schitugi 26,12, schitogi 37,16 och Schytogi 34,12, samt ytterligare 2 gånger i andra skrifter: Schytogi 103,12 och 142,4 (Urbas 1996: 365). Påverkades Vilentas översättning av Enchiridioną här möjligen av Mažvydas Katekizmas? Därtill finns fler exempel där Vilentas avviker från Luther och närmar sig Mažvydas Katekizmo (eller dess källor). 64 genitivändelsen uttalar som o, så att en del av invånarna i Įsrūtis, som bor nära Stor-Litauens gränser, har ”lånat” singular genitivändelsen -o från den första deklinationen och 3:e person singular preteritumändelsen från den första konjugationen, -o, men i distrikten Tilžė, Ragainė och delvis Įsrūtis är ändelsen -a vanligare. I sin grammatik behåller han dock -o för att skilja singular genitiv från singular ackusativ och 3:e person preteritum från 3:e person presens (PLKG: 406, 439). Troligen ville även Bretkūnas att dessa kasus skulle skilja sig åt i den tryckta texten (på många ställen krävde sammanhanget tydlighet46), och av samma anledning började han, liksom Kleinas, oftare skriva -o än -a. 4.9. I den första meningen i BP och E-texterna ser vi två morfologiska skillnader som hänger samman med författarnas olika dialekter: Vilentas kännetecknas av förkortade singular lokativformer av femininum naktie och kurio47, som Bretkūnas ersätter med fullständiga former naktije och kurioje; av förbiseende, tycks det, lämnas dock den korta pronominalformen fchito kvar. I båda delarna av BP finns endast denna enda korta form av pronomenet, medan sex fullständiga former förekommer, alla i predikningar: fchitoie BP I 92,15; BP I 154,12; BP II 121,12; BP II 488,4 och Schitoie BP I 90,8; BP II 149,15. Enchiridione finns, enligt Fords (1969: 41) beräkningar, 45 korta och 23 långa singular lokativformer av ā-stamsord. För detta pronomen anger han en lång och en kort form: fchito E 33,4; fchitoie E 68,10. Ford har emellertid inte registrerat iā-stamformer, och den två gånger förekommande formen f. ines. sg. kurio E 33,4 och E 68,11 har inte räknats med i hans studie. I hela Postilėje finns inga korta singular lokativformer av femininumpronomenet kuri, även om en tendens till förkortning redan kan skönjas – två av fem är förkortade, men behåller ännu i-formen: Kurioje BP I 54,4, kurioje BP I 62,5 och BP I 131,1; kurioi BP II 205,12 samt kuroi BP I 415,348. Med tanke på att 46 Kad Bretkūnas juto būtinumą skirti vienaskaitos kilmininką nuo galininko ir suprato šių linksnių skirtumą, galima pailiustruoti kad ir tokiu pavyzdžiu: Tikiu […] įg wiena Wieſchpati IEſu Kriſtu / Sunu || Diewo vienatighi / ir iſch Tiewo gimuſi / pirm willfu || ambſiu / Diewa iſch Diewo / ſchwieluma iſch ſchwielu= || mo / Diewa tikra iſch Diewo tikro / gimdita / nedarita […] BP II 184,4–10. 47 Det bör uppmärksammas att E:s singular lokativ kurio här har uppkommit genom en avvikelse inte bara från LK utan också från MžK och en av dess källor – Seklucjano-katekesen – och genom en närmare anslutning till Maleckio-katekesen och dess källor: E 33,4–5 nattens stund då han var fördriven=||tas LK 389 Den natt då han blev förrådd MžK 26,3–4 på den heliga natten / då han skulle bli utlämnad SK 13,2–3 den natten \ då han skulle bli utlämnad || därför MK 9,4–5 den natten då han blev utlämnad || var 48 Singular lokativ av substantiv med (i)ā-stam, med de förkortade ändelsevarianterna -oj eller -o, används numera inom hela det litauiska dialektområdet, med undantag för västsamogiterna och 65 Den förkortade formen fchito förekommer i BP bara en gång och kan ha blivit kvar när texten skrevs av från Enchiridiono; den bör därför inte betraktas som ett morfologiskt särdrag i Bretkūnas språk. Formen förekommer numera ibland bland exempel från andra 1500-talsförfattare som illustrerar förkortade singulara lokativändelser (jfr Rosinas 1995: 60, där fchito BP I 62 anges tillsammans med Mažvydas Scho Mž 408, Kurio Mž 296, Vilentas kobno E 22, to EE 143 m.fl. som samogitiska femininformer av pronomen i singular inessiv). Den form naktie som Vilentas använder, liksom kurio, förekommer inte en enda gång i Bretkūnas Postilėje. Där har man över huvud taget bara funnit två lokativformer av detta ord: naktije BP I 62,5 och nakteie BP I 394,19. För att ange tid används här vanligtvis ackusativformen nakti (37 gånger) och adverbet nakcze (2 gånger). Eftersom båda lokativformerna förekommer i en översatt text kan de förklaras med påverkan från andra språk (t.ex. tyska in der Nacht; latin in nocte). I Enchiridione finns, förutom naktie, ytterligare en singular lokativform av ett substantiv med i-stam: macie E 8,2149. Att den korta femininformen av singular inessiv, fchito, finns kvar i ”Kosanyje” tyder på att Bretkūnas inte själv översatte denna ”sammansatta” text från tyska, utan använde en redan översatt text ur Vilentas katekes. Användningen av denna text har dessutom lämnat fler spår i BP-perikopen. Dess stora inflytande framgår av att samma högre litauiska former av andra person plural imperativ, med formanten -ki-, förekommer fem gånger i BP-texten och en gång med -ke-, trots att samogitiska former med formanten -ke- är vanligare i hela Postilėje (detta behandlas närmare i avsnitt 2.3 om ”Kosanės” förhållande till Mažvydas Katekizmo-text). Två av de fem former som förekommer i ”Kosanyje” och överensstämmer med formerna i Enchiridiono återfinns över huvud taget endast i detta Postilės-fragment: walgikite och gerkite. Att samtliga former av andra person plural imperativ sammanfaller på detta sätt och tydligt avviker från den allmänna användningstendensen i Postilėje kan inte vara en tillfällighet. Bretkūnas strävan att bevara samma former kan förklaras av att texten upprepades regelbundet under gudstjänsterna, att många präster redan kunde den utantill och att man därför ville undvika variation i formerna. Dessutom visar en jämförelse mellan texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus…” i Enchiridiono och dess huvudsakliga källa – Luthers lilla katekes, utgiven i Leipzig 1543 – en del av Klaipėdaområdets aukštaitiska dialektområde, medan den oförkortade ändelsen har belagts inom ett ganska litet område bland dagens litauiska dialekter, och endast intill dess förkortade variant (LKA III 1991: 49. Karta nr 44). 49 Dessa ändelser motsvarar den förkortade varianten -ėje → -ė av den äldre femininändelsen för lokativ i i-stammen i dagens samogitiska (uttalas -ie). Endast vid områdets yttersta södra kant används också sidformer med -y, medan dialekterna i nordvästra aukštaitiska trakter nära samogiternas gräns – Aukščuičiai, Kruopiai och Šakyna – vid sidan av de aukštaitiska formerna av singular lokativ för denna stam även använder former med den samogitiska ändelsen -ie (fonetiskt överfört till standardspråket som -ė) (LKA III 1991: 52. Karta nr 46). Mažvydas använde också denna lokativform av ordet i Katekizme (1 gång) och i andra skrifter (4 gånger). 66 ...kesen framgår det att Vilentas på vissa ställen översatte utan att strikt följa Luthers text. Bretkūnas rättar i regel inte till dessa avvikelser utan följer Vilentas: E 33,4–5 ſchito naktiė kurio buwa ifchdũ=||denne BP I 62,4–5 den natten då han blev förrådd LK 389 i den natt då han blev förrådd E 33,6 gav åt sina lärjungar / sägande BP I 62,6–7 gav åt sina lärju=ngar / sägande LK 389 gav sina lärjungar och sade E 33, 11–12 tackade och gav åt dem =||bland dem BP I 62,12 tackade och gav åt dem / bland dem LK 389 tackade och gav dem och sade E 33, 5–6 tackar lov / och || gav åt sina lärjungar BP I 62,6–7 tackar lov / och gav åt sina lärju=||ngar sina LK 389 tackar och bröt och gav åt sina lärjungar E 33,10–11 tog kalken efter kvälls=||måltiden BP I 62,11–12 tog kalken efter kvälls=||måltiden LK 389 tog han också kalken efter kvällsmåltiden Om Bretkūnas hade översatt denna text från någon tysk utgåva av Luthers lilla katekes på egen hand, eller åtminstone jämfört den med någon utgåva (dessa ställen skiljer sig vanligen inte åt i olika tyska utgåvor), skulle han sannolikt ha lagt märke till sådana avvikelser, även om de var små, och rättat åtminstone några av dem. Det är föga troligt att han skulle ha översatt dessa fragment precis på samma sätt som Vilentas. Som spår av Vilentos stavning kan också betraktas det redan nämnda (4.6) skrivandet av bokstäverna v och ſch i prepositionen už: vſch BP I 62,8 och vſch E 33,8. Som visas i tabell 4 förekommer vſch endast en gång i hela BP. I det andra stycket i ”Kosanies” har Vilentos vſch E 33,14 ändrats till Bretkūnas vanliga uſ̌ BP I 62,15. I avsnittet ”Sʒodʒei ape S. Wecʒere…” i del II av Mažvydas Gesmių Chriksčoniškų, utgiven av Vilentas, och i texten i kapitlet ”Trumpas klaulimas ir prieprowi-mas…” i Enchiridiono finner vi också varianten vſch (2 gånger vardera). Det är värt att också uppmärksamma ytterligare ett intressant lexikalt faktum i Postilės, som också skulle kunna betraktas som ett argument för att Bretkūnas inte själv översatte ”Kosanies”, utan använde texter som Vilentas hade utarbetat. I båda banden av Postilės förekommer tidsadverbet dažnai endast en gång, och just i ”Kosanyje”. I BP används överallt ett annat tidsadverb, som uttrycker att en handling sker ofta och samtidigt betecknar 67 upprepning av handlingen. Det är adverbet tankiai: koſnam pareitiſi tankei ir be paliowimo || meltfiſi BP II 99,16–17; kita ilchwili || tankei didi keli keliauenti / nu ſeme nu wandeimi BP II 377,1–2; Tacżiau tankei ſchitokie || ſchturmai nuramdamni BP I 199,19–20 och så vidare. Dess komparativ saknas och grundformen skrivs på två sätt: tankei (35 gånger) och tankiei (11 gånger); båda formerna förekommer sammanlagt 46 gånger. Här förekommer också adverbets komparativ, bildad med suffixet -iaus: tankiaus (3 gånger). I de delar av Nya testamentet som Bretkūnas översatte och ur vilka perikoperna i Postilėje hämtats, finner man också vanligen adverbet tank(i)ei och tankiaus, motsvarande Luthers bibels (1546) offt och ofter: Mt 17,15 (2 gånger), Apd 26,11, 2 Kor 8,22, 2 Kor 11,23 (2 gånger), 2 Kor 11,26 (2 gånger). Själva meningen, som innehåller det enda tidsadverbet Postilėje daſnai, skiljer sig mycket lite från meningen i Vilentos avsnitt E ”Sacramentas Altoriaus…”: BP I 62,16–17 Gör detta / så ofta ni dricker till minne av mig E 33,16–17 Gör detta / så ofta || ni dricker till minne av mig Adverbet dažnai finns också i Vilentos avsnitt E ”Trumpas klaufimas ir prieprovimas…” E 68,20. I hela E förekommer det 2 gånger, medan tankiai inte alls har påträffats där. I EE finner vi emellertid, förutom daſnai, som förekommer 2 gånger (125,10 och 189,7), även tankei 7 gånger; Vilentas använde alltså båda tidsadverben. Adverbet daſnai finns också i avsnittet ”Sżodżei ape S. Wecżere…” som är infogat i slutet av del II av Mažvydas Gesmių Chrikščonišku, utgiven av Vilentas. Det är nästan identiskt med den andra texten i Enchiridiono (se kap. 5 om detta). I Mažvydas Katekizme och i hans Paraphrasyje, utgiven av Bretkūnas, finns däremot lo. quotiescunque och le. ile krocz, motsvarande kiek kartu50. I Postilėje används tidsadverbet tankiai endast i predikningarna, med undantag för ett exempel i ”Passijose”. Om det också förekom i perikoperna skulle vi kunna jämföra med motsvarande ställen i Vilentos EE och fastställa om Bretkūnas konsekvent ersätter Vilentos dažnai med tankiai. Några sådana ställen finns dock inte i dessa böcker. Däremot finner vi, i meningen motsvarande Vilentos dažnai i avsnittet ”Hiftoria apie Muka || ir Smerti Pona muſu Ieſaus || Chriſtaus / pagal ketu=||riu Euangeliftu” i EE, i Postilės ”Passijose” ändå tankiai: EE 189,6–8 Ne=||ſa Ieſus daſnai fuſſieidawa ſu paliuntines ſa=||wa. BP I 365,12–14 nes || IEſus the tankiei fuſſieidawa ſu ſawa Apaſchta=||lais. Det faktum att BP, vid sidan av tidsadverbet tankiai, som förekommer 49 gånger, endast har ett enda dažnai och dessutom bara i en mening som också finns i Vilentos E-texter 50I Luthers bibel (1546) wie offt översätter Bretkūnas också på vissa ställen i sitt NT med kiek || kartu Mt 23,37 och kiekas || kartu Lk 13,34. 68 och avsnittet i den av honom utgivna Mažvydas psalmbok stärker antagandet att BP:s sammanställare använde någon av dessa texter. Som ett indirekt argument för att Bretkūnas inte själv översatte denna text skulle vi, vid sidan av andra argument, också kunna anföra stavningen av personnamnet Kristus. Såväl i den översatta som i den delvis originala BP-texten märks en tydlig tendens att skriva personnamnet Kristus (liksom orden krikštas, krikštyti, krikščionis, krikščioniškas, krikščionystė) med K: Kristus förekommer 1 793 gånger i båda banden av Postilės, medan Christus förekommer endast 34 gånger. Tabellen nedan visar hur Bretkūnas skriver detta personnamn i perikoper, predikningar, ”Passijose” och böner, samt i Vilentos Enchiridione och Euangeliose och Epistolose, och hur Mažvydas använder det i sina skrifter (Mž): Tabell 5 BP | E | EE | Mž ∇ | ∅ | # | k | m | BP totalt Kriſtus | 16 | 1765 | 6 | | 5 | 1792 | 0 | 0 | 0 Krjſtus | | 3 | | | | 3 | 0 | 0 | 0 Chriſtus | 6 | 17 | 10 | 1 | | 34 | 61 | 110 | 332 Det innebär att Bretkūnas, trots originalens stora inflytande på stavningen, strävade efter att skriva detta personnamn med K (1792x), medan Vilentas E, EE och även Mažvydas i sina skrifter endast använder formen Chriſtus (61x, 110x respektive 332x). Om Bretkūnas själv hade översatt denna text, hade han troligen skrivit bokstaven K i detta personnamn, och Ch. Klein föreslog för övrigt senare samma stavning i sin grammatik, eftersom ch endast används i främmande ord och litauerna ”knappt kan uttala denna bokstav51 korrekt” (PLKG: 421). Ännu i dagens litauiska dialekter betraktas konsonanten [ch] (liksom [h] och [ʃ]) som ny och sällan använd52. 5. ”Kosanies” förhållande till texten i kapitlet ”Trumpas klaufimas ir priepro wimas…” i Vilentos Enchiridiono 5.1. Den andra texten i Enchiridiono, som liknar den jämförda perikopen i Postilės, trycktes i kapitlet ”Trumpas klaufi=||mas ir priepro wimas tu kurie || nor 51 Exemplen visar att både h och ch avses. 52 I nästan hela Litauen uttalas konsonanten [ch] vanligtvis [k], med undantag för Klaipėdaområdet, där talspråket länge påverkades av tyskan, och de sydöstra och östra ytterområdena av dialektområdet, där slaviska språk har haft ett starkt inflytande (LKA II 1982: 108–109). Žemaitiska dūnininkai och dounininkai uttalar endast några få ord med [ch], och då endast yngre generationers talare (Grinaveckis 1973: 284–285). 69 att ta emot det heliga Sacra=||menta Altoraus. M. M.“ (E 68,10–21). Genom att lägga fram frågor och svar förklaras där eukaristins innebörd. Detta fragment fungerar som svar på den tredje frågan, trots att man där endast ombeds säga ”ßodžus teftamenta apie [chwেন=||tanję ſwietałti altoraus“. Redan Fritz Bechtel (1882: IV) hade tänkt sig att M.M. kunde vara Martynas Mažvydas kryptonym, eftersom det var känt att Mažvydas också hade översatt liturgiska texter till litauiska. Bechtel antog att Vilentas bara hade skrivit av detta kapitel på sin dialekt. Jurgis Gerulis (1927: 68) och Vaclovas Biržiška (1957: 159; 1960: 108) betraktade hela kapitlet som en utvidgning av avsnittet ”Ape Swetaf̄ti alba Sacramenta altariaus…“ i Mažvydas Katekizmo från 1547, en utvidgning som Vilentas skulle ha tryckt efter ett bevarat manuskript av Mažvydas. 5.2. Den jämförande texten i detta kapitel i Enchiridiono skiljer sig emellertid avsevärt inte bara från ”Kosanies” och avsnittet ”Sacramentas Altoriaus…“ i E, utan också från den motsvarande texten i Mažvydas Katekizmo. Den är nästan identisk med texten ”Szodzei ape S. Weczere…“ (MžG 589–590) i del II av Mažvydas Gesmių Chriksconiskų, utgiven av Vilentas 1570 och omnämnd redan i avsnitt 3 i denna artikel. Texten återfinns i kapitlet ”Catechifma praftas Textas“ i slutet av psalmboken. De skiljer sig endast åt i några obetydliga ortografiska detaljer: Ponas E 68,10 – POnas MžG II 633,12; Kjlika E 68,16 – kjlika MžG II 634,1; po wecžeres E 68,16 – powe=||cžeres MžG II 634,1–2; ghiemus E 68,17 – iemus MžG II 634,1; to E 68,18 – to MžG II 634,3; kraujes E 68,18 – kraujes MžG II 634,4; ius E 68,19 – ijus MžG II 634,5; pralietas E 68,19 – praletas MžG II 634,5; ghriekų E 68,20 – ghreku MžG II 634,6 (här anges alla noterade skillnader). Eftersom del II av Gesmių Chriksconiskų utkom nio år före Enchiridioną kunde Vilentas alltså ha hämtat denna text till sin katekes också från den nämnda psalmboken av Mažvydas, och inte direkt från Mažvydas manuskript, såsom Gerulis (1927: 68) och Biržiška (1957: 159; 1960: 108) uppger. Mellan texten i ”Kosanies” och texten i avsnittet ”Trumpas klaufimas ir prieprowimas…“ i E finns minst 55 skillnader. Eftersom de övriga avvikelserna liknar dem mellan ”Kosanies” och avsnittet ”Szodzei ape S. Weczere…“ i del II av Mažvydas psalmbok (se 3.1–3.6), behandlas de inte närmare här. 6. ”Kosanies” i förhållande till texten i Mažvydas Paraphrasio 6.1. Den femte text som liknar ”Kosani” i Postilės och som förekommer i utgåvor utgivna före 1591 finns i Mažvydas Paraphrasyje. Denna översättning, som tillskrivs Mažvydas, hade Bretkūnas redan infogat i sin Giesmes Duchau nas och gett ut 1589 tillsammans med Kancionalu och Kollectomis. Man antar att Vilentas hade gett ut den redan 1572 eller 1574 (Gerullis 1927: 2; 89), men utgåvan har inte bevarats. Gerulis fastställde att Paraphrasis är översatt från den preussiska agendan ”Preußische Kirchenordnung” från 1558. 70 (nedan KO). Märkligt nog är denna text, som liknar ”Kosani”, dock inte översatt från den nämnda agendan. Samma exempel som anfördes ovan (2.2) skulle även här visa att den inte är översatt från en tysk källa. Texten i Paraphrasio ligger mycket nära texten i Mažvydas Katekizmo och dess huvudkälla – Seklucjanas katekes. Här är några syntagmer som visar likheten mellan texterna MžP och MžK och skillnaden gentemot den preussiska agendan och ”Kosanies”. Eftersom just dessa fragment från Luthers lilla katekes på tyska från 1543 och Seklucjanas katekes på polska från 1545 redan presenterades vid jämförelsen av BP-, E- och MžK-texterna (2.2), upprepas de inte här; i stället tillfogas exempel från den preussiska agendan: BP I 62,4–5 den natten då han buwa iſchdotas MžP 7,4–5 den natten då han tureia ‖ buti iſchdūtas MžK 26,3–4 denna natt då han \ skulle ‖ tureia buti iſchdotas KO 141 in der Nacht da er verrathen ‖ ward BP I 62,11–12 På detta sätt tog han efter kvällsmåltiden Kelken=‖Ires MžP 8,4–5 På detta sätt efter kvällsmåltiden ‖ tog han Kelken MžK 26,12–13 På detta sätt efter kvällen‖tog han \ Kelken KO 143 DEſſelben gleichen nam ‖ Er auch den Kelch / nach ‖ dem Abendmal BP I 62,12–13 gav dem den, sägande: ‖ Ta och drick / alla från den MžP 8,5–9,1 – gav dem till dem och sade: Drick av detta alla MžK 26,13–15 gav åt dem, sade till dem: Drick av detta alla KO 143–144 gav dem det och sade: Tag och drick alla därav BP I 62,15–16 för er skall det utgjutas, till förlåtelse för synder MžP 9,3–5 för er skall det utgjutas till förlåtelse för synder=‖era MžK 27,3–5 för er skall det utgjutas=‖till förlåtelse för era synder KO 144 för er utgjuts=‖till syndernas förlåtelse ‖ för synderna BP I 62,16–17 Gör så, ‖ så ofta ni dricker till min åminnelse MžP 9,5–10,1–2 Gör så, så många gånger=‖ni dricker till min åminnel‖se MžK 27,5–7 Gör så så många gån‖ger ni dricker till min åminnelse ‖ KO 144–145 Gör detta ‖ så ofta ni dricker, till ‖ min åminnelse 6.2. I Paraphrasio har Mažvydas karakteristiska andra person plural imperativformer av verb med formanten -ke- bevarats: Ta och ät MžP 7,7, gör MžP 8,2; 9,5, drick MžP 9,1; likaså skrivs prepositionen i hans Katekizme också som för: v MžP 8,1; 9,3. Men där det i Mažvydas Katekizme var dialektalt žemaitiskt 71 Verbet duoti hade preteritumformen i 3:e person singularis dewe (MžK 26,4; 26,14), medan MžP där redan har den högaitiska formen dawe (MžP 7,6; 8,5). I stället för den samogitiska pronominala pluralformen i dativ gims (MžK 26,14) har texten i Paraphrasio den högaitiska formen iems (MžP 8,5). Bortsett från de skillnader som nämnts här och ytterligare några ortografiska detaljer skiljer sig MžP:s text mer påtagligt från MžK endast genom ett prefix (ifchle=||tas MžK 27,3–4, wilana SK 14,1 – pralietas MžP 9,4, vergolten LK och KO) och en menings ordföljd. Ordföljden i detta fragment kan i MžP ha ändrats med hänsyn till någon av Luthers katekeser eller den preussiska agendan från 1558 (kanske också senare agendor⁵³), men bruket av versaler talar för antagandet att man ändå såg efter i agendan: MžK 26,15–27,1–2 Denna || kalk nya testament=||et är mitt blod MžP 9,2–3 denna kalk är nya testament=||et mitt blod KO 144 den=||na kalk är det nya || testamentet i mitt || blod LK 390 Denna kalk är det nya testamentet i mitt blod 6.3. I Paraphrasyje, liksom i de preussiska agendorna, återges denna text med noter, men även noterna skiljer sig från dem i agendorna. Troligen översatte Mažvydas den inte på nytt från tyska, eftersom texten redan hade översatts en gång och dessutom var förbunden med noter och sjöngs i kyrkorna, utan han infogade den version som alla kände till och kanske redan kunde utantill⁵⁴. 6.4. Antalet skillnader mellan Postilės ”Kosan ies” och motsvarande text i Mažvydas Paraphrasio är ännu större än mellan ”Kosanies” och båda Vilentos Enchiridiono. 53 I de preussiska agendorna från 1558, 1568, 1583 och 1598 är de liturgiska texternas ord och noter desamma; endast stavningen skiljer sig (Hubatsch 1968: 135). 54 Det är beklagligt att denna text i MžP, som sång, förblev ouppmärksammad i Dainora Pociūtės bok XVI–XVII a. protestantų bažnytinės giesmės. I förteckningen över kyrkliga sånger från 1500- och 1600-talens preussiska Litauen, som finns i slutet av boken, anges Lazarus Sengstocks sångbok från 1612 som den första källan till sången ”Ponas musu Jefus Kriftus” (Pociūtė 1995: 169). Den förkortning som anges efter titeln, vert., säger att sången är översatt, även om originalet inte anges, medan förkortningen Vert.? betyder att översättaren är okänd. Författaren tog med sången i registret över anonyma sånger och hänförde den till sånger av anonymt ursprung och okända upphovsmän från 1500- och 1600-talen (: 178). Men som nämnts (6.3) trycktes den med noter redan 1589 i Bretkūnas Giesmės Duchaunose, det vill säga 23 år tidigare än den återutgavs i Sengstocks sångbok tillsammans med hela Paraphrasiu. Det borde inte heller råda något tvivel om vem som översatt den, eftersom Paraphrasis är ett verk signerat av författaren: ”per Martina Moſwida ifchgulditta”. Desto mer som det hittills inte heller har ifrågasatts att översättaren av avsnittet ”Ape Swetaſti alba Sa=||cramenta altariaus…” i del 4 av den första litauiska boken (där denna text trycktes för första gången) inte är Mažvydas. En liknande text, men utan noter och något närmare den tyska versionen, finns också i del II av Mažvydas Gesmių Chrikščoniškų (se 3.1), utgiven 1570, samt i Vilentos Enchiridione. Villkorligt skulle vi kunna betrakta Mažvydas Katekizmą som den första källan till denna sång (som dock trycktes utan noter). I så fall skulle året för dess tryckning vara 1547, inte 1612, och 1500-talet, inte 1600-talet. 72 texter samt Mažvydas Gesmių Chrikščoniskų II delavsnitt – de uppgår till omkring 62, det vill säga cirka 2,5 gånger fler än mellan denna Postilės perikop och den närmast besläktade texten i Enchiridiono. Dessa skillnader liknar dem mellan ”Kosanies” och MžK: utöver samma textavvikelser skiljer sig Paraphrasis från BP-perikopen genom att bevara de samogitiska formerna av verbens imperativ, andra person plural (alla fem verben har här formanten -ke-), stavningen av prepositionen už med bokstäverna v och β samt gen. sg.-ändelsen -o i atleidimo. Däremot finner vi där, till skillnad från MžK och BP, acc. sg. dūna, ilchdūtas med ū i stället för o, liksom SChitū gi, och inte Schitoiu som i BP. På grund av det stora antalet skillnader, särskilt avvikelser i själva texten som vittnar om att dessa texter hade olika original, kunde Paraphrasis, liksom Mažvydas Katekizmas, inte vara den huvudsakliga källan till ”Kosanies”. 7. ”Kosanies” i förhållande till BNT Luk 22:19 7.1. En mening i ”Kosanies” leder till Lukasevangeliets 22:a kapitel, vers 19. Den skiljer sig i fråga om verbet ”förråda”, genom sin sammansatta form i passiv diates, både från texten i det närmast besläktade avsnittet i Enchiridion, ”Sacramentas Altoriaus…”, från MžK och från alla andra litauiska källor som nämns här: BP I 62,8–9 kurſai vſch || ius ira ifchdodams BNT Lk 22,19 kurſai uſ ius ira || dodamas E 33,8 kurſai vſch nus būs ifchdūtas MžK 26,9–10 kurſſai vſ jus bus iſſldotas MžG 589,17–18 kurſai vſch ius bus || ifchdūtas MžP 8,1–2 kurſſai vſ || ius bus ifchdūtas I BP och BNT Luk 22:19 används samma sammansatta passivform av verbet i presens tillsammans med ett presensparticip i passiv. I BP har participet dock prefixet ifch- (möjligen på grund av påverkan från E, eftersom participet också där har prefixet ifch- E 33,8). Bretkūnas översatte Lukasevangeliet från den latinska Vulgata. BP:s och BNT:s sammansatta form av verbet išduoti motsvarar den praesens indicativi passivi-form som förekommer i Vulgata Luk 22:19: quod pro vobis datur. Samma variant som i Vulgata finner vi också i de första latinska katekeserna från 1529 och i senare latinska översättningar av Luthers lilla katekes, gjorda av Georg Major och Justus Jonas: quod pro vobis datur. Stället skiljer sig i huvudsak inte heller i Luthers tyska lilla katekeser: der für euch gegeben wird, men det kan 73 översättas på två sätt: som presens i processpassiv eller som futurum i tillstånds- (resultat-)passiv. Det är svårt att exakt säga vilken källa Postilės sammanställare bygger på – sitt eget översatta BNT, Vulgata eller någon latinsk Luther-katekes – eftersom de sammanfaller i detta avseende. Endast de polska katekeserna av Malecki och Seklucjan skiljer sig tydligt från BP:s och BNT:s variant: SK 13,7–8: ktore żawas || będzę wydano; MK 9,8–9: kto =||re za was wydano bodzie. 7.2. Även följande i BNT:s Lukasevangelium märks i samma mening i detta evangelium: i stället för diftongen uo skrivs vokalen o: acc. sg. dona, dodamas. Som nämnts i avsnitt 2 i denna artikel (2.2) skrivs också i ”Kosanyje” uo i stället för o: acc. sg. Dona BP I 62,6, ifchdotas BP I 62,5, ifchdodams BP I 62,9, trots att dessa ord i hela Postille förekommer mycket oftare (3,8 gånger) med ū. På denna punkt överensstämmer den också med Mažvydas Katekizmu. Där finner vi motsvarande acc. sg. dona MžK 26,5, ifchdotas MžK 26,4 och ifƀ||dotas MžK 26,9–10. Eftersom både BP och BNT i denna mening använder en sammansatt presensform av ett verb i passiv form tillsammans med ett presensparticip i passiv form, och endast BP:s particip har prefixet ifch-, medan MžK har en sammansatt futurumform i passiv form med ett perfektparticip i passiv form, kan vi anta att Bretkūnas jämförde denna mening med BNT Luk 22,19, som han själv hade översatt. 7.3. Bretkūnas kan också ha konsulterat BNT när han ändrade ordföljden i ytterligare ett fragment av denna vers. Även om ordföljden i BP också överensstämmer med MžK, pekar detta exempel ändå tydligare mot BNT Luk 22:19, eftersom MžK har ett annat prefix (ifchle=||tas MžK 27,3–3, motsvarar wilana SK 14,1): BP I 62,15 kurfai uẛ ius bus utgjutet E 33,14–15 kurfai vſch || nus utgjutet būs MžK 27,3–3 som ska över dig ska bli ut=||given BNT Luk 22,19 kurs || uẛ ius bus pralietas 8. Slutsatser 1. Av de 67 evangelieperikoperna och 2 epistelperikoperna i Jono Bretkūnos Postilėje (BP) är 65 evangelieperikoper och 2 epistelperikoper desamma som i Baltramiejus Vilentos bok Ewangelias bei Epistolas (EE), medan Bretkūnas har lagt till 2. En text som liknar den ena av dessa, med titeln ”KOSANIS APE VVAECZAE-||re Pono mufu Iefaus Chriſtaus, Dienoje || kaledu ant Miſchparo ſakama” (BP I 62), har återfunnits i fyra publikationer utgivna före 1591: 1) Mažvydas Katekizme (1547; MžK); 2) del II av Mažvydas Giesmių Chrikščoniškų, utgiven av Vilentas (1570; MžG); 3) Vilentos Enchiridione (1579; E), där den förekommer i två 74 kapitel: a) ”Sacramentas Altoriaus / kaip || tô Hukinikas ſcheimina ſawa || praſcheȝiaufei tur || mokinti” (E 33,3–17); b) ”Trumpas klauſi=||mas ir prie= prowimas tu kurie || nor prijmti ſchventaȝghi Sacra=||menta Altoraus. M.M.” (E 68,10–21), och 4) Mažvydas Paraphrasyje (1589; MžP). 2. Den huvudsakliga källan till denna perikop anses vara texten i Vilentos Enchiridiono, i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...”. ”Kosanis” skiljer sig relativt lite från den: 23 skillnader har påträffats (främst i stavning och morfologi); några påtagliga textavvikelser förekommer inte, inga ord har lagts till eller utelämnats, och användningen av versaler skiljer sig inte åt. Att Bretkūnas använde just texten i Enchiridiono, i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...”, framgår av följande: a) i Postilės perikop finns den korta singulara lokativformen femininum ſchito bevarad; b) exakt samma förhållande gäller verben imti, daryti, gerti, valgyti i andra person pluralis imperativ, med hög- och låg-litauisk formant (i båda texterna finns 5 identiska former med -ki- och 1 med -ke-), trots att den låg-litauiska formanten -ke- är vanligare för dessa ord i hela Postilėje (såsom tabell 1 visar); c) de avsnitt i denna perikop som i huvudsak överensstämmer med motsvarande avsnitt i kapitlet, även om Vilentas i sin översättning avviker något från Luthers Lilla katekes (1543). I ”Kosanyje” finns inte bara stavnings- och lexikala drag som är karakteristiska för kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...” i Enchiridiono, utan också för texten i ett annat kapitel i Enchiridiono, ”Trumpas klauſimas ir prieprowimas...”, samt avsnittet ”Sʒodʒei ape S. Wecʒere...” i del II av Mažvydas Gesmių Chriksčoniškų, utgiven av Vilentas: a) stavningen med v och ſch i prepositionen „už”: vſch BP I 62,8, trots att man i hela Postilėje vanligen skriver uſ̌, och vſch förekommer endast i ”Kosanyje” (detta visas i tabell 4); b) tidsadverbet dažnai återfinns också endast i ”Kosanyje”, trots att handlingars frekvens och upprepning i hela Postilėje uttrycks med tidsadverbet tankiai. 3. Skillnaderna mellan ”Kosanė” och texten i kapitlet ”Sacramentas Altoriaus...” i Enchiridiono visar att Bretkūnas konsekvent anpassade stavning och morfologi till det som är typiskt för Postilei: han skrev acc. sg. ius BP I 62,9; 62,15, inte jus som i E 33,8; 33,15; bus BP I 62,15, inte būs som i E 33,15; uſ̌ BP I 62,15, inte vſch som i E 33,14; naktije BP I 62,5, inte naktie som i E 33,4; kurioje BP I 62,5, inte kurio som i E 33,4. 4. De övriga nämnda litauiska texterna kan av följande skäl inte betraktas som ”Kosanės” huvudsakliga källa: a) mellan denna perikop och motsvarande text i Mažvydas Katekizmo finns många olikartade skillnader i stavning, interpunktion, fonetik och morfologi (omkring 80 totalt), liksom tydliga textavvikelser som hänger samman med olika förlagor för översättningarna. Texten kan dock ha påverkat Bretkūnas i viss mån. Detta skulle stavningen med tecknet o i stället för uo (<ide *ō) i orden acc. sg. dona, ichdotas, ichdodams kunna tyda på, liksom möjligen även tatai pavar- 75 detta i stället för pronomenet tas i avsnittet ”Sacramentas Altoriaus…” i Vilentos Enchiridiono. b) Mellan ”Kosanė” och avsnittet ”Szodžei ape S. Weczere…” i del II av Mažvydas Gesmių Chriksczoniszkų, utgiven av Vilentas, finns minst 56 skillnader. Texterna skiljer sig mest åt eftersom den senare består av meningar som huvudsakligen bygger på översättningar från Seklucjano på polska, Liuters katekeser på tyska samt ytterligare en oidentifierad källa. c) Mellan ”Kosanė” och den text som trycktes i avsnittet ”Trumpas klausimas ir prieprowimas…” i Vilentos Enchiridiono har 55 skillnader noterats. Eftersom den senare ligger mycket nära det nämnda avsnittet i Mažvydas sångbok, är skillnaderna mellan ”Kosanė” och texten i den andra Enchiridiono desamma som mellan ”Kosanė” och det nämnda sångboksavsnittet. d) Texten i Mažvydas Paraphrasio (MžP) ligger nära texten i Mažvydas Katekizmo, men skiljer sig avsevärt från ”Kosanė” – 62 skillnader har påträffats mellan dem. Några av dessa (den žemaitiska formanten -ke- i andra person plural av verbens imperativ, prepositionen vβ, gen. sg. atminima) liknar skillnaderna mellan perikopen i denna Postilės och texten i Mažvydas Katekizmo. 5. När Bretkūnas skrev ”Kosanį” kan han också ha tittat i sin översättning av Nya testamentet (BNT), Luk 22,19, eftersom både ”Kosanyje” och BNT använder samma sammansatta presensform av verbet (ut)ge i passivum, med presens particip ira ilchdodams, medan Enchiridione och Mažvydas Katekizme har en sammansatt futurumform i passivum, med perfekt particip, motsvarande det tyska och polska originalet: būs ilchdūtas, bus ifždotas. Bretkūnas Nya testamente kan, liksom Mažvydas katekes, också ha påverkat användningen av bokstaven o i stället för uo55, liksom förändringar i ordens ordningsföljd i ett fragment. Mottaget 1998 06 16 ŠALTINIAI BP I – Bretkūnas J. 1591: POSTILLA Tatai eſti Trumpas ir Praſtas Iſchguldimas Euangeliu / ſakamuiu Bažniczoje Krikſchczioniſchkoie / nūg Aduento ik 55 Pastaba. Straipsnį jau parengus spaudai, buvo atkreiptas dėmesys į tai, kad ir kitose Postilės perikopėse dvigarsis [uo] rašomas raide o, o ne rašmeniu ū. Visos BP perikopės išspausdintos aukštesniu šriftu (~18 punktų) nei pamokslai ir gali būti, kad spaustuvė neturėjo šio šrifto ženklo ū. Nuoširdžiai dėkoju prof. habil. dr. Zigm[u]i Zinkevičiui ir habil. dr. Sauliui Ambrazui už vertingas redakcines pastabas, Vilijai Gerulaitienei už santraukos vertimą į vokiečių kalbą, Audronei Stanislovaitienei ir Vytautui Zinkevičiui už nuolatinę pagalbą, man teikiamą dirbant kompiuteriu filologinius darbus. 76 Wæliku. Per Iana Bretkuna Lietuvos Plebona Karaliaucȥiuie Pruſſu. Iſſpaude Karaliaucȥiuie Iurgis Oſterbergeras. Mæta Pono 1591. BP II – Bretkūnas J. 1591: POSTILLA tatai eſti Trumpas ir Praſtas Iſchguldimas Euangeliu / ſakamuiu Baſnicȥoie Krikſcȥioniſchkoie / nūg Wæliku ik Aduento. Per Iana Bretkuna Lietuvos Plebona Karaliaucȥiuie Pruſſu. Iſſpauſta Karaliaucȥiuie / Iurgio Oſterbergero. Mæta Pono 1591. BNT – Bretkūnas J. 1580: NAVIAS TESTAMENTAS. Ing Lietuwiſchką Lieſʒuwį perraſchitas. per Ianą Bretkūną Labguwos Plebona. 1580. Cituojama iš: NAVIAS TESTAMENTAS Ing Lietuwiſchką Lieſʒuwį perraſchitas. per Ianą Bretkūną Labguwos Plebona. 1580. DAS NEUE TESTAMENT in die litauische Sprache übersetzt von Johann Bretke, Pastor zu Labiau 1580: Faksimile der Handschrift, Band 7 und 8, Labiau, i. Pr. 1580. Hrsg. von J. D. Range und Fr. Scholz. 1991. Paderborn–München–Wien–Zürich. E – Vilentas B. 1579: ENCHIRIDION Catechiſmas maſʒas / dæł paſpalitu Plebону ir Koʒnadiju / Wokiſchku lieſʒuwiu paraſchits per Daktara Martina Luthera. O iſch Wokiſchka lieſʒuwia ant Lietuwiſchka pilnai ir wier­nai pergulditas / per Baltramieju Willentha Plebona Karalauȥiuie ant Schteindama. Iſchſpaultas Karalauȥiu per Iurgi Oſterbergera / Metu Diewa M. D. LXXIX. EE – Vilentas B. 1579: Euangelias bei Epiſtolas / Nedeliu ir ſchwentuju dienoſu ſkaitomoſias / Baſnicȥoſu Chrikſcȥoniſchkoſu / pilnai ir wier­nai pergulditas ant Lietuwiſchka Sʒodʒia / per Baltramieju Willenta / Plebona Karalauȥiui ant Schteindama. Priegtam / ant gala priedeta ira Hiſtoria apie muka ir ſmerti Wieſchpaties muſu Ieſaus Chriſtaus pagal kieturiu Euangeliſtu. Iſchſpaultas Karalauȥiui per Iurgi Oſterbergera / Metu M. D. LXXIX. LB – Luther M. Das Newe Teſtament Deutʒſch. Vuittemberg. 1546. Cituojama iš: Luther M. Werke. Kritische Gesamtausgabe. Die Deutsche Bibel. Bd. 6. Weimar, 1929. Skaitmenys rodo šio tomo puslapius. LK – Luther M. 1543: ENCHIRIDION Der Kleine Catechiſmus. Cituojama iš: Luther M. Werke. Kritische Gesamtausgabe. Bd. 30¹. Weimar, 1910. Skaitmenys rodo šio tomo puslapius. MK – Malecki J. 1546: Catechiſmvs to ieſt. Nauka Krzesczianska od Apostolow dla prostich ludzi we trezech cząstkach zamkniona, y z drugiemi cząstkami ku teyże nauce krzesczianskie przileżącemi, z Lacinskiego jęzika pilnie przełożona. Przez Jana Maleckiego S. […] VV Krolevcv. M. D. XLVI. Cituojama iš: Neumann F.W. 1941: Studien zum polnischen frühreformatorischen Schrifttum. T. 1: Die Katechismen von 1545 und 1546 und die Polemik zwischen Seklucyan und Maletius. Leipzig. MžK – Mažvydas M. 1547: CATECHISMVS PRAſty Sʒadei, Makſlas ſkaitima raſchta yr gieſmes del krikſcȥianiſtes bei del berneliu iaunu nauiey ſugulditas KARALIAVCʒVI VIII. dena Meneſes Sauſia, Metu vſgimima Diewa. M. D. XLVII. Šis ir visi kiti Mažvydo darbai cituojami iš: Martynas Mažvydas 1993: Katekizmas ir kiti raštai. Vilnius. MžG – Mažvydas M. 1570: GESMES Chrikſcȥoniſkas gedomas baſnicȥoſu per Welikas ir Sekminias ik Aduenta. Iſchſpaultas Karalauȥiui / nūg Iona Daubmana. Metu Diewa / M. D. LXX. MžP – Mažvydas M. 1589: PARAPHRASIS. Permanitina poter aus malda / per Martina Moſwida iſchguldita. [Karaliaučius, 1589]. 77 KO – Preußische Kirchenordnung 1558: Cituojama iš: Hubatsch W. Geschichte der evangelischen Kirche Ostpreussens. Bd. 3: Dokumente. 1968, Göttingen. Skaitmenys rodo šio tomo puslapius. SK – Seklucjan J. 1545: Katechizmv text profiti dla proftego lvdv wkrolewczy. 1.5.4.5. V – Vulgata. Cituojama iš: Nestle-Aland 1994: Novum Testamentum Graece et Latine. Stuttgart. G – Graikiškas Naujasis Testamentas. Cituojama iš: Nestle-Aland 1994: Novum Testamentum Graece et Latine. Stuttgart. LITERATŪRA Aleknavičienė O. 1998: Jono Bretkūno Postilės perikopių autorystė: Mt 3,13–17 šaltiniai. In: Baltistica, V priedas. Ambrazas S., Aleknavičienė O., Zinkevičius V. 1998: Istorinis lietuvių kalbos žodynas ir senųjų raštų kompiuterizavimas. In: LKK XXXIX. Ambrazas V. 1962: Absoliutinis naudininkas XVI–XVII a. lietuvių kalbos paminkluose. In: LKK V, 3–106. Baniulienė D. Nepaprastas Mažvydo metų atradimas. In: „Lietuvos aidas“ Nr. 162, 1997 08 20. Bechtel F. 1882: Bartholomäus Willent’s litauische Uebersetzung des Luther’schen Enchiridions und der Episteln und Evangelien, nebst den Varianten der von Lazarus Sengstock besorgten Ausgabe dieser Schriften. Göttingen. Bezzenberger A. 1893: Zur litauischen Litteraturgeschichte. In: Mitteilungen der Litauischen Litterarischen Gesellschaft. Bd. 3. Hf. 13–18. Heidelberg. Biržiška V. 1953: Senųjų lietuviškų knygų istorija. D. 1. Chicago. Biržiška V. 1957: Senųjų lietuviškų knygų istorija. D. 2. Chicago. Biržiška V. 1960: Aleksandrynas: Senųjų lietuvių rašytojų, rašiusių prieš 1865 m., biografijos, bibliografijos ir biobibliografijos. T. 1: XVI–XVII amžiai. Čikaga. Bretkūnas J. 1983: Rinktiniai raštai. Parengė J. Palionis ir J. Žukauskaitė. Vilnius. Dini P. 1994: L’Inno di S. Ambrogio di Martynas Mažvydas: Studio filologico-linguistico del testo antico lituano (1549) e delle sue fonti latine e polacche. Roma. Dini P. 1996: Apie J.Gerullį – Mažvydo (GA, MPr) leidėją. In: LKK XXXVI. Vilnius. Falkenhahn V. 1941: Der Übersetzer der litauischen Bibel Johannes Bretke und seine Helfer: Beiträge zur Kultur- und Kirchengeschichte Altpreussens. Königsberg (Pr) und Berlin. Ford G. 1969: The Old Lithuanian Catechism of Baltramiejus Vilentas (1579): A Phonological Morphological and Syntactical Investigation. The Hague–Paris. Gerullis J. 1922: Mažvydas Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams. Kaunas. Gerullis J. 1927: Senieji lietuvių skaitymai. I dalis: Tekstai su įvadais. Kaunas. Grinaveckis V. 1973: Žemaičių tarmių istorija. Vilnius. Hermann E. 1923: Bemerkungen zum altlitauischen Schrifttum in Preussen. In: Die Nachrichten der K. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Philologisch-historische Klasse. Göttingen. Hermann E. 1926: Litauische Studien: Eine historische Untersuchung schwachbetonter Wörter im Litauischen. Berlin. Heussi K. 1991: Kompendium der Kirchengeschichte. 18 Aufl. Tübingen. Hubatsch W. 1968: Geschichte der evangelischen Kirche Ostpreussens. Bd. 3: Dokumente. Göttingen. KBI 1997: Lenzenweger J. ir kt. Katalikų bažnyčios istorija. T. 2. Vilnius. Kleinas D. 1653: Grammatica Litvanica … Regiomonti. Cituojama iš: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika 1957. Parengė T. Buchienė ir J. Palionis. Vilnius. Koženiauskienė R. 1990: XVII–XVIII amžiaus prakalbos ir dedikacijos. Vilnius. 78 Лихачев Д. 1983: Текстология: На материале русской литературы X–XVII веков. LKA II 1982: Lietuvių kalbos atlasas. T. 2: Fonetika. Vilnius. LKA III 1991: Lietuvių kalbos atlasas. T. 3: Morfologija. Vilnius. LKŽ VI 1962: Lietuvių kalbos žodynas. T. 6. Vilnius. LLICh: Lietuvių literatūros istoriografijos chrestomatija (iki 1940 m.). Parengė L. Gineitis. Vilnius, 1988. Luther M. 1910: Werke. Kritische Gesamtausgabe. Bd. 30I. Weimar. Luther M. 1929: Werke. Kritische Gesamtausgabe. Die Deutsche Bibel. Bd. 6. Weimar. Michelini G. 1995: Über die Stellung des Objektes in der Postille von Bretkūnas. In: Analecta Indoevropaea Cracoviensia Ioannis Safarewicz memoriae dicata. Krakow. S. 249–256. NBL 1997: Neues Bibel-Lexikon. Lieferung II. Obadja – Qudschu. Hrsg. von Manfred Görg, Bernhard Lang. Zürich und Düsseldorf. Nestle-Aland 1994: Novum Testamentum Graece et Latine. 3. neubearb. Aufl. Stuttgart. Neumann F. W. 1941: Studien zum polnischen frühreformatorischen Schrifttum. T. 1: Die Katechismen von 1545 und 1546 und die Polemik zwischen Seklucyan und Maletius. Leipzig. Palionis J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius. PLKG: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika. Parengė T. Buchienė ir J. Palionis. Vilnius, 1957. Pociūtė D. 1995: XVI–XVII a. protestantų bažnytinės giesmės: Lietuvos Didžioji Kunigaikštystė ir Prūsų Lietuva. Vilnius. Range J. 1992: Bausteine zur Bretke-Forschung: Kommentarband zur Bretke-Edition (NT). Paderborn–München–Wien–Zürich. Rhesa L. 1816: Geschichte der litthauischen Bibel. Königsberg. Rosinas A. 1995: Baltų kalbų įvardžiai: morfologijos raida. Vilnius. RŽ 1992: Religijotyros žodynas. Vilnius. Salopiata P. 1929: Das Verhältnis der Evangelien-Texte in den ältesten katholisch-litauischen Drucken. Göttingen. Seklucjan J. 1979: Wybór pism. Dokonał, opracował i wstępem poprzedził S.Rospond. Pojezierze–Olsztyn. Skvireckas J. 1991: Bendrasis įvadas į Šventąjį Raštą. In: Šventasis Raštas. Senasis Testamentas. T. 3. P. 439–505. Stang Chr. 1929: Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas. Oslo. Trautmann R. 1909: Die Quellen der drei altpreussischen Katechismen und des Enchiridions von Bartholomaeus Willent. In: Altpreussische Monatsschrift. Bd. 46. Königsberg. Urbas D. 1996: Martyno Mažvydo raštų žodynas. Vilnius. WP: Wolfenbüttelio postilė. Parengė J. Karaciejus. Vilnius, 1995. Zieger A. 1967: Forschungen und Quellen zur Kirchen- und Kulturgeschichte Ostdeutschlands. Bd. 5: Das religiöse und kirchliche Leben in Preussen und Kurland im Spiegel der evangelischen Kirchenordnungen des 16. Jahrhunderts. Hrsg. von Bernhard Stasiewski. Köln Graz. Zinkevičius Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija. T. 2: Iki pirmųjų raštų. Vilnius. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija: Lyginamoji tarmių fonetika ir morfologija. Vilnius. 79 DIE FRAGE NACH DEM ÜBERSETZER DER PERIKOPEN IN DER POSTILLE VON JONAS BRETĶUNAS: QUELLEN VON „KOSANIS“ Zusammenfassung In diesem Artikel wird der Frage nach dem Übersetzer der Perikopen in der Postille (BP) von Jonas Bretkūnas nachgegangen und ein Versuch gemacht, festzustellen, was die Hauptquelle der Perikope „Kosanis“ gewesen sein könnte. Eine vergleichende Textanalyse ermöglicht folgende Schlußfolgerungen: 1. Von den 67 evangelischen und 2 epistolischen Perikopen in der Postille von Jonas Bretkūnas (BP) sind 65 evangelische sowie 2 epistolische Perikopen dieselben wie die im Buch von Baltramiejus Vilentas Evangelias bei Epistolas gedruckten, zwei Perikopen sind aber von Bretkūnas hinzugefügt worden. Den Text, der einer Perikope („KOSANIS APE VVÆCZE-||re Pono mufu Iefaus Chriſtaus, Dienoie || kaledu ant Miſchparo ſakama“; BP I 62) nahe kommt, finden wir in vier bis zum Jahre 1591 erschienenen Ausgaben: 1) im Katechismus von Mažvydas (1547; MžK); 2) im 2. Teil der durch Vilentas veröffentlichten Gesmes Chriksczoniskas von Mažvydas (1570; MžG); 3) im Enchiridionas von Vilentas (1579; E), wo er in zwei Kapiteln zu finden ist: a) im „Sacramentas Altoriaus / kaip || tō Hukinikas ſcheimina fawa || praſchczi aufei tur || mokinti“ (E 33, 3–17), b) im „Trumpas klaufi=||mas ir prieprowimas tu kurie || nor priimti ſchwentaghi Sacra=||menta Altoraus. M. M.“ (E 68, 10–21) und 4) im Paraphrasis von Mažvydas (1589; MžP). 2. Die Hauptquelle für diese Perikope sollte der im Kapitel „Sacramentas Altoriaus…“ des Enchiridionas von Vilentas enthaltene Text sein. „Kosanis“ weist ganz unwesentliche Unterschiede dazu auf: es wurden 23 Unterschiede festgestellt, vor allem in der Rechtschreibung und Morphologie, es gibt keine bedeutsamen Abweichungen im Text, weder fehlen Wörter noch wurden welche hinzugefügt, der Gebrauch von großen Buchstaben unterscheidet sich nicht. Folgende Tatsachen lassen schlußfolgern, daß Bretkūnas gerade den im Kapitel „Sacramentas Altoriaus…“ von Enchiridionas gedruckten Text herangezogen hat: a) die in der Perikope der Postille erhalten gebliebene Kurzform ſchito im Lokativ Singular Femininum; b) das gleiche Verhältnis zwischen den Imperativformen der Verben imti, daryti, valgyti, gerti in der 2. Person Plural mit dem aukštaitischen und žemaitischen Formans (in beiden Texten gibt es fünf gleiche Formen mit -ki- und eine mit -ke-), obwohl in der ganzen Postille das žemaitische Formans -ke- kennzeichnender ist (Tabelle 1); c) die Fragmente von dieser Perikope, die im Prinzip mit entsprechenden Fragmenten dieses Kapitels übereinstimmen, obwohl Vilentas sich bei ihrer Übersetzung in einigem vom kleinen lutherischen Katechismus (1543) entfernt hatte. In „Kosanis“ sind die nicht nur dem Kapitel „Sacramentas Altoriaus…“ von Enchiridionas, sondern auch dem Text eines anderen Kapitels davon („Trumpas klaufimas ir prieprowimas…“) sowie dem Kapitel „Ṡodžei ape S. Wecžere…“ des 2. Teiles der durch Vilentas veröffentlichten Gesmes Chriksczoniskas charakteristischen Tatsachen der Rechtschreibung und Lexik erhalten geblieben: a) der Gebrauch von Buchstaben v und ſch in der Präposition už: vſch in BP I 62, 8, obwohl in der ganzen Postille üblicherweise uſch geschrieben wird, und vſch nur in „Kosanis“ gebraucht wurde (dazu Tabelle 4); b) darüber hinaus das Temporaladverb dažnai, das nur in „Kosanis“ verwendet wurde, obwohl die Häufigkeit und Wiederholung einer Tätigkeit in der ganzen Postille durch ein anderes Temporaladverb – tankiai – wiedergegeben wird. 3. Die Unterschiede zwischen „Kosanis“ und dem Text des Kapitels „Sacramentas Altoriaus…“ von Enchiridionas zeigen, daß Bretkūnas die Rechtschreibung und Morphologie der für die Postille typischen konsequent angeglichen hatte: Acc. Sg. hat er als ius in BP I 62, 9 sowie in BP I 62, 15 und nicht nus wie in E 33, 8 sowie in E 33, 15 geschrieben; uſch in BP I und nicht vſch wie in E 33, 14; naktije in BP I 62, 5 und nicht naktie wie in E 33, 4; kurioie in BP I 62, 5 und nicht kurio wie in E 33, 4. 80 4. Die anderen zum Vergleich herangezogenen Texte können nicht für die Hauptquelle für „Kosanis“ gehalten werden aus folgenden Gründen: a) diese Perikope und der entsprechende Text des Katechismus von Mažvydas unterscheiden sich in Vielem in der Punktuation, Phonetik und Morphologie (es gibt etwa 80 Unterschiede), es gibt auch deutliche inhaltliche Unterschiede, was an unterschiedlichen Vorlagen für die Übersetzung liegt. Andererseits kann er auf bestimmte Weise Bretkūnas beeinflußt haben. Davon zeugt die Schreibung von o anstelle von uo (<ide *ö) in den Wörtern Acc. Sg. dona, ichdotas, ilchdodams sowie vielleicht auch der Gebrauch von tatai anstelle des Pronomens tas, das im Kapitel „Sacramentas Altoriaus...“ des Enchiridionas von Vilentas verwendet wurde. b) „Kosanis“ und das im 2. Teil der durch Vilentas veröffentlichten Gesmes Chriksczoniskas von Mažvydas gedruckte Kapitel „Sʒodʒei ape S. Wecʒere...“ weisen nicht weniger als 56 Unterschiede auf. Diese Texte unterscheiden sich vor allem dadurch, daß der letztere aus Sätzen besteht, deren Grundlage Übersetzungen aus dem polnischen Seclucjanus und der deutschen Katechismen von Luther sowie noch einer weiteren nicht festgestellten Quelle bilden. c) Beim Vergleich von „Kosanis“ und dem Text im Kapitel „Trumpas klaufimas ir prieprowimas...“ wurden 55 Unterschiede festgestellt. Der Text von diesem Kapitel ist dem Kapitel im Gesangbuch von Mažvydas besonders ähnlich. d) Der Text von Paraphrasis von Mažvydas kommt dem Text des Katechismus von Mažvydas nahe, doch unterscheidet sich ziemlich von „Kosanis“, – dabei können 62 Unterschiede verzeichnet werden. Einige von diesen Unterschieden (daszematische verbale Formans -ke- im Imperativ der 2. Person Pl., die Präposition vʒ, Gen. Sg. atminima) sind denen zwischen dieser Perikope der Postille und dem Text des Katechismus von Mažvydas ähnlich. 5. Bei der Arbeit am „Kosanis“ kann Bretkūnas im von ihm selbst übersetzten Neuen Testament (BNT), im 19 Vers des 22 Kapitels des Evangeliums nach Lukas, nachgeschaut haben, denn sowohl im „Kosanis“ als auch im Lk 22,19 des BNT wurde dieselbe zusammengesetzte Passivform vom Verb (iš)duoti mit dem passiven Partizip von Mažvydas die deutsche und polnische Vorlage entsprechende im Präsens ira ichchodams gebraucht, indem in Enchiridionas und im Katechismus zusammengesetzte Passivform im Futur mit dem passiven Partizip im Präteritum būs iʒdūtas, bus iʒdotas zu finden ist. Das Neue Testament von Bretkūnas wie auch der Katechismus von Mažvydas kann den Gebrauch von o anstelle von uo sowie die Änderung der Wortfolge in einem der Fragmente beeinflußt haben. 81