Dvibalsių ir mišriųjų dvigarsių priegaidės Eržvilko šnektoje: kiekybė ir spektrai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XL (1998) Daiva ATKOČAITYTĖ Institutet för litauiska språket, Vilnius DIFTONGERS OCH BLANDADE DIFTONGERS ACCENTER I ERŽVILKAS DIALEKT: KVANTITET OCH SPEKTRA 1. Accenterna hos diftongerna i sydžemaiternas Raseiniai-dialekt, deras distribution och akustiska egenskaper har ännu inte undersökts och beskrivits ingående. Särskilt få uppgifter finns från dialektens södra utkant, där den undersökta Eržvilkas dialekt talas. Författarna till såväl monografier som översiktsarbeten grundar sig vanligen på empiriska observationer, som inte alltid är exakta och endast ungefärligt kan beskriva accentens akustiska kännetecken. Det finns inga arbeten där accenterna i enskilda dialekter eller i hela dialekten har undersökts experimentellt. Dessutom diskuteras det ingenstans hur Raseiniai-dialektens accenter liknar motsvarande accenter i andra žemaitiska dialekter och hur de snarare liknar standardspråkets accenter. I denna artikel försöker man just genom instrumentell analys belägga åtskillnaden mellan två accenter i diftonger – akut och fortis – fastställa de viktigaste särskiljande dragen och jämföra dem med motsvarande undersökningar av närliggande žemaitiska dialekter och standardspråket1. 2. Även om man i Raseiniai-dialekten vanligen skiljer mellan akut och fortis, använder dialektforskare ibland även andra termer. M. Slušinskaitė kallar till exempel den akuta accenten i Lomiai-dialekten för abrupt akut, som enligt uppgift liknar standardspråkets akut, även om det inte finns någon tydlig beskrivning av hur denna accent skulle skilja sig från standardspråkets accent (Slušinskaitė 1981: 20). Z. Zinkevičius använder inte heller termen akut. Enligt honom övergår den žemaitiska brutna accenten i žemaiternas sydöstra utkant (alltså även i Eržvilkas dialekt) i den aukštaitiska skjutande accenten. Vid betonat uttal av ett ord blir den skjutande accenten en verklig bruten accent (Zinkevičius 1966: 35). Fortisaccenten med cirkumflexursprung skiljer sig mer från motsvarigheten i standardspråket: man brukar anta att dess tryck fördelas på båda diftongleden. Men även om denna accent är typisk för hela Raseiniai-området använder V. Tamošaitytė-Jokubauskienė termen grav accent när hon beskriver Pagramantis-dialekten (Tamošaitytė-Jokubauskienė 1974: 27). Det är oklart om det här 1 I denna studie jämförs resultaten främst med uppgifter om diftongernas accenter i den närmaste sydžemaitiska Varniai-dialekten (Bagvilaitė 1975; Bukantis 1984), nordžemaitiska (Girdenis 1974) och standardspråket (Pakerys 1968; Pakerys ir kt. 1972; Pakerys 1974; Pakerys ir kt. 1974; Pakerys 1982). Även metoder från undersökningar av accenter i andra dialekter har använts (Girdenis, Pupkis 1974; Kosienė 1982; Girdenis 1996). 88 vadinama įprasta tęstine priegaide (ši terminą vartojo ir P. Jonikas (Jonikas 1939: 12)), ar Pagramančio šnektoje tariama priegaidė iš tikrųjų sutampa su bendrinės kalbos tvirtagale. Eftersom det inte finns något tydligt skäl att använda nya termer följer denna artikel den traditionella uppfattningen att man i Raseiniai-dialekten skiljer mellan två accenter – akut och fortis (jfr Grinaveckis 1973: 83; Zinkevičius 1994: 108), medan andra accenter som förekommer ibland endast är varianter av dessa (se § 3). 3. Redan empiriska observationer visade att dialekten tydligt skiljer mellan oppositionen mellan accenter med akut- respektive cirkumflexursprung i diftonger, t.ex.: lá.uk ‘láuk’ – lā.ū.k ‘laũk’, ká.lts ‘káltas’ – kā.l.ts ‘kaltas’. Accenten med akutursprung är i dialekten enbart akut. Den brutna accenten kan höras mycket sällan. Den förekommer endast sporadiskt, oftast i en stavelse med sekundär betoning, t.ex.: ta_tas antrašis | valėi jų.˟kˡiˑ iš juó || tās tė.ī.niˑ sā.u | rìsas || Vid expressivt tal kan den brutna accenten ibland höras även i en stavelse med huvudbetoning, t.ex.: tai_gerai padā.rī | pliešìks dá. bū.tu plieše(s) žmúonis || kuokė būwa žūdˑnˑi || Denna ganska sällsynta och oregelbundna variant av akutaccenten, som oftast beror på frasintonationen, förekommer nästan aldrig i diftonger; därför behandlas inte den brutna accentens distribution eller akustiska kännetecken här. Accenten med cirkumflexursprung är svårare att beskriva. Ibland uttalas en fortisaccent ganska tydligt i stammen, med trycket fördelat över båda leden, men ibland är det svårt att avgöra om båda leden betonas eller bara det ena. Som positionsvariant i absolut slutposition uttalas oftare en mellanaccent, vars tryck tenderar att koncentreras till det första ledet, medan det andra ledet reduceras kraftigt, t.ex.: pavā.saris | tetervīnāi šā.ū.k || pakrúoviēm | ta_višta_i_tupieje gerāi || I sådana fall faller den största delen av rösttrycket på det första ledet, medan det andra uttalas mycket svagare2. Därför ägnades större uppmärksamhet åt accentoppositionen i roten när ordparen för undersökningen valdes; där uttalas båda accenterna tydligt, även om alla diftonger också undersöktes i absolut slutposition. Studiens huvudsakliga uppgifter är att fastställa: 1) hur hela diftongens och dess enskilda leds duration beror på accenten, 2) hur ledens kvalitet hänger samman med accenten, 3) om durationen hos hela diftongen och dess enskilda led beror på ledens kvalitet. 2 I den fortsatta artikeln särskiljs inte en sådan mellanaccent, utan den kallas fortis. 89 4. Eftersom förhållandet mellan diftongernas kvalitet och kvantitet och accentintonerna var av intresse, undersöktes experimentellt endast betonade a3, e+u, i, l, m, n, r. Diftongen ui behandlas inte alls, eftersom den används ganska sällan i dialekten och det är svårt att hitta lämpliga ordpar för experimentet; dessutom är accentintonerna hos denna diftong svåra att urskilja. Inte heller behandlas här de blandade diftongerna i, u+l, m, n, r, eftersom förhållandet mellan kvalitet och kvantitet hos deras första led och accentintonerna redan har behandlats i en tidigare publikation (se Atkočaitytė 1997), och förhållandet mellan hela diftongens respektive det andra ledets duration och accentintonen bör inte skilja sig från de tendenser som kännetecknar de andra blandade diftonger som undersöks här. Till experimentet valdes ord vars betonade stavelser har akut eller cirkumflex accent. Minimala ordpar lästes in av personer från denna dialekt: två informanter (en man, född 1932, och en kvinna, född 1939), bosatta i dialektområdets norra del, i byn Varlaukis, samt artikelns författare, som också talar denna dialekt. Sammanlagt undersöktes 148 ord, uttalade med konstaterande intonation. Följande ordgrupper lästes in: 1) diftonger: gá.u.ti ‘gáuti’: gá.ū.sti ‘gaūsti’ – buvá.u ‘buvau’⁴; k’á.ura ‘kiáurą’: k’á.ū.le ‘kiaũlę’– jā.ū. ‘jaũ’: ajá.u ‘ėjau’; lé.istī ‘leĩsti’: sklē.ī.stī ‘skleĩsti’ – kvì.tē.i ‘kvietei’: kvì.tē.ī ‘kviečiai’⁵; lá.ida ‘láido (mėto)’: lā.ī.da ‘laidō’ – sakā.i ‘vksm. sakai’: sakā.ī ‘dktv. sakai’; 2) blandade diftonger: lá.ŋks ‘lángas’: lā.ŋ.ks ‘lañkas’; ká.lts ‘káltas’: kā.l.ts ‘kaltàs’; vaiká.ms ‘vaikáms’: kā.m.(p)s⁶ ‘kãmpas’; ká.rs ‘kãras’: kā.r.sts ‘karstas’; pé.rs ‘pėras’: pė.r.št ‘peršti’; ké.lti ‘kėlti’: kē.l.ti ‘keļti’, lé.mpa ‘lém̄pa’: lē.m.ts ‘lėmtas’, lé.ŋks ‘lénkas’- lē.ŋ.kts ‘leñktas’. Informanternas upplästa ordpar spelades in på magnetband och fördes över till datorns minne, medan författarens exempel lästes direkt in i datorn. För den akustiska analysen användes P. Kasparaitis program ”Kalbam44”. Oscillogram, tvärsnittsspektrogram och dynamiska spektrogram togs fram för de undersökta diftongerna. Diftongernas totala duration och durationen hos deras enskilda led mättes i millisekunder (ms). I diftonger, särskilt au, ei, smälter de båda leden samman och övergår i varandra utan någon tydlig brytning; därför var det svårt att fastställa gränserna och den exakta durationen för dessa diftongers led. Uppgifterna om de blandade diftongerna är mer tillförlitliga, eftersom det är lättare att skilja deras led åt – gränsen markeras av en förändring i spektrumet. Syftet med den spektrala analysen av diftonger och de första leden i blandade diftonger är att fastställa hur accentintonerna påverkar vokalkvaliteten. Formanterna hos leden a och e 3 I stammen au undersöktes ljudet både efter en hård och efter en mjuk konsonant, eftersom en vokal av en annan kvalitet, 'a, förekommer i positionen [C’–] och diftongen 'au bildas. 4 Jag har inte funnit något par som skiljer sig åt i ändelsen genom á.u och ã.ū. Men i dialekten är verbändelsernas accentuering inte konsekvent, varför samma informanter kan uttala en sådan diftong i ändelsen på två olika sätt – vid ett tillfälle med betonad akut accent och vid ett annat med cirkumflex accent. 5 Den första komponenten 'a- i diftongen som motsvarar standardspråkets -iai hade i den samogitiska dialekten sedan länge dragits framåt och övergått till -e-, som inte skiljer sig från den första komponenten i den äldre diftongen -ei. 6 De bilabiala m och de tonlösa s är omgivna av de bilabiala p och b, som nästan alltid faller bort. 90 Frekvenserna bestämdes vid tre punkter: i början, i mitten och i slutet. I segmenten u och i gjordes ett enda snitt, eftersom dessa ljud är kortare än a, e, och därför är det svårt att finna deras början, mitt och slut. Det är särskilt svårt att fastställa de formantiska frekvenserna hos u. Därför undersöktes inte heller sonanter. Mätdata bearbetades statistiskt med programmet “Student”. Följande statistiska parametrar beräknades: a) aritmetiskt medelvärde (x), b) standardavvikelse (s), c) variationskoefficient (v), d) 95% konfidensintervall, e) Studentts test (t) och dess kritiska värde (ta7. Indexen för segmentens kompakthet, bemollighet och tonalitet beräknades med A. Girdenis program „FORMANTES.PAS”8. 5. Även om det finns vissa likheter i fråga om kvantitet och kvalitet behandlas diftonger och blandade diftonger separat i denna artikel. 5.1. Diftonger. 5.1.1. Data om den totala varaktigheten visar att den totala varaktigheten hos diftonger uttalade med konstaterande intonation, vars första komponenter är a, e, är ett konstant accentdrag. Diftonger med fallande ton är 1,2: 1 längre än de med jämn ton. Skillnaden är tämligen säker, eftersom varje diftong med fallande ton, tagen för sig, är längre än motsvarande diftong med jämn ton (se tabell 1); deras konfidensintervall överlappar inte, med undantag för ei och au (jfr ei – 316÷ 341 ms och 288 ÷ 316 ms; au – 297÷ 348 ms och 228 ÷ 322 ms)9, och t-testets värden (med undantag för au) överskrider den kritiska signifikansnivån på 95%. Tabell 1. Diftongernas totala varaktighet (ms)10 Diftong | n | x | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≷ tₐ á.i | 12 | 366 | 8,6 | 2,3 | 355 ÷ 376 | 8,2 > 5,0** á.ī. | 12 | 324 | 7,5 | 2,3 | 315 ÷ 333 é.i | 12 | 328 | 9,9 | 3,0 | 316 ÷ 341 | 3,9 >3,8* é.ī. | 12 | 302 | 1,4 | 3.8 | 288 ÷ 316 'á.u | 12 | 359 | 8,8 | 2,4 | 348 ÷ 370 | 5,2 >5,0** 'á.ū. | 12 | 317 | 15,8 | 5,0 | 297 ÷ 337 ă.u | 8 | 322 | 27,9 | 8,6 | 297 ÷ 348 | 2,3 > 2,2 ă.ū. | 8 | 275 | 44,7 | 16,2 | 228 ÷ 322 7 Mer om metodiken för matematisk statistik, se Girdenis 1974; Kosienė 1982. 8 Skaičiavimo formules ir metodiką žr. Piotrovskis 1960. 9 Eftersom medelvärdet beräknades oberoende av position kan dessa resultat ha påverkats av diftongernas uppbyggnad. Eftersom båda komponenterna tillhör samma ordklass assimileras de andra komponenterna i dessa diftonger mer i öppna slutelser och är kortare än i roten. Hela diftongen förkortas därmed också, så när det totala medelvärdet beräknas ökar sådana värden konfidensintervallet avsevärt och minskar sannolikheten för att kunna skilja åt dem. 10 I tabellerna markerar ** par som skiljer sig med 99,9% sannolikhet och * par som skiljer sig med 99% sannolikhet. Medelvärdet x och konfidensintervallets värden har avrundats till heltal. 91 Ett genomsnitt beräknades för diftongernas varaktighet både i stammen och i ändelsen, trots att kontinuerliga och akutbetonade diftonger är kortare i en öppen ändelse än i stammen, eftersom en tendens att reducera även den betonade ändelsestavelsen något har observerats i dialekten, t.ex.: tuõ dvã.ra kùmetei | ten_šĩna pjúovi|| kùr_ten priẽ.ĩ.si| mĩškai didžã.us|| Den andra komponentens början smälter samman med den första komponentens slut och påverkar den så mycket att det vid den första komponentens slut redan är tydligt vilken höjd den andra tonen kommer att ha; därför behöver denna komponent inte uttalas helt, utan kan förkortas. Akutbetonade ljudförbindelser förkortas mindre i slutet av ord, eftersom en större del av diftongens varaktighet är koncentrerad till den första komponenten, som inte reduceras. Förhållandet i varaktighet mellan akutbetonade och kontinuerliga diftonger är ändå oberoende av position: både i stammen och i ändelsen är de akutbetonade diftongerna längre. I detta avseende skiljer sig Eržvilko-dialekten från de nordligare samogitiska dialekterna, där cirkumflexdiftongerna är betydligt längre (jfr Bukantis 1984a: 72; Girdenis 1974: 175), och liknar mer standardspråket, där de sammansatta diftongernas längd inte beror på accenttypen: ibland är de akutbetonade längre, ibland circumflexbetonade (Pakerys 1968: 107; Pakerys ir kt. 1972: 10). 5.1.2. Ett ännu tydligare och viktigare kännetecken på accenttypen är de enskilda komponenternas varaktighet (jfr Pakerys 1982: 158). Varaktighetsförhållandet visar att de första komponenterna i akutbetonade diftonger är betydligt längre än de andra (förhållandet 2,3: 1), medan varaktigheten hos de båda komponenterna i kontinuerliga diftonger skiljer sig mindre, även om den första komponenten också är längre än den andra (förhållandet 1,5: 1) (jfr tabell 2 och 3). Detta är ett ganska oväntat resultat, eftersom man antar att varaktighet och röststyrka i en kontinuerlig ljudförbindelse borde fördelas lika mellan de båda komponenterna. I ändelsen är båda komponenternas varaktighet något kortare i såväl akutbetonade som kontinuerliga diftonger, men förhållandet mellan dem förblir ungefär detsamma. Tabell 2. De första komponenternas varaktighet (ms) Diftong | n | x | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≫ tₐ á.(i) | 12 | 255 | 9,6 | 3,8 | 243 ÷ 267 | 13,5 > 5,0** ã.(ĩ.) | 12 | 188 | 5,3 | 2,8 | 182 ÷ 195 | é.(i) | 12 | 237 | 17,4 | 7,3 | 216 ÷ 259 | 5,1 > 5,0** ẽ.(ĩ.) | 12 | 197 | 2,7 | 1,4 | 194 ÷ 200 | 'á.(u) | 12 | 252 | 10,3 | 4,1 | 239 ÷ 265 | 12,9 > 5,0** 'ã.(ũ.) | 12 | 190 | 3,3 | 1,7 | 186 ÷ 194 | á.(u) | 8 | 211 | 30,5 | 14,4 | 183 ÷ 239 | 4,4 > 3,6* ã.(ũ.) | 8 | 146 | 12,7 | 8,7 | 130 ÷ 162 De första komponenterna a och 'a i både akutbetonade och kontinuerliga diftonger är längre än e, eftersom deras inneboende längd är större, liksom i standardspråket (jfr Pakerys 1982: 48). Detta tycks också ge dem en längre total varaktighet: diftonger med den första komponenten a eller ‘a är betydligt längre än ei (se tabell 1). 92 Tabell 3. De andra komponenternas varaktighet (ms) Diftong | n | x | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≷ tₐ (á.)i | 12 | 100 | 3,8 | 3,8 | 96 ÷ 105 | 10,1 > 5,0** (ā.)ī. | 12 | 126 | 4,3 | 3,4 | 121 ÷ 131 (é.)i | 12 | 101 | 6,8 | 6,7 | 93 ÷ 110 | 1,7 < 2,3 (ē.)ī. | 12 | 109 | 6,7 | 6,1 | 101 ÷ 117 (á.)u | 12 | 103 | 3,6 | 3,5 | 99 ÷ 108 | 5,7 > 5,0** (ā.)ū. | 12 | 121 | 5,8 | 4,8 | 113 ÷ 128 (á.)u | 8 | 116 | 18,0 | 15,5 | 97 ÷ 135 | 1,5 < 2,3 (ā.)ū. | 8 | 132 | 16,7 | 12,6 | 112 ÷ 153 De andra komponenterna i akutbetonade och kontinuerliga diftonger skiljer sig mycket mindre åt än de första. Detta framgår tydligast i diftongerna ei och au: konfidensintervallen för de andra komponenterna överlappar ((ē)i 93 ÷ 110 ms – (ē.)ī. 101 ÷ 117 ms; (ā.)u 97 ÷ 135 ms – (ā.)ū. 112 ÷ 153 ms), och t är mindre än det kritiska värdet tₐ ((ē)i – 1,7 < 2,3, (a)u – 1,5 < 2,3). Den lägre tillförlitligheten hos varaktigheten för de andra komponenterna bekräftas också av de högre variationskoefficienterna, särskilt i kontinuerliga diftonger (jfr tabell 2 och 3). Följaktligen är varaktigheten hos de andra komponenterna åtminstone i ei och au inget viktigt särskiljande kännetecken på accenttypen. I de övriga diftongerna är skillnaden mellan de första komponenterna också större än mellan de andra. Mätresultaten visar att även om varaktigheten i en kontinuerlig ljudförbindelse fördelas på ett sätt som liknar det i de nordliga samogitiska dialekterna, är den första komponenten en viktigare indikator på accenttypen. I detta avseende står Eržvilko-dialekten närmare standardspråket (jfr Pakerys 1968: 114) och skiljer sig i grunden från varniškiai-dialekten, där den andra komponentens varaktighet är mer betydelsefull (se Bukantis 1984a: 73). 5.1.4. Redan genom hörseln kan man konstatera att komponenterna i akutbetonade och kontinuerliga diftonger skiljer sig åt inte bara i kvantitet utan också i kvalitet. Skillnaderna mellan de första komponenterna är tydligare: de akutbetonade komponenterna liknar motsvarande monoftonger mer och assimileras mindre med diftongens andra komponent, liksom i standardspråket (jfr Pakerys 1974: 149); de har också en lägre tungposition och något mer bakre artikulation, medan de första komponenterna i kontinuerliga diftonger har högre tungposition och mer främre artikulation (den första formanten F₁ är lägre och den andra F₂ högre) (se fig. 1). Den första komponenten med lägst tungposition finns i diftongen áu: F₁ ≈ 700 Hz, medan den med högst tungposition, som väntat, finns i ēī.: F₁ ≈ 440 Hz (se fig. 1 b och c). Den höga tungpositionen hos i i den kontinuerliga diftongen höjer också e:s tungposition. Ljudet som uttalas är mer diffust och har högre tonhöjd (se tabell 2), och liknar e med medelhög tungposition. i påverkar a på liknande sätt i diftongen ai: både det kontinuerliga och det akutbetonade a(i) har högre tungposition och mer främre artikulation än a i diftongen au (jfr fig. 1 b och d), eftersom u drar den första komponentens artikulation något bakåt¹¹ och höjer dess tungposition endast lite. I kontinuerliga diftonger är den andra komponentens inverkan ännu starkare än i akutbetonade: ā. (ū.) och ā. (ū.) är mer labialiserade och har lägre tonhöjd än motsvarande akutbetonade former (se tabell 4). 11 Även i standardspråket beror diftongernas första komponenter på de andra komponenternas kvalitet: á.(i) blir mer främre, medan á.(u) blir mer bakre (Pakerys 1974: 150). 93 Fig. 1. Spektra för diftongernas första komponenter12 Tabell 4. Kvalitativa diftongindex Diftonger Formanter F₁ F₂ Kompakthet Tonalitet Bemoliskhet ’á. 740 1860 878 360 163 u 490 980 901 -521 176 ’ã. 650 1750 867 250 165 ü. 450 990 886 -510 177 á. 730 1350 915 -150 167 u 540 870 929 -628 176 ’ã. 640 1250 906 -250 169 ü. 440 920 892 -575 176 á. 690 1490 894 -10 166 i 330 2240 753 736 170 ã. 620 1640 868 135 167 i. 310 2250 744 755 171 é. 570 2120 829 620 164 i 370 2180 770 677 169 ė. 440 2150 793 650 165 i. 340 2290 754 790 170 12 Formantvärdena för de initialt betonade leden markeras med prickade (---), och för de cirkumflexbetonade leden med heldragna (—) linjer. 94 De fortsatta diftongernas andra komponenter är något mer diffusa och har högre tonhöjd. Deras formantvärden ligger längre från spektrumets centrum, vilket innebär att ljuden är mer spända. Formantförloppet i hela diftongen visar att de första komponenterna, betonade med fortisaccent, utan något större avbrott övergår jämnare i de andra (se fig. 2). Formantfrekvensernas banor för den fortsatta ė.i. förändras föga; följaktligen är båda ljuden inte bara av samma främre/bakre typ, utan också av liknande höjd, medan F₂ i början av den akutförsedda ė.i är mycket lägre och stiger brant först i slutet, när i uttalas. I diftongen á.i är avbrottet ännu tydligare, eftersom komponenterna tillhör olika främre/bakre typer. J. Bukantis presenterar ett liknande formantmönster för ai i Varniai-dialekten (se Bukantis 1984b: 63, fig. 43), även om han enligt egen uppfattning inte anser frekvenserna vara en tillräcklig indikator på accent (Bukantis 1984a: 79). a) ė̇.i. (---) – é.i (—) b) ã.i. (---) – á.i (—) Hz Hz Formantfrekvenser Formantfrekvenser c) ã.u. (---) – á.u (—) d) ã.u. (---) – á.u (—) Hz Hz Formantfrekvenser Formantfrekvenser Fig. 2. Diftongernas formantförlopp13 Formantbanorna för diftonger med u som andra komponent är inte lika jämna: nära början av au och mitt i 'au kan en större eller mindre topp ses, varefter kurvorna för båda formanter sjunker. I diftonger med akut accent ligger emellertid båda formanter kvar i ett högre frekvensområde, även om frekvensvärdena varierar; ett tydligare fall sker först alldeles i slutet av segmentet. I de fortsatta diftongerna 'ã.ũ. och á.ũ. är fallet i båda formanter något jämnare. 13 Formanterna mättes i stammens diftonger. I varje diftong togs nio mätpunkter. 95 Resultaten av den spektrala analysen motsäger inte slutsatsen i § 5.1.2 att egenskaperna hos den första diftongkomponenten är viktigare för accenttypen. Även om den spektrala karakteristiken hos den andra komponenten också förändras med accenttypen, har detta ingen större betydelse för hur accenttypen uppfattas, eftersom även i de förlängda diftongerna u, i är alltför korta för att deras små skillnader ska kunna urskiljas. 5.2. Blandade diftonger. 5.2.1. Längdförhållandet mellan akutbetonade och förlängda blandade diftonger liknar det hos rena diftonger: akutbetonade är ungefär 1,2 gånger längre än förlängda. Den blandade diftongens totala längd beror inte bara på accenttypen, utan också på de enskilda komponenternas inneboende längd, eftersom de akutbetonade blandade diftongerna är längst när den andra komponenten är en nasal sonant (se tabell 5). Liksom i standardspråket förlänger n diftongen mest (Pakerys 1982: 51); m är något kortare, och därför är också diftonger av strukturen a, e+m kortare. Kortast av sonanterna är r, men akutbetonade diftonger bildade med den är ganska långa. Eftersom den större delen av den akustiska intensiteten och längden i en akutbetonad diftong ligger på den första komponenten, förlängs denna mer (a – upp till 259 ms, e – upp till 253 ms; se tabell 6) och kompenserar för kortheten hos r. Tabell 5. Längden hos akutbetonade och förlängda blandade diftonger Blandad diftong | n | x̄ | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≷ tₐ á.l | 8 | 334 | 5,9 | 1,8 | 326 ÷ 341 | 8,0 >5,0** á.ĺ. | 8 | 272 | 16,3 | 6,0 | 251 ÷ 292 á.r | 8 | 342 | 5,6 | 1,6 | 336 ÷ 349 | 13,4 >5,0** á.ṙ. | 8 | 265 | 11,8 | 4,4 | 250 ÷ 279 á.m | 8 | 338 | 3,9 | 1,1 | 333 ÷ 342 | 10,9 > 5,0** á.ṃ. | 8 | 279 | 11,4 | 4,1 | 265 ÷ 293 á.n | 8 | 393 | 4,1 | 1,0 | 388 ÷ 398 | 8,4 > 5,0** á.ṇ. | 8 | 348 | 11,2 | 3,2 | 335 ÷ 362 é.l | 8 | 358 | 11,8 | 3,3 | 343 ÷ 373 | 4,5 >3,8* é.ĺ. | 8 | 334 | 1,0 | 0,3 | 333 ÷ 335 é.r | 8 | 342 | 16,7 | 4,9 | 316 ÷ 369 | 5,3 >4,3* é.ṙ. | 8 | 271 | 20,9 | 7,7 | 238 ÷ 304 é.m | 8 | 363 | 6,6 | 1,8 | 354 ÷ 371 | 6,1 >5,0** é.ṃ. | 8 | 340 | 4,7 | 1,4 | 335 ÷ 346 é.n | 8 | 397 | 1,9 | 0,5 | 395 ÷ 400 | 11,1>5,0** é.ṇ. | 8 | 358 | 7,6 | 2,1 | 349 ÷ 368 5.2.2. Liksom för diftonger visar komponenternas längd accenttypen hos blandade diftonger ganska exakt. Längdförhållandet mellan komponenterna i akutbetonade diftonger liknar det i standardspråket: de första komponenterna är betydligt längre än de andra (cirka 1,8 gånger). Den första komponentens inneboende längd är inte så viktig; förlängningen beror mer på sonanten: de första komponenterna i á.r och é.r förlängs mest, eftersom 96 r är den kortaste sonanten. n är till sin natur ganska lång och står för en större del av den blandade diftongens totala längd, varför de första komponenterna i á.n och é.n bara är något längre än de andra (se tabell 6). Tabell 6. Längden hos de första diftongkomponenterna Blandad diftong | n | x | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≷ tₐ á.(l) | 8 | 192 | 11,6 | 6,0 | 178 ÷ 207 | 5,2 >5,0* ā.(ī.) | 8 | 147 | 15,9 | 10,8 | 127 ÷ 167 | á.(r) | 8 | 259 | 8,7 | 3,4 | 249 ÷ 270 | 13,3 > 5,0** ā.(r̄.) | 8 | 192 | 7,3 | 3,8 | 183 ÷ 201 | á.(m) | 8 | 229 | 1,9 | 0,8 | 227 ÷ 232 | 12,6 >5,0** ā.(m̄.) | 8 | 166 | 11,1 | 6,7 | 152 ÷ 180 | á.(n) | 8 | 269 | 5,7 | 2,1 | 262 ÷ 276 | 8,6>5,0** ā.(n̄.) | 8 | 204 | 16,0 | 7,8 | 184 ÷ 224 | é.(l) | 8 | 216 | 11,0 | 5,1 | 202 ÷ 230 | 8,2 >5,0** é.(ī.) | 8 | 159 | 11,1 | 6,9 | 145 ÷ 173 | é.(r) | 8 | 253 | 4,7 | 1,9 | 246 ÷ 261 | 13,8 >6,0** é.(r̄.) | 8 | 189 | 8,0 | 4,3 | 176 ÷ 202 | é.(m) | 8 | 248 | 6,7 | 2,7 | 240 ÷ 257 | 5,1 >5,0** é.(m̄.) | 8 | 215 | 13,0 | 6,0 | 199 ÷ 231 | é.(n) | 8 | 283 | 26,6 | 9,4 | 250 ÷ 316 | 4,7 >3,8* é.(n̄.) | 8 | 208 | 23,2 | 11,1 | 179 ÷ 237 De andra komponenterna i förlängda diftonger är nästan alltid kortare än de första. Längden hos komponenterna i diftongerna a, e+l, m, n skiljer sig mindre åt, men längdförhållandet mellan komponenterna i a, e + r påminner mer om akut accent: längden tenderar att koncentreras till den första komponenten. Även om intensiteten och längden vid båda accenttyperna koncentreras till de första komponenterna, skiljer sig längden hos de första komponenterna i förlängda respektive akutbetonade diftonger signifikant: sannolikheten för att kunna skilja åt alla par överstiger 99%. De andra komponenterna skiljer sig mycket mindre, och för vissa (ar, er och an) överstiger sannolikheten för att kunna skilja åt dem inte 95%; värdet på kriteriet t är mindre än det kritiska värdet (se tabell 7). Tabell 7. Längden hos de andra diftongkomponenterna (ms) Diftong | n | x | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≷ tₐ (á.)l | 8 | 124 | 4,2 | 3,3 | 119 ÷ 129 | 2,8 >2,3* (ā.)l̄. | 8 | 132 | 4,8 | 3,6 | 126 ÷ 138 | (á.)r | 8 | 83 | 7,9 | 9,4 | 74 ÷ 93 | 1,6 <2,3 (ā.)r̄. | 8 | 94 | 12,9 | 13,7 | 78 ÷ 111 | (á.)m | 8 | 111 | 2,4 | 2,1 | 100 ÷ 114 | 7,3 >5,0** (ā.)m̄. | 8 | 125 | 3,4 | 2,7 | 120 ÷ 129 | (á.)n | 8 | 123 | 3,1 | 2,5 | 119 ÷ 127 | 2,3 = 2,3 (ā.)n̄. | 8 | 131 | 7,1 | 5,4 | 122 ÷ 140 97 7 lentelės tęsinys Diftong | n | x | s | v (%) | konfidensintervall (95%) | t ≫ tₐ (ė.)l | 8 | 131 | 2,9 | 2,2 | 127 ÷ 135 | 15,9 > 5,0** (ė.)ī. | 8 | 163 | 3,4 | 2,1 | 158 ÷ 167 (ė.)r | 8 | 91 | 11,9 | 13,0 | 72 ÷ 110 | 0,6 < 2,5 (ė.)r. | 8 | 85 | 17,3 | 20,4 | 57 ÷ 113 (ė.)m | 8 | 116 | 1,1 | 1,0 | 115 ÷ 117 | 13,7 > 5,0** (ė.)m. | 8 | 148 | 2,9 | 1,9 | 145 ÷ 152 (ė.)n | 8 | 130 | 4,8 | 3,7 | 124 ÷ 136 | 11,1 > 5,0** (ė.)n. | 8 | 156 | 2,3 | 1,5 | 154 ÷ 159 5.2.3. Kvalitativa skillnader mellan akut och kontinuerliga klusiler uppstår vanligen på grund av egenskaperna hos de första leden. Det är vanligt att anta att sonanternas kvalitet har liten inverkan på dem (Pakerys 1982: 64), och därför undersöktes även här endast vokaler. I betonade klusiler med akut accent är båda a formanter högre (se fig. 3 c och d). Detta innebär att ljudet uttalas med mer öppen mun och har lägre tungläge samt en mer främre artikulation än a i en kontinuerlig klusil. Det kontinuerliga a är mer bakre, mer slutet och har lägre tonhöjd (jfr ā – -120, och ā – -220). Fig. 3. Spektra för de första leden i blandade klusiler14 14 Här visas endast några spektra för de första leden. I klusiler med annan struktur är formanternas fördelning likartad. 98 Även e i en klusil med akut accent har lägre tungläge och är mer öppet; mitt i segmentet liknar det till och med ett ljud av æ-typ. Artikulationen är mer bakre än hos motsvarande kontinuerliga ljud, som har högre tungläge och är något mer slutet. Även de kvalitativa indexen för leden skiljer sig åt: e i kontinuerliga klusiler är mer diffusivt (jfr kompakthetsindexet för ė: 900, medan det för ē är 858), mer spänt och har högre tonhöjd (jfr é – 400, medan ē – 470). I standardspråket är de första leden mer spända i klusiler med akut accent, eftersom rösttrycket och spänningen i klusiler med cirkumflex accent faller på det andra ledet (jfr Pakerys 1974: 150-151). I Eržvilkas dialekt faller den större delen av den kontinuerliga accentens duration och, som framgår, även spänningen på det första ledet, medan det andra ledets kvalitet inte är lika viktig. 6. Experimentet visade att både duration och ljudkvalitet är viktiga indikatorer för att skilja mellan accenter och kompletterar varandra. Dessutom preciserar mätningarna av dessa parametrar den hittillsvarande definitionen av den kontinuerliga accenten i den södra utkanten av Raseiniaiområdet: rösttrycket delas inte mellan klusilens båda led (jfr Zinkevičius 1994: 98), utan en större del av det tilldelas det första ledet. Detta framgår tydligt av förhållandet mellan ledenas duration (se § 5.1.2.). Naturligtvis skiljer sig fördelningen av rösttrycket i den kontinuerliga accenten i Eržvilkas dialekt mycket från cirkumflexen i de nordliga samogitiska dialekterna: det första ledet är, trots att det svarar för en större del av klusilens duration, betydligt kortare än motsvarande led med akut accent och förblir en viktig accentindikator. Däremot är durationen hos de första leden i andra samogitiska dialekter nästan oberoende av accenten: för varniškiai sägs durationen hos det andra ledet vara en bättre accentindikator, medan den totala klusildurationen är det för de nordliga samogitierna (Bukantis 1984a: 73; Girdenis 1974: 182). De kvalitativa egenskaperna hos de första leden är inte mindre viktiga; inte heller för andra samogitiska dialekter är de lika betydelsefulla (jfr Bukantis 1984a: 79; Girdenis 1974: 171). I detta avseende liknar Eržvilkas dialekt standardspråket mer (jfr Pakerys 1974: 151). Kvalitativa skillnader mellan leden ökar möjligheten att känna igen accenterna: det första ledet i en kontinuerlig klusil är inte bara kortare, utan har också något högre tungläge, är oftast mer främre och tenderar i högre grad att assimileras med det andra ledet. Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att accenterna i Eržvilkas dialekt i många avseenden liknar standardspråkets och utgör ett mellanting mellan de samogitiska och högaittiska accenterna15. Den kontinuerliga accenten har bevarat fler samogitiska drag, medan den akuta accenten nästan inte skiljer sig från standardspråket. Mottaget 1998 04 06 15 Det vore intressant att jämföra accenterna hos Raseiniaiområdets talare, särskilt den kontinuerliga accenten, med dem hos de angränsande västra högaittiska dialekterna, eftersom de knappt kan skiljas åt på gehör. Tyvärr saknas en experimentell undersökning av accenterna i den norra delen av Kaunasområdet, vilket försvårar en mer ingående jämförelse. 99 LITERATŪRA Atkočaitytė D. 1997: Dėl į ir u atvirumo pietų žemaičių raseiniųkių tarmėje.– Kalbotyra 46 (1), Vilnius, 5–12. Bagvilaitė R. 1975: Varnių tarmės fonetika: Diplominis darbas. Vilnius: Vilniaus universitetas. Bukantis 1984a: Б у к а н т и с Й. Фонология южножемайтского Варняйского говора: Дис. канд. филол. наук, Т.1, Вильнюс: Вильнюсский государственный университет. Bukantis 1984b: Б у к а н т и с Й. Фонология южножемайтского Варняйского говора: Дис. канд. филол. наук, Т.2, Вильнюс: Вильнюсский государственный университет. Girdenis A. 1974: Prozodinės priegaidžių ypatybės šiaurės žemaičių tarmėje.– Eksperimentinė ir praktinė fonetika, Vilnius, 160–198. Girdenis A. 1996: Energetinė šiaurės žemaičių tarmės priegaidžių fonetinės prigimties interpretacija.– Baltistica 31(1), Vilnius, 71–84. Girdenis A., Pupkis A. 1974: Pietinių vakarų aukštaičių priegaidės: (Prozodiniai požymiai).– Eksperimentinė ir praktinė fonetika, Vilnius, 107–125. Grinaveckis V. 1973: Žemaičių tarmių istorija (fonetika), Vilnius: Mintis. Jonikas P. 1939: Pagramančio tarmė, Kaunas: Spindulys. Kosienė O. 1982: Rytų aukštaičių uteniškių monoftongų priegaidės.– Kalbotyra 33 (1), Vilnius, 61–71. Pakerys A. 1968: Lietuvių literatūrinės kalbos sudėtinių dvibalsių au, ai, ei, akustiniai požymiai.– Eksperimentinės fonetikos ir kalbos psichologijos kolokviumo medžiaga 3, Vilnius, 7–118. Pakerys ir kt. 1972: П а к е р и с А., П л а к у н о в а Т., У р б е л е н е Я. Относительная длительность дифтонгов литовского языка.– Garsai, priegaidė, intonacija, Vilnius, 3–36. Pakerys A. 1974: Tvirtapradžių ir tvirtagalių dvigarsių spektras.– Eksperimentinė ir praktinė fonetika, Vilnius, 142–155. Pakerys ir kt. 1974: P a k e r y s A., P l a k u n o v a T., U r b e l i e n ė J. Lietuvių kalbos mišriųjų dvigarsių santykinė trukmė.– Eksperimentinė ir praktinė fonetika, Vilnius, 3–47. Pakerys A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas. Piotrovskis 1960: П и о т р о в с к и й Р.Г. Ещё раз о дифференциальных признаках фонемы.– Вопросы языкознания 6, Москва, 24–38. Slušinskaitė M. 1981: Lominių šnektos fonetika: Diplominis darbas. Vilnius: Vilniaus universitetas. Tamošaitytė-Jokubauskienė V. 1981: Pagramančio šnektos fonetika: Diplominis darbas. Vilnius: Vilniaus universitetas. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. 100 AKZENTE DER DIPHTHONGE UND DER GEMISCHTEN ZWIELAUTE IM DIALEKT VON ERŽVILKAS: DAUER UND SPEKTREN Zusammenfassung Im südžemaitischen Dialekt von Raseiniai können die betonten Zwielaute einen Gravis- oder Zirkumflexakzent haben. Im vorliegenden Beitrage sollen die Akzente der Diphthonge ei, ai, au und der gemischten Zwielaute a, e + l, m, n, r einer Mundart erörtert werden: ihre Dauer und qualitative Charakteristik sowie die wichtigsten unterschiedlichen Kennzeichen der Akzente. Die Unterschiede zwischen den Akzenten wurden experimentell untersucht: es wurde die Dauer des ganzen Zwielautes und seiner einzelnen Komponenten gemessen, die Spektralanalyse angewendet, die qualitativen Kennzeichen der Komponenten (Kompaktheit, Tonalität, u. a.) Die Resultate des Experiments beweisen, daß sowohl die Dauer als auch die Qualität der Komponenten wichtige, einander ergänzende Indikatoren zur Unterscheidung der Akzente sind. Außerdem präzisieren die Messungen dieser Parameter die bisherige Charakteristik des Zirkumflexakzentes: der Atemdruck verteilt sich nicht gleichmäßig auf die beiden Komponenten des Zwielautes (vgl.: Zinkevičius 1994: 98) - der größere Teil des Druckes bestimmt die erste Komponente. Die erste Komponente jedoch, obwohl ihr der größere Teil der Dauer des Zwielautes zukommt ist viel kürzer als die entsprechende Zwielautkomponente mit Gravisakzent. Das ist sehr wichtig für die Unterscheidung der Akzente, da die Dauer und die Qualität der zweiten Komponente von dem Akzent wenig abhängt. Die Länge der ersten Komponente bestimmt auch die Gesamtdauer des Zwielautes: der Zwielaut mit Gravisakzent ist 1,2-mal länger als der mit Zirkumflexakzent. Wichtig ist auch die qualitative Charakteristik der ersten Komponente Die qualitativen Unterschiede der Komponenten erlauben das Wesen der Akzente besser zu erkennen: beim Zirkumflexakzent des Zwielautes ist die erste Komponente nicht allein kürzer, sondern auch dem Ton nach ein wenig höher und gewöhnlich als vordere geneigt sich der nachfolgenden anzugleichen. Die Resultate des Experiments zeigen, daß für die Akzentanalyse im Dialekt von Eržvilkas die Gesamtheit der die Dauer und Qualität kennzeichnenden Charakteristika von Bedeutung ist. Die Akzente in diesem Dialekt nehmen eine Stellung ein zwischen dem Žemaitischen und dem Aukštaitischen: der Zirkumflexakzent hat eher žemaitische Züge, während sich der Gravisakzent von dem entsprechenden in der Gemeinsprache beinahe überhaupt nicht unterscheidet. 101