Zanavykai – sūduvių ar žemaičių palikuonys

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XL (1998) Aloyzas VIDUGIRIS Litauiska språkets institut, Vilnius ZANAVYKAI – SŪDUVIERNAS ELLER SAMOGITERNAS ÄTTLINGAR Det var professor Juozas Pikčilingis som inspirerade mig att närmare studera zanavykiernas tal. Detta arbete, även om det blivit försenat, må bli ett fullgörande av den avlidne professorns vilja med anledning av 70-årsdagen och 450-årsjubileet för den första litauiska boken, samt ett uttryck för författarens personliga känslor för denna trakt. Med Zanavykai avses vanligen den nordliga dialekten av de sydvästliga höglandsdialekterna, det vill säga en av dialekterna i kauniškiai-underdialekten. Detta är den nordligaste delen av det så kallade Užnemunė, eller Sūduva, belägen mellan floderna Nemunas, Šešupė och Višakis. Nästan hela området ryms inom det nuvarande Šakiai-distriktet (som numera ingår i Marijampolė län). Zanavykiernas tal är tillsammans med det närliggande kapsai en av de viktigaste dialekterna som ligger till grund för litauiskt standardspråk. Från detta område härstammar själva fadern till det litauiska standardspråket – Jonas Jablonskis – liksom många andra framstående kulturaktörer i den litauiska nationens och statens återuppvaknande. Själva zanavykiernas namn är av icke-litauisk bildning och har uppstått ur den slaviserade formen av namnet på floden Nõva, Nava (i inventarier från 1561 nedtecknad som Navupe), och det slaviska prefixet za- ’bortom’, jämför bildningar av liknande slag: zanemùnščikas, zanemùnščikai eller zalemùnščikai (i den sistnämnda formen har konsonanten l i stället för n uppkommit genom dissimilation), samt ortnamnen Zadvariškė, Zagriaūžis, Zapùrvė. Således borde zanavykier på litauiska kallas užnoviškiai. Benämningen zanavykai används vanligen av deras sydliga grannar, kāpsai (de säger kāp i stället för ordet kaĩp), för att framhäva den fallande intonation som är typisk för zanavykierna och som uttalas på båda leden i diftonger och konsonantförbindelser, samt den bevarade, fullständiga prepositionen kaĩp. Gränsen mellan kapsai och zanavykai anses vanligen gå vid Višakis, Šešupės högra biflod, och längs Šešupės mellersta lopp fram till Kudirkos Naumiestis. Benämningen zanavykai är rent geografisk och inte helt exakt. De egentliga zanavykierna börjar redan före Nõva, strax bortom Šešupės mellersta lopp och Višakis mynning, och sträcker sig något bortom Nõvas mellersta lopp, förbi Griškabūdis, eftersom den obetonade långvokalskvantiteten i öppna slutstavelser inte längre alltid bevaras väl i trakten kring Sintautai, Lukšiai och Lekėčiai. Vissa skillnader inom zanavykiernas dialekt har orsakats av historiska och politiska omständigheter. Av historien vet vi att en särpräglad västbaltisk stam levde i hela Užnemunė och långt längre söderut och sydöst fram till andra hälften av 1200-talet. I krönikorna är den känd under flera regionala namn, som numera sammanfattas under beteckningarna sūduviai (kända från västeuropeiska och tyska ordenskrönikor), jōtvingiai (från slaviska källor), daināviai (litauiska källor), palekiai eller palekšenai (polska källor). Sūduviai, som en av de folkrikaste och mest organiserade västbaltiska stammarna, vilka tappert försvarade sin existens, anses en gång ha befolkat en betydande del av dagens nordöstra Polen, västra Belarus och södra Litauen. 22 De trängdes undan av mäktigare grannar och hade på 1200-talet nästan begränsats till området mellan Nemunas i norr och öster, floden Bebras i söder, Ramintos skog och ungefär den nuvarande gränsen mot Kaliningradområdet i väster. I slutet av 1200-talet besegrades de slutgiltigt och härjades brutalt av korsriddarna. Man antar att större delen av Sūduva förvandlades till nästan fullständig ödemark (Totoraitis 1938: 1–15). Att rester av sūduviai levde kvar länge i dagens litauiska Užnemunė framgår av det betydande skiktet av ålderdomliga ortnamn och olika språkliga särdrag som har bevarats där. Att sūduviai även levde i södra Litauen förr framgår av enstaka, men för hela västra Litauen karaktäristiska drag inom fonetik, morfologi och lexikon (se nedan). Efter Melnofreden (1422) tillhörde den norra delen av Sūduva (det så kallade zanavykaiområdet), fram till Kudirkos Naumiestis, Šešupė, Višakis och Nevėžis mynningar, Žemaitijas äldsteråd. Därför antar man ibland att dagens invånare i Užnemunė (Sūduva) – alla sydliga västlitauiska höglandsbor (sydliga kauniškiai) – är ättlingar till höglandsbor från Žemaitija vid den tiden. Det skämtas inte sällan om att en suvalkier, särskilt en zanavykier, inte är något annat än en samogit som kastats över Nemunas. Som om de ville bekräfta detta påstående kallar sydliga höglandsbor (eller västliga dzūkai) fortfarande sina nordliga grannar – de sydliga västlitauiska höglandsborna – för samogiter. Här vill vi alltså precisera hur mycket sanning och hur mycket fantasi dessa påståenden innehåller och till sist hur det så kallade ödemarksområdet blev det litauiska standardspråkets vagga och centrum för Litauens nationella återuppvaknande. Materialet i ”Litauiska språkets atlas” gör det möjligt att närmare betrakta de sydliga västlitauiska höglandsborna (kauniškiai), eller de så kallade zanavykierna, och deras närmaste grannars förflutna ur tre perspektiv: fonetik, morfologi och lexikon. Den fonetiska nivån anses vanligen vara en av de viktigaste. Andra språknivåer – morfologiska och lexikala särdrag samt deras utbredning – kan också ge minst lika viktiga kompletterande uppgifter. När man undersöker zanavykiernas förflutna och ursprung är varierande dialektdrag av särskild betydelse: vissa kan vara äldre, andra nyare; vissa kan ha kommit från en dialekt, andra från en annan; vissa är mer spridda, andra mindre. Låt oss därför åtminstone ungefär försöka fastställa vad i zanavykiernas tal som är gemensamt med västlitauiskan och vad som är särpräglat, vad som är nedärvt från äldre tider och vad som har tillkommit från närliggande dialekter. I allmänhet har zanavykiernas tal, som en av dialekterna i det västlitauiska området, bevarat fler arkaiska drag. Det framgår av många av de särdrag som presenteras nedan. Enligt många fonetiska särdrag passar zanavykiernas tal väl in i traktens dialekthets som helhet. Här försöker vi inte analysera ljudsystemets särdrag i denna originella dialekt, unik i vissa avseenden, utan riktar i stället uppmärksamheten mot deras utbredning. Det gör det lättare att se vilka dialekter zanavykierna närmar sig mest och varifrån påverkan har spridits. Vi börjar med de särdrag som är spridda över ett större område och går vidare i ordning mot allt snävare utbredning. 23 1. Alla västlitauer (västliga och sydliga höglandslitauer och samogiter, eller åtminstone en betydande del av dem) förenas av följande arkaiska drag av västlig typ: a) det betonade vokalet a har inte förlängts i pronomenen māno, tāvo, sāvo (LKA 1982: 21–22. Karta nr 2.); b) de betonade vokalerna a, e har inte förlängts i tvåstaviga infinitiver och verbprefix, t.ex.: kàst(i), nèšt(i), àpsuku, nènėšu, pàdeda, prãneša, tebèk.alba, tèšnekā (LKA 1982: 31–32. Karta nr 13.); c) det korta betonade e har bevarats i suffixen hos adjektiv i komparativ, t.ex.: aukštesnis, -ė, gerèsnis, -ė, jaunèsnis, -ė (LKA 1982: 32–33. Karta nr 14.); d) de korta betonade i, u i stammen har inte förlängts, t.ex.: bùtas, bùvo, kìtas, lìže, lìbos, vìsas (LKA 1982: 37–38. Karta nr 19.); e) de tautosyllabiska diftongerna am, an, em, en har inte monoftongerats, t.ex.: kãmpas, lángas, lãnkas, pántis, sámtis, pémpė, péntis, pẽnktas, švẽntė, tẽmpti, tèšnekā (LKA 1982: 83–89. Karta nr 68–72.). 2. Förutom hos de sydliga höglandslitauerna förekommer följande från äldre tid nedärvda särdrag mer eller mindre utbrett bland de västliga höglandslitauerna (kauniškiai, šiauliškiai och klaipėdiškiai), och ibland också i ett betydande område bland samogiterna: a) långa betonade och obetonade a, e i stammen bevaras, t.ex.: kãsnis, grãžtas, grẽžt(i), skẽst(i), sprẽst(i), kãšnėlis, grãžtėlis, žãšėlės, grẽžimas, tẽsimas (LKA 1982: 61–63. Karta nr 44–45.); b) det betonade a i pronomenens ackusativformer singularis med öppen ändelse har inte förkortats, t.ex.: aną, ką, katrą, tą (LKA 1982: 63. Karta nr 46.); c) liksom hos samogiterna palataliseras l inte framför e, ei, ę, ė ungefär fram till linjen Žagarė–Šiauliai–Kėdainiai–Kaunas–Prienai–Krosna, t.ex.: lėdas, leĩdžia, lẽkia, pelėnai, kiaũlė, pėlės, sáulę (LKA 1982: 33–35, 53, 66. Karta nr 15–16, 34, 49.); d) långt y bevaras i något större utsträckning i ändelsen för tredje person futurum hos blandade verb, t.ex.: badýs, darýs, matýs (LKA 1982: 60–61. Karta nr 42.); e) prepositionen į uttalas långt i området kring de västliga höglandslitauiska klaipėdiškiai, angränsande samogiter och kauniškiai, ända till Vilkija, Kaunas och Marijampolė (LKA 1982: 68. Karta nr 53.); f) den oförändrade vokalen e i ordets början, både ensam och i kombinationerna ei, el, en, er, har bevarats inte bara i ett större samogitiskt område utan också i en mindre del av kapsai, ungefär fram till Skriaudžiai, Sasnava och Vištytis, t.ex.: ẽglė, eketė, ẽsti, ežìa, eilė, eit(i), éln.ias, éngt(i), erškėtis (LKA 1982: 26–29. Karta nr 9, 10.) Samtidigt bör innovationer hos zanavykai och angränsande dialekter nämnas: a) sannolikt genom analogi uttalas e också i ordet ekmuõ kring Eržvilkas, Jurbarkas, Šakiai och Kudirkos Naumiestis (LKA 1991: 34. Karta nr 27.); b) det försnävade e i ordet ẽsù ’jag är’ förekommer i zanavykaiområdet ända till Kriūkai och Barzdai, i en del av kapsai ända till Vilkaviškis och norr om Nemunas ända till Vilkyškiai, Šimkaičiai och Veliuona (LKA 1991: 82. Karta nr 78.) m.fl. 3. Följande äldre eller nyare särdrag, som vanligen sträcker sig in i Lill-Litauen, förekommer endast i kauniškiaiområdet (främst i dess västra del): a) det obetonade a i öppen ändelse har bevarats oförkortat i nominativ pluralis av presens particip aktivum, t.ex.: kẽkią, láukią, sãką (LKA 1982: 64. Karta nr 47.); b) det långa ę i samma position har bevarats i nominativ singularis och pluralis av aktivumets preteritum, t.ex.: 24 bijojęs, bijoję, buvęs, buvę, šakęs, šakę (LKA 1982: 66–67. Žemėl. nr. 50–51.); c) sukietėjęs bendraties priebalsis t išnykus balsiui i, pvz.: áust, bijót, nešt, pjáut (LKA 1982: 105–106. Žemėl. nr. 90.); d) kietai tariamas priebalsis l žodžiuose (skoliniuose) páltas, pőlka, válas (LKA 1982: 109–103. Žemėl. nr. 86.); e) žodyje pėsčias, -ia įterpiamas priebalsis k – pėkščias (LKA 1982: 117. Žemėl. nr. 100.); f) metatetinių žodžių primdėlė, pirmgalys vietoj pirmdėlė, pirmgalys vartojimas (LKA 1982: 121. Žemėl. nr. 104.); g) tvirtapradės šaknies būtojo laiko neveikiamųjų dalyvių kirčiavimas pirmąja kirčiuote, pvz.: pagirtas, -a, nušautas, -a, prikáltas, -a (LKA 1982: 127–128. Žemėl. nr. 108.) ir kt. 4. Endast zanavykai, tillsammans med de västliga Veliuona-dialekterna, klaipėdiškiai, Lill-Litauen och angränsande samogiter, förenas av uttalet av cirkumflexaccent över båda leden i en diftong eller en annan tvåvokalsförbindelse, t.ex.: baĩgia, eĩna, kaũkia, lãukas, vaĩkas, bãlsas, dãlgis, dãržas, pẽršti, dūmblas, gūlt(i), kìmba, lìnksta, pìrštas, pū́rvas (LKA 1982: 39–40, 125. Karta nr 21, 106.). 5. Zanavykai-dialekten delas itu av det varierande uttalet av obetonade långa vokaler i ordslut med öppen ändelse (gränsen går från Sintautai mellan Lukšiai och Griškabūdis, Jankai, Lekėčiai och Višakio Rūda, Zapyškis och Pažėrai): a) de obetonade ändelserna -ą, -ę i substantiv och adjektiv i ackusativ singularis förblir långa endast i den södra delen av kauniškiaiområdet, det vill säga i den södra delen av zanavykaiområdet och i kapsai-dialekten, medan vokalerna norr om den nämnda gränsen har förkortats, t.ex.: gẽrą kẽlią ~ gẽrą kẽlią, didelę ūpę ~ didelę ūpę (LKA 1982: 64–66. Karta nr 47–49.); b) ė, o i ordets öppna slut ė, o förblir oförändrade söder om den nämnda gränsen inte bara i den södra delen av de västliga höglandslitauerna utan också i hela området för de sydliga höglandslitauerna, medan dessa vokaler norr om gränsen ė, o, liksom i Veliuona-dialekten, har övergått till de korta vokalerna i, u, t.ex.: kárvi ~ kárve, lãpi ~ lãpe, lĩepi ~ lĩepė, mãti ~ mãtė, bróliu ~ brólio, laũku ~ laũko, bū́vu ~ bū́vo, sãku ~ sãko (LKA 1982: 49–50, 56–57. Karta nr 32, 38); c) i hela södra Litauen förblir vokalerna į, ų i öppen ändelse (ackusativ singularis) på liknande sätt oförkortade, medan de i den norra delen av zanavykaiområdet, fram till den nämnda gränsen, är korta, t.ex.: geležini peili ~ geležini peilį, sáldu mẽdu ~ sáldų mẽdų (LKA 1982: 70. Karta nr 56–57). Man antar att förkortningen av ändelserna inte har ägt rum tidigare än på 1600-talet (Salys 1966: 37). Tydligen nådde denna våg av ändelseförkortning både den norra delen av zanavykaiområdet och hela den så kallade striukiai-underdialekten i Lill-Litauen samtidigt. Följaktligen förkortade alla sydliga västliga höglandslitauer, liksom de sydliga höglandslitauerna, inte ändelser i denna position före den tiden. 6. När det gäller uttalet av de obetonade, oförkortade vokalerna ė, o i sluten ändelse följer de sydliga höglandslitauerna nästan alla kauniškiai (det vill säga kapsai, zanavykai och den södra delen av Veliuona-dialekterna), t.ex.: stammar på ė och (i)ã i genitiv singularis och nominativ pluralis lãpės, medìnės, pẽmpės, lū́pos, sáujos. Av den varierande utbredningen av de fonetiska särdrag som behandlats ovan kan man dra slutsatsen att två influensströmmar möttes i zanavykai-dialekten: den ena kom från norr (och kanske från nordväst), den andra från sydost (Zinkevičius 1987: 246). Samtidigt går det emellertid inte att bortse från att i södra Litauen, på grundval av de västbaltiska språken, 25 Redan före sūduviernas härjning måste den västlitauiska höglandsmålformen och dess sydliga variant ha uppstått eller åtminstone ha börjat ta form. Den tidiga litauiseringen av de västbaltiska områdena (Mažiulis 1994: 4–6; 1995: 465–469) påskyndades av slavernas våldsamma framträngande i de baltiska områdena, den snabba framväxten av en litauisk nationalitet som snart följde och infiltrationen av invandrare från de östra baltiska områdena. Hur olika östliga språkliga drag vann insteg västerut framgår av den nordvästra delen av sydhöglandsmålen, eller den så kallade priedzukis (Morkūnas 1994: 84–92). Den östra gränsen för de västbaltiska språken låg en gång, förefaller det, nära isofonen för bevarade tautosyllabiska am, an, em, en, som i norr nästan sammanföll med gränsen mellan žemaitiska och Upytės områden (Maksimaitienė 1986: 22), medan den i söder, från Ūkainiai (nedanför Ramygala), sammanföll med den östra gränsen för Trakais vojvodskap. När det gäller många morfologiska böjnings- och ordbildningsdrag skiljer sig zanavykerna inte från grannmålen, särskilt höglandsmålen. Genom vissa drag anknyter de till de närliggande veliuoniškiai (nordliga kauniškiai) och žemaiterna, genom andra bildar de tillsammans med de närliggande höglandsdialekterna kauniškiai och klaipėdiškiai ett slags egen region, och genom ytterligare andra tycks de stå vid ett vägskäl mellan öst och väst. 1. Žemaiterna, de västliga höglandsmålen och de sydliga höglandsmålen ungefär fram till linjen Kriukai–Pašvitinys–Lygumai, öster om Baisogala–Šėta–Gegužinė–Nerimė–Vokė–Rūdninkai–Butrimonys–Varėnavas (Balatna), uppvisar ett gemensamt drag i uttalet av ändelsen i 3:e person singularis av verb i preteritum kišo, kniso, rišo (LKA 1991: 102. Karta nr 97.). 2. När det gäller pluralis dativändelser för olika stammar täcks zanavykernas område (särskilt dess västra del fram till Lekėčiai, Griškabūdis och Barzdai), liksom området för veliuoniškiai (fram till linjen Jurbarkas–Girkalnis–Dubysos mellersta lopp), av två skikt: ett mer arkaiskt, som sträcker sig genom de nordliga kauniškiai till žemaiterna (t.ex. vyrams, peiliams, boboms, gražioms, akims, nosims, vagims, sūnims, seserims), och ett modernare, förenklat skikt som har kommit från höglandsmålen, dvs. utan ändelsen -s (t.ex. vyram, peiliam, bobom, gražiom, akim, nosim, vagim, seserim, sūnim, vid sidan av veliuoniškiai och andra östliga och sydliga höglandsmål sūnām, och žemaiternas sūnāms) (LKA 1991: 61–65. Karta nr 56–61.). 3. Zanavykerna (utom Lekėčiai) har gemensamt med den västra delen av veliuoniškiai (men inte Veliuona), de västliga höglandsmålen klaipėdiškiai och žemaiterna den bevarade suffixformen -ininkas, t.ex. darbininkas, daržininkas, šeimininkas (LKA 1991: 128–129. Karta nr 115.). På liknande sätt förekommer inom samma område (nu även tillsammans med Lekėčiai och samhället Veliuona) ordet bitis med i-stam, vid sidan av den mindre vanliga formen bitė (LKA 1991: 33. Karta nr 23.). 4. Zanavykerna ansluter sig tillsammans med en del av veliuoniškiai och de höglandslitauiska klaipėdiškiai till de sydliga och östliga höglandsmålen genom de bevarade 3:e person singularis-verben i presens med i-stam gāli, gùli, nóri (LKA 1991: 97–98. Karta nr 94.). 5. Endast inom ett större eller mindre område av de västliga höglandsmålen kauniškiai och de närliggande klaipėdiškiai, huvudsakligen längs gränsen mot Königsbergs (Kaliningrads) område, förekommer följande drag (en del av dem är otvetydiga arkaismer): a) accentu- 26 mo variantas musė (LKA 1991: 33. Žemėl. nr. 24.); b) nuosekliai išlaikytas u kamieno dgs. vardininkas sūnūs, pietūs (LKA 1991: 57–58. Žemėl. nr. 49.); c) geriausiai išlaikoma visų laikų ir nuosakų veiksmažodžių daugiskaitos 1 a. forma su galūne -e: dirbame, geriame, mylime, ėjome, bėgdavome (LKA 1991: 85–86. Žemėl. nr. 82.); d) esamojo laiko 3 a. forma pjauja (LKA 1991: 95. Žemėl. nr. 91.); e) priesagos -ėti vedinys (bendratis) gyvėt(i) ‘gyventi’ (LKA 1991: 151. Žemėl. nr. 142.); f) sutrumpėję prielinksniai gerý ‘geryn’, sený ‘senyn’, žemý ‘žemyn’ (LKA 1991: 153. Žemėl. nr. 144.);g) įjo kamieno vns. vardininko forma zuikys (LKA 1991: 25. Žemėl. nr. 6.). Benämningen zuikis, zùikis, zuikys, som förekommer endast i västra Litauen, är också en lexikal fråga, eftersom ordet kiškis redan används öster om linjen Joniškis–Radviliškis–Kėdainiai–Jonava–Jiežnas–Druskininkai. Själva ordet zuikis anses vara av kuriskt ursprung (Kaukienė 1995: 473). Det är dock oklart när det började sin färd in i det historiska Sūduva (hela Užnemunė och vidare), eftersom sūduvierna förr kallade haren samma sak som preussarna, med ordet sasnis (jfr ortnamnet Sasnavà). Det är knappast enbart inflytandet från det žemaitiska äldsteområdet, som passerade Nemunas först på 1400-talet, som kan ha fått ordet zuikis att spridas så vitt. Troligen började sūduvierna använda ordet under sin litauisering redan före den tragedi som drabbade dem i slutet av 1200-talet. Andra lexikala uppgifter är inte mindre viktiga och väcker olika tankar om enskilda ords ursprung, utbredning m.m. Zanavykermålets område ligger enligt många traditionella benämningar huvudsakligen nära de västliga höglandsmålen. Ibland knyter enskilda benämningar på företeelser (ord) alla zanavyker eller delar av zanavykernas område närmare till de nordliga västliga höglandsmålen och mer avlägsna dialekter, ibland snarare till de sydliga och i synnerhet västliga dialekterna i Lilla Litauen. 1. Följande företeelser benämns nästan likadant i hela det sydvästra litauiska språkområdet (i de žemaitiska, västliga och sydliga höglandsmålen): a) pelūdė ’plats eller tillbyggnad vid kanten av en loge där agnar hälls ut’ (LKA 1977: 54. Karta nr 15.); b) erūkas, erūkas ’lamm’ (LKA 1977: 148–149. Karta nr 74.); c) gluosnis ’träd eller buske med slanka grenar (Galix)’ (LKA 1977: 164–165. Karta nr 90.); d) lydekà ’rovfisk i sötvatten (esox lucius)’ (LKA 1977: 154. Karta nr 80.); e) šaltinis ’källa som springer fram ur marken’ (LKA 1997: 180–181. Karta nr 104.); f) i ett något mindre område i västra Litauen har den gamla benämningen på en andhane bevarats: gaigalas (LKA 1977: 145–146. Karta nr 73.); g) dal̃gis ’redskap för att slå säd eller gräs’ (maskulinformen används i de västliga höglands- och žemaitiska dialekterna) (LKA 1977: 111. Karta nr 50.). 2. Ett område med särpräglad vokabulär, som nästan helt ryms inom de västliga höglandsmålen kauniškiai (de så kallade kapsai, zanavykerna och veliuoniškiai): a) pértráuktis ’stång som förbinder vagnens framaxel med bakaxeln, vanligen tillsammans med dragstången’ (LKA 1977: 90–91. Karta nr 35.); b) kám̃pa ’slädens tvärslå, medarna eller medarna och ekrarna tillsammans’ (LKA 1977: 101. Karta nr 44.); c) jungėlis, jūngas ’band som förenar slaganens skaft med slagtröskan’ (LKA 1977: 118–119. Karta nr 57.); d) skràn- 27 da ‘kailiniai’ (LKA 1977: 144–145. Žemėl. nr. 72.); e) vyturys ‘žvirblinių būrio paukštis giesmininkas, vieversys (Alanda arvensis)’ (LKA 1977: 151–152. Žemėl. nr. 79.); f) bulvė ‘daržovė, kurios valgomi šakniagumbiai turi daug krakmolo (Solanum tuberosum)’ (LKA 1977: 161. Žemėl. nr. 87.); g) kadugys, kãdugis ‘sausų vietų dekoratyvinis spygliuotis krūmas ar medis juodomis uogomis, kadagys (Juniperus)’ (LKA 1977: 165. Žemėl. nr. 91.); h) dilgėlė, ‘piktžolė, vaistinis, pluoštinis augalas, kurio stiebas ir lapai turi dilginamųjų plaukelių (Urtica)’ (LKA 1977: 167–168. Žemėl. nr. 94.); i) srãvažolė, stravažolė ‘graižažiedžių šeimos vaistinis augalas (Achillea)’ (LKA 1977: 168. Žemėl. nr. 95.); j) rikė ‘javų guba’ (LKA 1977: 186–187. Žemėl. nr. 109.); k) žiaunė ‘kepalo papentis, žiauberė’ (LKA 1977: 189–190. Žemėl. nr. 112.). 3. Benämningar som huvudsakligen används endast av zanavykai och kapsai (kauniškiai på andra sidan Nemunas): a) kãimas ’böndernas bostads- och arbetsplats, gård’ (veliuniškiai och närliggande žemaičiai har varianten kãima) (LKA 1977: 45–46. Karta nr 9.); b) išautys, išautis ’del av vagnens underrede, stång som förbinder framaxeln med bakaxeln’ (LKA 1977: 90–91. Karta nr 35.); c) angis ’orm’ (ett gemensamt ord bland sūduvianer, preussare och litauer, använt främst av kapsai och södra zanavykai, förekommer också i närliggande sydliga höglandsmål, klaipėdiškiai-mål och mål i Lill-Litauen) (LKA: 152. Karta nr 80.); d) statinė ’stort träkärl av stavar, format som en rulle’ (LKA 1977: 68–69. Karta nr 22.). 4. Benämningar eller varianter av dem som används endast i zanavykai- och veliuoniškiai-målen (centrala och nordliga kauniškiai): a) kašė, kašė ’korg, flätad korg’ (LKA 1977: 79–80. Karta nr 28.); b) avižė ’stor trollslända (Aeschna), en stor insekt i trollsländesvärmen som lever nära vatten’ (LKA 1977: 158–159. Karta nr 85.). 5. Endast zanavykai har ordet sklendė ’anordning för att regla en dörr eller ett fönster, regel’ (LKA 1977: 40–41. Karta nr 6.). 6. Inom zanavykai-området möts följande benämningar (ibland med en gräns som delar området): a) norrut till linjen Sintautai–Lekėčiai används benämningen aslà för golvet i en byggnad där säd förvaras, medan söderut till linjen Šakiai–Lekėčiai används gréndymas ’stampat golv i en lada’ (LKA 1977: 53–54. Karta nr 4.); b) i söder till Šakiai–Lukšiai och Lekėčiai används benämningen klúonas för en byggnad där säd förvaras, i norr till Šakiai, Sintautai, Griškabūdis och Kazlų Rūda används klojimas, och i väster till Kiduliai, Šakiai, Sintautai och Žvirgždaičiai används germanismen skūnia (LKA 1977: 53. Karta nr 14.); c) i sydost till Veliuona, Plokščiai, Lukšiai och Sintautai används ordet krėslas ’vanligen den främre delen av en vagn, i vilken dragstängerna sätts in’, medan hybriden gývrungis används i nordväst, en blandform från de angränsande västliga höglandsmålens veliuoniškiai och den östra delen av klaipėdiškiai-målen (LKA 1977: 93–95. Karta nr 37.); d) i öster till Šakiai och Plokščiai används benämningen rõgės ’vinterfordon med medar’, medan šlajos används i nordväst till Žalioji (söder om Kudirkos Naumiestis), Barzdai och Višakio Rūda (för övrigt betyder šlajos i trakten kring Šakiai, Lukšiai, Griškabūdis, Kudirkos Naumiestis och Barzdai arbetssläde, medan rõgės betecknar ett lättare vinterfordon för högtidligt bruk) (LKA 1977: 100–101. Karta nr 28 43.); e) söder om mellersta Šešupė till Barzdai, Griškabūdis, Lekėčiai och Zapyškis kallas en långsträckt sänka i marken klonis, medan benämningen lomā är utbredd norrut till Kybartai, Vilkaviškis, Kazlų Rūda och Skriaudžiai (LKA 1977: 178–179. Karta nr 103.). 7. Dessa olika benämningar, etnografiska ord och lånord förenar västliga höglandsmål (kauniškiai, klaipėdiškiai eller delar av dem) med de angränsande målen i Lill-Litauen i varierande grad: a) būtas ’förstuga, farstu’ (LKA 1977: 38–39. Karta nr 5.); b) stubà ’bondgård, boningshus, stuga’ (i kauniškiai-området har det troligen trängt undan det äldre ordet trobà) (LKA 1977: 34. Karta nr 2.); c) dyselýs, dýselis ’vagnstyrstång, stång för att styra en parvagn’ (LKA 1977: 93. Karta nr 36.); d) šlaunys ’del av västliga höglandsmålens kauniškiai-parvagn, som fäster dragstången’ (LKA 1977: 93. Karta nr 36..); e) skiètas ’tvärslå på en vagn för att hänga upp dragstänger, utbredd endast i ett begränsat område i västra Litauen’ (LKA 1977: 91–92. Karta nr 36.); f) bùkšas, bukš(w)à ’hjulnav’ (LKA 1977: 100. Karta nr 40.); g) kripė, kripės ’vagnkorg, vagnens sidogrind’ (LKA 1977: 99–100. Karta nr 39.); h) špykis, špykis ’eker’ (LKA 1977: 98. Karta nr 41.); i) rinkùtė, rinkėlė ’del av liefästet, ring’ (LKA 1977: 114–115. Karta nr 53.); j) pãkalas, prãkalas ’liekil, liekil’ (LKA 1977: 115–116. Karta nr 54.); k) brókštas, brokštėlis ’träkärl för att kärna smör, smörkärna’ (LKA 1997: 141–142. Karta nr 71.) med flera. 8. Dessa benämningar förenar den södra delen av de västliga höglandsmålen med de sydliga höglandsmålen, och ibland endast kauniškiai-området på andra sidan Nemunas: a) tvãrtas ’byggnad för att hålla boskap’ (LKA 1977: 49–50. Karta nr 13.); b) vežimas ’hästdraget fordon, vagn’ (LKA 1977: 89–90. Karta nr 34.); c) keltuvė ’slagskaft’ (LKA 1997: 116–117. Karta nr 55.); d) mėkšras ’en liten, platt fisk i karpfamiljen som lever i sötvatten och hav, mört (Rutilus rutilus)’ (en benämning som förekommer i södra och nordvästra Litauen och når endast fram till Nemunas) (LKA 1977: 153–154. Karta nr 82.); e) apsiaùti (kėlinės) ’ta på sig’ (LKA 1977: 192–193. Karta nr 110.) med flera. Den här uppräknade vokabulären är ganska heterogen. Vid sidan av det gamla, nedärvda ordförrådet finns också helt nya ord – ett betydande lager av lånord, särskilt germanismer. Därför kan man inte använda den okritiskt som grund. Men för att fastställa påverkansriktningar är dess betydelse inte mindre än fonetikens. Slutsatser. Området för de så kallade zanavykai-målen sammanfaller nästan helt med det nuvarande distriktet Šakiai. Även om benämningen zanavykai är rent geografisk och inte helt exakt, har ordet ändå fått fast fot i bruk: veckotidningen ”Zanavykai” ges ut och landsmännen verkar genom klubbarna Zanavykų klubai. Zanavykai är ett av målen inom den västliga höglandsmålens kauniškiai-underdialekt. Det utgör den västra delen av de centrala kauniškiai-målen och passar harmoniskt in i det litauiska dialektsystemet. Historiskt sett bebor zanavykai den norra delen av det forna Sūduva, som antas tidigast ha påverkats av den framväxande litauiska etniciteten och det litauiska språket. Under medeltiden uppstod här en dy kra, som de tyska ordens krönikor talar om, 29 var resultatet av ständiga strider och fälttåg mot den litauiska staten som pågick i över tvåhundra år. Men detta ödeland var inte helt öde, utan snarare relativt glest befolkat. Även om zanavykaiområdet under 1400–1600-talen tillhörde Žemaitijas äldsteområde, var inflytandet från de närmaste grannarna inom detta äldsteområde, västaukštaitiernas dialekt (de så kallade veliuoniškiai), knappast avgörande. Denna inflytandeström, som kom norrifrån och gick mot de mer avlägsna sydöstra områdena, bromsades kraftigt av en lika stark ström av inflytanden som trängde fram från de angränsande dialekterna i Trakų vojvodskap. Men den sydliga dialekten i Trakų vojvodskap var inte homogen. Den bestod av två skikt: det första, äldre skiktet av västlig karaktär, som sannolikt hade bildats på grundval av de västbaltiska, sūduviska språken, och det andra skiktet av östliga drag, som i större eller mindre utsträckning trängt in i eller lagt sig över det första. De flesta av dessa särdrag, som inte nådde zanavykai-dialekten, har stannat i övergångszonen mellan den sydöstra delen av västaukštaitiernas kaunasiškiai-dialekt och den nordvästra utlöparen av sydaukštaitierna. Därtill har dialekterna i de södra västaukštaitiska undermålen i Lillauensland hela tiden direkt påverkat den västra utkanten av västaukštaitiernas kaunasiškiai-dialekt och därmed även zanavykai-dialekten. Därför är den norra delen av zanavykai-dialekten i huvudsak en fortsättning på den så kallade striukiai-dialekten. Zanavykai-dialekten, som har bildats på grundval av de västliga litauiska dialekterna, är således en särpräglad dialektbildning inom de södra västaukštaitiska dialekterna, och dess rötter når ännu tillbaka till sūduviernas grund, de gamla invånarna i detta område. Mottaget 1998 04 17 LITERATŪRA K a u k i e n ė A. 1995: Kaip kalbėjo kunigaikštienė Birutė. – Lietuvininkų žodis, Kaunas: Lite-rae universitatis, 469–478. L K A 1977: Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika, Vilnius: Mokslas. L K A 1982: Lietuvių kalbos atlasas 2. Fonetika, Vilnius: Mokslas. L K A 1991: Lietuvių kalbos atlasas 3. Morfologija, Vilnius: Mokslas. M a k s i m a i t i e n ė O. Upytės senovė. – Upytė. Vilnius: Mintis, 21–30. M a ž i u l i s V. 1994: Prūsai ir kiti baltai. – Prūsijos kultūra, Vilnius: Academia, 4–6. M a ž i u l i s V. 1995: Dėl Prūsijos lietuvių kilmės. – Lietuvininkų žodis, Kaunas: Litterae universitatis, 465–469. M o r k ū n a s K. 1994: Dėl priedzukio ir jo ribų. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34, Vilnius, 84–92. S a l y s A. 1966: Zanavykai. – Lietuvių enciklopedija 35, Boston: Lietuvių enciklopedijų leidykla, 34–38. T o t o r a i t i s J. 1938: Sūduvos Suvalkijos istorija, Kaunas. Z i n k e v i č i u s Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija, Vilnius: Mokslas. SIND DIE ZANAVYKAI NACHKOMMEN DER SŪDUVAI ODER DER ŽEMAIČIAI Zusammenfassung Die Grenzen des Gebietes der sog. Zanavykai stimmen beinahe ganz überein mit denen des heutigen Bezirkes Šakiai. Die Bezeichnung zanavykai ist eine rein geographische, nicht sehr 30 genaue: eigentlich bedeutet es das „Zanavykische“ und ist eine Mundart des Kaunaser westaukštaitischen Dialektes, die jedoch nur den zentralen Westteil des Kaunaser Dialektes umfaßt. Historisch gesehen nimmt das Zanavykische den nördlichen Teil der alten Süduva ein, der – wie es angenommen wird – als erster unter den Einfluß des entstehenden litauischen Volkstums und der sich herausbildenden litauischen Sprache geriet. Das Land verödete im Mittelalter, wohl nur relativ, infolge der beinahe zwei Jahrhunderte andauernden Kriegszüge des Ritterordens und seiner Kämpfe mit dem litauischen Staat. Das Problem der Herkunft der Zanavykai wurde gelöst vor allem aufgrund des in „Lietuvių kalbos atlasas“ / „Atlas der litauischen Sprache“ (Bd. 1–3) vorliegenden Stoffes. Obwohl das Zanavykai – Gebiet im 15.–17. Jh. zum žemaitischen Bezirk gehörte, war wohl kaum der Einfluß der Mundart, die von den nächsten Nachbarn dieses Bezirkes gesprochen wurde – das Westaukštaitische der Nordkaunaser (das sog. „Veliuonaer“) von Bedeutung. Der Einfluß anderer Dialekte – der in der Nähe von Trakai gesprochenen – verhinderte die Verbreitung der aus dem Norden ins südöstliche Gebiete strömenden Mundart. Der Süddialekt des Bezirkes von Trakai jedoch war nicht einheitlich. Er bestand aus zwei Schichten: die erste, die ältere, die westlich gestaltete, die sich wohl aufgrund der Sprache der westbaltischen Suduwen / Süduviai entwickelte und die zweite, die östlich gestaltete, die die erste stärker oder schwächer durchsetzte oder sie überlagerte. Die meisten Eigenheiten, die das Zanavykische nicht erreichten, blieben stecken am Rande des Gebietes, das den Übergang vom südöstlichen Kaunaser Westaukštaitischen zum nordwestlichen Südaukštaitischen bildete. Außerdem befand sich das westliche Randgebiet des Kaunaser Westaukštaitischen, also auch das Zanavykische ständig unter dem Einfluß der Mundarten des Südwest aukštaitischen von Kleinlitauen. Deshalb wird das Nordzanavykische eigentlich als eine Fortsetzung der sog. Striukiai – Mundart betrachtet. Also ist das Zanavykische, besonders das Südzanavykische, das sich aus den westlitauischen Mundarten entwickelt hat, ein eigenständiger Dialekt, der zum Südwestaukštaitischen gehört und noch Spuren des Süduvischen (die Süduviai sind die Ureinwohner dieses Gebietes) aufweist. 31