Kanceliarinės kalbos pradmenys Jono Jablonskio raštuose

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000) Pranas KNIŪKŠTA Lietuvių kalbos institutas, Vilnius Grunderna i kanslispråket i Jonas Jablonskis skrifter Inledning Vårt kanslispråk var dömt att hamna på efterkälken jämfört med språket inom andra områden och andra funktionella stilar. Det litauiska skriftspråket uppstod, som vi vet, på 1500-talet, men under lång tid utgavs på det endast religiösa och skönlitterära skrifter. Först betydligt senare, på 1800-talet, började vetenskapliga och publicistiska verk komma ut, och grunderna för ett vetenskapligt och publicistiskt språk började växa fram. I statens officiella liv användes litauiska däremot inte förrän på 1900-talet; dokument och administrativa handlingar skrevs inte på litauiska (med undantag för enstaka cirkulär som skrevs i Ostpreussen). Inte ens i slutet av 1800-talet, när man började ordna och normera det litauiska standardspråket, tog någon särskilt upp eller diskuterade kanslispråkets frågor. Under tsarismens förtryck och pressförbudet var det svårt att föreställa sig dokument skrivna på litauiska. Även efter att pressen åter blivit tillåten skrevs officiella dokument och andra administrativa handlingar på ryska; på den tiden måste till och med protokollen från Litauiska vetenskapssällskapet skrivas på ryska. Litauiskt kanslispråk började utvecklas som en egen funktionell stil först i början av 1900-talet. Det drevs framför allt fram av att pressen åter blev tillåten och av de föreningar som verkade vid den tiden, liksom av den offentliga diskussionen om deras ärenden. Småskrifter började också ges ut där frågor om administrativa handlingar och dokumenthantering behandlades. Bland dessa kan nämnas ”Stadgar för Vilnius litauiska understödsförening”, tryckt 1904, och skriften ”Allmän, jämlik, hemlig och direkt omröstning”. Som historiskt dokument om kanslispråket är ”Lietuvių Raštvedys”, utgiven i Riga 1906, intressant. Som det står i undertiteln är det en ”Lärorik bok om hur man skriver brev, hälsningar, ansökningar (prašenes) och andra väl och korrekt utformade handlingar för varje ärende och för varje människa, även för den som inte kan lära sig att skriva” (Riga. L. Jakavičius litauiska boktryckeri. 1906). Här behandlas de mest allmänna frågorna om hur olika slags handlingar ska skrivas, och det finns råd samt exempel på hur man skriver brev och adresser. Visserligen är exemplen på ”officiella” handlingar – ansökningar, växlar, avtal, testamenten och fullmakter – på ryska, men i förordet och förklaringarna behandlas de på litauiska. Bland uttrycken i den lilla boken är det värt att uppmärksamma de som fortfarande används: duoti atsakymą, kreipiasi su prašymu, liksom de som senare ersattes av mer litauiska former: laiškai rašomi pas viršininką ”brev skrivs till chefen”, į pirklius ”till köpmännen”, pirklystės reikaluose ”i handelsärenden”; paduodu ”jag lämnar in” några paveikslėlių ”exempel”. 190 Bland de termer som fått fäste är de viktigaste viršininkas, prierašas, prašymas (förklarat inom parentes som prašėnė), adresas (skrivet inom parentes bredvid antrašo) och kontraktai (skrivet inom parentes bredvid sankalbos). Bland de termer som inte fått fäste, förutom paveikslėlių, prašenės, sankalbos, är även įgaliotinė intressant, med betydelsen ”fullmakt”, liksom pasurga, ”anmärkning”. Grunderna för kanslispråket finns i dåtidens tidningsartiklar om skolor, föreningar och andra samhällsfrågor. Jonas Jablonskis skrev också många sådana artiklar. I sina artiklar och andra skrifter använder Jablonskis, när han talar om dessa ämnen, ord och uttryck som behövs för att beskriva dem och som, utifrån sitt innehåll och sin karaktär, kan räknas till kanslispråket. Dessutom nämner eller diskuterar han rentav ord inom detta område som andra använder, och bidrar därmed till att de etableras och erkänns. Sådana artiklar och skrifter finns i den första volymen av Jablonskis skrifter, ”Samhällsartiklar” (Jablonskio raštai. Tomas I. Visuomenės straipsniai. Redagavo J. Balčikonis. Kaunas, 1933; nedan R., t. 1), och i den andra volymen, ”Utbildningsfrågor” (Jablonskio raštai. Tomas II. Švietimo reikalai. Redagavo J. Balčikonis. Kaunas, 1933; nedan R., t. 2). De kan delas in i flera grupper. I. De första artiklarna om skrifter och handlingar i ärendeärenden 1. Stadgar för Vilnius litauiska understödsförening. Vilnius, 1904 [1904 års ”Vilniaus Žinios” N 10]. – R., bd 1, s. 81. Artikeln är en kort annotation till en översatt liten bok. Dess innehåll sammanfattas, och dess språk visas och diskuteras. Jablonskis återger bokens innehåll med dess egna ord: Det är en liten bok där stadgarna för den enda litauiska föreningen i Vilnius har skrivits ned. I boken beskrivs: föreningens syfte, tillgångar, medlemmar, medlemmarnas rättigheter och skyldigheter, ordningen för utdelning av understöd, föreningens styrelse, möten osv. Som vi ser finns det kanslispråkliga termer, av vilka en del har levt kvar till våra dagar: tillgångar, medlemmar, understöd, styrelse, möte; andra har preciserats eller fått en ny betydelse: draugovė ”förening”, įstatymai ”stadgar”, (medlemmarnas) tiesos ”rättigheter”, priedermės ”skyldigheter”; till de sistnämnda hör också uttrycket ordningen för att dela ut understöd ”ordningen för utdelning av understöd”. Jablonskis bedömer den lilla bokens språk, och därmed också dess kanslispråkliga drag, positivt (”…översättningen är ganska djärv, inte slavisk”), om än med vissa reservationer: ”dess språk verkar vara grundligt bearbetat och kan ge en del material för att utarbeta även våra termer”. Utan tvivel avses kanslispråkliga termer. Han nämner särskilt följande ord inom området som används i boken: narys (ordet skiljs från sąnarys), paslauga, sąskaita, apskaita, samota (sammanräkning). Själv bidrar han bara med ett eget ord, bendrovė, som han skriver bredvid draugovės – man kan förstå det som att han skiljer dem åt, men föredrar snarare bendrovė. 2. Våra böcker. Allmän, lika, hemlig och direkt omröstning. Författad av P. Višinskis [1905 års ”Lietuvos Ūkininkas” N 1, s. 20]. – R., bd 1, s. 109–110. 191 I artikeln diskuteras ”folkstyret” och frågor om hur det väljs, liksom den nämnda lilla boken. Som bokens enda ord återges dess titel: Allmän, lika, hemlig och direkt omröstning, där termen är ordet balsavimas med sina bestämningar. I övrigt skriver Jablonskis med egna ord och uttryck, varav följande hör till ärendespråket: (landets) regering, (alla) överordnade, (landets) representanter, val, väljare (det finns också verbet väljer); att genomföra ”verkställa” samhällets beslut ”avgöranden”; företräda… invånarna, sina väljare; avgör… landets angelägenheter. På sitt eget sätt, med andra formuleringar än i bokens titel, förklarar han röstningsprinciperna, nämligen: representanter ska väljas av: 1) alla… myndiga människor, 2) alla på lika villkor… 3) alla i hemlighet… 4) direkt eller omedelbart… Här är två saker betydelsefulla: uttrycket myndiga människor och synonymen direkt, som står bredvid omedelbart och som Jablonskis tydligen föredrar. 3. Vilnius den 17 december 1904 [1904 års ”Vilniaus Žinios” N 18].– R., bd 1, s. 79–80. Artikeln återger och förklarar med ”egna, enklare ord från sitt språk” det Högsta påbud som utfärdats ”för hela Ryssland”. Det måste förklaras eftersom ”vi inte är vana att tala så som man talar i sådana påbud”. Jablonskis hänvisar alltså direkt till dokumentens särskilda språk, med andra ord kanslispråket. Jablonskis egen stil är tydligt återberättande, och innehåller till och med åtskilligt participialt språk, vilket inte passar den sakliga stilen. Endast enstaka ord och uttryck som han använder är kanslispråkliga: regering, ämbetsmän, herravälde ”stat”, stånd, påbud (tydligen ”dekret”), nužiūrėjimas ”omdöme”, įvedimai (nyinförda saker – ”ändringar”), avgörande röst. Det finns fler uttryck som närmar sig kanslispråket och som visar hur denna stil börjar ta form i Jablonskis eget språk: att bönderna skulle få samma rättigheter ”rättigheter”; att de i fråga om sina rättigheter skulle bli jämlika med de andra… stånden; inför domstol är alla stånd… jämlika; tvång från regeringens sida… skulle inte förekomma; att underställa frågor vissa lagar; om en människas brott mot lagarna ska man döma; inskränker och begränsar… invånarnas… rättigheter (det vanligare verbet i denna betydelse är siaurinti; även uttrycket minskade de främmande folkens rättigheter förekommer), domstolen har utslagsröst. Här ser vi redan kanslispråkliga uttryck: förvärva rättigheter ”rättigheter”, inskränker rättigheter ”rättigheter”, underställa frågor (någon), vara jämlika inför domstol, brott mot lagen, ha utslagsröst. Dessutom finner vi en mening med jämförande uttryck å ena sidan… å andra sidan… (å ena sidan sägs det att människor av det ståndet är flest av alla, och å andra sidan måste mycket i böndernas liv omarbetas och rättas till). II. Artiklar om seminariet för lärare i Panevėžys Många av dem trycktes i tidningen „Lietuvos Ūkininkas“ (1906 nr 22, 24, 29, 32, 37; 1907 nr 6, 7). – R., bd 2, s. 6–24; (1908 nr 20, 96). – R., 192 bd 2, s. 40–42; en – i tidningen „Vilniaus Žinios“ (1907 nr 71). – R., bd 2, s. 27–29. I artiklarna i denna samling finner vi ord med en kanslispråklig betydelsenyans, förknippade med utbildning, undervisning, inträde i skolan och dokument inom detta område. Inom utbildningsområdet bör, utöver vanliga termer som skola, lärare och seminarium, nämnas de uttryck som nu ter sig främmande för oss: apšvietimas ”utbildning” (apšvietimo ministerija, apšvietimo ministeris), pradedamoji ”förberedande” skola, žmonių ”folklig, folk-” skola, įžengiamoji ”förberedande” klass ”klass”. Inträde vid seminariet uttrycks på vanligt sätt – med verbet stoti och dess prefixavledda form įstoti (įstoti į seminariją, även įstoti seminarijon förekommer, s. 10). De som vill söka antas till seminariet. Det huvudsakliga ansökningsdokumentet är ansökan. Andra dokument som bifogas den nämns (s. 21): metrikai (inom parentes – födelse- och dopbevis), intyg om härkomst, intyg från skolan, en skrivelse från föräldrarna (eller förmyndarna). Även läkarintyg nämns (inte obligatoriskt). På ett annat ställe (s. 40) räknas följande upp: kandidatens metrikai, en skrivelse om kandidatens härkomst (längre fram även en skrivelse om härkomst), en skrivelse om kandidatens vandel. Alla dokument benämns inledningsvis med ett gemensamt ord, popieriais (ansökningar lämnas in med alla nödvändiga popieriai, s. 9), och senare dokumentais (på begäran ska även andra dokument lämnas in, s. 21). Man letar alltså fortfarande efter benämningar på dokument; oftast tar man till det mest allmänna ordet raštas, men föregångaren till liudijimas, paliudijimas, kan redan skönjas. Bland andra ännu inte standardiserade dokumentbenämningar bör apskelbimas ”kungörelse” nämnas (i stället för svar skickas endast tryckta apskelbimai till de sökande, s. 9). En sammanfattande beskrivning av ansökans inlämnande uttrycks med ordkombinationen paduoti prašymą, medan postbefordran uttrycks på två sätt: leisti prašymą och siųsti prašymą (det senare är vanligare längre fram). Om mottagarens åtgärder med ansökan står det: priimti, atmesti, peržiūrėti prašymą. Även išpildyti prašymą förekommer (prašymai… išpildomi veikiau, s. 15). Ansökans mottagare anges med två slags konstruktioner – med dativ (siųsti kam) och med prepositionskonstruktionen į (siųsti į ką); båda förekommer inte bara med namn på institutioner utan också på befattningshavare: leisti seminarijos direktoriui prašymus (s. 6); reikėtų leisti prašymą į seminarijos direktorių (s. 21). Dessa konstruktioner används omväxlande till och med i samma artikel (s. 27): leizdami savo prašymus tiesiok į ministeri; ministeris siunčia tuos prašymus į seminariją; žmonės savo prašymus siunčia ministeriui, ministeris ir tuos prašymus siunčia seminarijai. Detta är ett exempel på ett ännu inte standardiserat kanslispråk. I artiklarna finns uttryck som inte direkt hänger samman med de nämnda områdena. Vi finner kanslispråkliga uttryck som sedan dess har etablerats, gavo atsakymą (negavo atsakymo), men också konstruktionen gavo atsakymą ant prašymo įstaiseime (numera säger vi – gavo atsakymą į prašymą); uttrycket išreikšti savo nuomonę (kad… išreikštų apie juos savo nuomonę, s. 27), och siųsti per ką (per mokymo globėją siunčia tuos prašymus, s. 27). Därutöver används, uppenbarligen för att skilja mellan betydelserna, formerna prireikus och pareikalavus (prireikus arba pareikalavus būsią pristatyti ir kiti dokumentai, s. 21). 193 Men det finns många ord och uttryck som inte har kommit in i dagens kanslispråk. Ett intressant uttryck, som dock inte slog igenom som kansliism, är korrespondera med någon (korrespondera med upplysningsministern, s. 20) (i dagens kontorsspråk används endast brevväxla med någon). I dagens betydelse ’fall’ använder Jablonskis tillfälle (vid varje sådant tillfälle måste man korrespondera med upplysningsministern, s. 20). Jablonskis hade ännu inte funnit ett lämpligt ord för att beteckna den juridiska upphävandehandlingen, och använde i den betydelsen verben förinta (den gamla lagen … kommer inte att förintas nu, s. 7), störta (”Lagen” … måste absolut störtas i sommar, s. 10). Även för att uttrycka sättet att handla och att följa något används uttryck med ordet väg, vilka senare klassificerades som fel: man måste arbeta här också på andra vägar (s. 19), i enlighet med de gällande lagarna (s. 21). III. Artiklar om evenemang och deras organisering 1. De litauiska lärarnas sammankomst [1906, ”Lietuvos Ūkininkas” N 28]. – R., bd 2, s. 11–12. Texten handlar om en begäran om att ordna en lärarsammankomst (kurser) och Kaunas guvernörs svar. Jablonskis diskuterar de skäl som anförs i svaret till varför detta påstås vara omöjligt, och använder då ord och uttryck som hör samman med att anordna kurser. Bland de ord som ännu inte har behandlats kan nämnas sammankomst (använt endast i artikelns titel) och kurser (i texten). Mest intressanta är dock orden som betecknar anordnandet av kurser. Jablonskis använder oftast verbet inrätta och dess former och avledningar: inrätta sommarkurser, sådana kurser inrättas, sörja för inrättandet av sådana kurser; tre gånger finner vi grundlägga och dess avledningar: en överhet som kan grundlägga kurser … vill låta grundlägga kurser … en av grundarna av dessa kurser; en gång talas det om att ordna kurser: [svarar] för hela ordnandet av dessa kurser. Det rätta ordet hade ännu inte hittats; det sistnämnda ligger närmast dagens bruk, men även det har ett annat prefix – numera kan kurser endast anordnas och arrangeras, inte ordnas. Bland de kansliuttryck som har fått fäste i dag finner vi i artikeln: lämna in en ansökan (lämnade in … en ansökan), få en ansökan (efter att ha fått … lärarnas ansökan), få ett svar (efter att ha fått … ett svar), ge anvisningar; bland de uttryck som inte godtagits: uppfylla en ansökan (om lärarnas ansökan kan uppfyllas), ge uttryck för önskningar, gå efter ”följa” anvisningar (gå efter dessa anvisningar). 2. Om det nya sällskapet [1914, ”Viltis” N 289; 1915, ”Viltis” N 3]. – R., bd 1, s. 159–166. Det handlar om ett möte med en förening som heter Till hjälp åt krigets offer, även kallad hjälpföreningen (s. 162). Här har termen förening redan fått fäste; det finns föreningens medlemmar, föreningens styrelse, och föreningens evenemang kallas möte: föreningens möte, mötesprotokoll, talade vid mötet, mötestalare. Bland andra ord kan följande noteras: rättigheter, som ersatte sanningar (lärarnas rättigheter, tidningsmännens rättigheter, s. 166), verben inskränka (rättigheterna är redan bara inskr- 194 änkta, s. 166) och grunda (”Žiburėlis” grundas), även om det om den nämnda föreningen står: har bildats (s. 159). 3. Från den andra litauiska lärarkongressen [1917, ”Lietuvos Balsas” N 59]. – R., bd 2, s. 119–121. Artikeln behandlar lärarkongressen som ägde rum 1917. Även här finner vi vissa nyheter som kan förknippas med kanslispråket: kongress har redan fått ordets nuvarande terminologiserade betydelse – man skiljer tydligt mellan kongress och kurser: Flertalet [av kongressens medlemmar] utgjordes… av kursdeltagarna. Det talas endast om bildandet av lärarförbundet, skapandet (inte längre om inrättandet), om lärarens rätt (den betydelsen är inte längre sanning). Vi finner kanslispråkliga uttryck som har kommit in i dagens språkbruk: beslutanderätt (de som har beslutanderätt), anta en resolution (en resolution antogs), uppdra åt någon att verkställa (beslut har uppdragits att verkställas ”beslut”). Det finns sådant som Jablonskis använde terminologiskt, men som inte har fått fäste i dag: beslut kallas avgöranden, kongressdeltagare – medlemmar, arbetsordning, dagordning – arbetsprogram. Helt utan kanslistil står det: det var den andra litauiska lärarkongressen. IV. Presentation av dokument (regler, stadgar) Vi har behandlat ett visst dokument (”Högsta befallningen”) i en av artiklarna i den första gruppen (se I. 3). Två dokument av reglerande slag beskrivs ingående. 1. Boklådor vid folkskolor [1907 ”Vilniaus Žinios” N 33]. – R., bd 2, s. 24–27. Texten handlar om nya regler för skolornas boklådor, godkända av undervisningsministern år 1906. Åtta punkter ur dessa regler återges. Artikelns förklarande del liknar andra artiklar från samma år. Reglernas språk är intressantare och uppvisar fler kännetecken på sakprosa; där finner vi fler ord med en preciserad betydelse. Exempelvis beskrivs upprättandet av boklådan med orden grundlägga och inrätta (även inrättande, grundare); endast i början av den förklarande delen står det en gång att boklådorna ordnas. I kanslispråklig betydelse används uttryck med verben anslå (anslå understöd; en gång förekommer också understöd ges), anförtro (anförtro ett arbete, anförtro tillsynen över boklådorna). Dessutom görs åtskillnad mellan betydelserna hos verben överlämna och anförtro: Grundarna kan antingen för alltid överlämna dessa boklådor till folkskolor eller endast tillfälligt anförtro dem åt dem (s. 25). Bland substantivuttryck med sakprosakaraktär är följande viktigare: läroanstalter, samhällsinstitutioner, offentliga läsrum, offentliga boklådor (i parentes förklarat – offentliga bibliotek, alltså används boklåda inte i sin nuvarande betydelse), tidningsförteckning (i parentes förklarat – katalog). De sistnämnda ex- 195 emplen visar att man söker efter lämpliga termer och motsvarigheter till internationella ord. Att termer och ord eftersöks framgår också av många andra fall: läraren som sköter boklådan benämns först boklådeansvarig, senare kallas han boklådans tillsyningsman; för att uttrycka tiden för en handling eller företeelse ställs adverbet för alltid mot tillfälligt och tills vidare. Sådant sökande framgår också av den redan nämnda användningen av verben grundlägga och inrätta, anslå och ge. Av dessa par fick några ord (grundlägga, anslå, tillfälligt) kanslispråklig prägel, medan andra (ge, tills vidare) har en icke-saklig stilton. Även hela uttryck skiljer sig åt i detta avseende. Motsättningen mellan adverben för alltid – tillfälligt har en kanslispråklig nyans, men av dessa två former slog bara den senare igenom oförändrad; adverbet för alltid ersätts med bildningar av adjektiven permanent eller tillsvidare. Ödet för Jablonskis olika uttryck (boklådan) står till ens förfogande och har befogenhet (att tillåta att en boklåda inrättas) blev olika: det första kom in i vår kanslipraxis, det andras befogenhet ersattes med rätt. Två uttryck som inte slog rot i kanslispråket förekommer i den förklarande delen: med särskilt syfte ’särskilt’ förbjuda och kommer att ha värde ’kommer att ha kraft, gälla’. Även i reglernas punkter förekommer uttryck som inte hör hemma i kanslispråket, hämtade från talspråket: efter att ha kommit överens med boklådans grundare (i dag skulle vi säga efter att ha samordnat frågan), tar utgifterna på sig ’står själv för kostnaderna’, man behöver inte betala för att läsa, man kan ta ut en liten avgift, man kan också ge någon en viss lön. I dag skulle vi betrakta sådana uttryck som brott mot funktionell stil, men i Jablonskis språk är de intressanta som historiska fakta om kanslispråket. 2. De tjeckiska spararnas förening i Prag [1913 ”Viltis” N 75]. – R., bd 1, s. 156–158. Detta är en del av en längre artikel, ”Dagens drake” (s. 151–158). Den handlar om sparande, och i slutet behandlas stadgarna för den tjeckiska spararföreningen i ett separat avsnitt. Såväl den allmänna delen som stadgedelen innehåller ord och uttryck med anknytning till ekonomi och sparande samt andra sakprosauttryck. Först och främst är användningen av organisationens namn talande: den betecknas med det officiella namnet förbund, Jablonskis själv kallar den förening (en förening grundad under detta namn), men när han behandlar stadgarna använder han ändå förbund: spararförbund, förbundets medlemmar, förbundets organ (publikation), förbundets mål och strävanden (med dagens term – uppgifter). Inom finansområdet finner vi: insättningar, sparkapital, insättningsböcker, gjorda insättningar, sparbanker, kredit- och sparinstitut (s. 154), finansinstitut, institutens räkenskaper (ibid.). Bland de mest intressanta orden finns handlare ’köpman’, verteivos (i parentes – industrimän) ’företagare’, samt levande ’kontanta’ pengar (köp varorna kontant, s. 155). Överlag finns det dock färre kännetecken på kanslispråk här än i genomgången av reglerna för boklådorna. 3. Litauens lärarförbund [1917 ”Santara” N 36]. – R., bd 2, s. 113–117. Detta är stadgar för det litauiska lärarförbundet, utarbetade av Jablonskis. De visar tydligare vilket kanslispråk Jablonskis föreställde sig och hur han skapade det. Dessa stadgar 196 språket och dess förhållande till dagens kanslispråk borde behandlas i en separat artikel. Här ska vi kortfattat diskutera endast dess allmänna särdrag. I förbundets stadgar upprepade Jablonskis många termer, uttryck och syntaktiska konstruktioner som han använt på andra håll och som var allmänt brukade vid den tiden. Men här skiljer sig lexiken, terminologin och stilen redan något från hur det såg ut för tio år sedan – de ligger nu närmare dagens språkbruk. Här finns gott om helt moderna termer, till exempel: förbund, förening, avdelningar, sektioner, säte, och ordkombinationer, till exempel: förbundets stadgar, skolornas representanter, revisionskommitté, allmänt möte. Även många längre formuleringar har fått fäste i dagens språk, till exempel: Förbundets egendom består av; verkställer förbundets stadgar; beslutet är lagligt; var och en kan vara medlem i förbundet; stryks ur förbundets medlemsantal; att i erforderlig utsträckning tillgodogöra sig kulturens frukter. Det finns förstås också här sådant som inte fått fäste och kanske senare förkastades av Jablonskis själv – ordformer, till exempel: įnašos ”bidrag”, mokesnis ”avgift”, uttryck, till exempel: teismo keliu ”på rättslig väg”, įstatai išdirbti ”utarbeta stadgar”, išskiria ”utser” kommittéer ur sin egen krets. Sådana kansliismer var framtvingade och användes eftersom man inte hittat lämpligare, mer litauiska motsvarigheter. Jablonskis sökande märks exempelvis av att han, efter att ha skrivit ordet atmainyti, genast förklarar det med ett annat – pakeisti; det räckte inte med enbart pakeisti, och dagens atšaukti hade då inte den betydelsen, så atmainyti fick stå kvar. Sammanfattande anmärkningar De ansatser till kanslispråk som finns i de granskade artiklarna av Jablonskis hjälper oss att förstå hur vårt kanslispråk utvecklades och föreställa oss dess första steg, tillkomstsätt och inriktningar. Vi ser hur det framväxande kanslispråket hänger samman med det allmänna språkbruket vid den tiden. Många ord och uttryck hämtas från vardagsspråket, och det finns till och med drag av talspråk. Kanslispråkets uttrycksformer är ännu inte fasta; man söker efter lämpliga ord och uttryckssätt, och många används parallellt. Efter hand tränger vissa ord undan andra som använts parallellt, eller så ersätts de av andra. Så till exempel ersattes det till en början använda apšvietimas senare av švietimu, draugovė ersattes av draugija, verksamhetsdokumentet övergick från įstatymo till įstatais, och tiesas ersattes av teisės. Vi finner ord hos Jablonskis som ännu inte var normerade och som senare korrigerades och byttes ut: paliudinimas – liudijimas, nusprendimas – sprendimas, paniekinimas – panaikinimas. Det märks ett ryskt inflytande; vi finner också kalker av ordbildning, till exempel: apšvietimas, apskelbimas, nužiūrėjimas, och konstruktioner bildade efter ryskt mönster, till exempel: tar kostnaderna på sig, vittnesmål om härkomst, ställer dem som förebild. När Jablonskis kom i kontakt med kanslihandlingar kunde inte ens han undgå detta. Jablonskis strävar emellertid efter att skapa ett eget, litauiskt kanslispråk. Först anpassar han befintliga ord och vanliga ordbildningssätt till detta: i hans artiklar finns gott om avledningar med suffixet -imas, till exempel: įstatymai, paliepimas, paliudinimas (pažymėjimo förekommer ännu inte); vi finner också krygininką, bildat med suffixet -ininkas. För det officiella språket 197 används passiva presensparticip, till exempel sprendžiamas balsas. Han skapar framför allt inte nya ord, utan försöker anpassa befintliga ord till kanslispråket, det vill säga terminologisera dem, till exempel: gina ”förbjuder”, leidžia ”skickar” (handlingar), knygyno prievadas ”bibliotekarie”. Vi finner uttryck med generaliserad betydelse, såsom mokymo įstaigos ir sąjungos organas (publikation). Ibland ändrar han också och gör betydelsen av befintliga uttryck mer kanslispråklig, till exempel: turės vertę ”kommer att ha kraft, gälla”, eller väljer ett helt oväntat, till och med uttrycksfullt idiom – padės kūnu versti ”hjälper till att förverkliga”. Jablonskis utarbetade stadgar skiljer sig, som nämnts, från det som förekom i hans första artiklar om kanslispråket. De ligger närmare dagens språk inom området och visar på en viss utvecklingsfas som kanslispråket genomgått. Men språket i Jablonskis stadgar skiljer sig också mycket från språket i motsvarande nutida handlingar. Framför allt gäller skillnaden inte bara enskilda ord eller uttryck, utan även mer grundläggande aspekter – helheten och karaktären. Våra kanslihandlingar är starkt standardiserade och deras stil enhetlig, medan Jablonskis text präglas av ett individuellt uttryckssätt och ofta skymtar tydliga återsken av levande språk. Om det vi med våra ord skulle kalla ”rättighetskränkning” skriver han oväntat: att rättigheterna inte ska inskränkas eller göras till intet. Eller så finner vi inskjutna participkonstruktioner i stadgarna: om förbundet, medan arbetet pågår, ibland kommer ur kurs; de hör efter vad kommittéerna har gjort och hur de har arbetat, och vad de har uppmärksammat. Sådana inslag från en annan funktionell stil förekommer enstaka gånger. I övrigt är Jablonskis individuella stil väl förenad med kanslispråkets behov. Det litauiska kanslispråket har inte följt helt den väg som Jonas Jablonskis styrde in det på. Det har fjärmat sig mer från det enkla talspråket, blivit mer standardiserat och byråkratiserat. Dessa drag är uppenbarligen ofrånkomliga för ett etablerat kanslispråk, men dagens litauiska språk inom detta område är alltför artificiellt avskilt från det enkla språket. En del av skulden kan därför också tillskrivas lingvisterna, eftersom de bidrog alltför lite till att skapa denna språkvariant. Kazimieras Būga intresserade sig framför allt för vetenskapliga frågor och ordförrådet. För Juozas Balčikonis existerade bara det levande språket; han kunde inte föreställa sig ett kanslispråk som inte sammanföll med det. Den senare generationen lingvister – Antanas Salys, Pranas Skardžius och Petras Jonikas – kom in på scenen för sent, när kanslispråkets praxis redan hade tagit fart; de hann bara med det avslutande arbetet. Bland lingvisterna bidrog Jablonskis mest till skapandet av det litauiska kanslispråket. Hans största insats var inte de få artiklarna inom området eller de stadgar han skrev, utan hela hans arbete med att normera språket. Kanslispråket byggdes på den grund för det allmänna språket som han hade lagt. Mottaget 1999-03-17 198 ELEMENTS OF OFFICE LANGUAGE IN JONAS JABLONSKIS’ WRITINGS Sammanfattning Det litauiska kanslispråket utvecklades som funktionell stil i början av 20th-talet. Dess grunder kan lätt spåras i flygblad och tidningsartiklar från den tiden. De flesta av dem handlade om skolors och föreningars verksamhet samt andra företeelser i samhällslivet. Även Jonas Jablonskis skrev flera sådana artiklar. De innehåller ord och uttryck som är utmärkande för kanslispråket. Exempel på denna funktionella stil förekommer ännu oftare i skrifter där de första utgåvorna inom detta område samt föreningars regler och stadgar behandlas. J. Jablonskis var författare till Lärarförbundets stadgar (1917), vilket vittnar om hans bidrag till kanslispråkets utveckling. Stadgespråket ligger nära språket i dokument som skrivs i dag, men är ändå mindre stelt. J. Jablonskis bidrag till kanslispråkets utveckling är uppenbart i hans normativa verksamhet i allmänhet. Det litauiska kanslispråket skapades på grundval av det standardspråk i litauiska som J. Jablonskis lade grunden till. 199