Apie funkcinius stilius ir registrus

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000) Rasუolė VLADARSKIENĖ Vytauto Didžiojo universitetas, Kaunas OM FUNKTIONELLA STILAR OCH REGISTER Den lingvistiska stilistikens gren funktionell stilistik växte fram ur tankar hos företrädare för den Pragska lingvistiska skolan om studiet av språkfunktioner och deras förhållande till icke-lingvistiska faktorer. B. Havráneks resonemang var betydelsefulla för denna teori: han menade att standardspråket kan delas in i funktionella språk, som skiljer sig åt inte bara genom uttrycksmedel utan också genom sin strukturella organisation (Gavranek 1967: 435). Dessa idéer och den funktionella stilistiken utvecklades i Central- och Östeuropa (av ryska, slovakiska, tjeckiska, tyska, polska och bulgariska lingvister). Funktionella stilar studerades särskilt ingående av ryska lingvister. Funktionell stilistik definierar stilar utifrån de kännetecken som används för att skilja dessa språkvarianter från standardspråket som helhet. När funktionell stil definieras betonas oftast ett område för kommunikativ verksamhet (ibland förknippat med former av samhällsmedvetande) eller en talsituation (förknippad med en stereotyp social situation), vars syften och uppgifter avgör urvalet av språkliga medel. Andra lingvister anser, när de definierar funktionella stilar, att det viktigaste inte är kommunikationsområdet eller talsituationen, utan språkets grundläggande funktioner. Även lingvisterna vid Pragskolan följde funktionsprincipen (Gavranek 1967: 436), och därifrån uppkom också termen funktionell stil. Den ryska lingvisten I. Arnold anser att termen är mycket väl vald, eftersom varje stils särdrag avgörs av språkfunktionernas egenskaper inom ett visst kommunikationsområde (Arnold 1990: 247). K. Župerka betraktar däremot kommunikativa faktorer som de huvudsakliga kriterierna för att definiera och klassificera funktionella stilar (Župerka 1985: 57). Litauiska lingvister har, när de definierat funktionella stilar, förenat dessa två synsätt, som i grunden inte motsäger varandra. Inom litauisk stilistik formulerade J. Pikčilingis den första definitionen av funktionell stil: ”Stil är en historiskt framvuxen gren eller variant av det gemensamma nationalspråket, vars egenskaper och särart bestäms av språkets användningsområde och dess funktion” (Pikčilingis 1971: 6). K. Župerka har definierat funktionell stil på ett liknande sätt, men utöver de två huvudfaktorerna som bestämmer funktionell stil – språkets användningsområde och funktioner – lade han också till språkets innehåll (Župerka 1997: 78–79). En kort definition som lyfter fram ett enda huvuddrag ges i ”Terminologisk ordbok i lingvistik”: ”Funktionell stil är en språkvariant som används inom ett visst område av mänsklig verksamhet” (Gaivenis, Keinys 1990: 67). Det har diskuterats mycket och livligt om huruvida funktionell stil hör till språket eller talet (se närmare Bitinienė 1983: 5–7). Vissa lingvister försökte urskilja funkt- 132 …språklig differentiering med utgångspunkt i Ch. Bally, som hävdade att språket innehåller neutrala element och element med en ytterligare stilistisk nyans, kallad social nyans (Bally 1921: 9). M. Kožina grundade till exempel sin indelning av funktionella stilar på stilistiskt markerade språkenheter (Kožina 1973: 194). Detta synsätt har kritiserats eftersom det finns relativt få stilistiskt markerade enheter i språket och eftersom ”texter som hänförs till en viss funktionell stil till största delen består av enheter som används allmänt i andra funktionella stilar och inte är ett specifikt kännetecken för någon enskild stil” (Dolinin 1987: 77). Andra lingvister menar att funktionella stilar uppstår i talprocessen genom urval av uttrycksmedel och hävdar att de endast hör till talet. Man har försökt närma dessa synsätt till varandra genom att skilja mellan språkstil som en vetenskapligt motiverad systemkategori och talstil som denna kategoris konkreta förverkligande i kommunikationsprocessen (Gal'perin 1980: 13). De viktigaste kännetecknen för funktionell stil är extralingvistiska faktorer, kommunikationens specifika inriktning, stilistiska särdrag och lingvistiska kännetecken (se vidare Bitinienė 1983: 8–13). Helheten av extralingvistiska faktorer är tämligen komplex; man är endast enig om de grundläggande extralingvistiska faktorerna. M. Kožina delade in dem i grundläggande faktorer, som bestämmer de särskiljande dragen hos funktionella stilar, och sekundära faktorer, som den funktionella stilens differentiering beror på (Kožina 1983: 68). A. Vasiljeva försökte definiera helheten av de faktorer som bestämmer stilarna. Utifrån sitt eget schema behandlade lingvisten fem funktionella stilar och beskrev var och en utifrån tolv extralingvistiska faktorer: språkanvändningsområde, verksamhetstyper, tanketyp, kommunikationsuppgifter, avsändarens status, mottagarens status, kontaktformer, graden av förberedelse av talets innehåll och form, den huvudsakliga uttrycksformen för talet, kommunikationens organisationsform, typen av kommunikationsatmosfär samt innehållets art och betydelse i standardsituationer (Vasil'eva 1986: 4–5). Liknande extralingvistiska faktorer nämns även av andra lingvister (Fleischer, Michel 1975: 238; Kožina 1983: 68). Vilka faktorer som betraktas som viktigast avgör hur fenomenet funktionell stil förklaras. Oftast talar man om samma saker och räknar upp samma faktorer, men ur en något annorlunda aspekt. Vanligen skiljer man mellan två synsätt på extralingvistiska faktorer och deras inverkan på funktionell stil. Det första synsättet, som bygger på G. Vinokurs och V. Vinogradovs arbeten, kallas villkorligt kommunikativt-kognitivt. Företrädarna för detta synsätt anser att den viktigaste faktor som bestämmer funktionell stil är samhällsmedvetandets form och dess uppgift i samhället (Kožina 1982: 29). Samhällsmedvetandets form förknippas med ett motsvarande kommunikationsområde och en verksamhetstyp. Deras uppgifter och mål bestämmer den funktionella stilens särart, eftersom principerna för urval och användning av språkliga medel beror på dem (Möller 1980: 14). Kommunikationsområdets uppgifter och mål bestäms inte bara av samhällsmedvetandets form utan även av den för området typiska tanketypen, typen av innehåll som förmedlas och talsituationen. Alla dessa extralingvistiska faktorer är nära förbundna med och beroende av varandra. Tillsammans utgör de den funktionella stilens extralingvistiska grund. Vilka enheter som används inom ett visst kommunikationsområde beror på principen om kommunikativ ändamålsenlighet: ur språksystemet väljs de språkenheter som bäst lämpar sig för att förmedla särarten hos kommunikationen inom området (Kožina 1983: 48). Den vetenskapliga stilens viktigaste uppgift är till exempel att förmedla intellektuellt innehåll exakt och argumenterande – detta beaktas vid valet av språkliga medel. 133 …kommunikationsområde beror på principen om kommunikativ ändamålsenlighet: ur språksystemet väljs de språkenheter som bäst lämpar sig för att förmedla särarten hos kommunikationen inom området (Kožina 1983: 48). Den vetenskapliga stilens viktigaste uppgift är till exempel att förmedla intellektuellt innehåll exakt och argumenterande – detta beaktas vid valet av språkliga medel. Företrädarna för ett annat synsätt uppfattar funktionell stil som ett socialpsykologiskt fenomen. Deras förklaring av funktionell stil bygger på sociologi och socialpsykologi. Här är begreppet social roll viktigt, det vill säga etablerade sätt att uppföra sig och handla i en viss situation. Eftersom sociala roller endast är möjliga i kommunikation är de också talroller (Karaliūnas 1997: 89). Funktionell stil betraktas som generaliserade talgenrer som är förbundna med generaliserade sociala roller, såsom forskare, politiker, administratör och journalist (Dolinin 1987: 74). Funktionella stilar är alltså språknormer som samhället har väl införlivat, och talaren själv vet vilket språkligt beteende som förväntas av honom eller henne. Talaren måste uppföra sig (och tala) så som samhället eller en viss social grupp kräver, om talet ska nå sitt mål – det vill säga få den avsedda effekten på mottagaren. För att mer ingående undersöka samspelet mellan sociala roller behöver man tillämpa teorin om informationsöverföring, vars principer ligger till grund för modellen för språklig kommunikation (se vidare Karaliūnas 1997: 99–107). Det finns olika scheman för kommunikativa handlingar. De viktigaste elementen är avsändare, kanal, meddelande, kommunikationskod och mottagare (Sanders 1973: 69–70). Dessa faktorer är de huvudsakliga faktorer som bestämmer meddelandets uttrycksform (det vill säga de språkliga medlen) och således även de huvudsakliga faktorer som bestämmer stilarna. Kommunikanternas sociala roller är särskilt viktiga, eftersom de innefattar även andra yttre kommunikationskoordinater (det vill säga extralingvistiska faktorer): kommunikationsområde, dess dominerande funktion, kommunikationssätt och relationerna mellan kommunikanterna (Dolinin 1982: 72–74). Företrädarna för båda synsätten urskiljer således i själva verket samma extralingvistiska faktorer. Traditionella funktionella stilar skiljer sig från talgenrer endast genom graden av generalisering och bör betraktas som klasser av talgenrer med gemensamma drag vad gäller verksamhetsområde och art (Dolinin 1982: 75). Vanligen hävdas det att den funktionella stilens särart bestäms av kommunikativa uppgifter – texten skapas med sådana språkliga medel som bäst motsvarar den information som man vill förmedla. Funktionella stilar återspeglar inte bara den kommunikativa verksamhetens särart utan även den traditionella föreställningen om denna typ av verksamhet, vilken har vuxit fram i ett visst samhälle (Dolinin 1987: 75). När samhällets syn på ett visst verksamhetsområde förändras, förändras också de medel som väljs för att skapa texter inom området. De första ansatserna till en litauisk administrativ stil i Lill-Litauen vittnar till exempel om det obligatoriska härskardyrkandet i dåtidens samhälle: förordningar kännetecknas av ”uppräkning av härskarens samtliga titlar, med olika pompösa epitet tillagda till titlarna” (Palionis 1995: 96). Texter inom samma område kan skilja sig åt i vissa stilistiska drag mellan olika kulturer. Till exempel är den franska vetenskapliga stilen mer känsloladdad och personlig… 134 … än litauiska eller ryska. K. Dolinin förklarar detta faktum inte enbart med traditionen. Han menar att traditionen bevaras så länge den motsvarar något samhälleligt behov (Dolin in 1982: 73). En annan omdiskuterad fråga inom funktionell stilistik är stilarnas nomenklatur och klassificering. Diskussioner uppstår ofta därför att samma företeelser tolkas på olika sätt. Det har funnits många olika stilklassificeringar (se Župerka 1985: 55–60; Fleischer, Michel 1975: 61). Termen funktionell stil antyder att klassificeringen bör grundas på språkfunktioner. Det var också vad B. Havránek gjorde när han, utifrån fyra funktioner, urskilde fyra språk (stilar): den kommunikativa funktionen – talspråket; den praktiska specialfunktionen – det sakliga språket; den teoretiska specialfunktionen – det vetenskapliga språket; den estetiska funktionen – skönlitteraturens språk. J. Mistrik betraktar de tre första funktionerna som aspekter av en och samma funktion – informationsöverföring (Mistrik 1985: 25). Även V. Vinogradovs klassificering av fem funktionella stilar (vardaglig, saklig, vetenskaplig, publicistisk och skönlitterär) utifrån tre språkfunktioner (kommunikation, meddelande och påverkan) har kritiserats, eftersom fler funktionella stilar urskiljs än språkfunktioner. Lingvister har utgått från talaktens funktioner när de tillämpat K. Bühlers och R. Jakobsons teorier (se Bitinienė 1983: 13–14). Den funktionella klassificeringsprincipen har kritiserats för att en och samma stil kan kännetecknas av mer än en funktion (Kožina 1982: 28; Solganik 1982: 43). En annan inriktning inom klassificeringen utgår från de faktorer som bestämmer stilarna. Två grupper av klassificeringar utifrån extralingvistiska faktorer kan urskiljas. Den första gruppen omfattar klassificeringar av funktionella stilar efter formerna för det samhälleliga medvetandet. M. Kožina, som lade grunden för denna klassificering, hävdade att det är logiskt att urskilja funktionella stilar med hänsyn till formerna för det samhälleliga medvetandet (vetenskap, politik, rätt, konst), vilka motsvaras av vissa verksamhetstyper och kommunikationsområden (Kožina 1983: 67–68). Den vardagliga stilen har dock ingen motsvarande form av samhälleligt medvetande. Det finns klassificeringar som bygger på verksamhetstyper eller kommunikationsområden utan att deras samband med formerna för det samhälleliga medvetandet betonas (Vasil'eva 1986: 4). Den andra gruppen omfattar åtskillnad mellan språkvarieteter utifrån talarnas sociala roller och den sociokulturella kontexten (Dolin in 1987: 74). Enligt K. Dolinin är funktionella stilar generaliserade talgenrer som återspeglar sociala roller. Deras antal är inte exakt fastställt: de kan vara fem eller sju (som i traditionella klassificeringar), eller fler. Företrädare för den praglingvistiska skolan anser att funktionella stilar kan klassificeras med hänsyn till de objektiva och subjektiva faktorer som påverkar dem. Vetenskaplig och administrativ stil påverkas av objektiva faktorer, vardaglig och konstnärlig stil av subjektiva faktorer, och publicistisk, retorisk och essäistisk stil av både objektiva och subjektiva faktorer (Mistrik 1985: 423). Inom litauisk stilistik finns ingen egen klassificering av stilar. Litauiska stilistikforskare har utgått från erfarenheterna hos lingvister i andra länder. J. Pikčilingis urskilde funktionella stilar efter samhälleliga verksamhetsområden, liksom de ryska lingvisterna (Pikčilingis 1971: 276–277). K. Župerka klassificerade funktionella stilar enligt dikotomiprincipen, med utgångspunkt i ord- 135 kų stilistika ir atsižvelgdamas į visuomeninės veiklos rūšis (Župerka 1983: 99; 1997: 79). Det är intressant att i stort sett samma funktionella stilar urskiljs med utgångspunkt i olika kriterier. De urskiljs intuitivt, varefter varje forskare på sitt eget sätt förklarar deras extralingvistiska grund (Vasiljeva 1986: 4). J. Skrebnev kritiserade alla klassificeringar av funktionella stilar och hävdade att det i själva verket inte finns några ”traditionella stilar”: det finns bara individuella stilklassificeringar – de stilar som V. Vinogradov urskiljer, de stilar som postuleras av I. R. Galperin, E. S. Riesel, J. S. Stepanov och så vidare (Skrebnev 1975: 48–49). K. Župerka, forskare inom litauisk stilistik, anser inte att den rådande situationen är bristfällig: ”en klassificering utifrån en enda grund gör det inte möjligt att behandla det komplexa stilfenomenet uttömmande; olika stilklassificeringar behövs” (Župerka 1987: 195). Till funktionell stilistik anknyter registerteorin, som uppstod inom engelsk textlingvistik och har mycket gemensamt med den socialpsykologiska tolkningen av funktionella stilar. Enligt K. Župerka krävs en mer finfördelad indelning av dessa stilar för att beskriva mångfalden i språkets stilistiska funktion, med hänsyn till de många faktorerna i talakten (Župerka 1995: 8). Termen register används ofta för att beteckna vilken språkvariant som helst och kritiseras därför ibland. D. Crystal föreslår att termen endast används om sådana språk- (tal-)varianter som urskiljs utifrån sociala situationer (till exempel vetenskapens och religionens register) (Crystal 1990: 260). Engelska lingvister använder alltså termen register när de talar om tal inom olika kommunikationsområden, medan termen stil reserveras för skönlitteratur, som inte betraktas som ett separat register. Olika situationer kräver olika sätt att tala. Valet av talform avgörs inte av själva det faktum som diskuteras eller av önskan att beskriva det, utan av att en viss talform, det vill säga en språkvariant som definieras som register, används i ett visst konkret fall (Halliday ir kt. 1964: 87). I talsituationen agerar man så som de sociala rollerna kräver, och dessa påverkar också valet av lämpligt register (ofta sker detta omedvetet). Om det valda registret inte passar talsituationen uppstår stilfel, vilka är särskilt vanliga när man talar ett främmande språk (Sanders 1977: 139). Registren skiljer sig från varandra genom olika uttrycksmedel – syntaktiska, lexikala och fonologiska (till exempel skiljer sig engelskt kyrkospråk från andra register endast genom sin särpräglade röstkvalitet). Det är inte ett enskilt språkelement utan en kombination av flera element som visar att något hör till ett visst register; språket innehåller också element som, eftersom de är universella, används i olika register (Halliday ir kt. 1964: 88). Lingvister i Öst- och Centraleuropa har framfört liknande påståenden om funktionella stilar: samma språkelement kan användas i olika funktionella stilar, men deras kombinationer är karakteristiska för enskilda stilar. Klassificeringen av funktionella stilar skiljer sig från registerklassificeringen; de senare delas in betydligt mer detaljerat. Det finns två huvudsakliga klassificeringar av register. De skiljer sig åt i fråga om antalet faktorer, men motsäger i grunden inte varandra – den andra klassificeringen utvidgar den första. 136 En av dem är klassificeringen enligt tre faktorer som påverkar valet av register: 1) talets område – det samhällsområde där tal används; utifrån denna faktor skiljer man mellan register för politik, tekniska vetenskaper och personliga relationer; 2) talets form – sättet att tala, framför allt skillnaden mellan talat och skrivet språk; exempelvis kan det finnas talade och skrivna politiska register; 3) talets kvalitet – förhållandet mellan deltagarna i talakten, oftast definierat utifrån motsättningen mellan familiaritet och formalitet; utifrån denna faktor kan registret för personliga relationer delas in i vänligt, respektfullt eller familjärt (Halliday ir kt. 1964: 87; Crystal 1990: 187, 196, 260–261). Den andra klassificeringen utarbetades av R. Hasan med utgångspunkt i M. A. K. Hallidays och andra lingvisters (J. Ellis, J. Ure) forskning. Hon angav fem faktorer enligt vilka register klassificeras: 1) talets ämne, 2) typen av talsituation, 3) taldeltagarnas roller, 4) talets karaktär, 5) talets form (Hasan 1975: 215–221). Talets ämne definieras som det man talar om. Det utgör talets innehåll. Talets ämne bestämmer delvis valet av lexik; exempelvis är den typiska lexiken en annan när man talar om vulkaner än när man talar om en musikalisk komposition. Typen av talsituation kännetecknas av syftet med samspelet mellan taldeltagarna, vilket är anledningen till att talet används. Möjliga situationstyper har samband med talets ämne. Här följer två exempel där talets ämne är detsamma – smycken – medan situationstyperna skiljer sig åt: en expertvärdering (1) och en försäljning (2). Därför används olika register: 1. Ringen är tillverkad av guld med finheten 585⁰, guldvikten är 2 g, stenen är en ädelsten av klass III. Ringens värde är 300 Lt. 2. Här är ett utmärkt smycke. En mycket vackert tillverkad ring. Stenen gnistrar fantastiskt i dagsljus, och ännu mer i elektriskt ljus. Den passar utmärkt till en aftonklänning. Prova den. Ser ni, den passar precis er hand. Taldeltagarnas roller är de sociala roller som människor som kommunicerar och använder språk har – far, son, lärare, försäljare osv. I varje enskilt fall kommer talaren att handla enligt den roll som hen spelar och välja sådana språkliga medel som motsvarar rollen. Deltagarnas roller i talakten beror också i hög grad på situationstypen. I en pedagogisk situation är de sociala rollerna till exempel lärare och elev. Om en lärarinna i klassrummet kommunicerar med en elev som också är hennes dotter, kommer deras relation att vara som mellan lärare och elev, inte som mellan mor och dotter. Även avståndet i relationen mellan taldeltagarna är viktigt; det uttrycks genom kommunikationens atmosfär. Den bedömer 137 utifrån graden av formalitet och familiaritet. Denna egenskap är särskilt tydlig i register för personliga relationer. Talarnas roller och avståndet i deras relation påverkar valet av lexikala och syntaktiska registermedel. Talets karaktär kan ha samband med de tre faktorer som redan har behandlats. Till exempel kommer talet i en försäljningssituation, där samtalsämnet är ett köp och deltagarnas roller är säljare och köpare, att vara övertalande, medan en befallande karaktär är omöjlig. Säljaren smickrar, men befaller inte. I en situation där en hypotes förklaras kommer talets karaktär att vara förklarande, inte vädjande. Det går att förutse typiska strukturella kännetecken hos texter med olika talkaraktärer; till exempel är orsakssambanden tydliga i en övertygande text. Talformen har samband med kommunikationskanalen och kan vara skriftlig eller muntlig. Den är dock inte direkt beroende av den materiella formen för överföringen av meddelandet. Till exempel är protokoll från Seimas sammanträden som ges ut i separata publikationer, trots att de återges i skriftlig form, inte ett exempel på skriftligt tal. Nyheter som läses upp i television eller radio hör å andra sidan inte till den muntliga formen. Det viktiga är alltså inte hur meddelandet överförs, utan särdragen hos dess språkliga medel – dessa utgör ett utmärkande kännetecken för registren. När vi till exempel börjar prata med en utlänning på gatan som talar vacker litauiska märker vi att han talar på ett sätt som inte riktigt passar – korrekt, men med skriftspråkliga drag, eftersom han ännu inte behärskar språket tillräckligt väl för att känna av skillnaderna mellan registren. Talformen påverkar valet av syntaktiska medel: i talspråket finns många ellipser och ofullständiga meningar, eftersom information inte förmedlas enbart verbalt; icke-verbala kommunikationsformer används också, såsom gester och mimik, och talets omständigheter har betydelse. Var och en av de fem angivna faktorerna påverkar urvalet av språkliga medel under talprocessen (det är så det lämpliga registret väljs), och därför förändras registret när någon av dem förändras. Antalet register är inte fastställt, eftersom varianterna av varje enskild faktor inte har räknats exakt, med undantag för talformerna, som är två. För övrigt kan det visserligen teoretiskt finnas många olika kombinationer av faktorer, men man kan inte hävda att de saknar samband med varandra. Om talets ämne till exempel är språkvetenskap är det föga sannolikt att talets karaktär skulle vara smickrande eller provocerande. De viktigaste faktorerna är alltså talets ämne och situationstypen; de avgör delvis hur de övriga faktorerna påverkar. Av de beskrivningar av funktionella stilar och register som har presenterats framgår det att dessa lingvistiska teorier betraktar vissa talfenomen på liknande sätt och att de faktorer som används för att skilja mellan funktionella stilar och register också liknar varandra. De funktionella stilar som K. Dolinin definierar ligger särskilt nära registren. Registerteorin bygger visserligen på textsemantik och kan därför inte likställas med funktionell stilistik; dess forskningsområde är bredare. Teorierna kan dock med framgång kombineras vid studiet av icke-konstnärliga stilar (särskilt vardagliga), vilket skulle göra det möjligt att mer ingående belysa talets regelbundenheter inom vissa kommunikationsområden. Mottagen 1999 02 24 138 LITERATŪRA Arnol'd I. 1990: Stilistika sovremennogo anglijskogo jazyka, Moskva: Prosveščenie. Bally Ch. 1921: Traité de stylistique française 1, Heidelberg: Carl Winters Universitätsbuchhandlung. Bitinienė A. 1983: Mokslinis stilius, Vilnius: LTSR aukšt. ir spec. vid. mokslo m-ja. Crystal D. 1990: A dictionary of linguistics and phonetics, Oxford and Cambridge: Blackwell. Dolinin K. 1982: Stil’ v obščesemotičeskoj perspektive. – Osnovnye ponjatija i kategorii lingvostilistiki, Perm’, 71–79. Dolinin K. 1987: Stilistika francuzskogo jazyka, Leningrad: Prosveščenie. Fleischer W., Michel G. 1975: Stilistik der deutschen Gegenwartssprache, Leipzig: Bibliogr. Inst. Gaivenis K., Keinys S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa. Gal’perin I. 1980: Problemy lingvostilistiki. – Novoe v zarubežnoj lingvistike 9: Lingvostilistika, Moskva, 5–34. Gavranek B. 1967: O funkcional’nom rassloenii literaturnogo jazyka. – Pražskij lingvističeskij kružok, Moskva, 433–443. Halliday M. A. K. ir kt. 1964: Halliday M. A. K., Mc Intosh A., Strevens D. D. The Linguistic Sciences and Language Teaching, London: Longmans. Hasan R. 1975: Code, Register und sozialer Dialekt. – Sprachliche Kode und soziale Kontrolle, Düsseldorf: Pädagogischer Verlag Schwann, 191–235. Karaliūnas S. 1997: Kalba ir visuomenė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Kožina M. 1973: O rečevoj sistemnosti funkcional’nogo stilja. – Sbornik naučnych trudov Moskovskogo pedagogičeskogo instituta inostrannych jazykov 73, Moskva, 192–196. Kožina M. 1982: Jazyk i stil’ v funkcional’nom aspekte. – Osnovnye ponjatija i kategorii lingvostilistiki, Perm’, 15–34. Kožina M. 1983: Stilistika russkogo jazyka, Moskva: Prosveščenie. Mistrik J. 1985: Štylistika, Bratislava. Möller G. 1980: Praktische Stillehre, Leipzig: Bibliogr. Inst. Palionis J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Pikčilingis J. 19711: Kas yra stilius, Vilnius: Vaga. Pikčilingis J. 19712: Lietuvių kalbos stilistika 1, Vilnius: Mintis. Sanders W. 1973: Linguistische Stiltheorie, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht. Sanders W. 1977: Linguistische Stilistik, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht. Skrebnev J. 1975: Očerki teorii stilistiki, Gor’kij. Slovar’ 1990: Lingvističeskij ènciklopedičeskij slovar’, Moskva: Sovetskaja ènciklopedija. Solganik G. 1982: K probleme klassifikacii funkcional’nych stilej na intralingvističeskoj osnove. – Osnovnye ponjatija i kategorii lingvostilistiki, Perm’, 43–52. Vasil’jeva A. 1986: O celostnom komplekse stileopredeljajuščich faktorov na urovne makrostilej. – Funkcional’naja stilistika: teorija stilej i ich jazykovaja realizacija, Perm’, 4–11. Vinogradov V. 1963: Stilistika. Teorija poètičeskoj reči. Poètika, Moskva: Izdatel’stvo AN SSSR. Župerka K. 1983: Lietuvių kalbos stilistika, Vilnius: Mokslas. Župerka K. 1985: Kiek stilių lietuvių kalboje. – Mokymo ir auklėjimo klausimai 17, 55–60. Župerka K. 1987: Stilių normų atspindys metakalbiniuose komentaruose. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 194–199. Župerka K. 1995: Kalbos priemonių konkurencija kaip lietuvių kalbos stilistikos objektas, Šiauliai: Šiaulių pedagoginis institutas. Župerka K. 1997: Stilistika, Šiauliai: Šiaulių universitetas. 139 ON FUNCTIONAL STYLES AND REGISTERS Summary The paper reviews the main theories of functional styles and registers. On the basis of the extralinguistic factors defining a functional style, a distinction is made between two of its treatments. Following the first one, the main factor deciding the type of functional style is the form of social consciousness and its role in a society; it is related to the type of activities or area of communication. Adherents of the second treatment take a functional style as a social and psychological phenomenon. There is a variety of classifications of functional styles. Some of them are motivated on the basis of the language functions, whereas the others are based on the decisive factors of the style. Therefore, different criteria lead to the distinction of the same functional styles – scientific, administrative, publicistic, colloquial (everyday), artistic (belles-lettres). The variety of styles is important for us in order to be able to exhaustively define the complicated phenomenon of style. The register theory, which evolved in English text linguistics, like the theory of functional styles, dwells on the usage of different language varieties in different social situations. The theories of functional styles and registers could be combined when studying non-artistic styles, especially everyday, or colloquial, style. 140