Lietuvių „dativus cum infinitivo“ ir latvių infinityviniai santykiniai sakiniai

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000) Axel HOLVOET Lietuvių kalbos institutas, Vilnius LITAUISKA DATIVUS CUM INFINITIVO OCH LETTISKA INFINITIVISKA RELATIVA SATSER I denna artikel behandlas utvecklingen av vissa infinitivkonstruktioner i litauiska och lettiska, särskilt med hänsyn till den litauiska konstruktionen dativus cum infinitivo och dess genetiska motsvarigheter i lettiska1. I litauiska används två varianter av konstruktionen dativus cum infinitivo som uttrycker objektets ändamål: i det ena fallet har substantivets dativ objektfunktion, t.ex. nupirkau arklį laukams arti, i det andra subjektfunktion, t.ex. įpyliau pieno šuniukams užlakti (exempel enligt Vytautas Ambrazas 1995). Dessa varianter har emellertid sitt ursprung i en och samma konstruktion. Det förefaller som om dativus cum infinitivo uppstod vid en tid då infinitiven ännu var en nominalform, sannolikt dativformen av ett handlingsnamn [nomen actionis], så den kan beskrivas som ”en från satsens kärna beroende dubbel ändamålsdativ (syftesdativ)” (Ambrazas 1995: 79). Därför kan ett sekundärt samband mellan infinitiven och substantivet, som mellan ett predikat och dess underordnade objekt eller subjekt, ha uppstått först senare, när infinitiven utvecklades till en rent verbal form. Nu när infinitiven har förlorat sin ursprungliga nominala karaktär kan vi tala om substantivets objekt- eller subjektfunktion i förhållande till infinitiven. Förändringen av infinitivens karaktär kan möjliggöra en fortsatt utveckling av konstruktionen dativus cum infinitivo och till slut även dess försvinnande. Just en sådan process ägde rum i de slaviska språken, där dativus cum infinitivo är belagd men numera inte längre används någonstans (belägg i fornkyrkoslaviska och forn tjeckiska samt litteraturhänvisningar citeras av Ambrazas 1995: 83).2 I lettiska finns motsvarigheter endast till den andra av de nämnda varianterna: som ett reliktfenomen är dativus cum infinitivo belagd, där dativen har infinitivens subjektfunktion (se Endzelīns 1951: 990): lai paliek galotnīte putniņiem uzmesties ’så att den lilla toppen blir kvar för fåglarna att slå sig ned på’. 1 Författaren tackar professor Vytautas Ambrazas, som vänligt samtyckte till att läsa och kommentera den första versionen av denna artikel. För de felaktigheter och misstag som återstår i artikeln ansvarar endast författaren. 2 Jfr Stang (1966: 447–448), Ambrazas (1995: 74–75). 105 Det verkar som om den första varianten med objektets dativ inte har någon motsvarighet i vare sig standardlettiska eller de flesta lettiska dialekterna3. Den nämnda meningen är belagd även med det relativa pronomenet kur före infinitivkonstruktionen (se Endzelīns 1951: 990): lai paliek galotnīte, kur putnam uzmesties ”så att det blir kvar en liten topp där fågeln kan slå sig ned | där fågeln kan slå sig ned”. På så sätt bildas en infinitivisk relativsats – en syntaktisk typ som är mycket karakteristisk för lettiskan, men nästan okänd i litauiskan. Mer exakt används i litauiskan (liksom i de slaviska språken) bara en variant av den, där relativsatsen är beroende av det formellt outtryckta subjektet i en existentialsats (t.ex. det finns | finns inte något att äta) eller av det formellt outtryckta objektet i en possessiv konstruktion med verbet ha (t.ex. jag har | har inte något att äta); om dessa konstruktioner, se Ambrazas m.fl. 1994: 670. Motsvarigheter till denna variant återfinns redan i fornöstslaviska och moderna slaviska språk, jfr fornöstslaviska ne imatъ česo ěsti, l. (nie) mają co jeść och liknande. I lettiskan kan sådana relativsatser också bestämma substantiv, t.ex. Es paņēmu grāmatas, ko lasīt atpūtas laikā ”Jag tog med mig böcker att läsa (| för att läsa) på fritiden”. Sådana infinitiviska relativsatser skiljer sig från vanliga relativsatser (där predikatfunktionen innehas av en finit verbform) genom att de inte uttrycker ett faktiskt tillstånd förknippat med det objekt som substantivet de bestämmer betecknar (t.ex. Grāmatas, ko es lasu ”Böckerna som jag läser”), utan endast en möjlighet förknippad med detta objekt, dess ändamål (Grāmatas, ko lasīt ”böcker att läsa, böcker som man kan läsa”). Eftersom lettiska infinitiviska relativsatser saknar motsvarigheter i både litauiska och slaviska språk, kan man anta att sådana satser är nybildningar i lettiskan. Det är uppenbart att de funktionellt står mycket nära dativ med infinitiv. Båda konstruktionerna har en mellanställning mellan attribut och ändamålsadverbial. Vytautas Ambrazas skriver om dativ med infinitiv att denna konstruktion endast undantagsvis har en ren attributiv funktion (t.ex. i meningar som Den där yxan att hugga ved med har blivit helt slö), medan den vanligtvis ”är knuten till ett verb och till det substantiv eller pronomen som verbet styr”, t.ex. Jag tog med störar att sätta upp ett staket med (Ambrazas 1995: 77), så dess funktion ligger nära ändamålsadverbialets. Lettiska infinitiviska relativsatser är formellt knutna till ett substantiv, såsom attributiva relativsatser, men kan också förstås som adverbialsatser, jfr: paņēmu grāmatas, ko lasīt atpūtas laikā | paņēmu grāmatas, lai tās lasītu Enligt de uppgifter som Lidija Leikuma har lämnat förekommer konstruktioner av typen dativus cum infinitivo med dativ i objektfunktion även i de latgaliska dialekterna. Innan uppgifter om konstruktionens karaktär och utbredning i de latgaliska dialekterna har publicerats är det svårt att bedöma deras betydelse för tolkningen av utvecklingen av konstruktionen dativus cum infinitivo i lettiskan. 106 atpūtas laika. Lettiska infinitiviska relativsatser hör till den satskategori som F. R. Palmer (Palmer 1986: 178–179) kallar ”relativa ändamålssatser” (relative purpose clauses). I dessa satser, som intar en mellanställning mellan attributiva (relativa) satser och adverbiella ändamålssatser, används verbformer som är typiska för adverbiella ändamålssatser: ofta är det infinitiv, men även konjunktiv och perifrastiska konstruktioner med optativ betydelse förekommer4. Det finns också skillnader mellan dativ med infinitiv och lettiska infinitiviska relativsatser: i det första fallet kan dativen endast beteckna handlingens aktör eller objekt, medan sådana begränsningar saknas i det andra. Eftersom infinitiviska relativsatser som är beroende av det outtryckta subjektet i en existentiell konstruktion (satser av typen det finns något att äta) är belagda i litauiska och slaviska språk, är det möjligt att sådana satser fick vidare spridning i lettiskan och började användas även för att bestämma substantiv. I så fall måste de infinitiviska relativsatserna ha trätt i stället för andra, äldre konstruktioner, och det förefaller fullt rimligt att de började användas just i stället för infinitivkonstruktioner. Subjektet till handlingen i infinitiven i lettiska infinitiviska relativsatser uttrycks alltid med dativ, om det uttrycks formellt, precis som i alla andra infinitivsatser. Därför kan infinitiv med dativ ersättas av en infinitivisk relativsats utan ytterligare morfosyntaktiska förändringar: det räcker att sätta in ett relativt pronomen eller adverb före infinitiven (galotnīte putnam uzmesties → galotnīte kur putnam uzmesties). När dativen har objektfunktion är skillnaden mellan de båda konstruktionerna tydligare, eftersom infinitivens objekt i den infinitiviska relativsatsen uttrycks med ackusativ, inte dativ: Nopirku zirgu, ar ko laukus art. Lettiska infinitiviska relativsatser måste vara ett tämligen gammalt fenomen, eftersom de sannolikt också finns latent i den moderna debitivens struktur. Som bekant har debitiv utvecklats ur en sammansatt satskonstruktion med relativsats, och prefixet i debitiv jā- (i vissa dialekter ju-, härlett ur den ursprungliga ackusativ- eller instrumentalisformen *juo) är ett spår av det relativa pronomenet. Konstruktionen lauks ir jāar måste ha uppstått ur 4 I latinet användes här konjunktiv, t.ex. Scribebat... orationes, quas alii dicerent ”Han brukade skriva tal som andra skulle hålla” (Cicero, Brutus, se Palmer 1986: 178). I dagens lettiska används i relativa ändamålssatser, vid sidan av infinitiv, även indikativ med partikeln lai, som ofta betraktas som en ersättning för imperativets tredje person, t.ex. nolēma iecelt kasieri, kas lai to naudu uzglabātu (A. Deglavs) ”beslutade att utse en kassör för att förvara pengarna”. Fördelningen av infinitiv och lai-konstruktioner lai i lettiska relativa ändamålssatser har inte undersökts. 107 den tidigare strukturen *ir lauks juo art, där *juo motsvarar det moderna relativa pronomenet kuo. I dagens språk fogas prefixet ją- visserligen inte till infinitivformen (med undantag för formen jabūt ’det behövs att vara’, som just bygger på infinitiven), utan till tredje person singularis av presens. Alla forskare instämmer inte i den tanke som framförts av Prellwitz och Endzelynas, nämligen att tredje person-formen här intog infinitivens tidigare plats. Mühlenbach (Mühlenbach 1907: 322) menade att debitivets prefix från början fogades till en tredje person-form med opersonlig betydelse, och tolkade man (ir) jubrauc som ’jag har något att åka på’. Det verkar också som om Fraenkel var benägen att betrakta tredje person-formen som debitivets ursprungliga grund, eftersom han jämför det lettiska debitivet med konstruktioner i litauiska dialekter där tredje person-formen förekommer i stället för infinitiven, såsom jam nebebus, kas ėda ’er wird nichts mehr zu fressen haben, jam nebebus ko ėsti’ (Fraenkel 1928); av detta kan man dra slutsatsen att han såg ett genetiskt samband mellan dem. Det har dock ännu inte bevisats att de nämnda konstruktionerna i litauiska dialekter är gamla. Från dialekterna i Vilniusområdet citerar Fraenkel också konstruktionen nėr kam ažtaria rūsičios žadėlios ’nicht einer ist da, der... für mich Fürsprache einlegen könnte bei zornigen Worten’ (Fraenkel 1936); en liknande konstruktion förekommer också i ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika”: Nėr kam turgun važiuoja (Ambrazas ir kt. 1994: 671). Användningen av dativ kan här förstås endast om vi går med på att tredje person-formen intog infinitivens plats: nėra kam turgun važiuoti, nėra kam užtarti. Tredje person-formen fick troligen fäste här eftersom den användes i konstruktioner där det relativa pronomenet betecknade handlingens aktör, t.ex. nėra kas dirba ’non est, qui laboret’ (jfr Ambrazas ir kt. 1994: 671). De nämnda litauiska konstruktionerna utgör alltså inte tillräcklig grund för att avvisa Prellwitz och Endzelynas tanke att debitivets prefix jā- ursprungligen fogades till infinitiven, även om det förefaller som om Endzelynas själv senare övergav sin tidigare uppfattning, troligen under Fraenkels inflytande (se Endzelīns 1951: 885–886; författaren upprepar här inte sin tidigare uppfattning, utan citerar i stället konstruktioner från litauiska dialekter som Fraenkel anför). Orsakerna till att infinitiven i det lettiska debitivet ersattes av tredje person-formen har hittills inte förklarats. Det är möjligt att orsakerna till denna förändring liknade dem som ledde till att tredje person-formen infördes i de nämnda litauiska konstruktionerna, men vissa argument talar emot detta. Som nämnts tidigare måste de litauiska konstruktionerna nėra kam turgun važiuoja, nėra kam užtaria ha uppstått under inflytande av sådana konstruktioner där det relativa pronomenet betecknade handlingens aktör (t.ex. nėra kas dirba), och sådana konstruktioner kan inte ha påverkat debitivets senare utveckling, eftersom ingen debitivform bygger på dem. För det första visar prefixformerna (*juo, *jā) att debitivet härrör från konstruktioner med ackusativ, instrumentalis eller genitiv i den relativa satsen; några spår av nominativ eller dativ (motsvarande liknande former i litauiska konstruktioner nėra kam užtarti / nėra kas užtaria) finner vi inte här. För det andra kan uppkomsten av den särskilda litauiska dialektkonstruktionen jam nebebus, kas ėda ha påverkats av ett fenomen som ännu är fullt levande i litauiskan… 108 fenomenet med objektets nominativ: användningen av nominativformen kas bör här troligen jämföras med konstruktioner av typen kas reikia daryti, kas buvo daryti (se Ambrazas 1995: 91–93). En sådan objektsnominativ kan ha uppstått i relativa satser med infinitiv (nėra kas ėsti = nėra ką / ko ėsti), i vilka tredje person-formen senare infördes (nėra kas ėda ‘nėra ko ėsti’). I lettiskan förefaller ett sådant inflytande från objektets nominativ osannolikt. Å andra sidan kan man anföra flera argument för att debitivets ursprungliga grund just var en relativsats med infinitiv: 1) den reliktiska formen jabūt5; 2) det faktum att relativa infinitivsatser fortfarande används i lettiskan och kan stå i direkt samband med de ursprungliga, reliktiskt bevarade formerna i debitivet, med den enda skillnaden att den relativa pronomenstammen *yo- ersattes av pronominalstammen *kʷo-; 3) att relativa finalsatser, till vilka de här behandlade relativa satserna hör, oftare har andra verbformer än indikativformer6; 4) att relativa finalsatser med infinitiv i vissa fall är belagda både i litauiska och i slaviska språk. Om Prellwitz och Endzelynas uppfattning att en infinitivkonstruktion ligger till grund för det lettiska debitivet är riktig, kan man anta att relativa infinitivsatser i lettiskan är ett ganska gammalt fenomen, med rötter i ett förhistoriskt skede av språkets utveckling. Detta framgår av den arkaiska användningen av pronominalstammen *yo- i relativ pronominal betydelse, bevarad som en relikt i debitivet, i stället för den senare *kʷo-7. Sådana satser fanns emellertid troligen ännu inte i urgermanska baltiska: där var infinitiven 5 Fler sådana reliktformer kan ha förekommit, men eftersom de äldre lettiska texterna innehåller många morfologiska fel kommer deras tolkning att förbli omdiskuterad. Exempelvis är de former som Elger använder, daudze man no jums iarunat und iatēsōt (Evangelia et epistolae 19r), oklara, särskilt eftersom vi också finner mums nenek wairak iarunna (ibid. 12r, žr. Evangelien und Episteln ins Lettische übersetzt von Georg Elger... Bd. 1. Texte, hrsg. von Kārlis Draviņš, Lund 1961). 6 V. Ambrazas nämner också konstruktioner med presensparticip, som han med rätta jämför med dativus cum infinitivo och med de lettiska konstruktioner ur vilka debitivet uppstod: nebuvo kas bedirbęs, nėra kas valgą (se Ambrazas 1990: 115–116). I allmänhet kan användningen av particip i relativa satser betraktas som ett arkaiskt fenomen som ärvts från urspråket (jfr Ambrazas 1989; 1990: 121–122); därför förefaller det a priori inte särskilt troligt att particip skulle ha trängt in i de nämnda konstruktionerna på senare tid och intagit infinitivens plats. Man kunde snarare förvänta sig att particip skulle ersättas av andra former än att de skulle spridas vidare. Ändå är nominativobjektet i participkonstruktionen nėra kas valgo ’det finns inget att äta’ troligen förbundet med den ursprungliga användningen av infinitiv i stället för det senare participet, eftersom det är svårt att förklara på annat sätt än som ett spår av nominativus cum infinitivo. I de fall då det relativa pronomenet har subjektfunktion (nebuvo kas bedirbęs) förefaller participbruket vara arkaiskt. När tredje person-formen infördes i stället för participen kan en liknande process samtidigt ha ägt rum även i relativa infinitivsatser. 7 Även om sambandet mellan den relativa pronomenstammen *yelo- och den demonstrativa pronomenstammen *i- i de baltiska språken inte är helt klart (se Brugmann 1911: 331, 347–348, Stang 1966: 233–234), råder det ingen tvekan om att den relativa användningen av stammen *ye/o- är ärvd från urspråket; därför råder det heller inget tvivel om den arkaiska karaktären hos användningen av den pronominalstam som bevarats i debitivet. A. Rosinas (1975: 169) förnekar relativ användning av pronomenet jis, ji (som han inte skiljer från det relativa *ye/o-) i urgermanska baltiska, men han tar inte hänsyn till det lettiska debitivets ursprung. 109 troligen ännu var en form av nominal karaktär. Att infinitivens ursprungliga nominala karaktär vittnar just det litauiska dativus cum infinitivo. Den nämnda strukturella typen *ir lauks juo art fick med tiden en modal funktion: i dagens språk betyder lauks ir jaur helt enkelt ’man måste plöja åkern’. I vissa dialekter har dock den ursprungliga betydelsen hos dessa konstruktioner delvis bevarats; detta illustreras av den tidigare nämnda meningsvarianten med debitiv i stället för infinitiv (se Endzelīns 1901: 73 = 1971: 149–150): lai stāvēja virsūnīte putniņiem jāuzmetas. Labai įdomus yra Mühlenbacho (1907: 316–317) iš Vietalvos tarmės cituojami panašaus debityvo vartojimo pavyzdžiai. Šioje tarmėje įvyko dviejų debityvo variantų diferenciacija: vienas iš jų, su priešdėlio forma jā-, turi dabartinės latvių bendrinės kalbos debityvo modalinę funkciją: man nau jābrauc ‘я не должен ехать’. Den andra varianten, med prefixformen ju-, har bevarat den ursprungliga funktionen hos den infinitiviska relativsatsen. I de exempel som Mühlenbach citerar har prefixet ju- instrumental funktion: man nau jābrauc ‘мне не на чем ехать’; brāl’am nau zirga jūecē ‘у брата нет лошади, чтобы боронить’; ienas ūdeni jumazgājas ‘принеси воды для мытья’; būtu mums bijs pūlvers jušain ‘если бы у нас был порох, чтобы стрелять’. Denna funktion stämmer också med prefixformen, eftersom prefixet ju-, som i proclitisk position är en förkortning av *juo, kan betraktas antingen som ackusativ eller instrumental (om ackusativformen *juo, som formellt motsvarar den litauiska femininformen ją, se Stang 1966: 437, Endzelīns 1951: 518). Bland de exempel som Mühlenbach citerar finner vi inga där prefixet ju- kan tolkas som ackusativ – kanske därför att objektets ackusativ trängdes undan av genitiv, som spreds från negativa konstruktioner (om generaliseringen av prefixformen jā-, jämför Holvoets artikel som lämnats in för publicering). Varianten med ett relativpronomen i objektfunktion blev grunden för debitiv som modal konstruktion: detta visas också av exemplet från Vietalva-dialekten man nau jābrauc ’я не должен ехать’. I denna variant trängde den modala betydelsen med tiden undan den ursprungliga betydelsen, som ännu bevaras i konstruktionen teems ne bij ja-ehd i äldre lettiska texter, ’de hade inget att äta’ (Glücks bibel, Markus VIII.1, se Mühlenbach 1907: 319). Sin ursprungliga betydelse har den variant bevarat som belagts i Vietalva-dialekten, med pronomenet i instrumental, vilket senare blev prefixet *juo- > ju-. Just denna variant kan jämföras med den litauiska dativus cum infinitivo-varianten, där dativen betecknar 110 verbets objekt. Eftersom prefixet *juo- > ju- här är instrumental och inte objektets ackusativ, förblir objektpositionen vid denna adnominala debitiv ledig och kan fyllas av ett substantiv i ackusativ: panām kač pavadu zirgu jusapin ‘возьми хоть повод, чтобы им запутать лошадь’ liet. pasimk nors pavadį arkliui supančioti. Panašų pavyzdį (iš dainos teksto) cituoja Endzelynas (1901: 73 =1971: 149; 1951: 973) iš kitų tarmių (čia apibendrinta priešdėlio forma jā-): devu savu kamelinu ruožu dārzu jāecē liet. daviau savo arklei rožių sodui akėti; lai stāv [nauda]... guovi jānopeŗk liet. tegu būna pinigų karvei nusipirkti. Liknande debitiv med prefixet jā- i instrumental betydelse är också belagda i äldre lettiska texter, såsom i Elgers ”Evangelier och epistlar”: vnd kad tems ne by iamākla, abbems pedewwe ‘non habentibus illis, unde redderent, donavit utrisque’ (64v = Lk 7, 42). Det förefaller mycket sannolikt att konstruktioner med relativpronomenet i instrumental ursprungligen var en av de viktigaste varianterna av infinitiviska relativsatser; detta förklarar också deras grammatikalisering, det vill säga uppkomsten av en grammatisk form med särskilt agglutinerande karaktär genom sammansmältning av pronomen och verb. Denna typ har sannolikt samband med litauiskans dativus cum infinitivo som dess genetiska motsvarighet. Båda konstruktionerna har sitt ursprung i urindoeuropeiska konstruktioner med infinitiv i ändamålsbetydelse, vilka i lettiskan ersattes genom inskott av relativpronomenet i instrumental. Den litauiska konstruktionen med en ren ändamålsinfinitiv (utan subjekt eller objekt) motsvaras i Vietalva-dialekten av en debitiv utan objekt med prefixet ju-: brodern har ingen häst att harva med = *brāl’am nav zirga juo ecēt > brāl’am nau zirga juecē. Den urindoeuropeiska infinitivkonstruktionen ersattes här genom att ett relativpronomen sköts in; liksom i konstruktioner där ett substantiv har infinitivens subjektfunktion behövdes inget mer ändras. Den litauiska infinitiven med dativ i objektfunktion motsvaras i Vietalva av varianten med ju--debitiv och objekt i ackusativ: ta repet för att binda hästen = *paņem pavadu zirgu juo sapīt > paņem pavadu zirgu jusapin. Här behövde inte bara ett pronomen skjutas in, utan också kasus ändras, eftersom substantivet blev objekt till infinitiven i relativsatsen. Det är uppenbart att frånvaron i lettiskan av konstruktionen dativus cum infinitivo med objekt i dativ hänger samman just med denna process; det är bara oklart i vilket skede av processen objektets ackusativ infördes. Det finns två möjligheter: 1) objektets ackusativ infördes i infinitiviska relativsatser och först 111 Därefter trängde infinitiviska relativa satser undan den gamla dativus cum infinitivo (sambandet mellan de infinitiviska relativa satsernas uppkomst och dativus cum infinitivo försvinnande skulle i detta fall vara indirekt); eller 2) införlivades det relativa pronomenet direkt i dativus cum infinitivo-konstruktionen, och först därefter ersattes dativen av ackusativ. Denna sista hypotes stöds i hög grad av det inskjutna pronomenets placering: pronomenet kunde sannolikt smälta samman med verbet i konstruktioner med objekt endast om den ursprungliga ordföljden var *panem pavadu zirgu juo sapīt, och inte *panem pavadu juo zirgu sapīt. Om den ordföljd som beläggs i exemplen ovan inte är tillfällig och objektet (zirgu, ruožu dārzu, guovi) alltid stod före pronomen-infinitiv-komplexet, måste det senare infinitivobjektet ursprungligen ha varit något annat än ett objekt; det var i stället bestämt av samma substantiv som infinitiven var knuten till före pronomenets införande (direkt, som en dativ för ändamål eller syfte). I så fall kan det ha fått sin nuvarande kasusform (ackusativ) först senare, när den infinitiviska relativa satsen uppstod, medan dess ursprungliga kasusform måste ha varit en annan: sannolikt dativ. Det innebär att konstruktionen panem pavadu zirgu jusapin kan ha uppstått direkt ur konstruktionen dativus cum infinitivo. Att båda varianterna av dativus cum infinitivo redan måste ha funnits i urgermanskan och senare i lettiskan ersattes av andra konstruktioner, är, med hänsyn till uppgifterna från litauiska och slaviska språk, a priori sannolikt. Det verkar också som om uppgifterna från lettiskan själv gör det möjligt att spåra spåren av denna konstruktion i utvecklingen av lettiskans infinitivkonstruktioner. Mottagen 1999-05-25 LITERATŪRA A m b r a z a s V. 1989: Baltic languages and the reconstruction of the Indo-European complex sentence. – General Linguistics 29, 52–59. A m b r a z a s V. 1990: Sravnitel’nyj sintaksis pričastij baltijskich jazykov / Vergleichende Syntax der baltischen Sprachen, Vilnius: Mokslas. A m b r a z a s V. 1995: Lietuvių kalbos bendraties konstrukcijų raida. – Lietuvių kalbotyros klausi- mai 33, 74–109. A m b r a z a s V. ir kt. 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. B r u g m a n n K. 1911: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, Bd. II, 2. T., Strassburg: Karl J. Trübner. E n d z e l ī n s [Endzelin] J. 1901/1971: Ursprung und Gebrauch des lettischen D जैbitivs. – Be- zenbergers Beiträge 26, 66–74. (Perspausdinta: idem, Darbu izlase 1, Rīga: Zinātne, 143–150.) E n d z e l ī n s [Endzelin] J. 1905/1971: Zur Entstehung des lettischen D जैbitivs. – Bezenbergers Beiträge 29, 320–321. (Perspausdinta: idem, Darbu izlase 1, Rīga: Zinātne, 288–289.) E n d z e l ī n s J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība. 112 Fraenkel E. 1928: Litauische Beiträge. – Indogermanische Forschungen 46, 44–57. Fraenkel E. 1936: Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen. – Balticoslava 2, 14–107. Holvoet A. (atiduota spaudai) On the rise and grammaticalisation of the Latvian debitive. – Linguistica Baltica. Mühlenbach [Mjulenbachъ] K. 1907: O debitivė. – Izvĕstija Otdĕlenija russkago jazyka i slovesnosti Imperatorskoj Akademii Nauk 12/3, 313–333. Palmer F. R. 1986: Mood and modality, Cambridge: University Press. Prellwitz W. 1904: Zur Entstehung des lettischen Debitivs. – Bezenbergers Beiträge 28, 319. Rosinas A. 1975: Ar baltų *i-, *io- resp. *i, *iā- kamienai buvo reliatyviniai? – Baltistica 11 (2), 165–170. Stang Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo etc.: Universitet-sforlaget. THE LITHUANIAN DATIVUS CUM INFINITIVO AND THE LATVIAN NON-FINITE RELATIVE CLAUSES Summary The dativus cum infinitivo, an archaic infinitive construction which probably arose from a double dative of purpose (the dative being originally the dative of a verbal noun), is well retained in Lithuanian but has hardly left any traces in Latvian. Of the two varieties attested in Lithuanian, with the dative as subject of the infinitive (įpyliau pieno šuniukams užlaki ‘I poured out some milk for the dogs to lap’) and with the dative as its object (nupirkau arklių laukams arti ‘I bought a horse to plough the fields with’) only the former is vestigially attested in Latvian. In the paper an attempt is made to bring this fact in connection with the development of non-finite relative clauses in Latvian. In Lithuanian (as in Slavonic) the occurrence of such clauses is restricted to but a few types, and in Latvian their scope was probably extended as relative pronouns were inserted in constructions with infinitives expressing purpose. In reconstructing this process, evidence may be drawn from some dialectal varieties of the debitive, which, in a fossilised shape, represents an original non-finite relative clause type with the relative pronominal stem *ye/o-. In the dialect of Vietalva an adnominal variety of the debitive with the prefix ju- (an original instrumental) is attested, in which an object may occur (paņam kač pavadu zirgu jusapin ‘take with you a lead to shackle the horse with’). This seems to correspond exactly to the Lithuanian dativus cum infinitivo with the dative as an object (pasimk pavadį arkliui supančioti), not only functionally, but also genetically. Though the original dative was replaced with an accusative as the original infinitival construction developed into an infinitival relative clause, a direct connection with the dativus cum infinitivo is suggested, among other things, by word order, as the incorporation of the relative pronoun into the verbal forms (*juo sapīt > jusapin) suggests an original word order *paņem pavadu zirgu juo sapīt, where the second noun, before being reinterpreted as an object in the relative clause, must have been in adnominal position, and must therefore have been in the dative rather than in the accusative. 113