Šiaurės vakarų panevėžiškių „murmamieji balsiai“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLIII (2000) Kazimieras GARŠVA Lietuvių kalbos institutas, Vilnius NORDVÄSTRA PANEVĖŽYS ”MURMURERANDE VOKALER” De nordliga panevėžiškiai kan delas in i fyra delar: den största, centrala nordvästra panevėžiškiai-dialekten (som omfattar distrikten Pakruojis och Pasvalys) och de perifera dialekterna biržiškiai, panevėžiečiai och joniškiečiai. Den nordvästra panevėžiškiai-dialekten kännetecknas av tre fonetiska särdrag: den så kallade accentförskjutningen, fullständig reduktion av de tidigare korta vokalerna i ändelser samt förändringen av vokalerna i, u till ę, ǫ (utom i position med huvudbetoning) och ę, ą till ę̄, ǭ, och av de cirkumflexa ā m, ā n, ē m, ē n till ō m, ō n, ē m, ē n (jfr Garšva 1977: 76–77; Urbanavičiūtė-Markevičienė 1994: 85–86). Dialektens gränser anges på kartan. Fig. 1. Utbredningsområdet för den nordvästra panevėžiškiai-dialekten 165 1. K. Jaunius ”korta vokaler” Arkivet för Lygumai församling visar att vokalerna i den nordvästra panevėžiškiai-dialekten utan tvivel var reducerade redan under 1700-talets andra hälft. År 1764 noterades Wiejas / Wiejs, 1765 och 1766 Peledziuns, osv. Under åren 1777–1781 noterades årligen i församlingen omkring tio egennamn med reducerade korta vokaler i sluten ändelse från olika (även betydligt mer avlägsna) orter (Moteiuns, Jokans, Preymans, Szlondans, Stankuns, Szymkuns, Balczuns, Bajors, Maczuns, Motiejuns, Walantyns, Waytekuns, Zaks), och 1782–1785 mellan två och sex varje år; därför kan dessa nedteckningar inte anses vara tillfälliga. År 1781 noterades också formen Rekšs ”Regžtys”, vilket visar att skrivaren redan då uppfattade den slutliga konsonantkombinationen ts som konsonanten c (utan någon särskiljande ”murrande vokal”). Den 28 augusti 1860 sammanställde prästen P. Gomalevskis omsorgsfullt ”Kniga kurioj ira surasziti wisi brolej ir seseris brostwinninkaj prigulitis ir dobrawalnaj isiraszusius ing brotswa blajwistes…” i Lauksodyje. Där skrevs 866 mansnamn och 906 kvinnonamn samt familjeefternamn in. Andelen efternamn med reducerade ändelser är 16%, medan andelen förnamn är 30%, det vill säga nästan dubbelt så stor. Flest är förnamn och efternamn med den korta vokalen a reducerad, särskilt i ord med tre eller fyra stavelser (Kurliuks, Morkuns, Marcions, Nagions, Wilips, Lukusziuns osv.), liksom med vokalen i (Laszins, Nieks, Noreiks) och u (Burks). Formen Ferens ”Ferensas” visar att skrivaren uppfattade kombinationen av två konsonanter ss som en enda konsonant. Personer från samma by och ibland till och med samma familj noterades både med bevarad och med reducerad kort slutvokal (oftare hos barn än hos föräldrar): Jonas / Jons, Motiejis ”Motiejus” / Motiejis osv. Alltså hade den korta slutvokalen redan då ingen fonologisk betydelse. År 1929 skrev Kazimieras Gasparavičius ned folkloristiska texter i byn Puodžiūnai (8 km söder om Lauksodis), där inte längre 30 procent utan omkring 50 procent av de korta ändelsevokalerna var reducerade. Man kan anta att 20 procent av de korta ändelsevokalerna reducerades under 70 år i dialektens centrala del och att processen sedan accelererade, eftersom ytterligare omkring 40 procent av ändelserna reducerades under de följande 30 åren. År 1960 fann E. Grinaveckienė mycket få korta vokaler i byn Steigviliai (1 km från Puodžiūnai i riktning mot Lauksodis), men utifrån konsonant- och vokalegenskaperna noterade hon att ”bortfallet av vokaler i ordslut […] är ett relativt nytt fenomen” (Grinaveckienė 1961:168). Om man utgår från de angivna reduktionstakterna kan den möjligen ha förts över till litauerna av semgallerna under 1200–1300-talen, men fram till 1800-talet märktes den föga. De ”murrande” (”korta”) vokalerna i den nordvästra panevėžiškiai-dialekten beskrevs först år 1898 av den samogitiske Kazimieras Jaunius (jfr 1898 (1970): 127). Med utgångspunkt i uppgifter som samlats in 1892 i de perifera dialekterna Pãmpėnai och Pãsvalys i nordvästra panevėžiškiai-området, samt i Eduardas Volteris, generaliserade han ”korta” ändelsevokaler för många ord i dialekten. I slutet av 1800-talet uttalades rester av korta vokaler vid gränsen mellan nordvästra panevėžiškiai och biržiškiai-området 166 oftare än i dag, men inte lika systematiskt som K. Jaunius markerade. Efter att ha rest runt i få dialekter och haft få exakta texter till sitt förfogande lade han inte märke till att samma ord kunde uttalas både med en ”kort” vokal (en fakultativ variant) och utan den. Ett år före K. Jaunius nedtecknades texten i Antanas Baranauskas samling från Pāmpėnai, men där utgjorde resterna av ändelsevokalerna bara 20%1, och i en text från trakten kring Pasvalys 1% (Specht 1920: 162–164, 171–174). Petras Būtenas, född 1896 i närheten av Gružiai, skrev 1932: ”även om kymografen ibland ännu skulle kunna markera resterna i ordändelserna (överallt kursiverat av oss – K. G.), är de nästan omärkliga för människans öra” (Būtenas 1932: 169). K. Gasparavičius, den ovan nämnde språkvetaren, född 1908 i Puodžiūnai, 10 km norr om Linkuva, hade i sin samling av betonad folklore (1929: 2–123) nedtecknat ungefär hälften av resterna av ändelsevokalerna och beskrivit dialekten utifrån språket hos informanter födda vid mitten av 1800-talet. År 1936 noterade han att ändelsevokalerna ”blir mycket korta små ljud och senare kan försvinna helt”2 (texter från människor födda under andra hälften av förra seklet har till största delen nedtecknats utan ”mummelvokaler” även av senare forskare). K. Gasparavičius tillade 1936 att dessa ”knappt hörbara viskande små ljud […] numera uttalas långsamt endast av äldre människor”. Dabar teigiama panašiai (plg. Zinkevičius 1978: 60), nors per 40 metų seniais pavirto jaunimas, pagal K. Gasparavičių „murmamojo balsio“ neturėjęs. K. Jaunius nya teori fick nästan inga anhängare på 70 år (under den perioden fanns det fler rester av korta vokaler än i dag). Dessa vokaler erkändes inte bara av A. Baranauskas (1898: 76), som publicerade sin beskrivning samma år som K. Jaunius, utan inte heller av K. Būga (1924: 82–83), K. Gasparavičius (1929), A. Salys (1931, jfr not 2), P. Būtenas (1932: 168, 169), född i byn Dovydai i trakten kring Gružiai. K. Būga stödde sig också på honom som en professionell litauist med goda kunskaper i sin modersmålsdialekt, med undantag för J. Gerulis (1930: 41, 61–65). Inte heller under 1900-talets andra hälft godtogs denna särprägel, då mer utförliga arbeten om dialekten började komma (Jašinskaitė 1957: 189–194; Grinaveckienė 1961: 167–183; 1962: 147–168; Šukys 1962: 176–183 osv.). Samma uppfattning rådde i studenternas examensarbeten från den tiden och i A. Salys beskrivning ”Lietuvių kalbos tarmės”, utarbetad 1935 och utgiven i exil (1992: 304–305). Ungefär 300 år före K. Jaunius fanns också ”korta”, helt reducerade vokaler, men ingen markerade dem, jfr Petrošiūns (1600), Gulbins (1678)3. 1Ungefär hälften av orden har sådana rester endast i absolut slutställning efter en palataliserad konsonant, till exempel pirtì, mažì osv. 2Vid en föreläsning den 1 december 1931 framförde Antanas Salys en liknande uppfattning (K. Gasparavičius anteckningar i LLTI:s bibliotekshandskriftssamling). 3Dopboken från Joniškis, s. 10b; dopboken från Linkuva, s. 17a. 167 2. ”Mummelvokaler” Begreppet (termen) ”mummelvokal” återupplivades och spreds från 1966 (Girdenis, Zinkevičius 1966: 143, jfr LDS 1999: 126, 130, 142–145; Girdenis 1981: 61–62 osv.). Auktoritativa dialektologer, som kallade den nya klassificeringen av de litauiska dialekterna en förbättrad variant av A. Baranauskas indelning, förkastade hans uppfattning om panevėžiškiai-dialektens korta vokaler, trots att han som östlig höglandslitauer hade satt sig in i frågan mer ingående än den samogitiske K. Jaunius (vars dialektklassificering språkvetarna förkastade). E. Grinaveckienė hade redan ganska exakt beskrivit de korta vokalerna och de konsonanter som står intill dem (1961: 168). I antologin ”Lietuvių kalbos tarmės”, utarbetad av Institutet för litauiska språket och litteraturen (LKT: 33, 35, 237–259), konstaterades att de flesta östliga höglandslitauer som drar tillbaka betoningen helt utelämnar ändelsevokalerna, och att de inte markerades artificiellt i texterna. Men efter publicerade recensioner (Girdenis 1971: 206–208; Zinkevičius 1975: 85–86; 1976: 129 osv.) erkändes det i fonetikvolymen av ”Lietuvių kalbos atlasas” (LKA 1982: 18, 22–26) att de nordliga dialekterna i regel utelämnar den korta ändelsevokalen, med undantag för tre typer av konsonantkluster, där ”spår av ett slags mummeljud eller en utandning” förekommer. I ”Lietuvių kalbos enciklopedija” (LKE: 459–461) markeras det obetonade ”mummeljudet” redan utan undantag. J. Šliavas, som menade att ”mummelvokaler” i praktiskt tal ”numera märks nästan bara när tonande och tonlösa konsonanter möts i ordslut” (1972: 399), började markera dessa ”vokaler” 1975 (jfr även Zinkevičius 1976: 129). En mängd förvirring kring ”mummelvokalen” uppstod genom att panevėžiškiai pådyvlades andra dialekters lagar, genom en ensidig teori, genom att den outtalade ”vokalen” förväxlades med rester av ändelsevokaler, fonologi med fonetik, genom olika tolkningar av fonologi och experimentell kommutation, och genom att man stödde sig på olika dialekter och talare i olika åldrar. Språkvetarna delas oftast in i dem som inte skiljer mellan företeelser förknippade med ”mummelvokalen” (jfr I. Jašinskaitė, E. Grinaveckienė, J. Šukys m.fl. – se Zinkevičius 1975: 844) och dem som gör det. De senare delas i själva verket in i ytterligare tre grupper: de som förklarar de nämnda skillnaderna i ordändelserna 1) fonetiskt och fonologiskt (G. Kačiuškienė, I. Ručinskaitė), 2) enbart fonologiskt (A. Girdenis, Z. Zinkevičius), och 3) prosodiskt, det vill säga icke-segmentellt, och som inte tillmäter företeelserna någon större betydelse utan betraktar dem endast som potentiellt möjliga hjälpmedel för det fonologiska systemet (en tidigare tolkning, jfr Garšva 1984: 128–137). Fonetiskt kan man tala om ”mummelvokaler”, fonologiskt om ”mummelvokalen”. Den första uppfattningen bland dem som skiljer ut ”mummelvokaler” är den minst tillförlitliga; den har inte ens bevisats experimentellt. Av de 14 ordpar som G. Kačiuškienė undersökte (1983: 29) skulle endast 4 (29%) kunna visa en ”mummelvokal” (10 skiljer sig åt genom huvudbetoning respektive tillbakadragen betoning), men även dessa fyra ”par” åtminstone i den västra delen av dialekten 168 i denna del skiljer sig först och främst det näst sista konsonantljudet genom sin hårdhet–mjukhet i konsonantkombinationerna ks’ – k’s’, ps’ – p’s’. Följaktligen bildar inte heller dessa ord minimala par och kan inte belägga någon ”mummelvokal”. När betydligt mer omfattande auditiva experiment utfördes med tre par av typen lipės – lipsi (lėp’s’) under naturligare förhållanden (med en enda upprepning och utan att något betonades) kunde 55–48% av paren urskiljas (n=191; Garšva 1984: 132–135). Under konstgjorda förhållanden (när paren upprepades så många som 5 gånger) urskildes 64–58% av paren (n=305; Bielskytė 1984: 18–20). Det sistnämnda resultatet uppnåddes inte genast, utan först efter ett kompletterande experiment: de tidigare lyssnarna (n=215) urskilde endast 58–48% av paren. Alltså belägger inte ens auditiva experiment någon ”mummelvokal”. Orden pešiu – peši (pėš’) kunde under naturliga förhållanden urskiljas av 41% av lyssnarna (och av 23% av dem som testades), medan skillnaden mellan liknande homofomer i I. Ručinskaitės experiment (1984: 73) steg till 77,7%. Det är känt att resultaten av auditiva experiment blir ”bättre” ju mer konstlat experimentet genomförs och när forskaren vill ”motiverat godta den hypotes som ställts upp i början av arbetet” (och glömmer att det är lika värdefullt för vetenskapen att motbevisa hypotesen). Så länge åtminstone vissa par inte kan urskiljas i dessa experiment (t.ex. tò rito kàs’ – tò dabà kàs’, vaike gèr’ – vànden’ gèr’ – piėno gèr’ osv.), kommer inget av större betydelse att ha bevisats. Par av typen Pešiu – peši skulle knappast heller kunna skilja sig genom ”mummelvokaler” av ”två kvalitativa typer”, eftersom vokalerna ofta hade sammanfallit redan före den slutliga reduktionen, jfr: k’āli ”med vägen”, dòmis, gaspadòris, mėlynczi (Specht 1920: 85, 147, 164, 173), lėnki, vėrki, kòjis (‘<a), nòr, prasėkėr’s’, lýg’s (‘<u) osv. (Gasparavičius 1929: 25–92; jfr även Bilevičius 1980: 6 m.fl.). När K. Gasparavičius (1936: 2) och J. Bilevičius4 diskuterade homonyma former av typen nėš’ (presens 2:a person singular och futurum 1:a och 2:a person singular), påpekade de med rätta att skillnaden mellan dem endast kan fastställas syntaktiskt. Den andra (fonologiska) tolkningen är teoretiskt sett ganska intressant, men dialekten i Panevėžys betraktas då i högre grad utifrån de nordžemaitiska dialekternas, andra dialekters och standardspråkets perspektiv, med historisk grammatik och fonologisk teori som utgångspunkt. Det hävdas exempelvis att konsonanten g i ordet blógs inte blir tonlös därför att man teoretiskt infogar en oftast outtalad och ohörbar ”mummelvokal” efter den, och att denna behövs eftersom g inte blir tonlös. Men balts, viens, libdams, alkans, aug, duod och liknande former används också av talare i Šiauliai, letter, talare i Kaunas (”striukiai” i Lill-Litauen) och sydžemaitier (jfr Zinkevičius 1978:34, 36, 91, 94, 100, 154), medan ”mummelvokalen” införs endast för de nordliga Panevėžys-dialekterna. Området med ändelsereduktion sträckte sig från Riga till Tilsit. De nordliga Šiauliai-dialekterna uttalar inte bara sauss (liksom letterna), utan även káušs, daržs, lėds (eller làds, Zinkevičius 1978: 38) osv. Det är inte förvånande att även Panevėžys-dialekterna har bevarat de slutliga konsonantförbindelserna b, d, g, ž, š, s+s, särskilt som ändelsevokalen gradvis har reducerats helt under de senaste 100 åren. De nämnda konsonantegenskaperna i ordet 4 1982 06 10 och senare information. 169 förklaras ingående av den bevarade kontrasten mellan tonande och tonlösa ljud, konsonantkombinationen ss osv.; därför är det olämpligt att markera samma drag ännu en gång med ett andra fonem (en ”mummelvokal”). Den största bristen med en sådan tolkning är att man praktiskt taget överallt utan undantag försöker återge standardspråket – till och med i infinitiv och andra verbformer (t.ex. KačiUškienė 1984: 1515), där K. Jaunius (1898 (1970): 115–160) inte hörde någon ”mummelvokal”: láistet’ ”láistyti”, vălgem’ ”vălgėme” osv. (under 90 år har även de kvarvarande resterna av reducerade ändelsevokaler nästan helt försvunnit). Det finns inga tillförlitliga belägg för vilka konsonantkombinationer eller stammvokalegenskaper som visar att en ”mummelvokal” har bevarats, exempelvis i orden lėken ”till en smal person, smal”, rág’n ”jag ráginu, hon rágina”, šárk ”šárka”, táms ”mörk” osv. Z. Zinkevičius skriver med rätta att ”ungdomar och till och med den medelålders generationen ofta inte uttalar mummeljudet” (1978: 60). De nordliga Panevėžys-dialekterna har helt neutraliserat detta ljud; på många håll hörs det inte längre (Zinkevičius 2000: 8–9). Och ”ljudegenskaper som inte uttalas, inte kan uppfattas med hörseln och inte skiljs åt kan inte vara fonologiska element i språket – de existerar helt enkelt inte i språksystemet” (jfr Girdenis 1981: 189). Ljud som inte uttalas eller hörs behöver inte markeras på något sätt i transkriptionen (med apostrof osv.). Den tredje tolkningen uppstod i syfte att ge en mer adekvat förklaring till möjliga skillnader mellan minimala par (utan en fiktiv ”mummelvokal”). Den prosodiska tolkningen har mött sex motargument (Girdenis 1981: 61–62; KačiUškienė 1983: 33–34; Ručinskaitė 1984: 76). Ett av dessa skulle bidra till att omformulera hypotesen om två stavelseklasser. Enligt hypotesen skiljer sig stavelseklass I och II åt genom att ingen ny (tonlös) konsonant tillkommer för den förstnämnda i någon form av samma ord när den står framför en oreducerad vokal; det vill säga stavelsens sammansättning förändras inte. Stavelser av de två klasserna består av ljud av fyra slag: långa vokaler (t.ex.: klass I vóks ”vókas”, jfr genitiv vó-ka osv. – klass II vóks ”vógs”, jfr vóg-dava, vó-k-sem’, men också văgem’, vó-ge), diftonger (laūks ”laūkas”, laū-ka – laūk, laūk-šem’); blandade diftonger (v’ŏlks ”vilkas”, v’ŏl-ka – v’ŏlks ”vilk’s”, v’ŏlg-dava osv.) och korta vokaler (lęp’s ”lipės (svansar)”, li.-pės’ –lęp’s, li.p’-kèm’ osv.). Om man inte antar två stavelseklasser kan man på nivån för hjälpfonom skapa en ”mummelvokal” eller ytterligare två sekundära tonaccenttyper med begränsad distribution. I långa stavelser skulle de förekomma endast i position med huvudbetoning (jfr Garšva 1977: 122–128; KačiUškienė 1984: 7–8), och i korta stavelser i position med tillbakadragen betoning (i slutstavelser). Annars skulle man i dessa positioner behöva markera diftonger, långa vokaler och korta vokaler av två längder. Stavelsens prosodiska typ och den segmentellt uttalade resten av ändelsevokalen var och är oberoende företeelser; de motsäger inte varandra. Stavelseklassen betingades av om stavelsen tidigare var öppen (något längre) eller sluten (kortare); rester av vokalen uttalas ytterst sällan och förändrar vanligtvis inte heller informationen i sammanhängande tal. 170 En omfattande artikel av A. Girdenis och G. Židonytė, ”Vokalsystemet i de nordliga panevėžiškiai-dialekterna (Rozalimo-dialekten)” (Girdenis, Židonytė 1994), har utarbetats. Den illustrerar vokalernas distribution och försöker infoga dialekten i andra dialekters system. Man försöker återuppliva K. Jauniaus uppfattning att vokaler med positionsbetingad längd e, a i position med svag (tillbakadragen eller gammal slut-)betoning är ”en nagels bredd” kortare än långa vokaler. Jau anksčiau buvo nurodyta (plg. Garšva 1977, 1984, 1986 ir t. t.), kad ne tik Rozalimo, bet ir Pakruojo, Pašvitinio, Linkuvõs, Joniškėlio, Pasvalio ir kitų vietų gyventojai jokių trumpųjų balsių nemurma, poras dù.r’s’ „dursi“ – dù.r’s’ „durys“, soṇ.ks’ „sunksi“ – soṇ’k’s’ „sunkūs“, már’ges’ „Margės“ – már’ges’ „margysi“, n’à.š „nešu“ – n’àš „neš“, kàps „kapsū“ – kà.ps „kapūs“, cèp’s’ „cipės“ (kalėjimus) – cèp’s’ „cipsi“ retkarčiais skirdami ne pagal „murmamuosius balsius“, o pagal kirčiuoto balsio ilgumą, priebalsių kietumą – minkštumą, skiemens ribą ir t. t. Dirbtinėmis sąlygomis (eksperimentuose) retkarčiais maksimaliai galbūt įžiūrimus skirtumėlius buvo siūlyta laikyti fonologinės sistemos pagalbinėmis priemonėmis ir variantais. Av 100 informanter hade 3 i sluten ändelse tycks ha bevarat en rest av en kort vokal (soṇ.’k’k’s’ ”tunga”). I de centrala delarna av dialektområdet uttalas sådana vokalrester fortfarande i omkring 1–3% av fallen, men i utkanterna i upp till 70%. Därför behöver man inte leta efter mumlande vokaler i gravinskrifter från 1800-talet och dra slutsatser om dagens fonologiska system utifrån dem (Girdenis, Židonytė 1994: 115). De nyintroducerade, starkt reducerade, färglösa främre och bakre vokalerna b, ъ markeras ”endast när vokalens exakta klang inte kan fastställas” (Skirmantas, Girdenis 1998: 113). När reduktionen är mycket kraftig förändras inte bara vokalkvaliteten, utan vokalen bildar inte heller någon stavelse; då sätts tecknet dessutom inom parentes. Det är oklart om någon skulle kunna påvisa skillnader mellan ”mumlande vokaler” i formerna žmón’n’s’ ”människor” och v’ė˙(i)b’s ”vind”, kò.k’b ”någon” och v’òšt(ə) ”höna”, v’èr.gdamə ”medan hon tjänade” och apsẹkabi.n’əs ”omfamnande” (Skirmantas, Girdenis 1998: 112–114, 120). Även den fantastiska formen kàkəl(ə) ”hals” markeras fortfarande, trots att den inskjutna vokalen uppkom just därför att det inte finns någon vokal efter -l. De många motsägelserna i exemplen på ”mumlande vokaler” visar att även deras förespråkare har trasslat in sig, eftersom de saknar tydliga kriterier för dessa ”vokaler”. 3. Sammanfattning Anteckningar i kyrkoarkiv visar att ändelser i den nordvästra panevėžiškiai-underdialekten reducerades obetydligt under 1600-talet. Fram till början av 1900-talet fanns många rester av korta ändelsevokaler. I A. Baranauskas texter bevarades korta vokaler i större utsträckning nära den betonade stavelsen, i ändelser som tidigare varit betonade, i öppna stavelser och efter en mjuk konsonant (Kačiuškienė 1983: 28). När betoningen drogs tillbaka hade diftongerna am, an, em, en förträngts, men ändelsevokalerna hade ännu inte reducerats utan bildade en egen stavelse, jfr: álkans ”hungrig”, n’agàl ”kan inte— 171 —, kan inte” (tillbakadragen betoning framhäver alltid det andra ledet i den gamla diftongen, jfr n’akal.t ”oskyldig”). En del rester av korta vokaler uttalas fortfarande (särskilt i underdialektens utkanter). De visar att ändelsevokaler utan betoning reducerades först, jfr: laũ.ks ”fält”, ló.u ”säng”, men ròn.kas ”händer”, šaka ”gren”. (Norvaišiai, Mikniūnai, Lygumai). Före vokalreduktionen hade alla ändelsevokaler efter en mjuk konsonant sammanfallit i en enda vokal i. Denna motsvarighet finns kvar i A. Baranauskas texter, i dialektens utkanter och i sånger, t.ex.: karā.li ”kungar”, vėlnis ”djävul”. Konsonanter i ordslut är mjuka före de reducerade vokalerna i, e eller främre varianter av u, a (>i) och efter främre vokaler eller mjuka konsonanter: gàl’ ”kan”, galì ”kan”, kár’ves ”kor”, stàːč’s ”raka”. Undantag är konsonanter efter bakre vokalerna a, o, ɔ (išeinam, ži.not, gai.l’əs ”jag ångrar mig”) och efter främre vokalerna i, e i pluralis dativ och instrumentalis (naktím ”åt nätterna, med nätterna”), samt i andra person singularis futurum av verb (sidės ”du kommer att sitta”). Minst tolv mer kända lingvister (A. Baranauskas; J. Bilevičius 1978; 1999: 95; K. Būga; P. Būtėnas; A. Butkus 1989: 56–60; K. Garšva; K. Gasparavičius; E. Grinaveckienė; I. Jašinskaitė; A. Salys; J. Šukys; S. Tumėnas 1987: 171–175, jfr LDS 1999: 328–330) markerade rester av korta vokaler endast där de faktiskt kunde höras. Kanske hade sju lingvister en annan uppfattning (J. Gerullis, A. Girdenis, V. Grinaveckis, K. Jaunius, G. Kačiūškienė, I. Ručinskaitė, Z. Zinkevičius). Om vi endast jämförde lingvister som vuxit upp inom panevėžiškiai-dialektområdet skulle skillnaden vara ännu tydligare – åtta mot två. Därför är det olämpligt att i dialektologiska läroböcker, uppslagsverk och föreläsningar framföra enbart den andra uppfattningen och helt förtiga den första, särskilt som lingvisterna i den andra gruppen inte heller är helt överens sinsemellan: vissa kräver att ”mumlande vokaler” ska återge alla korta ändelsevokaler i standardspråket, medan andra även medger undantag. Tolkningen av stavelseindelningen som ett hjälpmedel inom fonologin kan fortfarande spela en viss roll när det gäller stavelser med reducerade ändelsevokaler. Detta skulle kunna bidra till en kompromiss mellan lingvister med olika uppfattningar. Av Kazimieras Jaunius formulering från 1898 (1970: 127) – ”företrädare för andra dialekter tycker att de allra kortaste vokalerna hos panevėžiškiai inte alls uttalas, men […] att det existerar ett vokalt element […] är lätt att höra om man lyssnar noga” (alltså är ljudet knappast märkbart om man inte lyssnar särskilt noga) – framgår att ”den mumlande vokalen” inte hade mer än hjälpfunktion ens för nästan 100 år sedan. Vi bör förhålla oss försiktigt till K. Jaunius uppgift om fem olika vokallängder i panevėžiškiai-dialekten och vissa tonaccenter; vi kan inte heller godta ”korta vokaler” blint. ”Mumlande vokaler” förekommer numera oftast inte i större delen av den nordliga panevėžiškiai-dialekten. Dessa vokaler bör markeras endast när de faktiskt uttalas. Så gjorde man också när dialekttexter skrevs ned och publicerades (jfr Bilevičius 1980; JAŠT; LRD). 172 FÖRKORTNINGAR APh – Archivum Philologicum 1–8, Kaunas, 1930–1939. JAŠT – Joniškėlio apylinkių šnektos tekstai, sudarė K. Garšva, Vilnius, 1981. LDS – Lietuvių dialektologijos skaitiniai 1, sammanställd av Z. Babickienė, B. Jasiūnaitė, Vilnius: Vilnius universitets institution för allmän språkvetenskap, 1999. LKA – Lietuvių kalbos atlasas 2, Fonetika, Vilnius: Mokslas, 1982. LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, utarbetad av K. Morkūnas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999. LKI – Litauiska språkinstitutet. LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, Vilnius: Mintis, 1970. LLTI – Litauiska litteratur- och folklorinstitutet. LRD – Linelius roviau, dainavau, sammanställd av B. Stundžienė, Z. Puteikienė, K. Garšva, Vilnius: Vaga, 1990. MB – Vetenskapligt bibliotek. LTR – Litauiska folklorens manuskriptsamling. ŠPU – Šiauliais pedagogiska universitet. VU – Vilnius universitet. LITERATŪRA Baranauskas A. 1898: Барановский А. Заметки о литовском языке и словаре, Санктпетербург. Plg. LDS: 34–57. Bielskytė J. 1984: Keletas šiaurės vakarų panevėžiškių tarmės fonetikos ypatybių (homoformų audicinis nagrinėjimas) (Kursinis darbas), Šiauliai. ŠPU lietuvių kalbos katedra. Bilevičius J. 1978: Pašvitinio šnektos žodynas (rankraštis), Joniškis. LKI Didžiojo „Lietuvių kalbos žodyno“ skyrius. Bilevičius J. 1980: Pašvitinio šnektos tekstai (rankraštis), Joniškis. LKI Kalbos istorijos ir dialektologijos skyrius. Bilevičius J. 1999: Pašvitinio šnektos dažninis žodynas. – Žiemgala 2, Kaunas: „Žiemgalos“ leidykla, 93–95. Būga K. 1924: Kirčio ir priegaidės mokslas. – Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1961, 19–84. Būtėnas P. 1932: Aukštaičių tarmės okuojančios pašnektės sienos. – APh 3, 168–193. Butkus A. 1989: Latvių kalbos įtaka Skyronių lietuvių šnektai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 28 (Kalbų ryšiai ir sąveikos), 55–61. Garšva K. 1973: Šiaurės vakarų panevėžiškių prozodija ir vokalizmas (Diplominis darbas), Vilnius: VU Bendrosios kalbotyros katedra (D 434). Garšva K. 1977: Akcentuacijos ir vokalizmo sąryšis šiaurės vakarų panevėžiškių tarmėje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 17 (Lietuvių arealinės lingvistikos klausimai), 76–87. Garšva K. 1982: Svarbesnės šiaurės vakarų panevėžiškių fonologijos ypatybės. – Baltistica 18 (1), 65–74. Garšva K. 1984: Šiaurės vakarų panevėžiškių fonologinės sistemos pagalbinės priemonės ir variantai. – LTSR MA darbai, A serija, 4 (89), 128–137. Garšva K. 1986: Šiaurės panevėžiškių „murmamasis balsis“ ir penkios jo interpretacijos. – Jaunųjų filologų darbai 2, 110–117. Gasparavičius K. 1929: Puodžiūnų sodyiaus tautosaka (LLTI LTR 5373). Gasparavičius K. 1936: Morfologinės linkuvių šnektos ypatybės (rankraštis) LLTI MB. 173 Gerullis G. 1930: Litauische Dialektstudien, Leipzig. Girdenis A., Zinkevičius Z. 1966: Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos. – Kalbotyra 14, 139–147. LDS 125–135. Girdenis A. 1971: Lietuvių kalbos tarmės (rec.). – Baltistica 7 (2), 201–209. Girdenis A., Židon ytė G. 1994: Šiaurės panevėžiškių (Rozalimo šnektos) balsių sistema. – Baltistica 29 (2), 115–154. Grinaveckienė E. 1961: Prebalsių minkštėjimo ryšys su galūnių trumpėjimu Stegvilų tarmėje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 167–183. Grinaveckienė E. 1962: Kai kurios lietuvių kalbos tarmių ypatybės (iš 1961 metų dialektologinių ekspedicijų). – Lietuvių kalbotyros klausimai 5, 147–169. Grinaveckis V. 1973: Žemaičių tarmių istorija, Vilnius: Mintis. Jaunius K. 1898 (1970): Panevėžiškių tarmė. – Drotvinas V., Grinaveckis V. Kalbininkas Kazimieras Jaunius, Vilnius: Mintis, 1970. Jašinskaitė I. 1957: Kirtis, priegaidė ir jų poveikis vokalizmui Biržų tarmėje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 1, 189–194. Kačiūškienė G. 1983: Šiaurės panevėžiškių murm amųjų balsių fonetinės ypatybės, distribucija ir fonologinė interpretacija. – Kalbotyra 34 (1), 24–38. Kačiūškienė G. 1984: Šiaurės panevėžiškių tarmės balsių psychoakustinė klasifikacija. – Kalbotyra 35 (1), 42–53. Ru činskaitė I. 1984: „Murmamųjų“ balsių kokybinė opozicija šiaurės panevėžiškių tarmėje. – Kalbotyra 35 (1), 72–76. Salys A. 1992: Raštai 4, Roma. Skirmantas P., Girdenis A. 1998: Naujesni tarmių fonetinės transkripcijos rašmenys. – Kalbotyra 47 (1), 107–121. Specht F. 1920: Litauische Mundarten, gesammelt von A. Baranowski 1, Leipzig. Šliavas J. 1972: Žeimelis, Žeimelis (rankraštis) VU MB. Šukys J. 1962: Rytų aukštaičių pontininkų ir vakarinų pantininkų tarmių būdingosios ypatybės. – Lietuvių kalbotyros klausimai 5, 175–184. Tumėnas S. 1987: Dėl prielinksnių konstrukcijų išplitimo šiaurinėse aukštaičių tarmėse. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 171–175. Urbanavičiūtė-Mark evičienė Ž. Dar kartą apie rytų aukštaičių tarmių ribas. – Kalbotyra 43 (1), 85–87. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Z. 1969: Apie lietuvių kalbos tarmių skirstymą. – LTSR MA darbai, A serija, 137–151. LDS 136–152. Zinkevičius Z. 1975: Smulkmenos. XII. – Baltistica 11 (1), 85–86. Zinkevičius Z. 1976: Smulkmenos XXX. – Baltistica 12 (2), 165–160. Zinkevičius Z. 1978: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Zinkevičius Z. 2000: Juozas Balčikonis ir Pranas Skardžius. Pastabos apie panevėžiškių tarmę. – Panevėžio krašto kalbininkai, Panevėžys, 4–8. WHISPERED VOWELS IN THE NORTH-WESTERN PANEVĖŽIŠKIAI DIALECT Summary The loss of whispered vowels in the dialect of the North-Western Panevėžiškiai set in at the beginning of the 19th century and their reduction was completed in the early 20th century. It is suggested here that, in dialect texts, whispered vowels should be marked only in those rare instances where they can really be pronounced. 174 The interpretation of the whispered vowels as a subsidiary phonological means in those cases where reduced vowels in inflectional endings may retain a certain distinctive value could contribute to a compromise among linguists advocating different interpretations of these vowels. СЕВЕРО-ЗАПАДНО ПАНЕВЕЖСКИЕ “ШЕПОТНЫЕ ГЛАСНЫЕ” Резюме Краткие гласные в северо-западном паневежском говоре начали исчезать в начале XVII в. и процесс их редукции практически завершился к началу XX в. В настоящее время как сверхкраткие, так и "шепотные (бормотаемые) гласные" в говоре обычно не произносятся, а встречаются лишь спорадически, и, разумеется, только в таких случаях их и следует обозначать в диалектных текстах. Kazimieras GARŠVA Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6 LT-2055, Vilnius, Lietuva El. paštas [email protected] Gauta 2000 04 10 175