Old Lithuanian “žmuo”, “žmunį” against the background of the Proto-Baltic athematic nouns

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLIII (2000) Wojciech SMOCZYŃSKI Uniwersytet Jagielloński, Kraków GAMMALLITAUISKA ŽMUO, ŽMŪNI MOT BAKGRUND AV PROTOBALTISKA ATEMATISKA SUBSTANTIV* 1. Gammallit. žmuõ ”människa; bonde” förekommer i Daukszas ”Postylla” som ett reliktord, som trängs tillbaka av neologismen žmógus/žmògiš ’detsamma’.1 Den arkaiska karaktären hos ordet žmuõ visar sig i att det har ett defekt paradigm. Det består av tre former: nom. sg., acc. sg. och nom. dualis, jfr Kudzinowski 1977: I, 472 ff.: nom. sg. žmuo 10x, zmuo 2x (vid sidan av žmógus, žmogiš)3 acc. sg. žmūni 1x, žmūni 1x (vid sidan av žmógų) nom. du. žmūne 1x, žmūne 1x (inga dualisformer av stammen žmogu-). 2. De obliqua formerna acc. sg. žmūni och nom. du. žmūne förekommer i Daukszas ”Postylla” i följande meningar: Acc. sg. žmūni: Ko iiemus padėsti bediewes tiesos kurės įstatinėje už žmūni dėsimti grivnų, o už szunį dwidėszimti arba daugiesn’ 339₂₉; Calwinas... pasamdęs žmūni giwą 459₅. Nom. du.: du žmūne lipo Bažniczion 313₁₉, du žmūne lipo Bažniczion 314₁₆ 3. K. Būga ansåg att de streckförsedda bokstäverna <ú> och <û> i Daukszas ”Postylla” skulle tillmätas värdet av långt /ū/ och föreslog därför att läsa acc. sg. som *žmūni och nom. du. som *žmūne4. Bokstäver med diakritiska tecken <ú>, <û> kan emellertid hos Dauksza lika gärna tolkas som markering av accent på den korta vokalen /u/. För detta talar först och främst att stavningen <ú> är identisk i žmūni och i formerna av ordet ”hund”, om vilket man med säkerhet vet att det i gammallitauiskan hade obliqua kasusformer med kort u, jfr acc. sg. šūni 339₂₉, dat. sg. šūni 116₁₅, nom. pl. šūnes 5x. Jfr vidare šūke 406₄₇ = šūke * Detta är en utvidgad version av artikeln ”Starolitewskie žmuo: rekonstrukcja paradygmatu”, som publicerades i Collectanea linguistica in honorem Casimiri Polański, redigerad av M. Brzezina och H. Kurek, Kraków: Uniwersytet Jagielloński, 1999, s. 219–229. 1 Obie te akcentuacje są poświadczone u Daukszy, zob. Kudzinowski 1977: I, 427 n. 2 Jfr Kudzinowski, l.c. 3 Jfr hos Mažvīds: βmū 5x, szmū 2x, βmu 1x vid sidan av βmagus 9x och βmogus (många belägg). Det finns inga obliqua former med stammen žmun-, se Urbas 1996: 441. 4 Būga 1921: 424 (1959: 336). Se även 1959: 214, not 1. 18 ”skal”, súkas’ 139₁ = sùkas (i) ”snurrar”, púse 3x, pússe 2x = pusè ”del, hälft”. För det andra kan man, på grundval av stavningar med <û>, såsom exempelvis sunùs 256₄₀ = sùnùs ”son”, lapùmo 41₃₀ [jämte lapùmo 32₄₁] = lapùmo ”högmod, stolthet” eller sùnkum as 151₄₀ = sùnkum as ”tyngd”, också tilldela bokstaven <û> i acc.-formen žmùni värdet kort /u/⁵. I det följande kommer jag därför att använda transkriptionerna acc. sg. žmùni och nom. du. žmùne. Oavsett vilka belägg som kan hämtas ur iakttagelser av vokaler försedda med streck i Daukszas ”Postylla”, blir invändningen mot läsningen *žmùni tydligare mot bakgrund av den följande diskussionen om den proto-baltiska strukturen hos den aktuella deklinationen. 4. Formerna acc. sg. žmùni och nom. du. žmùne, som står vid sidan av nom. sg. žmùō, visar att vi har att göra med ett substantiv med suffixet -n-, som böjs atematiskt, på ett sätt som liknar šùō, šùni. Syftet med de följande kommentarerna är att ta reda på hur en svag stam av formen žmun-. kunde etableras vid sidan av nominativformen žmùō. 5. Enligt hittillsvarande forskning anses det vara säkert att nom. žmùō återger den proto-baltiska strukturen *žm-ōn-Ø, där žm- representerar roten i nollgrad, medan -ōn- är suffixet i förlängd grad, karakteristisk för den indoeuropeiska asigmatisk nominativformen. Analysen *žm-ōn stärks av den parallella uppbyggnaden av litauiska nom. sg. šùō ”hund”. Till skillnad från žmùō har substantivet šùō en extern motsvarighet, nämligen i form av vediskt nom. sg. ś(u)vā, och kan därför med mycket större sannolikhet härledas från den proto-baltiska förformen *śwōn < ie. *k’w-ōn-Ø⁶. Både i fråga om *śwōn och *žmōn rör det sig om en n-suffixbildning, som tidigare kännetecknades av suffixablaut -on- (acc., voc.⁷):: -n- (gen.):: -ōn- (nom.). 6. Av att nominativformerna žmùō i šùō har identisk ordbyggnad följer sannolikheten att även dessa två substantiv har parallell böjning. I den historiska epoken ser deras böjning ut så här i de former som kan jämföras med varandra: nom. sg. šùō žmùō acc. sg. šùni žmùni gen. sg. šùnes (*žmùnes) 5 På liknande sätt Fraenkel, LEW 1320. Det bör noteras att Skardžius 1956: 163 invände mot Būgas läsning med det träffande argumentet att ändelsen -uo i nom. sg. aldrig växlar med -ūn- i kasus obliqui. 6 Den litauiska reflexen förutsätter ett dissimilatoriskt bortfall av w framför *ō, som med tiden övergick i lit. uo. Alternativt kan man här tala om en tillfällig förenkling av initialklustret *św-. Jfr lit. šešuras ”makens far; makans far”, även i fornlitauiska ”svåger” < *šwešuras < proto-balt. *swešura- < ie. *swek’uro- (avest. xvasura-, gr. hekurós). 7 Jfr ved. acc. śvánam, voc. śvan. 19 nom. pl. šùnes (*žmùnes) nom. du. šùne žmùne 7. Kommentar till paradigmet šùo. 7.1. Litauisk nom. sg. fortsätter ie. *k’w-ōn, jfr ved. śvá, śúvá (voc. śvan), orm. šown (š < *k’w), gr. kúōn (voc. kuón). Denna urform kan återspegla en ombildning av nominativformen *pk’w-ōn (äldre *pek’w-ōn?), som bildades på grundval av nollgrad av de obliqua kasusens typ gen. sg. *pk’un-és. Vid basen av denna avledning på -on-/-n- ligger förmodligen ett rotstamsnomen *pek’u-/*pk’u- ”boskap”⁸. Det kan möjligen röra sig om ”hunden” som ”boskapshjordens väktare”. 7.2. Gen. sg. šùnes (i dag šuñs) motsvarar i fråga om suffixets ablaut ved. śúnas (i stället för *śúnás), gr. kunós och kan därför betraktas som en fortsättning av ie. genitiv i u *k’u-n-és/ós. 7.3. Ved. acc. sg. śvánam ”hunden” härleds, med beaktande av Brugmanns lag, från *śvá.nam < ie. *k’w-ón-m, dvs. från en bildning som är karakteristisk för starka kasus. Suffixet är här fullvokaliskt och betonat. Med tanke på överensstämmelsen mellan de två litauiska formerna och deras vediska motsvarigheter: nom. šùo liksom śvá, gen. šùnes liksom śúnas, skulle man förvänta sig att ved. acc. śvánam också skulle motsvaras i litauiskan av *švānį < urgerm. *šw-an-in. Så är dock inte fallet, eftersom litauiskan visar šù-n-į. Accusativstammen šun- ersatte *švan- förmodligen under inflytande av genitivformen šùnes. Motivet till denna ersättning bör sökas i tendensen att begränsa paradigmatisk ablaut under litauiskans förhistoriska utvecklingsskede. I detta fall kom i stället för den urgermanska treledade växlingen *šwōn:: *šwan:: *šun den litauiska växlingen med endast två allomorfer att etableras, lit. šùo:: šùn. 7.4. Dytematism av typen šùo-:: šùn- överensstämmer i princip med vad som observeras i andra konsonantdeklinationer. Som bekant känner den litauiska atematiska böjningen inte till någon motsättning mellan starka och svaga kasus, utan bygger på två stammar: den ena är karakteristisk för nominativ, den andra kännetecknar casus obliquus. Skillnaden mellan böjningen šùo, šùni (žmùo, žmùni) å ena sidan och de övriga konsonantstammarna å andra sidan består endast i att de senare i casus obliquus regelmässigt uppvisar ett konsonantsuffix i den fullständiga formen (-en-, -er-, -el-, -es-), inte i den avkortade formen, som i šù-n-ės, šù-n-i. Jämför följande: (A) litauiska stammar på -en-: 1. vand-en- (saknas *vand-n-, *und-n-, *ud-n-9), nom. vand-ùo ”vatten”; 2. akm-en- (saknas *akm-n-), nom. akm-ùo ”sten”. 8 Zob. Osthoff 1901: 230. Ostatnio Hamp 1980; Schmitt-Brandt 1998: 147, 207. 9 Jfr lexikaliserade ord (1) lett. ùdens m. ”vatten” < *undenis), (2) preuss. unds m. Ench. < *undis vid sidan av wundan EV. ts., läs [undan], troligen neutrum. De baltiska formerna förutsätter metates av konsonanten n i den nedärvda svaga stammen *ud-n- (fullgrad: nom. *wéd-ōr, hett. ù-i-da-a-ar = /wedār/). Jfr ved. abl.-gen. sg. ud-n-ás, loc. sg. udán, udáni. – Dialektala litauiska former: unduõ (puntininkai), ondù ”vatten”, ùndens ”vatten” (Samogitien) innehåller inte det nedärvda und-, utan går fonetiskt tillbaka på vanduõ, se Vitkauskas 1986: 103 ff. 20 (B) litauiska stammar på -er-: 1. mot-er- (saknas *mot-r-), nom. mótē ”mor; kvinna” (jfr gen. sg. lat. mātris, gr. mētrós, sti. mātúr [< *meh₂-tr̥-s]); 2. dukt-er- (saknas *dukt-r-¹⁰), nom. duktē ”dotter”; 3. ses-er- (saknas *ses-r-¹¹), nom. sesuō ”syster”. (C) proto-litauisk stam på -el-/-ol-: *āb-el-/*āb-ol- (saknas *āb-l-¹²), nom. ábuolas ”äpple” (lett. ābuõls), obelis vid sidan av obalìs ”äppelträd”. (D) litauisk stam på -es-: 1. mén-es- (saknas *mén-s-, jfr lett. mēnsis, gr. mēn¹³), nom. mén-uo ”måne; månad”; 2. deb-es- < *nebh₂-es-¹⁴ (saknas *deb-s-), nom. debesìs, -iẽs ”moln”, gen. pl. forn.lit. debesų. Villkoren för spridningen av stammar med suffixets e i fullgrad i obliqua har ännu inte undersökts. Man kan anta att former av hysterodynamisk typ i accusativ singularis¹⁵, med betoning på suffixet, spelade en viktig roll i denna innovationsprocess. 7.5. När det gäller böjningen av det litauiska ordet ”hund”, har generaliseringen av nollgraden šun- i obliqua kasus (elimineringen av *švan-) en parallell i grekiskan. Jfr lit. gen. šunès:: gr. kunós, lit. acc. šùnį:: gr. kúna (nom. šuõ:: gr. kuōn). 7.6. Med tanke på genitiv singularis roll som den form från vilken den svaga stammen sprider sig till hela paradigmet, är det värt att som exempel nämna de litauiska och slaviska substantiv som endast är kända i svag form: (A) Rotens nollgrad: 1. lit. širdìs f. ”hjärta”, acc. šìrdį, protoslav. *sъrdь-ce ⇐ urg.slav. acc. *sъrd-in, en form bildad efter gen. *sъrd-és < ie. *ḱṛd-és (fullgrad: lit. šérdį ”trädets kärna; klockans kläpp” ⇐ *ḱerd-, gr. hom. kēr, hett. kēr¹⁶); 2. lit. dùrės pl. ”dörrar” ⇐ gen. ¹⁰ Men utanför paradigmet finns en avledning som belägger den nedärvda stammen *duk̑tr-. Det är lit. pódukra ”styvdotter” < *pā-duktr-ā. När det gäller simplex dukrà ”dotter” är det snarare ett sammansatt ord i förhållande till pódukra än en suffixavledning, *duk̑tr-ā. ¹¹ Jfr ved. gen. svásur (*swésr-s-), got. swistrs, liksom det faktum att spåret av *sesr- i slaviskan är derivatet *sesr-ā, fksl. sestra ”syster”. ¹² Den svaga stammen *āb-l- beläggs av slaviska derivat: fksl. jābl-anъ, -i f. ”äppelträd” (< *ābl-ōn-) och *abъlъko ”äpple” (< *ābl-u-ko-). Det är däremot tvivelaktigt om även fornpreussiskan kände till en sådan stam. Fpr. woble ”äpple” (Elbingordlistan), som är ett hapax, växlar med det konsekventa *(v)ābel- i Grunauordlistan: wabelcke, wabelko, wobelke. woble kan alltså vara en sekundär form, synkoperad eller förtyskad i stavningen (om detta, se Smoczyński 1986: 36 n.). ¹³ Stammen *mēn-s- levde också vidare i slaviskan, även om den här genomgick en serie ombildningar: > 1. *mēns-i- ⇒ 2. *mēnsi-ko- > 3. [metates av n] *měsinko- > 4. fksl. měsečь. Faserna 1–2 har paralleller i slaviskans behandling av den ie. stammen *sh₂-ul- ”sol”: ⇒ *sul-ni- ⇒ *sul-ni-ko- > fksl. sъlnьce (jfr § 7.6. B). Erhart 1998 etymologiserar měsečь annorlunda. ¹⁴ Jfr ved. nábh-as- n. ”fuktighet; dimma; moln”, nábhasī dual. ”himmel och jord”; fksl. nebo, nebese ”himmel”. ¹⁵ Om terminologin för böjningstyper som kännetecknas av rörlig accent och apofoni, se Schindler 1975, Rix 1976: 123. ¹⁶ Den förlängda graden, som kännetecknade nom. sg., ligger bakom akutintonationen i litauiska stammen šérd-; akut i den svaga stammen šìrd- är däremot analogisk med nom. sg. 21 ie. *dʰur-ós (fullgrad *dʰwor-, fksl. dvorъ ”platsen bakom dörren”¹⁷); 3. fksl. krъvь ”blod” ⇐ urbal. acc. *kruw-i-n¹⁸ < *kruH-in, en form modellerad efter gen. *kruw-és < ie. *kruh₂-és (fullgrad: ved. kravi-s, gr. kréas ”blodigt, rått kött” < *kréwh₂-s-¹⁹; 4. fksl. vьsb ”by” ⇐ ie. gen. *wik’-ós (nom. *woyk’-s, jfr fornlt. vieš-pats ”herre”, fpr. steimans buttas waispattin dat. pl. ”den Hausfrawen, husets damer”, gr. oíka-de ”hemåt”). (B) Bortfallgrad såväl i roten som i suffixet: 1. fksl. sъnъ ”sömn” < *sopnъ ⇐ ie. gen. *sup-n-és²⁰ (nom. *swép-ōr, lat. sopor, -oris m. ”djup sömn”, lit. sãpnas ”dröm”); 2. fksl. dьnь, dьn-e ”dag” ⇐ ie. gen. *di-n-és (nom. *dy-ōn/*dy-ēn)²¹; 3. fsl. *sъl- från ie. *sh₂-ul- ”sol” (⇒ *sul-ni-²² ⇒ *sulni-ko- > fksl. sъlnьce)²³; 4. östlit. bruvís f., fornsl. brъvь ⇐ urbal. acc. *br-uw-in²⁴; 5. ur lit. *dr-u- ”träd” (jfr ved. dros gen. sg. ”trä” < *dr-ew-s, gr. drûs f. ”träd”, drutómos ”vedhuggare”) ligger till grund för ett vṛddhi-derivat, lit. dervà f. ”hartsved; tjära bränd ur trä” < *d-e-rw- + -ó- ”av trä, trä-”²⁵; 17 Formen fksl. dvьri pl. ”dörr”, ryska dverь är problematisk, särskilt mot bakgrund av att formen *dōri saknas, med antevokalisk allomorf *dur- som i lit. dùres, sekundärt dùrys ”dörr”. Förekomsten av sonantiskt r i position efter v (vьr) förutsätter i varje fall sekvensen *wr-C, inte *wr-V; jfr slav. četvŕt-ō:: lit. ket-vìr-tas ”fjärde” (men ket-ur-i ”fyra”). Det ligger nära till hands att anta att det slaviska ordet för dörr är ett derivat med konsonantsuffix, *dwir-yo- < *dʰur-yó-. Uppbyggnaden är som i gr. thâirós m. ”gångjärn, kring vilka dörren vrids” < *tʰwar-yó-. 18 Jfr det adjektiviska derivatet lit. krùvi-nas ”blodig” = fksl. krъvь-nъ ”blodbesläktad, släkt med”. 19 Den litauiska reflexen av denna prototyp skulle vara *kriáuš-. Vad gäller lit. kraujas ”blod” förblir bildningen gåtfull på grund av (a) cirkumflexen och (b) diftongen au efter en hård konsonant. Man kan anta ett tematiskt derivat *krewh₂-o- ”blomstrande” > (bortfall av laryngalen) *krewo- > *krowo- (jfr fksl. novъ:: gr. néos ”ny”) > urbal. *krava-, varifrån kollektivformen kraujai bildades med suffixet -yo-? 20 Här och nedan utelämnar jag i rekonstruktionen den ablautabla varianten *-ós i genitivändelsen. 21 Samma svaga stam förutsätts av det litauiska vṛddhi-derivatet dienà ”dag” < *deynā < *deyn-eh₂- ⇐ *d-e-y-n + -ó-, från *din-. Jfr typen diẽvas ”gud” < *d-e-yw-ó- ”förknippad med himlen” från *diw- ⇐ *dy-ew- ”daghimmel”. Se senast Smoczyński 1998: 62 n. (med litteraturhänvisningar). 22 Ett suffix som troligen är modellerat efter og-nъ ”eld”, jfr ved. ag-ni-. 23 Den urslaviska svaga stammen *sōl- < *sh₂-ul- kan jämföras dels med ved. gen. súras < *suh₂-és (detta genom metates av *sh₂-ul-), dels med den starka stammen *sh₂-wel- i ved. svàr-/súvar- n. ”sol”. Lit. sáulė ser däremot ut som ett vṛddhi-derivat från en metateserad svag stam: *sh₂-ul- > *suh₂-l- ⇒ *s-e-wḱ-l-ó- adj. ”solig” > urbal. *sāwla-. Av ett sådant adjektiv bildades tydligen ett derivat på -iyā-, *sāwlyā, som till slut substantiverades. Se senast Bader 1995, som antar rekonstruktionen *seh₂-l- för lat. sōl och hänvisar till utvecklingen av mōtus < *mouH-to-. 24 I stället för *br-yaw-in < ie. acc. *bʰr-éwH-m (jfr lit. briau-nà ”kant, rand, krön”), till följd av att ackusativformen har jämnats ut efter gen. *br-uw-és < ie. *bʰr-uH-és, med ett sekundärt w som fyllde hiatus efter laryngalens bortfall (jfr gr. ophrus, ophruós ”ögonbryn”). 25 Neutrum med vṛddhi-struktur i andra språk, särskilt fornkyrkoslaviska drevo ”träd; ved” < *denw-o- och fornengelska teoru ”trätjära” < *terw-a-, ger anledning att anta att det litauiska femininum dervà ursprungligen kan vara ett kollektivum, med -a från *-eh₂ (= nom. pl. n.). 22 6. fornp. pintis ”väg”, om det är en avledning från genitivstammen *pint-és < *pnt-h₂-és (jfr ved. pathás)?26. (C) Nollgrad av roten och fullgrad av suffixet: fornkyrkoslaviska imę, imene ”namn” < *jbmen- < *im-men-es ⇐ gen. *in-mén-s < ie. *(H)nh₃-mén-s (jfr fullgraden i lat. nōmen, ved. nāma < *(H)neh₃-mn; baltoslav. *nōmin saknas). Av denna lista lämpar sig framför allt stammarna šun- för strukturell jämförelse med *di-n- (fornkyrkoslaviska dъnъ) och *sup-n- (fornkyrkoslaviska sъnъ). 8. Paradigmet för žmuō. 8.1. Man menar att žmuō < *žm-ōn är besläktat med det indoeuropeiska ordet för ”jord” och utgör en avledning med betydelsen ”jordisk varelse, jordbo”27. Schindler 1967: 200 och 1975: 263 rekonstruerade paradigmet för substantivet ”jord” på följande sätt: nom. *d(ʰ)égʰ-ōm jfr hett. <te-e-kán> = /deg-an/ ack. *d(ʰ)égʰ-om-m̥ jfr grek. kʰtʰ-ón-a < **tʰkʰ-óm-am lok. *d(ʰ)gʰ-ém-Ø jfr ved. ks-ám-i gen. *d(ʰ)gʰ-m-és jfr ved. j-m-ás 8.2. I de baltoslaviska språken finns spår av endast två former av ovanstående paradigm, nämligen lokativ singularis och genitiv singularis. 8.2.1. Till ie. *d(ʰ)gʰ-ém > *gʰéms lokativ måste den protobaltiska stammen *žem- knytas; från den har den baltoslaviska benämningen på ”jord” bildats: lit. žemė, fornkyrkoslaviska zemlja < *žem-(i)yā. Att döma av suffixet var det ursprungligen ett adjektiv28, men villkoren för dess substantivering har ännu inte klarlagts. Förutom stammen på -(i)yā- belägger slaviskan också en avledning på -i-, *gʰem-i-. Den har bevarats dels i de ryska adverben na zemb ”på jorden”, o zemb ”om jorden”, dels i det fornkyrkoslaviska adjektivet zemьnъ ”jordisk” < *žemi-na-, som står i kontrast 26 Samtidigt uppvisar slaviskan fornkyrkoslaviska pъtь, -i m. ”väg”, vars stam på -i- hänger samman med omsegmenteringen av den äldre ackusativformen sg. *panti-n ⇐ *pant-in < ie. *pónt-h₂-m (ved. pántham ⇐ *pántam). – Traditionellt antar man här en protobaltislavisk paradigmatisk växling *pant-:: *pint-. På denna punkt finns det emellertid anledning till en viss reservation, eftersom det i den fornpreussiska korpusen vid sidan av <in>, pintis också förekommer belägg med <en>, nämligen pentes i peentis ”väg” (hos Grunau). Dessa belägg med <en> väcker tanken på en fonetisk härledning av pintis ur pentis < *pantis (den fornpreussiska grundformens vokalism skulle alltså överensstämma med fornkyrkoslaviska pъtь). En sådan härledning har en god parallell i variationen mellan formerna av det fornpreussiska participet *sant- ”varande”, vars motsvarighet på äldre litauiska lyder sant-, ack. sg. santį (jfr lat. sōns, sontis ”skyldig, förtjänt av straff” < ie. *h₃s-on-t-). Formerna är å ena sidan -senti- (gen. sg. emprikisentismu ”varande” [ty. „gegenwärtigen“]), å andra sidan -sint- (nom. sg. emprijkisins ”varande” [ty. „gegenwärtig“]). Den fornpreussiska förändringen *anC > enC > inC förklaras sannolikt av lågtysk fonetisk interferens, jfr t.ex. medellågty. sinte ”helig” < sente < sante (Lasch 1914, § 139). För andra exempel på sekundärt inC i fornpreussiskan, se Smoczyński 2000: 19n. 27 Zob. Skardžius 1956: 163, Fraenkel, LEW 1320. 28 Jfr det vediska adjektivet kṣām-ya- ”som befinner sig på jorden, jordisk, humanus”, vilket står i motsats till divyá- ”himmelsk, diuinus” (Fraenkel 1959: 13). 23 från fornkyrkoslaviska zemljьnъ av zemlja29. – Det protobaltiska *žem- bestod alltså av ž som fragment av den ursprungliga roten i nollgrad30 och em som ursprungligt suffix i fullgrad. 8.2.2. Till den indoeuropeiska genitiven *d⁽ʰ⁾gʰ-m-és > *gʰm-és (två nollgrader) är den baltiska nyroten žm- knuten, från vilken just det ord som intresserar oss härstammar: *žm-on- ”jordisk varelse, jordbo” > ”människa”31. Motsvarande nyrot är också känd i slaviskan, men förekommer där endast i beteckningen för ”ormen” och den mytiska ”draken”: fornkyrkoslaviska zmijь m. ”drákōn, óphis”; zmija f. ”óphis”; fornryska zmii, gen. zmija; ryska zmei, zméja; serbokroatiska zmâj, zmâja osv., allt från protoslaviska *zmьb, gen. *zmbja adj. ”krypande på marken”. Den förslaviska formen *žm-iyo- visar att det rör sig om ett adjektiv ”jordisk, terrestrisk”. Ursprungligen ingick det i syntagmen *zmbьžь ”jordorm” (betydelsen preciseras genom motsättningen till ”vattenorm”) och substantiverades till följd av att substantivet žь utelämnades32. Det är värt att notera att motsvarande former *žm-ijas, *žm-ijā saknas i litauiskan (Būga 1959: 376). 8.3. När vi nu går över till rekonstruktionen av den förbaltiska böjningen av ordet *gʰm-on- > *žm-an- måste vi genast reservera oss: rekonstruktionen av det förhistoriska kasusformsinventariet stöter på två svårigheter. Den första är att det litauiska materialet inte belägger någon atematisk genitivform singularis till žmuõ. Den andra svårigheten är förekomsten av obliquastammen žmun- (žmùni, žmùne). Denna stam segmenteras vanligen som žm-un-, men detta kan inte motiveras historisk-fonetiskt, eftersom strukturen *gʰm-n-C är utesluten i singularisparadigmet. Jag börjar med de detaljer som för närvarande förefaller tämligen klara. 8.4. Prototypen nom. sg. *gʰm-ōn är säker, och från den härstammar fornlettiska žmuõ genom regelbunden ljudutveckling. För rekonstruktionen av suffixet i långgrad *ōn har vi, utöver de jämförande uppgifterna (se § 5), även vissa intrabaltiska belägg. Dessa utgörs av litauiska suffix med strukturen -uon-i- (t.ex. gėluonis vid sidan av gėlùo), -uon-e- (mómuonė vid sidan av momuõ), -uon-a- (širšuõnas vid sidan av širšuõ), -uon-ia- (ėduonia)), vilka används huvudsakligen, men inte uteslutande, vid denominal avledning; se Būga 1959: 333 ff., 368 ff. 8.4.1. Man bör anta att de nämnda suffixen uppkom genom tematisering av äldre konsonantstammar på -n-, genom att de paradigmatiska elementen -i-, -e-, -a-, -ia- fogades till nom. sg.-formen och genom att den fixerades 29 Se Fraenkel 1959: 13 om detta. 30 Om fullgraden hade fortsatt i baltoslaviskan skulle nom. sg. ha fått formen lit. *dežuo och slav. *deža. 31 Jfr nollgraden i grek. epi-kʰtʰón-ios ”levande på jorden” (möjligen också i neo-kʰm-ós ”ny, oväntad”). – En av baltiskan oberoende avledning från den starka stammen av substantivet ”jord” uppvisar st. hemō ”homo” (jfr némō ”ingen”), acc. hem-ōn-em ”hominem” < *gʰém-ōn. 32 Se Vaillant 1950: 75; Fraenkel 1959: 4. 24 … apofoniska paradigm, vilket var en följd av tematiseringen. Frågan om hur mekanismen bakom denna tematisering bör rekonstrueras är dock fortfarande öppen. Enligt min mening kan sekvensen uon i den tematiserade nom. sg. på -uon-V- uppfattas som en amalgamform, som ur historisk synvinkel kan delas upp i två segment. Det första segmentet är uo som utljud i den atematiska nom.-formen -uo < *-ōn (bortfall av *-n före paus), medan det andra är n som beståndsdel i suffixet -en-/-an- i obliqua kasus med vokaliska ändelser (gen. *-en-es, acc. *-en-in eller *-an-in). Införandet av uo före n skedde när den paradigmatiska apofonin -uo (nom.):: -en-/-an- (obl. kasus) eliminerades genom generalisering av uo. När den ursprungliga paradigmen, såsom exempelvis *širšuo:: gen. *širš-en-es, acc. *širš-en-i33, fick den nya formen *širšuo:: gen. *širš-uon-es, acc. *širš-uon-i, uppstod naturligtvis möjligheten att abstrahera fram ett nybildat tema *širšuon- ur det och därefter använda det som stam för tematiska avledningar, jfr širšuon-as ”bålgeting; geting” vid sidan av širšuon-e, fornlt. širšuonis med samma betydelse (LKŽ XIV 908). Uppkomsten av bakbildningar av typen (1) širš-e, širš-a (LKŽ XIV 906) ⇐ širšuonė, (2) širš-as (Chylinski, ibid.) ⇐ širšuonas skapade i sin tur förutsättningar för omsegmenteringen širšuonas ⇒ širš-uonas (nu motiverad av širšas) osv., och därmed för att -uonas, -uone osv. utvecklades till självständiga nya nominalsuffix. De kom att ingå i samma grupp som de långvokaliska suffixen -ūnas, -ynas, -ėnas, -onas. Ett tecken på denna process är att yngre varianter širšonas, širšūnas ”bålgeting”34 uppträdde vid sidan av širšuonas. Ännu senare uppstod genom växlande avledning -uon-:: -uol- sådana varianter som širšuolis, širšuolė. 8.4.2. I fallet med en sådan isolerad form som fornlt. pirmuon-es nom. pl. f. SD ”förfäder; grundämnen, ursprungliga beståndsdelar” kan man anta en stamform med nom. sg. *pirm-uo albo *pir-muo. Den äldre acc. sg. till *pirmuo kan ha haft formen *pirm-an-in, vilket stöds av tematiserade former kända från den fornpreussiska ”Enchiridion”, jfr nom. sg. pirm-onn-is ”förste”, dat.-acc. pirm-ann-in, pirm-ann-ien. 8.4.3. På samma sätt som teman på -n- omvandlades till tematiska former, gjorde de atematiska temana på -l- det också. Om avledningen óbuol-as (lett. ābuōls) ”äpple” kan man säga att den förhåller sig till nom. *ob-uo < *āb-ōl:: obl. *ab-el- på samma sätt som širšuon-as förhåller sig till nom. širš-uō < *širš-ōn:: obl. *širš-en-. Av det faktum att formen *-ol-, obalis f. med samma betydelse (LKŽ VIII 985) också är belagd vid sidan av obelīs f. ”äppelträd”, kan man dra slutsatsen att det fanns två olika former av urgammal litauisk acc. sg. och rekonstruera å ena sidan *āb-el-in > óbelį, å andra sidan *āb-al-in > óbalį (jfr nom. pl. óbelės, gen. pl. obelų). Med hänsyn till o-graden i nom. sg. *āb-ōl måste den äldre kanske… 33 Jfr ved. gen. sg. śṛṣ-n-ás [nom. śíras ”huvud”] < *k’r̥h₂-s-n-ós, stam *k’erh₂s-en-. Från slaviska språk jfr serbokroatiska sršljen, kyrkslaviska sršēń ”bålgeting”, protoslavisk stam *sьrš-en-. 34 Mot denna bakgrund anser jag förekomsten av litauisk apofoni uo:: ūn vid sidan av uo:: o vara mindre sannolik; den antyds av de lexikala jämförelserna hos K. Būga 1959: 331 f. 25 betrakta som acc. sg. *āb-el-in, medan *āb-al-in < *āb-ol-im bör betraktas som en analogisk utjämning efter nom. sg. (?). 8.4.4. Avslutningsvis bör det noteras att även det proto-baltiska temat på -t-, *nepuo, *nepátin, *neptés, tematiserades. Fornlt. nepuotis ”sonson”35 bygger på det obliqua kasus *nepuot-i-, som etablerades i stället för *nepat-i-, vilket uppkom genom omsegmentering av den äldre acc. *nepát-in < ur indoeuropeiska *nep-ót-m36. Förbindelsen uo förklaras återigen genom att a ersatts av uo i accusativsuffixet under påverkan av nom. *nepuo < *nep-ōt eller *nepuos < *nep-ōt-s (jfr ved. nāpát, lat. nepōs). En liknande innovation ses i latinsk acc. nep-ōt-em (i stället för *nep-ot-em), och till och med i gen. nep-ōt-is (i stället för *neptis < *nep-t-es, jfr ved. náptur37). I båda fallen handlar det om att eliminera den allomorfism som uppstått ur den ärvda suffixala apofonin *ōt:: *ot:: *t. 8.5. Rekonstruktionen av acc. sg. i formen *gʰm-on-m, urgammalt lit. *žm-an-in38 motiveras ur jämförande synvinkel av korrelationen nom. *-ōn-Ø:: acc. *-on-m, jfr fornlat. hemo:: hemōnem ”människa”, gr. téktōn:: téktōna ”snickare”, ved. tákṣā:: tákṣāṇam med samma betydelse, gr. ákmōn:: ákmona ”städ”39. Däremot finns det inget jämförande stöd för en eventuell urform *gʰm-n-m, som skulle ha två nollgrader (liksom i svagformen). Även vissa interna indicier talar för *žm-an-in. 8.5.1. För det första jfr accusativformer av typen *pirm-an-in till *pirmuo och lit. dial. óbalį till *obuo, vilka nämndes ovan i § 8.4.2–3. För det andra tycks förekomsten i litauiskan av ordet žmónės f. ”människor” < *žman-ē-, som fungerar som nom. pl. till žmuo, tala för rekonstruktionen av acc. sg. i formen *žman-in. Om man betraktar ordet som en avledning med förlängd grad måste dess stam rekonstrueras som *žman-. Vad gäller o-förlängningsgraden, jfr lit. žólė ”gräs” av žalias ”grön”, mõlė ”en omgång malning av säd” av malù, málti ”mala”40. Mindre sannolikt förefaller … 35 Dat. pl. nepuotims (i-tema), acc. pl. nepuočius (yo-tema). 36 Vid sidan av maskulinet nepuotis, -iēs ”sonson” fanns ett feminint i-tema, nepuotis (Margarita Theologica). Därtill kom en avledning på -ē-, nepuotė ”sondotter” (Bretkun), se LKŽ VIII 670. 37 Ur proto-baltiskt genitiv *nep-t-és bildades avledningarna fornlt. nept-ė ”sondotter”, nept-is ”sonson” (LKŽ VIII 670). Med tiden ersattes även dessa av nepuotis respektive nepuotė. Från andra språk jfr kyrkslaviska netii, serbisk-kroatiska netjb ”kusin” < *nept-iyo-, ved. naptiya- ”som hör till avkomman”, avest. nauua.naptiia- n. ”släktingar i nionde led”, ved. napti, lat. neptis, -is f. ”sondotter”. 38 Jfr Stang 1966: 227. 39 Jfr för r-teman korrelationen nom. *-ēr-Ø:: acc. *-er-m, t.ex. gr. anēr:: anéra ”man”, mētēr:: mētera ”mor” (lit. mótė:: móterį, kyrkslav. mati:: materb). 40 Do stopnia wzdłużonego *žmān- sprowadził žmón(ēs) już Peters 1980: 189, choć nie stwierdził wyraźnie, że *žman- jako podstawa tego derywatu należało do paradygmatu rzeczownika „człowiek“ i pojawiało się w formach acc. sg. i voc. sg. – Inaczej Fraenkel 1959: 12, który przyjmował, że pierwotny nom. pl. miał postać *žmuon-es (pluralizacja formy nom. sg. przez -es) i następnie uległ wykolejeniu w žmón-es (forma gwarowa z Twerecza), mianowicie na tle tendencji do 26 antagandet att bildningen *žmān-ē f. är ett kollektivum bildat av vokativformen sg. *žman ”människa!” < *gʰm-on-φ. Jfr å ena sidan vokativformer av typen ved. śvan, gr. kúōn, å andra sidan litauiska vokativformer som dial. sēser ”syster!”, dùkter ”dotter!”. 8.5.2. Traditionellt har baltister också urskilt den förlängda stammen *žmān- (lit. žmon-) i fornpreussiskan. De antar att urbal­tiska *žmān- här förändrades genom labialisering till *[zmuːn-]. Detta ljud ska beläggas av skrivningar med <smūn-> i ”Enchiridion”, såsom smūnets 1 gång ”Mensch, människa” (vid sidan av smunent- 11 gånger), steison smūni 1 gång gen. pl. ”der Person[en], personerna” (genom denasalisering av den så kallade asigmatiska gen. pl. *smūn-in), denominativum smūnint 1 gång ”ehren, vörda” (vid sidan av smunin- 2 gånger), en smūnin 1 gång dat. sg. ”in Ehren, i ära”. Enligt min mening är hypotesen alltför svagt underbyggd. Om vi tills vidare bortser från hapaxformerna smūni, smūnin, ser man framför allt att av ordets 12 förekomster smunent- ”människa” är det bara i ett (!) fall som det skrivs med makron: smūnets 63₁₉. Det är också värt att notera att skrivningen saknar elementet n i suffixet. Man kan misstänka att smūnets är ett tryckfel i stället för <smunēts> (makronet står på fel plats), läs smune(n)ts. Om makronet här alltså var en förkortning för n och inte ett tecken för obetonad vokallängd, finns det ingen filologisk grund för att tolka smunent- (så 11 gånger) som [zmuːnent-]⁴¹. 8.5.2.1. När det gäller hapaxformerna smūni, smūnin, som uppenbarligen är etymologiskt besläktade med smunent-, måste man konstatera att förekomsten av makron i dessa skrivningar inte i sig räcker för att motivera läsningen <ū> som [uː]. Man bör komma ihåg att det finns flera dussin exempel i ”Enchiridion” som visar makron över vokaler som utan tvivel är korta⁴². Denna typ av stavning ger anledning att anta att makronet i första hand används som accentogram (markör för rörlig ordaccent), medan makronets samband med den obetonade vokalens kvantitet är sekundärt (jfr Smoczyński 1990). Här följer exempel på stavningen <ū> i ord som, genom jämförelse med sina litauiska motsvarigheter, kan tolkas som innehållande ett kort [u]: 1. poklūsnai 1 gång ‘gehorsam’ (vid sidan av poklusm° 9 gånger), läs [poklūs-]. ersättandet av äldre uo med o i vissa substantiv, jfr exempelvis slōgas ”börda” i stället för slūogas (⇐ slēgti ”tynga, pressa, kväva”). – Zinkevičius 1980: 248 ger ännu en annan förklaring: žmōn-es i stället för *žmun-es, med o som enligt honom generaliserats från ordet žmōną ”kvinna; hustru”. Skulle författaren mena att vokalen o i žmōną kan ha ett annat ursprung än o i žmōnes (-es)? 41 Så läser till exempel Mažiulis, PEŽ IV 135, och härleder formen ur urbaltiska *žmānent- ”žmogelis, liten människa”. 42 Jfr 1. [i]: polinka ‘blir kvar’:: lit. dial. palìnka, senìnka ‘samlar’:: lit. dial. surènka, kakìnti ‘gripa’:: lit. kákinti, alkìns ‘nykter’:: fornkyrkoslav. alčьnъ ”hungrig”, newìns ‘den nionde’:: lit. devìntas, dessìntas ‘den tionde’:: lit. dešìmtas, imt ‘ta’:: lit. ìnti; 2. [ē]: gēhrt ‘tala’, preigērb ‘tala inför’:: lit. geibti, mērgan ‘piga’:: lit. mergà, acc. mergą, sacramentan ‘sakrament’:: lit. sakramentas, 3. [ā]: ānters ‘annan, andra’:: lit. antras, rankans ‘händer’:: lit. acc. pl. rankàs, perbānda ‘försöker’:: lit. bandó, bandýti. 27 Jfr forn lit., lit. dial. paklùsnas m., paklusnà f. samma betydelse. 2. aulauūsins 1 gång acc. pl. ‘döda’, läs [aulavúsans], en alternativ skrivning till aulauwussens I₉₅. Jfr lit. dial. pasilióvusius ‘avlidna’. 3. pickùls ‘djävul’, läs [pikúls], jfr lit. pikùlas med samma betydelse. Mot bakgrund av dessa fakta måste man medge möjligheten att stavningen <smūni> kan dölja en kortvokalisk stam [zmún-], alltså samma stam som uttrycks i stavningen av ordet smunents- ”människa”. Därmed kommer man till slutsatsen att preussiskan kan ha haft stammen [zmun-], som till sitt ursprung var identisk med forn lit. žmun-, acc. žmùni. Allt detta leder till att hypotesen förkastas, enligt vilken isolerade skrivningar av typen smūn- skulle kunna innehålla [muː], härrörande från den fakultativa labialiseringen av *[maː], och därmed vara etymologiskt besläktade med den innovativa litauiska formen žmōnes. 8.5.3. Z. Gołąb (1998: 69) hänvisar nyligen till urbal­tisk acc. *žmanin i samband med ett nytt försök att etymologisera det slaviska ordet mòžb ”man”. Han menar att stammen *žman- < ie. *gʰmon- var gemensam för baltiska och slaviska språk, men att den i slaviskan ombildades med hjälp av suffixet -g- (en parallell skulle vara pslav. *lěmǫgъ gentemot lit. liemuõ, liemẽn-s). En ackusativform byggd på en sådan stam skulle ha låtit *žmangim ⇒ *žmang-i-m, varifrån den pslaviska i-stammen *žmǫžь. Den historiska formen mòžb ska ha uppkommit genom dissimilatoriskt bortfall av det första ž och genom att ordet överfördes till yo-stammarna. Gołąbs förslag framstår som fördelaktigt jämfört med tidigare etymologier för ordet (*manu-gyo-, *man-g-yo-), bland annat eftersom det också hävdar att suffixet -g- förekommer i den litauiska neologismen žmogùs43. Men man måste reservera sig: avgörandet beror här på att frågan förklaras, vilken semantisk funktion suffixationen *-g- eller *-gʰ- hade i baltoslavisk avledning. Tyvärr har denna fråga ännu inte behandlats. 8.6. Efter att ha behandlat frågorna kring urbal­tisk acc. *žmanin ska vi nu uppehålla oss vid den ursprungliga genitiven av ordet ”människa”. Formen för detta kasus kan man nämligen endast sluta sig till indirekt, genom att hänvisa till parallellismen mellan böjningen av substantiven ”hund” och ”människa” (se § 6). Om man jämför förhållandet nom. *kʷw-ōn:: gen. *kʷ-u-n-és, kan man anta att det vid nom. *gʰm-ōn skulle kunna finnas en genitivform *gʰm-n-és = [gʰmnés]. I denna bildning framträder alltså suffixet som ett konsonantiskt n, vilket får rotens m att realiseras i den stavelsebildande allofonen [m̥]44. I de baltiska språken måste man som vanligt ta hänsyn till möjligheten av två olika vokaliseringar av sonanten. Reflexen *[gʰmnés] kunde teoretiskt anta två former: antingen med imC, dvs. *žim-n-es, 43 Proponowany przez Gołąba 1998: 72 prototyp *žmō(n)g- jest chyba bez paraleli fonotaktycznej. Pomysł Otrębskiego (1950: 85), by w žmogùs upatrywać złożenie *žmān-magus (por. goc. magus „chłopiec“), które z czasem zostało przekształcone «par une contamination», nie znalazł oddźwięku u innych badaczy. Inne próby referuje Fraenkel, LEW 1318. 44 Jfr vokalisering av sonant framför affixet -n- i andra språk: gr. dám-nā-mi < *dm̥-né-h₂-; lat. iungunt < *yu-n-g- från *ywg-/*yewg-. 28 eller från umC, dvs. *žum-n-es. Till stöd för denna hypotes kan stå växlingen im:: um < *[m] i sådana litauiska former som (1) rìmtas jämte dial. rùmtas ”allvarlig, pålitlig” (till remiùos, remtìs ”luta sig mot, förlita sig på något”) eller (2) timpstù ”jag sträcker” jämte ítumpas ”fart, ansats” (till tempiù ”jag spänner”), jfr LKŽ IV 269⁴⁵. Som de följande resonemangen kommer att visa, är det riktigare att anta en genitivreflex i den protobaltiska formen *žum-n-es (§ 8.9). 8.7. Den litauiska obliqua formen med stammen žmun- ställer oss inför frågan hur segmentet un, som följer efter roten žm-, ska förstås. Om detta un vore en reflex av stavelsebildande n, skulle detta kräva en antekonsonantisk kontext, *gʰm-n-C = [gʰm-n-C]⁴⁶. En sådan kontext vore möjlig endast i pluralböjningen, nämligen före konsonantiska ändelser, såsom lok. pl. -su (*žm-un-su ”bland människor”) eller instr. pl. -mis (*su žm-un-mis ”med människor”)⁴⁷. Faktum är emellertid att det litauiska materialet inte innehåller några som helst pluralformer av žmuõ. Detta gör det naturligtvis omöjligt att verifiera den uppställda hypotesen. Därtill kommer att žmuõ i Daukszas ”Postylla” inte har en pluralform *žmunes vid sin sida, utan i stället den suppletiva bildningen žmonės ”människor” (§ 8.5). När det gäller dualisformen du žmùne går det i sin tur inte att fastställa om den bildades från den singulara stammen *žumn- (se ovan gen. *žumnes), som sedan liknades vid den antekonsonantiska pluralstammen *žmun-C, eller om den uppkom på något annat sätt. 8.8. Om vi antar att žmun- faktiskt uppkommit genom en fonetisk utveckling före pluralens konsonantiska ändelser, måste dess förekomst före vokaliska ändelser (ack. sg. žmùn-i, nom. du. žmùn-e) förklaras genom analogisk utjämning. I singularis skulle generaliseringen av žmun- behöva leda till att den oregelbundna genitivformen *žum-n-es eliminerades (det anomala förhållandet žm-uo:: *žum-n), liksom ackusativformen *žm-an-i < *gʰm-on-m (jfr *švanį < *kʷ-on-m i § 7.3), vars avljud i suffixet skilde sig från de övriga formernas. 8.9. En svaghet i det scenario som beskrivs i §§ 8.7–8.8 är att vi bland de litauiska böjningsmönstren inte finner någon parallell till fenomenet att den antekonsonantiska pluralstammen analogiskt sprids till singularisens obliqua kasus. Under dessa omständigheter ligger följande hypotes nära till hands: ⁴⁵ För positionen efter ž kan man peka på växlingen uR/iR i sådana exempel som lett. zułtis ”galla”, lit. tułžis dito (i stället för *žułtis < protobalt. *žuł-ti- jämfört med protoslav. *zъłьcь ”galla”, forstr. zъłьcь, ry. želčь, fornkyrkslav. zъłьcь < *žil-k- ur ie. *gʰlH-C (fullgrad i lit. želti ”grönska”, fornkyrkslav. zelenъ ”grön”). ⁴⁶ Jag förstår inte varför Fraenkel, LEW 1320 skriver rekonstruktionen i formen *gʰm-dn-. Schwa-tecknet saknar här morfologisk motivering, eftersom -n- återger reduktion till -on-, inte till ett suffix med laryngal (*-Hₒn- respektive *-gₒn-). ⁴⁷ Jfr förekommande former av instr. pl. av typen akmenis < *akmen-mis och seser-mis i fornlitauiska texter (Zinkevičius 1980: 245). 29 (A) Stammformen žmun- är emellertid genetiskt förbunden med singularparadigmet, särskilt med formen av den ärvda genitiven sg. (B) Reflexen av gen. *žum̥n-ès < *gʰm-n-és (§ 8.6), ljudhistoriskt regelrätt, genomgick en sorts metates till *žmun-ès. En parallell till vokalförflyttningen u enligt formeln umn > mun utgörs av förändringen ulž > luž i det litauiska namnet på ”mjälte”: blu̇žnīs f., ack. blu̇žnį tycks ha uppkommit från (1) *plužnį48 < (2) *pulžnį < (3) protobalt. *pulž-n-in < (4) ie. dial. * (s)plgʰ-n-m. Jfr fornind. plihán- ”mjälte”, gr. splēn, splēnós, lat. liēn < *lihēn49. (C) Förändringen var förmodligen inte rent fonetisk50. Eftersom den ledde till att ansatsen žm- blev enhetlig i alla böjningsformer, måste man anta att det snarare rör sig om en morfofonologisk regularisering under inflytande av de två former med ansatsen žm-, nämligen nom. žmuõ < *gʰm-ōn och ack. *žmànį < *gʰm-on-m51. Följden av förändringen från *žum̥nès till *žmunès är att den anomala rotallomorfismen *žum-:: žn- undanröjs. 9. När den ”metatetiska” genitiven *žmunes väl hade etablerats, följde ytterligare en innovation, denna gång avljudsbaserad. Den bestod i att formen ack. *žmanin ersattes med *žmunin. Allomorfismen žmōn:: žman:: žmun reducerades därmed till två led, žmōn:: žmun. Detta skedde på samma sätt som i paradigmet för substantivet ”hund”, där šūni (med šun som i gen. šunès) ersatte *švàni < *švanin (jfr § 7.3), vilket gjorde att serien švōn:: švan:: šun reducerades till švōn:: šun. Till följd av detta blev paradigmet för substantivet žmuõ tvåstammigt, alltså av samma typ som den typiska litauiska konsonantdeklinationen (jfr § 7.4). 10. Det som sagts kan sammanfattas i följande utvecklingsschema. Tecknet ”>“ betecknar en fonetisk förändring, tecknet ”⇒“ betecknar en morfologisk förändring. IE protobalt. förlit. lit. nom. *gʰm-ōn-Ø > *žm-ōn-Ø > *žm-ōn-Ø > žmuõ-Ø ack. *gʰm-ōn-m > *žm-an-in > *žm-an-in ⇒ žmùn-i gen. *gʰm-n-és > *žum-n-es ⇒ *žm-un-es > *žmun-ès 48 bl- förklaras genom sonorisering av pl-, liknande den man ser i ordet blusà ”loppa” < *plusà, till fornind. plúši, orm. lu. Jfr vidare gruppen lb i lit. gulbė ”svanhona” jämfört med slav. *kʰolpъ, kasjub. kiełp ”svan”. 49 Den slaviska motsvarigheten ser annorlunda ut: fornkyrkslav. slězena < *selžena < *spelgʰ-en- (bortfall av p i ansatsen). För baltoslaviskan kunde man anta ett avljudsparadigm *(s)pelž-(e)n-:: *(s)pulž-(e)n-. Den baltiska fortsättningen skulle innebära generalisering av den svaga stammen *(s)pulž-n-. 50 Vad gäller den fonotaktiska aspekten av denna förändring bör man beakta att litauiskan inte har ett enda ord som börjar med *žum- eller *žun-. Däremot har den ord med ansatsen žm- (jfr ordgruppen žmogùs, vidare žmegìns, žmùlys) samt ord med ansatsen žn-: žnáibyti, žnýbti, žnýplès. 51 Denna formulering bygger på ett förslag som professor Vytautas Ambrazas framförde i diskussionen om mitt föredrag vid konferensen ”Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Kazimiero Jauniaus 150-osioms ir 90-osioms mirties metinėms paminėti”, Vilnius den 22–23 oktober 1998. 30 På ett liknande sätt kan utvecklingen av det litauiska substantivet ”hund”s paradigm beskrivas: IE urbal. ur-lit. lit. nom. *k’w-ōn-∅ > *šw-ōn-∅ > *šw-ōn-∅ > šuō-∅ acc. *k’w-ōn-m > *šw-an-in > *šw-an-in ⇒ šun-i gen. *k’u-n-és > *šu-n-es > *šu-n-es > šun-ès Av jämförelsen mellan de båda schemana framgår att paradigmets ”hund” regulariseras genom en enkel generalisering av den nedärvda gen. sg.-stammen šun- till acc. sg. I paradigmet ”människa” har vi däremot att göra med en sekvens av två förändringar: först omvandlades det nedärvda genetivum *žum-nes till *žmunes, därefter generaliserades den innovativa stammen žmun- till acc. sg. Först till följd av dessa båda förändringar uppstod den slående likheten mellan formerna žmuō och šuō under den historiska epoken⁵². Jfr i synnerhet växlingen uo:: un, som inte återkommer i något annat litauiskt substantiv. 11. Här har man försökt visa att den böjningstyp som det konsonantstammiga ”människa” tillhörde förutsatte å ena sidan en gen. sg. med den urindoeuropeiska formen *žum-n-és, å andra sidan en acc. sg. med formen *žm-án-in. Ersättningen av acc. *žmánin med *žmānin (lit. žmùni) kunde inte äga rum utan en formell förebild i form av genetivum *žmunes. Men man måste komma ihåg att en sådan förebild uppstod först när det nedärvda gen. *žum-n-és under påverkan av former med initialt žm- (*žmōn, *žmānin) fick den nya formen *žmunés. På grund av den avgörande roll som formen genetivu *žum-n-és spelar i utvecklingen av det ovan (§ 10) rekonstruerade paradigmet kan man inte instämma i den hittillsvarande tolkningen, som förklarade uppkomsten av formen acc. sg. žmùni med hjälp av den analoga proportionen: nom. šuō:: acc. šùni = nom. žmuō:: acc. X (X = žmùni)⁵³. En sådan uppställd proportion förutsätter underförstått att substantivet ”hund” har semantisk dominans över substantivet ”människa”, vilket redan av betydelseskäl är osannolikt. Den största bristen i den traditionella förklaringen ligger dock någon annanstans. Den behandlar inte frågan om varifrån acc. šùni kom (det är ju inte en nedärvd form); dessutom antyder den att acc. žmùni inte skulle ha någon morfologisk föregångare i den starka formen *žmanin. BIBLIOGRAFIA Bader F. 1995: Autour de lat. sōl. – Linguistica Baltica 4, 265–276. Būga K. 1921: Priesagos -inas ir dvibalsio uo kilmė. – Lietuvos mokykla – 10–11, 420–457. Przedruk w Būga 1959: 331–376. ⁵² Być może na tej podstawie Peters 1980: 188 doszedł do przekonania, że *gʰm-ōn (žmuō), musi być neologizmem wzorowanym na *k’wōn (šuō). ⁵³ Zob. Specht 1932: 214, 226; Specht 1934. Stang 1966: 227 ujmuje rzecz ostrożniej: „Vielleicht war die ursprünglich Flexion žmuo, *žmani, *žmunes. Später wurde die schwundstufige Form des Stammes verallgemeinert, wie in šuō, šùni, šùnis.“ 31 Būga K. 1959: Rinktiniai raštai 2, sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius. Erhart A. 1998: Der indogermanische Mondname. – Linguistica Baltica 7, 63–69. Fraenkel E. 1959: Zur indoeuropäischen Stammbildung und Flexion. – Lingua Posnaniensis 7, 1–24. Fraenkel E. LEW = Lituaisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1955–1965. Gołąb Z. 1998: Lat. homo ~ Slavic možь: is there any etymological connection between them? – Studia Indogermanica Lodziensia 1, 67–73. Hamp E. P. 1980: IE *()k’uon ‘dog’. – Indogermanische Forschungen 85, 35–42. Kudzinowski Cz. 1977: Indeks-słownik do «Daukšos Postilė», I, Poznań. Lasch A. 1914: Mittelniederdeutsche Grammatik, Halle a.S. LKŽ = Lietuvių kalbos žodynas, Vilnius 1941–. Mažiulis V. PEŽ = Prūsų kalbos etimologijos žodynas, 1–4, Vilnius, 1988–1997. Osthoff H. 1901: Etymologische parerga, Leipzig. Otrębski J. 1950: Miscellanées onomastiques. – Lingua Posnaniensis 2, 70–98. Peters M. 1980: Untersuchungen zur Vertretung der indogermanischen Laryngale im Griechischen, Wien. Rix H. 1976: Historische Grammatik des Griechischen. Laut- und Formenlehre, Darmstadt. Schindler J. 1975: Zum Ablaut der neutralen s-Stämme des Indogermanischen. – Flexion und Wortbildung, hg. von H. Rix, Wiesbaden, 259–267. Schmitt-Brandt R. 1998: Einführung in die Indogermanistik, Tübingen u. Basel. (Uni-Taschenbücher, 1506). Skardžius P. 1956: Alte Wurzelnomina im Litauischen. – Indogermanische Forschungen 62, 156–166. Smoczyński W. 1986: Uwagi o słowniku bałtycko-słowiańskim. – Język i jego odmiany w aspekcie porównawczym, red. J. Majowa (Prace Slawistyczne PAN 53), Wrocław, 17–45. Smoczyński W. 1990: Zur altpreußischen Akzentographie. – Rivista di Linguistica 2:2, 177–199. Smoczyński W. 1998: Il ruolo della lingua lituana per la linguistica indoeuropea. – Ponto-Baltica 7, 1997[98], 53–82. Smoczyński W. 2000: Untersuchungen zum deutschen Lehngut im Altpreussischen, Kraków. Specht F. 1932: Beiträge zur griechischen Grammatik. – Kuhns Zeitschrift 59, 214, 226. Specht F. 1934: Lit. žmuo. – Kuhns Zeitschrift 61, 68. Stang Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo-Bergen-Tromsö. Urbas D. 1996: Martyno Mažvydo raštų žodynas, Vilnius. Vaillant A. 1950: Grammaire comparée des langues slaves, Lyon-Paris. Vitkauskas V. 1986: Jest’ li takaja forma: unaduo ‘voda’? – Balto-slavjanskie issledovanija 1984, 103–106. Zinkevičius Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius. SENOSIOS LIETUVIŲ KALBOS ŽMUO, ŽMUNĮ ATSIŽVELGIANT Į ATEMATINIŲ DAIKTAVARDŽIŲ PARADIGMĄ Santrauka Daukšos Postilėje acc. sg. žmunį ir nom. du. žmune turi kirčio ženklą ant trumpojo skiemens. Kiti netiesioginiai linksniai nepaliudyti. Pagrindinis klausimas: kaip atsirado kamienas žmun-, kurio negalima paaiškinti pagal kitas priebalsinio -en- kamieno formas. Remiantis formų šuo:: šunės santykiu, kur genityvo forma atitinka paveldėtą modelį (ide. *k’u-n-es), reikėtų tikėtis daiktavardžio žmuo genityvo *žumnes. Tai būtų praformos *g’hm-n-es atitikmuo. Priesaga su neskiemeniu -n- būtų sąlygojusi skiemeninę šaknies baigmens formą, kurios prūsųlietuviškas refleksas būtų -um-. Tačiau žm(uo) alomorfą žum(n)- pakeitė žmu(n)-. Iš pažiūros tai panašu į metatezę: *žum(n)- > 32 *žmu(n)-, bet jos priežastis neaiški. Čia šakininis morfas žm- galėjo būti pagal nominatyvą apibendrintas kitiems linksniams (pakitimą galėjo skatinti ir ta aplinkybė, kad lietuvių kalboje nėra žodžių, prasidedančių *žūm-). Pagal ved. švanam < *kʷ-on-m pavyzdį reikėtų laukti akuzatyvo formos pral. *šv-an-in ‘šunį’. Priesagos nykstamąjį laipsnį čia reikėtų aiškinti genityvo formos įtaka: šun(i) pakeitė *švan(i) pagal šun(es) pavyzdį. Panašiu būdu pirminė forma *žman(i) galėjo prisiderinti prie genityvo žmun(es) ir virsti paliudyta forma žmuni. Aiškinant genityvo lemiamą vaidmenį daiktavardžio žmuo paradigmos kitimui, remiamasi ir lietuvių bei slavų kalbų silpnųjų atematinių kamienų daiktavardžiais, pvz., lie. širdìs, dùrys, sl. vъsь. Atkreiptas dėmesys ir į bendresnį dalyką: trinariai alomorfai (pvz., *švōn: *švan: *šun-) paprastai keičiami dvinar ais (pvz., šuo: šun-). Pateikiama ir daugiau „bitematizmo“ polinkį rodančių lietuvių kalbos linksniavimo pavyzdžių. OLD LITHUANIAN ŽMUO, ŽMUNĮ AGAINST THE BACKGROUND OF THE PROTO-BALTIC ATHEMATIC NOUNS Summary In Daukša’s Postilė, the forms acc. sg. žmunì and nom. du. žmune have a stress mark placed over a short syllable. No other oblique cases are attested. The principal question that rises here is how to account for the stem žmun-, which cannot be explained in the framework of the consonantal declension with a stem in -en-. If we take as our point of departure the relationship between the forms šuo:: šun es, where the genitive corresponds to the inherited model (PIE *kʷ-u-n-es), we are entitled to expect alongside žmuo a genitive *žumnes. This would be a reflex of *gʰm̥-n-es. The suffix, in its non-syllabic variety -n-, would have induced a syllabic realisation of the root-final -m-, the regular Proto-Lithuanian reflex of which would be -um-. The allomorphic relationship of žum(n)- to žm(uo) was, however, eliminated in favour of žmun-. On the face of it, this looks like a metathesis *žumn- > *žmun-. But the motive behind this change remains unclear. A possible explanation could be that the root morph žm- spread from the nominative to the oblique cases (the fact that Lithuanian has no words beginning with žūm- could somehow have contributed to this). In the accusative we would expect, on the basis of Vedic śvānam < *kʷ-on-m, a Proto-Lithuanian reflex *šv-an-in ‘dog’. The generalisation of the zero grade of the suffix should be attributed to the influence of the genitive: šun(i) replaced *švan(i) under the influence of šun(es). By analogy, we could assume an original *žman(i) to have been assimilated to the genitive žmun(es) to yield the attested žmunì. In order to explain the crucial role played by the genitive singular in this remake of the paradigm of žmuo, the parallel of the Lithuanian and/or Slavonic nouns built on weak grade athematic stems, such as širdìs, dùrys, vъsь, is invoked. Attention is also drawn to an observation of a more general nature, viz. that a ternary allomorphic series (e.g., *švōn: *švan-: *šun-) is usually replaced with a binary one (e.g., šuo: šun-). Other instances of this ‘bithematism’ in Lithuanian declension are cited in support of this. Wojciech SMOCZYŃSKI Uniwersytet Jagielloński Katedra Językoznawstwa Ogólnego i Indoeuropejskiego al. Mickiewicza 9/11, PL-31-120 Kraków, Polska El. paštas [email protected] Gauta 1999 06 16 33