Pietro U. Dini. „Baltų kalbos. Lyginamoji istorija“

254 | RECENZIJOS s. 32, 2:a sp. I den litauiska delen finns fler fel – inte bara korrekturfel, till exempel: Aurelia (= Aurelija) s. 16, 10:e rad., not 6; busimasis (= būsimasis) s. 25, 8:e rad.; lekti (= lėkti) s. 31, 8:e rad.; pusti, putė (= pūsti, pūtė), žadžia (= žaidžia) s. 31, 13:e rad.; baigiai (= baigei) s. 34, 6:e sp.; de litauiska accentologernas arbeten som nämns på s. 34, not 27 saknas i litteraturförteckningen; mokė-tė-ės ir mokė-me-ės (s. 35, 2:a, 3:e sp.) bör byta plats; tečiu (= tečiu) s. 58, 12:e sp.; biški (= biški ”lite grann”) s. 92, 3:e sp.; det stämmer inte att formen šokinti inte förekommer i litauiskan (s. 103, not 64); krenta (= krinta) s. 115, 15:e sp. (modersmålets krenta är inte en form i standardspråket); MFTYTI (= MĖTYTI) s. 117, 1:a rad.; {tevelis} (= tėvelis) s. 133, 13:e sp.; tetis (= tetis {tėtis}) s. 134, 10:e, 13:e rad. De här uppräknade felen ”försvinner” bland de många oklanderligt återgivna exemplen och sticker inte i ögonen. Sämre är det med den litauiska sammanfattningen – dess språk, stil och interpunktion behöver redigeras avsevärt. Det är beklagligt att många fel i den litauiska texten har förts över från avhandlingen. Det tyder på att monografin färdigställdes under tidspress. Troligen bör även hänvisningen till en avhandling i stället för en monografi i bokens text förklaras med brådska, till exempel: ”In this dissertation, I shall refer to problems of accentuation” (s. 34, not 27). Avslutningsvis vill jag säga att P. Wójciks monografi, trots de påtalade bristerna och felen, är ett gediget arbete som har vidgat litauistikens horisonter genom forskning om barns språk. Den recenserade boken och artiklarna skulle inte ha kommit till utan många människors insatser: ljudinspelningarna gjordes och transkriberades av Rūtas mor, litauisten Aurelija Kaškelevičienė (detta arbete stöddes delvis av Österrikiska vetenskapsakademien – bidraget ordnades genom prof. W. U. Dressler; även av Öppna Litauens fond, som köpte en dator, en bandspelare och kassettband), uppgifterna kodades och analyserades naturligtvis av P. Wójcikas, med råd och allsidigt stöd från den välkända psykolingvisten prof. M. Smoczyńska, på vars initiativ forskningen om litauiska barns språk inleddes; avhandlingen skrevs och försvarades under ledning av baltisten prof. Axelis Holvoetas. I boken lyfter författaren själv fram dessa och andras hjälp på ett fint sätt (s. 7), men huvudpersonen i den nya grenen av litauisk språkvetenskap är han själv: en professionellt utbildad psykolingvist och litauist som, det betvivlar jag inte, framgångsrikt kommer att fortsätta forskningen inom litauistiken. Bonifacas Stundžia Baltistikos ir bendrosios kalbotyros katedra Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, 2734 Vilnius, Lietuva [email protected] Mottagen 2001 08 17 PIETRO U. DINI, De baltiska språken. En jämförande historia. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, 540 p. Pietro U. Dinis introduktion till baltisk filologi Le lingue baltiche har redan fått många positiva omdömen i den lingvistiska fackpressen. Översättningarna till litauiska och lettiska visar inte bara att boken fyller en lucka i den baltistiska litteraturen, utan också att den har flera förtjänster. För att den litauiska utgåvan skulle tillvarata originalets alla dessa kvaliteter har bokens särskilde redaktör, Bonifacas Stundžia, lagt ned stora ansträngningar. Hans omsorgsfulla arbete gjorde det möjligt att undvika många- RECENZIJOS 255 terminologiska och faktamässiga felaktigheter som lätt hade kunnat uppstå vid översättningen. Det finns egentligen inget särskilt behov av att recensera den litauiska utgåvan separat, eftersom Giedrius Subačius redan tidigare i denna tidskrift (vol. 39, 1998, 253–257) recenserat det italienska originalet. Men översättningen är en viktig och glädjande händelse i Litauen, och det finns även andra skäl att uppmärksamma den: originalet kommer sannolikt att förbli en bibliografisk raritet i Litauen, medan den litauiska utgåvan utan tvekan får en hedersplats bredvid den italienska, inte minst eftersom den (enligt förordet till den litauiska utgåvan) har korrigerats och kompletterats avsevärt. Bland de faktorer som avgör den recenserade bokens värde bör särskilt framhållas att författaren är lika mycket språkvetare som filolog och känner sig lika hemma när han behandlar kärnan i diskussionen om de Saussures lag som när han beskriver renässansförfattarnas resonemang om de baltiska folken och språken och deras ursprung (”paleokomparativism” i det baltiska området är ett av författarens favoritforskningsfält). Balansen mellan lingvistiska och filologiska aspekter, som är särskilt värd att betona i en tid av tilltagande specialisering, gör Dinis bok till en rent förebildlig introduktion till baltistiska studier. Boken behandlar baltisk förhistoria, den jämförande baltiska språkvetenskapens huvuddrag, språkkontakter och areala aspekter, litauiskans och lettiskans utveckling samt dess historiska och kulturella sammanhang, och beskriver de sparsamma uppgifter om fornpreussiska och andra utdöda baltiska språk och dialekter som har bevarats fram till vår tid. Sist finner vi textprov på baltiska språk från olika perioder, med kommentarer, samt en synnerligen utförlig bibliografi. Materialet är framställt något ojämnt och asymmetriskt, men det beror på materialets beskaffenhet: litauiskans och lettiskans utveckling skildras från förhistorisk tid till våra dagar, vilket gör att uppgifterna om dessa språk är utspridda över flera kapitel; författaren blottlägger ett efter ett olika historiska skikt i språkstrukturen. Det var omöjligt att beskriva fornpreussiskan på samma sätt, eftersom den endast är belagd i några få korta texter. Därför har alla uppgifter om språket samlats i ett kapitel, där det dessutom ges en mycket god översikt över de filologiska problem som rör rekonstruktionen av språket. Bokens innehåll återges i denna recension mycket ofullständigt; utan överdrift kan man säga att det inte finns något område inom baltistisk forskning som författaren inte åtminstone i stora drag har presenterat för läsaren. Författarens noggrannhet och breda vetenskapliga perspektiv framgår såväl av den omfattande bibliografin som av bokens innehåll. Dinis bok är välskriven och omsorgsfullt redigerad, och inte ens en mycket petig recensent skulle finna underlag för en lång lista över noterade fel. Former från olika språk citeras för det mesta oklanderligt. Att exemplen från lettiskan återges något sämre än exemplen från andra språk motsvarar genomsnittlig standard i publikationer inom baltisk språkvetenskap. Med tanke på det stora antalet diakritiska tecken som används för att skriva lettiska ord kan den statistiska sannolikheten att alla, eller åtminstone de flesta, lettiska former återges korrekt i en språkvetenskaplig publikation tryckt utanför Lettland anses vara noll. Därför är sådana inexaktheter inte förvånande, som varš i stället för varš/varš (s. 119), pērkuns i stället för pērkūns (s. 119), māsīnam i stället för māsīnam saucamies (s. 137), ķiselis i stället för ķiselis (s. 181), nākt priekš i stället för nākt priekšā (s. 338). Det bör understrykas att sådana fall är mycket få. Något mer överraskande är transkriptionen [z’in’a] (i stället för [ziņa]) som anges vid det lettiska ordet ziņa (s. 92). Läsaren bör inte undanhållas att litauiskans och lettiskans fonologiska system skiljer sig åt; att lettiskan saknar assimilativ palatalisering framför främre vokaler och att konsonanten betecknad med bokstaven <ņ> inte är en palataliserad dental-alveolar konsonant, utan en palatal konsonant (det vill säga att palatal artikulation inte är sekundär utan primär). Eftersom det inte finns hårda och mjuka 256 | RECENZIJOS Kontrasten mellan alveolära konsonanter; transkriptionen av ordet šūt [ʃ’uːt] (s. 83) är omotiverad och återspeglar troligen endast transkriptionen av den litauiska motsvarigheten siūti: i språk som saknar en korrelation mellan mjuka och hårda konsonanter är frikativor oftast alveolopalatala till sin natur. Även det lettiska ordet blāurs transkriberas enligt reglerna för litauiskt uttal [bl’eurs] (s. 80). Författarens princip att återge litauiska former med accenttecken och lettiska utan dem förefaller diskutabel: formen būt, som anges bredvid lit. būti, ger intrycket att det bara är litauiskan som skiljer mellan accenttyper. Å andra sidan måste man medge att lettiska former med accenttecken avlägsnar sig mycket från den vanliga tryckta ordformen, vilket kan vara störande för läsare som inte är vana vid vetenskaplig ortografi. Författaren presenterar de omstridda problemen inom jämförande baltisk språkvetenskap kortfattat, men med tillräcklig utförlighet (med hänsyn till utrymmesbegränsningarna), genom att skickligt reda ut frågans kärna och genomgående med samma objektivitet redogöra för forskarnas motstridiga ståndpunkter. Hänsyn tas till den senaste litteraturen, så läsaren får utan tvekan en aktuell översikt över baltistisk forskning. Man kan alltid beklaga att ytterligare en teori inte har redovisats eller att ännu en forskares ståndpunkt inte har beaktats, men att särskilt leta efter sådana luckor eller brister vore ett fruktlöst arbete. Vi ska bara nämna ett par ställen där de ståndpunkter författaren lägger fram enligt vår mening kan vilseleda läsaren något. Palataliseringsfenomenen behandlas inte helt övertygande i boken (s. 83–84). För övrigt saknar vi i bibliografin Čekmons artikel ‘O jotacii v praslavjanskom i baltijskix jazykax’, Baltistica 11(1), 1975, 63–76, där begreppen palatalitets- och mjukhetskorrelation preciseras. När författaren citerar Kurylowicz skriver han att ”först bildades skilda fonem för mjuka konsonanter, och senare neutraliserades de framför främre vokaler; denna neutralisering ledde till att *j försvann”. Som parallella belägg för palataliseringens yttringar ges exempelvis lit. sj > s’ (siūti) och lett. sj > š (šūt). Kurylowicz postulerade nämligen en korrelation mellan hårda och mjuka konsonanter framför bakre vokaler i urbaltskan; denna skulle ha neutraliserats framför främre vokaler, där omarkerade hårda konsonanter hade generaliserats. Detta beläggs av att j försvinner mellan en konsonant och en främre vokal i urbaltskan (jfr kėdė: kedžių, verti: verčiu), vilket visar en funktionell sammanfallning av C’V och CjV och utgör det främsta argumentet för att en korrelation mellan hårda och mjuka konsonanter fanns i urbaltskan. Det litauiska konsonantsystemet ligger fonologiskt fortfarande nära urbaltskan, även om hårda konsonanter i neutraliseringsposition (framför främre vokaler) i stor utsträckning ersattes av mjuka, sannolikt till följd av slavisk påverkan. De många konsonantförändringar i lettiskan som betingats av jotation (sj, zj > š, ž, pj bj > p’, b’) återspeglar att korrelationen mellan hårda och mjuka konsonanter håller på att försvinna: en palatal artikulation som tillkommit utifrån och ersatt palataliseringskorrelationen gav upphov till olika förskjutningar av artikulationsstället (exempelvis ersattes en dental-alveolär artikulation av en palatal, som i sin tur kunde förändras vidare; jfr utvecklingen k’, g’ > c, dz, sannolikt med mellanliggande palatala konsonanter). Den tvetydiga betydelsen av termen ‘palatalisering’ har vilselett mer än en forskare. Det stämmer att ”instrumentalis som inte sammanfaller med dativ (närmare bestämt: med dativ eller ackusativ – A. H.) bara sporadiskt är belagd i lettiskan” (s. 319), men i det exempel från äldre språk som författaren citerar, Dewe beernes tapt ‘att bli Guds barn’, står det utan tvekan inte i instrumentalis (med ändelsen -is < *-ais) utan i ackusativ – vilket framgår av motsvarande ställe i Gliuks och Elgeris översättningar (teem dewe wiṇtch Waļļas Deewa Behrnus tapt Gliukas, Jn 1,12; Bet cek to vȥieme, dewwe tems walliu Dewa bērnus tapt Elgeris, Evangelijos ir Epistolos 6r25): hela konstruktionen är felaktig, främmande för lettiskan och uppstod genom att man kopierade det latinska accusativus cum infinitivo (dedit eis RECENZIJOS 257 potestatem filios Dei fieri). Den korrekta lettiska konstruktionen vållade de tyska författarna svårigheter, och därför valdes kasus efter den tyska konstruktionen Gottes Kinder zu werden. Eftersom kasus i en sådan fras var svårt att fastställa på grund av kasusformernas homonymi, påtvingade latinet den sin grammatiska tolkning. Det felaktiga antagandet att instrumentalis ska användas i denna konstruktion bottnar i en mekanisk tillämpning av litauisk grammatik på lettiskan. I själva verket är litauisk instrumentalis här en innovation (det verkar överlag som om användningen av predikativ instrumentalis i litauiskan har utvidgats avsevärt jämfört med urbaltskan), medan lettiskan bevarar den för baltiska och slaviska språk typiska dativen för att beteckna subjektet och det nominala predikatet i en infinitivsats, uttryckta eller underförstådda (jfr kyrkslav. Dastb imъ oblastь čedotь božijemь [dat. pl.!] att vara). I den moderna lettiska konstruktionen Dieva bērniem tapti är formen bērniem en verklig dativ, inte en instrumentalis som sammanfallit med dativen, eftersom det nominala predikatet i en infinitivsats kan stå inte bara i plural utan även i singularis dativ (tapt Dieva bērnam), medan singularis instrumentalis inte sammanfaller med dativen. Troligen av förbiseende anges konstruktionen exan hellēs ‘i helvetet’ som exempel på äldre lettisk illativ, och konstruktionerna tan tresschan Deenan ‘på den tredje dagen’ och cenan turret ‘hålla i ära’ som exempel på lokativ (s. 320). Exemplen som belyser främmande språks och det samhälleliga och kulturella sammanhangets inflytande på de baltiska språkens lexikon är mycket väl valda; författaren skulle bara kunna kritiseras för enstaka inexaktheter. Exempelvis går det inte att förstå bildningen av det lettiska ordet plātēzeris ‘skrytmåns’ (s. 360) utan att nämna dess konkreta källa, ordet pletēzeris (plettiser, Plätteisen) ‘strykjärn’, vid sidan av vilket den skämtsamma formen plātēzeris bildades genom ljudassociation (plātities ‘skryta’); knappast kan man här tala om ett ordbildningselement -izeris, härrörande från medellågtyska iser ‘järn’. Uppkomsten av lettiska adjektiv som sniegbalts ‘snövit’ (s. 370) främjades förstås inte av ryskan (där denna typ över huvud taget inte förekommer), utan av tyskan (schneeweiß och så vidare), och det skedde inte under sovjettiden utan betydligt tidigare, i 1800-talets författares verk (Endzelīns försökte motverka fenomenet redan före kriget). Lettiskan har vid två olika tidpunkter lånat det ryska ordet pud: de litauiska orden pūdas och estniska puud skulle kronologiskt motsvara den äldre lettiska formen puōds som ett ”parallellt lån”, inte den nyare puds (s. 394). Översättaren har utan tvekan utfört sitt krävande arbete mycket väl, och endast på några få ställen finns det anledning till kritiska anmärkningar. Termen ”modalitet” används exempelvis olämpligt i meningar som ”denna modalitet [om indirekt modus – A. H.] kommer till uttryck genom användning av aktiva participformer...” och ”debitivus betraktas traditionellt som en modalitet” (s. 331–332). Man kan tala om modus eller om former med modal funktion, men termen ”modalitet” (modality, Modalität, модальность och liknande) omfattar hela området av modala betydelser och låter därför ovanlig när den används om specifika former. Den engelska termen evidential används om former med vilka talaren kan eller måste ange vilka uppgifter eller bevis (eng. evidence) hen grundar sig på när hen säger något (till exempel om hen själv har sett eller hört det och så vidare); översättningen ”evidentialmodus” (s. 330) förefaller inte helt lämplig, eftersom ett sådant modus väl bara skulle kunna beteckna det som är uppenbart (evident). Den franska frasen tout court betyder inte ‘ganska snabbt’ (s. 250), utan ‘helt enkelt, kort sagt, utan förbehåll’. Man bör alltid glädjas när en forskare, i stället för att begränsa sig till originalforskning – från vilken man kan vänta sig om inte större berömmelse, så åtminstone större intellektuell tillfredsställelse – avsätter tid och kraft åt att skriva en syntes inom sitt forskningsområde: den kan ju alltid bli föremål för billig kritik. Pietro 258 | RECENZIJOS U. Dini har utan tvivel lagt ner mycket hjärta i sina baltiska språk och ger därmed läsaren inte bara en torr inventering av fakta, utan en levande och tilltalande bok. Låt oss tacka Pietro U. Dini för ett utmärkt utfört arbete och redaktören Bonifaciu Stundžia för hans insatser med att göra den tillgänglig för läsare i Litauen. Axel Holvoet Mottagen 2001 08 24 Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]