Dvasininkų pavadinimai ir jų istorija

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIV (2001), 189–200 Prästerliga beteckningar och deras historia Algis Rubinas Lietuvių kalbos institutas, Vilnius Artikeln behandlar de litauiska beteckningarna för prästerskapet och deras historia. Bland dem kan tre skikt urskiljas: (1) äldre låneord, ytterst av grekiskt eller latinskt ursprung, men inlånade via andra europeiska språk (polska, tyska osv.) och med spår av denna förmedling; (2) konstgjorda lånord, skapade i modern tid genom att litauiska ändelser fogats till latinska stammar; (3) översättningslån som skapats för att ersätta ord av främmande ursprung. 0. INLEDNING Kristendomen kom sent till Litauen, när våra grannfolk redan var kristna. Den gamla litauiska tron har sitt ursprung i urminnes tider. Den är lika gammal som det litauiska folket, och lika gammal som balterna. Under den baltiska urspråkstiden talade alla balter samma urspråk och hade samma tro. Den gamla litauiska religionen var en naturreligion. Forntidens litauer dyrkade gudarna och visade vördnad för elden, ormarna, träden, solen och månen. När kristendomen kom till Litauen måste man överge de gamla gudarna och riterna, och därför måste också hela det religiösa ordförrådet förändras, eftersom de gamla hedniska begreppen inte passade för att beteckna den nya kristna religionens begrepp. Den gamla hedniska religionen började betraktas som demonernas religion, och därför övergav man dess riter och samtidigt alla religiösa begrepp. Det gamla litauiska hedniska ordförrådet trängdes undan, och i dess ställe måste ett helt nytt kristet ordförråd och nya namn komma, eftersom varken de gamla hedniska namnen eller de gamla hedniska begreppen passade den nya religionen. En litauer som lät döpa sig fick ett nytt, icke-litauiskt kristet namn och måste delta i nya kristna riter som dittills varit obekanta för honom och vars benämningar han inte ens kände till. Man behövde benämna de viktigaste riterna och dem som ledde dem; därför måste beteckningar för kristna präster och centrala kristna begrepp uppstå. I denna artikel kommer vi att tala om hur beteckningarna för prästerskapet uppstod i det litauiska religiösa ordförrådet, eftersom den nydöpte först mötte beteckningarna för prästerskapet. Därför måste vi först reda ut vad beteckningar för prästerskapet i det religiösa ordförrådet egentligen är. Hur och när uppstod de litauiska beteckningarna för prästerskapet? På vilka vägar kan de ha kommit till Litauen? På vilka sätt liknar de beteckningarna för prästerskapet hos de kristna grannfolken och på vilka sätt skiljer de sig? Med beteckningar för prästerskapet avser vi de ord som betecknar personer som har någon form av relation till Gud och som, genom denna relation till Gud, strävar efter att så många människor som möjligt också ska ha en sådan relation. Större delen av detta ordförråd 190 | A L G I S R U B I N A S består av personer som har mottagit någon form av vigning eller lagligen upptagits i klosterståndet. Den religiösa lexiken kom till Litauen på två vägar. En del av den religiösa lexiken kom via grannfolken, eftersom litauerna på ett eller annat sätt hade kontakter med dessa grannar, kom i beröring med deras språk och i större eller mindre utsträckning lånade olika ord från dem. Tyskarna kristnade litauerna för första gången och polackerna för andra gången; därför kan man anta att en del av den religiösa lexiken kom via dessa språk. En annan del av den religiösa lexiken kom via teologiska verk skrivna på kyrkolatin. Artikelns syfte är att undersöka hur religiös lexik kom till Litauen. Genom att jämföra den religiösa lexiken hos grannfolken med kristen tradition ska man försöka fastställa varifrån och när, under vilka förhållanden och på vilket sätt den kristna religiösa lexiken kom in i litauiskan. Den huvudsakliga källan för utarbetandet av denna artikel är Lietuvių kalbos žodynas och äldre skrifter (katekeser, biblar, postillor och äldre ordböcker). 1. ÄLDRE LÅNORD 1.1. Vissa benämningar på präster kom in i litauiskan för länge sedan, medan andra är nya lånord och avledningar. De hedniska benämningarna på litauiska präster passade inte för att beteckna kristna präster, och därför lånades kristen religiös lexik från de folk som kristnade Litauen. Litauerna kristnades först av tyskarna, men detta kristningsarbete i Litauen avbröts snart efter Mindaugas död. Efter det andra dopet, som kom via polackerna, fullbordades Litauens kristnande. Tillsammans med kristendomen kom den första lånade religiösa lexiken till Litauen via polackerna. Denna äldre religiösa lexik kallar vi äldre lånord. Till dessa hör i första hand präster med vigningsgrad. Det handlar om diakon, präst och biskop. Först behövde man en benämning på en präst som stod över diakonen och under biskopen, och som skulle upprätthålla kontakten med människorna och bo intill kyrkan. Han ledde gudstjänster, predikade, döpte, vigde och begravde; därför behövde människorna känna till benämningen på denna präst. För att beteckna honom valdes det tyska lånordet kunigas, som fick en sekundär betydelse. I dag betyder kunigas endast ’präst’, men dess ursprungliga betydelse var ’herre, härskare; furste, prins’. Ordet användes i betydelsen ’härskare’ i våra äldsta skriftliga minnesmärken, jfr: Sultoiole karalus ƀemes ir Kunigai fueiole rodon wienon priſch wielchpati / ir priſch io Chriſtu Mž 506. Lånordet används i denna betydelse i: C₁ 908, KLG 24, R, Mž, K. I äldre skrifter används kunigas också i betydelsen katolsk eller luthersk präst, över diakonen men under biskopen, jfr: Kunigas idant makitu ƀmanes Mž 11. TAS jra ludimas Iona / kada ſunte Szidai ich Įerusalem Kunigus ir Leuitas / idant ghi klauſtu / kas tu eſſi? VLn EE 7 Jn 1,19. I denna betydelse förekommer benämningen i: BB Jn 18,19, BP₁ 149, DK 13, 97, 99, 68, 98, 101, 89, 100, PK 160, DP 17, 27, 50, 158, 67, 205, 65, 158, 67, 205, 322, 24, 49, 69, 95, 410, ¹SD 51, 67, 139, 172, SD 84, SP 41,73, MT 101, ChB Jn 18,19, Mk 1, 44, C, 908, BK 22, 25, H, R, Mž, GN Lk 10,31, Jn 18,19, N, K, R tž, M. Sirvydas översätter i sin ordbok kunigą till latin endast med ’sacerdos’, på polska ’kapłan, ksiądz’, men kunigė betyder för honom inte bara föreståndarinna för ett kloster utan också furstinna (latin principis uxor, polska księżna). Tidigare användes också den kortare formen kungas. Formen finns i den anonyma katekesen AK 30, 32. I äldre ordböcker förekommer formen kūningas, som betyder ’herre, DVASININKŲ PAVADINIMAI IR JŲ ISTORIJA 191 härskare, herre¹ N, ’furste’ R 208, K och ’präst’ N. Valančius använder i Žemaičių vyskupystė formen kunegas M. VALANČ Ž, 19, 24, samt den avledning han bildat från den, kunegystė. Lettiskan har ordet kungs ’herre’, men baznīckungs betyder ’katolsk präst’. I den preussiska Elbingordlistan återfinns också konags ’kung’. Alla tre litauiska prästbenämningarna, liksom deras lettiska och preussiska motsvarigheter, är tyska lånord. Ordet kūnigas är lånat från den medelhögtyska formen kunig ’kung’, som i dag motsvaras av tyskans König ’kung’. Medelhögtyska kunig härstammar från germanska *kuningaz ’kung’; fornhögtyska, fornsaxiska kuning, fornengelska cyning (nu king). På 100- eller 200-talet lånade finnar och ester sitt kuningas ’kung’ från germanska *kuningaz. Från samma källa, men sannolikt något senare, härstammar även det slaviska *kunegъ, *kunezь: ryska князь ’furste’, tjeckiska kněz ’furste; präst’, polska ksiądz ’präst’ (betydelsen förändrades under inflytande av latinets dominus). Ännu på 1500-talet kallade polackerna ksiądz inte bara en präst utan också en världslig härskare. Litauerna hade ingen kontakt med de forntida germanerna, och därför kan kuningo inte betraktas som ett lån från urgermanskan. För alla balter var tyskarna långivarna; mot slutet av 1100-talet flyttade de till Daugavas nedre lopp och något senare till Wisłas nedre lopp. Bröderna i Tyska orden och Svärdsriddarorden kom från olika delar av Tyskland och talade naturligtvis med betydande dialektala skillnader. Dessa skillnader framträder även i dåtidens krönikor och dokument. I 1200- och 1300-talets källor kan man urskilja hela fyra varianter: kunings, kuniges, kunges och konigs. Av dessa skriftliga varianter kan man dra slutsatsen att uttalet av fornhögtyska kuning inte var främmande ens på 1200-talet, även om den rimkrönika som tillkom mot slutet av detta århundrade endast använder medelhögtyska kunig. Stavningen vittnar också om det senare uttalet kung, konig. Sålunda kunde prästbenämningen i praktiken lånas från tyskan i alla dessa former. Därför är det tvivelaktigt att både kungas och lettiska kungs skulle ha uppkommit ur kunigo genom att en vokal senare fallit bort. Eftersom litauerna först mötte tyskarna vid Daugavas nedre lopp kan man anta att kūnigas lånades därifrån omkring år 1200. Den något ålderdomligare formen fonetiskt, kuningas, härrör sannolikt från korsfararna. Vid sidan av benämningen kūnigas finner vi i äldre skrifter också kaplanas som benämning på denna präst, vilket tyder på att ordet kūnigas ännu inte hade etablerats och blivit allmänt brukat. Denna variation mellan kaplano och kunigo är mycket tydlig i Vilentas evangelier och epistlar. På ett ställe använder han kaplanas, jfr: Nūlidave tada / iog eia tū kieliu kaplanas / ir ilchwides ghj aplenke EE 107 (Lk 10,31); Bet eik / ir paffirodik kaplanui / VLN EE 27–28 (Mt 8,4); kaplanas vardu Zacharialchus BB Lk 1,5, BB Lk 10,31, ChB Lk 10,31, BP 375 (Lk 10,31), DP 56, SP 81, KN 263, och på andra ställen använder han kūnigas: Chriftus elti ateghies / ieng ghis butu wiraulefki kunigas VLN EE 51 (Hebr 9,11). I äldre ordböcker används även andra former av detta lånord: kaplonas N, MŽ 119, kāplionas K. Formen kaplonas kom från polskan, jfr polska kapłan. Från kunigo bildade litauerna kunigaikštį, som redan är belagt i Mažvydas skrifter, jfr: Idant Karalems ir Kunigaikfchtems pakajiu ir f̄andara dūtumbi Prafchom tawe ifch klaufik mus MŽ 557 och i Vilentas evangelier och epistlar: Nefa ifch tawes ateis man Kunigaigchtis / kurfai būs Wiefchpatis ant mana f̄moniu Ifrahel EE 22 Mt 2,6; Ifch Suda priegtam iog Kunigaikfchtis fchio Swieta jau apfuditas jra EE 69 Jn 16,11. Det litauiska ordet kunigáikštis är bildat av ordet kūnigas med suffixet -aikštis. Från benämningen kunigas har ett stort antal avledningar uppkommit. Vissa avledningar av denna benämning hör uteslutande till katolikerna eller till både katoliker och protestanter, medan andra endast används av protestanter. Katoli- 192 | ALGIS RUBINAS Till bildningar som hör till både katoliker och protestanter räknas: kunigauti LKŽVI 893 ’vara präst’, kunigavimas LKŽVI 893 ’att vara präst’, kunigobavis LKŽVI 893 ’före detta präst’, kunigėdra LKŽVI 893 ’prästernas fiende’, kunigėjimas LKŽVI 893 ’förvärvande av prästerliga egenskaper’, kunigėti LKŽVI 894 ’förvärva prästerliga egenskaper’, kunigesnis LKŽVI 894 ’som har fler prästerliga egenskaper’, kunigybė LKŽVI 894 ’prästämbete’, kunigybė LKŽVI 894 ’prästerskap’, kunigija LKŽVI 894 ’präster, prästerskapet’. Till bildningar som hör enbart till protestanterna räknas belagda bildningar i ordböcker från Litauen Minor: kuniginas LKŽVI 894 ’pastor’, kunigynė ’före detta prästgård’, kunigininkas LKŽVI 894 ’prästens elev, som förbereds för konfirmation’, kuniginis LKŽVI 894 ’en som har prästerliga åsikter, prästernas anhängare’, kunigpalaikis LKŽVI 895 ’obetydlig präst’, kunigužis LKŽVI 895 ’protestantisk eller luthersk präst’. Hur litauerna själva i forna tider, medan de ännu var hedningar, faktiskt kallade sina präster vet vi inte med säkerhet. I litauiska folkvisors språkbruk förekommer šventikas (Vi måste blidka šventikas, så att de håller böner JD 1228), som förefaller vara en ganska gammal bildning: för det första används ordet ännu i litauiskan som efternamn, Šventikas, vilket helt motsvarar det preussiska personnamnet Sventicke. Ordets ursprungliga betydelse kan ha varit ’helig människa, helgon, helig man’. Tydligen kallade de forntida litauerna, liksom vissa andra forntida indoeuropeiska folk, bland annat företrädarna för sin religiösa kult efter deras helighet; jfr forngrekiska ἱερεύς ’präst, offerförrättare, siare, helig man’ (av ἱερός ’stark, mäktig, gudomlig, helig, invigd’), latin sacerdos ’präst’ (av *sacri-dot- ’helighetsgivare’: sacer ’helig’ och -dot- från roten till verbet dare ’ge’), ryska священник ’helig man, präst’. Andra kristna folk benämner prästen, en person som står över diakonen och under biskopen, på olika sätt. I de slavisk-ortodoxa språken kallas en person som upptagits i det andliga ståndet popu (ordet används också i litauiskan), medan ryssarna har benämningen ксендз för en polsk-katolsk präst; den är lånad från polskans ksiądz. Tyskarna har Priester, som kommer från kyrkolatinets presbyter ’presbyter, äldre präst’. Ordet kom till kyrkolatinet från grekiskan πρεσβύτερος < πρεσβύτης ’gammal, vördnadsvärd, betydande’. I religionsvetenskapliga ordböcker och ordböcker över internationella ord finner vi benämningen presbiteris, som betyder ’ledare för de första kristna församlingarna’. Det är oklart vem den präst var som kallades presbiteriu. Inte ens teologerna kan säga det i dag, eftersom det saknas uppgifter om vem som avsågs med det latinska ordet presbyter. Nutida bibelöversättare återger ordet på litauiska med vyresnysis, men tidigare översättare återgav det latinska presbyter på olika sätt på litauiska. I Bretkūnas bibel finner vi Plebonai (i marginalen Wirejnieji), vilka i 1 Tim 5,17. Giedraitis återger stället Kunigai, kurie gerai priweizda 1 Tim 5,17. I Chylinskis bibel finner vi Teprypažįsta jog Wirauley kurie redi gierey. Skvireckas översätter med Gerai viršininkaujantys kunigai 1 Tim 5,17. Letterna har mācītājs. I protestantiska samfund kallas deras präst pastoriumi för att skilja honom från en katolsk präst. Även om prästen ledde gudstjänster och förvaltade sakramenten, kunde han varken prästviga eller meddela konfirmationens sakrament. Detta kunde endast utföras av en kristen präst med de högsta vigningarna, en präst som genom biskopsvigning nått prästämbetets fullhet – vyskupas. Biskopen styrde stiftet, utnämnde präster till församlingarna och avgjorde olika ärenden. Ordet förekommer i denna betydelse redan i de allra äldsta litauiska språkminnesmärkena: ³SD, 400, SP I 60, 160, SP I 285–286, SP II 198, Q 182, H 163, R, R75, Mž, GN 1 Tim 3,2, Fil 1,1, KlG 160, Sut, D. Pošk, N, K, Mit VI 42, M. Valanč, PrL XVII 8, JV 1005, NS 1251 (Škn), J, K. Būg. DVASININKŲ PAVADINIMAI IR JŲ ISTORIJA 193 Benämningen vyskupas har sitt ursprung i kyrkolatinets episcopus, som kommer från grekiskans ἐπίσκοπος ’tillsyningsman’, eftersom biskopens uppgift under kristendomens första århundraden uppfattades i ordets bokstavliga bemärkelse – att ha tillsyn över församlingens liv. Benämningen kom in i litauiskan via förmedlande språk. Först upptogs den av tyskarna, jfr forn högtyska bisc of, medelhögtyska bischof. Från tyskan lånade tjeckerna ordet, jfr biskup, och från tjeckiskan lånade polackerna också benämningen, jfr polska biskup, wiskup. Ordet kom in i litauiskan via polskan. Den litauiska benämningen på en kristen präst med de högsta vigningarna motsvaras betydelsemässigt av polska biskup, wiskup, ryska епископ (direkt från grekiskan), tyska Bischof (den lettiska formen bīskaps är lånad via tyskan) och engelska bishop. I M. Mažvydas katekes finner vi den numera utdöda formen biskupas, använd om en präst med de högsta vigningarna; jfr Reik tadrin Bilkupas butu cžiltas jr nepatepta kuna MŽK 29. Andra författare från Litauen Minor återger samma bibelställe så här: BIlkupas tur buti benutarties VLN ENCH 39 (1 TIM 3,2); Bet Bilkupas tur buti benutarties BB 1 TIM 3,2. Även i Daukšas katolska postilla finner vi bilkupai DP 120, 28, 59, 61, 205, 68. I den evangelisk-reformerta Morkūnas postilla finner vi BIlkupas MP₃ 82. I Chylinskis bibel benämns biskopen užweždetojas CHB 1 TIM 3,2, FIL 1,1. Man får anta att det nederländska källordet op-sjender, som återger det grekiska ἐπίσκοπος ’tillsyningsman’, påverkade tillkomsten av denna benämning. Ur denna benämning har ett stort antal avledningar bildats, vilkas betydelser nära anknyter till ordets betydelse: vyskupáuti DŽ, NdŽ, LEₓ 275, vyskupáuti NdŽ ’vara biskop’, išvyskupáuti NdŽ ’vara biskop en tid’, vyskupáavimas NdŽ, DŽ¹, A 1884, 96, LEₓ 89, NdŽ, vyskupystė Š, RŽ, DŽ, NdŽ, KŽ, Q 93, H 163, D. Pošk, N, M, L, ŠT 34, vyskūpystė (2) K, RTR, FRNW₁, R 75, MŽ 100, SG 76, GN 1 PvTm 3,1 ’biskopens titel och ämbete’, vyskupiškas, -a NdŽ, KŽ, SD 14, D. Pošk, N, L, LL 8, vyskupiškas (1) Krš, vyskūpiškas (1) K₁ 242, K, RTR, NdŽ ’biskops-, tillhörande biskopen, utmärkande för honom’, 1 vyskupiškis, -ė (2) NdŽ, KŽ, D. Pošk, vyskūpiškis, -ė (2) K, NdŽ ’en person som bor hos en biskop och står under hans beskydd’. Prästen som hade den första vigningsgraden i prästämbetets sakrament kunde inte förrätta gudstjänst i kyrkan, och diakonerna hade ingen kontakt med människorna. Därför kom benämningen diakonas via skriftliga källor, i synnerhet Bibeln. Ordet användes i denna betydelse redan i de äldsta litauiska språkminnesmärkena: CHB 1 TIM 3, 8–12, CHB FIL 1,1, GN 1 TIM 3, 8–12, GN FIL 1,1. I Mažvydas skrifter används låneorden kaplanas (Kaplanai leſta wenas moteis wirai MŽK 30 1 TIM 3, 12) och kunigas (Kunigai ſechto budu weſliby, ne dwileſuwei MŽK 30 1 TIM 3, 8) i stället för ordet diakonas. Bretkūnas översatte detta bibelställe Teipug, Diakai turi buti cželtingi BB 1 TIM 3, 12. Stället i Chylinskis bibel återges Diakoney teypag (reykeia idand) butu wiezliweys CHB 1 TIM 3, 12. I Giedraitis Nya testamentet återges stället Diakonay teipajeg giedingi GN 1 TIM 3, 12. Det är oklart varför Mažvydas använder kunigas och kaplanas som benämningar på en diakon, eftersom han hämtade bibelstället ur J. Willichs latinska katekes, där ordet diaconus används. Benämningen diakonas har sitt ursprung i det grekiska ordet διάκονος ’tjänare’. Från grekiskan kom det först in i latinet via Nya testamentet, jfr diaconus. Från latinet kom det också in i folklatinet, och därigenom uppstod diacus. Efter att ha kommit in i kyrkolatinet. 194 | A L G I S R U B I N A S ordet behöll den ursprungliga grekiska formen diaconus. Det grekiska ordet διάκονος kom in i de europeiska språken på två vägar: via kyrklig latin och via folklatin. Genom folklatin lånade tyskarna diacus, jfr medelhögty. diaken, och genom kyrklig latin diaconus, jfr ty. Diakon. Från tyskan lånade tjeckerna båda formerna av denna benämning, diacus och diaconus; ur diacus uppstod žák, och ur diaconus – diakon. Från tjeckiskan kom båda formerna av denna benämning in i polskan. Via polskan kom benämningen in i litauiskan. Benämningen i denna betydelse spreds i hela den kristna världen: letterna säger diakons, ryssarna диакон, som kom in i ryskan via kyrkslaviskan från grekiskans διάκονος (Vasmer 1964: 512). Ryssarna har också andra former av denna benämning: дьяк och дьякон. Polackerna har dyakon, diakon, tyskarna Diakon. Tyska evangeliska kristna har ett annat ord för diakon: Gemeindehelfer. Denna benämning går uppenbarligen tillbaka till kristendomens första århundraden, då en av diakonens uppgifter var att hjälpa fattiga och änkor. Från samma källa kommer ordet žėkas, som har två betydelser: den ena betyder ’elev’ M. VALANČ: Ei tu, žėke, žėkeli, visų žėkų mokytojau, švento rašto skaitytojau RT. Pasakyk, žėkeli, kas dangų girdėt? LTR (Rod). Esmi žėko mokytojas, švento rašto pildytojas LMD (TVR); den andra betyder ’prästens medhjälpare under mässan’ Mž 494: Kadda Ponas Dievas ira garbinams (chwentomis gielemelis, tada ir ghie drauge fu ʃēkeleis tur giedoti BP II 357; Po tam Kunigas alba ʃēkelei tur gedoti MŽ 500. Det verkar som om Mažvydas försöker återinföra diakonens tidigare betydelse – att utföra hjälparbete i kyrkan. Benämningen žėkas förekommer redan i de gamla skrifterna ¹SD 208, Q 465, Sut, N, RtŽ, M. Ordets källa är folklatinets diacus, som är en förkortning av gr. διάκονος. Låneordet žėkas kom in i litauiskan via polskan, jfr żak ’student’. Polackerna lånade ordet från tjeckiskan, jfr žák ’elev’. Från polskan lånade ryssarna ordet, jfr ry. жак ’elev vid en katolsk skola’, och ukrainarna, jfr ukr. жак ’bursak, seminarist, elev vid ett prästseminarium’. 1.2. När kristendomen infördes behövde de nyuppkomna prästerliga befattningarna benämnas; därför räknas till de äldre lånen prästbeteckningar som benämner prästerna efter deras uppgifter. Först behövde man benämna församlingsföreståndaren, som var skyldig att hålla kontakt med människor och skulle bo vid kyrkan. För att benämna församlingsföreståndaren valdes låneordet plebōnas, som kom via polskan och användes fram till 1600-talet. Denna benämning förekommer i BB Sk 31,31, BP 1, DP 388, 366, 299, ¹SD 123, ³SD 114. Formen plebōnas kom via polskan, jfr pleban. Polackerna fick sannolikt ordet från tjeckiskan, jfr tjeck. pleban ’bypräst’, och tjeckerna från kyrklig latin (FrnW)¹. Mažvydas använder två former för att benämna församlingsföreståndaren: plebōnas Mž 11, 95, 556 och plebanas Mž 11. Ordet plebonas förekommer också i Vilentos Enchiridione Catechismas mafas / del palpalitu Plebonu ir Koznadiju Vln ENCH 1; i Margarita theologica förekommer för första gången formen Klibonas MT XIX, och ibland används även plebōnas vid sidan av Klibonas. Från andra hälften av 1600-talet blir formen klebōnas allmänt etablerad i skrifterna. Eftersom polskan på 1500-talet hade både pleban och den polska dialektformen kleban, kom ordet plebonas i Litauen att ersättas av 1 Salys (1985: 280) mano, kad lietuvių plebōnas, klebōnas, klibōnas kirčio vieta sutinka su gudų plebán, klebán, klibán, tai gudai bus greičiausiai tarpininkavę mums skolinantis žodį klebōnas, nes jei būtų skolinta tiesiai iš lenkų, turėtų būti klebōnas. DVASININKŲ PAVADINIMAI IR JŲ ISTORIJA 195 klebonas. Ordet användes i denna betydelse redan i de äldsta litauiska språkminnesmärkena: KLG 158, LEX 133, B, R, MŽ, GN Mt 12,5. Bland senare källor för denna benämning bör nämnas K, M, J, RtŽ. Ur denna benämning har många andra beteckningar inom den religiösa vokabulären bildats. Vissa avledningarna används enbart av katoliker eller av både katoliker och protestanter, andra endast av protestanter. Till de former som används av både katoliker och protestanter hör: klebonáuti LKŽVI 21 ’vara kyrkoherde’, paklebonáuti LKŽVI 21 ’vara kyrkoherde en tid’, praklebonáuti LKŽVI 21 ’tjänstgöra som kyrkoherde under en tid’, klebonávimas LKŽVI 21 ’att vara kyrkoherde’, kleboniêtis LKŽVI 22 ’invånare i prästgården’, klebonýstė LKŽVI 22 ’att vara kyrkoherde, kyrkoherdens tjänst’. Till former som enbart används av protestanter räknas avledningar som förekommer i ordböcker från Lill-Litauen: klebonáitis CII 204, N, Q 396 ’kyrkoherdens son’, klebonáičia [K], N ’kyrkoherdens dotter’, klebonienė K, N, R ’kyrkoherdens hustru’, klebonikė [K], N ’kyrkoherdens dotter’, kleboniškas ’som tillhör kyrkoherden’, klebonytis CII 204 ’kyrkoherdens son’, klebonkà KII 115 ’kyrkoherdens hustru’. Polskan har, vid sidan av pleban, även proboszcz, lånat via tyskan (medelhögty. brobest, ty. Propst) från latinets propositus. I gamla litauiska ordböcker och skrifter samt i dialekter finner vi benämningen på en församlingsföreståndare prābaščius, lånad från polskans proboszcz, N, [K], S. DAUK, Žem, ŠLN, DS, Č: Prābaščius rašo gromatą an dzekoną, klausia rodos VoL 373; O senasis prabaštėlis dar gyvas? SKRD. På latin benämns församlingsföreståndaren med ordet parochus, som tidigare bland romarna betydde värd för en poststation. Mot en avgift som staten fastställt skulle han tillhandahålla bostad och uppehälle åt ämbetsmän och sändebud på resa. Senare, när församlingarna uppstod (på 300-talet), fick ordet betydelsen församlingsföreståndare. Ordet kom in i latinet från grekiskans πάροχος. Församlingsföreståndaren, kyrkoherden, brukade ha en eller flera assisterande präster. Benämningen vikāras kom via polskan, jfr pol. wikary ’vikarie’. Källan till ordet vikāras är latinets vicarius ’ställföreträdare’. I Daukšas postilla finner vi följande former av benämningen: Wikorius DP 99, 247, 612, Wikariumis DP 203. I den polska postillan av Jakub Wujek finner vi Wikary på motsvarande ställe. Detta visar att benämningen helt enkelt övertogs från polskan. När det uppstod många församlingar behövdes en äldre präst som kunde övervaka en grupp församlingar och vara föreståndare för ett dekanat. Benämningen dekānas kom via polskan, jfr pol. dziekan ’dekan’. Ordet användes i denna betydelse för första gången i K. Sirvydas ordbok ¹SD 97. Källan till benämningen dekānas är det kyrklatinska ordet decanus ’tiondelsföreståndare’; ordet är avlett från latinets decem ’tio’. I det antika Rom kallades den främste av tio lägre ämbetsmän vid kejsarens hov decanus. Ordet fick senare betydelsen äldre präst i kyrklig latin, när stift hade uppstått och biskoparna utsåg dekaner att leda tio församlingar. Genom kyrklig latin spreds ordet till hela den kristna världen och betyder numera överallt en präst som förestår ett dekanat: letterna har dekāns, polackerna dziekan, tyskarna Dekan (äldre form Dechant), fransmännen doyen (därifrån eng. dean). Den katolska kyrkans överhuvud är popiežius. Benämningen användes allmänt redan i våra äldsta skriftliga källor: VLN 4, DK 39, PK 206, DP 50, MTP 38, SD 241, ¹SD 119, Q 68, R 274, MŽ, K, RtŽ. 196 | A L G I S R U B I N A S Benämningen påve har sitt ursprung i det kyrkliga latinska ordet papa ’far’. Denna benämning kom in i litauiskan via förmedlande språk. Först övertogs benämningen av tyskarna, jfr fornbayerska papas, fornhögtyska babes. Från tyskan lånade tjeckerna ordet, jfr papež, och från tjeckerna lånade polackerna benämningen, jfr polska papież. Via polska kom ordet in i litauiskan (Būga 1959: 26; FrnW). Från denna benämning bildades också många avledningar: Popiežė ’kvinnlig ledare för den protestantiska kyrkan i England’ DP 85, popiežiauti ’vara påve’ NdŽ, popiežiavimas ’att vara påve’ NdŽ, popiežija ’påvarna och deras samlade ämbete’ LL 138, NdŽ, popiežinis ’som tillhör eller har samband med påven’ NdŽ, popiežystė ’påvedöme’ DP 19, popiežystė ’påvens makt’ K II 104, Q 68, SD 119, R 274, DP 84, popiežiškas ’som tillhör påven, karakteristisk för honom’ DP 89, MT 75, popiežiškai K, popiežiškis ’som tillhör eller har samband med påven’ MT XXV. En katolsk präst behövde inte bara tjänstgöra i församlingar utan också förrätta liturgiska ceremonier i privata kapell eller i ett kloster och vara religionslärare. En präst som innehade dessa uppgifter kallades kapelionu. Det är ett gammalt ord, belagt redan i K. Sirvydas ordbok som kapelonas ¹SD 83, SD 96. Ursprunget till det litauiska kapelionas är det kyrkliga latinska capellanus. I äldre skrifter används även andra former: kapelionis M, M. VALANČ, kāplionas K, kaplonas N, MŽ 119. Den mjuka konsonanten i den litauiska formen kapelionas återspeglar den polska formen kapelan. Benämningen är spridd även i andra språk, jfr tyska Kapellan, franska chapelain, engelska chaplain, lettiska kapelāns. Från denna benämning bildades ord vars betydelser är nära förbundna med dess betydelse: kapelionauti ’vara kaplan’, kapelionavimas ’att vara kaplan’. 1.3. I äldre skrifter används prästbenämningar som uttrycker en prästs hederstitel. Vi har två sådana benämningar; den ena är kanaunininkas. Ordet användes i denna betydelse redan i äldre litauiska språkminnesmärken av S. DAUK, [K], M. VALANČ. I äldre skrifter finner vi även formen kanonykas WP 199, KL 30, SD 83. Den äldre benämningen kanonykas kom in via polskan, jfr pol. kanonik, från det kyrkliga latinska canonicus. Ordet kom in i latinet från grekiskan, jfr gr. κανών ’norm, regel’. Benämningen är spridd även i andra språk, jfr lettiska kanoniķis, polska kanonik, ryska каноник. I polskan är, vid sidan av den form kanonik som används i dag, även en parallellform kanownik belagd; den skulle kunna vara (även om det inte kan bevisas) källan till den litauiska formen kanaunininkas. En annan präst med en hederstitel inom det katolska prästerskapet är prelatas. I äldre skrifter används det latinska ordet prālōtas, som kom in via polskan (jfr prałat) och är belagt hos S. DAUK, M. VALANČ, VoL 104. I Dauksas Katekizme använder han den polska formen av låneordet prōłatos, jfr Antri tewai pagalėi Dwasią, tai yra kunigai, Pratōtai ir mokitoiei DK 82. Ordets källa är kyrkolat. praelatus, som betyder ’den som har företräde, den främste’. Från benämningen prōłatos bildade M. Valančius avledningen pralotystė ’område som styrs av en prelat’. 2. N Y B I L D N I N G A R 2.1. Under andra hälften av 1800-talet befann sig det litauiska folket vid avgrundens rand, och man började oroa sig för dess fortbestånd. Den nationella väckelserörelsen tog sin början. En ihärdig kamp för modersmålets rättigheter fördes, i första hand i kyrkan. DVASININKŲ PAVADINIMAI IR JŲ ISTORIJA | 197 Man insåg behovet av ett gemensamt standardspråk för alla litauer. Man strävade efter att förbättra det och rensa bort århundraden av beläggningar – främmande konstruktioner och lexikala barbarismer. Kyrkospråket släpade dock länge efter det världsliga språket. Det rådande tillståndet för det litauiska kyrkospråket tillfredsställde inte den återuppväckta intelligentian. Mot slutet av 1800-talet började man tala litauiska bland präster och i prästgårdar. Poloniserande präster, som förvrängde litauiskan i sina predikningar, tolererades inte. När man insåg att de flesta främmande inslagen hade kommit in i litauiskan via kyrkan, försökte man rätta till det förflutnas misstag. Barbarismer måste avlägsnas från den religiösa vokabulären och ett nytt litauiskt ordförråd skapas. Därför översattes det äldre inlånade religiösa ordförrådet till litauiska. På så sätt uppstod litauiska benämningar på präster och nya namnformer infördes, vilka anpassades till de ursprungliga latinska formerna. Som exempel kan nämnas formen prelátas, som skapades ur den äldre formen prálotas i syfte att närma den till det latinska ordet praelatus. Benämningen är belagd i LKŽX 602. En helt ny benämning uppstod, pãstorius, som betecknar en protestantisk evangelisk präst. Ordet är belagt i denna betydelse i LKŽIX 535. Även en annan form av benämningen förekommer: pastóras JD 1084. Ordets källa är det latinska ordet pastor ’herde, vallare, präst’. Benämningen är spridd också i andra språk, jfr lett. pastors, pol. pastor, ry. пастор, ty. Pastor, eng. pastor. 2.2. När den nationella väckelsen började avstod man från äldre polska lånord och bildade nya litauiska benämningar på präster efter mönster från andra språk. Det blev nödvändigt att ha en gemensam benämning för alla personer som lagligen upptagits i det andliga ståndet, avlagt klosterlöften eller på något sätt tillhörde kyrkans hierarki. Dvãsininkui uppstod till följd av att det, vid sidan av kunigas, blev absolut nödvändigt med en ny särskild benämning för ett visst religiöst begrepp, nämligen – liksom engelskans priest (fornengelska prēost, från senare latin presbyter, från grek. πρεσβύτερος ’äldre’) ’präst’, franskans prêtre och tyskans Priester skiljs från engelskans clergyman, franskans ecclésiastique (från latin ecclēsiasticus ’kyrklig, tillhörande kyrkan’) och tyskans Geistlicher. På motsvarande sätt började litauiskans kunigas ’representant för religiös kult som, efter att ha mottagit prästämbetets sakrament, utför prästens uppgifter’ med tiden skiljas från dvasininkas ’medlem av det andliga ståndet, vigd åt Guds tjänst’. Dvãsininko betydelse är betydligt vidare än kunigos: dvasininkas är ett övergripande begrepp, medan kunigas endast är en underkategori av dvasininko. Ordet dvãsininkas bildades. Ordet är belagt i denna betydelse i LKŽII 942. Utöver den just nämnda betydelsen används ordet dvãsininkas i litauiska dialekter även med en annan betydelse: ’en som fångar andar, har att göra med andar’ (LKŽII 942). Det litauiska ordet dvãsininkas är bildat av ordet dvasia ’ande’ och suffixet -ininkas, med vilket substantiv oftast bildas som beteckningar på personer. Benämningen dvãsininkas uppstod ganska nyligen och förekommer för första gången i Jablonskis skrifter. För personer som upptagits i det andliga ståndet användes olika former av denna benämning: Sirvydas använder formen dvasingystė ¹SD 27, SD 47, [K]; dvasiškija Š ’det andliga ståndet’, dvasiškis Š, dvasionis; jfr Pusę viešųjų mokyklų dv asionys veda VAIŽG. På liknande sätt bildades denna benämning även i andra språk: på lettiska finns ordet garīdznieks, på polska duchowieństwo ’prästerskap’, på ryska духовенство ’prästerskap’. Av denna benämning bildades dvãsininkiškas, -a LKŽII 943 ’som kännetecknar en dvasininkas, som tillhör en dvasininkas’. 198 | ALGIS RUBINAS Det fanns redan många kloster i Litauen. De hade egna benämningar, men det saknades en gemensam benämning för alla ordensmedlemmar. En sådan benämning beläggs för första gången i J. Jablonskis skrifter vienuolis. Ordet användes i denna betydelse i RtR, BŽ 609, Š, DŽ, NdŽ. Det litauiska vienuolis är bildat av ordet vienas och suffixet -uolis. Man kan anta att det latinska ordet monachus ’munk’ påverkade uppkomsten av det litauiska vienuoliui. Latinet lånade monachus från det grekiska ordet μόνοχος ’ensam, någon som lever avskilt, eremit’. Via latinet härstammar tyskans Mönch ’munk’, engelskans monk, polskans mnich (vid sidan av zakonnik ’munk’) och lettiskans mūks (femininformen mūkene); direkt från grekiskan kommer däremot ryskans монах. Vid sidan av formen vienuolis finner vi i Kuršaitis ordbok formerna vienuōlys, vienuolius. Det litauiska ordet vienuolis uppstod sent. Vi vet inte vad en munk kallades efter Mindaugas eller efter Jogailas dop. Vi finner inte heller denna benämning i Mažvydas skrifter. I äldre skrifter kallas en medlem av en munkgemenskap minychas (från polskans mnich). Ordet beläggs första gången i Vilentas Enchiridion: ik fcholei Minichai ir mi-nichkas y Klochtoriu Vln Ench 46, liksom i BP II 355, WP 132, Lex 123. Daukša använder olika former: minychas DP 89, 91, 233, 565 och minykas DP 13, 70, 84, 119 m.fl. Denna form finns också i Sirvydas ordbok SD 153 och används i Lill-Litauen Q 349. I äldre skrifter används benämningen zakonykas i stället för ordet vienuolis, eftersom tiggarordnar grundades på 1200-talet; deras medlemmar eftersträvade inte bara personlig fullkomlighet, utan predikade, for på missioner och umgicks med människor. Därför började munkar i den katolska kyrkans kanoniska texter kallas Ordens Leute, zakonni, det vill säga människor som följer en religiös institutions regler. Ordet kom in i litauiskan från polskans zakonnik eller fornslaviskans законникъ. Lånet används i Daukšas postilla zakonykas DP 612, 535, 308, 324 och DK 131. Äldre skrifter och dialekter använder olika former av lånet: žōkanininkas NdŽ, zakōninkas (-ykas), t.ex.: En gång gick en dräng, som fått råd av en munk, ut i ladan med ett ljus från Kyndelsmässan och såg djävulen rida på en häst LTs IV 512; De var munkar, en bror och en syster Dv; žōkanykas (-nykas BzF 201, KŽ), NdŽ, BsMt II 38, S. Dauk, M. Valanč, t.ex.: Och hur långt Herren Gud än vill föra dig bort från dessa munkar, kan du ändå inte undkomma den eviga plågan DP 11, žōkaninkas NdŽ, KŽ, zōkauninkas, t.ex.: Munken tog ett ljus från Kyndelsmässan, tände det och ställde det på bordet S I 313, zokonininkas KŽ, žōkoninkas (-ykas; M), I, NdŽ, KŽ, Sut, DP 324, S. Dauk. Av detta lån bildades avledningen zokōninkiškas ’utmärkande för zokoniker, munkar’. I M. Daukšas postilla används ordet pūstelnykas DP 196 för ’munk’ (jfr polskans pustelnik eller fornslaviskans пустельникъ) WP 192. Från benämningen vienuolis har ett stort antal andra ord med anknytning till munklivet bildats, jfr vienuolystė ’att vara munk, munkliv’, vienuoliškas, vienuoliškumas, vienuolinis ’som kännetecknar en munk’, vienuolyniškas ’sådan som i ett kloster, som kännetecknar ett kloster’. Det finns uppgifter i kyrkan som en präst innehar endast under en viss tid. En präst som hör bikt är nuodėmklausys. Benämningen beläggs första gången i skriftliga källor i M. Valančius skrifter. I A. Juškas ordbok återfinns formen nuodėtklausis. På latin finns två benämningar på en biktfader: paenitentiarius ir confessarius. DVASININKŲ PAVADINIMAI IR JŲ ISTORIJA 199 Andra besläktade språk har olika benämningar på en präst som hör bikt, jfr ryska духовник ’biktfader’, polska spowiednik, tyska Beichtiger och Beichtvater (Beichte ’bikt’); från det senare kommer lettiskans biktstēvs. En präst som håller en predikan är en pamókslininkas. Benämningen beläggs för första gången i denna betydelse i skriftliga källor i A. Lalis ’Litauisk-engelsk ordbok’. Ordet användes i denna betydelse i RtR, LKŽIX 304. I litauiska dialekter används ordet pamókslininkas också i andra betydelser: ’en som gärna talar förmanande och undervisar andra’ Krš, ’en som studerar och förbereder sig för konfirmation’ TP 1881, 19. Det litauiska ordet pamókslininkas är bildat av ordet pamókslas och suffixet -inin-kas, med vilket bildade substantiv oftast är benämningar på personer. I den litauiska ordboken finns formen pamokslasakýs, som återfinns i Silvestras Gimžauskas ordlista, belagd i LKŽIX 304. Äldre skribenter använde ett lån från polskan som benämning på en predikant, jfr polskans kaznodzieja (kazać + *dzieja), vars andra led förlitauifierades (litauiska -deja efter dėti). Lånordet förekommer i olika former: koznadeja [K], VLN ENCH 1, KLG 41, koznadeja BzB 295, M. VALANČ, koznadejas R, MŽ, N, koznadejeus BzB 102, koznodiejus BB Iz 40,3, koznadėjienė N, [K] ’kvinnlig predikant’. Uppkomsten av ordet påverkades antagligen av benämningar på predikanter i andra språk, jfr kyrkolatin k. praedicator < praedicare, ryska проповедник, lettiska sprediķotājs. 3. SLUTSATSER 1. Alla gamla benämningar på präster är lån från grannfolk med kristen tro. De flesta lånades från polska. De lånade benämningarna var oftast inte polska ord, utan latinska prästbenämningar som kom via polackerna. Större delen av de latinska benämningarna gick inte att översätta till något språk, eftersom de var latinska ord som endast hade fått en religiös betydelse i kyrkolatinet. Därför översatte ingen dessa ord, utan behöll dem på latin. När sådana benämningar kom in i ett språk behöll de oftast sin latinska form eller ändrades enligt språkets regler. Litauiska prästbenämningar spreds framför allt genom kyrkolitteraturen. Den kyrkliga litteraturen vid den tiden översattes oftast från polskspråkig kyrkolitteratur. Tillsammans med översättningarna kom också kristna begrepp. På så sätt kom benämningarna popiežius, vyskupas och andra. 2. Under den nationella pånyttfödelsen i slutet av 1800-talet väcktes intresset för kyrkospråket och dess lexikon. De gamla benämningarna med latinskt ursprung, som hade kommit via polskan, latiniserades på nytt. Till exempel närmade man formen prālotas till den latinska formen, och på så sätt uppstod prėlatas. Man uppmärksammade också benämningar som lånats från polskan och började ersätta dem med litauiska ord. I stället för det polska kaznodzieja skapades pamokslininkas, i stället för zakònininkas – vienuolis. Hela kyrkospråket och det religiösa ordförrådet gjordes litauiskt. FÖRKORTNINGAR Källförkortningarna är desamma som i Lietuvių kalbos žodyne. 200 | Algis Rubinas LITERATŪRA Būga, K. 1958, 1959, 1961: Rinktiniai raštai 1, 2, 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Drotvinas, V. 1987: Lexicon Lithuanicum, Vilnius: Mokslas. Fraenkel, E. 1955–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Gutauskas, J. 1992: Krikščionybė Lietuvoje, Kaunas: Caritas leidykla. Jougan, A. 1958: Słownik kościelny łacińsko-polski, Poznań–Warszawa–Lublin: Księgarnia św. Wojciecha. Kabelka, J. 1964: Kristijono Donelaičio raštų leksika, Vilnius: Mintis. Karulis, J. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2, Rīgā: Avots. Kavaliauskas, Č. 1992: Trumpas teologijos žodynas, Vilnius: Logos knyga. Kruopas, J. 1998: Rinktiniai raštai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Kvietkauskas, V., red. 1985: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija. Kudzinowski, Cz. 1977: Indeks-słownik do ‘Daukšos Postilė’ 1–2, Poznań: Wydawnictwo UAM. Lenzenweger, J., Stockmeier, P. 1996: Katalikų Bažnyčios istorija 1–2, Vilnius: Katalikų pasaulis. Machek, V. 1957: Etymologicko slovník jazyka českého a slovenského, Praha: Nakladatelství Československé Akademie V–d. Mayenowa, M., red. 1966–1985: Słownik polszczyzny XVI wieku 1–16, Wrocław–Warszawa–Kraków: Zakład Narodowy im. Ossolińskich. Mažiulis, V. 1988–1997: Prūsų kalbos etimologinis žodynas 1–4, Vilnius: Mokslas (1), Mokslo ir enciklopedijų leidykla (2), Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas (3–4). Michelini, G. 2000: Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Newman, B. M. 1971: A concise Greek-English dictionary of the New Testament, Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft. Rybelis, A., red. 1991: Religijotyros žodynas, Vilnius: Mintis. Sabaliauskas, A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas. Salys, A. 1985, 1992: Raštai 3, 4, Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija. Stang, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsö: Universitetsforlaget. Toporov, V. N. 1975–1990: Русский язык, A–D; E–H; K–L, L, Москва: Наука. Urbas, D. 1996: Martyno Mažvydo raštų žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Urbutis, V. 1981: Baltų etimologijos etiudai, Vilnius: Mokslas. Vasmer [Фасмер], M. 1950–1973: Этимологический словарь русского языка 1–4, Москва: Прогресс. Zinkevičius, Z. 1987–1992: Lietuvių kalbos istorija 1–5, Vilnius: Mokslas. Algis Rubinas Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva Gauta 2001 04 20