Lietuvių kalbos adverbalinis genityvas istorinės sintaksės požiūriu

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIV (2001), 3–39 Det adverbiala genitivet i litauiskan ur historisk syntaxs perspektiv* Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos institutas, Vilnius Under de tidiga stadierna av de indoeuropeiska språkens utveckling bestämdes den partitiva och ablativa genitivens adverbiala användning av den semantiska relation som nominalfrasen hade till verbet. I litauiskans historia kan vi urskilja två tydliga tendenser i utvecklingen av det adverbiala genitivet. Å ena sidan ersattes genitiv med ackusativ vid många typer av verb; å andra sidan kunde användningen av genitiv också utvecklas till en form av verbal styrning, där en syntaktisk regel ersatte den ursprungliga semantiska motiveringen. Ett spår av den ursprungliga semantiska motiveringen bakom det adverbiala genitivet finns fortfarande bevarat i temporalgenitivens form. Att en syntaktisk regel ersätter en semantisk motivering kan också iakttas i fråga om negationens genitiv, som ursprungligen var en variant av den partitiva genitiven men kom att skiljas från den. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR 0.1. I indoeuropeiska språk uppvisar genitivens användning stor variation, och utifrån de syntaktiska relationerna urskiljs två huvudtyper: det adverbiala genitivet, som är knutet till verb, och det adnominala genitivet, som är knutet till substantiv. De diakroniska relationerna mellan dessa typer förklaras fortfarande på olika sätt: vissa forskare betraktar adverbiala konstruktioner som primära (Delbrück 1893: 308; Brugmann 1911: 566–567; Fraenkel 1928: 42; Hofmann, Szantyr 1972: 50–51), andra adnominala konstruktioner (Behaghel 1923: 484; Hirt 1934: 98; Kuryłowicz 1964: 186). Det råder dock ingen tvekan om att båda typerna har ärvts åtminstone från den indoeuropeiska språkfamiljens sena period (jfr Brugmann 1911: 571; Krahe 1972: 69; Haudry 1977: 376; Vaillant 1977: 80). I denna studie behandlas endast adverbiala genitivkonstruktioner i litauiskan. Genom att klargöra deras äldre tillstånd och utvecklingsriktning kan man förhoppningsvis också bättre förstå deras diakroniska samband med adnominala konstruktioner. 0.2. Användningen av kasus som är knutna till verb har förändrats kraftigt i de indoeuropeiska språken. I nutida språk som åtminstone delvis har bevarat de morfologiska kasusskillnaderna avgör verbets egen syntaktiska valens vilket objektkasus som väljs: på grund av sina valensegenskaper kräver verbet oftast * Eftersom litauiskans data i artikeln diskuteras mot bakgrund av de indoeuropeiska språken i stort, benämns kasus och andra grammatiska enheter med de termer som är vedertagna i jämförande grammatik (t.ex. nominativ, genitiv, ablativ, infinitiv osv.). 4 | VYTAUTAS AMBRAZAS kräver ett eller flera kasus (i många fall tillsammans med prepositioner), vilka kan vara desamma eller olika i olika språk; jfr lit. valdyti šalį, ryska upravliat’ stranoj, tyska über das Land herrschen och så vidare. Under de äldre indoeuropeiska språkens utvecklingsperiod var förhållandet mellan verb och kasus uppenbarligen annorlunda. Redan Antoine Meillet har påpekat att orden i den indoeuropeiska satsen var betydligt mer självständiga (autonoma) och knöts samman med varandra med hänsyn till vart och ett ords specifika betydelse. Olika kasus kunde förekomma med ett och samma verb, beroende på vilken betydelsenyans man ville uttrycka med dem; de valdes utifrån kasusets egen betydelse, inte utifrån verbets ”styrning”¹. Till exempel kunde verbet χλύω ’höra’ i forngrekiska stå ensamt, utan något kasus, eller kombineras med ackusativ för att beteckna det hörda (ἔκλυον αὐδήν Hom. ’jag hörde en röst’), med genitiv för att beteckna ljudkällan (ἔκλυον αὐτοῦ ’jag hörde från honom’), eller med dativ för att beteckna ändamålet (εὐχομένω μοι ἔκλυον ’när han bad hörde jag mig <ordagrant: den bedjande mig>’); enligt Meillet stod ackusativ eller genitiv här i ungefär samma relation till verbet som kasus som betecknar instrument eller plats (οὔασι χλύω ’jag hör med öronen’, οἴκοι χλύω ’jag hör hemma’); jfr även Meillet 1934: 359; Meillet, Vendryes 1952: 576–577; Humbert 1954: 272; Schwyzer, Debrunner 1975: 106. Således var de så kallade ”grammatiska” kasusen i de indoeuropeiska språkens forntid ännu inte lika tydligt åtskilda från de ”konkreta” (i Kuryłowicz 1949:s mening) som senare. Den semantiska karaktären hos kasusens förbindelse med verbet har bekräftats av undersökningar av vediska, homeriska och andra av de äldst belagda indoeuropeiska språken (Haudry 1977: 155 ff., 178 etc.; Renou 1965: 231–32; 1952: 355–356; Chantraine 1953: 12–15, 232, 319–321; Desnickaja 1984: 100 ff., 118, 150; Neumann 1960; jfr även Kurzová 1993: 42–44). Även om detta bruk av kasus inte har bevarats helt i något indoeuropeiskt språk², gör spår som är belagda i dessa språks äldre perioder det möjligt att rekonstruera det. Kasusens semantiska självständighet kan naturligtvis aldrig ha varit absolut. Verbet, som predikatets främsta uttrycksmedel, kräver redan genom sin betydelse ett eller flera argument (aktanter) av en viss typ, uttryckta med kasus. Verben och de kasus som förbands med dem måste alltså vara betydelsemässigt anpassade till varandra³. Exempelvis förutsatte indoeuropeiska verb som *dō- ’ge’ genom sin betydelse aktanter som betecknade handlingens utförare (agenten), objektet (patienten) och beneficienten, men aktanternas grammatiska uttryckssätt var inte strikt fastlagt. Patienten kan i olika språk uttryckas med antingen ackusativ eller genitiv, bero- 1 Jfr: ”En indoeuropeisk sats består av ett varierande antal ogenomträngliga, autonoma element, betydelsefulla i sig själva, vilka kallas ord […] (355) Det kasus som komplementen står i beror inte på verbet, utan endast på den betydelse som ska uttryckas (358) […]. I indoeuropeiskan fanns det ingen ’styrning’ av ett ord av ett annat, sådan som till exempel finns i latin; ordets autonomi är den princip som bestämmer den indoeuropeiska satsens struktur” (Meillet 1934: 355–359). 2 Till och med i Homeros grekiska skiljs det grammatikaliserade objektsackusativet i många fall redan tydligt från den ”konkreta” ackusativen för riktning och mål (jfr De Boel 1988: 44–65). 3 Jfr: ”Predikattyper (’verbtyper’) karakteriseras utifrån (85) den ’ram’ av kasusroller som med nödvändighet deltar i händelser (tillstånd som kodas av dessa predikat), och omvänt måste de olika semantiska kasusrollerna karakteriseras utifrån de predikattyper med vilka de bildar propositioner” (Givón 1984: 85–86). LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 5 beroende på vilken betydelsenyans man vill framhäva; jfr lit. daviau jam grūdus / grūdu; rysk dial. dal emu chleb / chleba, jfr ved. pā sōmam ’dricka soma’ och pā sōmasya ’dricka soma’ (Haudry 1977: 377). Å andra sidan är aktanter med betydelserna percipient, innehåll eller resultat över huvud taget omöjliga med ett verb av typen *dō. I de indoeuropeiska språkens utveckling har man observerat att de syntaktiska sambanden mellan kasus och verb förstärktes och så småningom övergick i styrning av kasus eller prepositionskonstruktioner (jfr Kuryłowicz 1964a: 18, 29; 1977: 141–156, 178; Desnickaja 1984: 132 ff.). Kasusen, först ensamma och senare tillsammans med prepositioner, ”fästes” vid vissa verb, och valet av dem blev beroende av verbets syntaktiska valens. Hur denna process gick till är en av de viktigaste frågor som ännu inte har besvarats tydligt. 0.3. Eftersom litauiskan av alla indoeuropeiska språk hittills bäst har bevarat både kasusformerna och de ålderdomliga dragen i deras användning, är dess data utan tvekan betydelsefulla i denna fråga. Det är särskilt givande att uppmärksamma verbkonstruktioner med genitiv. Genom att studera bruket av adverbal genitiv i litauiska dialekter och äldre texter och jämföra det med lettiska och andra besläktade språk, som har kommit längre i den syntaktiska utvecklingen, kan man urskilja äldre, semantiskt grundade kasusförbindelser med verb och fenomen som rör dessa förbindelsers grammatikalisering. Litauiskans kasussyntax har inte undersökts ur denna synvinkel, men tidigare arbeten har samlat många värdefulla data från det moderna språket (särskilt Jablonskis 1957: 554–672; Senn 1966: 383–440; Ulvydas, red. 1965: 182–210; 1976: 20–78, 458–467, 485–520; Balkevičius 1963; Šukys 1998; Paulauskienė 1989: 75–147) och äldre texter (Fraenkel 1928; Palionis 1967: 151–170; Schmaltstieg 1987: 122–272), jämförda med besläktade språk; i det följande försöker jag dra nytta av dem. 0.4. I användningen av litauiskans adverbala genitiv kan två huvudsakliga betydelser urskiljas. Den första – den partitiva betydelsen – anses sedan gammalt vara karakteristisk för den indoeuropeiska genitiven. Till konstruktioner med partitiv betydelse står genitiv vid negation nära; i litauiskan är den särskilt tydligt grammatikaliserad. Den andra betydelsen är ablativisk. Former med denna betydelse uttryckte en gång att skilja sig från eller gå ut (resp. utgångspunkt). I vissa indoeuropeiska språk (indoiranska, delvis italiska) införlivades dessa former i böjningssystemet som ett separat kasus – ablativ; i andra anslöt de sig till genitiven (baltiska språk, grekiska) eller dativen (keltiska och germanska språk). Former med ablativisk betydelse lämnade spår i östbaltisk och slavisk böjning av (i)o-stammar: sådana spår anses vara genitiv singularis med ändelsen *-ā (lit. vilko, lett. vilka, fornky. vlьka4). När de anslöt sig till genitivformernas paradigm blev den ablativiska (separativa) betydelsen en av genitivens betydelser. De äldre genitivbetydelserna och deras olika varianter har nu på vissa håll korsats och kan inte alltid tydligt särskiljas. 4 Dessa former tolkas på två sätt. Vissa forskare, som företräder den traditionella uppfattningen, ser här en bortfallen formant *-d eller *-t (jfr lat. GNAIV-OD, sanskr. aśv-āt, se Stang 1966: 70, 181 med litteraturhänvisningar), medan andra finner endast en förlängd stamvokal (Kazlauskas 1968: 174; Mažiulis 1970: 99–106); jfr även 3.1. 6 VYTAUTAS AMBRAZAS 1. PARTITIV BETYDELSE 1.0. Med den traditionella termen partitiv betydelse avses användningen av genitiv för att beteckna en del av ett föremål eller en helhet av föremål, eller en tydligt obestämd mängd föremål (personer). Genitiven har haft denna betydelse i många indoeuropeiska språk under äldre skeden av deras utveckling (t.ex. i gotiska, fornindiska och grekiska minnesmärken), men med tiden bleknade den, och användningen av genitiv eller ackusativ blev beroende av verbets syntaktiska styrning. Den partitiva betydelsen hos genitiven kan fortfarande urskiljas tämligen tydligt i äldre slaviska texter, men neutraliseras senare i hög grad av den rådande tendensen att beteckna alla objekt som betecknar levande varelser med genitiv. Endast rester av partitiva genitivkonstruktioner är belagda i latin (jfr Hofmann, Szantyr 1972: 52). I litauiskan har genitivens partitiva betydelse bevarats fram till våra dagar. Genitivens användning i lettisk traditionell folkdiktning (särskilt sådan som upptecknades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet) ligger ganska nära den litauiska. Även om kontrasten mellan partitiv genitiv å ena sidan och ackusativ och nominativ å den andra i många fall har försvunnit i dagens lettiska, bidrar lettiska språkdata till att tydligare urskilja den syntaktiska utvecklingens riktning och perspektiv. Under sådana omständigheter utgör även data från dagens litauiska dialekter viktiga belägg för äldre genitivanvändning. Jonas Jablonskis (1957: 577) partityvinę reikšmę vadino nežymybės arba dalies reikšme ir ją apibrėžė taip: „Vardininko arba galininko vietoje, jei tais linksniais nenorim pažymėti, daug ar mažą, visas daiktas ar tiktai jo dalis turima sakytojo galvoje, dažniausiai jei daikto arba daiktų būrio dalis sakytojo tėr galvojama, ne visas daiktas, ne visas daiktų būrys, tad vartojame savo kalboje, tai savo minties daliai išreikšti, nežymybės, arba dalies, kilm-ką“. Dabar lietuvių kalbotyroje įprastiniu tapo neapibrėžto kiekio reikšmės terminas. Juo gal geriausiai apimama tokios genityvo vartosenos įvairovė; be to, aiškiai nusakomas skirtumas nuo apibrėžto kiekio genityvo, kurį Jablonskis (1957: 576) vadino kiekio (kiekybės) kilmininku. Den partitiva betydelsen har försökts definieras mer allmänt. Brugmann kallade den exempelvis för en betydelse av område (Bereich), som visar att utsagan inte gäller hela omfattningen och innehållet i ett substantivbegrepp eller substantivbegreppet som sådant, utan endast en viss del av det, det som hör till det eller liknande.5 Denna uppfattning övertogs också av andra forskare och tillämpades på en mängd olika fall av adverbal och adnominal genitivanvändning (jfr Sommer 1925: 10; Krahe 1972: 70 ff., 81–83). Det är dock knappast möjligt att historiskt härleda en mer konkret betydelse ur en sådan allmän och abstrakt betydelse. Det är sannolikare att den konkreta betydelsen är äldre och att termen partitiv bygger på den. På grundval av den partitiva betydelsen bildar genitiven, tillsammans med de så kallade objektiva verben, en opposition till ackusativen (hittade stenar: hittade stenar (partitiv); hörde rykten: hörde rykten (partitiv)), ibland också till instrumentalis (fyllde gropen med pengar / pengar (partitiv)), och tillsammans med verb för tillstånd och förändring av tillstånd står den i opposition till nominativ (det fanns stenar: det fanns stenar (partitiv); 5”Som ett grunddrag hos den adverbala genitiven kan man abstrahera att utsagan inte gäller hela omfattningen och innehållet i nominalbegreppet eller nominalbegreppet som sådant, utan endast dess område, det som hör till det och dylikt. Därigenom uppstår ofta en partitiv föreställning” (Brugmann 1911: 567). LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 7 rykten spreds: rykten spreds (partitiv)). I det första fallet kallas den partitiva genitiven objektiv, i det andra subjektiv. 1.1. Objektiv användning 1.1.1. I litauiskan, liksom i andra besläktade språk, är den partitiva genitiven oftast beroende av objektiva verb. Den förekommer i singular- och pluralformer. Singularformer betecknar ett material eller en massa, en viss mängd av vilken handlingen berör (åt bröd, köpte socker, hittade guld, gav mjöl...), eller mer abstrakta ting som uppfattas i begränsad omfattning (hade tillfälle / mod, upplevde smärta, skänkte lycka...). Pluralformer betecknar räkningsbara konkreta föremål (fick pengar, köpte potatis, hittade hallon, gav leksaker...) eller abstrakta begrepp (fick råd, fann nöjen, gav anvisningar...). De verb som förknippas med partitiv genitiv betecknar oftast: (a) innehav, erhållande och givande eller förlust (ha, få, hitta, ta, gripa, ge, köpa, skänka...): Jag har ännu av det där linnetyget DG; Om du har pengar, så har du också vänner MRc; Fåret bräker tills det får hö VL; Jag fick lite bröd SRD; Gå upp på vinden – kanske hittar du något fläsk Kp; Vetenskapen kostar pengar Gs; Ge den jorden lite gödsel Ėr; Du köpte fisk, köp också peppar PPR 226; Ta lite stekt kött, ta ost och smör KzR; (b) varseblivning, upplevelse, kunskap, mottagande och förmedling av information (se, höra, lyssna, veta, kunna, undervisa, läsa, säga...): Du var i staden, hörde du kanske några rykten? Lš; Hon kunde sagor KB; Hon kan arbeta, och vad mer? LNKV; Där läste de alla möjliga saker ŠRAG IT 281; Han berättade dåliga nyheter om dig för mig DKŠ; (c) ätande, drickande, smakande och liknande (äta, förtära, dricka, smaka, avsmaka...): Om du äter mjölk, kommer de att stänga in dig under ugnen vid påsk KB; Sök, lilla häst, efter lite havre VL; Men de andra sitter tysta tillsammans och röker tobak DONPP 60; De smakar på mäsk och ser efter om ölet blir gott OB; Var så god och smaka på vårt smör UžP; (d) olika andra handlingar som kan beröra en viss mängd föremål eller personer (bära, transportera, strö, så, koka, steka, lägga, göra...): Alen blommar, grönskar, blommar vitt, bär svarta bär N 34; Till den här änden av stugan körde de jord och grus SLM; Häll sand i den där gropen DRSK; De satt och gjorde i ordning hampan till kyssen DGC; Jag kokade kött till middag Kp; Riv potatisen, så steker vi pannkakor VLK; Ta smör, ät inte torrt bröd Kp (för fler exempel, se Jablonskis 1957: 578–579; Fraenkel 1928: 42–47; Bulygina 1959: 96–107; Senn 1966: 393; Ulvydas, red. 1976: 24–26, 461; Grenda 1979: 33–38; Švambarytė 1996: 39–47; Šukys 1998: 102–107). 8 | VYTAUTAS AMBRAZAS 1.1.2. Partitiv genitiv med verb med motsvarande betydelser är brett belagd även i äldre skrifter; i översatta texter används den i många fall oberoende av originalen: (a) ghis... ischszabaia Welbludus, ir dawe iemus Schaudų. (med borttaget -s) och passhar BrB I Moz 24,32 (vn̄ gab jnen stro vnd futter LB); han gav honom guld, rökelse och myrra (rättat från Auksą, Kadiłą ir Myrrą) BrB Mt 2,11 (schenckten im Gold, Weyrauch und Myrrhen LB); Diews prikel debessis dangaus/ Teikdams Zemei Litaus Mž 241₁₁ (Qui operit coelum nubibus, et parat terrae pluviam MCH 303); (b) Prisakimu szinai BrB Lk 18,20 (Mandata nosti VULG, Du weisset die Gebot wol LB); weisdek mana ranku BrP₁₁ 43₇–₈; szmones szwalga to isch tolo Job 36,25 (Die leute schawens von ferne LB); kurę bilą esch nepermaniau, tos klausiauisi BrB Job 29,16 (welche sache ich nicht wuste/ die erforschet ich LB)⁶; (c) ateik sche, ir walgik tos dūnos BrB Rut 2,14 (mache dich hie herzu/ vnd iss des brods LB); men andra hånade er och sade: De har druckit sig fulla av sött vin BrB Apd 2,13 (Sie sind vol süsses weins LB; musto pleni sunt isti VULG); kits plescha/ ir surb kraujo artimoio sawa BrP₁₁ 472₆; (d) Neschkit sche Szuwų BrB Jn 21,10 (Bringet her von den Fischen LB); Ir padare wissokiu Stotku II Moz 38,3 (Vnd macht allerley gerete LB); Gå och köp säd åt oss I Moz 42,2 (ziehet hinab/vnd keuffet vns getreide LB); håll mina bud BrB Jon 14,15 (haltet meine gebot LB). 1.1.3. I lettisk folklore är partitiv genitiv fortfarande tydligt belagd med verb ur grupperna (a) och (b), jfr.: duod... man māizītes (variant: māizīti) ‘ge mig lite bröd’; kur jimšim naudys ‘var ska vi få pengar’; tėva klausīsiet ‘ni ska lyssna till fadern (hans röst)’; laî es tevis (variant: tevi) lūkuojųos ‘att jag skulle se på dig’ (Endzelīns 1951: § 394.3, 6). Med verb ur grupperna (c) och (d) förknippas genitiv däremot numera oftast endast när de har prefix med perfektiv betydelse (t.ex.: māizes pièduši ‘ha ätit sig mätta på bröd’, alus pièdzeruši ‘ha druckit sig fulla på öl’, pièberam... rudzu ‘vi fyller på med råg’ (Endzelīns ibid., jfr. Bergmane m.fl., red. 1959: 394). När genitiv används som variant till den dominerande ackusativen har den semantiska motsättningen mellan dessa kasus försvagats i lettiskan (Gāters 1993: 101). 1.1.4. Litauiskans partitiva genitiv, när den används med verb ur alla de här nämnda grupperna, står i motsättning till ackusativen som den markerade medlemmen i oppositionen, vars särskiljande drag är betydelsen av obestämd mängd, t.ex.: tog kött / kött, såg fåglar / fåglar, drack mjölk / mjölk, strödde ut korn / korn, jfr. Gud gav klarväder, Gud ska också ge regn DAUK. Genitivformen bestäms här inte av verbets valens, utan av den partitiva betydelse som är karakteristisk för själva kasusformen. Samtidigt kan man också iaktta en semantisk samordning mellan verb- och kasusformerna. Motsättningen mellan ackusativ och genitiv är långt ifrån möjlig med alla transitiva verb. Det har noterats att partitiv genitiv oftare förbinds med verb som betecknar en enstaka handling, mer sällan en upprepad handling (Švambarytė 1996: 47). Å andra sidan förknippas inte partitiv genitiv med verb som betecknar handlingar vars objekt inte kan delas upp (älska, respektera, 6Jfr. Danielius Kleinas anmärkning om den dubbla användningen av verbet klausyti i betydelsen fysisk perception: med ackusativ (Klausyti žodį Diewo) och med genitiv (Klausyti žodžio Diewo) KIG 152. Mer om klausyti med ackusativ och genitiv, se Fraenkel 1928: 72–73. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 9 tycka om eller bara påverkas i viss utsträckning (hälsa, röra, begrava...). Men även när verbets betydelse tillåter att det förbinds med en del av ett delbart objekt eller med en viss mängd objekt, används ofta endast ackusativ. Partitiv genitiv används eller används inte längre, till exempel, med de oprefixerade verben riva sönder, skrämma bort, polera, färga, arbeta, slita sönder, damma, valla, fånga, respektera, räfsa, riva, hugga i bitar, bita, hugga, blanda, tycka om, älska, rycka upp, skriva, anklaga, bygga, döma och många andra. 1.1.5. Det finns uppgifter som tyder på att användningen av partitiv genitiv i dagens språk har begränsats avsevärt på grund av att ackusativ har generaliserats för att uttrycka det semantiska objektet (patienten, innehållet). I äldre skrifter förekommer partitiv genitiv ibland även i sådana fall där standardspråket redan har generaliserat ackusativ. Vid sidan av ackusativ användes partitiv genitiv i äldre litauiska med de så kallade verba memoriae: minnas, nämna, glömma och liknande: Herren tänker på oss Mž 464₈–₉ (Der HERR dencket an uns; Dominus memor fuit nostri Mch 526); Då mindes Petrus Jesu ord (rättat från Chr<ist>aus) BrB Mt 26,75 (Da dachte Petrus an die wort Ihesu LB); tänk på din församling RPs 74,2 (gedenck an deine Gemeine LB); Och tänk på mig BrB I Moz 40,14 (Aber gedencke meiner LB); Augiwe piktą/ ir waiko sawa uszmirischt BrPₙ 481₂₁; glöm ditt folk och din fars hus (a zapomni narodu twego, y domu oyca twego) SPₙ 3₂₂–₂₃ (jfr. ackusativ som betecknar helheten: ne gali wissą kosanį atminiti BrPₙ 357₂₄; грекus musu wysus vsmirsk Mž 54₁₄)⁷. Denna användning av genitiv är väl bevarad i Donelaitis skrifter. Med verben minnas, (på)minna, glömma används där endast genitiv, t.ex.: minns Gud DonŽR 401; tänk på ditt slut! RG 25; vessla och räv nämnde de ofta LG 35; du påminde oss om våra bekymmer VD 236; hans dagliga omnämnande VD 169; han glömde sitt arbete VD 584. Men med verbet glömma förbinds inte bara genitiv utan även ackusativ, jfr.: den som glömt himlen tar till skeden RG 302; att glömma en god granne LG 10. Rester av genitivbruk med dessa verb förekommer också i dialekter, särskilt i traditionell folklore, jfr.: Systern grät medan hon mindes sin lillebror KlvD 340; Ker[v]io glömde att hugga upp isen SVn; Hon glömde sin flicka AD. Ackusativen håller här på att tränga undan genitiven, och den semantiska kontrasten mellan dessa kasus har suddats ut. Partitiv betydelse har dock fortfarande i vissa fall bevarats hos genitiv plural av räknebara substantiv 7 Användningen av genitiv och ackusativ med verben atmiñti, užmiršti omnämndes redan av Danielius Kleinas: atmenu žodžiu ir žodžius, užmiršk namų ir namus KIG 152. Fler exempel finns i Fraenkel 1928: 78; Palionis 1967: 154. Om partitiv genitiv med verb med motsvarande betydelse i äldre monument på besläktade språk (slaviska, germanska, latin, grekiska och fornspråkiga indiska), se Brugmann 1911: 590–591; Hofmann, Szantyr 1972: 81, med lit.; Schwyzer, Debrunner 1975: 108. 10 | VYTAUTAS AMBRAZAS genitiv plural av substantiv som betecknar räkningsbara föremål används med prefixverb atsiminti, prisiminti, till exempel: Teta atsiminė visokių nuotykių VLKv (jfr Atsiminiau visus mūsų nuotykius). 1.1.6. Med verben vadinti, šaukti, žadinti, som betecknar en kallelse, användes i äldre skrifter vid sidan av ackusativ också genitiv, utan någon märkbar påverkan från källor på andra språk, till exempel: denne kallar Elias VEE 210, (Der ruffet dem Elias LB Mt 27,47; Eliam vocat iste VULG); och när han kom hem, kallade han samman släktingar och grannar DP 279₁₁ (a przyzsedzsy do domu/ wzywa przyjacioły y sąsiady ³W 286₁₁; convocat amicos, et vicinos VULG Lk 15,6); Kalla på arbetarna och betala ut deras lön SP I 317–319 (Voca operarios VULG Mt 20,8); vi hörde att du kallade på oss PK 182₁₁; han kallar också på oss PK 179₈–₉; kalla på honom medan han är nära SP₁ 197₂₄–₂₅; jfr med ackusativ: mus ne paláudamas wadina ir száukia sawęsp DP 380₁₀–₁₁ (nas vstawicznie pozywa y wota do siebie ³W 394₁₇; Tadda pakwiete Laban wissas Szmones tho kampo BrB I Moz 29,22 (Da lud Laban alle leut des orts LB); parallellt även med allativ: schauku tawęsp Mž 340₁₂ (schrey ich zu dir MCh 402); Balsas... schauk manensp BrB I Moz 4,10 (Die stim... schreiet zu mir LB). Genitiv med motsvarande verb förekommer också i lettisk folkdiktning, jfr: kliedz brāļa LP VI 479 ’ropar på brodern’, vēlna saukādams ’ropande på djävulen’ (Endzelins 1951: § 394; se även Fraenkel 1928: 66; 1947: 65; Palionis 1967: 154–155; Schmalstieg 1987: 163–164). 1.1.7. Verben saugoti, sérgėti, (pri)žiūrėti, (pri)veizdėti används i äldre skrifter också ofta med genitiv, till exempel: Kurie teipaig sergeia ió pas wartus diena ir nakti VEE 144₁₅ – Sie hütteten aber tag vnd nacht an den thoren LB APD 9,24 (jfr padawę... sergeti ghy VEE 155₁₁ – jn zu bewaren LB APD 12,4); passisede sergeia io BrP I 389₁₁ (vnd sie sassen alda/ vnd hütteten sein LB Mt 27,36; et sedentes servabant eum VULG); jay saugosite walios mano MP 124₅ (ieśli będzecie strzegli woley moiey RP 81a₃₆); Dawe... stirnikus/ kurie priweizdetu tos io eldiios – ktorzy by przyźreli tego akrętu SP₁ 275₂₈–₂₉, jfr från lettisk folkdiktning: meža sava (var.: mežu savu) sargājiet! BW 1680,2 ’vaka er skogen / skogen!’ (Endzelins 1951: § 394.6; Fraenkel 1928: 74; 1947: 65; Palionis 1967: 155; om genitiv med saugotis, sérgėtis, som betecknar sådant man aktar sig för, se 3.5). 1.1.8. Partitiv genitiv uttryckte också kontakt med ett föremåls (en persons) yta eller del, medan ackusativ betecknade hela föremålet. Skillnaden framgår tydligt av följande exempel: och han grep honom (i en avskrift: ant) i kläderna (ovanför: Sermega, rättat från Sermegos) och sade BrB I LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 11 Moz 39,12 (och hon grep tag i hans kläder och sade LB). På liknande sätt användes genitiv med andra verb för fysisk kontakt, till exempel: liesti, lytėti, kibinti: kvinnan... vidrörde fållen på klänningen ur VEE 127₂₃ (ein Weib... rüret seines Kleides sawm an LB MT 9,20); rörde vid den heta DP 334₁₅ (dotknął się mar ³W 345₈); vem är det som (kurs.) rör vid mig (rättat till: vidrör mig) BrB LK 8,45 (quis est, qui me tetigit? Vulg; wer hat mich angerüret? LB); Ingen är så djärv att han skulle våga röra vid honom BrB JOB 41,10 (der jn erwecken that LB), jfr även: grep tag i håret och kastade ut DONPP 94. I dag har akkusativet generaliserats här i dialekterna, men genitiven har bevarats med reflexiva verb glauštis, remtis, tvertis, till exempel: Sök dig i nöden till den vise, men inte till den rike LTR; med stöd av käppen BM 116; Om du ändå tar till kniven! Ds; tar sig an arbetet Rk (jfr ni måste... ta tag i honom BrPII 310₉₋₁₀). 1.1.9. I litauiskans utveckling kan även en motsatt process iakttas: med vissa verb generaliseras inte ackusativ utan genitiv av partitivt ursprung. Det har redan nämnts att den senare oftare tenderar att användas med verb som betecknar en enstaka handling (främst perfektiva verb). Verb vars oprefixerade former kan förenas både med ackusativ och genitiv förlorade i vissa fall, efter att ha fått ett prefix, förmågan att skilja mellan objektskasusformerna utifrån deras betydelse. Genitiven blev särskilt fast etablerad med verb vars prefix betecknar handlingens fullbordan eller överskridande av en kvantitet (t.ex. per-, pri-, at-). Till exempel används vid sidan av uttrycken nešė malkas / malkų, gėrė vyną / vyno, pirko bulves / bulvių, valgė kopūstus / kopūstų, där genitiven föredras framför ackusativen för att uttrycka obestämd mängd, med motsvarande verb som har prefixet pri-, per- ar at(si)-, endast genitiv; jfr: prinešė malkų, prisigėrė / persigėrė vyno, pri(si)pirko / parinko bulvių, atsivalgė kopūstų (se även Ulvydas, red. 1976: 25; Senn 1966: 391). På liknande sätt förknippas genitiv även med oprefixerade verb när handlingens stora omfattning betecknas, till exempel: Grūdų dabar lūžta turgus Kp; Jaujos visos ūžė jaunimo Sk. Sådan genitiv har inte längre någon partitiv betydelse utan styrs direkt av verbet. Verben mokyti, mokytis styr också direkt genitiv med innehållsbetydelse, till exempel: ąžuolinė šakytėlė darbelio mokia NS 1169; mokysiuosi amato Jabl; likaså i äldre skrifter, jfr Mokiau manę walios sawo KN 63₂₀. 1.1.10. Genitivens användning har också generaliserats i konstruktioner med verb som uttrycker strävan efter, önskan om, väntan på, sökande efter något och liknande. I dialekterna och de äldre skrifterna förekommer ibland även ackusativ med sådana verb – enligt Fraenke- 12 | Vytautas Ambrazas lio (1928: 67), tada, kai norimas dalykas suvokiamas kaip visuma, be jokio apribojimo, pvz.: hustrun sträcker sig efter brödet från ugnen PĖ; hästen sträcker sig efter havren ĖR; vad hon än vill, mycket hårt PlŠK; Sök dig, lilla mor, en spinnerska RD 40; de... fick en son BsP IV 138. Men även i sådana fall dominerar genitiven tydligt, och i standardspråket uppfattas den numera som en kasusform som styrs direkt av verb (se exempel hos Jablonskis 1957: 581; Fraenkel 1928: 65; Ulvydas, red. 1976: 21–22). För närvarande har genitiven med verben siekti, norėti, geisti, trokšti, linkėti, ieškoti, tykoti, laukti, som betecknar det eftersträvade (resp. väntade, önskade), inte längre en partitiv (dvs. obestämd mängd) betydelse och står inte i motsats till ackusativ (jfr Bulygina 1959: 104–105). Genitiv användes också, vid sidan av ackusativ, med verben šaukti, gaudyti i betydelsen ’eftersträvat objekt’, t.ex.: Så om de kallar på modern tidigt om morgonen (jfr motulę) VD 441; Men detta blev berättat för Saul, att de fångar honom BrB ApD 9,24 (das sie im nach stellet en LB). För vissa verb som uttrycker strävan generaliseras styrningen av genitiv eller ackusativ också med hänsyn till verbformens prefix eller avsaknad av prefix och den därtill hörande betydelsen av pågående eller avslutad handling, t.ex.: ieškoti + GEN., men suiieškoti + ACC., tykoti + GEN., men nutykoti, patykoti, pritykoti, suty-koti, užtykoti + ACC. (jfr LKŽ XVI 254–257). Genitiv och ackusativ fördelas här omvänt jämfört med de nämnda exemplen med verb som har prefix som uttrycker fullständighet eller överskridande av en mängd, men utan någon som helst motsättning i fråga om partitiv betydelse. 1.1.11. Genitiv används även för att beteckna det man strävar efter tillsammans med rörelseverb (eiti, bėgti, joti, važiuoti, gulti, lįsti, siųsti osv.). Detta är den så kallade syftesgenitiven, t.ex.: jag gick för att äta middag, han sprang efter läkaren, han red ut för att inhysas över natten, han for för att hämta familjen, lade sig för att ta en tupplur, kröp in för att hämta ägg, skickar efter medicin (för fler exempel, se Jablonskis 1957: 579–581; Ulvydas, red. 1965: 168; 1976: 28; Šukys 1998: 114). Sådan användning är belagd redan i de gamla skrifterna, jfr Wáisto tawésp atáimi DK 159₄–₅ (Jag kommer till dig efter medicin). Syfteskonstruktioner med rörelseverb betraktades som en undergrupp till konstruktioner med verb som uttrycker vilja, strävan och väntan (Delbrück 1893: 325; Fraenkel 1928: 67). Genitivens relation till rörelseverben är dock annorlunda. Genitiv står här aldrig i motsats till ackusativ som kasus med partitivt ursprung; den betydelse av mål som den har betingas inte heller av verbets semantik. I dessa fall har konstruktioner där målets genitiv förekom tillsammans med supinum (a) eller infinitiv (b) sannolikt bidragit till att målsbetydelsen etablerades, t.ex.: (a) sprang ut för att hämta läkaren; drev (boskapen) för att röja skogen; for till Kraków för att sko kråkorna; kom för att skära råg; sprang för att samla ihop pengar; LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 13 (b) gick för att plocka bär; for iväg för att laga vägen; kom för att köpa kvastar; sprang för att jaga kråkor osv. (Jablonskis 1957: 477–478, 582; Ulvydas, red. 1976: 168–169). Konstruktioner av båda typerna har använts flitigt ända sedan de äldsta skrifterna, jfr: (a) dessa kom för att hämta vatten BrB II Moz 2,16 (die kamen wasser zu schepffen LB) (b) vem skulle gå till Giriona för att hugga ved V Moz 19,5 (jemand... jnn den walt gienge/ holtz zu hawen LB). Samtidigt visar uppgifterna från de gamla skrifterna tydligt hur supinbruket minskar och supinet ersätts av infinitiv (jfr Palionis 1974). 1.1.12. Ernst Fraenkel (1925: 48–51; 1928: 86) förklarade att supinet eller infinitiven i sådana fall är knuten till genitiven, som var beroende av verbet⁸. Detta antagande är möjligt när det gäller perioder då supinet och infinitiven redan hade blivit stelnade verbformer (Ambrazas 1995: 81). Det är emellertid svårt att tillämpa på äldre perioder i de baltiska språkens utveckling. För det första uttrycks rörelsens mål ofta med ett ensamt supin (gick för att jaga, återvände för att arbeta, gick för att vila osv.). Som bekant har supinet utvecklats ur ackusativen av ett verbalsubstantiv (abstraktum), som sedan urminnes tider uttryckte rörelsens mål, jfr: fornslav. ide...pomolitъ se МРК 6,46 ’gick för att be’; lat. eunt spectatum ’går för att se’ (ordagrant: seende); fornind. hōtum ēti ’går för att offra’ (ordagrant: offrandet) (TS 6,3,1,6), se även Euler (1999). En sådan ackusativ (resp. ett sådant supin) med målsbetydelse kan tidigare ha haft en genitiv som bestämning, det vill säga en adnominal kasusform⁹. Supinkonstruktioner (resp. konstruktioner med ackusativ för att uttrycka mål) med adnominal genitiv tycks ha bidragit till att även en ensam genitiv kom att användas med målsbetydelse¹⁰, särskilt eftersom genitiven redan hade denna betydelse i konstruktioner med verb som betecknar önskan, strävan och sökande. Konstruktioner med en ensam genitiv efter rörelseverb uppfattas fortfarande som elliptiska. De används vanligen endast när talaren förutsätter en infinitiv eller ett supin med betydelsen ’hämta, ta (med sig), få, samla (på sig)’¹¹. När supinet eller infinitiven har en annan betydelse kan kombinationen med genitiv antingen inte ersättas alls med en ensam genitiv, eller så förändras yttrandets innebörd i grunden, jfr: kvinnorna gick för att rensa trädgårdarna SKP (men *gick trädgårdarna); vi springer för att sopa stugan Ut (men *springer jag ”Även supiner och infinitiver förekommer som epexegetiska tillägg tillsammans med genitiver som är beroende av rörelse- och utsändningsverb...” (Fraenkel 1928: 86). Brugmann (1911: 629–630) ansåg att genitiven i sådana konstruktioner är ”Genitiv des Sachbetreffs, wie z. B. in lit. ateinų grėblio ich komme wegen (nach) der Harke” (ib. 630). Žr. Delbrück 1893: 475; Vondrák 1928: 244, 416; Kuryłowicz 1964: 185–186. Pasak Vaillant’o (1977: 78), nuo supino tokiais atvejais priklauso „génitif d’appartenance: pride vidět groba ‘il vint voir le tombeau’, littéralement ‘vers la vue du tombeau’“. t. y., pasak Kuryłowicziaus (1964: 185), redukuoti konstrukciją (VERB + (ACC. OF GOAL + ADNOMINAL GEN.)) į VERB + ADVERBAL GEN. Jfr: ”Omständigheten som anger det eftersträvade målet uttrycks också med en ensam genitiv, men den är möjlig endast när den handling som kräver den som objekt (en underförstådd infinitiv) framgår av situationen” (Labutis 1994a: 74; jfr även Šukys 1998: 114). 14 | VYTAUTAS AMBRAZAS gården); fadern åkte iväg för att så korn ErŽ (jfr. åkte iväg efter korn – dvs. ‘för att hämta hem korn’). På liknande sätt också i äldre litauiska, jfr.: Išėjio seijas setu sekços sawa MP 97₃; Isch tę ateis suditu giwu ir numirusuiu Mž 22₃. (Stadže pržigidze sędžic žywe y martwe; Inde venturus est iudicare vivos et mortuos MCh 82). Utsagor utan supinum skulle här betyda ’gick ut för att hämta frö’, ’kommer för att söka efter levande och döda (för<fö>ra)’. Jablonskis (1893) övervägde till och med om ackusativ borde föreskrivas i sådana fall (t.ex. alla rusade fram för att kyssa den gamle mannens händer), men bestämde sig sedan för genitiv (Jablonskis 1935: 36; 1957: 165). Piročkinas (1972: 132–133) har observerat en tendens att skilja mellan konstruktionerna åker för att köpa en häst och åker för att sälja en häst i dialekterna i Veliuona och Jurbarkas. Ackusativ i stället för genitiv förekommer ibland även i andra dialekter, särskilt i den västra högstaitiska dialekten. Sådana fall förekommer redan i de gamla skrifterna, t.ex.: Ateit ramditi mus wissus MG₁₁ 331; kaip ateisi anu cėsu / Mus suditu Mž 449₇. Detta förklaras av en omgruppering av syntaktiska relationer (reanalyze), som ägde rum efter att supinum stelnat till en oböjlig verbform och i många fall ersatts av infinitiv, vilken utvecklats ur dativ med ändamålsbetydelse (jfr. Ambrazas 1995: 81–82). Genitiven uppfattades som en objektkasus styrd av supinum eller infinitiv, men behöll i de flesta fall (där den inte ersattes av ackusativ) den kasusform som är karakteristisk för betydelsen av ett avsett mål. Liknande syntaktiska relationer uppstod också i konstruktioner som är beroende av verbet vilja, där transitiva verbs infinitiv ibland fortfarande används med genitiv, t.ex.: Vid gården finns så vackert gräs, vi vill driva dit kon så att den äter upp det Kb (LTR); Drängen beslöt att skrämma nordvindarna SMAL (LKT 333); Trijs Marias... Nareia Christaus patepti Mž 245₇, (sie wolten den Herrn gesalbet han MCh 307); Szidai mane Baszniczioja sugawa, noredomi manes uszmuschti BrB ApD 26,21 (vnd vnterstunden mich zu toedten LB). 1.1.13. Konstruktioner där genitiv förbinds med vissa verb för känslotillstånd (förundras, häpna, bekymra sig, förargas) antyder att genitiven i sådana fall en gång kan ha stått i opposition till instrumentalis med partitiv betydelse, t.ex.: Stebeiosi ischminties BrP₁ 161₃; anis nusisteb...Diewo didzio Sussimillimo ir ischgelbeghimo szmoniu BrP₁ 119₅–₇; Todel (iš Todiel) nesirupinkite ritikschczos dienos BrB Mt 6, 34 (Darumb sorget nicht für den andern morgen LB); Ir piktinios io (tais. iš isch io) BrB Mt 13, 57 (Vnd ergerten sich an jm LB). Med verbet förbereda sig används genitiv också i dagens dialekter (se även Fraenkel 1928: 79), t.ex.: LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 15 Ta stöd mot bordet och sitt LEL. Av de här behandlade fallen av objektanvändning framgår att när motsättningen mellan genitiv och ackusativ försvagas på grundval av partitiv betydelse, stärks tendensen att generalisera det ena eller det andra av dessa kasus med hänsyn till verbets betydelse. Därigenom ersätts den semantiska kasusöverensstämmelsen med verbet av en allt starkare syntaktisk styrning. 1.2. Subjektanvändning 1.2.1. I meningar med verb som betecknar ett tillstånd och dess förändring står genitiven i motsats till nominativ på grundval av partitiv betydelse, på liknande sätt som ackusativ i meningar med objektverb. När den partitiva genitiven används i stället för nominativ förändrar den inte bara meningens betydelse utan också dess syntaktiska struktur, eftersom sambandet av ömsesidigt beroende (interdependens) upphör och meningen blir opersonlig. De genitivformer i singular och plural som används med verb för tillstånd och dess förändring motsvarar semantiskt dem som förekommer med objektverb: genitiv singular betecknar vanligen ett material eller ett abstrakt fenomen, medan genitiv plural betecknar räkningsbara ting (jfr 1.1.1). Subjektanvändningen är dock betydligt snävare och omfattar mycket färre verb. Partitiv genitiv förekommer oftast med intransitiva verb som betecknar: (a) existens, förekomst (vara, leva, bli blå, svartna, förekomma, bli kvar...): Det finns vatten i brunnen KTK; Det blir redan snö också BM 440; Bor det fortfarande folk bortom pölen? Kl; Här och där lyser snön vit PLV; Gå inte ensam – allehanda saker kan hända KRTN; Det finns fortfarande hö kvar åt korna Kl; (b) uppkomst eller förändring av ting och företeelser (hitta, uppstå, visa sig, gro, växa...): De fann flundror i huvudet Šumskas (LKT 356); Fläskfett hittas på ölet Krš; Svamp har redan visat sig Drsk; Där växte fortfarande ekar; dit brukade folk komma från den vidaste trakten Šl; (c) rörelse (gå, springa, åka...): Nu kommer det nog regn – det samlas så mycket vatten Bgt; Främlingar kom förbi Ar; Till vårt rop sprang folk med hundar Jablonskis 1957: 234; Numera åker inte romer omkring på det viset Bt; Det var månljus; vi går över bron – tänk om det hoppar fram rövare? Jd. Ibland styrs genitiven också av verb som se, höra i infinitiv eller reflexiv form, till exempel: På fälten kan man fortfarande se stenar SLN; Numera hörs alla möjliga samtal Ps. Substantivens nominativ, som kan förbindas med samma verb, 16 | VYTAUTAS AMBRAZAS Partitiv genitiv står i opposition till det som den markerade medlemmen i oppositionen, t.ex.: Ka pradėd pavasaris rasties, atsirand sulos LŽ (LKT 45); jfr även: Girioje lakstydavo kiškių / kiškiai; Pavasariais atplaudavo laivų / laivai (Balkevičius 1963: 77). En sådan användning av partitiv genitiv är belagd ända från de gamla skrifterna, jfr: sakjk, bau ira numo denna Tiewa tawa hus (anm., ovanför: wietos) BrB I Moz 24, 24 (Haben wir auch rawm jnn deines waters hause LB); Ira ir kitu beskayčiaus smulku dayktu SP I 313₂₈ (Jest y innych bez liczby drobnych rzeczy). Den har motsvarigheter i lettiska dialekter och i folkloren (jfr: būs... sviesta ’det blir smör’; viņam ir naūdas ’han har pengar’, se Endzelīns 1951: §§ 394, 403) och i fornslaviska, germanska, indiska och grekiska språkminnesmärken (Delbrück 1893: 332; Brugmann 1911: 567; Hirt 1934: 105–106; Schwyzer, Debrunner 1975: 102; Chodova 1980: 209–210; 214–221). 1.2.2. I vissa fall av subjektiv användning (liksom objektiv användning) tenderar genitiv av partitivt ursprung att generaliseras. När ett intransitivt verb står med ett prefix som betecknar handlingens fullbordan eller att en mängd överskrids (t.ex. pri-, per-), står genitiv inte längre i semantisk opposition till ackusativ, jfr: atėjo svečiai / svečių, men endast: priejo svečių. Den partitiva genitiven har här redan blivit ett av verbet styrt objekt, t.ex.: Prikrito lapų Ktk; Žmonių prisirinko Asb; Prilėkė tų moterų kaip varnų PŠL; Pas mus kad priviso pelių DkS. Även i lettiska kan nominativ förekomma bredvid partitiv genitiv (viņam ir naudas / viņam būs nauda ungefär ’han har pengar / han kommer att ha pengar’), men verb med ett prefix som uttrycker fullbordan styr genitiv som objekt: pienāca / sanāca ļaužu ’människor kom fram / samlades’ (Endzelīns, Mūlenbachs 1928: 206; Endzelīns 1951: § 394; Gāters 1993: 98–99). Ett liknande förhållande är belagt i slaviska språk, jfr ryska dial. est’ chleb / chleba ’det finns bröd’, men endast genitiv: nabralos’ vody ’det samlades vatten’, naechalo gostej ’gäster anlände i mängd’ (Borkovskij, Kuznecov 1965: 418; Vaillant 1977: 188). 1.2.3. På liknande sätt tenderar genitiv att generaliseras med verb som betecknar förändring i mängd, daugėti, mažėti (mažintis), t.ex.: Vandenio padaugės, lietus lyja Pc; Kas čia daugės rugių! J; Miškų ir žuvų mažėja DrSK; Mano kartos žmonių visiškai sumažėjo JnŠk; Dabar mūsų apsimažino kiek ĖR. Det partitiva ursprunget hos sådana konstruktioner framgår av de sällsynta fall där de står tillsammans med nominativ, jfr: Padaugėjo šeimyna DkS; Javai ant klėties mažėja SKR; Nemažėja pienas ALS. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 17. Genitiv styrs numera också av verb med kvantitativ semantik, såsom stigti, (pri)trūkti; (už)tekti, pakakti och liknande, till exempel: Pašaro stinga gyvuliams STRN; Visiems trūko / užteko duonos Vkš; Anam akies trūksta ŠL; Šuliniuose tai tenka vandens PLS (LKŽxy 1146); Užteko katei vėdaro LTsv 302; jfr 1a. Putną pieną vien trūkst ”det fattas bara fågelmjölk”; Krājuma pietiek visiem ”lagret räcker till alla” (Gāters 1993: 98). Att genitiv här också på vissa håll kan ha haft partitiv betydelse antyds av sådana meningar med närliggande nominativ som Visos dainuškos užtrūko ŠMN, jfr 1a. Man dziesmiņas pietrūkušas ordagrant ”mina små sånger har fattats” bredvid Man pietrūka zaļa zīda ”jag saknade grönt siden” (Gāters ib.), jfr också Kas šodien trūkst? ordagrant ”vad saknas i dag?” Genitiv kan emellertid här också ha hämtats direkt från adnominala konstruktioner med kvantitetsbetydande substantiv och adverb av nominalt ursprung (jfr 1.3.3). Denna generalisering av genitiv visar att man även i subjektspredikativa användningar i vissa fall tenderar att ersätta den från forntiden nedärvda sammanställningen av arkaiska kasus med syntaktisk styrning. 1.3. Genitiv vid bestämd kvantitet 1.3.1. I meningar med verb som förknippas med partitiv, det vill säga genitiv vid obestämd kvantitet, kan kvantitetsbetydelsen preciseras mer eller mindre genom vissa nominala ord eller adverb. I sådana fall är genitiven direkt beroende av det nominala ordet eller adverbet, och kvantiteten uttrycks av hela förbindelsen mellan det nominala ordet eller adverbet och genitiven. I litauiska grammatikor har denna genitiv kallats kvantitetsgenitiv (Jablonskis 1957: 576) och genitiv för kvantitativt innehåll (Balkevičius 1963: 77, 83; Ulvydas, red. 1965: 191; 1976: 47; Šukys 1998: 97). Utifrån det direkta syntaktiska förhållandet betraktas den som beroende av ett nominalt ord eller en form av nominalt ursprung, det vill säga som adnominal genitiv. Men både genom sin användning med samma verb och genom sin semantik ligger den mycket nära den redan behandlade genitiven vid obestämd kvantitet, som är direkt beroende av verb. Sambandet är särskilt tydligt när genitiven står tillsammans med kvantitetsadverb: mycket (inte mycket), lite (inte lite), rikligt, tillräckligt, en smula, något, en aning, jfr: (a) i meningar med verb som uttrycker tillstånd eller process, till exempel: Det fanns (många / få / några...) människor på torget; Efter regnet börjar det redan komma (några, en aning, något...) svampar; På kvällen kom (många, några, ganska många...) gäster; (b) i meningar med objektiva verb, till exempel: Jag hade fortfarande (lite, en aning...) linneväv; Jag fick (lite, en del, rikligt med...) pengar av grannen; Vi hörde (många, få, några...) nyheter; Den sjuke drack (en aning, lite...) mjölk; Moster bakade (många, några...) pannkakor åt oss. I det första fallet (a) ställs förbindelsen mellan kvantitetsadverbet och genitiven mot nominativ, i det andra fallet (b) mot ackusativ. 18 | VYTAUTAS AMBRAZAS 1.3.2. På samma sätt är genitiv också knuten till substantiv som betecknar mängd (a), räkneord (b), pronomen (c) och neutrumformer av adjektiv (d), t.ex.: (a) en famn (ved), ett glas (mjölk), en bit, en del (spån), en säck (mjöl), en flaska (öl), en skara (människor), en flock (gäss); (b) tio, elva... (män), hundra, tusen... (stjärnor), ett par, tre... (hästar); (c) några, ett tiotal (barn); (d) lite, full (vatten, människor) (för fler exempel på denna betydelse, se Jablonskis 1957: 576–577; Ulvydas, red. 1976: 202–203, 236–237, 263; 268–269). 1.3.3. Det nära sambandet mellan partitiv genitiv som är beroende av verb och genitiv som är knuten till substantiv och adverb med kvantitativ betydelse nämndes av Jonas Jablonskis. Efter att ha gett exempel på partitiv genitiv konstaterade han: ”Ofta är här även ett mängdord underförstått (lite, en hel del, mycket, en del...). När partitiv och kvantitativ betydelse är mycket nära förbundna är de ibland svåra att skilja åt” (Jablonskis 1957: 579). Ett liknande samband har länge iakttagits i andra besläktade språk. Forskare som betraktade den adverbala användningen av genitiv som den äldsta såg mängdord i meningar av den aktuella typen som vissa tillägg som preciserade betydelsen hos den partitiva genitiven (Delbrück 1893: 333; Brugmann 1911: 613–614). Fraenkel (1928: 55–60) betraktade också de litauiska exemplen med mängdgenitiv, som är beroende av substantiv och adverb, som en viss variant av partitiv genitiv, vilken sedan äldsta tider varit knuten till verb. När man jämför exempel av de båda typerna är det dock lätt att se att den partitiva genitivens användning endast omfattar en del av nominalfraserna med mängdgenitiv. Sådana fraser som en säck mjöl, några människor, mycket snö, liten nytta osv. kan inta subjekt- eller objektposition i många meningar, där en ensam partitiv genitiv inte kan ersätta dem (jfr Det är svårt att bära en säck mjöl; Liten nytta av sådant arbete osv.). Av adjektiven är det endast några få neutrumformer (full, liten) som tillsammans med genitiv kan bilda konstruktioner som liknar de partitiva, medan mängdgenitiv i andra fall styrs både av neutrumformer (djup, lång, smal, trång) och av maskulina och feminina former (värd, -t; girig, -t; riklig, -t; mätt, -t; full, -t, osv.). Konstruktioner med mängdgenitiv som är synonyma med partitiv genitiv direkt beroende av verb utgör alltså endast ett särskilt fall av användningen av mängdgenitiv som är beroende av substantiv och adverb av nominalt ursprung. Konstruktioner med genitiv som är beroende av verben öka, minska respektive föröka, reducera, vilka kan ha olika prefix, har en tydligt sekundär karaktär, t.ex.: vandens padaugės Pc; miškų ir žuvų mažėja DrSK, žr. Ulvydas, red. (1976: 25). Grunden för sådana konstruktioner är motsvarande substantiv eller adverb härledda från dem, vilka kombineras med genitiv (mycket / många människor, lite vatten osv.)12, och även själva verben är morfologiskt härledda från dessa. 12 Adverbets daug ursprung i adjektivets neutrumformer framgår av den äldre formen daūgi, daūgia, t.ex.: daūgi sananū turime VEE 23,13; linų pasėjau daugį ZT; kiekvieno stono žmonės daūgia užsmokėtis gal DP 64 (se även LKKž 314), formerna finns också i första leden i många sammansatta ord. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 19 1.3.4. Synonymiteten mellan vissa nominala och adverbiella kvantitetsgenitivkonstruktioner och verbkonstruktioner har föreslagits kunna förklaras genom antagandet att de senare innehåller en nollvariant av ett ord som uttrycker obestämd mängd, såsom lite, åtminstone något eller liknande. (Girdenis, Žulys 1973: 212; Grenda 1979: 33–340). Konstruktioner med partitiv genitiv, beroende av verb, tolkas enligt schemat: VERB + NOLLTEMA ”mängd” + GENITIV AV OBESTÄMD MÄNGD. Ordet som uttrycker detta nolltema för mängd ska inta antingen subjektets nominativposition eller objektets ackusativposition. Utifrån denna synkrona tolkning kan man urskilja en stor grupp konstruktioner för mängdgenitiv som är beroende av substantiv och nominala former (adverb), vilken skulle omfatta: (a) konstruktioner för bestämd mängd (en kanna vatten rann till, en säck pengar låg där); (b) konstruktioner för obestämd mängd med uttryckliga ord som anger obestämd mängd (lite vatten rann till, det fanns åtminstone lite pengar); (c) konstruktioner för obestämd mängd med underförstådda (resp.) mängdangivande ord (vatten rann till, det fanns pengar). Historiskt sett bidrar sådana relationer mellan verbberoende partitiv genitiv och andra mängdkonstruktioner till att förklara hur betydelsen ’obestämd mängd’ uppkom. Redan Herman Hirt (1934: 111–116) antog att verbfraser med partitiv genitiv hade blivit etablerade i de indoeuropeiska språken till följd av ellips av ett led med nominal karaktär. Ett ursprung i reducerade konstruktioner med supinum (en form av nominal karaktär) skönjer man också i den litauiska användningen av målsgenitiv som nämndes i 1.1.11. Genitiv kan ibland, genom antagen ellips av ett substantiv i nominativ, ersätta satsens subjekt i meningar som Grannarna har redan både skördat linet och grävt upp rovorna Šln (se Ulvydas, red. 1976: 29; 290). Partitiv genitiv kan, liksom adverbal genitiv i allmänhet, diachroniskt härledas från olika typer av adnominal användning (jfr Kurylowicz 1964: 184–185). Naturligtvis går det inte att bevisa en sådan utveckling av genitiven utifrån litauiskan, som dokumenterats ganska sent även om den bevarat många konservativa drag. En sådan utveckling kan endast antas för mycket avlägsna stadier i de indoeuropeiska språkens utveckling, eftersom konstruktioner med partitiv genitiv som är direkt knutna till verb är belagda i alla besläktade språkgrupper ända från de äldsta skriftliga monumenten. Ändå visar de litauiska beläggen tydligt att särdragen i användningen av partitiv genitiv och andra närbesläktade konstruktioner bäst förklaras med hänsyn till deras historiska samband med adnominal genitiv. 1.3.5. Adnominal användning är genitivens mest omfattande och mest karakteristiska användningsområde och betraktas ofta som grundvalen för kasusets grammatiska funktion (jfr Benveniste 1962; Kurylowicz 1964: 183–186). I litauiskan, liksom i andra besläktade språk, kan genitiv beskriva substantiv på många olika sätt, beroende på sammanhanget och substantivens lexikala betydelser. Utöver den redan nämnda kvantitativa innehållsbetydelsen bygger mångfalden av adnominala genitivtyper på den allmänna betydelsen av tillhörighet, som omfattar ägande (föräldrarnas hus, moderns sjal), material (en guldring, en silverkula), partitiv betydelse eller del av ett föremål (bergstoppen), jämförelse (linhår), ändamål (brödkniv), ursprung (en bybo, ett skogsdjur), egenskap (en förståndig människa) och andra betydelser. Även grammatikaliserade uttryck kan förknippas med betydelsen tillhörighet. 20 | VYTAUTAS AMBRAZAS typer av subjektiv genitiv (barnets glädje, människans liv) och objektiv genitiv (skogshuggning). Analysen av dessa typer av adnominal användning och deras inbördes relationer utgör ämnet för en separat studie. 1.4. Temporal genitiv 1.4.1. Konstruktioner där genitiven betecknar tid är sannolikt också förknippade med partitiv användning. Fraenkel betraktade sådana fall helt enkelt som en underkategori av partitiv användning (”eine Abart der partitiven Verwendung” 1928: 62). I modern litauiska används genitiv för att beteckna tid relativt sällan, och endast när själva substantivet betecknar ett tidsbegrepp. Genitiver av sådana substantiv tenderar att adverbialiseras; de vanligaste är ryto, vakaro, som förekommer i dialekterna och i traditionell folkdiktning, till exempel: På morgonen for jag till staden Sv; Det var frost på morgonen DkŠT; Vem drev [boskapen] på morgonen, tidigt på morgonen? NS 453; Jag gick ut för att plocka svamp på morgonen JnŠM; På morgonen kan jag länge inte äta ALKS; På kvällen brukade jag sätta mig upp på hästen ŽnS; Den som sjunger på morgonen, gråter på kvällen STR; Först på kvällen kom vi hem Sv; Bröderna vallade hästarna på kvällen NS 453.36 Genitivens användning för att beteckna månens faser har också noterats: jauno reikia bulbas sodint ar pilnaties AD (Vidugiris 1994: 62). Jfr även genitiven med den mer abstrakta betydelsen senybės ‘förr’: kai būdo (= būdavo) senybos TvR (Otrębski 1934: 419). Att genitiven i sådana fall har adverbialiserats förhållandevis nyligen framgår av exempel med attribut från folkvisor, till exempel: Subatos vakarėlio mergelė kiemą šlavė BTR; Nedėlios rytėlio ėjau vandenėlio LZ. I dialekterna har också andra genitiver med attribut som betecknar tidsbegrepp noterats, till exempel: Kožnós dienós užsikeli ir pašluoji ZT; aš nežinau, kurių metų itai buvo LZ; nu, jiem duoda tę kito karto trupučiuką GRV (Vidugiris 1994: 62; se även Ulvydas 1964: 12–13; LKŽXI 755; LKŽXVII 1000; Zinkevičius 1966: 394; Valiulytė 1995: 78–79). Sådana fritt använda temporala genitiver förekommer också i äldre skrifter, till exempel: Jog ischwisi kosznos dienos MŽ 38614 (das du wirst schawen stetiglich MCH 448); kalbeia kiek dienos Iskaloia BrB ApD 19,9 (redet teglich LB, cotidie N); ir antras dienas eija su leis WP 15816–17, neszninate kuras (12) hadinas weschpatis iusu tur ateiti WP 12–12a (jr wisset nicht / welche stunde ewer Herr komen wird LB Mt 24,42; qua hora Dominus vester venturus sit N); tasiegu hadinas nenoriu atminti wissų grekų ia WP 80 a; Gaigalat 1900: 45); jfr även genitiven av det sammansatta substantivet pusnakties: kaip kada pusnakties tikieios Ekruninkai Szemen nekołie atranda BrB ApD 27,27 (vmb die mitternacht LB, circa mediam noctem N), och likaså BrB Lk 11,5 (Gelumbėckaitė 1999: 17). LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 1.4.2. Genitivus markerar i de nämnda fallen en tidsperiod under vilken en handling pågår eller äger rum. Med denna betydelse används numera oftast ackusativ eller lokativ, jfr. Rytą anksti keltis PGG; Visą vakarą lijo GRL och dylikt (Valiulytė 1998: 194–241). Tidsgenitiv och ackusativ används ibland till och med i samma mening, t.ex.: Ryto žuvų, dieną vėl žuvų gaudyt einu STRN. Det är svårt att urskilja någon betydelseskillnad mellan de adverbialiserade eller adverbialiserande genitivformerna och tidsackusativ eller lokativ. Med tanke på den rådande tendensen att uttrycka enbart en partiell, obestämd mängd med adverbal genitiv kan man dock anta att genitiv även i de nämnda fallen sannolikt skilde sig från ackusativ genom en partitiv betydelsenyans, som bleknade när tidsgenitiven adverbialiserades. Genitiven nakties, som vanligen används när man talar om nattbete, har en nyans av ändamål, t.ex.: Tada gulėjom nakties VŽNS. Den kan förbindas med genitiv efter rörelseverb, jfr. Juza eis nakties DS; om dess möjliga samband med partitiv och adnominal genitiv, se 1.1.2 och 1.3.5. I dagens språk styrs genitiv av substantiv som betecknar tidsbegrepp oftast av prepositioner (jfr. iš nakties, nuo ryto, iki vakaro och dylikt). Användningen av oprepositionell tidsgenitiv har förfallit ännu mer i lettiskan. Där har man numera bara i folkvisor påträffat adverbialiserade sammansatta substantiv med pus-, som betecknar tidsbegrepp, jfr.: Pusrītina saule lēca... Pusvasaras tautas jāja BW 14231/3 ‘I gryningen (= tidigt på morgonen) gick solen upp... Mitt i sommaren red männen’ (Gāters 1993: 106). 1.4.3. De litauiska tidsgenitivfallen har tydliga motsvarigheter i de gamla minnesmärkena från andra besläktade språk, till exempel slaviska (f.r. toi že zimy pridoša nemci I Novg LET. 128, se Borkovskij, red. (1968: 161) ‘samma vinter kom tyskarna’), germanska (got. nahts ‘nattens’, fht. tages ‘dagens’), forngrekiska (ἡμέρας ‘dagens’, ἠοῦς ‘morgonens’, νυκτός ‘nattens’), fornindiska (aktoḥ ‘nattens’) (Delbrück 1893: 356–359; Brugmann, 1911: 573–574; Behaghel 1923: 590 ff.; Vondrák 1928: 245; Hirt 1934: 106–108; Krahe 1972: 79; Vaillant 1977: 79; Schwyzer, Debrunner 1975: 112–113); hit hör tydligen också det adverbialiserade lat. nox ‘nattens, dvs. om natten’ (Hofmann, Szantyr 1972: 85). Detta gör det möjligt att anta att resterna av genitivens adverbala användning för tidsuttryck har ärvts från en tid då kasusets objektfunktion ännu inte hade etablerats. 2. NEGATIONSGENITIV 2.1. Redan i den första tryckta grammatiken över litauiska formulerades regeln: ”Verb med den negativa partikeln né får oftast genitiv, även om de annars, utan den, skulle ta ackusativ”13. Danielius Kleinas gav också slående exempel som visar hur denna regel fungerar: Jus nepazįstat jo / asz pažįstu jį Jn 8,55; neturėk kitu Diewu, nepėrženk wenčiawones Moz II 20, 3; 14 (KLG 154), Gėras mėdis gėrą waisu atnes / gėras mėdis negal pikto waisaus atnešti Mt 7,17. 13 ”Verba cum particula negativa né posita frequentissime Genitivum recipiunt, cum aliàs sine illa Accusativum admitterent” KLG 154; på liknande sätt även KLC 107. 21 22 | VYTAUTAS AMBRAZAS På liknande sätt används genitiv i stället för nominativ med vissa tillståndsverb som har nekats. Även om Kleinas inte formulerar denna regel, ger han också exempel på ett sådant bruk: det finns inget gott i den onda världen; det fanns inte en enda människa / som kunde hjälpa till; om det inte vore så KLG 154. Samtidigt noterade Kleinas att verb ibland kräver ackusativ också med negation: led oss inte in i frestelse Mt 6,13; så att döden inte skulle strypa er berusade, men inte: era berusade. Negationsgenitiven beskrivs på liknande sätt i Sapūnas–Šulcas grammatik och i senare grammatiker (Rugys, Milkus). 2.2. Negationsgenitiven med objektiva verb är brett belagd ända från skriftens början – både i originaltexter och i översatta texter, där den används oberoende av originalens inflytande (oftast återges ackusativ med den): Och förkasta mig aldrig från ditt ansikte Mž 9 6; Bär inte falskt vittnesmål mot din nästa Mž 19₁₄–₁₅ (Du solt kein falsch zeugnis reden widder deinen nehesten LB; Niebędziesz falsiwie swiathczil MCh 79); Du skall inte ha andra gudar än mig Mž 18₁₂, detsamma gäller VEE 11₆ (Niebędziesz miał bogow ynich nadmȩ MCh 78); vilken människa som helst av er... om han inte lämnar de nittionio i öknen VEE 88 4 Lk 15,4 (Welch mensch... der nicht lasse die neun vnd neuntzig jnn der wüsten LB); Låt oss inte döda honom (...) Utgjut inte blod, utan kasta honom i brunnen BrB I Moz 37, 21–22 (Lasset vns jn nicht tödten... Vergesset nicht blut LB); Sådana är de som inte vill göra någonting DP 64₃₄ (co nic niechca czynić ³W 65₃₆); Och räcker inte det för dig DP 64₃₆ (A zać nie dosyć ná tym ³W 65₃₈). Kontrasten mellan genitiv och ackusativ är särskilt tydlig i de fall där verb som förekommer både med och utan negation styr antingen genitiv eller ackusativ: Du vredgas på mig och älskar mig inte BrB Tes 14,16 (Du bist mir gram vnd hast mich nicht lieb LB); och om de inte gör det / då begår de en förbannad synd VE 7₁–₂ (Und wo sies es nicht thun, welche ein verflucht sunde sie thun LE A5); Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och hans ord / utan håller det heligt VE 12₇–₉ (Wir sollen Gott fürchten und lieben, das wir die Predigt und sein wort nicht verachten, sondern das selbige heilig halten LE B3); som tvingar människor, men inte har mänsklig person SP₁ 166₁₁–₁₃); Snart ska ni inte längre se mig / och snart ska ni åter se mig DP 210₄₃–₄₄ (Máło á iuž nie wyźrzycie mję / y żásie máło á wyźrzycie mję ³W 218₄₁–₄₂; Modicum, et iam non videbitis me, et iterum modicum, et videbitis me Jn 16,16). 2.3. Ackusativ med verb som har negation förekommer också i de äldsta skrifterna, men betydligt mer sällan än genitiv. Ernštas Fraenkelis (1928: 48) påpekade LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 23 observera att ackusativ tenderar att väljas framför verbet, det vill säga när negationen ännu inte har uttalats, till exempel: Om ni, bröder, inte förkastar dessa ord, systrar Mž 818; Till dig ropar vi... för att du inte skall överge oss Mž 48310–11; Den som inte tar emot Guds rike / som ett barn Mž 1229–11 (Wer das Reich Gottes nicht entphehet MCh 184); vad ni inte gjorde mot en av de minsta bland dessa / det gjorde ni inte heller mot mig VEE 1338–9 (vas jr nicht gethan habt einem vnter diesen geringsten / das habt jr mir auch nicht gethan LB Mt 25, 45); ’dessa ord som jag har talat till er / säger jag inte av mig själv VEE 15121–22 (Die wort die ich zu euch rede LB Jn 14,10). Denna tendens är dock inte tydlig: samma författare använder oftare genitiv framför verb i nekande form. Å andra sidan förekommer ackusativ ibland även efter ett negerat verb i skrifter av författare från Litauen Minor, till exempel: Snart, och världen skall inte längre se mig BrB Jn 14,19 (Es ist noch vmb ein kleines / so wird mich die welt nicht mehr sehen LB); ta inte honan tillsammans med ungarna V Moz 22,6 (so soltu nicht die mutter mit den jungen nemen LB); och han sade inte vad han hette Teis 13,6 (vnd er saget mir nicht wie er hiesse LB). Prepositions- eller postpositionsackusativ med verb i nekande form är i skrifter av författare från både Litauen Major och Litauen Minor betydligt ovanligare än negationens genitiv. I de motsvarande ställena i originalen till översatta texter, där litauiska författare använde genitiv, finner man vanligtvis ackusativ. När Bretkūnas översatte Lukasevangeliet översatte han till exempel omedelbart 66 Vulgatakonstruktioner med verb i nekande form och ackusativ med negationens genitiv; i ytterligare 20 fall ersatte han ackusativ med genitiv när han korrigerade manuskriptet, och endast i 23 exempel behöll han ackusativ (Gelumbekaitė 1999: 10). Däremot fann man här inga fall alls där negationens ackusativ användes oberoende av det latinska originalet. I 1500-talets skrifter från Litauen Minor används genitiv också i konstruktioner där det inte styrs direkt av ett verb i nekande form, utan via en infinitiv i positiv form, till exempel: det går inte att säga VE 715 (das nicht zu sagen ist LE A5); inte kunna uppfostra barn på det sättet VE 77–8 (wo sie nicht helffen kinder ziehen LE A5); hade inget att äta VEE 958 (vnd hatten nicht zu essen LB Mrk 8,1). På liknande sätt även i skrifter från Litauen Major, jfr: utan att ha någonstans att finna skydd och värme SP1 18420; inte låta se det klara ljuset av sanningen SP1 1518–1914. 14Från skriftlighetens början fram till i dag används även ackusativ i sådana fall, jfr det anstår dig inte att ha din brors hustru VEE 17021 (Es ist nicht recht / das du deines bruders weib habest LB Mrk 6,18), se Fraenkel (1928: 51). 24 VYTAUTAS AMBRAZAS Negationens genitiv var alltså fast förankrad under 1500–1600-talen och dominerade inte bara i Stor-Litauens utan också i Lill-Litauens dialekter. Detta bekräftas av exemplen i Sapūnas och Šulcas grammatik från 1973 och deras anmärkning att man med verb som har negation ”hellre bör använda genitiv” (”elegantius Genitivum”): Jag såg ingenting. Du tål inte alls något. Jag gör dig ingen skam osv. (SC 78). 2.4. Ackusativ med verb i nekad form trängde in i 1500–1600-talens skrifter främst via tyska och latinska källor. När vi jämför med originalen de exempel ur äldre skrifter som Jonas Palionis (1967: 162) citerar, där ackusativ efter negation har iakttagits, ser vi att den i nästan alla fall (utom ett) återger tyskans ackusativ, jfr: nei siułà nei kurpiù dirṣà neimsíu BrB I Moz 14,23 – das ich... nicht ein faden noch einen schuch rimen nemen wil LB; tadda neimk augiwe su waikais V Moz 22,6 – so soltu nicht die mutter mit den jungen nemen LB; ghis man ne pasake warda sawa TEIS 13,6 – und er saget mir nicht wie er hiesse LB; nekentecziu wissus falschivus kellus RPs 119, 104 – Darumb hasse ich alle falsche wege LB. Det finns inga belägg som stöder Palionis antagande (ib), att ackusativen i Lill-Litauens skrifter under 1500–1600-talen här skulle ha betingats av författarnas dialekt. Under senare tid, när befolkningen i Lill-Litauen förändrades avsevärt till följd av kolonisation och germanisering och förutsättningar skapades för syntaktiska lån att spridas i det levande språket, kan dock negationens ackusativ ha fått starkare fäste i de sydliga högre litauiska dialekterna. Detta avspeglas i Donelaitis skrifter. Jonas Šukys (1996: 52–53) fann i ”Metai” 20 exempel där ackusativen står i direkt förbindelse med transitiva verb med negation (t.ex.: äter inte soppa VD 241; rörde ännu inte åkern VD 448) och ytterligare 35 där den är indirekt förbunden med dem – genom en infinitiv i positiv form (vi behöver inte lida av herrskapets sjukdomar VD 31 osv.). Å andra sidan iakttogs genitiv i direkt beroendeställning till ett verb i nekad form endast i fyra exempel (t.ex.: flickan tycker inte om blodiga mönster VD 351; vi vet inte hur lång den kommande vintern blir RG 905); något fler exempel hittades med indirekt beroende genitiv (vågar ännu inte bära brokiga kjolar VD 351; kunde inte längre röka tobak RG 243). Dessutom förekommer negationens ackusativ här ibland också med verb som i andra fall används med negationens genitiv, jfr: den där känner ännu inte bonden VD 504; utan att blomma ut i världen RG 878 – kände redan inte ljuset RG 735; kände ännu inte till vare sig skor eller stövlar RG 777; gav oss inte frihet ŽR 197 – gav inte alla ett gott ord ŽR 341 (Šukys 1996: 53). Negationens ackusativ har alltså redan fått ett betydligt vidare användningsområde i Donelaitis skrifter. Detta är fullt begripligt med tanke på att litauerna vid mitten av 1700-talet utgjorde endast en minoritet av invånarna i Tolminkiemis (omkring 25%, enligt Jurgis Lebedys 1977: 198), och att ackusativ redan då konsekvent användes efter objektverb i nekad form i tyskan (jfr Lockwood 1968: 10). LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 25 2.5. Ännu vidare användning av ackusativ efter verb med negation beläggs i de sagor som publicerats av Jonas Basanavičius och som huvudsakligen nedtecknades i de sydvästliga högre litauiska och žemaitiska dialekterna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Enligt Janina Švambarytė (1998: 58) används genitiv här endast i 10% av exemplen med objektverb (över 1000 meningar med ackusativ och endast omkring 100 med genitiv). Med tanke på att Basanavičius samlingar även innehåller texter nedtecknade i andra dialekter visar denna kvot på en synnerligen omfattande spridning av ackusativ, dvs. en minskning av genitivens användning i de västliga högre litauiska dialekterna. August Schleicher uppmärksammade också i sin grammatik spridningen av ackusativ med verb i nekad form. Även nutida dialektstudier bekräftar detta. Det har konstaterats att negationens ackusativ är mer fast förankrad ju närmare den tidigare tyska (förr preussiska) gränsen man kommer, medan negationens genitiv också används jämsides med den längre åt nordost (Senkus 1959). I allmänhet dominerar genitiv efter objektverb med negation numera i alla litauiska dialekter (med undantag för de redan nämnda sydvästliga högre litauiska dialekterna), även om ackusativ också förekommer vid sidan av genitiv på vissa håll, särskilt i žemaitiska dialekter. Regeln om negationens genitiv är mest genomgripande i standardspråket. Även där medges dock variation mellan genitiv och ackusativ vid indirekt anknytning (via infinitiv av verb i positiv form) (jfr Ulvydas, red. 1965: 187–188; 1976: 23–24; Ambrazas, red. 1997: 511; Oginskienė 1979; Piročkinas 1986: 186; Šukys 1998: 111, 202–203). Beläggen från äldre skrifter och dialekter leder till slutsatsen att negationens genitiv etablerades i litauiskan långt före skrifttraditionens början. Den större användningen av negationens ackusativ i Lill-Litauens skrifter och i de sydvästliga högre litauiska dialekterna främjades av tyskt inflytande. 2.6. Genitiv med tillståndsverb som har negation står i motsats till subjektets nominativ i motsvarande meningar utan negation. Verb som inte finnas, inte bli kvar förknippas vanligen med negationens genitiv, liksom predikativa infinitiver inte se, inte höra, inte känna och reflexiva verb med motsvarande betydelse: synas inte, höras inte, kännas inte: När jag växte upp fanns det inte någon undervisning alls Rt (LKT 61); Om det inte blir några vågor (= [pabagtuv(i)u]), blir varken dörrar eller fönster kvar SLNT (LKT 71); De skickade iväg ända till det sista barnet; inte en enda blev kvar Klk (jfr: den som blev kvar var Mikas Jnš); Vägen syns ännu inte PG; Gropen, ja, ladan syns inte Nmč; Det är mörkt, ingenting syns TVR; I dag hörs ingen vind Er; Drack du gott öl, dricker du, – då hörs ingenting i huvudet PRNG; Det brukade inte synas några kohorn genom klövern Ds (jfr: Hela åkerlappen syns som i handflatan SKDT) (för fler exempel, se Šukys 1998: 108–109). Sådana meningar med negationens genitiv har en generaliserad betydelse av opersonligt tillstånd. Att ett föremål eller en person saknas på en viss plats eller under vissa omständigheter uttrycks med personliga meningar med nominativ, jfr: Hon var här en stund, och sedan var hon borta igen Mžk – Valiūnė visade sig en dag och försvann GršL. Negationens genitiv med tillståndsverb (liksom med objektverb) är också typisk för 1500–1600-talens skrifter, jfr: 26 | VYTAUTAS AMBRAZAS nera iô cõznai VEE 56₁₆ (Er ist nicht hie LB Mrk 16,6); ir nera ne wieno sutwerimo pokim io neregimo SP I 14₂₄–₂₅; Samma slags betydelsekontrast mot nominativ fanns också, till exempel: Det finns ingen gestalt eller skönhet hos honom / när vi såg honom / fanns det ingen gestalt som kunde behaga oss VEE 214–215 (Jes 53,5) – Er hat keine gestalt noch schöne / wir sahen jn / aber da war keine gestalt die vns gefallen hette LB. 2.7. I lettiska är samma typer av användning av genitiv vid negation belagda: (a) objektkonstruktioner med genitiv som är direkt beroende av verbet: tās vietinas nezināju BW 3725 ‘jag kände inte till de där små platserna’; meitas naida neturēja 6513 ‘flickorna kände ingen vrede’ (Gāters 1993: 108–109); (b) genitiv som är indirekt beroende – genom en infinitiv eller particip –: irbju šaut nemācēja BW 30462 ‘han kunde inte skjuta rapphöns’; neviens sveicinātāja nebij redzējis pienākam ‘ingen hade sett hälsaren komma fram’ (Lepika 1954: 14); (c) subjektkonstruktioner där genitiv står i relation till nominativ: karstā zemēs ziemas nav ‘i varma länder finns det ingen vinter’ (Endzelins 1951: § 403. Om genitiv vid negation i lettiska, se Lepika 1954; Bergmane e.a., red. 1959: 394; Gāters 1993: 107–110). I lettiska folkvisor används genitiv vid negation fortfarande ganska regelbundet. För objektet förekommer, liksom i litauiska, också fall av ackusativ vid negation (jfr smuku zygru najem 'ta inte den vackra hästen’ Endzelins 1951: § 403). Under den skrivna traditionens tid har denna ackusativ tenderat att spridas både i talat och skrivet språk, och användningsområdet för genitiv vid negation har nu redan krympt avsevärt (jfr Lepika 1954: 44). 2.8. I de slaviska språken har genitiv vid negation använts i stor utsträckning sedan äldsta tider. Användningstyperna i fornkyrkoslaviskan motsvarar dem som är karakteristiska för litauiska och lettiska och är inte beroende av inflytande från grekiska original, till exempel: (a) błǫdite ne vědošte knigъ ni sly bžije Mt 22, 29 MAR ‘ni misstar er, eftersom ni inte känner skrifterna eller Guds makt’ – πλανᾶσθε μὴ εἰδότες τὰς γραφὰς μηδὲ τὴν δύναμιν τοῦ θεοῦ N; vina ne imǫtъ Jn 2,3 ZOGR, MAR, ASS ‘de har inget vin’ – οἶνον οὐκ ἔχουσιν N; (b) črьva bǫže naslědovati ne mogǫtъ EuchSin 89 a 20 ‘de kan inte ärva Guds rike’ – βασιλείαν θεοῦ οὐ κληρονομήσουσιν (Večerka 1958: 188); (c) ne bě ima města v obiteli Lk 2,7 MAR, SAV, ASS ‘det fanns ingen plats för dem i härbärget’ – οὐκ ἦν αὐτοῖς τόπος ἐν τῷ καταλύματι N; ne bě ima čeda Lk 1,7 MAR, ZOGR, ASS ‘de hade inget barn’ – οὐκ ἦν αὐτοῖς τέκνον N (Chodova 1980: 214–215). Forskningen visar att genitiv vid negation är autokton över ett stort område av de slaviska språken och att dess användning i objektkonstruktioner gradvis har minskat (särskilt tydligt i de sydliga språken – bulgariska, serbiska och kroatiska samt slovenska)¹⁵; å andra sidan, i subjektkonstruktioner- 15 Miklosich 1868–1874/4: 498–501; Vondrák 1928: 251–252; Večerka 1958; Hausenblas 1958: 114–120; Borkovskij 1968: 274–277; Stanislav 1973: 158–159; Chodova 1980: 214–221; om bortfallet av genitiv vid negation i ryska, se Timberlake 1986: 354–355 och den omfattande bibliografin i Corbett 1986: 361–372. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 27 I konstruktioner tenderar östslaviska språk på vissa håll att generalisera genitiv. 2.9. Användningen av genitiv med nekande verb i stället för ackusativ eller nominativ är belagd även i de äldsta germanska språktexterna – i utdrag ur den gotiska bibeln. Det är värt att notera att de båda varianterna av negerad genitiv – objektiv och subjektiv genitiv – här inte är beroende av grekiska källor, t.ex.: (a) ni habaida diupaizos airpas MRK 4,5 – οὐκ εἶχεν γῆν πολλήν ”han hade inte djup jord”; (c) ni was im rumis Lk 2,7 ”det fanns ingen plats för dem”; ni was im barne Lk 1,7 ”de hade inga barn” (Guchman 1958: 121), jfr 2,8 (c). Under senare perioder i de germanska språkens utveckling förekommer sådan användning endast som rester, t.ex. fornhögtyska tū ni habis kiscīres ”du har inget kärl (för att hämta vatten)” Lockwood (1968: 10). 2.10. Även om negerad genitiv är ett gemensamt och otvivelaktigt gammalt fenomen i baltiska, slaviska och germanska språk, ger detta ännu ingen grund för att hänföra den till det indoeuropeiska arvet. I de exempel som påträffas i grekiska och indo-iranska språk ligger genitiv som är beroende av verb i nekad form mycket nära partitiv genitiv, t.ex. gr. οὐ μὴ χροὸς εἴσατο N 191 ”ingenstans kunde man se någon hud” (jfr Schwyzer, Debrunner 1975: 102). Det är alltså viktigt att uppmärksamma förhållandet mellan negerad genitiv och den otvivelaktigt ärvda partitiva användningen. I historisk-lingvistiska arbeten har detta förhållande tolkats på två sätt. Vissa forskare betraktade negerad genitiv helt enkelt som en undergrupp av partitiv genitiv (Miklosich 1868–1874: 498; Brugmann 1911: 611–613; Fraenkel 1928: 47–55; Schwyzer, Debrunner 1975: 102), medan andra endast härledde den ur partitiv genitiv (Meillet 1934: 465; Endzelins 1951: 403)16. Sambandet mellan negerad genitiv och partitiv användning kan också ses i litauiska exempel där substantivets genitiv betecknar ett visst ämne eller en massa (a) eller, i plural, syftar på räkneliga ting (b): (a) Kasė visą naktį, o aukso nerado MRC (jfr rado aukso); Mes, pyrago neragavę, namo nevažiuosma KP (jfr pyrago ragavę); Nepilk vandens ant slenksčio! YL (jfr pilk vandens); (b) Eidamas jis nesutiko žmonių VL (jfr sutiko žmonių); Ta višta nedės kiaušinių VRN (jfr dės kiaušinių). Sådana exempel på negerad genitiv passar direkt in i den serie av genitiver med kvantitetsbetydelse som redan diskuterats i 1.3.4. På den första nivån skulle den så kallade ”kvantitetsinnehållsgenitiven” stå, vilken betecknar en bestämd (turėjo / paėmė maišą pinigų) eller obestämd mängd (turėjo / paėmė šiek tiek pinigų), därefter partitiv genitiv, som betecknar en obestämd mängd (turėjo / paėmė pinigų), och på tredje plats skulle negerad genitiv kunna stå, vilken betecknar frånvaro av mängd (neturėjo / nepaėmė pinigų, jfr ty. er hatte kein Geld, eng. he had no money), t.ex.: tu nepaimsi šitų pinigų BsPₙ 200. På samma sätt förhåller sig … 16 Beje, buvo bandyta neiginio genityvą išvesti ir iš abliatyvo (žr. Potebnja 1958: 320–321; Peškovskij 1956: 296–297). 28 | VYTAUTAS AMBRAZAS konstruktioner och det så kallade subjektiva negationsgenitivet, som är beroende av tillståndsverb, jfr.: i byn fanns många människor / det fanns människor / det fanns inga människor. Brugmann förklarade hur negationsgenitiven utvecklats ur partitiv på följande sätt: vid negation föreställer sig talaren att ingen del av den helhet som betecknas av substantivet berörs av handlingen: den som inte ser skogen ser inte någon del av skogen. Därför är det lätt att överföra det uttryckssätt som är utmärkande för partitiv till negation17. Alan Timberlake (1986: 345) förklarar på liknande sätt sambandet mellan partitiv betydelse och Roman Jakobsons postulerade ”allmänna genitivbetydelse”: genitiv betecknar en viss omfattning av deltagande i handlingen, och i en nekande sats förnekas denna omfattning av deltagandet: deltagaren deltar över huvud taget inte i handlingen. Numera kan dock endast en liten del av konstruktionerna med negationsgenitiv knytas till partitiv, framför allt de ovan nämnda exemplen av typerna (a) och (b). Det är möjligt att konstruktioner av detta slag en gång utgjorde ursprunget till negationsgenitiven. De flesta konstruktioner med negation i litauiska, lettiska, slaviska och tydligen även gotiska kan emellertid inte längre klassificeras som partitiva, eftersom genitiven i dem inte har en kvantitativ betydelse utan styrs av negationen. Detta är särskilt tydligt i litauiska satser där genitiv av substantiv som betecknar enskilda konkreta företeelser är beroende av verb med negation, till exempel: Överge inte vägen för en stig (jfr. överge vägen); Jämn med trädet, ser aldrig solen (jfr. ser solen) (För fler exempel, se Jablonskis 1957: 236; 584–585; Balkevičius 1963: 187; Sirtautas, Grenda 1988: 107; Šukys 1998: 109–110). Denna genitiv står i motsats till ackusativ inte utifrån någon semantisk egenskap (till exempel en viss kvantitativ betydelse), utan enligt en syntaktisk regel som kräver att ackusativ ersätts med genitiv efter transitiva verb med negation. Regeln verkar oberoende av lexikala och semantiska faktorer: substantivet får genitivform även när det över huvud taget är omöjligt att använda genitiv tillsammans med motsvarande verb i positiv form. Genitiv ersätter inte bara ackusativ som styrs av ett transitivt verbs valens, utan också ackusativ som betecknar varaktighet eller sträcka (väg), om den bara är direkt knuten till ett nekande verb, till exempel: Jag stannade där i två dagar – Jag stannade inte där i två dagar; Resan varade en vecka – Resan varade inte en vecka; Jag gick halva vägen – Jag gick inte (ens) halva vägen. I satser med tillståndsverb ersätter genitiv subjektets nominativ, och satsen får en betydelse av opersonligt tillstånd (jfr. 2.6). Eftersom regeln för negationsgenitiv har en sådan universell karaktär styr den i första hand kasusvalet även i de ovan nämnda satserna av typerna (a) och (b), där substantivet betecknar material, massa eller räkningsbara företeelser. Jablonskis (1957: 584) beskriver bäst det grundläggande villkoret för regelns verkan när han hävdar att ”själva denna genitiv måste vara nära förbunden med verbets negativa 17 ”När talaren nämligen vill förneka att något äger rum i förhållande till substantivbegreppet, uppstår lätt föreställningen att ingenting av hela detta substantivbegrepp berörs av handlingen; den som inte ser skogen ser ingenting av den” (Brugmann 1911: 611). LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 29 form”. Fraenkels anmärkning att negationsgenitiv används när man betraktar handlingen och dess inverkan på objektet mer allmänt och abstrakt, medan ackusativ används när det gäller ett enskilt konkret fall (1928: 48), passar däremot bättre in på slaviska språk, där användningen av negationsgenitiv i objektkonstruktioner är betydligt mer begränsad. Den syntaktiska regeln för negationsgenitiv gjorde en tydlig åtskillnad mellan konstruktioner med verb i negativ form och de fall där genitiv motiveras av en partitiv betydelse (obestämd mängd). I det baltiska, slaviska och åtminstone delvis germanska språkområdet generaliserades regeln och fick fäste, tydligen under dessa språkgruppers äldre inbördes kontaktperioder. Dess ålderdomlighet i de germanska språken framgår av gotiska texter från 800-talet, och i de slaviska språken av dess regelbundna användning redan i fornkyrkoslaviska monument samt av den gradvisa tillbakagång i många slaviska språk som belagts under historisk tid. Här har vi alltså en av de gamla syntaktiska gemensamheter som förenar baltiska, slaviska och germanska språk. 2.11. Det bör noteras att en syntaktisk regel som kräver att kasus som är knutet till verbet byts ut i nekande satser också är karakteristisk för estniska, finska och andra västfinska språk. I dessa språks nekande satser används partitiv både i ”objektkonstruktioner” och i ”subjektkonstruktioner”, precis som i de baltiska språken, till exempel: finska mie heitä en tuntenut ’jag kände dem inte’; ole ketään pelastajia ’det finns ingen räddare’ (Larsson 1983: 77, 80). Den västfinska partitiven används, liksom genitiv i de baltiska och andra indoeuropeiska språken, också i stor utsträckning med betydelsen obestämd mängd, men vid negation neutraliseras dess opposition till ackusativ på denna grund. Detaljerade studier av partitiv i de västfinska språken visar att västfinnarna sannolikt har övertagit användningen av detta kasus i nekande satser, liksom för att uttrycka obestämd mängd, från baltiska språk tillsammans med många lexikala lån under den äldre kontakttiden mellan baltiska och finska språk (Larsson 1983: 2–3, 141–147). I dagens typologiska forskning betraktas partitiv tillsammans med negationsgenitiv som en av de syntaktiska isoglosser som kännetecknar Östersjöregionens språk (Koptjevskaja-Tamm, Wälchli, under utgivning). 3. ABLATIVISK BETYDELSE 3.1. Den ablativiska betydelsen (utgångspunkt och separation) har litauiskans genitiv ärvt från former som användes i det avlägsna indoeuropeiska fornspråket (främst med *-ōd), vilka i de baltiska (liksom i de slaviska och forngrekiska) språken anslöt sig till genitiven. Deras ursprungliga funktion var uppenbarligen att ange en utgångspunkt – de ting eller personer från vilka rörelse sker eller avstånd tas. Den lokala betydelsen hos dessa former var motsatt den som senare tillkom litauiskans postpositionella lokativformer – illativ och allativ. I de indo-iranska språken, och kanske även i de forntida italiska språken, generaliserades dessa former till ett ablativkasus med ett mycket ofullständigt paradigm. Det är möjligt att även den grundläggande ablativformen av *o-stammen med *-ōd i de nämnda språken har bildats på ett sätt som liknar litauiskans illativ, dvs. genom tillägg av postpositionen *-(o/e)d i slutet, vilken i detta fall hade en motsatt, ”centrifugal” betydelse (jfr lat. de ’från’, slav. otъ ’från, bort från’). Eftersom dessa ablativformer i de baltiska språken smälte samman med genitiven redan under mycket gammal tid, kan deras ursprungliga betydelser inte alltid skiljas från de betydelser som sedan länge är typiska för genitiven. Ändå kan man i litauiskan skönja fortfarande ganska tydliga spår av ablativisk användning. 30 | VYTAUTAS AMBRAZAS 3.2. BETYDELSEN AV UTGÅNGSPUNKT, som sannolikt var prototypisk, har bevarats i litauiskan i improduktiva, ålderdomliga konstruktioner, främst med verbet bėgti: Vagies bėk ir pėdų Alks; Pirmo turgaus nebėk Lp (plg. Nuo pirmo kupčiaus nebėk LŠ); Netoli to bėges Vv (‘nedaug tesiskiria’). På liknande sätt även i de äldre skrifterna, till exempel: Wilko bebėginėdams užbegs Lokų B 1007 (t. p. 160, 184, 435, 972); Tadeli ir S. Paw... ischbega ranku neprieteliu sawu WP 55₁₀₋₁₂; Idant hadnais butumbite ischbekti ta wissa kas turres buti WP 12₃₂. Genitiven har bevarat denna betydelse också i sällsynta konstruktioner med tekėti, tolti, och i äldre skrifter även med gelbėti: Teka upelis šaltinėlio, iš kraštų auga žalios nendreles Zp (LKŽₓᵥᵢᵢ 514); Ans savo namų nutolo Kv (plg. Nutolna vaikai nuo tėvų DŪNŽ (LKŽₓᵥᵢ 505); Tikim Iesu Christu kelusi (...) Smertis amszinas gelbejusisi Mž 244₅₋₆, 90₉₋₁₀ (śmierci wiecznej nas zbawil MCH 151, t. p. 296₆₋₈); Wisu nepigumu gi gialtbesiu – Ze wszej trudności wybawię jego PK 80₁₆. Även i lettisk folklore beläggs konstruktioner med motsvarande betydelse, jfr: Vilka, lāča tā nebēgu BW 13167/1 ’jag flydde inte så från varg och björn’; Kuras zemes es pārvedu (līgavu) 183 ’(från) vilket land hämtade jag (bruden)’ (Gāters 1993: 111); kura pura tu izlīdi? 382 ’(ur) vilken mosse kröp du fram?’ (Endzelīns 1951: § 407). I dessa meningar står genitiven i förbindelse med verbet som ett lokalkasus, syntaktiskt oberoende av verbets valens. På liknande sätt förbands ablativ i de forntida indo-iranska språken med rörelseverb, till exempel med de vediska i- ’gå’, dhāv- ’springa’, pat- ’falla’, samt kausativa verb: aj- ’driva’ (ókasah ’hemifrån’, se Delbrück 1893: 201). Sådan användning försvann emellertid mycket tidigt; redan i avestiskan återstår endast spår före expansionen. I Homeros grekiska är genitiver med betydelsen utgångspunkt och separation belagda med verb som betecknar reträtt från något χαζομαι, χωρέω, εἴκω och liknande; senare ger de vika för genitiv med prepositioner (Schwyzer, Debrunner 1975: 91–92). På liknande sätt ersätts ablativ som användes med rörelseverb i fornlatinet, curro, fugio ’jag springer’, mitto ’jag sänder’, under den klassiska perioden av prepositionskonstruktioner; de bevaras bättre endast när de används med ortnamn, till exempel: Athenis proficisci ’resa (från) Aten’ och liknande (se Krahe 1972: 105–106; Hofmann, Szantyr 1972: 102–103). Endast rester av separativ genitiv med rörelseverb är belagda i de äldre slaviska språkmonumenten, jfr fornruss. běži, duša, Vavilona ’fly, själ, (från) Babylon’¹⁸. I detta sammanhang framgår tydligt att litauiska konstruktioner där genitiv tillsammans med intransitiva verb har den prototypiska betydelsen av utgångspunkt utgör en del av det gemensamma indoeuropeiska fornarvet. 18 Plačiau apie abliatyvinės reikšmės genityvą slavų kalbose žr. Miklosich 1874: 451–454; Vondrák 1928: 246; Borkovskij, Kuznecov 1965: 466; Morozova 1968: 152–154. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 31 3.3. En betydelse av avskiljande, mycket nära den som redan diskuterats, framträder i konstruktioner som blivit syntaktiska arkaismer med verben atsiskirti, likti, t.ex.: Vad skildes solnedgångarna från? RD 27; Om jag klarar mig ur det här kriget blir jag doktor 19. Betydelsen av avskiljande bevarades också av genitiv tillsammans med verbet gintis (även apsiginti, atsiginti), använt i betydelsen ’skydda sig’, t.ex.: Skyddade du dig mot hundarna med den där käppen? ĖR; Jag kunde inte värja mig mot de där bina RM. I vissa konstruktioner som betecknar avskiljande från en viss helhet kan genitiv också tolkas med en kvantitativ och partitiv betydelse, t.ex.: Man skiljer ut en liten nypa kamomill och lägger den i vatten UPN (LKŽXII 931); Skär en liten skiva bröd åt mig också; Jag ska också skära mig en bit av det här fläsket Jablonskis (1957: 590). 3.4. Genitiv har en lokativ betydelse nära avskiljande i vissa konstruktioner med verbet lenktis, när det betyder ’gå i en båge för att undvika att mötas’, t.ex.: Åh, den klara lilla solen går runt, går runt de svarta molnen KrvD 39; Gå runt gödseln, inte av rädsla – utan för stanken PND. Sådana konstruktioner har uppenbarligen historiskt sin grund i att verbet används utan att kräva något valenskomplement, jfr: Gå inte runt (= gå inte i en båge), då kommer du att stöta på något överallt Ds. Men numera har verbet lenktis oftast den generaliserade betydelsen ’undvika, akta sig för’, och genitiven fungerar som dess nödvändiga komplement och betecknar det man undviker, t.ex.: Så ska du akta dig för svärmor som för en gnista av eld JV 26, likaså i äldre skrifter: Vem undviker då dessa ord – strėžę siė tych słów SPII 553 (jfr den som aktar sig för alla slags ord ib. 5526–27). Eftersom verbet vengti < *uengh- en gång också betydde ’gå runt’, kan dess kombination med genitiv likaså ha haft sin grund i kasusets lokativa betydelse, som senare generaliserades. Möjliga spår av denna betydelse och dess samband med ’lenktis’ kan skönjas i följande meningar: 19 På liknande sätt även i Bretkūnas exempel med ap(i)plėšti: Jus appleschat manne mana waiku BrB I Moz 42,36, men här kan även den tyska texten ha påverkat, jfr Ir beraubt mich meiner kinder LB. 32 | VYTAUTAS AMBRAZAS Undviker, skulle gå förbi DAUK (LKŽXVIII 710); (Vargen) undviker människor, går inte nära KLT; Kristus... flydde undan honom, sprang bort BrPII 745. 3.5. Hur genitivens förbindelse med verbet förändrades genom betydelsegeneralisering framgår också av konstruktioner med verbet kratytis, vars äldre konkreta betydelse ’darra’ lade grunden till den allmänna (bildliga) betydelsen ’undvika, värja sig, vara rädd’, till exempel: Hon darrar för den där gamle SLN; Varför ryggar du tillbaka för den där lilla flickan? KRS. Fortfarande kan även verben saugotis, sergėtis användas självständigt i betydelsen ’vara försiktig’, till exempel: Nu har tjuvarna börjat vara på sin vakt JRK 95; Den som är försiktig blir också beskyddad av Gud VL; Akta dig så att du inte blir sjuk PLN (se LKŽXII 182–183, 427). Dessa verb används emellertid oftast med genitiv, som anger innehållet i ett psykiskt tillstånd (ett inre avståndstagande), dvs. dess innehållsliga led, till exempel: saugotis / sergėtis vagių (kaimynų, blogų žmonių) och liknande (se även Jablonskis 1957: 589–590). Genitiven har också en betydelse nära inre avståndstagande när den används tillsammans med verb som betecknar negativt konnoterade tillstånd (bijoti, būgštauti, nusigąsti, gėdytis, bodėtis och liknande). Dessa verb kan, liksom saugotis, sergėtis, gintis, användas självständigt, men för att precisera innehållet (det innehållsliga ledet) i det tillstånd de betecknar behövs oftast genitiv, till exempel: bijoti / būgštauti vilkų, nusigąsti griaustinio, gėdytis mergų, bodėtis svečio (exempel finns hos Fraenkel 1928: 82–83; Valiulytė i: Ulvydas, red. 1976: 21; LKŽI 665, 790, 926; LKŽIII 152). Den ursprungliga betydelsen av avskiljande kan också urskiljas i motsvarande konstruktioner i lettiska (med būties, bijāties, kaunēties), slaviska språk (fornkyrkoslaviska bojati se, styděti se + GEN.), grekiska och andra språk, medan äldre indoiranska här använde ablativ (till exempel med fornindiska bhí- ’vara rädd’, rej- ’darra till’). När genitiven uttrycker ett inre avståndstagande från något eller innehållet i ett känslotillstånd är den i dagens språk inte längre fritt förbunden med verbet, utan betingas av dess valens; genitivens förbindelse med verbet är alltså syntaktiskt bestämd. Förbindelsens karaktär ändras inte heller av att kasus ibland kan variera, jfr: kratytis skolininkų / darbo / kaimynų och kratytis skolininkais / darbu / kaimynais. Här är de olika kasusformerna helt enkelt syntaktiska varianter; de styrs av verbet och ändrar inte frasens betydelse (jfr Sližienė 1994: 359). Detsamma gäller de prepositionskonstruktioner som blir allt vanligare och är beroende av många av de nämnda verben: kratytis nuo skolininkų, saugotis / sergėtis nuo vagių, atsižadėti nuo artimųjų. Med vissa verb för känslotillstånd (verk ti, gedėti, liūdėti och liknande) har genitiven med innehållslig betydelse en kausal nyans och kan användas parallellt med prepositionskonstruktionen dėl + GEN.: Den lilla hästen gnäggar efter sitt träns, systern gråter efter sin krans JV I 122; Jag ska hjälpa er att gråta över brodern KRV 158; Jag ska sörja min käre far i många år JD 140; nelūi dək savo mirusios pačios Balč (LKŽVII 598). LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS | 33 På liknande sätt har genitiv sedan de äldsta skrifterna förbundits även med verbet juoktís ’skratta’, till exempel: Wiriausieghi Plebonų ūkės io tarp savęs BrB Mk 15,31 (die Hohen priester verspotteten jn vnternander LB); nesa kursai tatai girdes, manens ūkksis BrB I Moz 21,6 (denn wer es hören wird / der wird mein spotten LB); Schita jokessi brolio wedancio murinka BrP₁₉₀₁₅; Manęs nejúok LP (se även Fraenkel 1928: 82; Palionis 1967: 155; LKŽᵢᵥ 420–421). Utöver kontentiv betydelse förekommer sedan de äldsta skrifterna även dativ och instrumental med detta verb, medan konstruktioner med prepositionen iš, med sin prototypiska betydelse av utgångspunkt (dvs. ablativisk betydelse), har blivit dominerande i det nutida språket. 3.6. I de äldre skrifterna förbands genitiv med verbet liauti(s), som betecknar att en handling upphör eller att man drar sig undan något; förhållandet mellan texterna och originalen visar att polskan i vissa fall också kan ha stött ett sådant bruk, till exempel: Liaukesi pikto (i marginalen, i stället för det understrukna Pamesk piktenibe) ir darik gera BrB Ps 37,27 (Las vom bösen vnd thu guts LB); Ir todryn palowis rustibes... gievdžia... atlevst – I przeto przestáwszy gniewu... SP₁₃₆₁₆–₁₈; nessilauia iu (= greku) WP 142a₇; szitie... palówe prabagų / apsiriimo ir girtáwimo DP 586₁₇–₁₈ (ci... żaniechawszy sbytkow / obżarstwa y opolstwa ³W 668); leib liaucžias piktibiu mana Mž 67₂ (žebych przestał złości moich MCH 127). Liksom de andra redan nämnda verben har liauti(s) sedan länge också använts självständigt, till exempel: Liove perkūnija RD 193 (LKŽᵥᵢᵢ 396); Kerschtas tawo brolio liausis BrB I Moz 27,44 (bis sich sein zorn widder dich von dir wende LB); thinai lowesi RubezSus BrB Joz 19,47 (vnd an den selben gehet die grentze... aus LB) (utförligare hos Ambrazas 1978: 35). Den ablativiska betydelsen hos genitiven som förbinds med detta verb framgår av den parallellt använda prepositionskonstruktionen med nuo, till exempel: Palausi nůg tawa darba Mž 388₉–₁₀ (Du solt von deim thun lassen ab Mch 450); Lauientims nůg ghreku ib 354₃, och liknande (se även LKŽᵥᵢᵢ 396). 3.7. Ett särskilt förhållande mellan genitiv och ackusativ uppstod i konstruktioner med verben prašyti, klausti. I dessa etablerades genitiv av partitivt ursprung med betydelsen av det som begärs eller efterfrågas, medan den person som man ber eller frågar ofta uttrycks med ackusativ, till exempel: Prašáite tėvą lentos KLI; Klausk durnių proto. Denna skillnad i betydelse mellan genitiv och ackusativ blev dominerande i standardspråket, men i många dialekter uttrycks även den person man ber eller frågar efter med genitiv, jfr: Aš prašiau Dievo per visą dieną ūkanotos naktelės BsO 66; Aš tavęs klausiu pinigų Ut. 34 | VYTAUTAS AMBRAZAS Genitiv används sedan länge vid sidan av ackusativ i stor utsträckning även för att beteckna den person till vilken man ber, t.ex.: io melsties BrP₁ 181, meldessi io 382; meldesi io (rättat till iam) BrB JON 9,38 (Vnd betet jn an LB); Melsies Diewo Mt 4,10 (Du solt anbetten Gott LB; Dominum Deum adorabis VULG), jfr. tassai Diewą melsis Job 12,4 (der wird Gott anruffen LB). På liknande sätt förbinds genitiv med verbet šaukti(s) i betydelsen ’be någon enträget om något’: kunego šauktis Sz; angelo šaukesi Mrk LTR; även detta förekommer redan från den äldsta skriftliga perioden, t.ex.: Jag skulle fråga dig / men du ville inte DP 96₃₋₄ (Wohalem was / praŵi ³W 97₁₅). En sådan genitiv för en person som ombeds, tillfrågas eller åkallas kan ha ablativisk bakgrund (jfr Fraenkel 1928: 71). Detta antagande stöds av synonyma satser där genitiv förekommer tillsammans med separationsprepositionen iš (t.ex.: prašė iš kareivių duonos ALn), motsvarande prepositionskonstruktioner i besläktade språk: slaviska (med prepositionen отъ), latin (med ab, ex), grekiska (med παρά) och ablativ i fornindiska texter (Speyer 1896: 15). I allmänhet ligger den ablativiska betydelsen hos genitiv nära den partitiva i många fall, och det är svårt att dra en tydlig gräns mellan konstruktioner med dessa betydelser. Det är möjligt att sammanfallet mellan former med ablativisk betydelse och genitiv i de baltiska språken bidrog till att bevara genitivens partitiva användning, vilken tidigt inskränktes i språk som gjorde ablativ till ett separat kasus (till exempel latin)²⁰. 3.8. Konstruktioner där genitiv förbinds med verb som uttrycker inre distansering, rädsla eller andra negativt konnoterade tillstånd hör i dagens litauiska till samma grupp som konstruktioner där genitiv med partitivt ursprung förbinds med verben laukti, norėti, trokšti, geisti, gailėti(s), pavydėti, klausytis och liknande²¹. I dessa fall betecknar genitiv innehållet (kontentivet) i det inre tillstånd som verbet uttrycker, är ett nödvändigt komplement till verbet och har funktionen av objekt. Med avseende på passiv transformation motsvarar den helt ackusativ för direkt objekt, som är beroende av transitiva verb (jfr motinos bijomas / prašomas / laukiamas / geidžiamas svečias). I konstruktioner med genitiv av ablativisk betydelse framträder alltså samma utvecklingsriktning som har iakttagits för partitiva konstruktioner. Genitiv, som tidigare hade en separativ betydelse, införlivas med tiden också i verbets semantiska och syntaktiska attraktionsfält, förlorar sin självständiga betydelse och blir ett av verbet styrt objektskasus. 20 Jfr Kuryłowiczs syn på ablativet som den historiska grunden för partitiv genitiv (1964: 189–190; 1977: 142–143). 21 Om sådana verb som i dagens litauiska styr genitiv, se Senn 1966: 388–340; Valiulytė i: Ulvydas, red. 1976: 21–22; Šukys 1998: 89–93. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 35 SLUTSATSER 1. Den semantiska motiveringen för kasusvalet, som kännetecknade de äldsta perioderna i de indoeuropeiska språkens utveckling, återspeglas i användningen av adverbal genitiv i litauiskan med partitiv (obestämd mängd) och ablativ (åtskillnad) betydelse. 2. Genitivens partitiva betydelse har bevarats särskilt väl i litauiska dialekter och äldre texter. På grundval av denna betydelse bildar genitiven en opposition till ackusativen med många objektiva verb, och till nominativen med verb som uttrycker tillstånd och förändring av tillstånd; i dessa oppositioner fungerar genitiven som den markerade medlemmen. 3. Användningen av partitiv genitiv förändrades i litauiskan i två huvudsakliga riktningar: a) i stället för genitiv, som tidigare användes jämsides med ackusativ med verb från vissa semantiska grupper (som uttrycker minne eller glömska, inbjudan, bevarande, kontakt med föremåls yta och liknande), generaliserades ackusativen; b) med verb som uttrycker strävan, önskan, väntan, sökande och liknande, eller som har prefix med betydelsen fullbordad handling, generaliserades genitiven. I båda fallen neutraliseras kasusens semantiska opposition på grundval av den partitiva betydelsen, och semantiskt motiverat kasusval ersätts av syntaktisk rektion. 4. Till partitiv genitiv kan också knytas användningen av vissa genitivformer som numera har adverbialiserats och uttrycker tid; den vittnar om kasusets tidigare semantiska karaktär. 5. Analysen av partitiv genitiv och den så kallade genitiven med kvantitetsinnehåll gör det möjligt att anta inte bara synkrona utan också diakrona samband mellan dessa konstruktioner i det avlägsna indoeuropeiska förflutna och att förklara genitivens uppkomst tillsammans med supinum. 6. Genitivens användning i partitiv betydelse utgjorde den historiska grunden för negationsgenitiven. I litauiska och lettiska etablerades en syntaktisk regel som kräver att ackusativ eller nominativ som hör till ett negerat verb ersätts med genitiv. Regeln generaliserades och förlorade sin semantiska (partitiva) motivering. På liknande sätt generaliserades negationsgenitiven, som utvecklats ur den partitiva, i slaviska och delvis germanska språk. Negationsgenitiven kan således betraktas som en gammal syntaktisk gemensamhet som förenar baltiska, slaviska och germanska språk. Negationsgenitivens fortsatta spridning kan iakttas i det västfinska språkområdet. 7. Ablativisk betydelse (åtskillnad), som också ärvts från den indoeuropeiska gemenskapens tid, har bevarats sämre i litauiskan än den partitiva. Dess lokala karaktär framträder tydligt i konstruktioner med rörelseverb och närbesläktade betydelser, vilka har blivit syntaktiska arkaismer, men även i denna position förekommer genitiven oftast med prepositioner. Till följd av en långt framskriden desemantiseringsprocess har genitiver som uttryckte separation i många fall blivit komplement direkt styrda av verben bijoti, vengti, saugotis, kratytis, liautis och liknande. Ur det moderna språkets perspektiv ansluter de sig till genitiver av partitivt ursprung, som hör till verb som uttrycker väntan, önskan, strävan och sökande. På så sätt har en separat grupp verb som styr genitiv som komplement bildats i litauiskan (liksom i lettiskan). FÖRKORTNINGAR BrB – Biblia tatai esti Wissas Schwentas Raschtas Lietuwischkai pergulditas per Janą BRETKŪNĄ... i Königsberg (1579–1590) (citerat från manuskriptets fotokopia). 36 | VYTAUTAS AMBRAZAS BrP – Postilla tatai esti Trumpas ir prastas ischguldimas Evangelu... Av Janas BRETKŪNAS... i Karaliaucziuie... 1591. BW – Barons, Kr. un WISSENDORFFS, H. Latwju dainas 1–6, Jelgawā och Petrogradā, 1894–1915. DON – Kristijonas Donelaitis skrifter: PL – Vårens glädjeämnen, VD – Sommarens arbeten, RG – Höstens skördar, ŽR – Vinterns bekymmer, PP – Pričkus saga, LG – Rävens och storkens fest; siffrorna anger rader. DUNŽ – VITKAUSKAS, V. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas, Vilnius, 1976. LB – Biblia / das ist die gantze Heilige Schrifft Deutsch. Mart. Luth. Wittenberg 1549 etc. (citerat efter Weimarupplagan). LE – Enchiridion. Der kleine Catechismus fur die gemeine Pfarher und Prediger, Mart. LU. tryckt i Wittenberg, 1531 etc. (citerat efter Weimarupplagan från 1910). LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Enkät över litauiska dialekter, red. E. GRINAVECKIENĖ, K. MORKŪNAS, Vilnius, 1970. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–19, red. J. BALČIKONIS, J. KRUOPAS, K. ULVYDAS, V. VITKAUSKAS, 1941–1999. LP – LERCHIS-PUSCHKAITIS, A. Lettiska folksägner och sagor 1–7, Riga, 1891–1896. MCH – MICHELINI, G. Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai, Vilnius, 2000. (Skaičiai žymi knygos puslapius, kuriuose pateikti cituojamų vietų šaltiniai.) MG – Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-lehre... av Christian Gottlieb MIELCKE... Königsberg, 1800. N – Novum Testamentum graece et latine... utgiven av Eberhard NESTLE, Stuttgart, ⁶1921. RP – Swietych slow á spraw Pańskich... Kroyiká álbo Postillá... 1556 (M. Rejaus postilla, citerad från originalet i LMA:s bibliotek). RPs – Psalteras Dowido... av k. Jona REHSA... fullständigt reviderad... i Karaliautzoje... 1625 (citerad från fotokopian i VU:s bibliotek). SC – Compendium Gramaticae Lithuanicae Theophil SCHULTZENS... Regiomonti... 1673 (citerat från Sapūnas och Šulcas grammatik, utg. K. Eigminas, Vilnius, 1997). 3W – Postilla Catholicka Mnieysza... Av D. IAKVBA WVYKA... i Kraków... 1590 (J. Wujeks Mažosios postilės 3:e upplaga, citerad från fotokopian av exemplaret vid Jagiellonska universitetet i Kraków). WP – Ischguldimas Evangeliv per wisws Mettvs... 1573 (den anonyma Wolfenbüttelpostillan, citerad efter utdrag publicerade av V. Gaigalat (Gaigalat 1900) och J. Karacejus utgåva från 1995, med beaktande av J. Gelumbekaitės (2000) rättelser). Kitų šaltinių ir vietų vardų sutrumpinimai tokie pat kaip LKŽ ir Ulvydas, red. (1965–1976). Tarmių pavyzdžiai, žymimi tik LKŽ sutrumpinimais, yra paimti iš didžiojo Lietuvių kalbos žodyno spausdintų tomų ir Lietuvių kalbos institute esančios kartotekos. LITERATŪRA AMBRAZAS, V. 1978: Lietuvių kalbos vardininko su dalyviu (nominativus cum participio) struktūra ir raida. Lietuvių kalbotyros klausimai 18, 7–67. AMBRAZAS, V. 1979: Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė, Vilnius: Mokslas. AMBRAZAS, V. 1995: Lietuvių kalbos bendraties konstrukcijų raida. Lietuvių kalbotyros klausimai 33, 74–109. AMBRAZAS, V., red. 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, 3 leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BALKEVIČIUS, J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mintis. BEHAGHEL, O. 1923: Deutsche Syntax 1, Heidelberg: Winter. BENVENISTE, E. 1962: Pour l’analyse des fonctions casuelles: le génitif latin. Lingua 11, 10–18. BERGMANE, A. e.a., red. 1959, 1962: Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika 1–2, Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība. BORKOVSKIJ, V. I. 1968: Сравнительно-исторический синтаксис восточнославянских языков. Типы простого предложения, Москва: Наука. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 37 Borkovskij, V. I., red. 1968: Сравнительно-исторический синтаксис восточнославянских языков. Члены предложения, Москва: Наука. Borkovskij, V. I., Kuznecov, P. S. 1965: Историческая грамматика русского языка, Москва: Наука. Brugmann, K. 1911: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen 2, Strassburg: Trübner. Bulygina, T. V. 1959: О сочетаниях с родительным падежом в современном литовском литературном языке. Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 90–108. Chantraine, P. 1953: Grammaire homérique 2. Syntaxe, Paris: Klincksieck. Chodova, K. I. 1980: Простое предложение в старославянском языке, Москва: Наука. Corbett, G.G. 1986: The use of the Genitive or Accusative for the Direct Object of Negated Verbs in Russian: A Bibliography. Brecht, R.D., Levin, J.S., eds., Case in Slavic, Columbus, Ohio: Slavica Publishers, 361–372. De Boel, G. 1988: Goal Accusative and Object Accusative in Homer. A Contribution to the Theory of Transitivity, Brussel: Paleis der Academiën. Delbrück, B. 1893: Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen 1, Strassburg: Trübner. Desnickaja, A. V. 1984: Сравнительное языкознание и история языков, Ленинград: Наука. Endzelīns, J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība. Endzelīns, J., Mülenbachs, K. 1928: Latviešu gramatika, Rīga: Valters un Rapa. Euler, W. 1999: Das Supinum in Lateinischen und Baltisch-Slawischen und der altindische Infinitiv. Fragen zu deren indogermanischen Grundlagen. Res Balticae 5, 41–57. Fraenkel, E. 1925: Zur baltoslavischen Grammatik. Kuhns Zeitschrift 53, 36–65. Fraenkel, E. 1947: Sprachliche, besonders syntaktische Untersuchung des kalvinistischen litauischen Katechismus des Malcher Pietkiewicz von 1598, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Fraenkel, E. 1928: Syntax der litauischen Kasus, Kaunas: Valstybės spaustuvė. Gaigalat, W. 1900: Die Wolfenbütteler litauische postillenhandschrift aus dem jahre 1573. Mitteilungen der Litauischen Literarischen Gesellschaft 5, 1–57; 117–165; 231–247. Gāters, A. 1993: Lettische Syntax. Die Dainas, hrsg. von Hildegard Radtke, Frankfurt a. M., Berlin e.a.: Peter Lang. Gelumbekaitė, J. 1999: Die Verwendung von Kasus- und Präpositionalkonstruktionen in Jonas Bretkūnas’ Übersetzung des Lukasevangeliums, Zusammenfassung der Doktordissertation, Vilnius. Gelumbekaitė, J. 2000: Wolfenbüttelio postilė, parengė J. Karaciejus, Vilnius: Žara, 1995. Archivum Lithuanicum 2, 173–194. Girdenis, A., Žulys, V. 1973: [Rec.], Lietuvių kalbos gramatika 1 (1965), 2 (1971). Baltistica 9(2), 203–214. Givón, T. 1984: Syntax. A. Functional-Typological Introduction 1, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. Grenda, Č. 1979: Apibrėžtumo / neapibrėžtumo požymių opozicija veiksmažodžių konstrukcijose su daiktavardžiu. Kalbotyra 30(1), 32–37. Guchman, M. M. 1958: Готский язык, Москва: Издательство литературы на иностранных языках. Haudry, J. 1977: L’emploi des cas en védique, Lyon: Editions l’Hermes. Hausenblas, K. 1958: Vývoj předmětového genitivu v češtině. Praha: Československá Akademie Věd. Hirt, H. 1934: Indogermanische Grammatik 6. Syntax I. Syntaktische Verwendung der Kasus und der Verbalformen, Heidelberg: Winter. Hofmann, J.B., Szantyr, A. 1972: Lateinische Syntax und Stilistik, München: Beck. Humbert, J. 1954: Syntaxe grecque, Paris: Klincksieck. Jablonskis, J. 1935: Jablonskio raštai 4, red. J. Balčikonis, Kaunas: Švietimo ministerijos leidykla. Jablonskis, J. 1957: Rinktiniai raštai 1, red. J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Kazlauskas, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis. 38 | VYTAUTAS AMBRAZAS KOPTJEVSKAJA-TAMM, M., WÄLCHLI, B. spausd. The Circum-Baltic languages: an areal-typological approach. Dahl, Ö., Koptjevskaja-Tamm, M. (eds.) The Circum-Baltic Languages: Their Typology and Contacts, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. KRAHE, H. 1972: Grundzüge der vergleichenden Syntax der indogermanischen Sprachen, Hrsg. von W. Meid, H. Schmeja, Innsbruck: Institut für Vergleichende Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck. KURYŁOWICZ J. 1949: Le problème du classement des cas. Biuletyn Polskiego Towarzystwa Językoznawczego 9, 20–43. KURYŁOWICZ, J. 1964: The Inflectional Categories of Indo-European, Heidelberg: Winter. KURYŁOWICZ, J. 1964a: On methods of internal reconstruction. Proceedings of the Ninth International Congress of Linguists, Cambridge Mass. August 27–31, 1962, La Haye: Mouton, 9–31. KURYŁOWICZ, J. 1977: Problèmes de linguistique indo-européenne. Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk: Ossolineum. KURZOVÁ, H. 1993: From Indo-European to Latin. The evolution of a morphosyntactic type, Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins. LABUTIS, V. 1994: Lietuvių kalbos sintaksė 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. LABUTIS, V. 1994a: Lietuvių kalbos sintaksė 2, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. LARSSON, L.-G. 1983: Studien zum Partitivgebrauch in den ostseefinnischen Sprachen, Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Uralica et Altaica Upsaliensia, 15.) LEBEDYS, J. 1977: Senoji lietuvių literatūra, Vilnius: Mokslas. LEPIKA, M. 1954: Par objektu pie noliegta transitīva verba latviešu literārajā valodā. Valodas un literatūras institūta raksti 3, 5–45. LOCKWOOD, W. B. 1968: Historical German Syntax. Oxford: Clarendon Press. MAŽIULIS, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklinacija), Vilnius: Mintis. MEILLET, A. 1934: Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes, Paris: Hachette. MEILLET, A., VENDRYES, J. 1952: Traité de grammaire comparée des langues classiques, Paris: Champion. MIKLOSICH, F. 1868–1874: Vergleichende Syntax der slavischen Sprachen, Wien: Wilhelm Braumüller. MOROZOVA, S. E. 1968: Родительный падеж. Сравнительно-исторический синтаксис восточнославянских языков. Члены предложения, Борковский, ред., 1968, 151–178. NEUMANN, G. 1960: Zeitangebende Parenthesen im Hethitischen. Hartmann, H. und Neumann, H. Hrsg., Indogermanica. Festschrift für W. Krause, Heidelberg: Winter, 138–140. OGINSKIENĖ, E. 1979: Galininko vartojimas vietoj neiginio kilmininko. Kalbos kultūra 35, 25–31. OTRĘBSKI, J. 1934: Wschodnio litewskie narzecze twereckie 1, Kraków: Polska Akademja Umiejętności. PALIONIS, J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis. PALIONIS, J. 1974: Supino vartojimas XVI–XVII a. lietuvių rašto paminkluose. Baltistica 10(2), 143–148. PAULAUSKIENĖ, A. 1989: Gramatinės lietuvių kalbos vardažodžių kategorijos, Vilnius: Mokslas. PEŠKOVSKIJ, A. M. 1956: Русский синтаксис в научном освещении, Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство. PIROČKINAS, A. 1986: Jono Jablonskio kalbos taisymai, Kaunas: Šviesa. PIROČKINAS, A. 1972: Dėl kilmininko ir galininko su bendratimi vartojimo tikslo aplinkybei reikšti. Baltistica 1 priedas, Vilnius, 131–134. POTEBNJA, A. A. 1958: Из записок по русской грамматике 1–2, Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство. RENOU, L. 1952: Grammaire de la langue védique, Lyon–Paris: IAC. RENOU, L. 1965: Remarques générales sur la phrase védique. Symbolae linguisticae G. Kuryłowicz, Wrocław–Warszawa–Kraków, 230–234. SCHMALSTIEG, W. R. 1987: A Lithuanian Historical Syntax, Columbus, Ohio: Slavica Publishers. SCHWYZER, E., DEBRUNNER, A. 1975: Griechische Grammatik 2. Syntax und syntaktische Stilistik, München: Beck. LIETUVIŲ KALBOS ADVERBALINIS GENITYVAS 39 Senkus, J. 1959: Kai kurie ryškesnieji linksnių vartojimo atvejai pazanavykio kapsų tarmėje. Mokslų akademijos darbai, A ser. 2(7), 177–188. Senn, A. 1966: Handbuch der litauischen Sprache 1. Grammatik, Heidelberg: Winter. Sirtautas, V., Grenda, Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas. Sližienė, N. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Sommer, E. 1925: Vergleichende Syntax der Schulsprachen, Leipzig, Berlin: Teubner. Speyer, J. S. 1896: Vedische und Sanskrit-Syntax, Strassburg: Trübner. Stang, Ch. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo, Bergen, Tromsö: Universitetsforlaget. Stanislav, J. 1973: Dejiny slovenského jazyka 4. Syntax 1, Bratislava: Vydavateľ’stvo Slovenskej Akadémie Vied. Šukys, J. 1996: Dėl neiginio ir tikslo kilmininkų K. Donelaičio ‘Metuose’. Kalbos kultūra 68, 49–56. Šukys, J. 1998: Lietuvių kalbos linksniai ir prielinksniai: vartosena ir normos, Kaunas: Šviesa. Švambarytė, J. 1996: Apibrėžtumas ir neapibrėžtumas bei jų raiška. Kalbos kultūra 68, 39–48. Švambarytė, J. 1998: Objekto galininko ir kilmininko linksnių kaita prie neiginio J. Basanavičiaus publikuotuose pasakojamosios tautosakos rinkiniuose. Lituanistica 3(35), 59–82. Timberlake, A. 1986: Hierarchies in the Genitive of Negation. Brecht R.D., Levine J.S. (eds.). Case in Slavic, Columbus, Ohio: Slavica Publishers, 338–359. Ulvy das, K. 1964: Vienaskaitos kilmininko prieveiksmėjimas ir prieveiksmiai su formantais -(i)o, -(i)os, -ės dabartinėje lietuvių kalboje. Lietuvių kalbotyros klausimai 7, 11–46. Ulvy das, K., red. 1965, 1971, 1976: Lietuvių kalbos gramatika, 1. Fonetika ir morfologija, 2. Morfologija, 3. Sintaksė. Vilnius: Mintis (1–2), Mokslas (3). Vaillant, A. 1977: Grammaire comparée des langues slaves 5, Paris: Klincksieck. Valiulytė, E. 1995: Sintaksinė laiko raiška. Lituanistica 2(22), 68–81. Valiulytė, E. 1995: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksiniai sinonimai. Vietos, laiko ir priežasties raiška, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Večerka, R. 1958: Střídání zaporového genitivu se zaporovým akuzativem v staroslověnštině. Studie ze slovanské jazykovědy. K 70 narozeninám Františka Trávníčka, Praha: Státní Pedagogické Nakladatelství, 185–200. Vidugiris, A. 1994: Dėl laiko kilmininko vartojimo lietuvių kalbos tarmėse. Baltistica 29(1), 60–64. Vondrák, W. 1928: Vergleichende slavische Grammatik, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht. Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2001 05 01