Naujų darbų apžvalga

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLV (2001), 207–219 ÖVERSIKT ÖVER NYA ARBETEN Survey of Recent Publications LITAUEN År 2000 förblev i minnet präglat av den annalkande millennieskiftet, den ekonomiska stagnation som drabbade landet (och därmed även bristen på medel) samt krisen inom vetenskapens organisation och administration. Trots detta utkom det även under dessa vetenskapsovänliga år i Litauen inte så få språkvetenskapliga publikationer. Det förefaller lämpligast att översiktligt gå igenom dem efter att ha delat in dem i tre grupper: nya undersökningar, vetenskapliga utgåvor av äldre skrifter och publikationer av det litauiska språkvetenskapliga arvet. Monografier År 2000 utkom få nya monografiska studier, vilket sannolikt återspeglar det aktuella läget inom den litauiska språkvetenskapen. Den mest betydande studien på detta område anser jag vara Saulius Ambrazas monografi Daiktavardžių darybos raida II. Lietuvių kalbos vardažodiniai vediniai. (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, 352 s.). I denna bok fortsätter författaren systematiskt sina historiska undersökningar av litauisk ordbildning, som han har bedrivit i ett par decennier. År 1993 sammanfattades de i monografins första del. Där analyserades litauiska verbala avledningar. I inledningen, som infogats i början av delen, behandlade författaren de viktigaste begreppen inom ordbildning och principerna för litauisk historisk ordbildning. Dessa följs även i denna andra del, som ägnas åt analysen av nominala avledningar. Monografin förtjänar, och kommer utan tvivel att få, mer än en grundlig språkvetenskaplig recension. Därför nöjer jag mig med några allmänna kommentarer som jag antecknade i marginalen medan jag bläddrade igenom den. Författaren urskiljer sju kategorier av substantiv bildade från nominala ord: beteckningar för egenskaper, bärare av egenskaper, kollektiv, platser, personer och djur av kvinnligt kön, personer och djur av manligt kön samt diminutiver. Denna indelning av ordbildningskategorierna skiljer sig något från den som ges i inledningen till den nämnda första delen (jfr I, 10): där förs beteckningar efter könsskillnad samman till en kategori, medan det finns separata kategorier för beteckningar av personer efter bostadsort och beteckningar av barn efter deras föräldrar. Det är fullt förståeligt att författarens uppfattning i denna fråga kan ha förändrats under åtta års arbete, men sådana förändringar förklaras inte, och den nya indelningen motiveras inte. Efter ett kort förord behandlas varje ordbildningskategori separat i boken. Någon enhetlig disposition finns inte: framställningen börjar med de grundläggande ordbildningstyperna och går sedan vidare till andra, eller också ordnas materialet kronologiskt. Kategorins kärna framträder dock i allmänhet tydligt, och de viktigaste och mest produktiva typerna inom varje kategori skiljs ut tämligen klart. Författaren undersöker substantivbildningens utveckling ingående, med stöd av omfattande material från dialekter och de viktigaste äldre litauiska skrifterna. Vid behandlingen av de grundläggande typerna av egenskapsbeteckningar skiljer författaren utan anledning (§ 3) ut de typer som bygger på den västra aukštaitiska dialekten från 1500–1600-talen 208 | ARTŪRAS JUDŽENTIS a. skrifter (M. Daukšas postilla, S. B. Chylinskis Nya testamente, M. Petkevičius katekes). De nämnda författarna till den mellersta varianten av skriftspråket skrev på ett språk vars grund utgjordes av de västaukštaitiska dialekterna (dagens šiauliai-dialekter). Senare identifieras de av monografins författare på just detta sätt (t.ex. i hänvisningarna på s. 18, 21 osv.). Sammanfattningsvis dras slutsatsen att produktiva litauiska avledningar med -ysta, -ystė, vilka enligt författaren också är talrika i den västaukštaitiska dialekten under 1500- och 1600-talen, men nästan saknas i lettiskan, medan en enda avledning har påträffats i fornpreussiskan, cristionisto E 794: ”Allt detta gör det möjligt att söka denna innovations centrum i de västra baltiska språkens dialekter” (s. 200). Men den västaukštaitiska dialekten är ju en litauisk dialekt – alltså en östbaltisk språkvarietet – och därför förefaller denna slutsats otillräckligt underbyggd eller rentav felaktigt formulerad (detsamma gäller s. 20). Om diminutiver med suffixen -ikas, -ikė sägs det att de ”tydligen är mest karakteristiska för de västbaltiska språkens dialekter, som sedan gammalt har påverkats av slaviska språk” (s. 89). Denna slutsats är bättre underbyggd än den föregående, eftersom avledningar med *-iko dominerar bland alla diminutiver i de fornpreussiska texterna, medan sådana diminutiver är sällsynta i lettiskan (s. 88). Förutom i fornpreussiskan är de ganska vanliga i vissa žemaitiska och västaukštaitiska dialekter. Dessa dialekter betraktas alltså som västbaltiska dialekter, liksom fornpreussiskan. Troligen avses här kuriska, skalviska och nadruviska substrat, men författaren nämner inte detta någonstans. Den appellativa kategorin för bildning av ortnamn är enligt författaren ”helt ny och har uppstått på litauisk mark” (s. 63; på liknande sätt även s. 207). De huvudsakliga suffixen i denna kategori stöder denna uppfattning: -idė/-ydė, -udė; -inis, -inė. De suffix som hänförs till periferin av denna ordbildningskategori används emellertid också för att bilda ortnamn i lettiskan: jämför laukums, klājums; maiznīca, viesnīca; augstiene, priediene, kanske till och med bagažnieks osv. Författaren säger inget om förhållandet mellan dessa lettiska ordbildningstyper och de litauiska. Är detta kanske ett resultat av parallell utveckling, eller har kategorin sitt ursprung i en gemensam ordbildningsprocess? Boken innehåller en ganska utförlig sammanfattning på tyska (s. 326–345), vilket gör den tillgänglig inte bara för baltologer utan också för forskare inom indoeuropeiska språk i allmänhet. Ett register över litauiska ordbildningsaffix (s. 235–240) och litauiska ord (med ord som behandlas i båda monografins delar, s. 241–325) kommer att vara till stor hjälp för alla som använder monografin. Boken avslutas med en förteckning över rättelser till fel som upptäcktes i monografins första del (1993) – tyvärr en ganska lång lista. Denna monografi är verkligen ett värdefullt verk inom baltisk språkvetenskap. En ny bok med språkvetenskapligt innehåll har också publicerats: Zigmas Zinkevičius bok Lietuvių poteriai (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, 272 s.). Den bygger på tidigare arbeten av författaren och andra språkvetare och historiker. Ämnet är intressant och föga utforskat; analysen av korta bönetexter ger en bild av den litauiska språkets utveckling i stort. Boken är skriven på ett levande och känsloladdat språk, på sina ställen i journalistisk stil. Nästan en fjärdedel av den ägnas åt historiska frågor, som inte behandlas i denna översikt. Boken är intressant och användbar, och dess huvudtes om det tyska språkets inflytande på våra äldsta böner är övertygande. Ändå tröttar upprepningarna läsaren, och vissa påståenden är otillräckligt underbyggda. När det skrivs om litauiska under 1200–1400-talen bygger man i många fall på lingvistiska experimentdata. Ibland är detta författarens enda argument. Ett sådant experiment, även om det är intressant och kan fungera som ett slags vetenskaplig lek, har dock inget bevisvärde; dess resultat är förmodligen inte mycket tillförlitligare än den fabel som A. Schleicher skrev i mitten av 1800-talet rekonst- NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 209 uppgifter om det indoeuropeiska urspråket. En text som erhållits genom en sådan rekonstruktion kan inte betraktas som den ursprungliga formen av de litauiska bönerna och placeras med dateringen 1200–1300-talet eller senare i ”Kronologisk tabell över förändringar i bönetexten” (s. 200–226). I kapitlet ”Litauens kristnande och bönerna” behandlas de förändringar i bönespråket som orsakats av polskan och som inträffade innan bönerna fixerades skriftligt. Eftersom kapitlet inte innehåller några hänvisningar är det oklart vad författaren grundar sig på när han hävdar att de översättningslån som behandlas uppstod redan före de första handskriftliga uppteckningarna eller böckerna. Desto mer som nästan alla samma fall senare i boken diskuteras i samband med språket i senare källor. Den påverkan som originalen haft på de översatta litauiska texterna har inte alltid beaktats tillräckligt. Till exempel betraktas konstruktionen utan konjunktion i Vaišnoras Žemčiūgos teologiškos žegnonėje 115b₁₈ som en arkaism (s. 138), men inte heller i det latinska originalet finns någon konjunktion på denna plats. Efter att ha undersökt Mažvydas språk i bönerna drar Z. Zinkevičius bland annat följande slutsatser: ”Mažvydas tog in den [varianten av trosbekännelsen] i sin katekes som han själv kände till, troligen inlärd av sin mor, och anpassade den bara en aning till Sekliucijanos text” (s. 128); ”det går absolut inte att hävda att Mažvydas översatte trosbekännelsen från Sekliucijanos katekes” (s. 127). Författaren stöder sina påståenden på skillnaderna mellan Mažvydas och Sekliucijanos katekeser. Chr. Stangas, den framstående forskaren av språket i Mažvydas skrifter, jämförde Mažvydas text med möjliga original i sin studie Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas, tryckt i Oslo 1929, och drog följande slutsats: ”Mžv. da die litauische Tradition berücksichtigt hat, wo er es, ohne von seinen Vorlagen (Seklucjan 1545 und Malecki) abzuweichen, tun konnte” (s. 16). I sin studie fastställde Stangas att Mažvydas i vissa fall då han avviker från Sekliucijanas stöder sig på Maleckis katekes. Dessa fall utgör minst hälften av de exempel som Z. Zinkevičius grundar sig på (s. 127 och 128), varför de citerade slutsatserna inte är tillräckligt underbyggda. Det anges inte varifrån texterna som citeras i kapitlet ”Bönerna på 1700- och 1800-talen i Lill-Litauen och utanför de etniska områdena” hämtats. När originalen citeras har fel inte kunnat undvikas. När bönerna i Daukšas katekes till exempel återges med ”deras dåtida stavning” (s. 98) skrivs ordet mûłłų med ett enda ł, diakritiska tecken saknas ovanför o i ordet Szwiętoĩ, ſédi återges som ſėdi, ordet Szwiętą skrivs med liten bokstav, och diakritiska tecken saknas efter ę i ordet ſwiętą; ytterligare några stavningsfall kan diskuteras. Även i exemplen från Simono Vaišnoras Žemčiūgos teologiškos (s. 138) finns några småfel: chrikſcʒonilchkoië har skrivits, men det ska vara Chrikſcʒonilchkaië; dessutom anges exempelställena felaktigt flera gånger. Uppgifterna från de äldre skrifterna presenteras i boken på flera olika sätt: ibland som i originalet, ibland transkriberade med modern stavning och ibland normaliserade till dagens standardspråk. Det är långt ifrån alltid tydligt vilket återgivningssätt författaren har valt i det enskilda fallet. Boken innehåller sammanfattningar på tyska, polska och ryska. Källor anges omväxlande med litteratur. Litteraturförteckningen är selektiv: den saknar till exempel den tidigare nämnda studien av Ch. Stangas, som särskilt behandlar språket i Mažvydas katekes. De bifogade registren gör boken lättare att använda: ”Ord, former och fraser” (s. 254–262) samt ”Efternamn (personnamn)” (s. 263–267). Vido Kavaliausko monografi Bendrinės lietuvių kalbos priesaginių veiksmažodžių kirčiavimas (Vilnius: Algarvė, 2000, 232 s.) bygger på den doktorsavhandling som nyligen försvarats. Detta uppger författaren själv i förordet (s. 8), och det framgår särskilt tydligt av inledningen (s. 9–18), som behållit den struktur som krävs av avhandlingar: undersökningens ämne och syfte, relevans och nyhetsvärde och så vidare. Även undersökningens teoretiska och praktiska betydelse redovisas enligt dessa krav (s. 18). Det hade verkligen gått att ordna allt kortare och elegantare. 210 | ARTŪRAS JUDŽENTIS och mer elegant. I övrigt är en så snabb bearbetning av avhandlingstexten för tryck och dess publicering verkligen välkommen och ett föredömligt exempel. Boken behandlar betoningen hos verb som bildats med de nio vanligaste suffixen (-uoti, -inti, -(i)oti, -ėti, -auti, -telėti, -inėti, -enti och -yti). Betoningen hos avledningar med varje suffix förklaras utifrån deras ordbildning samt morfonologiska, grammatiska och semantiska egenskaper; suffixens accentuerande förmåga och andra faktorer beaktas. Faktamaterialet är hämtat från den tredje utgåvan (1993) av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno. I enskilda fall har författaren också använt de två tidigare utgåvorna av denna ordbok och andra litauiska verk med normer för betoning, liksom den flervolymiga Lietuvių kalbos žodynu. Uppgifterna har kontrollerats med hjälp av Atgaliniu dabartinės lietuvių kalbos žodynu. Boken är indelad i nio delar utifrån de verbalsuffix som behandlas. Ordningen mellan suffixen avgörs av deras produktivitet. Denna ordning är inte särskilt praktisk – det hade varit bättre att behandla betoningen hos avledningar med strukturellt närbesläktade suffix -ėti, -telėti och -inėti i följd. Varje del av boken, och ofta även mindre kapitel och avsnitt, inleds med en översikt över tidigare forskning, vilket leder till onödiga upprepningar (jfr s. 47–49 och 51). Översikterna är så komprimerade och innehåller så många hänvisningar att det är lätt att tappa tråden (jfr s. 26–28). Delarna avslutas med slutsatser, vilka i sin tur sammanfattas i de avslutande slutsatserna (s. 212–220); där grupperas undersökningsresultaten efter suffixens accentuella egenskaper. Boken avslutas med en sammanfattning på franska (s. 221–223) och en förteckning över citerad litteratur (s. 224–230). Författarens återkommande kommentarer om betoningens normer väcker vissa tvivel. De stöds inte av särskilda undersökningar: betoningen hos verb i dagens standardspråk behandlas i boken på grundval av uppgifter i normerande verk (ofta jämförda med uppgifter i andra normerande eller teoretiska verk), inte utifrån levande språkbruk. Det innebär att man i många fall föreslår att normen i den tredje utgåvan av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno ska ändras, huvudsakligen med stöd av en analys av uppgifterna i just denna ordbok. Är inte detta ett cirkelresonemang? Med ett sådant tillvägagångssätt blir det de allmänna principerna om konsekvens och systematik som avgör, inte fakta från det levande språket eller normens grund i dialekterna. Även en annan omständighet bör uppmärksammas: allt som förekommer i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne är inte fakta från standardspråket; där finns också dialektala former och arkaismer. I boken behandlas alla uppgifter i ordboken vanligen som likvärdiga och tillhörande ett och samma system: ”Här <…> undersöks betoningen hos samtliga verb med suffix som tas upp i ’Dabartinės lietuvių kalbos žodynas’ (1993)” (s. 8). Slutsatserna kan därför bli felaktiga. På sidorna 24–25 undersöks till exempel betoningen hos två verb med suffixet -uoti – gruoduoti ir varpučiuoti. De utgör undantag från den allmänna regeln att verbala avledningar med detta suffix, bildade av substantiv, har betoningen på suffixet. Båda de nämnda verben är emellertid dialektala former (vilket författaren själv påpekar), och bör därför inte behandlas på samma nivå som andra motsvarande avledningar eller tas med i den övergripande statistiken. Författaren har en egenartad uppfattning om den jämförande metoden: den skulle bestå i att jämföra fakta som redovisas i den vetenskapliga litteraturen, jämföra dialektala betoningvarianter med standardspråkets normer och liknande (s. 18). Boken innehåller rikligt med statistik, som presenteras ganska skickligt i tabeller och färgdiagram. Språket är flytande och korrekt. Endast enstaka korrekturfel har upptäckts: i meningen ”DŽ₃ fiksavęs daugelio veiksmažodžių kirčiavimo gretybių” (s. 31) borde daugelio ersättas med daugelį eller gretybių med gretybes; meningen ”Tai apsunkina aiškinantis tokių veiksmažodžių priesaginio kirčiavimo priežastis” (s. 76) är oklar – har något kanske utelämnats? NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 211 Som ett av den unge forskarens första arbeten gör boken ett gott intryck och låter oss hoppas på fler ingående och noggranna undersökningar av litauiskans ordaccent. Aldona Paulauskienė. Lietuvių kalbos kultūra (Kaunas: Technologija, 2000, 256 p.). Autorė pratarmėje rašo, kad ši knyga „leidžiama ne kaip įprastas vadovėlis, o kaip populiariai parašyta monografija“ (p. 7) ir „gali būti vadinama ir originaliu socialinės lingvistikos darbu“ (p. 8). Vis dėlto knyga visų pirma skiriama studentams (p. 7), todėl šioje apžvalgoje plačiau neaptariama. Utgåvor av äldre skrifter Även under svåra tider fortsatte utgivningen av äldre litauiska skrifter, om än inte utan avbrott. Organisatör för arbetet var Vytautas Ambrazas; hans namn nämns också i förorden till båda utgåvorna som kom ut år 2000. Först utkom den bok som Guido Michelinis hade förberett, Martyno Mažvydas skrifter och deras källor (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, 731[1] s.). Bokens titelsidor är vilseledande: den är inte något författarverk, exempelvis en monografi om Mažvydas skrifter och deras källor – den innehåller faksimilutgåvor av Mažvydas verk och deras original. Michelinis är bokens sammanställare eller utgivare och redaktör; hans penna står bakom inledningsartikeln (s. 8–18), de textkritiska anmärkningarna, förteckningen över Mažvydas texter ordnad efter deras första rader (s. 715–725), förteckningen över använda källor (s. 726–729) och den utvalda bibliografin (s. 729–730). Boken innehåller alla Mažvydas verk: katekesen (s. 61–139), återgiven efter exemplaret vid universitetet i Toruń; Giesme S. Ambraßejaus (s. 141–153), återgiven efter exemplaret i Kórnikbiblioteket; Forma Chriksitima (s. 155–196), återgiven efter exemplaret vid universitetet i Toruń; Paraphrasis (s. 197–210), återgiven efter exemplaret vid universitetet i Uppsala, samt Gesmes Chriksčioniskas (s. 211–654), återgiven efter J. Gerulis bok från 1923, Mosvid. Die ältesten litauischen Sprachdenkmäler bis zum Jahre 1570 (Heidelberg: Winter). Dessutom har fotokopior av Mažvydas brev från arkivet i Berlin lagts till i slutet av utgåvan (s. 655–693). För första gången återges källorna i boken tillsammans med samtliga litauiska texter. När sammanställaren valde ut dem utgick han från tidigare undersökningar av Chr. Stang, P. U. Dini, D. Pociūtė och J. Trilupaitienė, och kontrollerade och preciserade dem vid behov. Undersökningarna av melodiken i Mažvydas sångbok och fastställandet av källorna till sångernas melodier är främst Michelinis förtjänst. Eftersom exemplaret av Mažvydas katekes vid universitetet i Toruń nyligen har publicerats som faksimil och fortfarande är lättillgängligt för alla, hade det varit mer korrekt att i denna utgåva publicera ett annat exemplar, det i Vilnius, vars utgåva från 1974 håller sämre kvalitet. I bokens inledning, på litauiska, tyska (s. 19–31; översatt av Saskia Drude) och engelska (s. 32–43; översatt av Jonas Steponaitis), ägnas det mesta utrymmet åt Mažvydas sångbok. Dess innehåll och uppbyggnad behandlas, frågan om utgivarens roll dryftas och textkällorna samt sångmelodiernas ursprung anges. Texten är ganska snårigt skriven och upprepningar har inte kunnat undvikas. Här sammanfattas artiklar som författaren publicerade i vetenskapliga tidskrifter 1997–1999, även om det också förekommer nya påståenden och slutsatser. I inledningen behandlas och värderas tidigare forskare av Mažvydas arv kortfattat och kritiskt. Jono Palionis ingående studie ”Martyno Mažvydas ortografi” (s. 44–60), skriven särskilt för denna utgåva, gör boken värdefullare och lägger grunden för fortsatt språkvetenskaplig forskning om Mažvydas skrifter. Faksimilutgåvorna av Mažvydas verk i boken bygger på fotografier från förlaget „Baltų lankų“, vilka användes i dess bok Martynas Mažvydas. Katekizmas ir kiti raštai., utgiven 1993. 212 | ARTŪRAS JUDŽENTIS I den nya utgåvan har fotografierna förminskats något, vilket gör att mindre eller skadad text (till exempel i katekesen och hymnen S. Ambraziejaus) är svår att läsa. Faksimilerna av titelsidorna har däremot förstorats i utgåvan, vilket också innebär ett avsteg från originalet. Utgivarens återgivning av översättningsoriginalen använder dagens latinska bokstäver; i andra fall har stavningen moderniserats. Vid transkriberingen av originalen (åtminstone de polska) har misstag inte kunnat undvikas. I boken Druki mazurskie XVI w., som S. Rospond sammanställde utifrån 1948 års nytryck, uppstod till exempel följande fel vid transkriberingen av J. Seklucianos katekes från 1545: i stället för zlonkov står zlonkov (s. 77); efter ordet Cwartha saknas en punkt (s. 78); i stället för Siodmy borde det stå Syodmy (s. 79); i stället för Dziewiąt. borde det stå Dziewiąte. (s. 80); i stället för den arabiska siffran 1 borde det stå j (s. 81); det omvända snedstrecket \ mellan orden wszechmogącego och stworzyciela har utelämnats (ibid.); i stället för Trzecy borde det stå Trzeczy (ibid.); i stället för Syodmi. borde det stå Syodmy. (s. 82); i stället för Wierzę – wierzę (ibid., två gånger) har versnumreringen i bönen Oicže nasz flyttats; i dess tredje vers saknas två omvända snedstreck (s. 83); samma slags streck har utelämnats mellan orden bożego och pod (s. 85); ett nytt stycke borde ha börjat med orden To jest \ o ciele (ibid.); efter ordet Christusa saknas ett mellanslag (ibid.); i stället för novy borde det stå nowy (s. 87); i stället för bysciekol iek borde det stå bysciekolwiek (s. 89); i stället för Nieczyn borde det stå Nieczyn (s. 101). Dessa fel väcker tvivel även om noggrannheten i transkriberingen av de andra återgivna originalen – de latinska och tyska. När Mažvydas originaltexter eller deras faksimiler har varit tillgängliga för utgivaren skulle en fotografisk återgivning bara ha ökat texternas tillförlitlighet och bokens värde. Varför passade man till exempel inte på att trycka en faksimil av god kvalitet av J. Seklucianos katekes, som nyligen återfanns på Litauens vetenskapsakademis bibliotek (för övrigt samma exemplar vars fotokopior S. Rospond publicerade 1948)? I kommentarerna till fotokopiorna rättar utgivaren tryckfel och förklarar svårlästa textställen (jfr s. 68). Sådana kommentarer är få. En genomgång av kommentarerna till Mažvydas katekes väckte tvivel om vissa rättelser och rekonstruktioner. I några kommentarer har andra former av ett rättat eller förklarat ord skrivits inom parentes: kragis i MK 184 har rättats till kraugis, och bredvid står (= kraughis) (s. 78); på liknande sätt förklaras det svårlästa fallet i MK 2510–11 som schwentagi, med (= schwentaghi) tillagt bredvid (s. 85); flad i MK 2118 har rättats till siad, med (= sėdi) tillagt bredvid (s. 81); fauweta i MK 3014 förklaras som sau weta, med (= wieta) tillagt (s. 90); ij ftai tima i MK 3122–23 har rättats till ijstatitima, med (= ijstatitima) tillagt bredvid (s. 91). Vad betyder formerna inom parentes? Är det rättelser av rättelser? I sin studie som trycks i denna bok konstaterade Palionis att Mažvydas inte bara markerade j/j på sju olika sätt, utan att ”fördelningen av de grafem och grafemkombinationer (digrafer) som betecknade dem var ojämn i olika utgåvor” (s. 49). Dessutom står det där att ”i MK betecknades j oftare med grafemen j, g och digrafen ij”. Därför saknar rättelserna schwentagi = schwentaghi och kraugis = kraughis grund. Även rättelsen av formen weta till wieta är tvivelaktig: bokstaven e ”betecknade ofta, särskilt i MK, även diftongen [ie]” (s. 46). Än mindre är rättelsen siad = sėdi berättigad, eftersom fonemet /ė/ ”inte markeras grafiskt i Mažvydas tidigaste skrifter (MK, GA)” (s. 46). I kommentarerna transkriberas Mažvydas digraf ij också som ij: till exempel återges fallet i MK 283–4 som presiprawijges (s. 88), inte som presiprawyges. Däremot återges samma digraf ij (från samma tryckeri) konsekvent med bokstaven y i transkriptionen av den polska källan som trycks bredvid fotokopian (jfr till exempel transkriptionerna av orden Ktorzij, thijm, godnij och så vidare på samma sida). Även utgivarens kommentarer innehåller fel: glauſti i MK 106 har felaktigt rättats till klausyti (med y) (s. 71); om fallet i MK 2513 står det felaktigt att ”accenttecknet efter testament saknas” (det ska stå: efter NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 213 testamen) (s. 85); žadžius i MK 288 har felaktigt rättats till žodžius tus (med o i stället för a) (s. 88); Schwetąje i MK 454 har felaktigt rättats till Schwetąje (med a i stället för ą) (s. 105). Beskrivningarna av de omtryckta texternas förhållande till originalen saknar en välgrundad mångfald av formuleringar under fotografierna, jfr: ordagrann översättning, i huvudsak ordagrann översättning, till största delen ordagrann översättning, nästan ordagrann översättning, inte helt ordagrann översättning; fritt översatt, friare översättning, tämligen fri översättning, delvis fri översättning, ungefärlig översättning; fri bearbetning, fri översättning-bearbetning. Betecknar de alla olika slags förhållanden mellan översättningen och dess källor? I slutet av boken finns en förteckning över Mažvydas texter ordnad efter inledningsraderna. Den skiljer sig från Dainora Pociūtės liknande sammanställda ”Förteckning över kyrkliga hymner i Preussiska Litauen under 1500–1600-talen” (se Pociūtė, D. 1995: XVI–XVII a. protestantų bažnytinės giesmės, Vilnius: Pradai, 147–178) genom att den också omfattar delar av mässans psalmodi, som Pociūtė inte betraktar som självständiga hymner; dessutom ges en kort beskrivning av förhållandet mellan varje hymns original och översättning. För övrigt överensstämmer dessa beskrivningar inte helt med motsvarande kommentarer till faksimilerna. Boken har getts ut med medel från Statliga kommissionen för det litauiska språket vid Republiken Litauens Seimas (formgivare Alfonsas Žvilius). Det är verkligen en värdefull baltistisk utgåva. Den ersätter utgåvan Martynas Mažvydas. Katekizmas ir kiti raštai (Vilnius: Baltos lankos, 1993), men kan inte ersätta 1974 års utgåva Martynas Mažvydas. Pirmoji lietuviška knyga (Vilnius: Vaga). J. Gerulis utgåva Mažvydas. Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams (Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys, 1922) och dess Heidelbergutgåva från 1923 har, åtminstone tills de i Königsberg förvarade Gesmes Chriks<em>cz</em>oniskas återfinns, värdet av en primärkälla. Mik alojaus Daukšos 1599 metų Postilė ir jos šaltiniai. Utgåvan sammanställdes av Jonas Palionis (Vilnius: Baltos lankos, 2000, 1331[5] s.). Utgåvan inleds med ett litauiskt (s. 7–8) och ett tyskt (s. 9–10) förord, följt av en lista över förkortningar (s. 11–12) och den inledande artikeln ”1599 års postilla och dess utgåvor” (s. 13–22). Därefter följer ”Textkritiska kommentarer” (s. 23–35). Från sidan 36 börjar den parallella faksimilåtergivningen av översättningen och dess originaltext. Glädjen över den nya vetenskapliga utgåvan av Daukšas postilla överskuggas snart av besvikelsen över dess dåliga tryckkvalitet. Denna utgåva av postillan grundar sig på det exemplar som tillhörde Otonas Praniauskas och förvaras på Litauens nationalbibliotek Martynas Mažvydas. När postillan gavs ut 1926 användes detta exemplar som hjälpmedel: endast några blad och den sista sidan av ”Felskrivningarna” fotograferades på nytt från det. De båda utgåvorna bygger alltså på olika exemplar av översättningen. Enligt Palionis är Simonas Stanevičius exemplar det bäst bevarade och mest fullständiga i Litauen (jfr s. 1), vilket med fog väcker frågan varför just detta exemplar inte valdes som grund för den nya utgåvan – hade tryckkvaliteten kanske varit bättre? Man kan bara spekulera i om detta förhindrades av de understrykningar och rättelser som Simonas Stanevičius lämnat i boken (s. 7). En jämförelse mellan den nya utgåvan och 1926 års utgåva (Daukšos Postilė. Fotografuotinis leidimas, Kaunas: Lietuvos universiteto leidinys) visar att kvaliteten på de båda i bästa fall är likvärdig (trots att de skiljs åt av tre kvarts sekel!). Detta framgår särskilt tydligt vid en jämförelse av sidorna 279–280 och 620–621, som i båda utgåvorna tryckts om från samma original: av de fyra sidorna är det bara den första som förefaller vara bättre tryckt i den nya utgåvan; de tre sistnämnda är tydligare i 1926 års bok. Jämför även några andra ställen i de båda utgåvorna: i frasen už tą didį susimilimą io 549 syns alla nasalbokstäver i den äldre utgåvan, medan de i den nya bara syns i ordet didį; i den nya utgåvan syns diakriten över bokstaven e i ordet bedrinikais inte alls6₁₆; i ordet kantrumas9₂₇ är den första bokstaven k inte längre läsbar, och så vidare. 214 | ARTŪRAS JUDŽENTIS Daukša översatte postillan troligen från den andra upplagan av Wujeks Mažosios katalikų postilės, medan han slutredigerade översättningen med stöd av dess tredje upplaga – denna slutsats bygger på en jämförelse av verkens struktur, innehåll och textuella avvikelser (s. 17–20). Med utgångspunkt i denna slutsats återges i boken, vid sidan av översättningen, den polska texten till postillans tredje upplaga i fotokopierad form, hämtad från en mikrofilm som Wojciech Smoczyński skaffade åt Institutet för litauiska språket från Jagiellonska universitetsbiblioteket i Kraków. Den polska originaltexten är tyvärr av dålig kvalitet i denna utgåva och på många ställen helt oläslig (jfr exempelvis s. 133 (43), 293 (131): bokstäverna är ”utsmetade”, saknar mittstreck och har otydliga diakritiska tecken). Det är helt obegripligt varför man inte använde de originalexemplar som finns på Vilnius universitetsbibliotek (tack till Jurgis Pakeris för att ha uppmärksammat mig på dem): det andra exemplaret ur Jurgis Lebedys samling, av god kvalitet trots vissa defekter, förvaras i lituanistikens läsesal (signum 25 SK-15); den tredje upplagan, som för närvarande restaureras och alltså kanske är söndertagen och lätt att fotografera (signum II 5343); och den nyligen restaurerade fjärde upplagan, som förvaras i avdelningen för sällsynta tryck (signum II 1658). De skulle ha underlättat redaktörens och förlagets arbete, och tryckkvaliteten skulle sannolikt ha varit ojämförligt bättre. Redaktören har delat upp texten till det polska originalet i sidor efter den litauiska texten. En sådan uppdelning kan, på grund av skillnader mellan språkens grammatiska struktur och ordförråd eller en friare översättning, bara vara ungefärlig. I vissa fall kan den ifrågasättas; exempelvis har det demonstrativa pronomenet försvunnit vid övergången mellan sidorna 245 och 246 (troligen to). Hade det inte varit enklare att låta raderna vara odelade, skriva ut hela den sista raden i slutet av sidan och upprepa den i början av nästa sida? I slutet av den inledande artikeln tar Palionis upp frågan om vem som översatte postillan. Följande slutsats av honom är värd att uppmärksamma: ”när man läser DP-texten och jämför den med originalet märker man att vissa ställen faktiskt skiljer sig avsevärt från det i fråga om vissa språkliga särdrag” (s. 21). I avsnittet ”Textkritiska kommentarer” anger redaktören de mer påtagliga skillnaderna mellan Daukšas översättning och de tre originalupplagorna: ställen som översättaren har utelämnat eller lagt till samt översättningsfel. Skillnaderna redovisas i den ordning de förekommer i texten, utan någon särskild sortering. En del av dem är viktiga för att fastställa vilket original (vilken upplaga) översättningen bygger på, medan andra endast återspeglar översättningstekniken (jfr anmärkningarna 12, 40, 54, 72, 76, 92 och några andra). I avsnittet ”Errata” (s. 1304–1331) trycks ”tydligare översättar- eller tryckfel”. När Palionis sammanställde listan över rättelser utgick han, som han själv uppger, från Eduardo Volters rättelser. Vissa rättelser utelämnades, medan Volters lista å andra sidan kompletterades med rättelser av fel på sidorna 457–630 som saknades där. I listan rättas inte bara fel i faksimilen av översättningen i denna utgåva, utan även fel i 1926 års utgåva (de har markerats med asterisker). Listan omfattar inte de rättelser som Daukša själv noterade under rubriken ”Paklydimus teip pataisik”. De har inte heller återgetts fotografiskt, vilket innebär att de helt har utelämnats i den nya utgåvan: läsaren får återigen leta fram 1926 års utgåva, där den nämnda listan upptar fem sidor. För övrigt finns det också intressanta dialektologiska anmärkningar i den listan. I förkortningslistan (s. 11) sticker några misstag i ögonen: förklaringarna till förkortningarna adj. och conj. stämmer inte. Man kan inte annat än instämma med redaktören i att översättningens språk ännu behöver undersökas grundligt och allsidigt. Det är just sådana vetenskapliga utgåvor av översättningar som lägger grunden för denna forskning. Den granskade utgåvan motsvarar tyvärr inte de förväntningar man hade på den. Kritiska utgåvor av äldre skrifter används i årtionden och bör därför förberedas med största omsorg och noggrannhet. Vid bokpresentationen beklagade sig både redaktören och förlagsledningen över bristen på tid och pengar som kulturministeriet anslagit till utgåvan – kanske hundratusen litas. Ändå verkar det som om det som framför allt saknas inom denna del av vår förlagsverksamhet är helt enkelt ansvarskänsla. NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA | 215 Samlade skrifter Under de år som översikten omfattar utkom relativt många vetenskapliga utgåvor av vårt språkvetenskapliga arv. De tycks på sätt och vis ha kompenserat för bristen på nya grundläggande forskningsarbeten. Det rör sig om akademikern Kazio Ulvydas samlingsvolym Lietuvių kalbos prieveiksmiai (redigerad av Elena Valiulytė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, XXXIII+463[1] s.) och Jono Kazlausko Rinktiniai raštai (I. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Faksimilutgåva. Förberedd för tryck av Albertas Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, XXIV+414[2] s.; II. Straipsniai, recenzijos, kalbos kultūra… sammanställd och förberedd för tryck av Albertas Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, 324 s.). Dessa utgåvor erbjuder ett lämpligt underlag för att diskutera vissa allmänna frågor om sammanställning och redigering av publikationer av detta slag; därför behandlas de båda växelvis, utifrån de teman som tas upp. Principerna för sammanställningen av de aktuella utgåvorna skiljer sig åt. I Jono Kazlauskas samlingsvolym ingår i stort sett alla hans vetenskapliga arbeten och andra arbeten av vetenskapligt värde, medan Kazio Ulvydas volym omfattar artiklar och studier om adverb och adverbialisering. Det tematiska urval som tillämpats i den senare boken motiverar exempelvis omtrycket av ett helt kapitel ur den akademiska Lietuvių kalbos gramatikos andra band och av den helt nyligen publicerade studien ”Nekaitomosios kalbos dalys pirmosiose lietuvių kalbos gramatikose”. Detta utgör långt ifrån hela Ulvydas vetenskapliga arv. Hans många artiklar om frågor rörande språkvård skulle kunna bilda en separat bok, som ett slags fortsättning på denna. Gemensamt för båda utgåvorna är att de inte innehåller några nya arbeten publicerade från manuskript. Båda böckerna inleds, som sig bör, med introducerande artiklar som översiktligt behandlar våra språkvetenskapliga klassikers liv och verk. Inledningarna har skrivits av deras elever, som själva är välkända lingvister och auktoriteter inom sina forskningsområden: till Ulvydas bok av Vytautas Ambrazas och Elena Valiulytė, och till Kazlauskas bok av Aleksas Girdenis och Albertas Rosinas. De inledande artiklarna nöjer sig inte med en enkel översikt över Ulvydas eller Kazlauskas arbeten, utan belyser de teoretiska grunderna för deras forskning och deras forskningsmetodik samt ger korta men träffande värderingar av deras verk. Om den Lietuvių kalbos gramatiką som Ulvydas redigerade sägs exempelvis: ”Det är inte en teori om beskrivningen av den grammatiska strukturen, utan den konsekventa genomgången av de grammatiska företeelsernas mångfald som gör verket till en solid grundval både för språkets normering och för fortsatt forskning” (s. XXVI). Sådana bedömningar, som forskare vars betydelse erkänts med ett visst tidsperspektiv gör i båda böckerna, är i sig intressanta och värdefulla, eftersom de belyser den fortsatta utvecklingen av vår språkvetenskap. De inledande artiklarna i de granskade utgåvorna skiljer sig också väsentligt åt, vilket beror på författarnas olika synsätt. Skildringen av Ulvydas liv nöjer sig inte med fakta och årtal, utan försöker också fånga den framstående lingvistens personlighet; han ihågkoms som lärare och kollega, kulturpersonlighet och samhällsaktör (jfr särskilt s. XXIV–XXV). Detta perspektiv avspeglas även i fotografierna (s. XII–XXIII), där vi ser Ulvydas tillsammans med vetenskapliga vänner och kolleger, med familjen och eleverna, vid skrivbordet och på fritiden. I Kazlauskas bok finns däremot nästan ingenting om den avlidnes privatliv, sätt att umgås eller karaktärsdrag – artikelns författare har tydligt hållit isär dessa frågor från hans vetenskapliga och offentliga liv och medvetet avstått från att behandla dem. I den här boken saknade jag verkligen fotografier av Kazlauskas på universitetet, tillsammans med studenter och under veckosluten … De fina familjefotografierna och porträtten på titelsidorna hamnar i skuggan av fotokopiorna av intyg och examensbevis (hela sju stycken!) samt bilderna av monument och minnestavlor. Redaktörerna följde likartade principer för redigeringen av de texter som trycktes om. I Ulvydas samlingsvolym återges texterna som skanningar (bokens text förbereddes för tryck av förlaget vid Institutet för litauiska språket); i dem rättades ”upptäckta korrekturfel eller uppenbara misstag, liksom 216 | ARTŪRAS JUDŽENTIS någon enstaka redaktionell småsak. Endast några få stavningsfrågor har standardiserats med hänsyn till ändringarna i ”Lietuvių kalbos rašyboje ir skyryboje (1992)” – står det i förordet (s. V). Kazlauskas monografi Lietuvių kalbos istorinė gramatika har i den första skriftvolymen återgivits fotografiskt; redaktörens hand märks inte i återtrycket. I den andra volymen har artiklar, recensioner och publicistiska texter satts om och redigerats av utgivaren: som det står i förordet (II, s. 5), ”har här och där upptäckta korrekturfel och namnen på författare som nämns i texterna rättats”. De redigeringsprinciper som volymernas utgivare anger väcker inga större betänkligheter. Har de följts konsekvent? För att besvara frågan läste jag noggrant igenom och jämförde med originalen några artiklar ur varje utgåva. Ur Ulvydas bok valde jag ”Dėl vienaskaitos galininko prieveiksmėjimo dabartinėje lietuvių kalboje” (s. 203–214) och ”Daugiskaitos įnagininko kilmės prieveiksmių semantikos bruožai” (s. 253–267); ur Kazlauskas valde jag artiklarna ”Dėl kuršių vardo etimologijos” (s. 148–152), ”Baltų kalbų pakitimų santykinės chronologijos nustatymo galimybės ir ribos” (s. 174–178), ”О месте возвратной морфемы и ее ударении в литовском языке” (s. 127–133) och recensionerna av dessa verk: Chr. S. Stang. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen (s. 246–261); I. Duridanov, Thrakisch-Dakische Studien (s. 289–291); Baltų ir slavų kalbų ryšiai (s. 291–294). Det bör genast sägas att få fel har lämnats kvar i den sistnämnda boken, där de komplicerade texterna sattes om. Ändå finns det fel och andra tveksamma saker i båda utgåvorna. När det gäller stavningen skriver Valiulytė ganska konsekvent skära och dess avledningar med j i stammen i stället för į (s. 207, 262 och på andra ställen); i stället för sådär skrivs orden så där var för sig (s. 207, 208, 212, 255, 256 och på andra ställen); i stället för då-och-då skrivs då och då (s. 264). Ett stavfel har rättats: utelämnas > utelämnas (s. 265); exemplet med händerna är tryckt i kursiv (s. 260). Ändå har enstaka småsaker inte rättats: i stället för verbalt led i en sammansättning ska det stå verbalt led i en sammansättning (s. 265); i stället för i de tåliga – i de tåliga buskagen (s. 263); exemplet busungarna borde vara tryckt i kursiv (s. 265). I exemplet med vilja (s. 261) står diakritikens placering fortfarande oförändrad. I Kazlauskas bok har stavningen av de ryska orden suffixal (s. 129) och spridning (s. 130) rättats. I de granskade texterna, och förmodligen i hela volymen, har Rosinas ord skära, skrivna enligt den tidigare stavningen (s. 149, 150, 294), liksom dess avledningar och ortnamn med motsvarande stam, lämnats kvar; kanske har överallt (s. 251, 256, 260) lämnats skrivet som två ord; formerna av adjektivet ålderdomlig har lämnats utan j (s. 252, 256, 257, 258 och på andra ställen); det skrivs som ett ord: alltför mycket (s. 292). Bland interpunktionsfrågorna har kommat före och efter jämförande uttryck med konjunktionerna kaip, negu (s. 204, 208, 209, 212, 254, 255 och på andra ställen) samt uppräkningar och uttryck som markerar exempel med kaip (s. 208, 209, 213, 254, 265, 266 och på andra ställen) konsekvent tagits bort i boken Lietuvių kalbos prieveiksmiai. Ett likadant uttryck (s. 265) har dock fortfarande avskilts: be tokių <…> lyčių, kaip akim aktais <…>. Enligt de nya interpunktionsreglerna behövs inget komma mellan konjunktionen och parentetiskt inskott efter contraire i meningen <…> laiko prieveiksmiai <…> linksnio reikšmės nė kiek nesustiprina, o, priešingai, ją dar nustelbia <…> (s. 208); uttrycket apskritai paėmus bör inte heller betraktas som ett inskott och avskiljas med kommatecken i meningen Panagrinėję įnagininko linksnio, apskritai paėmus, ir atskirų jo rūšių santykį su prieveiksmiais <…> (s. 266). I Kazlauskas skrifter har också en del interpunktionsfrågor rättats: citationstecken har satts efter titeln ”Literatūra ir kalba” (s. 249), saknade kommatecken har lagts till i slutet av en bisats efter ordet lie kana (s. 128) och mellan samordnade satsled efter esti (12 k.) (s. 260). Följande interpunktionsfall i Kazlauskas granskade texter har fortfarande inte rättats: ordet matyt har fortfarande avskilts på båda sidor trots att det i meningen fungerar som predikat, inte som inskott (s. 253); på samma NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 217 sida lämnades inskottet priešingai oavskilt; ett onödigt komma finns efter uttrycket dėl lingvistinės analizės netobulumo (s. 289), efter ordet būtent (s. 293), före jämförelseuttrycket negu J. Pokornas (s. 294) och före den adverbiala konstruktionen remiantis tuo metodu (s. 178). I denna bok har inte heller några språkvårdsrelaterat tveksamma formuleringar rättats: enligt dagens språkbruk bör ackusativ efter ett negerande verb ersättas med genitiv (jfr neturi ką nors bendra, s. 151); i uttrycket Kaip nežiūrėtum (s. 258) bör verbets prefix bytas ut; konstruktionen prieita įdomių reikšmingų išvadų bör rättas (s. 293). Ett problem med många liknande utgåvor är redigeringen av hänvisningar och citat. I återutgivna verk förekommer det att författarna citerar eller bara hänvisar till andra publikationer felaktigt. Jag menar att sådana fel måste rättas, om inte i texten så åtminstone i noterna, eftersom de annars fortsätter att vilseleda forskare som använder de återutgivna arbetena. Vem, om inte redaktören, bör utföra detta krävande men viktiga arbete? Tyvärr har just dessa typer av fel lämnats kvar i stor omfattning i båda de granskade böckerna. I Ulvydas bok har skanas inte rättats till skanās (s. 210, not 16 och s. 274, not 7), Litauisches till Litauisches (s. 210, not 15), Delbruck till Delbrück (s. 263, not 6). I citatet ur Būgas verk borde det stå *vakar i stället för vakar (s. 210); dessutom har den felaktiga sidhänvisningen i hänvisningen till Vinogradovs verk inte rättats (s. 207): i stället för 308–381 borde det stå 380–381. Numera kan brist på tecken inte längre användas som ursäkt när original citeras; ändå saknas tecknet ^ över i i exemplet šuorit, hämtat från Endzelýns (s. 208); i citatet från Rygiškių Jonas (s. 209) har två accenttecken inte återställts (och tre utelämnade ord har inte markerats); särskilt många avvikelser finns i Ulvydas citerade Donelaitis-exempel (hämtade ur Fraenkels bok; s. 214): här saknas inte bara diakritiska tecken, utan originalets stavning har också ändrats; Otrębskis verk har likaså citerats endast ungefärligt (s. 204): avvikelser från originalet förekommer i sju ord. Ulvydas sätt att utforma fotnoterna är inte enhetligt: i noterna till samma artikel av Šapira (s. 204 och 205) anges tidskriftens nummer i det ena fallet med romerska, i det andra med arabiska siffror; i den senare noten saknas dessutom ett mellanrum efter nummerförkortningen. Även hänvisningarna i Kazlauskas bok har i viss mån rättats: exempelvis har Stavski rättats till Stawski (s. 148). I hänvisningarna, både i texten och i noterna, finns ändå felaktigheter kvar: Vien i stället för Wien; Kraków i stället för Kraków; werden i stället för werden (s. 148); wie ir Bedeutungverwandtschaft har inte rättats till wie ir Bedeutungverwandtschaft (s. 149); förkortningen Lit. et Vb. (s. 150) har inte rättats till Lit. et. Wb.; det felstavade efternamnet Toivoven har inte rättats – det ska vara Toivonen (s. 248); sidhänvisningarna har inte kontrollerats: på sidan 291 borde 7–99 ändras till 7–100; på sidan 293 borde (s. 96 ff.) ändras till (s. 90 ff.). I denna bok har också några större fel i hänvisningarna lämnats orättade: i Kazlauskas recension har ett tryckfel uppstått så att det står att ”ändelsen -as i ackusativ plural av ā-stammen härleder Ch. Stang från *-ās” (s. 256). På den angivna sidan härleder Stang i själva verket ändelsen i fråga från *-āns; att det rör sig om ett tryckfel framgår också av Kazlauskas fortsatta resonemang. På sidan 252 vilseleder den ändrade riktningen på tecknet i uttrycket ”fonologiseringen av det nya ljudet ē- (> ei)” läsaren: det stod ē- (< ei) (s. 252). Sidangivelserna i Kazlauskas recensioner har av utgivaren ordnats i stigande ordning (t.ex. s. 256). Var författarens ordning kanske inte godtycklig? Hur bör en redaktör hantera felaktigheter i exemplen eller i deras återgivning i återutgivna arbeten? Att kontrollera exemplen är en komplicerad uppgift, ofta rentav omöjlig att genomföra. Ändå anser jag att uppenbara fel även i dessa fall bör rättas (åtminstone i noter). Följande exempel i Ulvydas bok har lämnats oförklarade (förklaringarna har troligen fallit bort vid sättningen): padaržinsaliais (efter det saknas till och med ett komma före nästa exempel; s. 264), suskydaïs (även efter det saknas ett komma; s. 265). Det är tveksamt att författaren anger didkūliais som olika exempel intill varandra. 218 | ARTŪRAS JUDŽENTIS och dūtkūliais (betydelsen är densamma för båda; s. 259); på samma ställe anges formerna strimgalviais och strimgalviais med samma betydelse (utan accenttecken); formen kìtandie upprepas två gånger på samma rad (s. 211). Tveksamma är de återställda former som anges intill varandra: anañde, anañdei, anañdiej ir anañdėj (s. 211). Ytterligare en liten anmärkning. Eftersom artiklarna i Ulvydas bok hämtats ur olika publikationer och skrivits vid olika tidpunkter varierar sätten att presentera exemplen och ange deras betydelser (olika typer av citationstecken används osv.). Boken skulle bli mer enhetlig och bekvämare för läsaren om dessa och liknande detaljer normaliserades vid omtryckningen. Ett särskilt diskussionsämne är problemet med att redigera terminologin i vetenskapliga utgåvor av forskararv. I detta avseende går utgivarna av de böcker som diskuteras till väga på olika sätt. Rosinas moderniserar, om än inkonsekvent, vissa av Kazlauskas använda termer: i stället för circumflektinė priegaidė används cirkumflexaccent (s. 255, 256 och på andra ställen), och i stället för izoglosių används isoglosser (s. 290). Däremot har prosodija (s. 246) och kardinalinis kirčio pobūdžio pakitimas (s. 178) lämnats oförändrade. Valiulytė har behållit alla Ulvydos termer, trots att en del av dem i dag framstår som mindre lyckade, jämför: individualiniai dariniai (s. 266), formalines reikšmes silpnėjimą (s. 205), formalinius ypatumai (s. 208), predikatyvinė prieveiksmių vartosena, predikatyviškai vartojamų <...> prieveiksmių (s. 256), predikatyviniai junginiai (s. 265), bendratinė kalba (s. 253). Jag anser att det senare valet är mer godtagbart. Den terminologi och det system som används återspeglar språkvetenskapens utveckling, däribland språkvårdens, författarens ståndpunkter, hans identifiering med den ena eller andra språkvetenskapliga skolan, hans teoretiska ståndpunkters rötter osv. Vid behov kan redaktören förklara föråldrade termer i noter och ange deras moderna motsvarigheter. Vid nytryckningen av de granskade utgåvorna har också ett och annat nytt fel smugit sig in, som inte fanns i tidigare upplagor – något mycket oönskat men svårt att undvika: i Ulvydos bok har det otydliga n i ordet drusčin blivit ett n: druscin (s. 208); där det tidigare stod Rygiškių står nu Rygrškių (s. 253, fotnot 1). På s. 292 i Kazlauskas bok har ett semikolon satts i stället för den punkt som tidigare stod efter ordet ”resultat” i slutet av meningen; Daukšas postils ord kelės, kėlės ir kėles (med hårt l) har i samlingen felaktigt återgivits med l (s. 130); participet har helt i onödan ersatts med den finita formen turi (s. 252, fotnot 19). Det vore önskvärt om redaktörerna vid omtryck av texterna också angav bibliografiska uppgifter för senare utgåvor (om sådana finns) av de verk som citeras eller hänvisas till. Till exempel hade det varit till hjälp om redaktören hade lagt till noter med exakta uppgifter, eller åtminstone hänvisat till motsvarande ställe i den aktuella boken, när Kazlauskas hänvisar till arbeten som han lämnat till tryck men som utkom först senare. Utgivarna av de granskade publikationerna har hanterat sammanfattningarna på främmande språk olika: Rosinas har behållit dem, Valiulytės har utelämnat dem. Jag anser att sammanfattningarna gör publikationerna mer tillgängliga för utländska läsare och dessutom vanligen lyfter fram verkens viktigaste tankar och nyheter; därför stöder jag det första valet – det är meningsfullt att behålla sammanfattningarna. I en vetenskaplig utgåva av språkvetenskapligt forskararv är register – sakregister eller åtminstone ordregister – mycket önskvärda. I detta avseende är Ulvydos bok överlägsen: den innehåller ett register över de adverb som behandlas eller nämns i boken, vilket krävde mycket tid att sammanställa (s. 388–429; Elena Valiulytė sammanställde det med hjälp av sättaren Živilė Mockevičiūtė). Boken innehåller också en gemensam förteckning över källförkortningar, utarbetad av redaktören (s. 361–375), samt Ulvydos bibliografi över perioden 1931–2000 (s. 376–387; sammanställd av Irena Andriukaitienė). Enligt Rosinas uppfattning bör Kazlauskas bibliografi, som ”visar helheten av de arbeten som han (eller tillsammans med andra) publicerat, redigerat och sammanställt” (II, s. 6), utarbetas senare. Jag anser att en sådan bibliografi mycket väl kunde ha tryckts i den granskade boken. Desto mer som mycket av förberedelsearbetet redan har gjorts: den bibliografi som sammanställts av Vincas Urbutis NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 219 ”Bibliografi över Jono Kazlauskas tryckta arbeten” (Baltistica VII (1), 1971, 11–16), och motsvarande band av de bibliografiska registren över Lietuvių kalbotyros har utkommit. På grundval av dessa två böcker, som utkom år 2000, har endast några aspekter av den vetenskapliga utgivningen av språkvetenskapligt forskararv diskuterats. Att sammanställa och redigera sådana publikationer är ett krävande, tidsödande arbete som fordrar sakkunskap, men som också är meningsfullt. Ett nytt fenomen inom litauisk språkvetenskap är Alekso Girdenio samlingsverk Alekso Girdenio samlade Kalbotyros darbai (I: 1962–1974, 420 s.; II: 1975–1987, 416 s., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000). Utgåvan återtrycker artiklar, recensioner, språkvetenskapliga anteckningar och till och med dialoger som tidigare publicerats av en professor som fortfarande är verksam inom forskning och undervisning. Nästan alla artiklar och recensioner publicerades i de prestigefyllda tidskrifterna Kalbotyra och Baltistica, som än i dag är lätta att få tag på. Initiativtagare till utgåvan och huvudredaktör är Danguolė Mikulėnienė. Hon är också ordförande för den statliga kommissionen för litauiska språket, som stödde utgivningen av boken. Författaren har själv sammanställt sina skrifter. Som det står i förordet innehåller utgåvan ”nästan alla språkvetenskapliga arbeten som skrivits under ungefär fyrtio års vetenskaplig verksamhet” (I, s. 11). Texterna har inte bearbetats, detaljerade kommentarer har undvikits och endast ett fåtal ställen har rättats; korta noter eller hänvisningar till senare arbeten har lagts till endast när det varit nödvändigt. Tre band av skrifterna planeras. Eftersom den tredje volymen, som omfattar perioden 1988–2000, ännu inte kunde utkomma år 2000, kommer det också att finnas fler tillfällen att skriva mer om denna utgåva. Artūras Judžentis