Lietuvių kalbos pasyvo raidos bruožai

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLV (2001), 11–38 Drag i utvecklingen av passiv i litauiska Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos institutas, Vilnius Den analytiska passiven uppstod under litauiskans självständiga utveckling, även om förutsättningarna för dess uppkomst måste ha funnits redan i urbaltska. Passivkonstruktionerna är dialektalt differentierade. I väst- och nordlitauiska bildas passiven med kongruerande particip och saknar vanligen agent (även om agentiva genitivformer förekommer till följd av en omanalys i fraser med adnominal genitiv). I öst- och sydlitauiska bildas passiven med hjälp av gamla neutrumformer på *-mo och *-to, ofta i kombination med agentiva genitivformer, t.ex. tévo buvo sakoma ”det sades av fadern”, kiškio bėgta ”det springs av en hare”, dvs. ”(tydligen) har en hare sprungit”. Sådana konstruktioner bygger på gamla nominalmeningar med neutrumspredikat som bevarar den rena *-o-stammen, utan grammatisk kongruens. Neutrumspredikaten (senare neutrumparticip) på *-mo och *-to liknade till betydelsen verbalsubstantiv, och en adnominal genitiv som uttryckte subjektet/agenten kunde fogas till dem på samma sätt som till andra verbalsubstantiv. De possessiva formerna av de litauiska pronomina som används i sådana fraser med neutrumparticip liksom med verbalsubstantiv visar ett nära samband mellan subjektiv och possessiv genitiv. Den utbredda användningen av agentiv (subjektiv) genitiv med neutrum-passivparticip i litauiska grundar sig uppenbarligen på deras gamla nominala betydelse. 1. UPPKOMSTEN AV KATEGORIN DIATES 1.1. Passiven, eller den grammatiska kategorin passiv diates, tycks ha formats under de indoeuropeiska språkens enskilda gruppers självständiga utveckling. I de gamla anatoliska, indo-iranska, grekiska och italiska språken användes verbformer med medial betydelse för att bilda passiv, medan reflexiva verb användes i slaviska och delvis romanska språk. Vid sidan av finita verbformer införlivades particip också i vissa språk (till exempel hettitiska, latin, romanska och germanska)¹. I de baltiska språken finns inga finita verbformer i passiv diates. Passiv diates (passiv) uttrycks här genom perifrastiska konstruktioner med passivparticip på *-mo och *-to, till skillnad från konstruktioner med aktiva particip- 1 Det finns också en motsatt uppfattning, enligt vilken den perifrastiska passiven skulle ha ärvts från det indoeuropeiska urspråket (Costello 1984). Den bygger på att perifrastisk passiv förekommer i många besläktade språk och att dess bildning kan förklaras med den transformationella och tagmemiska metoden. Man försöker till och med föra uttrycket för agenten i perifrastisk passiv med prepositionskonstruktioner tillbaka till det indoeuropeiska urspråket (Costello 1984: 149–150). Denna hypotes är dock svår att förena med passivformernas historia i de indoeuropeiska språken, hjälpverbens utveckling och andra historisk-syntaktiska processer. 12 | VYTAUTAS AMBRAZAS såväl (t.ex.: yra šaikštas – yra šaikęs) som finita verbformer (t.ex.: yra šaukiamas – šaukiama). Det viktigaste särskiljande kännetecknet för diateskategorin är förhållandet mellan den handling (det tillstånd) som uttrycks av verbet och dess subjekt som semantisk kategori, å ena sidan, och satsens subjekt (eller det ord som participet bestämmer), å andra sidan2. Passivformer gör det möjligt att beskriva en handling (ett tillstånd) utan hänsyn till dess subjekt (det sovs här; så står det skrivet3) eller att framhäva dess objekt, som får funktionen som satsens subjekt (Äpplena bars dit); i sådana fall kan handlingens subjekt uttryckas som ett objekt (Äpplena bars dit av fadern). I litauiska passivkonstruktioner kan i vissa fall inte bara ackusativ eller genitiv hos ett direkt objekt, utan även dativ hos ett indirekt objekt med verb som ge, bära dit, befalla och liknande, lyftas fram och uttryckas med satsens subjekts nominativ (se Ambrazas, red. 1997a: 322, Ambrazas, red. 1997b: 278–279). I sådana fall förblir det direkta objektets kasus oförändrat i passivkonstruktionen, t.ex.: Den gnäller som en katt, svansen blir bruten ALS.; haren, änden görs LTR; Vägen visad, färdas han vidare PN (LKŽₓₗ 800); Lewas atimtas waikus WP 217₈ och liknande (Fraenkel 1928: 13–14). 1.2. Litauiska particip, som står i motsats till varandra med avseende på diatesbetydelse, bildar grupperna aktiva och passiva particip. Till de aktiva räknas particip med suffixen -nt och -us, till de passiva particip med suffixen *-mo och *-to. Dessa participformer har ärvts från tiden för det baltiska och indoeuropeiska språkgemenskapen. I dag uttrycker aktiva particip vanligen en egenskap hos den person eller sak som handlar eller befinner sig i ett visst tillstånd, medan de passiva particip som står i motsats till dem uttrycker en egenskap hos den person eller sak som påverkas av någon annan. Motsättningen mellan dessa betydelser framträdde när diateskategorin tog form. Man kan dock skönja dess ansatser redan i skillnaderna i betydelse och användning hos mycket gamla verbala substantiv, ur vilka själva participen utvecklades. I många indoeuropeiska språk användes adjektiv (resp. particip) som bildats av verb med suffixet *-nt redan i de äldsta skriftliga källorna främst för att uttrycka egenskaper som utgår från själva aktören eller den som befinner sig i ett tillstånd (med undantag för hettitiska och sällsynta relikter i indo-iranska språk och latin). Suffixet *-nt har sedan gammalt också använts flitigt för att bilda beteckningar på aktörer (nomina agentis) (jfr tandbeteckningar i många besläktade språk och substantiv som lat. parentes ’föräldrar’, got. frijonds ’vän’ och liknande). Substantiv som bildades av verb med suffixet *-us uttryckte nästan alltid aktörsegenskaper eller beteckningar på aktörer. Det är förståeligt att former med *-us- och *-nt- fick aktiv diatesbetydelse när participssystemet utvecklades. Å andra sidan var formerna av verbala adjektiv med suffixet *-mo sedan gammalt neutrala i förhållande till handlingens subjekt, medan formerna med suffixet *-to, särskilt sådana som bildats av transitiva verb, främst användes för att beskriva inaktiva, handlings- eller pro- 2 Med termen subjekt avses här och i fortsättningen det semantiska subjektet – agenten för den handling som betecknas av verbet eller patienten, percipienten eller bäraren av någon annan egenskap i ett tillstånd. Satsens subjekt definieras utifrån de syntaktiska relationerna mellan satsdelarna (se Ambrazas 1986: 9, 16–18, 23–28; Ambrazas, red. 1997a: 487, 493–494). 3 Jfr: ”passives center around agents, and their fundamental function has to do with the defocusing of agents” (Shibatani 1985: 831); se även Keenan (1986: 243–245), Foley, Van Valin (1986: 301 ff.). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI 13 … föremål som påverkas av processen4. På grund av denna arbetsbetydelse bildade former med *-to, bildade av transitiva verb, en tydlig motsättning till former med *-us, vilka kom att utgöra grunden till passiv, jfr.: viręs: virtas, nešęs: neštas, davęs: duotas. Utanför denna korrelation stod en del former med *-to, bildade av intransitiva verb, t.ex.: báltas (: bá́lti), bìngtas (: bìngti), skýstas (: skýsti), šáltas (: šálti); några av dem skiljer sig från motsvarande verb genom betoningen, jfr.: šìltas: šìlti, rìṁtas / rimtas: rimti, praštas: prašti. Dessa är gamla verbala adjektiv som förblev utanför participssystemet5. Till funktion och betydelse motsvarar de formerna i lettiska, fornpreussiska och andra språk, jfr.: lett. balts, salts, silts, pikts och fornpreuss. skijstan III 127₁₀ – rein ’vacker’ (acc.sg.), ructan- (ructandadan E 690 – suwer[m]ilch), jfr. lit. rūgtas. Litauiska verbala adjektiv med suffixet *-mo har i många fall bevarat sin gamla neutralitet i fråga om diates ända fram till i dag. Endast en del av dem, de som uttryckte egenskaper hos handlingens objekt, införlivades i formernas system för diateskategorin. I västaukštaitiska och samogitiska dialekter bildade maskulina och feminina former av dessa perifrastiska passivkonstruktioner, i motsats till konstruktioner med particip på *-to, jfr. ten uogos buvo skinamos / nuskintos. 1.3. Betydelseskillnader utifrån handlingens relation till subjektet, som är karakteristiska för diateskategorin, kan också iakttas bland andra verbala adjektiv som inte blev particip i litauiskan. Många verbala adjektiv med avledningsändelsen -us uttrycker exempelvis egenskaper hos subjektet och liknar i detta avseende aktiva particip, jfr. kalbūs och kalbantis, sumanūs och sumanantis, lakūs (arklys) och lėkiantis, paslankūs (žmogus) och pašlenkantis, pajėgūs och pajėgiantis, valgūs och valgantis etc. Omvänt betecknar verbala adjektiv med avledningsändelsen -as egenskaper hos handlingens objekt, t.ex.: atviras (jfr. atvėrtas), paláidas (jfr. paleistas), pašklidas (jfr. pasklidęs). Sådana ”diatesbetydelser” är också karakteristiska för vissa avledningssuffix. Verbala adjektiv med suffixet -lus (*-lu) betecknar egenskaper som härrör från subjektets handling eller tillstånd, t.ex.: auglūs ’som växer bra’, kiblūs ’benägen att fastna’, rėklus, taiklūs, patrauklūs, liksom adjektiv med suffixet -las (*-lo), t.ex.: aklas (: akti), dėglas (: dėgti), kūšlas (jfr. lett. kusls ’svag, späd’: kust ’bli svag’). Avledningar med suffixet *-lo med sådana betydelser utvecklades i de slaviska språken till paradigmatiska aktiva preteritparticip (på liknande sätt som litauiska avledningar med suffixet *-us) och bildade en aktiv diates i form av ett perifrastiskt perfekt, vilket senare i ryskan blev ett enkelt preteritum. Avledningar med suffixet -nas (*-no) har däremot i litauiskan resultativ betydelse och har sedan gammalt betecknat egenskaper hos handlingens (tillståndets) objekt, t.ex.: pìlnas: pìlti, kìlnas: kìlti, plónas: plóti, bá́lnas: bá́lti. Några av dem motsvarar till betydelsen avledningar med suffixet *-to, jfr. pìltas, plótas, báltas. Tillsammans med avledningar med suffixet *-to införlivades de i slaviska, germanska och delvis indo-iranska språk i participssystemet som passiva former. Motsättningen utifrån relationen till handlingens (tillståndets) subjekt är således det viktigaste särskiljande kännetecknet för diateskate- 4 Pasak Emilio Benveniste’o (1948: 167), jų pagrindinė funkcija buvo reikšti požymio realizavimą objekte (“l’accomplissement de la notion dans l’objet“). Plg. dar Brugmann(o (1906: 246–248) pateiktus įvairių kalbų *-to formų gretinimus ir išsamiai nušviestą jų virtimą neveikiamaisiais dalyviais italikų kalbose (1895). 5 Skardžius (1943: 319) och Otrębski (1965: 235) betraktade dem som participliknande bildningar eller analogiska bildningar skapade efter particip; motsvarande lettiska bildningar behandlades så av Bergmane (1955: 28). 14 | VYTAUTAS AMBRAZAS gorins särskiljande kännetecken – grundat på de betydelseskillnader i bildningen av verbala nominalformer som ärvts från uråldrig tid. Denna motsättning är oberoende av de verbala nominalformernas (senare participens) syntaktiska funktion i satsen: den är lika karakteristisk för former som fungerar som attribut som för former som fungerar som nominalpredikativ, jfr.: žinanti moteris Kb: žinomas daiktas VRN; ana y(ra) žinanti SKd, KL: visi vagys žinomi PLN; išviręs kiaušinis sukas, žalias – nesusuka ErŽ: sugrūdi bulbas išvirtas ALS; tos bulbės da nelabai išvirusios JRB: manų košikė išvirta ErŽ. 1.4. Skillnader i uttrycket av relationen till handlingens subjekt visar ännu inte att en diateskategori har bildats. Man kan tala om dess existens först när verbala adjektiv med vissa suffix (ordbildningsenheter) blir aktiva och passiva particip (morfologiska enheter), och deras kombinationer med hjälpverb införlivas i verbsystemet som perifrastiska tempusformer, korrelerade med andra verbformer. I litauiskan, liksom i de övriga baltiska språken, utvecklades verbala adjektiv med suffixen *-nt, *-us, *-mo och *-to gradvis och på olika sätt till particip. Först etablerades korrelationen mellan dessa former på grundval av tempusbetydelse (se Ambrazas 1979: 39). Grammaticaliseringen av diatesbetydelser och deras användning i perifrastisk passiv utgör ett senare utvecklingsstadium, som förlöpte olika inte bara i de enskilda baltiska språken utan också i olika litauiska dialekter. 2. PASSIV MED KONGRUERANDE PASSIVA PARTICIP 2.1. Samogiter och västaukštaiter började långt före skriftspråkets uppkomst bilda en perifrastisk passiv med presensparticip (*-mo) och preteritumparticip (*-to) samt hjälpverbet būti. I texter från 1500- och 1600-talen, där dessa dialekters särdrag återspeglas, är den perifrastiska passivens uppbyggnad i många fall oberoende av de främmande källor som författarna använde. 2.2. Sammansatta former med *-mo-particip betecknar oftast en fortgående eller upprepad handling, till exempel: Utan att ge säger de: ”Ni ger inte era tjänare halm” BrB II Moz 5,15 (Man ger inte dina tjänare någon halm LB); ty liksom säden sås på åkern i jorden, så blir också Herrens Guds ord sått i människornas hjärtan BP₁ 209₂₃–₂₅; (De trogna) är hårt betungade av en stor och tung börda, av nöd och bekymmer MT 203a₁₁; Rättfärdighet och frälsning blir inte bara gripna, utan bevaras också av Gud MT 93a₁₂–₁₃ (Rättfärdighet och frälsning blir inte bara gripna, utan bevaras också av Gud); Järn bryts ur jorden och smälts ur sten (ovan: smälts) till koppar BrB Job 28,2 (Järn tar man upp ur jorden och ur stenarna smälter man malm LB). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 15 Sammansatta former med kongruerande *-mo-particip betecknar sällan en konkret handling som pågår i presens i de äldre texterna, till exempel: Min dotter plågas svårt av djävulen VEE 45₂₁ (Mein dochter wird vom teuffel vbel geplaget LB Mt 15,22); Se, även om jag ropar högt, blir jag ändå inte hörd BrB Job 19,7 (Sihe / ob ich schon schrey vber freuel / so werde ich doch nicht erhöret LB); På åkrarna väntar man på svar från dig Job 34,33 (Man wartet der antwort von dir LB). Något oftare betecknar *-mo-particip en konkret handling tillsammans med hjälpverbet i preteritum, till exempel: och en stormvind kom över sjön, och de översköljdes BrB Lk 8,23 (Vnd es kam ein windwürbel auff den see / vnd die wellen vberfielen sie LB); men han hölls bevakad i kammaren BrB Teis 16,12 (Man hielt aber auff jn jnn der kamer LB). Bruket av perifrastiska former med *-mo-particip för att uttrycka en konkret pågående handling är jämförelsevis sällsynt även i de nutida aukštaitiska och samogitiska dialekterna (jfr Slizienė 1974: 86; Ambrazas 1979: 176). Detta visar att korrelationen mellan dem och de enkla tempusformerna ännu inte är fullt etablerad. 2.3. Sammansatta former med passiva particip i preteritum (*-to) betecknar oftast ett resultativt tillstånd som uppkommit genom en tidigare handling. Ända från de första skrifterna har de använts både i generaliserad och i konkret betydelse, t.ex.: Så blev midjaniterna förödmjukade inför Israels barns ögon BrB Teis 8,28 (Also wurden die Midianiter gedemütiget für den kindern Israel LB); Denna plats kallades Gilgal BrB Joz 5,9 (dieselbe stet ward Gilgal gennennet LB); så att även Jesu liv skulle uppenbaras i vår kropp ChNT II Kor 4,10. En mycket bredare användning av passiv med *-to-particip visar att den uppstod tidigare i västlitauiska dialekter än passiv med *-mo-particip. Här står perifrastisk passiv med passiva particip i preteritum i kontrast både till enkla och sammansatta perfektiva former i aktivum. Följande exempel nedtecknade av Aleksas Girdenis (1996) från Tirkšliai-dialekten kan illustrera bruket i samogitiska dialekter: Hur som helst har du blivit köpt, du måste arbeta tills du stupar (112); Hon föddes levande, allt som det skulle, men hon blev strypt, och (modern) fick tolv år för att ha strypt barnet (126); Jag sa att hon hade blivit döpt för länge sedan (123); De säger att det barnet först hade lagts där; senare fördes det till gravarna (125); Alla dessa blommor hade blivit avskurna, men titta, lilla mor, hur de gror! (310). Passivkonstruktionernas struktur är inte helt stabiliserad. Sedan 1500-talet kan variation i hjälpverb iakttas. Förutom de dominerande formerna med būti används ibland även tapti, stotis som hjälpverb, t.ex.: 16 VYTAUTAS AMBRAZAS Den unge mannen... blir övergiven av fru Diewa WP 11112–13; så skapades himlen och jorden BrB I Moz 2,1 (Also ward volendet Himel vnd erden LB); Och han dog och blev begravd Tes 10,5 (Vnd lair starb / vnd ward begraben LB); den arma själen, liksom genomborrad av törnen, blir sargad DP 10042 (nędzna dusza iako cierniem vtrapiona bywa ³W 10162); de döda blir döpta Mž 107–108 (er... Getaufft werde Mch 170). Ibland används dessa hjälpverb också med *-mo-particip, jfr: Jesaus prikelimas... swietui tape szinomas Mž 27918–19; Welino mucziams stoiesi BPI 29616. På liknande sätt förbinds passiva particip (liksom adjektiv) med former av tāpti också i nutida dialekter i västra Litauen, jfr: Juodu abudu tapę nuo staldo velkamu BsV 327; Langas tapę išmuštas KLP. 2.4. I öst- och sydaukštaitiska dialekter har en egentlig passiv med kongruerande maskulina och feminina passiva particip ännu inte utvecklats. Perifrastiska former med *-mo-particip finner vi inte här ännu; de saknas även i lettiskan, medan enstaka belägg i äldre skrifter som återspeglar östaukštaitiska särdrag betingas av de källor som använts. *-to-particip med resultativ betydelse bildar här, i kombination med verbet būti, nominala konstruktioner som inte korrelerar med finita verbformer. I exempelvis meningarna Regėjau, tavo langas buvo atdarytas KB; Svirnas pripiltas kviečių Lp fungerar participen som predikativt predikatsled, på samma sätt som verbala adjektiv (jfr atviras, pilnas); trots att de uttrycker egenskaper hos handlingens objekt kan de inte betraktas som passiva motsvarigheter till preteritums enkla former atidarė, pripylė. 2.5. I konstruktioner med kongruerande passiva particip är handlingens subjekt oftast outtryckt. Detta motsvarar passivens grundläggande funktion – att beskriva en handling utan att framhäva den som utför den. Passivkonstruktioner utan uttryckt subjekt dominerar också i andra indoeuropeiska språk; de är förmodligen de äldsta (jfr Schwyzer 1943; Kurylowicz 1964: 72–73; Shibatani 1998: 137)6. Detta bekräftas också av skillnader i hur subjektet uttrycks. I litauiskan kan, som redan nämnts, subjektet för en passiv participhandling uttryckas med genitiv (s.k. genitivus auctoris). Subjektsgenitiv är belagd i Vedatexterna, avestiskan och tokhariskan, och sporadiskt i grekiska, latin och germanska språk. Å andra sidan dominerar instrumentalis i sanskrit och slaviska språk, dativ i den homeriska grekiskan, och olika prepositionskonstruktioner i senare grekiska och germanska språk7. I senare tiders indoeuropeistiska forskning har man tenderat att betrakta genitiv som ett särskilt arkaiskt sätt att uttrycka subjektet (jfr Haudry 1977: 408; Schmalstieg 6 Sådan passiv är karakteristisk även för andra språkfamiljer och betraktas ur typologisk synvinkel som bas, se Keenan (1986: 247 ff.; 263). 7 För en utförligare redogörelse för hur subjekt uttrycks i passivkonstruktioner i indoeuropeiska språk, se Schwyzer (1943); Schmidt (1963); Jamison (1979; 1981); Luraghi (1986). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 17 1980: 176–178; 1995), och spår av det kan också urskiljas i slaviska prepositionskonstruktioner, till exempel, otъ + GEN. (jfr 3.14). I inget av de indoeuropeiska språken är emellertid subjektets genitiv så etablerad som i litauiskan. 2.6. Litauiska data är särskilt betydelsefulla genom att de övertygande visar sambandet mellan subjektets genitiv i passivkonstruktionen och andra fall av den äldre användningen av denna kasusform. Som bekant har litauiskans personliga och vissa andra pronomen två slags genitivformer i singular: icke-possessiva: manęs, tavęs, savęs, ko, kažko, nieko och possessiva: mano, tavo, savo, kieno, kažkieno, niekieno (Žulys 1969; Ambrazas, red. 1997a: 261–262; Rosinas 1988: 23–24; 169–170). Användningen av dessa former är tydligt åtskild: när pronomenet har objektbetydelse väljs den icke-possessiva formen, medan den possessiva formen används när det betecknar tillhörighet eller hänförande till en viss person (med sällsynta undantag, se Žulys 1969: 170–171). I litauiska konstruktioner med particip på *-to och *-mo används endast possessiva genitivformer av pronomen, t.ex.: Tę mano visi takai išvaikščioti Vš; Katrie mano bus suprašyti, tie bus svečių suole pasodyti LBr 275; Žiurek, tavo didelės kojinės nusipirktos Rm; Apsivilkau savo megztu megztiniu Ktk. Personliga pronomen i icke-possessiv (objekt-)form (*manęs išvaikščioti, *manęs suprašyti, *tavęs nusipirktos) är helt omöjliga i sådana fall. Detta visar att agentens genitiv (genitivus auctoris) har samband med possessiv genitiv (jfr Fraenkel 1928: 95–96) och gör det möjligt att föra den till gruppen adnominala genitivkonstruktioner (se 3.12). 2.7. I vissa fall kan subjektets genitiv helt enkelt ha utvecklats ur en possessiv form. Ernst Fraenkel (1921: 97; 1928: 95) urskilde possessiv genitivs natur i de fall där den förekommer tillsammans med substantiviskt använda passiva particip, t.ex.: pašlovinti tėvo mano, jos mylėtasis, jo mylimąją eller tillsammans med en kombination av substantiv och particip, t.ex.: mano išrinktasis broleli! Don LG 74. Meningar där en genitiv som står intill ett passivt particip förknippas med en kombination av substantiv och particip förekommer i olika dialekter. I meningen Mūsų valgomi burokai tai jau visai sušalo Plm betecknar till exempel genitiven mūsų hela nominalfrasen valgomi burokai. I yttranden av denna typ kan genitiven genom omanalys ha knutits direkt till det passiva participet som uttryck för subjektet till den handling som participet betecknar, jfr: Visą audeklą išščupinėju ir neradau tavo įkištos adatos Kp (se även Ambrazas 1990: 197). Axel Holvoet förklarar på liknande sätt subjektets genitiv i motsvarande adnominala konstruktioner i lettiskan (1994: 132): den tidigare betydelsen av yttrandet mātes adīti cimdi ska ha varit ’modern {stickade vantar}’, senare ’{modern stickade} vantar’, dvs. ’vantar som modern stickade’. Sambandet mellan subjektets genitiv och possessiv genitiv bekräftas också av att handlingens subjekt i lettiska passivkonstruktioner betecknas med possessiva pronomen som kongruerar med de substantiv de bestämmer, t.ex.: dziesmas manas padziedātas, nava manas darinātas ’ordagrant: sånger mina sjungna, inte mina skapade’ (Gāters 1993: 220). Den subjektiva (agentiva) betydelsen hos dessa possessiva pronomen kan förklaras med utgångspunkt i antagandet, 18 | VYTAUTAS AMBRAZAS att de här har ersatt äldre genitivformer, motsvarande den possessiva genitiven i litauiskan och som ibland förekommer i lettiska dialekter8. 2.8. Genitiv i adnominala konstruktioner med passiva particip, särskilt presensparticip, kunde på liknande sätt också få objektsbetydelse, t.ex.: tabako trinamas medelis LEX 70, šiandų varomoji lentelė (stogui dengti) ŠTS, alaus daromas kubilas JNŠ, jfr tes mums sakamassissi Szodis MT BĮ XV, gėlėmis ieškomas Szwinnas (ein Bleywurf) MŽ, 8); mer sällan med preteritparticip (*-to): mėšlo vežti ratai PN. Ett sådant bruk är belagt också i lettiskan, jfr: līnu plūcams (raujams) laiks MEII 405 ’tid då linet rycks upp’, zivju duramais zēberklis MEIV 800 ’harpun som fiskar genomborras med’; līka vesti kumelīni BW 27495 ’hästar som kör den döde’ (se även Ambrazas 1990: 84–85, 92). Dessa konstruktioner, liksom de ovan nämnda subjektiva konstruktionerna, förklaras genom omgruppering av syntaktiska relationer (reanalis): genitiven, som tidigare hörde till det bestämda substantivet (ensamt eller tillsammans med ett adjektiviskt particip), omtolkades som objekt för participets handling. Således avelių {kerpamos žirklės} → {avelių kerpamos} žirklės, jfr avelių žirklės och kerpamos žirklės, liksom lett. mutes {mazgājamais ūdens} → {mutes mazgājamais} ūdens ’vatten som används för att tvätta munnen’, jfr mutes ūdens ’munvatten’ (MEIV 405). Objektets genitiv är, liksom subjektets, här knuten till particip på samma sätt som den sedan gammalt varit knuten till verbalsubstantiv, jfr avelių kirpimas och avelių bliovimas (se 3.11). I vissa fall kan objektets genitiv med passiva particip ha uppkommit i stället för ackusativ och efter mönster av passivkonstruktioner med subjekt i genitiv: Lekia / bėga kaip galvos (galva) pardaužtas KRTN, LKV, MC; Blaškos it dantų gelams DAUKD 168. 2.9. Subjektets (liksom objektets) genitiv med passiva particip förekommer oftast i fraser med attributiv eller appositionell funktion. Detta har också observerats i lettiskan (Porīte 1955: 153–154; Gāters 1993: 295–296). Fraser med passiva particip och subjekt i genitiv kan dock också fungera som predikat, jfr: Brolelių pirktu (žiedeliu) aš nesidžiaugsiu NIEM 7 – Jei žiedelis bernelio pirktas, skandinčia į dugnelį LTR; Čia mano statytas tvartas VRN – Mūs kluonas dā dieduko statytas DGLŠ; Žento baramas eik pro duris, sūnaus baramas lipk ant pečiaus AN – Boba buvo visų barama PN. På liknande sätt fungerar motsvarande lettiska fraser som predikat, t.ex.: laužu pelta tā meitiņa ‘žmonių peikta ta mergina’ (Mūlenbachs 1928: 209); ābelīte vēja lauzta ‘obelaitė vėjo laužta’ (Gāters 1993: 295). Tas šķūnis vēl tēva taisīts ‘ta daržinė dar tėvo statyta’ (Holvoet 1997: 125). 8 Om möjligheten att formerna för den possessiva genitiven *menā, *tevā, *sevā har baltiskt ursprung, se Rosinas (1988: 167–173; 1995: 26); Schmalstieg (1997: 119–120); om deras möjliga samband med de indo-iranska possessiva genitiverna, se Euler (1998: 75). För en motsatt uppfattning – att formerna för den possessiva genitiven bildades senare – se Holvoet (1995: 177); Petit (1999: 215–225) med lit. LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 19 På grundval av fraser av denna typ kan en treledsad passiv ha utvecklats; den är belagd i västliga dialekter av litauiskan, t.ex.: Gal sakysit, kad ir šitos (gėlės) jūsų sodintos? Klm; Kad jis būtų taip visų mylimas, kaip sakai Jablonskis (1957: 319); Rodos, aš daugiau esu jūsų pačių skriaudžiamas Žem 350; Klebonas buvo prieveiktas čigono PL9. Ändå är treledsad passiv med kongruerande passiva particip betydligt ovanligare än tvåledad passiv även i dessa dialekter. Exempel förekommer också i texter från 1500- och 1600-talen som återspeglar särdrag hos de västliga höglandsmålens och samogitiska dialekternas språk: koszna diena ing griekus ir biauribes ibraidinami esme / kartais Welino / kartais pikto szmogaus / kartais musu pacziu kuno BP II 5318–21; szmogus... kirmiu su walgams ira BP II 51116; kosznas ant ko kaip Diewo pawadintas ira / dirbkem BP II 9715; Ir nusidawe / iog Vbagas numire / ir tapa neschtas Angellu ing priegłobsti Abrahámo BP II 1916–8 (och bars bort av änglarna LB Lk 16,22); bei busit muschti uisų Neprietelių BrB III Moz 26,17 (och ni ska bli slagna inför era fiender LB). 2.10. I passivkonstruktioner med vissa passiva particip (särskilt particip av perceptionsverb) kan handlingens subjekt uttryckas i DATIV, t.ex.: Ar tau girdėtas toks vardas? Smn; Ten būsi visiems matomas Žg; Vyrui mažai tėra įkandami grynai moteriški verslai JABL (LKŽV 391); Niekam nesuprantamas daiktas IGN. Dativ med passiva particip har använts på detta sätt sedan de äldsta skrifterna, t.ex.: Dala swieto akims regima 3SD 226–227; szinom umus ira MŽ 10616 (Så är ni, som kristna, oförlösta MCh 168–169); kas iem nūg Adama priegimta ira MŽ 1047 (vad som är medfött hos honom från Adam MCh 166); tas pats Pasauintinis buwa paszytams Wiriausemkungui VEE 1942 (lünger / som var känd för översteprästen LB Jn 18,15) (se även Fraenkel 1928: 126). En sådan subjekt i dativ skiljer sig från genitiv genom att den betecknar en person eller sak i förhållande till vilken ett tillstånd värderas eller beskrivs (jfr ”nyttan av något som händer någon” Jablonskis 1957: 599). Därmed ligger den nära dativ som används med kongruerande adjektiv och adjektiv i neutrum, jfr man aiškus / aišku, visiems svarbūs / svarbu och liknande. Med verbala adjektiv som betecknar lämplighet, möjlighet eller nödvändighet, t.ex.: tinkamas, galimas, reikamas, liksom med nödvändighetsformer som har suffixet -tinas, -a, används endast dativ. Konstruktioner med passiva particip av perceptionsverb har också en modal nyans av möjlighet eller nödvändighet. Denna är karakteristisk även för de flesta lettiska *-mo-particip som förbinds med dativ, jfr Sila zeme man arama BW 5220 ’skogsmarken är plöjbar för mig (= möjlig att plöja)’; kas man bija 9Fler exempel, se Jablonskis (1957: 312–318; 586–588); Ulvydas, red. (1971: 162–167); från standardspråket – Slizienė (1974). 20 | VYTAUTAS AMBRAZAS nerėzdama BW 95,1 ”det som var osynligt för mig” (Endzelīns 1951: §429; Gāters 1993: 125). Det är möjligt att den karakteristiska betydelsen av ändamål och avsikt hos nutida former lade grunden för ett sådant bruk (jfr Brugmann 1911: 558–559). I andra fall blev subjektsdativ vanligare i litauiskan och konkurrerar inte med den vanliga subjektsgenitiven. 2.11. Betydelserna aktör (agent) och medel för handlingen (instrument) är ibland förbundna med varandra. Därför kan fenomen (vanligen naturfenomen) som framkallar vissa tillstånd i konstruktioner med passiva particip uttryckas både med genitiv och instrumental, jfr marken är täckt av snö / snö; staden är omgiven av berg / berg och dylikt (se Senn 1966: 427–428; Paulauskienė 1979: 99; Schmalstieg 1987: 182–183; Sawicki 1991; Šukys 1998: 230–231). Instrumentalen i medelbetydelse generaliserades i vissa språk (indoiranska, slaviska, jfr 2.5) som kasus för agenten i passivkonstruktioner, men i litauiskan fick denna tendens inget fäste och märks endast i fall av metaforiserat bruk, t.ex.: När de kom hem var alla hästarna och vagnen täckta av duvor SL 156 (LKŽXVII 66). Sådana konstruktioner förekommer sporadiskt i äldre skrifter, t.ex.: Nęsa kurie Dwasse Diewa yra wedami VEE 96, Denn welche der geist Gottes treibt Rom 8,14); szidu wiresniss mestas daugiu tukschstancziu smanių apsestas ira WP 9835–36 Instrumentalen för medel används i regel med passiva particip i de fall då den också kan förknippas med motsvarande aktiva particip eller aktiva finita verbformer. 2.12. Förutom genitiv utan preposition uttrycks handlingens subjekt i äldre skrifter även genom konstruktionen nuog(i) + GEN., t.ex.: Luther blev vigd av biskopen DP 20436–37 (Luther byt od biskupá ordinowany3W 21247); jag betraktar det som en skam att bli dömd av er VEE 55–6 (das ich von euch gerichtet werde LB I Kor 4,3); för att han skulle älska den rättfärdige mannen och bli älskad av honom SPI 22326 (v od niego była mylowana); jag blev frestad av fienden – byłem kuszony od nieprzyjacieła SPI 24–25; barnet blir uppfött av prästen WP 46a14; för att bli återupplivade av den helige Ande MT 203a16–17 (vivificentur à Spiritu sancto); när vi blir dömda, blir vi tillrättavisade av Herren MT 13520–21 (Dum judicamur, à Domino corripimur). Sådana prepositionskonstruktioner spreds i äldre skrifter under inflytande från polska och tyska; de är särskilt vanliga i skrifter av författare från östra Litauen (Palionis 1967: 179–180). De har emellertid också en viss grund i själva litauiskan. Prepositionen nuo + GEN. betecknar i andra fall handlingens källa, t.ex.: nuo ko gavai laišką? PG; sulaukiau nuo sūnaus dovanų KtK; nuo kitų girdėjau KtK. Subjektsgenitiven ligger också nära betydelsen av förmedling, t.ex.: siųstas esti angelas Gabriel nog Dewa WP 1157–8, plg.: Yr atsiustos dovanelės nuo jauno bernelio JD 481; LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI 21 härifrån är det bara ett steg till sådana uttryck som Įdant kadais ir nebūtų tarti nog pana Diewa ane szadei WP 491–3. På liknande sätt hänger aktörsbeteckningen samman med betydelsen av handlingens upphov, jfr: nūg Diewa uschgime jra VEE 12,19 (Jn 1,13) – von Gott geboren sind ir essi gimditas / nogi pannas Marias Mž 747–8 (jfr även Fraenkel 1929: 110). Konstruktioner med nuo + GEN. som betecknar subjektet för en passiv participhandling förekommer i dialekter och folklore, till exempel: du ska bli hedrad av människor Ktk; kanske är det här en människa som har slagits ner av åskan KRg; en flicka på en bräda, av bröder och systrar klädd i siden LTR (Auk); här ska du leva älskad av din man KlvD och dylikt (Ulyvdas, red. 1971: 601; LKŽVIII 902; jfr även: stanna kvar, såsom det är bestämt åt dig av Gud! DonAG 37). Motsvarande konstruktioner i lettiskan är också förbundna med användningen av från + GEN. för att beteckna handlingens källa, jfr: piedzimu... no večiem ļautiniem BW 3002 ’jag föddes... av gamla människor’ och Žēli raud sērdienīte no bajāra (variant – GEN. utan preposition: bajāriņa) bildināma BW 5117 ’den faderlösa flickan gråter bittert, uppvaktad av en adelsman (liten adelsman)’ (Endzelīns 1951: § 542; 1971: 435–436; Gāters 1993: 297). Det kan alltså vara så att tyska konstruktioner med von och polska med od även i andra fall har främjat den tendens som märks i litauiska och lettiska att förstärka genitivens betydelse med en preposition (jfr Fraenkel 1928: 96; 1929: 112–113; Gāters 1993: 296–297; Schmalstieg 1999: 24–25). 2.12. Den treledade passiven med kongruerande maskulina och feminina particip och subjektgenitiv är mest karakteristisk för det allmänna skriftspråket. Här påverkas valet av den aktuella satsstrukturen, strävan att lyfta fram handlingens objekt först samtidigt som dess utförare anges, satsens samband med den tidigare kontexten och andra behov vid utformningen av en sammanhängande text. Dessa faktorers betydelse framträder eftersom treledade passivkonstruktioner beskriver samma situation som motsvarande aktiva konstruktioner. Därigenom skiljer sig den treledade passiven från den tvåledade, som har en särskild funktion att eliminera subjektet och ett betydligt bredare användningsområde. 3. PASSIV MED PASSIVA PARTICIP I NEUTRUM 3.1. Passivkonstruktioner med neutrumparticip på *-to- och *-mo-suffixen, vars utbredningsområde omfattar de flesta högaitiska dialekter10, skiljer sig tydligt från de diskuterade konstruktionerna med kongruerande particip vad gäller användningen av subjektets genitiv. Subjektets ge- 10Se Ambrazas (1977: 37) för en kartografisk skiss av dessa konstruktioner baserad på uppgifterna i Lietuvių kalbos atlaso kartoteka. 22 | VYTAUTAS AMBRAZAS nitiv är vanlig och bruklig i dem, och själva konstruktionerna har i många fall särskilda modala nyanser. Subjektets genitiv förekommer särskilt ofta tillsammans med INTRANSITIVA neutrumparticip. Personer – aktörer eller bärare av ett tillstånd – betecknas med possessiva genitivformer av pronomen (a), andra pronomen (b) och substantiv (c): (a) Här sköter jag vallningen, inte du Sb; Vem har bott här? PL; Jag har tjänat mycket Kpč; Kanske har jag också lämnat fotspår här RdN; Du steg upp tidigt Rk; (b) Och han for till marknaden Ktk; De åt här JN; Hur mycket har vi sprungit där? Ds; De säger att de stal DGL; (c) Fadern letar svamp i den där björkdungen JNš; Där systern for iväg, bestrött med ruta-blommor, där red bröderna bredvid ALVT; Vid elden dansade ungdomarna kring eldflamman BSO 111. Genitiv av substantiv som betecknar djur (d) eller livlösa föremål (e) förekommer också tillsammans med intransitiva neutrum-passivparticip: (d) Jag såg inte att hönsen satt i ärtlandet VŽnS; Kon gick in i ladan VRN; Hunden har sprungit här PRN, VLK, ŠLČ, Rk; Man ser och vet: haren har dansat DRSK; Här har haren legat, här har räven grävt VLK; Efter att katten vilat gick man hem Ds; (e) Marken torkar och blir torr Ds; Det sägs att man här sov i skogarna BARANAŠ 213; Den lilla grisen gapade; blod rann till och med ur munnen Klt; Där brände man huset Ob; Här har det funnits ett hus Jablonskis (1957: 466); All egendom gick förlorad, men bara bullarna, som han hade gett till tiggaren, blev kvar BM 40 (LKŽVII 497)¹¹. 3.2. Genitiv som betecknar subjektet för ett tillstånd förekommer mycket ofta tillsammans med neutrum-passivparticip av verbet būti: Här finns det nog också svamp Kp; På andra sidan finns det goda betesmarker JNš; Piršelis gick in och såg sig omkring: här finns två flickor Ds; Och vems har det varit där? DBG; Han var där och gick sedan SLM; Det fanns barn i Žirmiai SKP; Förr fanns det svamp där MLT. När ett passivparticip av verbet būti som är förbundet med genitiv fungerar som kopula, får predikatsfyllnaden också en kongruerande genitivform, t.ex.: Han lever fortfarande BM 18; Alla sade: »En god människa«, men han är den siste GMŽ; Det var en blåsig natt Ob. Participet būta, som är förbundet med subjektets genitiv, fungerar som hjälpverb när det står tillsammans med ett annat neutrumparticip: 11 Taigi taisytinas Masayoshi Shibatani (1998: 123–124) aiškinimas, jog lietuvių kalbos beasmenis pasyvas (t. y. pasyvas su bevardės giminės neveikiamaisiais dalyviais) esąs daromas tik su žmones reiškiančiais protagonistais (subjektais), o gyvūnus bei daiktus reiškiančios jų formos čia esančios „negramatiškos“. Iš tikrųjų jos yra tik retesnės. LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 23 Vi hade redan gått till sängs när han kom Kp; Jag hade redan somnat, ser du MlT; Han hade redan hunnit gå in i bärbusken Brž; Han hade redan gått ut ALz, ALN, Mlt, Vlkv med flera; Aneliutė hade redan kommit Vžns. Som hjälpverb tillsammans med neutrumparticip förekommer också de finita formerna av verbet vara, jfr: Här har det tydligen någon gång bott människor Sk; Hararna har ju sprungit iväg till äppelträden Vkš; Och tranorna hade suttit där Sb; Jag hittade honom inte, han hade redan gått ALN; Jag försvann en liten stund, och då hade han redan varit där Ss; Jag hade tjänat i tjugo år Žd; Vi kommer redan att ha åkt Ds; Gå inte, han kommer redan att ha åkt Kp. 3.3. Subjektets genitiv kombineras betydligt mer sällan med transitiva (objektiva) passiva neutrumparticip. I sådana fall har vi treledade passivkonstruktioner, där handlingens objekt uttrycks i nominativ: Mat ir jų laikoma arklys Jablonskis (1957: 587); Vaikų buvo kėpama bulvės Ds; Mūs čia trys eilės apvažiuota VLk; Jos mokėta rublis Ktk; Jo dar nušpirkta arkliukas Vs (LKT 381); Aš eisiu: tę kilpinis mano pastatyta Pš; Jo ir grūzta padaryta, ir vištukai atpudyta Rdm; Jos jaunos turėta geras balsas Mrc; Mūsų svetelių kiaulės ganyta PRNG; Šitas sodas tai mano sodinta Dkk (plg.: Anos (obel ys) gi mano rankom sodintos AD). Liksom i konstruktioner med intransitiva former kan ett transitivt neutrumparticip på *-to ha ett hjälpverb (vanligen i preteritum eller futurum): Jag hade fått en sådan stubbe gjord Ob; Hos mig brukade allt bli gjort, hyvlat, kokat och diskat Rg; Här hade de sått säd Prn; Den hästen kommer han att ha stulit och sålt Kp. 3.4. Konstruktioner med transitiva och intransitiva neutrumparticip är semantiskt närbesläktade genom att båda uttrycker ett tillstånd som följer av en generaliserad handling (med presensparticip) eller en tidigare utförd handling (med preteritumparticip). Konstruktioner med transitiva och intransitiva particip används ofta i samma mening, till exempel: Man satt en stund på stubben, gjorde upp eld och gick sedan vidare PšL; På natten kom tjuvar, ladan bröts upp, saker lastades på vagnen och man for därifrån Jablonskis (1957: 310); Man flög ut ur eken som en liten fågel, och nacken vreds om (ibid.). Konstruktioner med passiva neutrumparticip används inte för att uttrycka en konkret handling som pågår i nutid eller ägde rum i det förflutna. Till exempel betecknar meningen Det hade såtts råg av någon AUK ett sakförhållande som talaren lagt märke till, och skiljer sig därigenom från meningen Människan sådde råg, som betecknar en handling som ägde rum i det förflutna. Konstaterandet av ett tillstånd utgör kärnan i innehållet i meningar med neutrumformer. 24 | VYTAUTAS AMBRAZAS 3.5. Det tillstånd som uttrycks med passiva particip i neutrum kan vara helt opersonligt och inte knutet till något subjekt eller objekt, t.ex.: Taip jau esama JNšk; Žū – jau ir čia ariama Kp; Čia visai nelyta Imb; Iš nakties buvo pašnigta GrŽ (jfr: Buvo šviežiai sniego pašnigta Slk); Tidigare brukade det redan ha slagits hö TrG; Man måste åka långt till städerna för att hämta salt BTG; Man går dit, och då blir det avklarat MŽs. Sådana konstruktioner har använts i stor utsträckning sedan de äldsta skrifterna, oberoende av påverkan från källor på andra språk, t.ex.: kalbama ira BrB IV Moz 21,14 – spricht man LB (buwa BP₁₆₉₁₈); žinoma ira SP₁₁₃₇₁₁, 145₅, 159₆; buwa prisch ios karaughema BrB TEIS 5,20 – ward wider sie gestritten LB; liepta iür nuimte... rubus SP₁₁₇₀₁₀; bus kalbeta Czebuwims BrB IV Moz 14,14 – man wird sagen zu den einwonern LB; Tüieg budu tur... darjta buti BrB II Moz 21,31 – Desselben gleichen sol man... handeln LB (se vidare Ambrazas 1990: 198). Uppgifterna från fornpreussiskan bekräftar den baltiska karaktären hos opersonliga konstruktioner med neutrumparticip, jfr: bhe kai stesmu nimassi kittawidin pogalbton būt III 115₂₄–₂₅ – vnnd das jhm nicht anders geholffen werden möge ‘och att han inte kan få hjälp på annat sätt’; Beggi titet stalli peisāton III 105₂₁ – Denn also stehet geschrieben (jfr kaip knigase ira parašita SP₁₁₇₂₃). Att motsvarande konstruktioner också användes i lettiskan innan neutrum försvann framgår av sådana kvarlevor i dialekterna som jau diezgan gulēta ‘det har redan sovits tillräckligt’ (Dzintars, Ozola 2000: 78), liksom av meningar där participens neutrum har ersatts av maskulinum, men den opersonliga konstruktionstypen och betydelsen har bevarats, jfr: pie visiem jau bij būts ME₁ 359 ‘det hade redan varit hos alla’; jau diezgan strādāts ‘det har redan arbetats tillräckligt’ (Endzelīns 1951: 984; Mülenbachs 1928: 156, 192); (utförligare i Ambrazas 1990: 199). På liknande sätt har neutrum i vissa litauiska samogitiska dialekter ersatts av femininum, jfr: Kaip lieptā, taip ir dirbk Als, men på vissa håll ersattes det också av maskulinum, liksom i lettiskan, t.ex.: Nu, sako, tai man beigts (gården brinner) Trk (Girdzinas 1998). Motsvarigheterna i andra besläktade språk visar tydligt att användningen av neutrumformer av opersonliga neutrumparticip (resp. verbala adjektiv) är ett arv från en avlägsen indoeuropeisk forntid (jfr fornkyrkslav. vъzęto bǫdetъ ASSEM Lk 8,18 – ἀφθήσεται ‘det skall bli taget’, řečeno estъ MAR Lk 4,12 – εἴρηται ‘det är sagt’, lat. dictum est ‘det är sagt’, itum est ‘man har gått’, pugnatum est ‘man har kämpat’ osv.), jfr Brugmann (1925: 36–41); Hartmann (1954: 127–138; 166–170); Janke (1960: 58–62); Chodova (1980: 230–233). Till det indoeuropeiska arvet hör också tvåledade konstruktioner där neutrumformer av verbala adjektiv (resp. particip) står i samband med en nominativ som betecknar handlingens patient (rugiai sėjama / sėta). De har också tydliga motsvarigheter i besläktade språk och motsvarar genom sin struktur nominala satser av ålderdomlig typ (pienas sveika, alus gardu osv., se Ambrazas 1979: 200–202; 1990: 200–204). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 25 3.6. Användningen av subjektets genitiv tillsammans med neutrumformer av passiva particip förklaras på olika sätt. Williamas Mathewsas (1955) ir Pavelas Trostas (1960) laikė beasmenes konstrukcijas su bevardės giminės neveikiamaisiais dalyviais pirminėmis, seniausiomis, o subjekto genityvą – jų vėlesniu išplėtimu. Dėl bevardės giminės formoms būdingos beasmenės reikšmės dalyviu žymimo veiksmo subjektas čia negalėjęs būti nusakytas veiksnio nominatyvu, tad lietuvių kalboje jis gavęs genityvo, rusų kalbos tarmėse – genityvo su prielinksniu formą. Taip atsiradusi konstrukcija, panaši į ergatyvines, susiformavusias indoiranėnų kalbose vėlesniais jų raidos laikais (Matthews 1955: 367–371). Panašiai ir Kari Liukonenas (1995) manė, kad subjekto genityvas čia galėjęs išplisti dėl konstrukcijos „antrinės personifikacijos“, kaip plinta nominatyvas prie beasmenio pasyvo formų suomių šnekamojoje kalboje. Tačiau tokios suomių kalbos konstrukcijos yra naujos, ryškiai skiriasi savo sandara ir įžiūrėti jų bendrą kilmę sunku (Christen 1998). Jūris Maranas (1973) ir Letas Palmaitis (1977: 116–117) subjekto genityvą, siejamą su bevardės giminės neveikiamaisiais dalyviais, jau tiesiogiai kildino iš ergatyvo, o objekto nominatyvą – iš absoliutyvo ir manė, kad ta konstrukcija yra ankstesnio indoeuropiečių sakinio sandaros tipo liekana. 3.7. Hypotesen om sambandet mellan subjektets genitiv och ergativ har utvecklats mest ingående av William R. Schmalstieg12. Han betraktar genitiven i konstruktioner med transitiva neutrumparticip som en arkaism, nedärvd från den tid då det protoindoeuropeiska språkets struktur var av halvergativ typ, det vill säga ergativ i satser med preteritumformer och ackusativ i satser med presensformer (så kallad split ergativity). Subjektets genitiv skulle här ha utvecklats ur ergativen, som uttryckte agenten, och neutrumparticipet i preteritum ur en finit preteritumform med *-to, motsvarande tredje person singularis medium i fornsanskrit och grekiska (fornsanskrit ákṛta ’han gjorde’, grek. ἐγένετο ’det hände’ och liknande).13 Å andra sidan bildades presenssatser enligt en ackusativisk modell. Senare etablerades en ackusativisk struktur även i satser med preteritum. Då omtolkades den gamla ergativen i tretledade konstruktioner som en agentgenitiv i en passiv sats (genitivus auctoris), medan absolutiven omtolkades som objektets nominativ. Genitivens agentiva betydelse anses alltså vara ursprunglig och nedärvd. Enligt denna hypotes härleds endast genitivkonstruktioner med transitiva *-to-particip direkt ur ergativen, medan konstruktioner med *-mo-particip betraktas som nya och bildade analogiskt. Man antar också att neutrumkonstruktioner med genitiv och intransitiva *-to-particip är nya, eftersom de inte passar in i den rekonstruerade ergativiska modellen (i tvåledade ergativiska satser skulle man förvänta sig absolutiv respektive nominativ). Man antar att genitiven i tvåledade satser med intransitiva particip har ersatt nominativ enligt mönstret för tretledade konstruktioner, det vill säga tėvo gulėta < *tėvas gulėta efter tėvo sėta rugiai. Detta är inte lätt att bevisa, eftersom satser med subjektets 12 Den ursprungliga versionen av hypotesen återfinns i Schmalstieg (1976; 1978; 1980: 177). Därefter preciserades, detaljerades och vidareutvecklades den i senare arbeten (1982; 1985; 1987: 34–39, 128–142; 185–192; 1994; 1995; 1999 m.fl.). 13 Om sambandet mellan passivparticipsuffixet *-to och tredje person medium, se Hirt (1928: 102); Watkins (1969: 113–114). 26 VYTAUTAS AMBRAZAS nominativ och intransitiva neutrumparticip *-to (sådana som *tėvas gulėta) är inte belagda14. Däremot motsvarar konstruktioner med subjektets genitiv och neutrumparticip *‑mo och *‑to till sin struktur den passiv som är karakteristisk för språk av ackusativisk typ (jfr Ambrazas 1990: 210–211). Härledningen av subjektets genitiv tillsammans med intransitiva passiva neutrumparticip ur nominativ bygger på antagandet att satser med former av transitiva respektive intransitiva verb en gång hade olika struktur (enligt den rekonstruerade modellen av ergativ typ). Men motsättningen mellan transitivitet och intransitivitet i de indoeuropeiska språken är sannolikt inte ursprunglig. Den framträdde under utvecklingen av enskilda språkgrupper, och data från såväl litauiska som andra besläktade språk tyder på att den gradvis förstärktes. Schmalstieg instämmer också i detta och hävdar att indoeuropeiska verb och particip en gång i huvudsak var intransitiva (1982: 121; 1994: 13; 1999: 29). Om så är fallet kan det inte heller ha funnits någon principiell skillnad mellan konstruktioner med neutrumparticip av transitiva och intransitiva verb, sådana som tėvo ariama / árta och tėvo gyvenama / gyventa, det vill säga genitiven kan i båda fallen ha fogats till neutrumparticipet på ungefär samma sätt som i dagens högaitiska dialekter. 3.8. Axel Holvoet (1994; 1995) förklarar subjektets genitiv tillsammans med passiva neutrumparticip på ett annat sätt. Med utgångspunkt i genitivens possessiva natur betraktar han dess subjektiva (agentiva) betydelse som ny, uppkommen när passiven utvecklades i enskilda baltiska språk15. Den ursprungliga, nedärvda konstruktionen var en adnominal possessiv genitiv med ett kongruerande particip, till exempel lett. mātes {adīti cimdi} ’moderns {stickade vantar}’, lit. tėvo {pastatyta troba}. När genitiven genom en omanalys som ägde rum separat i litauiska och lettiska kom att tolkas som agentkasus, till exempel lit. troba (buvo) tėvo pastatyta, överfördes den till litauiskans opersonliga passivkonstruktioner med neutrumparticipformer16. Man antar att genitiven på liknande sätt kan ha knutits till particip av intransitiva verb, det vill säga att efter mönstret Vagies eitas kelias kan *Šis kelias vagies eitas och *Šis kelias vagies eita ha bildats, och att konstruktioner av den senare typen senare ersattes av en opersonlig konstruktion: Šiuo keliu vagies eita (Holvoet 1995: 80). Även denna tolkning möter betydande svårigheter. Det finns framför allt skäl att tvivla på att subjektets genitiv överförts från tretledade passivkonstruktioner med kongruerande passivparticip till konstruktioner med neutrumformer, eftersom de senare används i ett område av litauiska dialekter där kongruerande passivkonstruktioner över huvud taget inte är karakteristiska. Dessutom är tretledade kongruerande passivkonstruktioner relativt nya och mycket mer sällsynta än konstruktioner med okongruerande neutrumparticip och subjektets genitiv. 14 Satser med kongruerande verbala adjektiv på suffixet *-to, bildade av intransitiva verb, till exempel Oras šiltas/šaltas (som Schmalstieg nämner 1999: 28–29), följer den vanliga modellen för adjektivsatser (jfr Oras geras; Aš esu sveikas), medan neutrumformerna šilta, šálta endast kan förbindas med subjektets genitiv, till exempel jū ten visą naktį šála (yttrandet *jie šálta är omöjligt). 15 Jfr: ”Jag antar att passivkonstruktionen med ett agentkomplement uppstod ur konstruktioner med possessiva adnominala genitiver först under litauiskans separata utveckling” (Holvoet 1995: 181); se även Holvoet (2001) för ytterligare argument. 16 Jfr ”At this stage the genetivus auctoris could also be transferred to the impersonal agentless passive constructions, which (as in Latvian) had developed independently” (Holvoet 1995: 178). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 27 3.9. Passiv med kongruerande och icke-kongruerande (neutrum-)particip bildades tydligen under den självständiga utvecklingsperioden i de baltiska språken17. Detta framgår av flera omständigheter, däribland skillnaderna mellan hjälpverben (lit. būti, lett. tikt, tapt, kļūt), den rudimentära karaktären hos agentuttrycket i lettiskan och de olika genusformerna av passiva particip i de litauiska dialekterna. Därav följer dock inte slutsatsen att endast den possessiva genitivbetydelsen är ärvd i konstruktioner med neutrumparticip. Här är det lämpligt att uppmärksamma neutrumparticipens särpräglade funktion. När substantivens neutrum försvann fungerar neutrumparticip aldrig som bestämningar till substantiv. Därför är det svårt att förklara den subjektgenitiv som förknippas med dem genom en reanalys av en possessiv konstruktion. I satsen fungerar passiva neutrumparticip, liksom adjektiv, oftast som predikatsfyllnad, men de kan också stå som subjekt eller objekt, dvs. ha funktioner som är typiska för substantiv, t.ex.: Šukta nedarūta Sb; jie rado šauniai, daug išvogta SCHG 319, jfr Esu jau ir šilta ir šalta matęs osv. (Jablonskis 1957: 205–206; Fraenkel 1921: 35–36; Valeckienė 1984: 98–99). Neutrumformer av passiva particip ligger också nära verbalsubstantiv genom sin generaliserade tillståndsbetydelse (jfr Ulvydas, red. 1965: 526; 1976: 374; Ambrazas, red. 1997a: 169). På grund av denna funktionella och semantiska närhet kan neutrumformer av passiva particip och verbalsubstantiv användas i samma kontexter, jfr: Čia dar pernai buvo ganoma / ganiava, ganyklos; nebus jums atleista / atleidimo. Att dessa formers semantiska närhet uppfattades redan i äldre litauiska framgår av exempel där verbalsubstantiv i originalet har översatts med neutrumparticip, jfr: nei arta nei dagūta (pjauta) nebus BrB I Moz 45,6 – kein pflügen noch kein erndten sein wird LB; wis kas... uszkeikta ira IV Moz 18,14 – Alles verbannete. På liknande sätt används även det preussiska neutrumparticipet billīton oberoende av originalet substantiviskt i betydelsen ’det som har sagts; yttrande’, jfr ka ast sta billīton? – was ist das? III 278. Neutrumparticipens (och adjektivens) närhet till verbalsubstantiv, särskilt verbala abstrakta substantiv, har djupa historiska rötter18 och har iakttagits i många besläktade språk. Vediska neutrumparticip med suffixet *-to användes i mycket stor utsträckning som verbala abstrakta substantiv, t.ex.: jātám ‘födelse’, jīvitam ‘liv’, mṛtam ‘död’, yātám ‘gång, färd’, gītám ‘sång, hymn’ (Wackernagel, Debrunner 1954: 585–586), liksom latinska neutrumparticip på -tum, t.ex.: factum ‘det som har gjorts, gärning’, dictum ‘det som har sagts, yttrande’, inventum ‘det som har uppfunnits, uppfinning’, propositum ‘avsikt’ osv. (Kühner 1912: 230–231). Bohuslav Havránek (1937: 111, 118) ansåg att alla slaviska neutrumparticip på *-to, *-no med betydelsen av opersonlig passiv härstammar från predikativt använda neutrumsubstantiv (se även Janke 1960: 57). Det litauiska neutrumparticipet būta, som används substantiviskt (jfr būta ir pramanyta), motsvarar helt det ryska dialektala byto och har fortfarande samma betydelse som fornnordind. 17 Plg. Ambrazas (1990: 191–197). Šiuo atžvilgiu autoriaus ir Holvoeto požiūriai sutampa, ir diskusija dėl tariamų bandymų nukelti pasyvą į baltų prokalbės laikus (Holvoet 1995: 176) neturi prasmės. 18 Jfr: ”Der allgemeine Begriff einer Sache knüpft sich seit uridg. Zeit an das Neutrum” (Brugmann 1911: 658); se även Pedersen (1907: 159); Lagercrantz (1933: 20–22). 28 | VYTAUTAS AMBRAZAS bhūtám ’det förflutna’, litauiska sakýta, įsakýta och preussiska billiton motsvarar helt gotiska aibano ’det som har sagts’ (usfullnoda bata gibano Mt 27,9 – ἐπληρώθη τὸ ῥηθὲν ’det som har sagts gick i uppfyllelse’), jfr även latin iussum ’befallning, det som befallts’, cēnsum ’värdering’ osv. Tipologiniu požiūriu svarbus Kari Liukkonenno (1993) pastebėjimas, kad ir vakarų finų kalbų veiksmažodiniai daiktavardžiai su priesaga -ma / -mä, pvz.: suom. elämä ‘gyvenimas’, kuolema ‘mirtis’, sanoma ‘žinia’, yra plačiai vartojami kaip neveikiamieji dalyviai ir savo funkcija atitinka rytinių baltų *-mo dalyvius. 3.10. Subjektgenitiv i litauiskan förknippas med neutrumformer av passiva particip med substantivisk betydelse på samma sätt som med andra verbalsubstantiv. I detta avseende kan fraserna mano gyvenama / gyventa arba tėvo dirbama / dirbta jämföras med mano gyvenimas eller tėvo darbas; uttrycket Ten mano gimta Šts betyder ungefär detsamma som ’där är min hembygd’; jfr även följande utdrag ur modern prosa: Ką tai reiškia užgyventa? – O tą: ten gimei, ten mirei, ten vaikus užauginai, ten tavo ir užgyventa GRANGD. En nominal genitivkonstruktion har ersatts med en synonym participkonstruktion i Bretkūns bibelrevision: Persegnėtas bus tawa Pintinys ir tawa atliekama (i stället för det strukna atstankas) V Moz 28,6 – gesegnet wird sein dein korb vnd / dein vbriges LB. I lettiskan har participens neutrum redan försvunnit, men subjektgenitiv kan knytas till en maskulin form med substantivisk betydelse, t.ex.: Tēva dotu, mātes dotu (= devumu, dāvanu) to sasēju nastinā (Mühlenbachs 1928: 209) ‘tėvo dovana, motinos dovana, tą surišau į nešulėlį’ (plg. duots ‘das Gegebene, die Sache’ ME, 536). Sådana subjektgenitivfraser med neutrumparticip på *-to använda i betydelsen av verbala abstrakta substantiv har direkta motsvarigheter i Vedatexterna (se Wackernagel, Debrunner 1954: 586), jfr ved. māma yātám ’min gång’ och lit. māno ēita. Till litauiskan kan också jämföras en iransk konstruktion av liknande slag *mana kṛtam ’det som jag har gjort; mitt arbete’¹⁹, jfr lit. māno kūrta. Enligt Jamison (1981: 322–323) användes subjektgenitiv i Vedatexterna framför allt tillsammans med substantiviskt använda passiva particip. 3.11. Verbalsubstantiv som förknippas med subjektgenitiv, liksom passiva neutrumparticip, bildas i litauiskan oftast av intransitiva verb, t.ex.: baisus jos verkimas VLKv; senų žmonių šnekta VN; pereis žuvų nerštas Jž (se även Ulvydas, red. 1976: 204–205); på liknande sätt i äldre texter: ischejimas ia WP 52¹³; atsiverimas ziemes, dangaus ³SD 390¹⁷–¹⁸; io kerschta kaip ugnis dega BPₙ 213₁₄ osv. Med avledningar av transitiva verb förekommer subjektgenitiv mer sällan, jfr: motinos meilė, draugo kvietimas, mokytojo pagyrimas. Liknande förhållanden råder i lettiskan, jfr: bēru raudāšana / raudas ’barns gråt / gråtskrik’, acu Ši konstrukcija išsamiai nagrinėta daugelyje darbų, plg. Benveniste (1962: 52 tt.), Cardona (1970); Edel’man (1974); Haudry (1977: 409); Schmalstieg (1995: 19–20); Euler (1998: 75). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI 29 redžėjums ‘akių regėjimas’ ir pan. (žr. Endzelīns 1951: § 400–401; Lepika 1954: 66–67; Ozols 1961: 183). Det bör noteras att litauiskan använder samma possessiva pronominalformer tillsammans med verbalsubstantiv som med passiva particip, t.ex.: mitt gråtande väckte ingens avund KLM; det där ditt gnuggande duger inte till något SLNT; vad är det för sorg du har – du gråter utan tårar LDK. Objektets genitiv har däremot en icke-possessiv form, jfr: gnuggandet av dig, upptäckten av dig (LKŽXVI 1057); sökandet efter mig / väntandet på mig osv. Detta visar att genitiven som betecknar subjektet för en handling uttryckt med ett verbalsubstantiv också är besläktad med den possessiva genitiven, precis som när den används med passiva particip. 3.12. Det historiska sambandet mellan subjektiv och possessiv betydelse hos adnominal genitiv har länge uppmärksammats i många indoeuropeiska språk (jfr Delbrück 1893: 342–352; Brugmann 1911: 599–604; Krahe 1972: 74)20, men redan Brugmann (1911: 604) betonade att detta ännu inte visar att subjektgenitiven med verbalsubstantiv har utvecklats ur den possessiva genitiven. Senare undersökningar tyder på att den subjektiva betydelsen är gammal och har lagt grunden för den objektiva och andra adnominala genitivbetydelser21. Tydligen ingår subjektiv och possessiv genitiv med verbalsubstantiv och particip i en vidare grupp adnominala konstruktioner som uttryckte att en handlingsrelaterad egenskap tillskrevs en viss sak eller person. Den från uråldrig tid nedärvda och mycket produktiva användningen av subjektgenitiv med verbalsubstantiv i litauiskan måste ha varit en av de faktorer som bidrog till att subjektgenitiven kom att användas i större utsträckning även med passiva particip i neutrum, vilka i betydelse och funktion liknar verbalsubstantiv. Därför är det förståeligt att vi i båda fallen finner samma possessiva pronominalformer i genitiv. 3.13. Gynnsamma förutsättningar för användningen av subjektgenitiv med passiva particip i neutrum skapades genom sammanfallet mellan subjektiv och partitiv genitivbetydelse i satser där predikatet utgörs av verb som betecknar tillvaro eller existens (vara, leva) eller en förändring av tillstånd (gro, växa osv.). I sådana fall betecknar genitiven, som anger en obestämd mängd, samtidigt tillståndets subjekt (patient); den är beroende både av finita verbformer och av passiva particip i neutrum, jfr: I vår skog finns det fortfarande ekar; Här fanns det nyligen svamp. Den partitiva genitivbetydelsen framgår tydligt av den parallella användningen av aktiva och passiva particip i neutrum, jfr: Så många kråkor det finns där! PLš – Det sägs finnas skalbaggar här Mž; I natt fanns det vargar PLš – Det ska ha funnits mycket blåbär KP. 20 Apie agento (resp. subjekto) genityvą posesoriaus reikšme plg. dar Keenan (1986: 264). 21 Plg. Benveniste (1962: 17–18) apie konstrukcijas lot. ludus pueri ‘vaiko žaidimas’, risus pueri ‘berniuko juokas’ kaip vėlesnių mos pueri ‘berniuko įprotis’, liber pueri ‘berniuko knyga’ pagrindą. Apie kai kur galimą objektinio genityvo kilmę iš subjektinio žr. dar Haudry (1977: 66). 30 | VYTAUTAS AMBRAZAS Genitiven som betecknar tillståndets subjekt (patient) är på motsvarande sätt knuten till de finita formerna av det nekande verbet nebūti ’inte vara’ samt till aktiva och passiva particip i neutrum, jfr: Här finns / fanns det inget vatten; Här ska det inte finnas / inte ha funnits vatten; Här finns det inte / fanns det inte vatten. Det har redan nämnts att passiva particip i neutrum av verbet būti (särskilt participet būta) mycket ofta används med subjektgenitiv (se 3.2). Korsningen mellan de båda betydelserna måste ha bidragit till att subjektgenitiven etablerades i konstruktioner med intransitiva passiva particip i neutrum som betecknar tillstånd. Den partitiva genitivbetydelsen är mycket väl bevarad i litauiskan, medan användningen av negationens genitiv har generaliserats och grammatikaliserats. 3.14. Subjektgenitiven används med passiva particip i neutrum i litauiskan i större utsträckning än i andra besläktade språk, men det betyder ingalunda att själva konstruktionen skulle vara ny. När neutrum försvann i lettiskan upphörde också förutsättningarna för subjektgenitiv med passiva particip i neutrum. Den maskulina singularnominativ som kom att inta deras plats behöll endast personligt bruk, liknande bruket av feminin singularnominativ i vissa litauiska samogitiska dialekter (jfr 3.5). I lettiska konstruktioner med kongruerande passiva particip har subjektgenitiven emellertid bevarats ända till i dag; jfr exempel från Dignāja-dialekten som Indāne (1986: 101, 107) anför: burkāni peļu sagrauzti ’morötterna är gnagda av möss’; deķi vēl mātes ausi ’filtarna är fortfarande vid moderns öra’ (jfr Mülenbachs 1928: 209; Endzelīns 1951: § 398; Gāters 1993: 295–296), se även 2.7–8. En sådan subjektgenitiv var sannolikt också knuten till lettiskans passiva particip i neutrum innan de försvann. Tydliga paralleller finns i nordryska dialekter, där genitiv som betecknar subjektet med prepositionen u eller ot används i stor utsträckning med transitiva och intransitiva passiva particip på *-to och *-no, däribland participet byto (jfr lit. būta), t.ex.: u tebja vezde byto ’du har varit överallt’; u doždžja (=doždja) byto ’det har regnat’; u nego vypito ’han har druckit’; u menja otodchuto ’jag har vilat’; ot Pet’ki pisano ’Petka har skrivit’ osv. (se Matveenko 1961: 121–128; 1970; Kuz’mina, Nemčenko 1971: 18–19; Kuz’mina 1984: 27; Sabenina 1983: 56; Sobolev 1998). Konstruktionen är också belagd i äldre ryska texter, t.ex.: ot te zapovědano obnoviti vetčhii mir LAVR. 11 ’det har lovats av dig att återställa den gamla världen’ (Borkovskij 1968: 172–173). Man menar att prepositionskonstruktionen här har ersatt en äldre prepositionslös genitiv22, på liknande sätt som grekiska ὑπό + GEN. (om prepositionslös subjektgenitiv i grekiska, se Schwyzer 1975: 119). Motsvarande prepositionskonstruktion nuo + GEN. i litauiska och lettiska främjades tydligt av polska och tyska (jfr Palionis 1967: 179– 22 Schmalstieg (1980: 177–178; 1985: 31; 1995: 7–8, 14; 1999: 25). Šiuo atžvilgiu pažymėtinas subjektą reiškiančių u + GEN. konstrukcijų (u menja otodchnuto) ir neprielinksninio genityvo su verba finita (volkov zdes’est’) arealų sutapimas šiaurės rusų tarmėse, plg. Kuz’mina (1984: 27–29). LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI 31 180; Endzelīns 1951: § 542), men dialekt- och folklored data får en att anta att den också har interna utvecklingsmotiv (jfr 2.11). Prepositionskonstruktioner med subjektbetydelse och neutrumformer av passiva particip förekom även i latinet, till exempel: a nobis dictum est ’det har sagts av oss’ (Hartmann 1954: 138). Med hänsyn till dessa och de tidigare (3.5, 3.9, 3.10) nämnda motsvarigheterna i besläktade språk kan man konstatera att konstruktionerna med neutrumformer av passiva particip av transitiva och intransitiva verb i litauiskan, med subjektgenitiv, är ett arv från en avlägsen forntid. 4. SLUTSATSER 1. Passiv, liksom själva kategorin diates, är ett jämförelsevis nytt språkfenomen i litauiskan. Det uppstod under litauiskans självständiga utvecklingsperiod och uppvisar särdrag i olika dialekter. De morfologiska och semantiska förutsättningarna för diateskategorin – motsättningen mellan avledningsbetydelser hos verbala adjektiv och particip som utvecklats ur dem med suffixen *-mo och *-to, grundad på handlingens förhållande till subjektet – har emellertid ärvts från baltisk forntid. 2. Passiv med kongruerande passiva particip började utvecklas i de västliga litauiska dialekterna före skriftens början och är belagd i texter av författare från dessa dialekter från 1500-talet. I Litauens östra och södra dialekter kan man än i dag endast urskilja ansatser till en sådan passiv. 3. Passiv med inkongruerande passiva neutrumparticip används i stor utsträckning i de östra och södra litauiska dialekterna, medan enfaldiga (opersonliga) neutrumkonstruktioner med particip sedan gammalt är karakteristiska för alla dialekter och för standardspråket. Grunden för denna passiv utgörs av indoeuropeiska satser av den gamla nominala typen, med inkongruerande verb- och adjektivformer. 4. Subjektgenitiv med passiva neutrumparticip, som hade en betydelse nära den hos verbalsubstantiv, kunde en gång konstrueras på liknande sätt som med andra verbalsubstantiv. Den har sedan gammalt ett nära samband med possessiv genitiv; detta samband framgår av possessiva former av personliga och vissa andra pronomen i litauiskan, vilka används både med passiva particip och med verbalsubstantiv. 5. Produktiviteten hos konstruktioner med subjektgenitiv och passiva neutrumparticip i litauiskan kan förklaras av följande interna förutsättningar: (a) den predikativa funktionen hos inkongruerande neutrumformer, som bevarats väl och bygger på en gammal typ av nominal sats; (b) den utbredda användningen av subjektgenitiv med verbalsubstantiv, som i många fall till betydelsen ligger nära neutrumparticip; (c) sammanflätningen av subjektiva och partitiva genitivbetydelser i konstruktioner med passiva particip av verb som betecknar tillstånd. FÖRKORTNINGAR Ad – Adutiškis, Švenčionys distrikt. Aln – Alanta, Molėtai distrikt. 32 | VYTAUTAS AMBRAZAS Als – Alsėdžiai, Plungė distrikt. AlvT – Alvitas, Vilkaviškis distrikt. Alz – Alizavà, Kupiškis distrikt. An – Anykščiai Auk – Aukštadvaris, Trakai distrikt. BARANAŠ – Baranauskas Antanas. Anykščių šilelis, Vilnius: Statliga förlaget för skönlitteratur, 1949. BM – Litauische Mundarten, insamlade av A. BARANOWSKI, 1. Texter, utgivna av F. SPECHT, Leipzig, 1920. BP₁ – [Jonas Bretkūnas] POSTILLA Tatai efti Trumpas ir Praftas Iſchguldimas Euangeliu / ſakamuiu Baſniczoie Kriſchczioniſchkoie / nug Aduento ik Weliku. Per Iana Bretkuna Lietuvos Plebonu Karaliauczuje Prufiſu. Iſſpaude Karaliauczuje Iurgis Oſterbergeras. Mæta Pono 1591. BP₂ – [Jonas Bretkūnas] POSTILLA tatai efti Trumpas ir Praftas Iſchguldimas Euangeliu / ſakamuiu Baſniczoie Kriſchczioniſchkoie / nug Weliku ik Aduento. Per Iana Bretkuna Lietuvos Plebonà Karaliauczuje Prufiſu. Iſſpaulſta Karaliauczuje / Iurgio Oſterbergero. Mæta Pono 1591. BrB – Biblia, tatai efti Wiſſas Szwentas Raſchtas Lietuwiſchkai översatt av JANA BRETKUNA... Karaliaučius 1579–1590. Citeras efter en fotokopia av manuskriptet och den fotografiska utgåvan av bd 1, 2 och 7, 8 (redigerad av J. D. Range och F. Scholz, Paderborn–München–Wien–Zürich: F. Schöningh, 1991–1998). Brž – Biržai BsO – Ožkabalį dainos, surinko daktaras J. BASANAVIČIUS. I–IV dalis, Chicago: 1903–1905. BsV – Išgyvenimo vėlių bei velnių, surinko daktaras J. Basanavičius, Chicago: 1903. BTg – Betygala, Raseiniai distrikt. BW – Kr. BARONS och H. WISSENDORFS. Latwju dainas 1–6. Jelgawa och Petrograd, 1894–1915. ChNT – Czesław KUDZINOWSKI, Jan OTRĘBSKI, Biblia lietuwska Chylińskiego. Nowy Testament 2, Text, Poznań: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, 1958. DaukD – [red. SIMONAS DAUKANTAS] Dajnes žiamajtiû pagal Zodîu Dajnikû iszraszytas... Petropilie 1846, tryckt hos C. KRAY. Dbg – Dubingiai, Molėtų kommun. Dgl – Daugailiai, Utenos kommun. Dglš – Daugėliškis, Ignalinos kommun. Dkk – Duokiškis, Rokiškio kommun. Don – Kr. DONELAITIS, Metai ir pasakėčios, red. V. VITKAUSKAS, Vilnius: Baltos lankos, 1994. Härefter betecknar förkortningarna PL, VD, RG, ŽR, PP, AG, LG enskilda texter, medan siffrorna betecknar textrader. DP – Postilla CATHOLICKA Tái eft: Iſguldimas Ewangeliu kiekwienos Nedelos ir ßwętes per wiſſus metus, Per Kúniga MIKALOV DAVKSZA Kanoniką Médniku / iſ lekiſko pergůldita. Su wala ir dalaidimu wirêwiui. W Wilniui / Drukarniôi Akademios SOCIETATIS IESU. A.D. 1599. Cit. ur Daukšas Postilė. Fotografisk utgåva, Kaunas: Lietuvos Universiteto leidinys, 1926. Drsk – Druskininkai. Ds – Dusetos, Zarasų kommun. Erž – Eržvilkas, Jurbarko kommun. Gmž – Silvestras Gimžauskas, Žodžei isz giwôs kalbos letuvį Linkmeniszkiu ir kiti hans skrifter: Metine Dovanele antra del Lietuvninku ir Žemaiczu skriven för bröder och systrar i Vilnius: tryckt hos Juozapas Zawadskis. 1891. GranGD – R. GRANAUSKAS. Gyvulėlių dainavimas, Vilnius: Presvika, 1998. Grž – Grūžiai, Pasvalio kommun. Ign – Ignalina Imb – Imbradas, Zarasų kommun. Jabl – Jono Jablonskio lapeliai i LKŽ:s excerpteringsarkiv, där källan inte anges. JD – Litauiska sånger, nedtecknade av Antánas Juškevičę. 3 band. Kazans kejserliga universitets tryckeri, 1880–1882. LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 33 Jnš – Joniškis Jnšk – Joniškėlis JRB – Jurbarkas JŽ – Jūžintai, Rokiškis distrikt Kb – Kabeliai, Varėna distrikt Kl – Kuliai, Plungė distrikt Klm – Kelmė Klp – Klaipėda Klt – Kaltanėnai, Švenčionys distrikt KlvD – Preussiska litauiska sånger. Samlade... Vilus Kalvaitis. Tilsit: E. Jagomastos ”Lituanija”-tryckeri, 1905. Kp – Kupiškis Kpč – K>apėčiamiestis, Lazdijai distrikt KRg – Kretingalė, Klaipėda distrikt KRTN – Kartena, Kretinga distrikt Ktk – Kuktškės, Utena distrikt LB – M. Luther, Das Newe Testament Deutzsch, Wittemberg, 1546. Cit. pagal Weimaro kritinį leidimą: D. Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausgabe 6. Die Deutsche Bibel, Weimar: Hermann Böhlaus Nachfolger, 1929. LBr – Litauische Volkslieder und Märchen aus dem preussischen und dem russischen Litauen, insamlade av A. Leskien och K. Brugman. Strassburg, 1882. Ldk – Lydūkiai, Ukmergės distrikt. Lex – Lexicon Lithuanicum, (ett manuskript från 1600-talet i det tidigare arkivet i Königsberg. Msc, 1784). LKT – Lietuvių kalbos tarmės. En antologi, red. E. Grinaveckienė, K. Morkūnas, Vilnius: Mintis, 1970. Lkv – Laukuva, Šilalės distrikt. LKŽ – Litauiska språkets ordbok 1–19, Vilnius: Mintis (1, 2, 7–9), Mokslas (10–15), Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur (3–5, 6), Förlaget för vetenskap och encyklopedier (16, 17), Institutet för vetenskap och encyklopedisk utgivning (18, 19), red. J. Kruopas (1, 2, 6–10), K. Ulvydas (3–5, 11–16), V. Vitkauskas (17–19), Vilnius 1968–1999. Lp – Leipalingis, Lazdijų distrikt. LTR – Litauiska folklorarkivet (folklorsamlingar i manuskript vid Litauiska institutet för litteratur och folklore). MAR – Quattuor Evangeliorum versionis palaeoslovenicae. Codex Marianus... utg. V. Jagić, Berolini, 1883. Mc – K. Macius (1875–1905), jo raštai ir papildymai prie Juškos žodyno. Mch – G. Michelini, Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000. Siffrorna anger boksidorna där källtexterna återges. ME – K. Mülenbachs, J. Endzelīns. Lettiska språkets ordbok 1–4, Riga: Utbildningsministeriet, 1923–1932. Mlt – Molėtai Mrc – Marcinkonys, Varėnos distrikt. MT – MARGARITA THEOLOGICA [...] perguldita per Simona Waičhnora [...] I Ch[paul]ta Karaliaucziuie P[ruf] per Jurgi Olterbergen[...]/metūlė/ Christus 1600. Den fotografiska utgåvan, utarbetad av G. Michelini, användes tillsammans med det latinska originalet: Simono Vaišnoro 1600 metų Žemčiūga Theologiszcka ir jos šaltiniai, Vilnius: Baltos lankos, 1997. MTBĮ – Zacharijas Blotnas litauiska förord till S. Vaišnoras ”Žemčiūga teologiškai” (MT). SKAITITOIOP Mž – Mažvydas. Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams, utgiven av Jurgis Gerullis, Kaunas: Švietimo Ministerija, 1922. MŽi – Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-Lehre, där den grammatik som tidigare utgivits av den yngre Ruhig visserligen lagts till grund, men förbättrats och utökats med omfattande tillägg och nya bearbetningar av Christian Gottlieb Mielcke... Königsberg, 1800. 34 | VYTAUTAS AMBRAZAS Mžš–Miežiškiai, Panevėžys distrikt. NIEM–Litauiska folkvisor ur professor J. J. Mikolas handskrivna kvarlåtenskap. Översatta och utgivna av Eino Nieminen. Helsingfors, 1949. OB–Obėliai, Rokiškis distrikt. PG–Pagiriai, Kėdainiai distrikt. PL–Palėvenė, Kupiškis distrikt. PLM–Palomenė, Kaišiadorys distrikt. PLN–Plungė PŠ–Palušė, Ignalina distrikt. PN–Panevėžys PRN–Prienai PRNG–Paringys, Ignalina distrikt. PŠ–Pašvitinys, Pakruojis distrikt. PŠL–Pūšalotas, Pasvalys distrikt. RDM–Rudamina, Lazdijai distrikt. RDN–Nemunėlio Radviliškis, Biržai distrikt. RG–Ragainė RK–Rokiškis RM–Ramygala, Panevėžys kommun SB–Subačius, Kupiškis kommun SCHG–Litauische Grammatik von August SCHLEICHER. Prag, 1856. SK–Skaisgirys, Joniškis kommun SKD–Skuodas SKP–Skapiškis, Kupiškis kommun SL–Salos, Rokiškis kommun SLK–Salakas, Zarasai kommun SLM–Salamiestis, Kupiškis kommun SLNT–Salantai, Kretinga kommun SMN–Simnas, Alytus kommun SP–[Konstantinas Sirvydas,] PUNKTÝ KAZAN... AV prästen KONSTANTINAS ŠIRVYDAS / Theologá Societatis IESV... I VILNIUS I Societatis IESV Akademiska tryckeri ÅR (I–1692, II–1644; den fotografiska utgåvan användes: Franz SPECHT, Šyrwids Punktay sakimu, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1929). SS–Sasnava, Marijampolė kommun ŠLČ–Matas ŠALČIUS, ordlista och andra skrifter. ŠTS–Šatės, Skuodas kommun TRG–Tauragė. TRK–Tirkšliai, Mažeikiai kommun. VEE–[Baltramiejus Vilentas]: Evangēlias bei Epistolas / Nedeliu ir šwenczuiu dienofu / skaitomofias... pilnai ir wienai pergulditas ant Lietuwiſchka... per Baltramieju WILLENTA... Iſchſpaujſtas Karalauczui per Jurgi Oſterbergera / Metu M. D. LXXIX. VKŠ–Viekšniai, Akmenė kommun. VLK–Valkininkai, Varėna kommun. VLKV–Vilkaviškis VN–Vainūtas, Šilutė kommun. VRNV–Varenāvas, Grodno oblast. LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI | 35 Vs – Veisiejai, Lazdijų r. Všt – Vištytis, Vilkaviškio r. Vžns – Vyžuonos, Utenos r. 3W – Pofjilla Catholicka Mnieyza. [...] Przez D. JAKYBA WYKĄ [...] W KRAKOWIE, W Drukárniey Andréia Piotrkowczyjká / Roku Pańjkiego / 1590. Fotokopia av den tredje upplagan. WP – ISCHGVLDIMAS // EVANGELIVM PER WISVS METI|VS [...] 1573. Anoniminė Wolfenbüttelio postilė. Cituojama iš V. Gaidgalaičio paskelbtų ištraukų (GAIDGALAIT W., Die Wolfenbütteler litauische Postillenhandschrift aus dem Jahre 1573, Mitteilungen der Litauischen literarischen Gesellschaft. Inaugural-Dissertation der Philosophischen Fakultät, Tilsit: Druck von Otto V. Mauderode, 1900) ir J. Karaciejaus leidimo (Wolfenbüttelio Postilė, parengė ir įvadą parašė... J. Karaciejus, Vilnius: Žara, 1995), atsižvelgiant į J. Gelumbeckaitės taisymus (Archivum Lithuanicum 2, 2000, 173–194). Žd – Židikai, Mažeikių r. ŽemR – ŽEMAITĖ. Skrifter, 1–6, Vilnius: Statliga förlaget för skönlitteratur, 1956–1957. Žg – Žagarė, Joniškio r. LITERATŪRA AMBRAZAS, V. 1977: Netiesioginės nuosakos paplitimas ir kilmės problema. Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 7–54. AMBRAZAS, V. 1979: Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė, Vilnius: Mokslas. AMBRAZAS, V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4–44. AMBRAZAS, V. 1990: Сравнительный синтаксис причастий балтийских языков. Vergleichende Syntax der baltischen Partizipien, Vilnius: Mokslas. AMBRAZAS, V., red. 1997a: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 31997. AMBRAZAS, V., red. 1997b: Lithuanian Grammar. Vilnius: Baltos lankos. ANDERSEN, P. K. 1985: Die grammatische Kategorie Passiv im Altindischen: Ihre Funktion. Schlerath, B., Hrsg., Grammatische Kategorien. Funktion und Geschichte, Wiesbaden: Ludwig Reichert, 47–57. BENVENISTE, E. 1948: Noms d’agent et noms d’action en indo-européen, Paris: Adrien-Maisonneuve. BENVENISTE, E. 1962: Pour l’analyse des fonctions casuelles: le génitif latin. Lingua 11, 10–18. BERGMANE, A. 1955: Par latviešu valodas divdabju adjektivēšanos. Valodas un literaturas institūta raksti 5, 23–36. BORKOVSKIJ, V. I. 1968: Сравнительно-исторический синтаксис восточнославянских языков. Типы простого предложения, Москва: Наука. BRUGMANN, K. 1895: Die mit dem Suffix -to- gebildeten Partizipia im Verbalsystem des Lateinischen und des Umbrisch-Oskischen. Indogermanische Forschungen 5, 89–152. BRUGMANN, K. 1906: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen 2/1, Strassburg: Trübner. BRUGMANN, K. 1911: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen 2/2, Strassburg: Trübner. BRUGMANN, K. 1925: Die Syntax des einfachen Satzes im Indogermanischen, Berlin–Leipzig: De Gruyter. CARDONA, G. 1970: The Indo-Iranian construction mana (mama) kṛtam. Language 46(1), 1–12. CHODOVA, K. I. 1980: Простое предложение в старославянском языке, Москва: Наука. CHRISTEN, S. 1998: Unpersönliche Konstruktionen und sekundäre Personifizierung. Linguistica Baltica 7, 53–61. COSTELLO, J.R. 1984: The perphrastic passive construction in Proto-Indo-European. Word 35 (2), 127–161. DELBRÜCK, B. 1893: Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen 1, Strassburg: Trübner. DZINTARS, N., OZOLA, I. 2000: Divdabji vidus dialekta Kurzemes izlokšnēs. Starptautiskais baltistu kon- 36 | VYTAUTAS AMBRAZAS gress „Baltu valodas laikmetu griezos“. Referātu tēzes, Rīga: LU Latviešu valodas institūts. ĖDEL’MAN, D. I. 1974: О конструкциях предложения в иранских языках. Вопросы языкознания 1974/1, 23–33. ENDZELĪNS, J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas valsts izdevniecība. ENDZELĪNS, J. 1971: Латышские предлоги. I часть. Id., Darbu izlase 1, Rīga: Zinātne, 303–520. EULER, W. 1998: Das Altpreußische – Schlüsselsprache des Baltischen? Smoczyński, W., ed., Colloquium Pruthenicum Secundum. Papers from the Second International Conference on Old Prussian held in Mogilany near Kraków, October 3rd–6th, 1996, Kraków: Universitas, 69–77. FOLEY, W. A., VAN VALIN, R. D. 1986: Information packaging in the clause. Shopen, T., ed., 1986, 282–364. FRAENKEL, E. 1921: Baltoslavica. Beiträge zur balto-slavischen Grammatik und Syntax, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. FRAENKEL, E. 1928: Syntax der litauischen Kasus, Kaunas: Valstybės spaustuvė. FRAENKEL, E. 1929: Syntax der litauischen Postpositionen und Präpositionen, Heidelberg: Winter. GAIGALAT, W. 1900: Die Wolfenbütteler litauische postillenhandschrift aus dem jahre 1573. Mitteilungen der Litauischen Litterarischen Gesellschaft 5, 1–57; 117–165; 231–247. GĀTERS, A. 1993: Lettische Syntax. Die Dainas. Hrsg. von H. Radtke, Frankfurt a. M., Berlin etc.: Peter Lang. GENIUŠIENE, E. 1976: Das Passiv des Litauischen und seine Verwendung. Lötzsch, R., Ružička, R., Hrsg., Satzstruktur und Genus verbi, Berlin: Akademie-Verlag, 139–152. GIRDENIS, A. 1996: Taip šneka tirkšliškiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. HARTMANN, H. 1954: Das Passiv, Heidelberg: Winter. HAUDRY, J. 1977: L’emploi des cas en védique, Lyon: Editions l’Hermes. HAVRÁNEK, B. 1937: Genera verbi v slovanských jazycích, Praha: Královská česká společnost nauk. HIRT, H. 1928: Indogermanische Grammatik 4, Heidelberg: Winter. HOLVOET, A. 1994: Notes on the Latvian passive. Linguistica Baltica 3, 131–140. HOLVOET, A. 1995: On the evolution of the passive in Lithuanian and Latvian. Smoczyński, W., ed., Analecta Indoeuropaea Cracoviensia I. Safarewicz memoriae dicata, Cracoviae: Universitas, 173–182. HOLVOET, A. 1997: Latviešu valodas pasīvās un nenoteiktas personas konstrukcijas no areāltipoloģiskā viedokļa. Linguistica Lettica 1, 117–128. HOLVOET, A. 2001: Once more the Baltic genitive of agent. Baltistica 35 (1), 45–58. INDĀNE, I. 1986: Dignājas izloksne, Rīga: Zinātne. JABLONSKIS, J. 1957, 1959: Rinktiniai raštai 1–2. Sudarė Jonas Palionis, Vilnius: Valstybinė mokslinės ir politinės literatūros leidykla. JAMISON, S. W. 1979: The case of the agent in Indo-European. Die Sprache 25, 129–143. JAMISON, S.W. 1981: Remarks on the expression of agency with the passive in Vedic and Indo-European. Indo-European Studies 4, 280–315. JANKE, G. 1960: Der Ausdruck des Passivs im Altrussischen, Berlin. (Veröffentlichungen des Instituts für Slawistik, Nr. 22.) KEENAN, E.L. 1986: Passive in the world’s languages. Shopen, ed., 1986, 243–281. KRAHE, H. 1972: Grundzüge der vergleichenden Syntax der indogermanischen Sprachen, Innsbruck: Institut für Vergleichende Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck. KÜHNER, R. 1912: Ausführliche Grammatik der lateinischen Sprache 2/1, Hannover: Hahn. KURYŁOWICZ, J. 1964: The Inflectional Categories of Indo-European, Heidelberg: Winter. KUZ’MINA, I. B. 1984: Первые результаты изучения синтаксических материалов ОЛА по русским и белорусским говорам. Аванесов, В. И., ред., Общеславянский лингвистический атлас: Материалы и исследования 1981, Москва: Наука, 20–33. KUZ’MINA, I. B., NEMČENKO, E. V. 1971: Синтаксис причастных форм в русских говорах, Москва. LAGERCRANTZ, O. 1933: Indogermanisches Prädicativ, Uppsala: Almqvist & Wiksell. LIETUVIŲ KALBOS PASYVO RAIDOS BRUOŽAI 37 LEPIKA, M. 1954: Par objektu pie noliegta transitīva verba latviešu literārajā valodā. Valodas un literatūras institūta raksti 3, 5–45. LIUKKONEN, K. 1993: Pastabos dėl baltų–slavų ir vakarinių uraliečių kalbų neveikiamųjų dalyvių vartojimo. Baltistica 27 (2), 27–30. LIUKKONEN, K. 1995: Jo būtā. Linguistica Baltica 4, 209–210. LURAGHI, S. 1986: On the distribution of instrumental and agentive markers for human and non-human agents of passive verbs in some Indo-European languages. Indogermanische Forschungen 91, 48–66. MARVAN, I. 1973: Baltic and Indo-European ergative (based on professor P. Trost’s pioneering work). Lituanus 19, 31–38. MATTHEWS, W. K. 1955: Lithuanian constructions with neuter passive participles. Slavonic and Eastern European Review 33 (81), 350–371. МАТВЕЕНКО, V. A. 1961: Некоторые особенности структуры страдательно-безличного оборота в русских говорах. Материалы и исследования по русской диалектологии. Новая серия 2, Москва, 103–139. MATVEENKO, V. A. 1970: Страдательно-безличный оборот в говорах восточнославянских языков. Slavia 29, 350–365. MŪLENBACHS, K. 1928: Sintakse jeb teikuma macība. In: Latviešu gramatika J. Endzelīna un K. Mūlenbacha sarakstītā, 4 iespiedums, Rīga, 112–281. OTRĘBSKI, J. 1965: Gramatyka języka litewskiego 2, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. OZOLS, A. 1961: Latviešu tautasdziesmu valoda, Rīga: Latvijas valsts izdevniecība. PALIONIS, J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis. PALMAITIS, L. 1977: Dėl baltų kalbų denominatyvinės praeities. Baltistica 2 priedas, 114–123. PAULAUSKIENĖ, A. 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos, Vilnius: Mokslas. PEDERSEN, H. 1907: Neues und Nachträgliches. Kuhns Zeitschrift 40, 129–217. PETIT, D. 1999: *sue- en grec ancien: la famille du pronom réfléchi, Leuven: Peeters. PORĪTE, T. 1955: Vārdu kārta mūsdienu latviešu literatūras valodas vienkāršajā teikumā. Valodas un literatūras institūta raksti 5, 117–204. ROSINAS, A. 1988: Baltų kalbų įvardžiai, Vilnius: Mokslas. ROSINAS, A. 1995: Baltų kalbų įvardžiai: morfologijos raida, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. SABENINA, A. M. 1983: Из истории двухкомпонентных неглагольных предложений. Борковский, В. И., ред., Структура предложения в истории восточнославянских языков, Москва, 9–101. SAWICKI, L. 1991: Genitive and instrumental in passive constructions in Lithuanian. Indogermanische Forschungen 96, 168–174. SCHMALSTIEG, W. R. 1976: Speculations on the Indo-European active and middle voices. Kuhns Zeitschrift 90, 23–36. SCHMALSTIEG, W. R. 1978: Lithuanian constructions of the type jo būtā as a reflection of the Indo-European middle voice. Baltistica 14 (1), 15–19. SCHMALSTIEG, W. R. 1980: Indo-European Linguistics. A New Synthesis, University Park, London: The Pennsylvania State University Press. SCHMALSTIEG, W. R. 1982: The shift of intransitive to transitive passive in the Lithuanian and Indo-European verb. Baltistica 18 (2), 119–134. SCHMALSTIEG, W. R. [Шмальштиг, У.Р.] 1985: Эративность в индоевропейских конструкциях со сказуемым в форме аориста медиа. Вопросы языкознания 1985/6, 25–34. SCHMALSTIEG, W. R. 1987: A Lithuanian Historical Syntax, Columbus, Ohio: Slavica Publishers. SCHMALSTIEG, W. R. 1994: Again the Baltic genitive of agent. Linguistica Baltica 3, 13–19. SCHMALSTIEG, W. R. 1995: A Student Guide to the Genitive of Agent in the Indo-European Languages. Journal of Indo-European Studies, Monograph N 14, Washington. SCHMALSTIEG, W. R. 1997: Lithuanian mano, tavo and savo. Ponto-Baltica 7, 113–121. SCHMALSTIEG, W. R. 1999: Further thoughts on genitive constructions. Baltistica 34 (1), 23–36. 38 | VYTAUTAS AMBRAZAS SCHMIDT, K. N. 1963: Zum Agens beim Passiv. Indogermanische Forschungen 68, 1–12. SCHWYZER, E. 1943: Zum persönlichen Agens beim Passiv. Abhandlungen der Preußischen Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-historische Klasse 10, 1–43. SCHWYZER, E. 1975: Griechische Grammatik 2, hrsg. von Albert Debrunner, 4. Aufl., München: Beck. SENN, A. 1966: Handbuch der litauischen Sprache 1: Grammatik, Heidelberg: Winter. SHIBATANI, M. 1985: Passives and related constructions: a prototype analysis. Language 61 (4), 821–848. SHIBATANI, M. 1998: Voice parameters. Kulikov, L., Vater, H., eds., Typology of Verbal Categories, Papers presented to Vladimir Nedjalkov, Tübingen: Niemeyer, 117–138. SHOPEN, T., ed., 1986: Language Typology and Syntactic Description 1. Clause Structure, Cambridge etc.: Cambridge University Press. SKARDŽIUS, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. SLIŽIENĖ, N. 1974: Sudurtinių neveikiamųjų veiksmažodžio formų reikšmės ir vartojimas. Lietuvių kalbotyros klausimai 15, 75–88. SOBOLEV, A. N. 1998: О предикативном употреблении причастий в русских диалектах. Вопросы языкознания 5/1998, 74–89. TROST, P. 1960: Das Prädikativum im Litauischen. Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 219–222. ŠUKYS, J. 1998: Lietuvių kalbos linksniai ir prielinksniai: vartosena ir normos, Kaunas: Šviesa. ULVYDAS, K., red., 1965, 1971, 1976: Lietuvių kalbos gramatika, 1. Fonетika, 2. Morfologija, 3. Sintaksė, Vilnius: Mintis (1–2), Mokslas (3). VALECKIENĖ, A. 1984: Lietuvių kalbos gramatinė sistema. Giminės kategorija, Vilnius: Mokslas. WACKERNAGEL, J., DEBRUNNER, A. 1954: Altindische Grammatik 2/2. Die Nominalsuffixe, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. WATKINS, C. 1967: Remarks on the Genitive. To Honor R. Jakobson: Essays on the Occasion of His 70th Birthday. Vol. 3, The Hague–Paris: Mouton, 2191–2198. WATKINS, C. 1969: Indogermanische Grammatik 3. Formenlehre 1. Geschichte der indogermanischen Verbalflexion, Heidelberg: Winter. ŽULYS, V. 1969: Vadinamųjų nekaitomų įvardžių vieta lietuvių kalbos gramatinėje sandaroje. Baltistica 5 (2), 167–177. Vytautas Ambrazas Gauta 2001 09 14 Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]