Olegas Trubačiovas

In Memoriam | 251 Nå, sten på sten ska bli kvar, orden ska vi plocka från trädkronorna, från grästorvorna ska vi samla ihop dem och lägga dem i en sång, och fädernas språk ska glädjas, den förödmjukade föräldralösa flickan – ur djupet stiger en gammal, sedan länge glömd smärta. (Litteratur och konst, 1987 03 13)2. Antons Breidaks kommer inte längre att glädjas åt fädernas språk och inte heller sätta ord i en sång. Algirdas Sabaliauskas Olegas Trubačiovas 1930 10 23 – 2002 03 09 Den ryska slavistiken har drabbats av ett hårt slag: efter en svår sjukdom dog en av dess mest framstående företrädare, Olegas Trubačiovas, en begåvad forskare som lämnat tydliga spår även inom forskningen om de baltiska språken. O. Trubačiovas föddes den 23 oktober 1930 i Volgograd. Efter att ha avslutat Dnepropetrovskuniversitetet 1952 studerade han 1952–1955 vid forskarutbildningen vid Moskvas statliga M. V. Lomonosovuniversitet (handledare S. B. Bernštein). 1955–1961 arbetade han vid Slaviska institutet vid USSR:s vetenskapsakademi. Från 1961 fram till sin död var O. Trubačiovas huvudsakliga vetenskapliga verksamhet knuten till Ryska språkets institut. 2 Latgalisk skrift: en syrenbuske i stället för ett stängsel, där sten ligger på sten... Nej, sten på sten ska bli kvar, orden från trädens grenar, från under grästuvorna ska samlas ihop och läggas i en sång, och fädernas språk ska glädjas; den förödmjukade föräldralösa flickan – ur djupet stiger en gammal, sedan länge glömd smärta. 252 | IN MEMORIAM 1957 försvarade O. Trubačiovas sin kandidatavhandling, som senare publicerades som en separat bok Slaviska språks släktskapsbeteckningars och vissa av de äldsta beteckningarna för samhällsordningen historia (История славянских терминов родства и некоторых древнейших терминов общественного строя, Москва, 1959). Under arbetet med avhandlingen arbetade O. Trubačiovas under en längre tid i Litauen. Han gick noggrant igenom kortregistret till Kazimieras Būgas etymologiska ordbok och hans då ännu opublicerade arbete Anmärkningar och tillägg till A. Preobraženskijs etymologiska ordbok över ryska. Kort därefter utkom en annan bok av O. Trubačiovas, betydelsefull inte bara för slavisk utan också för baltisk språkvetenskap: Husdjurens beteckningars ursprung i de slaviska språken (Происхождение названий домашних животных в славянских языках, Москва, 1960). Ett par år senare publicerades det mycket uppmärksammade verk han skrev tillsammans med Vladimir Toporov: En lingvistisk analys av hydronymerna i Övre Dneprregionen (Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962), där K. Būgas tidigare undersökningar fördes vidare och det visades att hela Dneprs övre avrinningsområde ingick i det forna baltiska området. O. Trubačiovas skrev också en fortsättning på detta verk, Flodnamnen i högerstranden av Ukraina (Названия рек Правобережной Украины, Москва, 1968). De tankar i verket som var av särskilt intresse för baltister publicerade han i den vilniensiska tidskriften Baltistica (1968, 4(1), 31–53). 1965 försvarade O. Trubačiovas sin doktorsavhandling, som också kort därefter publicerades som en separat bok: Hantverksterminologi i de slaviska språken (Ремесленная терминология в славянских языках, Москва, 1966). Slutsatsen i detta verk var kanske överraskande för många: inom detta område finns det betydligt färre baltisk-slaviska lexikala isoglosser än slavisk-germanska och slavisk-latinska. O. Trubačiovas behandlade också olika problem inom de baltiska språkens lexikon i några av sina andra arbeten. Han berörde de äldsta förhållandena mellan baltiska och slaviska språk även i den omdiskuterade monografin De äldsta slavernas etnogenes och kultur (Этногенез и культура древнейших славян, Москва, 1991). Med hjälp av en grupp medarbetare sammanställde O. Trubačiovas det monumentala verket Etymologisk ordbok över de slaviska språken (Этимологический словарь славянских языков, Москва, 1974–). När medarbetarna gratulerade O. Trubačiovas på hans sjuttioårsdag angav de förmodligen helt riktigt att detta verk var ”kulmen på hans bana, en bitter och förtrollande straffarbetstjänst”. Det är sorgligt att banans kulmen förmodligen bara nåtts halvvägs (i det 26:e häftet har endast bokstaven o påbörjats), medan den främste resenären inte längre finns bland oss... O. Trubačiovas gjorde en tjänst inte bara åt slavister utan också åt baltister genom att översätta Max Vasmeres Etymologisk ordbok över ryska (Russisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1953–1957, I–III) till ryska. Han kompletterade översättningen med egna anmärkningar. 1972 valdes O. Trubačiovas till korresponderande ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi. Vid den tiden var han den yngsta filologen vid denna vetenskapliga institution och den enda vars forskningsintressen var så nära knutna till baltistiken. 1992 valdes O. Trubačiovas till fullvärdig ledamot av Rysslands vetenskapsakademi. Från 1997 redigerade han Rysslands främsta språkvetenskapliga tidskrift Вопросы языкознания. År 1963 hade han grundat och redigerade den fortlöpande publikationen Этимология. O. Trubačiovas samarbetade nära med litauiska språkvetare. 1967 opponerade han vid Vilnius universitet på Simo Karaliūnas kandidatavhandling och Zigmas Zinkevičius doktorsavhandling. Han höll en föreläsning vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. IN MEMORIAM | 253 Med anledning av O. Trubačiovs död skrev Vladimir Toporov till författaren av dessa rader: ”Med Trubačiovs död har, enligt min mening, vår tids mest framstående etymolog lämnat livet, en etymolog av Guds nåde.” Oleg Trubačiov är begravd på Trojekurovskij-kyrkogården sydväst om Moskva. Denna kyrkogård har redan tagit emot mer än en rysk forskare som vi känner väl. Algirdas Sabaliauskas