Kirčiuočių mišimas

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 185–192 ANMÄRKNINGAR Remarks SAMMANBLANDNING AV ACCENTKLASSER I många sydaukštaitiska dialekter (Léipalingis, Veisiejai, Kāpčiamestis, Drūskininkai, Rāt-nyčia, Pelēša, Žirmūnai, Ródūnia, Merkinė, Seinai, Pūnskas) har den akuta och cirkumflexa accenten i vissa fall¹ sammanfallit (enligt prof. J. Balčikonis klingande akut accent – från hans föreläsningar 1953–1954). Troligen har därför även accentklassernas scheman kommit i olag: gru·dù ”med korn”, gru·dūs ”korn”, men grūdàs, k’ælmùs ”stubbar”, men k’æ.lmas, ža.ŋklù ”med tecken”, žaŋklùs ”tecken”, men žá.ŋklas, žiedù ”med en blomma”, žiedùs ”blommor”, karštù ”med het”, karštùs ”heta”, men ká.rštas, ká.rštu; gri·nù ”med ren”, gri·nùs ”rena”, men grì·nas, nuogù ”naken”, nuogùs ”nakna” Drsk (Švendubrė, Jaskónys); žantùs ”svärsöner”, žvèru ”med ett djur”, plural genitiv žverìs ”djur”, tv’irtù ”starka”, p’irmù ”först” Rtn² (jfr även den varierande uttalsformen för sjön Bìlsas, som hörts och bekräftats av andra, b’ì.lsu och b’ìlsu (Balčikonis 1978b: 383–384; Savukynas 1966). Sådana exempel upptecknades 1958 och senare också i trakten kring Ródūnia (i byarna Kargaudai, Klá išiai, Naujų Smilginių, Piliakalnio, Leliūšių); (tùr) du sunù, men singular genitiv súnu, marcì atè į nuogù žùpakal’u; nup’ìrkɔ. nàujùs žiedùs; rùkščùs barščùs nór k’àu.læ.m p’ìlk; su p’ìrmù, nors p’ìrmas: vaì m’er.gɔ’s dar. /su p’ìrmù gùlas || Sådana fakta har också nedtecknats i Lazūnai-dialekten: gru.dùs, vežùs, me·šlùs (men grūdàs, véžì) Lz (Pasalys, från sagor och samtal som Avižičius nedtecknade 1959, LKI), kaulùs LzŽ112 → káulas LzŽ112; jungùs LzŽ98,102 – jùngas LzŽ98; kelmùs LzŽ114 – kélmas där; lungùs – lùngas LzŽ139; storùs LzŽ245 – stóras LzŽ där; rìebù Lz (Pasalys) – plural genitiv rieb’ùs där, gru·dùs s. 151, storùs s. 150, men stóras s. 151, kaulùs s. 140, klù·n’i s. 147, unkšč’ìša, s. 151, men ù.ŋkšč’ìša plural nominativ, av ù.ŋkšč’ù. plural ackusativ – s. 151 (det sistnämnda exemplet uppvisar en utjämnad förstklassig accentböjning) etc. Panašių dalykų yra Dieveniškių (plg. Grinaveckienė 1993: 134–179) šnektoje; plg. dar Poško-nių kaime 1999 metais išgirstus sakinius: ká.r tus / m’ėšk karcùs [obuolius] tuos žà.me.n; du sunù pripùole. /nušùvė.; vag’ėi. klė·c’is plėša /v’ìsa /v’ìenus sanùs ažadauža až’ė jì ir t. t. Ännu oftare sades så i den numera utdöda Zietela-dialekten: g’ies’m’ė → gies’m’ės ZtŽ205; grì·nas, grì·nù ZtŽ219; krésla → kreslùs och krésus ZtŽ316, lángo JR74 → dù langù p’irk’on instàt’em ZtŽ341; mèšlùs ZtŽ398; mùre och murè ZtŽ418; pėdàs → piedùs och pėdus ZtŽ469; p’ìrmas → sa p’ìrmai ZtŽ487; kunodàs dá nesuràs ZtŽ643; sá.udus → šiaudùs och šaudùs ZtŽ659, vienas → vìna.i (singular instrumental viena) ZtŽ768 osv. Uttalet är till och med g’ìema, men g’iem’ì, g’iemù ZtŽ204, 1 Vokalerna e·, i·, u·, o·, diftongerna ie, uo. 2 Tas klausimas buvo jau iškeltas (žr. Lazauskaitė 1998: 27–28). 186 | PASTABOS atjùnkau ir atjùnkai ZtŽ249; šìltus kal’in’us ZtŽ663, in Pagirūs Zt, men Pagiriai (3b) ZtŽ821 och liknande. Professor J. Balčikonis hade sannolikt rätt när han 1953–54 lärde ut att när språket förfaller och dess system luckras upp börjar betoningen först variera. Ibland verkar det som om betoningens mönster i ett vanligt ord helt faller sönder (t.ex. kėlinės och plural gen. kelinės ZtŽ283, k’ęp’in’im’i ”med levern” plural instr. och k’ęp’in’ū plural gen. ZtŽ286, šilnas (4) ZtŽ589 = (3); skėpta (1)? – ZtŽ597; šūlnis (3)? – ZtŽ675; muzikontas (1) ZtŽ420 = (2); pakutys (3) ZtŽ450 = (3b), pelýnas (1) ZtŽ470 = (2), pekórnia (1) ZtŽ470) = (2) osv. När man har olika nedteckningar (av sådant som olika personer har skrivit ned, eftersom uttalet varierar även hos en och samma person, t.ex. hördes 1999 i byn Poškoniai i Dieveniškės-trakten följande från en kvinna: važà.v.àm in tró.bas ~ važiuovom in Tróbas ir važiuoc in tróbas nemòžna ~ važiuot in Tróbas nemòžna), är det ibland oklart vilken accentklass ett visst ord ska anges med. Ofta hävdas att det på grund av dessa två kasusändelsers ändelsebetoning finns en fjärde accentklass. Tyvärr kunde F. de Saussures lag om akut accent (i dialekterna endast k’ė.lmas, ka.rštas, ža.nyklas, p’ì.rmas osv.) inte ha verkat i näst sista stavelsen; här måste andra orsaker ha spelat in. De kan ha varit följande. När skillnaderna mellan tonaccenterna i vissa fall försvagades eller till och med försvann till följd av tvåspråkighet eller andra omständigheter, kvarstod en tendens i dialekterna att betona vissa kasusformer. Ett större antal substantiv, adjektiv och till och med räkneord och particip tillhör den fjärde accentklassen; det var så att säga en generalisering av ändelsebetoningen i singular instrumental och plural ackusativ hos vissa (kanske även alla?) ord med akut rot. Rädslan hos den yngre lärda generationen (särskilt i städerna) för att flytta betoningen från en kort ändelse till den långa föregående stavelsen måste också ha bidragit. Denna nya accentklass, som tydligt har blandats samman genom denna analogiutveckling, kanske inte borde anges i ordböcker och texter (såsom man försökte göra i DrskŽ och LKŽ), eftersom vi då hävdar att ord i den fjärde accentklassen kan ha akut accent i stammen (cv’ì.rtas, cv’ìrtų, trá.uktas, trắuktų osv.). Även brukare av standardspråket tycks ju nästan helt utplåna den tredje accentklassen, eftersom de säger griežtì, griežtùs bernùs, aukštìnius žiédus, giesmè, giesmès, ties Lietuvà, su tamsumà, tamsumàs osv. Den akuta accentens växling hörs inte längre av många stadsbor, och därför skyndar de sig att betona singular instrumental och plural ackusativ med en betonad ändelsestavelse, eftersom betoningen ofta flyttas dit från olika ändelser: vaì.kus, sódu, sódus, mièstus. Detta är ett helt nytt fenomen, som har uppstått även i litauiska dialekter. Enligt V. Lazauskaitė-Ragaisienė är detta nästan uteslutande en följd av analogier med andra stammar (Lazauskaitė-Ragaisienė 2001: 97–109), men sådan analogisk sammanblandning av stammar förekommer likaså nästan i hela Litauen, medan formerna karštù, pirmù, pirmùs, žiédus, ties Lietuvà osv. endast förekommer i tvåspråkiga gränsdialekter som har påverkats av nivelleringen av tonaccenterna, liksom i våra största städer (särskilt Vilnius, Kaunas och Klaipėda). Även verb i presens och futurum bör nämnas: g’ìema → g’ìem’i, g’ɡvė. → gɔ.v’ėu. Lz, vé.ima → v’eim’i Dv (byn Poškoniai) osv. I detta fall bör inga accentklassangivelser skrivas ut, eftersom fenomenet inte har stabiliserats och är ganska oklart, liksom i fråga om de enstaviga substantiv med circumflex rot som J. Balčikonis rekommenderade: Kaũnas, Kaunù, Kaunè (2 eller 4), Smàlvas, Smalvù, Smalvè (2 eller 4; eftersom pluralformer saknas kan det inte kontrolleras; möjligen skulle singular illativ kunna ge stöd, men även den varierar ibland i dialekterna, t.ex. Kaunan (hos många syd- och östaukštaitiska talare) och Kaũnan (DSM – enligt uppgift från B. Stundžia), eftersom ”paradigmbeteckningar är gagnlös gissning” (Balčikonis 1978a: 372). På samma sätt gjordes också i den så kallade Niedermanns ordbok (Wörterbuch der litauischen Schriftsprache), särskilt i ortnamnsförteckningen (häfte 49, Heidelberg, 1968). PASTABOS | 187 Detta hjälper också till att lösa betoningproblemet för sjön b’ĭlsas: samma person kan uttala singular instrumental på två sätt – b’ĭlsu och b’ĭlsu. Detta kontrollerades 2002 (jfr Savukynas 1966: 175–176; Balčikonis 1967: 130). Denna variation beror på talarens önskan att betona singular instrumental (jag hörde till och med meningen prɪŋ’g’ėre. b’ĭlsu, trots att han sa singular nominativ b’ĭlsas). LITERATŪRA BALČIKONIS, J. 1978a: [Rec.] Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Kalbotyra 10, 1964. Cituojama pagal: Id., Rinktiniai raštai I, sud. A. Pupkis, Vilnius: Mokslas, 371–373. BALČIKONIS, J. 1978b: Laiškas redakcijai. Baltistica 3 (1), Cituojama pagal: Id., Rinktiniai raštai I, sud. A. Pupkis, Vilnius: Mokslas, 383–384. GRINAVECKIENĖ, E. 1993: Šaltinių šnektos tekstai. Lietuvių kalbotyros klausimai 30, 137–159. LAZAUSKAITĖ, V. 1998: Dėl dviskiemenių o-kamienių daiktavardžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse (tezės). Lietuvių kalbos institutas, Vilniaus pedagoginis universitetas. LAZAUSKAITĖ-RAGAIŠIENĖ, V. 2001: Dviskiemenių u-kamieno daiktavardžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių paribio šnektose. Paribio tarmių ir kalbų problemos. Šiauliai, 2001, 97–109. SAVUKYNAS, B. 1966: K probleme substrata v jugozapadnoj Litve. Baltistica 1 (2), 165–176. Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva Gauta 2002 03 20 DĖL UPĖVARDŽIO Dānė* Akmenos upės (Kretingos r.) žemupys klaipėdiškių šnektoje yra (ir buvo) dānė || dānej’e~Dā-nė | Dānija. Vokiškai buvo rašoma Dange. Vokiečių žemaičių tarme išmokę kalbėti rusniškiai (M. Deivelaitis), saugiškiai (J. Užpurvio brolis ir brolienė), preikuliškiai (M. Reizgys, buv. Klaipėdos gubernatoriaus giminė), klaipėdiškiai (Kazlauskas) W. Fenzlaw (1934: 141) sakinį su žodžiu Dange visi kaip vienas 1958–1960 metais yra skaitę dā.ne || dāne ir sakę, kad niekada nebuvo sutikę čia priebalį g tarusių klaipėdiškių (tek dėdlė tov’e pamātė- vō-k’ęška parašima Dange / pradė je t’ėp tārte – dā.ng’e – J. Užpurvio sesers Kohnienės žodžiai). Prof. V. Mažiulis remiasi F. Kuršaičio žodynu (K78). Tokio tarimo lietuvininkais save vadinę žmonės net taip vėlai (apie 1959–1963 metus) yra nevartoję. Jei kas dabar iš atsitiktinai likusių klaipėdiškių gali būti „naujoviškai“ ėmę sakyti pagal kraštą užplūdusius atkėliėlius, bet seniau neteko taip išgirsti. Vargiai iš gyvosios kalbos F. Kuršaitis galėjo išgirsti Dangę – tai raštų forma būsianti. F. Kuršaičio užrašymai iš Tilžės apylinkių yra be trūkumų, bet iš kitur, iš tolesnių vietų, yra netgi didžiai neįtikimų užrašymų (iš atsitiktinių pateikėjų?), pvz.: žem. unduo, viekšniškių * VYTAUTAS MAŽIULIS. Ne Dānė, o Dangė. Baltistica 34 (1), 1999, 93–98.