Edenda Curaverunt, Józef Marcinkiewicz ir Norbert Ostrowski. „Mvnera lingvistica et philologica Michaeli Hasivk dedicata“

138 | RECENZIJOS Språkliga och filologiska gåvor tillägnade Michał Hasiuk. Redigerat av Józef Marcinkiewicz och Norbert Ostrowski Poznań: Uniwersytet im. Adama Mickiewicza w Poznaniu, Katedra Skandynawistyki i Baltologii, 2001, 273 p., ISBN 83-232-1198-1. (Poznańskie Studia Bałtystyczne, 1.) Det är symboliskt att flera festskrifter tillägnade utländska baltister under de senaste åren har inlett nya bokserier inom baltistiken. År 2000 utkom exempelvis den första boken i serien ”Schriften des Instituts für Baltistik der Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald”, en festskrift till den framstående tyske slavisten och baltisten Rainer Eckert, Aspekte baltistischer Forschung. Samma tradition förs vidare av den artikelsamling som tillägnats professor Michał Hasiuk, en främjare av baltistiken i Polen: den markerar starten på serien ”Poznańskie Studia Bałtystyczne”. Å andra sidan är den, som framgår av förordet av utgivarna Józef Marcinkiewicz och Norbert Ostrowski, också en sorts fortsättning på Adam Mickiewicz-universitetet i Poznańs äldre serie ”Seria Filologii Bałtyckiej”, som omfattade tre viktiga baltistiska böcker utgivna så sent som under 1970-talets andra hälft1. Förutom förteckningen över gratulanter med anledning av prof. Hasiuks 70-årsdag och den utförliga bibliografin över hans arbeten presenteras i den nämnda artikelsamlingen också kortfattat de viktigaste episoderna i jubilarens liv, särskilt hans vetenskapliga verksamhet (s. XV–XVII, Eugeniusz Rajnik). I denna redogörelse lyfts några av Hasiuks viktigaste forskningsområden fram – litauisk dialektologi, fonologi och fonetik samt de baltiska språkens historia. Det är självklart att utgivarna har strävat efter att också huvuddelen av artiklarna i volymen ska behandla frågor inom just sådana områden som ligger jubilaren nära. Här ingår även litteraturvetenskapliga arbeten – Michał Hasiuk, som ägnat stora ansträngningar åt att utveckla litauistiken i Polen, i synnerhet i Poznań (sedan 1987 ledde han institutionen för baltiska språk vid universitetet i Poznań), har också gjort mycket för dess litterära sida. Vid en närmare granskning av de arbeten som publicerats i volymen står det klart att diakrona studier av de baltiska språken upptar den största platsen. Många artiklar ägnas åt ordhistoria – etymologi, historisk ordbildning och historisk morfologi. En del av de etymologiska arbetena utvecklar forskningen om lånord. I den lakoniskt betitlade artikeln ”Lie. (ž.) ābrinas” (s. 73–79) kompletterar Vincas Urbutis litauiskans ordhistoria med ytterligare några klarlagda lånord. Den här gången visas övertygande att det samogitiska ābrinas, ’en behållare av ett upprättstående stycke trä med lock för smör eller dylikt’, som i DŽ₁₋₄ tagits upp som ett inhemskt ord, i själva verket är ett sent lettiskt lån, hämtat från de lettiska dialekterna i sydvästra hörnet av Kurland. För övrigt berörs i förbigående även andra benämningar på den gamla smörbyttan av trä, särskilt det antagna slaviska lånet vogōnas. Den semantiska utvecklingen hos ābrinas och vogōnas är intressant. Båda ordens betydelse skiljer sig avsevärt från betydelsen hos källorden i lettiska och slaviska språk; lett. abra betyder vanligen ’degtråg, brödtråg’, en betydelse som också förekommer hos en del slaviska motsvarigheter. Forskaren hävdar med goda skäl att betydelsen hos de litauiska lånorden kan ha gått från ’degtråg, brödtråg’ till ’gammal smörbytta av trä, abrinas’ antingen via en mellanliggande betydelse ’(trä)skål (med lock)’ eller genom direkt specialisering; jfr lit. dežė ’kista, liten kista’ och ’abrinas’, härlett från vitryska дзяжа och polska dzieża ’degtråg’. 1 Kolbuszewski (1977), Kudzinowski (1977), Hasiuk (1978). RECENZIJOS 139 Med utgångspunkt i vissa ortografiska särdrag i de fornpreussiska texterna identifierar Pietras U. Dinis ett germanism i fornpreussiskan i artikeln ”Linguistics and Baltic Philology: On EV 469 Scrundus, EV 558 Scrundos“ (s. 131–136). Enligt honom återger fpr. scrundus, scrundos ’sax’, med den ursprungliga betydelsen ’*avskiljande, lossnande’, fpr. [[rund-] och är besläktat med mht. schrunde ’spricka, hudspricka’, schründic ’som har hudsprickor’ (jfr mht. schrinden ’spricka, rämna, klyvas, krackelera’). Eftersom betydelsen hos tyska avledningar med det så kallade nollsuffixet som betecknar handlingens objekt eller resultat oftast är nära knuten till betydelsen hos nomina actionis, förefaller ett sådant lån fullt rimligt. Kanske hade det dock varit lämpligt att anföra andra paralleller, eftersom ordet i fornpreussiskan fått verktygsbetydelsen genom germanismen. Lembit Vabas artikel ”Is the Finnic lanko a Germanic or a Baltic loan?“ (s. 157–160) lyfter fram intressanta samband med de litauiska ordens historia. Även om frågan gäller ett ord i de finska språken är etymologin till beteckningen för svåger- och svägerskapskap lanko ’släktingar genom äktenskap [m.fl.]’ direkt beroende av att ursprunget till lånekällan – det litauiska ordet – klarläggs. Vaba anser att Kari Liukkonens försök att knyta finska lanko till lit. (ž.) nuolanka, lankà ’ödmjukhet, undergivenhet; brudens bugning för mannens släkt’ saknar semantisk grund. Det ska sägas att den förkastade etymologin återges något missvisande i artikeln – betydelsen ’ödmjukhet, undergivenhet, vördnad’ anges inte för nuolanka; den etymologiska kopplingen framstår därför som helt obegriplig, trots att den i själva verket framför allt bör kritiseras för att den valda samogitiska avledningen är ny och har begränsad spridning. Den lånekälla från litauiskan som den estniske forskaren själv föreslår för de finska språken – lit. laigonas – verkar däremot semantiskt och med avseende på spridning och ålder något lämpligare. Men som även artikelförfattaren medger möter man då fonetiska svårigheter och måste ta itu med frågor om det litauiska ordets etymologi och historiska fonologi. Det är beklagligt att Vaba inte utnyttjade Rūta Buivydienės monografi Lietuvių kalbos vedybų giminystės pavadinimai (1997), som ingående redogör för forskningshistorien kring laigono och värderar de föreslagna etymologierna. Buivydienė föredrar med goda skäl en förbindelse med ord bildade till den urindoeuropeiska roten *leik- ’binda samman, knyta’, ’nå fram till, förplikta sig’. Följaktligen hade lingvisten sannolikt kunnat ägna betydligt mindre utrymme åt andra, mindre välgrundade alternativ. Artikeln betraktar lit. *langonas som prototypen till ordet i de finska språken; det antas ha kunnat existera vid sidan av laigonas, på samma sätt som varianterna aldra // audra; bengti // baigti; tvankas // tvaikas; strungas // strugas. Växlingen mellan sonant och vokal, eller mer exakt kanske mellan diftong och vokalförbindelse, i roten eller suffixet är emellertid ett ganska problematiskt och inte helt klarlagt språkfenomen. Inte heller är sambandet mellan de anförda exemplen helt klart; åtminstone en del av dem återspeglar olika språkliga regelbundenheter: aldra // audra och andra liknande varianter är resultat av växlingen al // au, som är karakteristisk för vissa dialekter (se utförligare Zinkevičius 1966: 164); bengti, som bildades senare vid sidan av baigti, beigti, har ett infogat n i roten (se Urbutis 1981: 100–104); om sambandet mellan tvaikas och tvankas råder ingen enighet (Urbutis 1981: 102, not 26) osv.2 Den föreslagna förklaringen av finska lanko förblir alltså alltför hypotetisk. Mariola Walczak-Mikolaiczakowas undersökningar (”Балтизмы в болгарском языке”, s. 167–173) är en vidare bearbetning av den baltismordbok som Jūratė Laučiūtė sammanställde, Словарь балтизмов в славянских языках (1982). Liknande arbete har redan utförts av andra forskare; jfr Vinco Urbučio recension (Urbutis 1984: 184–191) och Aleksandro Anikino kommentarer (Anikin 2001: 8–10). I den aktuella artikeln ifrågasätts med fog om de nio bulgariska ord som nämns i Laučiūtės ordbok verkligen kan vara baltismer. 2 Inte heller passar det fenomen där nasala vokaler byts ut mot diftonger eller vokalförbindelser genom epentes, som Vytautas Vitkauskas har undersökt ingående (Vitkauskas 2001: 120–126), för de postulerade fonetiska förändringarna i ordet. 140 | RECENZIJOS som baltismer. Endast ett av dem – вепер – har obestridligen baltiskt ursprung, men ur bulgarisk synvinkel är det en rusism. På samma sätt har en del av de andra ord som nämns i ordboken kommit in i bulgariskan via närmare besläktade slaviska språk, medan de återstående förmodligen bara är besläktade ord från den gemensamma baltoslaviska perioden. Bland undersökningarna av de baltiska ordens eget ursprung bör Wojciech Smoczyńskis arbete nämnas först. I artikeln ”Litewskie stógas obok innych refleksów pie. pierwiatków na *h₂Te” (s. 15–27) vidareutvecklar han en tanke om lit. stógas, närmare bestämt balt. *stág-a-, ursprung, som han tidigare fört fram i arbetena ”Indoeuropiejski podstawy słownictwa litewskiego”, ”Komentar laryngalistyczny do wybranych formacji litewskich” (Smoczyński 2001: 131ff., 252). Enligt honom är detta isolerade ord en avledning av det utdöda litauiska verbet *stógti, stóga, stógo ’sippra ut, tränga igenom, droppa’ (som har motsvarigheter i grekiskan)3. Den ursprungliga betydelsen hos stógas skulle då vara ’avloppsränna (på ett tak), takutsprång för avrinning av regnvatten’, medan den nuvarande betydelsen utvecklats metonymiskt. Den semantiska sidan av den föreslagna hypotesen väcker vissa tvivel. Mer uppenbara paralleller från andra språk saknas. Motivationen bakom de viktigaste orden för ’tak’ i en stor del av de indoeuropeiska språken är trots allt förknippad med täckande: tyska Dach, germ. *þaka-, latin toga, ryska och belarusiska крыша m.fl.; jfr även litauiska dialektala dangtis ’tak’ (LKŽII 259). Därför förefaller Vytautas Mažiulis etymologi, som inte nämns i artikeln utan återfinns i Prūsų kalbos etimologiniame žodyne, mer tillförlitlig. Den återknyter till tidigare försök att förbinda ordet med urindoeuropeiska *(s)teg- ’täcka’: balt. (dial.) *stágas är en böjningsavledning av verbet balt. *stīg- / stag- ’täcka’ ← *stag-, som existerade vid sidan av verbet balt. *steg- ’täcka’; jfr besläktade fpr. steege ’lada’ < fpr. *stēgē ’övertäckning’ < fpr. stēg- ’täcka’ < balt. *steg- ’detsamma’ osv. (Mažiulis 1997: 157ff.). Förutom etymologin till stogas behandlar Smoczyńskis artikel ett dussintal litauiska ord vars fonologiska struktur motsvarar det postulerade *stág- < *stéh₁g-, dvs. *C(C)eh₂T. Ursprungsförklaringar för en del av de ord som behandlas här hade redan nämnts i författarens tidigare arbeten. Men det finns också helt nya etymologiska samband, som med nytt material kompletterar de berömda tyska lingvisternas verk Lexikon der indogermanischen Verben (se Rix 1998). De ursprungsundersökningar av ord som Piotr Stalmaszczyk och Krzysztof T. Witczak presenterar är ganska problematiska (”On two Baltic-Celtic terms for ‘stallion’”, s. 29–32). Av artikeln att döma har de nära samband med projektet för en ny jämförande etymologisk ordbok över de indoeuropeiska språken, som utarbetas vid Łódźs universitet. Lingvisterna presenterar två nya etymologier för baltiska ord som betecknar en hingst eller springare. De hävdar att lånekällan till fpr. sveriapis ’turneringshäst’ och fornkyrkoslaviska *swerjepъ är *swerihāpos ’hingst’ i en utdöd östkeltisk dialekt; jfr forniriska serrach ’ung häst, föl’ m.fl. De utesluter dock inte att preussarna lånat detta hypotetiska keltiska ord direkt och till och med haft ett gemensamt baltoslaviskt ord *sweriapas. Sannolikt rör det sig, som de flesta framstående nutida preussister anser, om en polonism i fornpreussiskan. Därtill har man varken i slaviska eller, än mindre, baltiska språk kunnat belägga något säkert lån från keltiska eller någon fullt övertygande, unik baltisk-keltisk isogloss (jfr Dini 2000: 53ff., 152ff.). I stället för den komplicerade etymologi som föreslås framstår därför den förbindelse som Trautmann och Vasmer redan föreslagit som betydligt rimligare: pol. świerzepa ’sto’, tjeck. sveřep(ec) ’åkerogräs; avelshingst’ m.fl. med ett adjektiv som inte bevarats i polskan men belagts i andra slaviska språk, jfr fornr. swerěpъ ’vild’, slovenska srěp ’vred, barsk’ m.fl. Ett nytt hypotetiskt etymologiskt samband mellan baltiska, keltiska och indo-iranska språk: östbalt. *kumelias ’hingst’ (*ku- 3För övrigt är det oklart varför den redovisade ordbildningen endast går tillbaka till den förlitauiska perioden, eftersom stogas är ett gemensambaltiskt ord. RECENZIJOS | 141 melias), f. ir. meile ‘häst’ < kelt. *melyos, f. ind. máryaḥ ‘hingst’ – verkar också tvivelaktigt. Ordet f. ind. márva- med betydelsen ‘hingst’, som påstås vara belagt i Rigveda, anges endast i äldre sanskritordböcker från slutet av 1800-talet. I nyare vetenskapliga arbeten uppges denna betydelse inte alls (jfr Mayrhofer 1996: 326; Geldner 1951 a: 191.13; 1951 b: IX 97.18). Således finns ordet sannolikt inte med denna betydelse i fornspråket. Och att fastställa de genetiska släktskapsförhållandena för det förmodat besläktade f. ir. meile försvåras av att betydelsen inte är helt klar. Ignacas R. Dankas artikel på latin, ”De Balticis ciconiae nominibus” (s. 1–4), med vilken redaktörerna inledde och så att säga representerade publikationen, är ett tydligt exempel på ideologisering av indoeuropeiska studier och på att etymologisk litteratur inte läses. Arbetet presenterar en översikt över forskning om ursprunget till vissa baltiska benämningar på stork. Vanligen begränsar man sig till de äldre klassiska indoeuropeisternas arbeten, medan man inte har undersökt vad baltisterna skrivit under andra hälften av 1900-talet. Till exempel betraktas lit.gužas, gužutis sedan Pokornos tid som ett indoeuropeiskt arvord som inte skulle ha analyserats, men i själva verket är det, som Vincas Urbutis fastställde, en bildning från den litauiska språkperioden (jfr gūžinti ‘gå böjd, kutryggig’, gūžinėti ‘gå hopkrupen, stryka omkring’, gūžtis ‘dra sig samman, kröka sig’, gaužtis ‘kröka ryggen, dra in halsen, huka sig’ osv.; se Urbutis 1981: 33 och not 43). Inte heller nämns de etymologier för lit. garnys, genė osv. och lett. dial. guoris som utförligt analyseras i Urbutis studie Baltų kalbų garrnio pavadinimai (Urbutis 1981: 18, 24 f., 32 f.), trots att de är betydligt bättre underbyggda än de som återges i artikeln. Ännu märkligare är att den germanska förklaringen av ursprunget till ordet gandras framställs som den enda, utan diskussion av andra möjligheter; när man fördjupar sig i litteraturen som anges i noten (s. 2, not 4), vilken tycks bekräfta denna enda väg, visar det sig att helt andra ursprungsförklaringar faktiskt prioriteras där. Dessutom hänvisar artikeln flera gånger till den polska yotvingiska ordlista som Z. Zinkevičius en gång gjorde känd; därifrån citeras påstådda yotvingiska motsvarigheter (sterkas, gerwe), trots att Wolfgang Schmid ganska övertygande har fastställt att språket som belagts i detta lilla verk inte alls är yotvingiska⁴. Inte ens Zinkevičius något senare framförda uppfattning, att ord som belagts här är yotvingiska (i betydelsen tillhörande ett visst förbund av baltiska stammar) och litauiska ord från området kring floden Narew (Zinkevičius 1992: 99–133), ger grund för att betrakta denna källa så godtrogen och okritiskt. Alla betonar med rätta att uppgifterna bör bedömas med stor försiktighet. Publikationen innehåller flera arbeten om onomastik. Józef Marcinkiewicz behandlar ursprunget till suffixet -ukas i personnamn från Suwałki (”The -uk- affix in Lithuanian personal names of the Suwałki region”, s. 55–62). Med utgångspunkt i uppgifter ur de så kallade Falk-registerböckerna [publicerade] över kyrkoböcker (1600–1700-talen) hävdar han att det nämnda suffixet i personnamn från Suwałki är litauiskt och inte belarusiskt (den senare uppfattningen företräds av många forskare). De anförda beläggen ger emellertid inget slutgiltigt svar: en del kyrkliga latinska namn kom in i litauiskan just via belarusiska eller polska, och det är mycket svårt att dra slutsatser om en typisk litauisering av vissa varianter under de nära kontakterna mellan polska, litauiska och belarusiska. Ibland brister även precisionen. Det hävdas till exempel att de belarusismer i polska dialekter som andra lingvister nämner har ”really Lithuanian origin (sic)” (s. 56, not 4), trots att de litauiska motsvarigheterna till vissa av dem, såsom pacuki (jfr paciūkas), kańcuk (jfr kańčukas), kindžuk (jfr kindžiūkas), själva är lånord. Anpassningen av baltiska ortnamn och antroponymer i det polska, belarusiska och litauiska gränsområdet behandlas i Michal Kondratiuks artikel ”О славянизации балтийских топонимов и антропонимов на 4 I ordlistan finns i själva verket en blandning av litauiska, lettiska och tyska, som kan ha talats av en inflyttad jude som inte behärskade litauiska och lettiska särskilt väl (se Schmid 1986: 273–286). 142 | RECENZIJOS polsko-belorussko-litovskom pogranič’e” (s. 161–166). Dessa undersökningar bygger vidare på forskarens tidigare arbeten (jfr särskilt Kondratiuk 1985 och 2000). Den insamlade namnmaterialbasen från Białystokområdet i Polen och Grodnoområdet i Belarus gjorde det möjligt att överblicka de fastställda litauiska toponymers och antroponymers slaviseringssätt: fonetisk, fonetisk-derivativ, flera varianter av hybridtyp (ordstammen är baltisk och den andra delen slavisk), translativ och folklig-etymologisk anpassning. Mykolas Letas Palmaitis arbete, som analyserar ursprunget till vissa preussisk-ryska ortnamn och personnamn, är intressant men kontroversiellt (”Old Prussian Share in Creating the First Russian State”, s. 141–153). Med stöd av historiska och protohistoriska (krönike- och legend-) uppgifter, arkeologi och onomastik rekonstruerar (skapar?) lingvisten ett fragment av preussisk historia från 800–1300-talen, som knyts nära till Kievrikets uppkomst. Därmed utvecklas den normandiska teorin om statens ursprung. Preussarna framställs här som ett slags allierade och mellanhänder till normanderna, eller vikingarna, varjagerna. I samband med detta föreslås en särskild förklaring av namnet Russia och etnonymen rus: en generalisering av vikingabeteckningen Rūs < Rōs, jfr f. isl. róþs-menn ‘roddare’, efter namnet på preussarna som bodde i floden Rusnes (Russ / *Rusā) avrinningsområde, *Rus(ai), Russes. Krönike- och legendmaterial är i allmänhet mångfacetterat, flertydigt och omöjligt att verifiera; här är det mycket svårt (kanske rentav omöjligt) att undvika spekulation. Palmaitis hypotesers ”prussocentriska” karaktär väcker omedelbart stora tvivel. Behandlingen av fakta och språkligt material verkar alltför underordnad en enda idé: det ryska vitjaz’ skulle ha kommit via preussiskan (← preuss. *vītingis ← f. germ. vikingr) bygger på stammen i det preussiska ordet jō, medan namnet Oleg, som anses vara av preussiskt ursprung och tillhör en varjagisk furste, härleds ur preuss. *Algis (ett sådant preussiskt personnamn är visserligen inte belagt), vilket representerar den förmodade genitiv- och övriga kasusformen *Algas med stammen ō. Även vissa äldre tvåstammiga personnamn från nordgermanska, baltiska och slaviska språk sammanlänkas etymologiskt. Till onomastikens område hör även Henryk Jankowskis artikel ”The names of habitation places of Polish-Lithuanian Tatars” (s. 189–200). Här undersöks ursprunget till toponymier för tatariska boplatser i Trakai, Vilnius och vissa områden i Belarus och Polen; det antas vara av turkiskt ursprung. Utöver ortnamn med det turkiska suffixet -Lar diskuteras även toponymer som härrör från tatariska personnamn med tillagda slaviska eller litauiska suffix. För övrigt betraktas det litauiska suffixet -išk- (i slaviserad form -iški) av någon anledning felaktigt som slaviskt eller till och med litauisk-slaviskt. Ett intressant försök, som väntar på de litauiska onomasternas bedömning, är att knyta namnet på floden Vokė till det turkiska egennamnet Waq. Witold Mańczaks arbete ”Coup d’oeil sur le dictionnaire de fréquence du lituanien” (s. 47–53) förenar på sitt eget sätt synkroniska och diakroniska studier av ord och former. Där vidareutvecklas och underbyggs författarens tanke att oregelbundna ljudförändringar kan orsakas av frekvent ordanvändning. Med utgångspunkt i Laima Grumadienės och Vida Žilinskienės Dažniniu dabartinės rašomosios lietuvių kalbos žodynu (1997) presenteras en lista över särskilt frekvent använda ord vars ursprung inte kan förklaras genom ljudlagar eller analogiverkan. Det framgår att de flesta sådana ord eller former har förkortats, andra har uppstått genom sammansmältning av flera längre ord och ytterligare andra har genomgått ljudförändringar. Det är egendomligt att artikeln helt saknar hänvisningar till den litteratur som använts för att fastställa ordens ursprung. Det är oklart om andra arbeten har beaktats utöver Fraenkel, som nämns några gånger (troligen hans verk Litauisches etymologisches Wörterbuch?). Sannolikt har så inte skett. Därför bör kommentarerna till vissa ord preciseras: uppfattningarna om ursprunget till namō och žemyn är ganska motstridiga och skiljer sig åt – de behöver inte vara förkortade (se Zinkevičius 1981: 170, 182 f. med lit.). Det råder inte heller full klarhet om förkortningen av germanismen pinigas. Enligt Kazimieras Būga övertogs den längre varianten piningas (från f. högty. penning) endast i de samogitiska dialekterna, medan pinigas kom något senare (omkring år 1200) från m. högty. pennig RECENZIJOS | 143 buvo perimtas aukštaĩčiu (Būga 1959: 91). Vadinasi, čia susiduriame ne su vienos formos trumpėjimu, o su kelių formų konkurencijos išdava. Tikslumo kartais trūksta pateikiant Fraenkelio žodyno duomenis. Teigiama, jog dalelytė gi yra sutrumpėjusi veiksmažodžio girdi forma. O iš tiesų ta dažniausiai vartojama pabrėžiamoji dalelytė gi laikoma archajiška ir siejama su senuosiuose tekstuose paplitusiomis -ge, -ga, -gu, taip pat su slavų ir kitų kalbų atitikmenimis (Fraenkel 1962: 126; Zinkevičius 1981: 197). Dėl pakartotos kitos Fraenkelio (remiantis Endzelynu 1939: 74, 188) hipotezės apie homonimišką gi, pasitaikančią sakinio pradžioje ir neva kilusią iš girdi, galima ir paabejoti⁵. Kad ir kaip ten būtų, į dažninį žodyną veikiausiai buvo įtraukta tik įprastinė archajiškoji dalelytė gi. Taip pat svarstytina, ar verta nedėsningu trumpinimu laikyti dūrinio pirmojo sando galūnės (arba istorinio kamiengalio su galūne) numetimą, plg. šimtmetis, viešbutis komentarus⁶. Dūrinių formavimasis iš dviejų žodžių junginio vyksta ne chaotiškai, o pagal tam tikrus dėsningumus. Autoriaus hipotezę atitinkančiu trumpėjimu nebent būtų galima laikyti dūrinio jungiamojo balsio išmetimą, tačiau naujadaras viešbutis, neturįs ilgesnių variantų, čia taip pat netiktų. Turbūt korektūros klaida laikytinas nors kildinimas iš noris, o ne iš noris. Ett liknande arbete av W. Mańczak, ägnat åt fornpreussiskan, kommenteras och korrigeras i en annan artikel i den recenserade publikationen, med den eleganta och finurligt humoristiska titeln ”A note on Old Prussian dewas, Marx and engels” (s. 155–156). Dess författare, Williams Schmalstieg, korrigerar flera fornpreussiska exempel som felaktigt illustrerar sambandet mellan de nämnda orden, deras frekvens och oregelbundna fonetiska förändringar. De förkortade formerna av dewas och andra ord med stammen *ǭ kan inte anses vara formerna i nom. sg. med -is (dewis etc.), eftersom det endast är dessa former (och inte någon variant dewas) som används i den äldsta fornpreussiska texten, Elbingvokabulären. Även gen. sg.-formen sīras ’hjärtats’ är oförkortad: det fornslaviska česo som Mańczak jämför med den återspeglar i själva verket *ǭ-stammen, medan den fornpreussiska formen har en konsonantstam, jfr gr. χῆρος. Norberto Ostrowskis undersökningar av det litauiska verbet har anknytning till historisk morfologi (”Zu den litauischen nasalinfigierenden Verben des Typs ved. punāti”, s. 69–71). Enligt författaren finns det flera litauiska verb med det gamla n-infixet: trinti ’gnida’, skinti ’plocka’ och minti ’trampa’; de tidigare forskares identifierade representanter för denna typ, žinoti ’veta’ och gauti (gauna) ’få’, bör uteslutas. Frågor om historisk ordbildning behandlas av Frederik Kortlandt (”OPr. -snā, Lith. -sena, Latv. -šana”, s. 137–139). Detta är ytterligare ett försök att fastställa det genetiska sambandet mellan lit. -sena, lett. -šana och fornpreuss. -snā (om andra försök, se Ambrazas 1993: 60ff.). Kortlandt rekonstruerar följande baltisk-slaviska paradigm: nom. sg. -sin, acc. sg. -senin, övriga kasus med -snā-. Karl H. Schmidt går igenom arkaiska baltiska reflexivformer som betraktas som indoeuropeiska arvegods (”Zum baltischen Reflexivum”, s. 5–14). Enklitiskans s(i)-position i ord och i meningar i de gamla baltiska texterna, liksom användningen av det reflexiva pronomenets possessiva genitiv savo i satsen, jämförs med motsvarigheter i de gamla indoeuropeiska språken (indoiranska, tokhariska, grekiska etc.) och typologiskt även med ergativa satsers tendenser i de icke-indoeuropeiska kartvelska språken. 5 Fraenkel anger att dess betydelse är ’dock, och, men’. LKŽ upptar emellertid inte denna betydelse, och den liknande användning av gi som förekommer i talspråket (och korrigeras i språkvårdstexter) i jämförande eller motsättande samordnade meningar har betingats av det ryska konjunktionella och modala partikeln že. Å andra sidan bör Endzelyns tanke inte helt avfärdas. Till skillnad från Fraenkel angav den lettiske språkforskaren ingen tydlig ytterligare betydelse hos partikeln gi. Det är möjligt att ursprunget till den senare nämnda betydelsen hos jaugi, ’sannerligen, ja, förresten’ (som också upptas i LKŽ), faktiskt hänger samman med verbformen girdi. 6 För övrigt kan de ord som ligger till grund för sammansättningen viešpilas, vilken anges som modell (prototyp) för ordet viešbutis ’hotell’, ha varit viešas och pilti snarare än viešas och pilis. 144 | RECENZIJOS De semantiska paralleller från kaukasiska språk och baskiska som anförs till stöd för etymologin till det emfatiska pronomenet *patis stärker den tolkning som framförts av en stor del av språkforskarna, exempelvis Delbrück, Gamkrelidze och Ivanov, och som på senare tid särskilt väl underbyggts av Rosinas: att den indoeuropeiska *pot ursprungligen betydde ’härskare, husbonde’ (se Rosinas 2000: 129–140). Den enda artikeln om det komplicerade ämnet baltisk historisk accentologi är Rick Derksens ”Tonal oppositions on non-initial syllables in Latvian” (s. 81–87). Här prövas Steven Youngs påstående att den sekundära brustna tonen i de mellersta lettiska dialekterna nästan regelmässigt motsvarar en ursprunglig cirkumflex i icke-initiala stavelser. Analysen visar att den konstaterade regelbundenheten inte är regelbunden: en del av Youngs exempel kan tolkas på helt andra sätt – i lettiska och litauiska dialekter finns det många varianter med motstridig accentuering, och dessutom har Saussure-Fortunatovs lag tillskrivits en obefogat absolut giltighet i icke-initiala stavelser. För framtida undersökningar av den brutna tonens ursprung i icke-initiala stavelser föreslår Derksen vissa metodiska steg: först ta hänsyn till de belagda varianterna i de lettiska dialekterna, sedan jämföra dem med uppgifter från de litauiska dialekterna och slutligen utgå från morfemets etymologi. För övrigt skulle även lånordsmaterialet kanske kunna ge en egenartad korrigering av dessa undersökningar, jfr germanismerna sī-puōls, maguōne och slavismen čilvēks (cilvēks). Publikationen innehåller två arbeten om lettiskans historia utifrån äldre texter. Guido Michelini undersöker källorna till den första tryckta lettiska boken – den katolska översättningen från 1585 av Petrus Canisius katekes (”1585 m. latviško katekizmo šaltiniai”, s. 121–129). Med hjälp av omfattande citat visas att någon entydig källa till katekesen inte har kunnat identifieras. Den lettiska texten ligger närmare Canisius tyska småkatekesen; de närmaste är 1584 års Der kleine Katechismus och 1581 års Catechismus In Kurtze Frag. Enligt författaren återstår emellertid många textställen utan tydliga motsvarigheter. Två hypoteser framförs: antingen sammanställdes det lettiska verket av översättningar av flera olika, tidigare utarbetade katekeser av Canisius, eller så användes någon slags kompilerad handskriftstext på tyska. Det bör tilläggas att kontroll av den översättarattribuering som av någon anledning förbigås i artikeln kanske kunde bidra med ytterligare material i frågan: man antar att katekesens översättare kan ha varit tysken Erthmann Tolgsdorff. För övrigt är efternamnet på den som utarbetade katekesens faksimilutgåva felaktigt angivet – det ska vara Günther, inte Günter. Toshikazo Inoues artikel ”Некоторые заметки к изданному Бецценбергером тексту латышского Катехизиса 1586 года” (s. 113–119) behandlar en annan gammal lettisk katekes – en översättning av Martin Luthers Enchiridion från 1586. Artikeln är i själva verket en förteckning över avvikelser och småfel som påträffats i Adalbert Bezzenbergers kritiska utgåva (1875) av det lettiska Enchiridion. Författarens förslag till en genomläsning av hela texten, med kommentarer på japanska, har publicerats i Japan. Dessa textkritiska anmärkningar är endast början på ett planerat större arbete: att jämföra alla tre baltiska Enchiridion-texterna. Detta föresats möjliggörs också av att källorna till de fornpreussiska och lettiska texterna har undersökts tämligen noggrant av forskare (se Trautmann 1909: 217–479; Mažiulis 1966: 33–40; Vanags 1995: 52–62). Det är sant att förhållandet mellan den litauiska översättningen av Baltramiejus Vilentas, ENCHIRIDION Catechijmas maþas, och dess källor, såvitt jag kan se, inte har undersökts på nytt sedan Trautmanns studie; Vilentas lilla verk ingår också som en utvidgad del i en katekes från 1547, översatt från polska (förmodligen ett arbete av Martynas Mažvydas själv). Den recenserade publikationen innehåller flera artiklar ägnade åt dialektologisk forskning. Det kunde ha varit ännu fler, eftersom dialektstudier nog är Michało Hasiuks främsta forskningsintresse. Nästan alla dialektologiska arbeten handlar om analys av litauiska dialekter i Polen. Kazimieras Garšva RECENZIJOS | 145 I artikeln går han igenom och presenterar dessa dialekters fonologi samt vissa accentologiska särdrag (”The Lithuanian dialects of the Seinai region”, s. 33–38). Särskilt betonas de fonologiska tolkningarna av vokalen i: och varianterna a och e, problemen med att fastställa slutvokalernas och de posttoniska vokalernas kvantitet, och det talas också om utjämning av de långa vokalernas accenter. När det gäller den nämnda hårdnandet av konsonanterna l, r, s är även motsatta bedömningar möjliga: se Kardelis (2001: 141–150 med lit.). Piotr Grablunos och Jowita Niewulis dialektstudier är ganska studentikosa. I Grablunos arbete ”Några frågor (sic!) om användningen av lokativ i den polska dzūkiska dialekten” (s. 39–46) faller det i ögonen hur klumpigt och förvirrande termerna för lokativ används. Av artikelns inledning och engelska sammanfattning framgår att beteckningarna lokativ / inesiv, illativ / direktiv används synonymt, det vill säga i stället för inre befintlighetskasus respektive inre riktningens kasus. Exemplen visar dock något annat: ”Inesiv kan användas för att uttrycka a) lokativ och b) inesiv” (s. 40); ”Illativ kan också användas för att uttrycka a) inesiv och b) lokativ” (s. 40), ”Illativ närmar sig också i betydelse direktiv, inte lokativ” (s. 44)7. Vid en genomgång av översikten över den terminologiska användningen av lokativ, som bygger på Jonas Šukys indelning av kasusbetydelser, framgår det i alla fall att en stor del av de beskrivna lokativkonstruktionerna är syntaktiska kalker från slaviska språk (artikeln behandlar endast övertagandet av vissa konstruktioner från polskan). I Jowita Niewulis artikel ”Särdrag hos pronomen i Punsks dialekt” (s. 62–67) diskuteras de mer särpräglade formerna av enskilda pronomen i Punsks dialekt. Även här förekommer vissa inexaktheter. Former som jisai, jinai, tasai betraktas som pronomens bestämda former, men i själva verket är de former utvidgade med postpositionspartikeln -ai, -nai, vilka i vissa dialekter endast behandlas som bestämda former (jfr Zinkevičius 1966: 430ff.). Friedhelm Hinzes artikel-publikation ”Mehrsprachigkeit rund um das Kurische Haff im Bewusstsein meines Gewährsmannes Fritz Peleikis (1904–1984) aus Preil” (s. 98–111) ägnas åt en helt annan särpräglad dialekt, eller kanske till och med ett språk. Här publiceras en sen text på kuriska, skriven av Fritz Peleikis, en före detta fiskare från Neringa. Det är värdefullt att den stigande accenten som uppgiftslämnaren uttalade under kommenteringen dessutom har markerats. Utförliga kommentarer till ortnamn och vissa ordformer har också sammanställts, med jämförelser med tyska och baltiska språk. Författaren framhåller att Peleikis ”Panorama”, liksom andra sena texter från 1900-talet, uppvisar tydliga tecken på en dialekt som håller på att dö ut. Rainer Eckerts intressanta artikel ”Satzgliedwertige und satzwertige Phraseologismen aus der Sprache der lettischen Folklore” (s. 89–98) anknyter till lettisk lexikologi och folklore. Lingvisten undersökte en grupp fraseologismer med orden siets och sijāt som grund. Jämförelsen mellan olika folkloristiska fraser och ordspråk visade övertygande betydelsen hos uttrycken caur sietu sijāt kādu och liknande: ’förakta, skälla ut, förorätta’, och motbevisade Artūrs Ozols uppfattning att det i lettisk sångfolklore bara finns outvecklade ”groddar” till fraseologismer. Joanna Ostaszewskas och Tomasz Wicherkiewiczs artikel ”Žemaitisch und Latgalisch als europäische Regionalsprachen” (s. 175–188) företräder sociolingvistiken, en relativt ung lingvistisk disciplin i Litauen och Lettland. Författarna konstaterar att även samogitiska och lettgalliska, utifrån sina karakteristiska drag, kan betraktas som regionala språk. I redogörelsen för samogiternas historia har några felaktigheter smugit sig in. Samogiternas (dialekt)område har förväxlats med det historiska XV– 7 I de två första fallen kan det röra sig om korrekturfel: dialektmeningarna tyder nämligen på att ”illativ” borde stå i stället för ”inesiv”, jfr ind’e:j’p’uodi p’inigus; nuv’3:jo: lauk’uosna darb’u: dzi:rpcie. 146 | RECENZIJOS XVII århundradets samogitiska furstendöme (och stift, vars grundläggningsdatum och grundare också anges felaktigt), som huvudsakligen omfattade områden i centrala Litauen där högaitiska talades och befäste en högaitisk variant av skriftspråket. Därför omnämns Mikalojus Daukša, som skrev på centralhögaitisk dialekt, felaktigt som en samogitisk författare, medan högaitiska Jurbarkas och Kėdainiai nämns tillsammans med det genuint samogitiska Skuodas. Präster och munkar värnade idén om ett samogitiskt standardspråk på 1800-talet, inte på 1700-talet. Man kunde också ha sagt åtminstone några ord om 1700-talet – det var just då (och inte på 1900-talet) som en särpräglad samogitisk ortografi började ta form. Dessutom är det knappast möjligt att instämma i påståendet att samogiterna fortfarande ser annorlunda ut än högaiterna (de har tydligen förväxlats med lettgallerna, som verkligen har ett typiskt utseende). Utöver detta arbete i yttre lingvistik bör några andra artiklar nämnas som överskrider den traditionella lingvistikens gränser: Alfred Majewiczs studie ”Bronisław Piłsudski and Lithuania” (s. 201–214) om den berömde etnografen Piłsudskis förbindelser med Litauen och Bernard Piotrowskis undersökning ”W oczekiwaniu na niepodległość. Litwini amerykańscy i z Prus Wschodnich wobec spraw narodowych (1914–1915)” (s. 215–227) om de politiska förväntningarna hos litauer i Ostpreussen och Amerika 1914–1915. Som redan nämnts innehåller volymen också litteraturvetenskapliga arbeten. Alla är på ett eller annat sätt knutna till litauisk litteratur. Det är dock endast Juozas Girdzijauskas artikel ”Liudvikas Adomas Jucevičius kultūrų kryžkelėje” (s. 241–249) och Monika Pokorska-Iwaniuks ganska studentikosa översikt ”Maironis – didysis lietuvių poetas” (s. 251–263) som analyserar litauiska författare och deras verk. De två återstående intressanta arbetena handlar om polsk litteraturhistoria: den uttrycksfullt skrivna artikeln av Jerzy Borowczyk och Radosław Okulicz-Kozaryn ”Pasilinksminimai niūriu metu pas bazilijonus. Filomatų papročiai Vėlinių III dalyje” (s. 229–239) och Justyna Prusinowskas arbete ”Vitolio rauda – užmiršta J. I. Kraše vskio lietuviškoji daina” (s. 265–270). Det är synd att Kraševskis original inte jämförs med Andrius Vištelis litauiska översättning i Prusinowskas arbete. Sammanfattningsvis innehåller samlingen till Michałą Hasiuks ära mycket varierande artiklar – både seriösa vetenskapliga studier och blygsamma översikter, som redaktörerna kanske hade kunnat avstå från. Den aktuella publikationen dras ned av språket i vissa artiklar som översatts till (eller skrivits på?) litauiska, vilket är förvånansvärt oredigerat och fullt av språkfel och korrekturfel (särskilt i de litteraturvetenskapliga arbetena). Exempel: nonsens (s. 66), ”sudominavo įvardį” (s. 66), motsvarigheter i standardspråket (s. 64), det huvudsakliga indelningskriteriet (s. 37), verkets ansats tog form [...] i improvisationens kreativa explosion (s. 299), manuskriptanalys (s. 299), så kallad (s. 230), i provocerande [...] drama (s. 230), tre år (s. 231), i den poetiska [...] fick en djupare innebörd (s. 232), och samtidigt (s. 267), nödvändigheter tillskrivs okritiskt (s. 267) etc. etc. Därför vill man önska redaktörerna, som framöver ska ge ut böcker i den vetenskapliga bokserien ”Poznańskie Studia Bałtystyczne”, större noggrannhet och omsorg. LITERATŪRA AMBRAZAS, S. 1993: Daiktavardžių darybos raida 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. ANIKIN, A. 2001: Заметки о балтизмах. Tarptautinė Kazimiero Būgos konferencija: Etimologija ir onomastika, 2001 m. lapkričio 9 d. Pranešimų tezės, Vilnius: VU Baltistikos ir bendrosios kalbotyros katedra, 8–10. BŪGA, K. 1959: Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. BUIVYDIENĖ, R. 1997: Lietuvių kalbos vedybų giminystės pavadinimai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. DINI, P. U. 2000: Baltų kalbos. Lyginamoji istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. RECENZIJOS 147 ENDZELĪNS, J. 1939: Sīkumi CCXV; Sīkumi CCXVIII. Filologu biedrības raksti 19, 74; 188. FRAENKEL, E. 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch I–II, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. GELDNER, K. F. 1951a: Der Rig-Veda. Aus dem Sanskrit ins Deutsche übersetzt 1, Cambridge MA: Harvard University Press. (Harvard Oriental Series, 33.) GELDNER, K. F. 1951b: Der Rig-Veda. Aus dem Sanskrit ins Deutsche übersetzt 3, Cambridge MA: Harvard University Press. (Harvard Oriental Series, 35.) GRUMADIENĖ, L., ŽILINSKIENĖ, V. 1997: Dažninis dabartinės rašomosios lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Matematikos ir informatikos institutas, Lietuvių kalbos institutas. HASIUK, M. 1978: Fonologia litewskiej gwary sejneńskiej, Poznań: Wydawnictwo Naukowe UAM. KARDELIS, V. 2001: Dar dėl junginių le, se, re raidos uteniškių ir vilniškių tarmėse. Baltistica 35 (2), 141–150. KOLBUSZEWSKI, S. F. 1977: Jana Karigera słownik polsko-łotewski na tle leksykografii b. Inflant Polskich, Poznań: Wydawnictwo Naukowe UAM. KONDRATIUK, M. 1985: Elementy bałtyckie w toponimii i mikrotoponimii regionu białostockiego, Wrocław–Warszawa: Zakład Narodowy im. Ossolińskich. KONDRATIUK, M. 2000: Nazwiska pochodzenia bałtyckiego w regionie białostockim. Acta Baltico-Slavica 25, 123–150. KUDZINOWSKI, Cz. 1977: Indeks-słownik do „Daukšos Postilė“ 1–2, Poznań: Wydawnictwo Naukowe UAM. MAYRHOFER, M. 1996: Etymologisches Wörterbuch des Altindorischen 2, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. MAŽIULIS, V. 1966: Prūsų kalbos paminklai 1, Vilnius: Mintis. MAŽIULIS, V. 1997: Prūsų kalbos etimologinis žodynas 4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. RIX, H. 1998: Lexikon der indogermanischen Verben, Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag. ROSINAS, A. 2000: Dėl baltų *pat(is), *pat(n)ī pirminės reikšmės ir gramatinio statuso. Baltistica 35 (2), 129–140. SCHMID, W. 1986: Die „Germanismen“ in sogenannten polnisch-jatwingischen Glossar. Indogermanische Forschungen 91, 273–286. SMOCZYŃSKI, W. 2001: Język litewski w perspektywie porównawczej, Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego. TRAUTMANN, R. 1909: Die Quellen der drei altpreußischen Katechismen und des Enchiridions von Bartholo-maeus Willent. Altpreußische Monatsschrift 46, 217–479. URBUTIS, V. 1981: Baltų etimologijos etiudai, Vilnius: Mokslas. URBUTIS, V. 1984: [Rec.:] Лаучюте, Ю. А. Словарь балтизмов в славянских языках, Ленинград, 1982. Baltistica 20 (2), 184–191. VANAGS, P. 1995: 1586. gada latviešu katehisma teksta izcelsme, Baltu Filoloģija 5, 52–62. VITKAUSKAS, V. 2001: Lietuvių kalbos tarmių morfofoneminiai reiškiniai, Vilnius: Žara. ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. ZINKEVIČIUS, Z. 1981: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 2, Vilnius: Mokslas. ZINKEVIČIUS, Z. 1992: A Polish-Yatvingian Vocabulary? Linguistic and Oriental Studies from Poznań 1, 99–133. Birutė Kabašinskaitė Baltistikos ir bendrosios kalbotyros katedra Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, 2734 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2002 12 20