Wojciech Smoczyński. „Język litewski w perspektywie porównawczej“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVII (2002), 131–147 RECENSIONER Reviews Wojciech Smoczyński Litauiska språket ur ett komparativt perspektiv Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego, 2001, 510 p., ISBN 83-233-1430-6 (Baltica Varsoviensia, 3) Den framstående polske baltologen och indoeuropeisten Wojciech Smoczyńskis produktivitet och aktivitet är verkligen beundransvärd: intressanta artiklar publiceras ständigt, nyskapande monografier utarbetas, tidskriften Linguistica Baltica redigeras, Colloquium Pruthenicum anordnas, och han är professor vid universiteten i Kraków och Warszawa. Under flera årtionden har verkligen många studier, översikter och kommentarer om litauistik publicerats vid olika konferenser och i olika publikationer. Det är glädjande att dessa arbeten nu har samlats, kompletterats med en ny studie och getts ut i en separat samling. Boken består av fem kapitel: ”Det litauiska språkets ställning i den indoeuropeiska språkfamiljen” (”Stanowisko języka litewskiego w rodzinie indoeuropejskiej”), ”Morfologi”, ”Dialektologi”, ”Etymologi”, ”Språkliga förbindelser mellan polska och litauiska” (”Stosunki językowe polsko-litewskie”). De återtryckta texterna har inte ändrats eller redigerats (med undantag för pagineringen, naturligtvis); deras ursprungliga bibliografiska uppgifter anges i innehållsförteckningen (s. 5–7). Det är mycket praktiskt att samlingen avslutas med ord- och sakregister, sammanställda av Tomasz Majtczak. Boken inleds med översikten ”Języki bałtyckie: litewski, łotewski, staropruski” (1988), som behandlar alla baltiska språk.1 (s. 9–95). I en text av förhållandevis begränsad omfattning ryms en verkligt informativ introduktion till de baltiska språken, med god förankring i det indoeuropeiska sammanhanget. Författaren har inte bara lyckats behandla grammatiska fakta, utan också tillhandahålla de viktigaste encyklopediska upplysningarna och hänvisa till den mest betydelsefulla litteraturen. Det är värdefullt att texter ur äldre skrifter och dialekter följer efter beskrivningarna av de enskilda språken (med språkvetenskapliga kommentarer och översättningar till polska). Översiktens framställning löper konsekvent från urindoeuropeiskan (s. 15–19), via lagret av baltiska innovationer (s. 19–34), mot beskrivningar av de enskilda språken. Litauiska och preussiska ägnas störst uppmärksamhet (s. 35–60; 74–92), medan frågor om lettiska behandlas i något mindre omfattning (s. 60–74). Det är betydelsefullt att framstående polska språkforskares idéer (J. Safarewicz och J. Kuryłowicz) på ett ändamålsenligt sätt har integrerats i texten.2 Det är något besvärande att hänvisningar till den ursprungliga publikationens sidor har lämnats kvar; exempelvis hänvisar s. 10 till s. 844 (= s. 34). Även några andra detaljer bör korrigeras: s. 23 lit. troško ’vill dricka’ = ’ville dricka’; s. 35 nom. sg. Europa = Europą, skęsti = skęsti; s. 37 gen. pl. rankų = ranķu; s. 42 acc. pl. dievus = dièvus; s. 89 užės 1 För att läsaren ska kunna föreställa sig det övergripande lingvistiska sammanhanget anges i denna översikt de första publiceringsdatumen för artiklarna. 2 Exempelvis återges J. Kuryłowiczs uppfattning om den baltisk-slaviska språkgemenskapen utifrån en offentlig föreläsning av honom, och den är därför kanske inte känd för alla språkvetare (s. 15). 132 | RECENZIJOS ’vecka’ (’savaitė’) = ’sex veckor efter förlossningen’ (LKŽxvii 555, 556); s. 12 la. žiemel’i = žiemelį, s. 21 la. dzėls = dzėls. I dag skulle författaren säkert ha förbättrat detta arbete ytterligare, men även utan större ändringar kan texten rekommenderas som ett verkligt lyckat kompendium över de baltiska språken. Den kompletteras utmärkt av en omfattande studie, publicerad för första gången, om de indoeuropeiska grunderna för det litauiska ordförrådet (”Indoeuropējskie podstawy słownictwa litewskiego”, s. 96–166)3. Författaren påpekar att arbetet är av översiktlig karaktär och att hänvisningar till klassiska etymologiska verk därför, för att spara tid och utrymme, utelämnas (med få undantag). Studiens huvudsyfte är att överblicka det litauiska ordförrådet ur det indoeuropeiska urspråkets perspektiv: lyfta fram det ärvda lexikonet och modeller för ordbildning och apofoni samt beakta de problem som laryngalteorin ger upphov till. Lemmana behandlas inte i alfabetisk ordning utan i vissa grammatiska och semantiska undergrupper. Jämfört med arbeten av liknande slag (Buck 1949; Gamkrelidze, Ivanov 1984, II: 457–855; Sabaliauskas 1990)4 är det nya att den högsta indelningsnivån utgörs av grammatiska klasser: substantiv, verb, adjektiv och räkneord. Med en sådan klassificering vore det lämpligt att lägga till även undergrupper för pronomen och konjunktioner. I avsnitten om substantiv och verb delas materialet in i vissa semantiska grupper, exempelvis: (substantiv) ”naturfenomen”, ”tid”, ”skog och träd”, ”vilda djur” osv.; (verb) ”livsverksamhet (hos människan)”, ”sinnen och perception”, ”rörelse” osv. Det är betydelsefullt att författaren ägnar stor uppmärksamhet åt indoeuropeiska böjningsfrågor (exempelvis anges i stycket ”jord” (s. 97–98, nr 25) att grunden för detta baltisk-slaviska ord inte är en o-rot (neopir-wiastek) indoeuropeiskt *gʰem-, omsegmenterad från urindoeuropeiskt lok. sg. *dʰgʰ-ēm-∅, som existerade vid sidan av nom. sg. *dʰégʰ-ōm-ø)6. Bildningar av vrdhi-typ diskuteras vid flera tillfällen (se s. 108, nr 32, 34; s. 110, nr 44, 46; s. 111, nr 49; s. 120–121, nr 96; s. 129, nr 147), och laryngalinformation ges konsekvent. Det saknas systematiska studier i baltisk etymologi på den moderna indoeuropeistikens nivå, varför Smoczyńskis aktuella bidrag är betydelsefullt och värt uppmärksamhet. Man får hoppas att någon vill diskutera detta och att dialogen får författaren och andra forskare att ta sig an arbeten av ännu större omfattning7. Ett par artiklar i det aktuella avsnittet är ägnade åt att lyfta fram arkaismer i litauisk fonetik, fonotaktik och i rot- och stamslutens apofoni: ”Das Litauische im Kontext der indogermanischen Vergleichung” (1993) (s. 167–178), ”Il ruolo della lingua lituana per la linguistica indoeuropea” (1997) (s. 179–208). De arkaiska dragen framträder genom jämförelser med innovationer i forniriska, grekiska, latin, germanska och slaviska språk. Stor uppmärksamhet ägnas åt ordbildningens historia: saulė (s. 176–178, 204–205); dievas, diena, žiemà, der̃và (s. 188–190); duktė, sesuo, šuo, žmuo, vanduõ (s. 194–199); statýti (s. 207) m.fl. Till dessa artiklar ansluter sig kommentaren ”Konserwatyzm językowy na przykładzie litewskim” (1992) (s. 209–210), där räkneordet dešimtas behandlas ur liknande aspekter. 3 En annan artikel av Smoczyński kan betraktas som en sorts prototyp för denna studie (se Smoczyński 1982). 4 Den äldsta lexikala samlingen över de baltiska språken med semantisk inriktning anses vara den så kallade elbing-preussisk-tyska ordboken. 5 De behandlade begreppen är numrerade. 6 Se även kommentarerna på s. 98–99, nr 4 ”sol”, nr 5 ”måne”; s. 104–105, nr 23 ”gryning”; s. 106, nr 28 ”vår, sommar”; s. 113–114, nr 63 ”fisk”; s. 115, nr 70 ”människa” m.fl. 7 I den aktuella studien finns några enstaka inexaktheter som bör rättas: s. 101 la. mist = mizt; s. 10223, lit. statai = statė̃i; s. 11146 fornr. krstiti = krъstiti; s. 157 lit. išlįsos = išlįsos; på s. 106 anges vākārai som en variant av riksspråkets (litterära) accentuering (vid sidan av vakarai) – det bör preciseras att detta är en dialektal accentvariant (se LKŽxvii 984; DLKŽ4 906). RECENZIJOS 133 Det indoeuropeistiska avsnittet avslutas med en fonologisk kommentar – ”Sporne problemy wokalizmu litewskiego” (1976) (s. 211–213). Författaren föreslår att man i vokalklassificeringen inför egenskapen diftongisk: icke-diftongisk, för att skilja /ie/ och /uo/ från de övriga fonemen. Enligt Smoczyński bör de korta [e] och [o] som förekommer i ord av icke-litauiskt ursprung inte betraktas som fonem (de skiljer endast morfem åt och markerar att dessa morfem är främmande). Samlingens morfologiska del inleds med artikeln ”Przypadki lokalne języków bałtyckich” (1974) (s. 214–216). Intressant nog uppmärksammade författaren följande distributionsregel för postpositionella lokativformer: lokativ och illativ är typiska för lexem som betecknar livlösa ting, medan adessiv och allativ vanligen bildas av stammar som betecknar levande varelser (eller personer) (jfr daržė: daržan, dieviep: dievop)⁸. Straipsnyje „Uwagi o litewskim praeteritum typu norė(j), giedo(j)“ (1974) (p. 217–223) autorius teigia, kad tokie trumpieji lie. preteritai negali būti laikomi archaizmais. Smoczyńskio manymu, čia įžvelgtina tendencija išlyginti praes. ir praet. kamienų skiemenų skaičių: sė-di: se-dė-jo → sė-di: sė-dė(j); miega: miegójo → miega: miegó(j); žino: žinójo → žino: žinó(j) (plg. lygiaskiemenius šūka: šūko, nėša: nėšė). Vėliau šis trumpinimas analogiškai paveikęs ir lygiaskiemenius veiksmažodžius (pvz., praet. senė(j) pagal sėdė(j)), o pagal senė(j) atsiradę ir sė(j); galvó(j) pagal miegó(j), o pagal galvó(j) – stó(j) ir t. t.). Šioje analogijų eilėje kiek problemiškas atrodo praet. ė(j) trumpinimas pagal praet. sė(j), nes inf. ir praes. kamienai nėra panašūs: sėti, sėja: eiti, eina (atem. eiti). Apybraižoje „Geneza starolitewskiego conditionalis na -biau, -bei, -bi-“ (1999) (p. 224–229) pasiūlyta elementus -biau, -bei, -bi- kildinti iš atitinkamų praet. ind. formų *bijau, *bijai, *bijā (plg. la. biju, biji, bija)⁹ ir neįžvelgti čia optatyvo (kaip yra interpretavęs Kazlauskas 1961: 80; 1968: 393t.). Cond. pl. 1, 2 -bi- istoriškai laikytina 3 asmens sutrumpintąja preterito forma (plg. la. dial. praet. bī, bij)). Semantiniu ir morfologiniu požiūriu gera paralelė nurodyta iš lotynų kalbos istorijos: fūat ‘tebūnie’ < *bʰuh₂ + -ah-. Artikeln ”Starolitewskie žmuo, žmunį na tle prabałtyckich rzeczowników atematycznych”, publicerad i Acta Linguistica Lithuanica 43 (s. 18–33), är sannolikt redan bekant för läsaren och refereras därför inte här. I kommentarerna ”Komentarz laryngalistyczny do wybranych formacji litewskich” (2001) (s. 248–252) behandlas flera morfofonologiska problem i samband med laryngalernas utveckling, till exempel: (1) laryngalens möjliga bortfall i rötter ultimae laryngalis -RH före i (árti, men ariù < *h₂érh₃-ie-, gélti; men geliù < *gʷélH-ie-; i detta sammanhang betraktas stammarna sėjų, klóju, griaúju som den ena eller andra typen av innovation); (2) i infixala stammar av typen CnH-o- inträffade metatesen Rn → nR efter att laryngalen försvunnit (kyla < *kinla ← *kilna < *kl-n-H-o ← *kelH-, jfr kélti, kilti); (3) vissa substantiv med starkt tonfall i grundstadiet bör betraktas som bildningar av typen vrdhhi, härledda från rötter i nollstadiet genom inskott av e före RH (žentas (s.-kr. žęt) *’bekant’ < *ženta- < *g’enh₃-to- ← *žinC- < *g’nh₃C- (lit. pažinti); jfr gr. gnōtós, ved. jñātá-, la. znuots, ru. znatb) och andra fall. Etymologiska kommentarer ges till orden kiaūras, klūonas, pjauti, smėlys, stātas, stōgas, žiōti(s). Dialektologiavsnittet består av fyra studier som systematiskt beskriver dialekten i Punsk: dess fonologi (”System fonologiczny litewskiej gwary puńskiej”, (1986) s. 253–269; ”Grupy 8 Naujausias yra G. Kavaliūnaitės šios krypties darbas (žr. Kavaliūnaitė 2002). 9 Denna hypotes nämns kort även i en tidigare studie (se den aktuella samlingen, s. 51). 134 | RECENZIJOS spółgłoskowe litewskiej gwary punskiej“ (1986) p. 270–278), morfologija („Szkic morfologiczny litewskiej gwary punskiej“ (1984) (p. 279–305) bei skolintinė leksika – germanizmai („Zapożyczenia niemieckie w gwarze litewskiej okolic Puńska na Suwalszczyźnie“ (1986) p. 306–316). Atkreiptinas dėmesys, kad fonologinės pastabos metodiniu požiūriu svarbios ir bendrinės kalbos problemoms (garsai [ie], [uo], trumpieji balsiai [e], [o], skieme­niniai priebalsių junginiai ir kt.). Morfologijos studijoje aptarta ne tik kaityba, bet esama ir derivacinių pastabų (apie daiktavardžių darybą, žr. p. 282–284). Reikšminga, kad p. 299–303 paskelbta Punsko šnektos tekstų¹⁰. Germanizmų tyrime aptarta apie 90 žodžių, iš kurių 10 nėra užfiksuota LKŽ¹¹ (bankūkas, bankukėnas, brėkšt(r)ange, dampà, drėjeris, kerātė, kraižas, kūcė, liūke, raiš), pateiktos skolinių fonetinės adaptacijos taisyklės (p. 313, 315)¹². Samlingsverkets etymologiska avdelning är den största sett till antalet texter. Många värdefulla iakttagelser om historisk fonetik och ordbildningsmorfologi presenteras i fem etymologiska studier med titeln ”Etimologijos pastabos”. De ord som etymologiseras är pavėikslas, paukštis, pešlys, nakvoti (1990) (s. 317–319); veikslūs, veigžlus, gaištras, gaizdras, žaizdras, žieždrai, žiegždros, žvirždai, žvirgždai, kemzdrynė, kremzlė (1993) (s. 320–330); kakšlė, pūkšlė, vikšras, vievesą (1994) (s. 331–337); vaikščioti (1995) (s. 338–340); indas, pérgas, išeiga (1998) (s. 341–350). Till de anmärkningar som behandlar problemen med konsonantinsättning bör även artikeln ”Etymologisches zu litauisch lokšnus, šikšna und šykštūs” (2000) (s. 378–384) räknas. Tre etyder ägnas åt baltisk-slavisk etymologi. I den första (”Slawisch ovadъ und litauisch úodas”, (1992) (s. 351–354)) visas att sl. ovadъ kan betraktas som en avledning av ett prefixverb: (balt.-sl.) *au̯-ōd-as: *au̯-ēd- ’äta upp, gnaga av; äta upp’. Den andra etydens ämne är utvecklingen av de litauiska och slaviska lexemen för ’månad’ (”Etymologia scs. měsęcь и lit. mėnuo jako ilustracja zmian językowych stwierdzanych przez porównanie zewnętrzne” (1994) (s. 355–366)). Resultatet av den ingående analysen är stamformer med olika protoformer, tematisering, suffixbildning och metates i det slaviska lexemet: lit. nom. mėnuo < *mēn-ōs-ø (ie. nom. *meh₂n-ōs-ø), ack. mėnesį < *mēn-es-in (ie. ack. *meh₂n-és-m); sl. měsęcь < *měsinko- ← (metates) *mēns-i-ko- < *mēns-i-, där *mēns- kommer från ie. gen. *meh₂n-s-és. I den sista baltisk-slaviska etyden behandlas tre problem: ”Kılka zrówn­ań słowiańsko-litewskich: 1. słow. vęncb: lit. vainikas; 2. ps. *čeznǫti: lit. kę́sti; 3. ps. *degna: lit. dengù” (1994) (s. 385–394). Enligt författaren bör sl. vęncb och lit. vainikas betraktas som avledningar med suffixet -ka- från baltisk-slav. subst. *u̯ai-ni- (jfr sl. ind. veníḥ ’Haarflechte; hårfläta, fläta’): u̯ei- / *u̯ī- ’vrida, fläta’. Osten-Sackens förslag (1909: 246) att jämföra sl. *čeznǫti med lit. išsikėžti, išsikėžti preciseras: morfologiskt är det rimligare att jämföra *ke-n-ž(a) (jfr lit. kę́zta) och sl. *kez-ne-. Därmed jämförs rötter med samma vokalism och två sätt att bilda nasalpresens påvisas: infixation respektive suffixation. För etymologiseringen av sl. *degna (fornpol. dzięgna ’zgorzel jamy ustnej; zapalenie lub gnicie dziąseł; munhålegangrän; tandköttsinflammation eller förruttnelse’; högsorbiska dzáha ’zgaga, uczucie pieczenia w przełyku; halsbränna, brännande känsla i matstrupen’) föreslog Smoczyński att utgå från lit. pres. -dengù (sudengù ’jag bränner upp’, nudengù ’jag bränner mig’) och rekonstruera sl. pres. *dęgǫ, till vilket suffixet abstractum -nā- har fogats. 10 Dar žr. anksčiau autoriaus skelbtus tekstus (Smoczyński 1972: 104–109). 11 Författaren kunde endast kontrollera banden I–XI (A–R). 12 Sidorna 313 och 314 borde byta plats. RECENZIJOS 135 Läsaren bör naturligtvis inte dra slutsatsen att slavistiska frågor endast behandlas i dessa tre texter – viktiga anmärkningar finns i de flesta av Smoczyńskis artiklar (se registret över ord från slaviska språk, s. 499–504). Etimologinis etiudas „Litauisch lokyš, lateinisch lacer und griechisch ἀπέληχα“ (1999) (p. 367–377) svarbus ne tik baltistikai, bet ir graikų kalbos istorijai. Autoriaus manymu, baltų kalbose įžvelgtinas nomen agentis *lāk-īya ‘zerreißendes Tier; plėšrus žvėris’; balt. *lāk- ‘zerrēn, zerreißen; tempti, plėšyti’ (< ide. *leh₂k-). Sintaksinė šio žodžio istorija galėjusi būti tokia: (I) *žmoglokyš (adj.) žvėris (subst.) ‘žmogų suplešęs žvėris’ arba ‘žmones plėšantis žvėris’ → (II) *žmoglokyš (subst.) ‘t. p.’ → (III) lokyš¹³. Ši hipotezė paremtų kīpr. gr. aor. šaknies ληχ- (ἀπέληχα) vedimą iš *leh₂k-. De tre avslutande texterna i den etymologiska avdelningen ägnas åt ordbildningselementens historia. I artikeln ”Pochodzenie wyrazów litewskich typu pelūdė, arklidė” (2000) (s. 403–407) redogörs för författarens uppfattning att ordet pelūdė (eller denna ordbildningstyp) kan ha uppstått vid sidan av *pelūdēmē ’plats att lägga agnar på’ enligt mönstret lyg-mė:: lyg-ė. Därför bör man inte se roten *dʰeh₁-, nollgrad *dʰ₁-¹⁴, i formanten -idė och -udė. Ursprunget till suffixet -ščias förklaras i ”Priesagos -ščias kilmė” (1992) (s. 408–413) på följande sätt: det uppstod genom att -jas-avledningar från passiva particip i preteritum omtolkades; dessa particip slutade på -st- eller -št-, t.ex. skliausčias: skliaustas, tuščias: *tuš-tas. I artikeln ”Problematyka etymologiczna sufiksów -dyti i -styti” (1998) (s. 414–417) framför författaren tanken att verben på -dyti och -styti ursprungligen var kausativa avledningar med suffixet -yti, bildade av intransitiva verb vars presensstam hade suffixen -d- och -st-, men att de senare omsegmenterades (t.ex. ardyti: *ér-da (jfr érdi) → ar-dyti: ir-ti; barstyti: birst-a → bar-styti: ber-ti). Boken avslutas med texter om de språkliga förbindelserna mellan polska och litauiska. Artikeln ”Altlitauisch prieras, pryieraut und priarka” (1998) (s. 395–402) skulle kanske kunna flyttas hit från den etymologiska avdelningen. Där föreslås att man läser pryeráuk DK 74ᵖʳˢᵗ., pryeraut DK 84ᵖʳˢᵗ. som prijerauk, prijeraut¹⁵, och priarka BB Kar 8,31; BB Kar 19,27; BB 2 Sam 21,11 som prijarka (jfr pol. fryjerz / fryjarz, fryjerka / fryjarka). Å andra sidan föreslås att motsvarande former i Sirvydas första ordbok, prieras, prierka (SPr 32 s.vv. fryierz, fryierka) m.fl. läses utan [j], t.ex. prieras < *prijeras (som neprietelius < *neprijეტelius < *neprijatelis; jfr vitryska neprijatelb). Serien ”Polono-Lithuanica” består av fyra studier. Studien ”1. O nazwiskach typu Piłsudski” (1982) (s. 418–427) ägnas åt polska efternamn av litauiskt ortnamnsursprung. Inte bara den löjeväckande hypotesen om personnamnet Piłsudski och ortnamnet Piłsudy (som påstås vara förbundna med pel-šūdis) vederläggs, utan även en lång rad andra efternamn och motsvarande ortnamn presenteras (jfr berömda efternamn som litauer knappast skulle betrakta som inhemska: Łowmiański:: Laumėnai, Ogiński:: Uoginiai, Wiwulski:: Vivuliai m.fl.). Till denna artikel bör även samlingens sista text fogas: ”Pochodzenie litewskiej nazwy miejscowej Piłsūdai (pol. Piłsudy)” (1984) (s. 469–480), som mer ingående undersöker ortnamnet Piłsudys ursprung och väg in i polskan. I ortnamnet föreslås följande stammar: pil(ia)- (jfr pilis m.fl.) och sūd- (pres. *sū-da, inf. *sū-ti ’bli fuktig osv.’, jfr iter.-kaus. sū-d-yti). Den ursprungliga betydelsen hos *pil(ia)-sūdas kan alltså ha varit ’fuktig eller sumpig plats nära en borg eller 13 Kanske räcker det redan i det första steget att anta enbart *lokyš (adj.) djur (subst.) ’ett djur som river sönder, ett rovdjur’, liksom exempelvis vakāris ’västanvind’ ← vakaris vėjas (s. 372¹⁵). 14 Jfr även artikeln (s. 341–350) som ägnas åt detta och närbesläktade problem. 15 I registret över ord i DK (s. 713) anges prieraut, prierauk. 136 | RECENZIJOS ‘stad’. Artikeln ”Les noms de famille polonais d’origine lituanienne” (1982) ägnas åt polska efternamn av litauiskt ursprung (s. 461–468) och behandlar fyra typer av antroponymer: tvåstammiga (pol. Butrym < lit. Būt-rimas); sådana som härstammar från förkortade tvåstammiga personnamn (pol. Butejkis < lit. But-eikis, från kortformen Būt-as: Būt-rimas, Būt-vydas osv.); namn av kristet ursprung (pol. Grygolan < lit. Grigal-ionis: Grigalius) och smeknamnsliknande namn (pol. Dojlido < lit. Dailydà, jfr dailýda, dailìdė). Fyra texter i samlingen ägnas åt litauiska lånord i polska. I artikeln ”Polono-Lithuanica. 2. Pol. kieszen(ia), br. keśenja a lit. kišėnė” (1985) (s. 428–438)16 visas att att kišėnė är ett motiverat litauiskt ord (: kišti; dial. kešėnė: äldre praes. *kešu), som först lånades in i belarusiska (kišenja, kišénь) och därifrån i polska (kiesien(a), kieszeń(a)). I studien ”Polono-Lithuanica. 3. Pol. gwar. rupiezliwy a lit. rūpesývas” (1986) (s. 439–444)17 uppmärksammas adjektivet rupieżliwy i de polska suwalska-dialekterna, ‘omtänksam, orolig för något’, vilket felaktigt härletts från det icke existerande polska substantivet *rupież. Smoczyński visade att ordet helt enkelt bör betraktas som ett litauiskt lånord: rūpesývas > *rupieśliwy (jfr bel. rúpjašlivy) → rupieżliwy (anpassat till andra polska adjektiv med ändelsen -żliwy: bojaźliwy, obraźliwy osv.). I den fjärde korta artikeln i serien ”Polono-Lithuanica” preciseras vissa aspekter av lånordet guzny (jfr lit. gūžynės) (1986) (s. 442–444). I den mer omfattande samlingen anteckningar ”O niektórych lituanizmach polszczyzny wileńskiej” (1987) (s. 445–460) korrigeras och kompletteras omsorgsfullt de uppgifter som K. Tekielski presenterade (1980). I slutet av boken finns register över ord och efternamn, så den som är intresserad hittar snabbt det den söker. Visserligen saknas enstaka former; exempelvis fattas ett avsnitt med fornryska ord, där man skulle kunna ta med krǫstiti 23, 11146, 3807, krǫstǫ 3807, kūmeti 128, vūnukū 125 osv. Den här samlingen av Smoczyńskis arbeten visar tydligt bredden i författarens lingvistiska perspektiv: från fonetik till lexikologisk forskning, från specifika problem inom litauistiken till allmänna indoeuropeistiska frågeställningar. Det råder inget tvivel om att språkvetarens mångsidighet och förmåga att syntetisera material från flera områden har gjort det möjligt att kasta nytt ljus över många intressanta företeelser. Samlingen fick redan ett positivt omdöme av den framstående forskaren W. R. Schmalstieg (2002), och det är därför troligt att även andra litauister, baltologer och indoeuropeister kommer att ha stor nytta av den. Avslutningsvis vill jag föreslå att även en samling av Smoczyńskis studier om fornpreussiska ges ut; den skulle utgöra ett utmärkt komplement till hans monografier (Smoczyński 2000; 2003). Naturligtvis ser vi också fram emot nya studier, och vi önskar författaren fortsatt rūpes(t)lyvai arbete och att han inte ska hålla sina idéer kišeniuose gömda länge. FÖRKORTNINGAR BB – BIBLIA, det vill säga hela den Heliga Skrift, översatt till litauiska av Jonas Bretkunas [...] 1590. DK – Mikaloj aus Daukšos 1595 metų katekizmas (redigerad av Vida Jakštienė och Jonas Palionis), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995. DLKŽ4 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (huvudredaktör S. Keinys), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000. 16Artikelns originaltitel skiljer sig något: ”Polono-Lithuanica. 2. Pol. kieszen(a), br. kiśenja a lit. kišėnė” (jfr s. 445¹ i den aktuella samlingen). Dessutom bör en upphöjd asterisk <*> läggas till i slutet av titeln, eftersom fotnoten på s. 428 saknar hänvisning i texten. 17I innehållsförteckningen (s. 7) står rūpes(t)lyvas, men utan accentmarkering. Efter titeln bör en fotnotssiffra <¹> stå (s. 439). RECENZIJOS | 137 LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas I–XX (red. J. Balčikonis, J. Kruopas, K. Ulvydas, V. Vitkauskas), Vilnius, 1941–2002. SPr – Senasis Konstantino Sirvydo žodynas (sammanställd av Kazys Pakalka), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. LITERATŪRA Buck C. D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages, Chicago: The University of Chicago Press. Gamkrelidze T. V., Ivanov V. V. 1984: Индоевропейский язык и индоевропейцы. Реконструкция и историко-типологический анализ праязыка и протокультуры, кн. 1–2, Тбилиси: Издательство Тбилисского университета. Kavaliūnaitė G. 2002: Die postpositionalen Lokalkasus in Chylinskis’ Übersetzung des Neuen Testaments. Linguistica Baltica 10 (spausdinama). Kazlauskas J. 1961: Iš optatyvo istorijos. Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 73–91. Kazlauskas J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika (Kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis), Vilnius: Mintis. Osten-Sacken, W. 1909: Etymologien. Indogermanische Forschungen 24, 238–248. Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas. Schmalstieg W. R. 2002: [Rec.:] Wojciech Smoczyński. Język litewski w perspektywie porównawczej, 2001. Archivum Lithuanicum 4, 235–244. Smoczyński W. 1972: Gwara południowolitewska w Sejneńskiem. Obrębska-Jabłońska, A., red., Teksty gwarowe z Białostocczyzny z komentarzem językowym, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe (Prace Białostockiego Towarzystwa Naukowego 18), 97–109. Smoczyński W. 1982: Indoeuropėnų pagrindas slownictwa bałtyckiego. Acta Baltico-Slavica 14, 211–240. Smoczyński W. 2000: Untersuchungen zum deutschen Lehngut im Altpreußischen, Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego (Analecta Indoeuropaea Cracoviensia 3). Smoczyński W. 2003: Lexikon der altpreußischen Verben (spausdinama). Tekielskis K. 1980: Lituanizmy leksykalne w dialekcie okolic Podbrzezia i Niemenczyna. Acta Baltico-Slavica 13, 67–72. Jurgis Pakerys Vilniaus universitetas Baltistikos ir bendrosios kalbotyros katedra Universiteto 5, 2734 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2002 12 19