Velta Rūķe-Draviņa

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVIII (2003), 197–199 TILL MINNE Velta Rūķe-Draviņa 1917 01 25 – 2003 05 07 Den 7 maj 2003 avled den framstående lettiska baltisten och språkforskaren Velta Rūķe-Draviņa (Velta Rūķe-Draviņa) i Sverige (Stockholm), 86 år gammal. Velta Rūķe föddes den 25 januari 1917 i Valmiera i norra Lettland. Under krigsåren hade hennes föräldrar flytt till Ryssland; efter fyra år återvände de till Riga. Den blivande språkforskaren gick ut Riga andra gymnasium och studerade baltisk filologi vid Lettlands universitet, vid fakulteten för filologi och filosofi. År 1940 arbetade hon som assistent åt professor Jānis Endzelīns. Senare ledde hon arkivet för lettiska språket. År 1944 tvingades hon tillsammans med sin man Kārlis Draviņš lämna Lettland. Från Kurlands kust, som enligt Rūķe själv i sina memoarer bevakades av tyska mobiliserade litauiska soldater och med vilka flyktingarna lyckades komma överens, nådde de efter en dramatisk resa Skandinaviens stränder med motorbåtar. Hon bosatte sig i Sverige och undervisade i baltiska och slaviska språk vid Lunds universitet (1948–1968), där hon disputerade med avhandlingen Diminutive im Lettischen (1959). Senare arbetade hon vid Stockholms universitet: hon studerade slavistik och undervisade i baltiska och slaviska ämnen (1969–1984). Forskarens verksamhet var påfallande mångsidig: hon bidrog betydelsefullt till forskningen om såväl lettiskt standardspråk som dialekter, fraseologi, språkvård, författares språk, stilistik, barns språk med mera. Velta Rūķe-Draviņas första publikationer handlade om dialekter och deras forskningshistoria (Latvju tarmētyra 1918–1938 / Latviešu izloksņu pētīšanas darbs 1918–1938). Hon sammanställde och publicerade också 1940 ett program för dialektbeskrivning (Programma izloksņu aprakstiem). Tjugo år senare, när hon skrev om aktualiteten i dialektforskningen, betonade hon de dialektala fonemens betydelse för det lettiska ljudarkivet. Rūķe-Draviņa själv 198 | IN MEMORIAM försökte också förverkliga sina principer genom att publicera beskrivningar av tre olika dialekter: Vīšķi-dialekten (1939), Stende-dialekten (tillsammans med maken Kārlis Draviņš; 3 delar: 1955, 1958, 1962) och Galgauska-dialekten (tillsammans med Galgauska-bon Alvils Klēbachs-Kalnietis, 1996). Utöver dessa värdefulla beskrivningar publicerade hon två artiklar där dialektgrupper behandlas ur ett geolingvistiskt perspektiv (”Latgales izlokšņu grupējums”, 1939 och ”Kurzemes un Vidzemes lībiskais apgabals”, 1940). Även författarens bidrag till toponymiken bör nämnas: monografin om ortnamnen i Kauguri kommun är en av de få fullständiga toponymiska beskrivningarna av en enskild kommun (Place Names in Kauguri County, Latvia, 1971), där även litauiska språkdata används i jämförelsen. Resultatet av mångåriga observationer och undersökningar blev monografin Latvių kalbos norminimo procesas (The Standardization process in Latvian. 16th Century to the Present, 1977), som speglar det lettiska språkets utveckling under 400 år. I detta arbete redogör författaren för det lettiska standardspråkets ursprung, analyserar de första skriftliga källorna och deras språk- och ortografiska särdrag, konstaterar och bedömer tendenser i språkets utveckling samt betraktar språket och förändringarna ur ett sociolingvistiskt perspektiv. Språkforskaren medger att historicitetsprincipen länge dominerade vid utformningen av det lettiska språket och prioriterade det arkaiska, men att språkbruket redan har fjärmat sig från denna princip. Trots att Velta Rūķe-Draviņa levde långt från sitt hemland uppmärksammade hon sådana tendenser som språklig variation, förändringar i grammatiska former och ökad användning av internationella ord och slang i litteraturen, särskilt i poesin. Redan från ungdomen intresserade hon sig för språkvårdsfrågor: 1940 publicerade hon råd om praktiskt språkbruk (Valodas un rakstības jautājumi, redaktör Jānis Endzelīns), avsedda att hjälpa läsarna att undvika vanliga språkfel, och 1942 utkom en lettisk rättstavningsordbok som hon hade sammanställt (Latviešu pareizrakstības vārdnīca). Velta Rūķe-Draviņa var en av de första baltisterna som började intressera sig för barns språk. Hennes bok i ämnet, Nuo penkių mėnesių iki penkerių metų (No pieciem mēnešiem līdz pieciem gadiem, 1982), har fått stor uppskattning. Velta Rūķe-Draviņa intresserade sig alltid för skönlitterärt språks särdrag och stilistik: hon skrev om språket hos de lettiska poeterna och prosaförfattarna Rainis, Kaudzītes, Ievinis med flera. I hennes arbeten jämförs lettiska språkdata på många ställen med litauiskt material, särskilt i monografin Latvių kalbos diminutyvai, som bygger på avhandlingen, samt i boken Latvių kalbos norminimo procesas. I sina artiklar behandlade författaren benämningar på lexem som kadagys, grikis i de baltiska språken och jämförde lettisk och litauisk ordbildning (Dialektgeographische Unterschiede auf dem Gebiet der Wortbildung im Baltischen) samt räkneord i de baltiska och slaviska språken. Hon sammanställde och redigerade festskriften tillägnad Christian S. Stang, Donum Balticum (1970), där hon själv publicerade en värdefull undersökning av konsonantkombinationer i början av litauiska och lettiska ord (Initial Consonant Combinations in Lithuanian and Latvian). Där konstaterar hon att litauiskan har fler konsonantfonem, som kan kombineras friare i grupper om två och tre i ordinitial position. Typiska litauiska konsonantkombinationer som inte finns i lettiskt standardspråk, men som ofta förekommer i polska, är: pj-, bj-, km-, gn-, cv-, čv-, sl’-, sn’-, šč-, šk-, šn-, zl’-, zm-, žl-, žm-, žn-, fl’-. Å andra sidan är de flesta konsonantkombinationer i ordinitial position som dominerar i lettiskan (såsom pr-, kr-, tr-, sp-, st-, str-) In Memoriam | 199 sammanfaller med motsvarande konsonantkombinationer i estniska. Detta stöder, enligt författaren, hypotesen om finskt inflytande på lettiskan. Tack vare hennes insatser återfanns och publicerades de anteckningar från F. Fortunatovs föreläsningar i litauisk fonetik som bevarats i svenska arkiv. Velta Rūķe-Draviņas aktiva filologiska verksamhet, mångåriga forskning och publikationer rönte uppskattning i exilen: hon valdes till professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet och något senare till professor i baltisk språkvetenskap. År 1980 blev hon ledamot av Svenska humanistiska akademien och 1990 även utländsk ledamot av Lettlands vetenskapsakademi. Under ockupationsåren var hon den mest meriterade lettiska språkvetaren i exil; hon företrädde lettisk språkvetenskap vid internationella kongresser och anordnade själv konferenser i baltistik i Stockholm. Velta Rūķe-Draviņa var inte bara språkvetare, utan filolog i ordets vidaste bemärkelse: hon intresserade sig också för litteratur, litteraturkritik och folklore, redigerade tidskrifter och skrev själv poesi i sin ungdom. Laimute Baluodė Riga–Helsingfors