Daiva Atkočaitytė. „Pietų žemaičių raseiniškių prozodija ir vokalizmas“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVIII (2003), 185 – 190 RECENSIONER Recensioner Daiva Atkočaitytė Prosodi och vokalism hos sydsamogitiska raseiniškiai Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2002, 222 p., ISSN 1648-3316, ISBN 9986-668-41-7 (Opera Linguistica Lithuanica, 2) Varje dialektologisk bok är mycket viktig för den litauiska språkvetenskapen – både för den ärvda språkforskningen och för sociologin. Daiva Atkočaitytė reste genom ett stort område med sydsamogitiska dialekter, från Vainutas till Kùrtuvėnai och från Kražiai till Eržvilkas. Detta är det så kallade södra området för diunininkai, där talspråken påverkas av det gemensamma språkets normer; särskilt undviker man i samtal med en obekant person regelbundna språkliga särdrag, till och med inom en och samma mening. Detta är också viktigt för språkhistorien, eftersom människors tal blir brokigt och varierat när bygemenskapen och den jordfördelning som rådde i byn försvinner och barn och barnbarn i stor utsträckning lär sig det gemensamma språket och rättar sig efter det. Det visade också bokens författare. Alla dessa orter undersöktes före 1970; goda forskare hade studerat dem, men deras arbeten återspeglas nästan inte i denna bok (författaren har i viss mån beaktat endast Petro Jonikos och Vlado Grinaveckis tankar, och inte ens alltid; undersökningarna av Zelma Dumašiūtė, Zigmantas Pocius, Antanas Balašaitis, Elena Grinaveckienė, Simas Karaliūnas och andra behövdes inte av författaren). Särskilt mycket arbete och kraft har lagts ned på den tekniska undersökningen av ljuden. Det är naturligtvis intressant och troligen tillförlitligt, men kan inte alltid lösa fonetiska frågor. Här beskrivs talspråk som tillhör området med orörlig betoning, vissa även det villkorliga. Atkočaitytės beskrivning har korrigerats något, men detta är sannolikt resultatet av en nyare sammanblandning av befolkningen (expeditionerna 1964–1985 visade att betoningen inte flyttades i talspråken kring Vainutas, Degučiai, Gailnė, Pãupis, Gervinė och på andra håll). Nu hävdas det i boken att nästan varje lång (och ofta kort) stavelse har en sekundär betoning (misstänkt är den nyligen påbörjade förkortningen av vokaler i obetonade långa stavelser och monoftongeringen av diftonger (diftongoider): givė.nims, devīniolaka, pagidūoje osv.). Tydligen pågår nu också en nivellering eller förändring av tonaccenterna och accentueringsmönstren, eftersom ett stort antal ord återges helt originellt, ofta ohörbart: цц.kinįks (=цц'k'in'inks VDK, NMK, Alėjai) – s. 26; ack. sing. žmuōna (=žmiōna) – s. 26; vārtu (=vā.r.tu KRTV) – s. 27; bažnīčė (=bažnīčė) – s. 46; ack. pl. muōkslus (=muōkslus) – s. 72, 147; 'skiŕ,ti's (=skiŕtis) – s. 63; jūsus (=kitų pietų žem. jūs'us, jūn'c'us Gailnė 1964 m., bk. jūosius) – s. 65, 213; biė,sūs (återställt biesas! =biėsus) – s. 68; 'plū;gus (=plūgus, plugūs VN, TRG, gemenspr. plūgūs) – s. 70; su munīm (=su munīm) – s. 73; aštū'nītis (=aštūnītis) – s. 145; mi'gas (=mi'gas, mī'gas accentuerat på tredje och första stavelsen, ’lador’) – s. 145; šeimā (=šeimā KRTV) – s. 147; riēt' (=riēt', gemenspr. rėti) – s. 150, 209; g'īvuolīs (en helt obegriplig form – återställt till gyvolys) – s. 152; vad är västsamogitiska līpta (s. 186 | RECENZIJOS 153) Det är helt oklart: vilken slags dūnininkavimas (?) är detta, sedan länge uppmärksammat och grundligt diskuterat av alla omkring 1958–1959 (jfr V. Viltkauskas. Forma kýlė – naujybė. Kalbotyra 44(1), 1995, 93–94); det var inte Urbanavičiūtė och Grinaveckis som först fastställde det; pū̃ln (s. 153) kommer från pūla och uttalas pū.l.n (även i Alėjai); ati.m s (=ati.m.š Krž) – s. 155, 216; kū̃ts (åtminstone kū̃ts) – s. 176; lìsa (doun. lė̃sos, don. lė̃sas, dūn. lìsas Krš, lìsas Pvn) – s. 209; pū̃ora (=púora) – s. 211; jė̃ (=jė) – s. 46; drū̃ts (=drūts, på många håll också drū̃kc ~ drūktas Skdv (Bokšeinių k.) – s. 214; saži̇̃ningi (=saži̇̃ningi eller saži̇̃ningi, nyinlärt) – s. 216; i̇̃ūs (=i̇̃ūs) – s. 216; skli̇̃nžiais (=skli̇̃n.žė.i.s) – s. 47, 209; pū̃ote, f's (=pū̃oter'us) – s. 160 (men längre fram korrekt: 'pū̃ote, f's, s. 205); maũlna (=maũlna) – s. 44; ri.tuõ (=r'i.tuõ) – s. 163. Ordet gri̇̃pti (här uppenbarligen gri̇̃pti) är mycket sällsynt (s. 176), nyinlärt; författaren själv har till och med återgett grė̃pti, jfr formen nugrė̃ibęs ~ nugreibęs (nugriẽbęs) – s. 157; gi.ve.nã: ~ gyvenai – s. 146 (det enda exemplet med cirkumflex på andra personens singularändelse i presens); 'vi̇̃eškeli (=vi̇̃škelį Gervinėję, från G. Vitkauskaitė-Grikšienė); blū̃.di̇̃ (=blūdi̇̃, var är diftongen i̇̃ här, jfr vi̇̃.r.š.ii̇̃ i Alėjai 1989, ūgaui Adakāvas, kì.r.mìj Vn) – s. 63 osv. Vissa alltför långtgående generaliseringar och det faktum att historiska texter inte kontrollerats lämnar också frågor obesvarade. I Nemakščiai, Raseiniai, Viduklė, Alėjai och Paupys är singular dativ av maskulina substantiv -ui (se S. Stanevičius skrifter), men utan någon förklaring påstås det att ändelsen i alla dialekter av samma subdialekt skulle vara ú“ – s. 146 (jfr 'kūni,gū“ Nemakščiai – s. 65, jfr LD 520, LKAIII 36 žem. Det uppges att i < in, nu-, pri- är obetonade korta hos alla žemaičiai, trots att man uppenbarligen inte har läst Petro Joniko (PGrT genomgående), Vlado Grinaveckios Žemaičių tarmių istorija och andra källor (fram till 1985 hördes obetonade långa i och u i Užv, Pvn, ja även Krš, Grd, Žv och på andra håll) – s. 157 (författaren (s. 149) har bara hört betonade halvlånga vokaler och tvivlar över huvud taget på dessa långa vokaler). På vissa ställen saknas förklaringar. Formen pū̃ln (s. 146) kan ha uppstått ur pūla, eftersom jag i Adakave hörde formen pū.l.ñ ~ pūlna ’puola’ (1969 sade en kvinna från Stulgiai pọ́.l ~ pūla ’puola’), liksom bã.l.n ’balą’, šã.l.n ’šalą’, ši̇̃.l.n ’šyla’ osv. Den reflexiva partikeländelsen -si i verb med prefix står i ordslut tillsammans med partiklarna ne-, be-, te-, tebe- (tebi-): n'ėjukė̃s ’nesijuokia’, ter'štã:s ’tesiryžta’, tebišnekã:s ’tebesišneka’ osv.; nėšnekamuos ’nesišnekam’ (Žv), nauj-kėtes ’nesijuokia’ (Skdv), nėmetãs (Didkiemis), medan det på s. 19 verkar som om den kommer efter alla prefix (not 16). Ibland hör man: kãp sutvarki̇̃sės / atsipū̃sės i det välkända fall som författaren till dessa rader har beskrivit (se V. Vitkauskas. „[P] + [s] + V + s“ tipo sangrąžiniai veiksmažodžiai rytinėse žemaičių šnektose. Lietuvių kalbotyros klausimai 18, 1978, 171–175), till och med i Grd, Trg, PgrT. Många žemaičių-dialekter har formerna lab'ã.u || lãb'ã.u., pask'ã.u. || pas'k'ã.u., daug'ã.u || daug'ã.u. (hörda i Stulgiai, Vainutė och Adakave, och jag har själv använt och använder dem i Kuršėnai). Det är inte bara daug'ã.u, lab'ã.u, pas'k'ã.u – s. 215: bildningar med ändelsen -áu uttrycker superlativ (från daugã.usa > daugiaus > daugiau), medan daugiau uttrycker komparativ. Kražių s<ī̄l>ta (s. 136) är tydligt en oböjd adjektivform som ersätter nominativ femininum med retraherad accent (detta ”neutrum”). På vissa ställen kan man ifrågasätta om i, u“ är korrekt återgivna och om de alls förekommer: viresn'ījėi ~ vyresnėjai (s. 27, 157), nėduk – s. 42 (jfr dọk, dūk ’duok’ i många sydžemaitiska dialekter: dūk dėvė, så också nėduk dėvė), ne'gã.udi, s'i̇̃s (=negã.ud'i:s'i:s) – s. 65; nästan alla žemaičiai har n'eš'i:s ’tu nešies’, vė.s'i:s ’vesies’, mūš'i:s ’mušies’ osv. (Sg, Rsn, Ms, Vvr, Trš, Rdn); šven'dīnu.se (författarens transkription, standardlitauiska Švendūnuose) – s. 70; se'n'ījėi – s. 72; tę.i.ni: (=varför inte tęi̇̃n'i?) – s. 82; pruo'v'uo,s'i:s (=pruoviós'i:s) – s. 82; ki.k (inte ki̇̃k?), pri̇̃.šãs (= pri̇̃.šãs, alla žemaičiai har pri̇̃.šãs, priešais, priešais osv., från vilket de sydliga žemaičiai helt har avvikit) – s. 210; šė.n.ḋ.i – s. 212 (även šė̃n,d'i – s. 74); nuri.tieje (ett i-dūnininkavimas-fenomen?) – s. 213; uoki̇̃.čiu – s. 213; uuȯki̇̃ti (?) RECENZIJOS 187 – s. 214 (alla žemaičiai har stavelsen -ki- i detta ord; här är raseiniškiai återigen så särpräglade och avvikande från alla žemaičiai, men jfr uuoki.tįs – s. 39, uuoki.čū – s. 213). I Viduklė frågade man 03 03 02 hur bynamnet Jūkainiai uttalas; två personer sade jūkain'u, medan formen jū“kaiñ'u (s. 69) förefaller tvivelaktig. Som en starkt närsynt person vill jag helst inte påpeka korrekturfel, men sådana uppgifter som brūol,is (=brúolis) – s. 151, ‘vā.lgi,,dāwā (=vá.lgi.dāva) – s. 211, petrīnes (=petrīnes) – s. 213, ‘ā.r,klū! (=ārklu) – s. 69, ‘ābu,dū (abūdu) – s. 74, važū“dava (=važū“dava) – s. 206, vištums (=vištums) – s. 81, tydligt bör anges. Den unga forskaren har lagt ned mycket arbete och beskrivit dialekter över ett område på hundratals kvadratkilometer, där regelbundenheter och ärvda dialektdrag håller på att försvinna (även om det fortfarande på många platser finns talare som bevarar den ärvda, regelbundna dialekten). Men vad det än visar, så är det nog Daiva Atkočaitytė som har lagt fram det. Även detta är viktigt för språkhistorien. Man borde bara ha undvikit osammanhängande parallellformer och ord, tvivelaktiga tillfälliga växlingar, när man talade med (en ung eller unga) uppklädda flickor. När hon gav ut detta arbete hade hon inte en enda žemaitisk liten hjälpreda vid sin sida, trots att hon tackar en ganska stor skara rådgivare och konsulter. Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva Inkommen 2003 05 05 TEXTKRITISK UTGÅVA AV ÖVERSÄTTNINGEN AV PSALTAREN TILL LITAUISKA AV JOHANNES BRETKE, PASTOR I LABIAU OCH KÖNIGSBERG I. PR., EFTER HANDSKRIFTEN FRÅN ÅR 1580 OCH DEN REVIDERade VERSIONEN AV DENNA PSALTARE AV JOHANNES REHSA, PASTOR I KÖNIGSBERG I. PR., EFTER TRYCKET FRÅN ÅR 1625, JÄMTE ÖVERSÄTTNINGEN AV PSALTAREN TILL TYSKA AV MARTIN LUTHER EFTER UTGÅVAN FRÅN ÅR 1545, MED FRIEDMANN KLUGES MEDVERKAN. FÖRSEDD MED EN INLEDNING OCH UTGIVEN AV FRIEDRICH SCHOLZ. Paderborn, Munich, Vienna, Zürich: Ferdinand Schöningh, 2002, LXXXI + 559 p., ISBN 3-506-71681-6. (Biblia Slavica, Serie VI: Supplementum: Biblia Lithuanica, Reihe 2: Editionsbände, 6. Utgiven av Hans Rothe och Friedrich Scholz med medverkan av Christian Hannick och Ludger Udolph.) I förordet (s. IX–X) skriver Scholz att Johannes Bretke (Bretkūnas) fullbordade den litauiska översättningen av hela den heliga skrift mellan mars 1579 och november 1590, men att hittills endast Psaltaren tidigare hade tryckts. Denna Psaltare, översatt mellan den 20 maj och mitten av juli 1580, kom i Johannes Rehsas händer; han reviderade den och gav ut den tillsammans med Luthers tyska översättning 1625 på Laurenz Segebads tryckeri. Det vanliga påståendet att Rehsas version skiljer sig föga från Bretkūnas översättning stämmer helt enkelt inte, vilket en jämförelse av de båda texterna lätt visar. Den här diskuterade volymen innehåller både Bretkūnas original och Rehsas revision på motstående sidor. På begäran av professor Jonas Palionis