Pastabos dėl lietuvių kalbėjimo tempo

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVIII (2003), 49–57 Anmärkningar om taltempot i litauiska Asta Kazlauskienė, Kristina Veličkaitė Vytauto Didžiojo universitetas, Kaunas Artikeln presenterar en undersökning av det övergripande tempot i litauiskt tal, baserad på tal från åtta personer (fyra män och fyra kvinnor i två olika åldersgrupper) bosatta i Kaunas. Medelåldern i den yngre gruppen är 27 år och i den äldre 55,5 år. Varje informant ombads tala om ett fritt valt ämne i cirka 20 minuter. I varje fall översteg den undersökta textmängden inte 36 000 stavelser. Det genomsnittliga antalet stavelser per sekund valdes som mått på taltempot. Informanternas genomsnittliga taltempo vid fritt berättande var 3,8±0,6 stavelser/sek., konfidensintervallet var 3,2÷4,3 stavelser/sek. Kvinnornas genomsnittliga taltempo var 4±0,4 stavelser/sek. (3,4÷4,5 stavelser/sek.), männens 3,6±0,9 stavelser/sek. (2,2÷4,9 stavelser/sek.). De interna skillnaderna i taltempo mellan kvinnor och män visade sig vara statistiskt insignifikanta: det beräknade värdet på Students t-kriterium är lägre än det kritiska värdet: t(6)=0,910<t(0,95)=1,943; konfidensintervallen överlappar (2,2÷4,9 stavelser/sek. för män, 3,4÷4,5 stavelser/sek. för kvinnor). Det genomsnittliga taltempot i den yngre åldersgruppen var 4,2±0,4 stavelser/sek. (3,5÷4,9 stavelser/sek.), i den äldre gruppen 3,3±0,5 stavelser/sek. (2,5÷4,2 stavelser/sek.). En sådan skillnad är statistiskt signifikant: t(6)=2,567>t(0,95)=1,943. Taltempo är ett mångtydigt begrepp. Ur lingvisternas synvinkel är det hastigheten på artikulationen av ord, stavelser eller ljud. För psykologer är det viktigt vad tempot säger om talarens personlighet och hur lyssnaren uppfattar taltempot. Inom retoriken är taltempo ett viktigt intonationsmedel. Talhastigheten fyller många funktioner. Den kan vara konstitutionell, situationsbunden och individuell (Ceplytis 1974: 136). Ett konstitutionellt tempo är utmärkande för ett språk eller dess former, till exempel en dialekt. Det situationsbundna tempot beror på omständigheterna kring talet: antalet lyssnare och rummets akustiska egenskaper. Det individuella tempot bestäms av personliga egenskaper, till exempel temperament. Man skiljer också mellan intonationstempo, som har en semantisk funktion i talet. Intonationstempot kan delas in i intellektuellt, emotionellt och illustrativt tempo. Intellektuellt tempo kallas det tempo där talet medvetet saktas ned eller påskyndas för att framhäva vikten av det som sägs eller, tvärtom, dess obetydlighet. Med emotionellt tempo uttrycks talarens känslor; i sådana fall kan taltempot vara svårt att kontrollera. Med illustrativt tempo uttrycks hastigheten i det förlopp som talaren berättar om, eller så efterliknas en annan persons taltempo (Ceplytis 1974: 136–139). Det litauiska standardspråkets taltempo fyller alla dessa funktioner, men hittills har de varken beskrivits eller undersökts. I denna studie försöker vi analysera det konstitutionella tempot i litauiskt tal, utan att för den skull avstå från anmärkningar om situationsbundet eller individuellt tempo; vi försöker fastställa om tempot kan bero på kön, ålder och utbildning. Det finns inga arbeten som mer ingående behandlar taltempo i litauiska. Endast en undersökning av taltempot hos nordžemaitiska dialekttalare, genomförd i början av 1970-talet vid fonetiklaboratoriet vid Vilnius universitet, bör nämnas (Girdenis, Lakienė 1975: 50 | ASTA KAZLAUSKIENĖ, KRISTINA VELIČKAITĖ 71–74). Retorikböcker (Koženiauskienė 1999; Bielienė 2000) innehåller uppgifter om hur snabbt litauer talar, men dessa är författarnas personliga iakttagelser och inte resultat som fastställts genom experiment. I denna studie undersöks taltempot hos åtta personer som för närvarande bor i Kaunas. Fem av dem har bott i Kaunas hela livet, medan de tre andra flyttade hit från Telšiai (A. G. m./j. 1, för 8 år sedan), Prienai-distriktet (A. S. k./ä., för 20 år sedan) och Lazdijai (A. P. m./ä., för 31 år sedan). Vid urvalet av informanter beaktades deras ålder och kön: tal från fyra män och fyra kvinnor, fyra yngre och fyra äldre personer spelades in. Medelåldern i den yngre gruppen är 27 år och i den äldre 55,5 år. Fyra informanter har högre utbildning, två har eftergymnasial utbildning och två har gymnasieutbildning. Alla talar litauiskt standardspråk i talspråklig form, som inte är lika korrekt som litauisk standardskrift, vilken är obligatorisk i det offentliga livet. Deltagarna kände inte till experimentets syfte; de fick endast veta att deras tal skulle undersökas. Varje informant ombads tala under en viss tidsperiod (cirka 20 minuter) om ett ämne som hen själv kunde välja fritt. Huvudkravet var att berätta, inte läsa. Alla informanter uppfyllde detta krav. Eftersom de skulle tala under en bestämd tidsperiod, inte så länge de naturligt kunde fortsätta berätta utan avbrott, kunde de göra pauser medan de talade. Alla informanter utnyttjade inte denna möjlighet. Pauserna räknades inte in i den totala talartiden. Det bör sägas att informanternas tal inte var helt spontant, eftersom de i förväg hade kunnat tänka igenom vad de skulle säga. Detta påverkade dock knappast deras taltempo, eftersom extralingvistiska parametrar i talat språk (i detta fall pauser och tempo) oftast inte kontrolleras medvetet (Ignatova 1999: 64). Texterna spelades in på en diktafon. Inspelningarna skrevs ut (i WinWord-format), och längre pauser markerades. För varje informant undersöktes tjugo minuters tal. Den sammanlagda omfattningen av den undersökta texten från samtliga informanter var 2 timmar och 40 minuter. Det motsvarar mer än 36 000 stavelser. Vi anser att en sådan textmängd bör räcka för att fastställa de viktigaste tendenserna i det allmänna taltempot2. Dessutom kan samma person bli trött av att tala länge (särskilt om personen inte är van vid det och dessutom vet att talet spelas in), vilket skulle kunna förändra den naturliga talhastigheten. Som mått på taltempo valdes det genomsnittliga antalet stavelser som uttalas per sekund (stav./sek.). Valet motiverades av att stavelsefluktuationen (dvs. den slumpmässiga avvikelsen från medelvärdet) är en av de minsta jämfört med meningen, ordet, ljudet, morfemet eller någon annan enhet (Ceplitys 1974: 127). Ett datorprogram som skapats för denna undersökning räknade alla vokaler och diftonger som varje informant använde3. Utfyllnadsord räknades inte som separata stavelser: 1 Bokstaven efter informanternas initialer anger kön, den andra bokstaven generation (yngre, äldre). 2 Vi har betydligt fler inspelningar (dialekter, dialoger, exempel på olika funktionella stilar), men avskriften tar lång tid eftersom vi strävar efter att transkribera så noggrant som möjligt, så att materialet även ska kunna användas i våra andra undersökningar. Därför kommer dessa forskningsdata i framtiden att kunna kompletteras, så att inte bara de viktigaste tempokarakteristiska uppgifterna kan redovisas utan också deras samband med olika aspekter av talet. 3 Programmet sammanställdes av T. Kazlauskas. I en text som har sparats i det aktuella WinWord-formatet hittar det vokaler som står efter mjukhetstecknet, diftonger och rena, icke-framförda vokaler (summan av dessa anges i slutet av texten). PASTABOS DĖL LIETUVIŲ KALBĖJIMO TEMPO 51 aaa, eėė, mmm och andra. Även stavelser som inte bildar ord räknades dock, det vill säga stavelser i ofullständiga ord räknades, förutsatt att stavelsen hade uttalats helt, till exempel: su... sutvarkyt, viena prasčiau... sparčiausiai och liknande. Pauserna mellan orden behölls, eftersom såväl pauser och avbrott som förlängningar påverkar den övergripande talhastigheten, inte bara hastigheten på artikulationen av ljud, stavelser eller ord. Det erhållna antalet delades med inspelningens längd. Därefter bearbetades uppgifterna med metoder inom matematisk statistik. Detta gjordes med funktionerna STDEV, CONFIDENCE och TDIST i MS Excel. Sedvanliga statistiska parametrar beräknades: aritmetiskt medelvärde, standardavvikelse och konfidensintervall; tempots skillnad bedömdes med Students t-test. De erhållna uppgifterna visar att våra informanter i genomsnitt talar i ett tempo på 3,8±0,6 stavelser/sek., med ett konfidensintervall på 3,2÷4,3 stavelser/sek. Enligt Girdenis och Lakienė är talhastigheten hos nordžemaitiska talare 3,4±0,6 stavelser/sek. (konfidensintervall 3,2÷3,6 stavelser/sek.). Om vi jämför dessa uppgifter med det genomsnittliga tempot i standardspråk som vi fastställt, ser vi att Girdenis och Lakienės antagande – att nordžemaitier talar långsammare än personer som talar litauiska standardspråket – bekräftas. Man bör dock uppmärksamma informanternas ålder. Nästan alla informanter som Girdenis och Lakienė undersökte var över 60 år, medan medelåldern för informanterna i den här studien var 41 år; medelåldern bland deltagarna i de båda experimenten skiljer sig alltså med nästan tjugo år. Därför vore det mer korrekt att jämföra taltempot hos nordžemaitier med taltempot hos äldre personer. De äldre deltagarna i vårt experiment uttalade i genomsnitt 3,3±0,5 stavelser/sek. (2,5 ÷ 4,2 stavelser/sek.). I det här fallet är taltempot likartat hos personer som talar både dialekt och standardspråk. Ceplyčio tyrimo duomenimis (1974: 129), latviai per sekundę ištaria vidutiniškai 4,3 skiemenis. Galėtume manyti, kad latviai kalba greičiau. Tačiau reikia atkreipti dėmesį į tai, jog Ceplytis latvių kalbėjimo greitį tyrė kitaip: trys diktoriai pasakė vieną ir tą patį tekstą. Šiame tyrime kalba buvo spontaniška, todėl tempas priklausė ne tik nuo gebėjimo greitai ar lėtai artikuliuoti žodžius, bet ir nuo mąstymo galimybių, nes reikėjo patiems sugalvoti, ką pasakyti. Kai žmogus kalba spontaniškai, jis nereguliuoja savo kalbėjimo tempo, kalba palyginti natūraliai, jam patogiausiu greičiu. Kas kita, kai žmogui reikia pasakyti konkrečią frazę. Diktorius gali stengtis ją pasakyti aiškiai ir dėl to gali šiek tiek sutrikti natūralus kalbėjimo tempas. Žmogus, paprastai kalbantis greitai, gali sulėtinti tempą, o lėtakalbis – pagreitinti savo kalbėjimo tempą. Taigi spontaniškos ir nespontaniškos kalbos tempas gali skirtis. För att ta reda på om litauer verkligen talar långsammare än letter genomförde vi dessutom ett läsexperiment. Fem uppläsare läste samma två texter (utdrag ur ett skönlitterärt verk och en populärvetenskaplig artikel). Resultaten från det preliminära försöket visar att litauer i genomsnitt läser 4,6 stavelser per sekund. Våra och letterens läshastigheter är alltså likartade. Intressant nog var läshastigheten oberoende av vilken typ av text som lästes: uppläsarna läste båda texterna i ungefär samma tempo. Under experimentet lade vi märke till ytterligare en sak. Vi bad uppläsarna att läsa samma text mycket långsamt och mycket snabbt. När de läste långsamt uttalade uppläsarna i genomsnitt 3,3 stavelser/sek. (taltiden förlängdes i genomsnitt med 20 sekund- 52 | ASTA KAZLAUSKIENĖ, KRISTINA VELIČKAITĖ er), och när de läste snabbt 5,7 stavelser/sek. (taltiden förkortades i genomsnitt med endast 12 sekunder). Det bör sägas att den talhastighet som lyssnaren uppfattar kan skilja sig mycket från den som fastställts experimentellt, eftersom uppfattningen av tempo beror både på textens fonetiska och syntaktiska struktur och på den uttalade textens semantiska betydelse (Ceplytis 1974: 135). Exempelvis uppfattas tempot i fraserna ”Jag talar snabbt” och ”Jag talar långsamt” olika, även om de uttalas med samma hastighet. Lyssnaren påverkas av betydelsen hos orden lėtai och greitai. Att den faktiska talhastigheten skiljer sig från den uppfattade kan man märka genom att lyssna på inspelningar av informanterna. Litauiskstudenter som inte deltagit i experimentet ombads rangordna alla informanter efter talhastighet. De kunde ganska enkelt identifiera den långsammaste och den snabbaste informanten, men det var svårt för dem att rangordna de övriga talarna efter taltempo, särskilt när skillnaden i tempo var mindre än 0,5 stavelser/sek. Vissa forskare mäter taltempo i ord per minut i stället för stavelser per sekund. Koženiauskienė (1999: 357) hävdar att en litauisk talare uttalar 120–140 ord per minut, medan föreläsningar läses upp något långsammare – omkring 90–100 ord per minut. I vår undersökning är informanternas genomsnittliga talhastighet 107 ord per minut. Det är oklart vilka personers tal Koženiauskienė undersökte. Kanske var det talare som inte berättade, utan läste upp. När taltempot fastställdes med olika tempomått (stavelser per sekund eller ord per minut) visade det sig att informanternas rangordning inte var densamma (se tabellen). Två långsamt talande informanter (V. V. v./s. och A. S. v./s.) och fyra snabbare talande (J. L. m./s., I. L. m./j., A. G. m./j. och A. Ž. v./j.) behåller sina placeringar, men talarna A. P. m./s. och A. B. v./j. byter plats. Detta hänger samman med hur långa ord de använde. A. P. m./s. använde till exempel många enstaviga ord, som ofta var betonade i hennes tal. Detta visar att mätning av talhastighet i ord per minut inte är särskilt exakt. Den vore knappast exakt (och, framför allt, svår att objektivt jämföra) ens om vi räknade fonologiska ord (det vill säga lade samman obetonade enstaviga ord med flerstaviga), eftersom ordens längd varierar mycket i tal. TABELL 1. LITAUISKT TALtempo Informanter Mätt i ord per minut Mätt i stavelser per sekund V. V. v./s. 68,5 2,6 A. S. v./s. 78,9 3,3 A. B. v./j. 99,0 3,6 A. P. m./s. 110,3 3,5 J. L. m./s. 114,7 3,8 PASTABOS DĖL LIETUVIŲ KALBĖJIMO TEMPO 53 TABELL 1, FORTSÄTTNING Informanter Mätt i ord per minut Mätt i stavelser per sekund I. L. m./j. | 118,5 | 4,2 A. G. m./j. | 127,5 | 4,3 A. Ž. v./j. | 139,6 | 4,7 I genomsnitt | 107,1 | 3,8 Ett annat möjligt talindex för talhastighet är hur många ljud talaren uttalar per sekund. Eftersom en stavelse i litauiska i genomsnitt består av 2,4 fonem (Karosienė, Girdenis 1994: 34), kan man dra slutsatsen att våra informanter i genomsnitt uttalade 9 fonem per sekund. Man försökte fastställa hur tempot förändras under talets gång, och därför delades varje informants text in i fyra avsnitt. Varje avsnitt varade i fem minuter. Man räknade hur många stavelser varje avsnitt bestod av och fastställde avsnittets genomsnittliga taltempo (se fig. 1). Av fig. 1 framgår att talhastigheten varierar. Vid första anblicken kan ingen tydligare tendens i tempoförändringen urskiljas. Det är möjligt att variationen i talhastighet är ganska individuell. Detta stöds också av likheten mellan de sammanlagda medelvärdena för varje avsnitt: 3,7; 3,8; 3,7; 3,8 stavelser/sek. Man bör inte heller glömma att taltempot kan bero på berättelsens innehåll: vissa saker berättar vi snabbare, andra långsammare. Därför kan så stora förändringar i enskilda talares tempo också uppstå under en och samma berättelse. FIG. 1. TALTEMPO UNDER OLIKA TIDSAVSNITT 54 | ASTA KAZLAUSKIENĖ, KRISTINA VELIČKAITĖ Ännu en intressant sak: fyra av åtta informanter talade med en hastighet som låg närmast genomsnittet under det andra avsnittet, tre under det tredje och endast en i slutet av berättelsen. Det innebär att en människa inte börjar tala med sin mest naturliga hastighet genast, utan först efter att minst fem minuter har gått sedan monologen började. Det finns en stereotyp föreställning om att kvinnor talar mer än män. Utifrån en sådan uppfattning drar man automatiskt slutsatsen att kvinnor också talar snabbare än män. Detta är ogrundade föreställningar. Ignatova (1999: 64), som undersökte sambanden mellan parametrar i monologiskt tal och individuella psykologiska egenskaper, noterade att skillnader i tempokapacitet hänger samman med individuella könsskillnader. Även i denna studie framgår det att mäns och kvinnors taltempo skiljer sig åt. Enligt resultaten från vår studie är kvinnornas genomsnittliga taltempo 4±0,4 stavelser/sek. (3,4÷4,5 stavelser/sek.), och männens 3,6±0,9 stavelser/sek. (2,2÷4,9 stavelser/sek.). Männens och kvinnornas genomsnittliga taltempo skiljer sig åt med nästan 0,5 stavelser/sek. Ändå var det inte en kvinna utan en man som talade snabbast i detta experiment. Informant A. Ž. v./j:s taltempo var 4,8 stavelser/sek., medan den snabbast talande kvinnan, A. G. m./j., hade ett tempo på 4,3 stavelser/sek. Om vi jämförde männens och kvinnornas medelvärden för taltempot skulle vi se att variationerna i tempot inte är lika stora i kvinnogruppen (3,6; 3,8; 4,2; 4,3 stavelser/sek.) som i mansgruppen (2,6; 3,3; 3,6; 4,8 stavelser/sek.). Även om mäns och kvinnors taltempo skiljer sig något åt kan man, trots allt, inte med säkerhet hävda utifrån resultaten från vår studie att kvinnor talar snabbare än män, eftersom den statistiska analysen visar att skillnaden mellan kvinnors och mäns taltempo inte är statistiskt signifikant: det beräknade värdet på Students t-kriterium är lägre än det kritiska värdet: t(6)=0,910<t(0,95)=1,943; konfidensintervallen överlappar (män 2,2÷4,9 stavelser/sek.; kvinnor 3,4÷4,5 stavelser/sek.). Enligt Girdenis och Lakienė har informanternas ålder störst betydelse för variationen i tempo (1975: 72). Liknande tendenser märks även i denna studie. Den yngre åldersgruppens genomsnittliga taltempo är 4,2±0,4 stavelser/sek. (3,5÷4,9 stavelser/sek.), medan den äldre åldersgruppens är 3,3±0,5 stavelser/sek. (2,5÷4,2 stavelser/sek.). Tempot i dessa grupper skiljer sig åt med nästan en stavelse (se fig. 2). Detta är en dubbelt så stor skillnad som skillnaden i taltempo mellan män och kvinnor. Det innebär att åldern påverkar taltempot mer än informantens kön. Nästan alla äldre informanter talade långsammare än de yngre talarna. Resultaten av den statistiska analysen av taltempot i olika åldersgrupper visar att temposkillnaden är statistiskt signifikant: det beräknade värdet på Students t-kriterium är större än det kritiska värdet för detta kriterium, t(6)=2,567>t(0,95)=1,943. Det är svårt att säga om en människas taltempo skiljer sig mycket åt i ungdomen och ålderdomen. Åldrandets följder kan dock göra taltempot långsammare, eftersom minnet och orienteringsförmågan försvagas och äldre människor får svårare att minnas namn eller ord som används mer sällan (Neverauskas 1999: 10). Så gjorde till exempel informant V. V. v./s. längre pauser när han berättade om händelser från trettio år tillbaka och behövde minnas ortnamn. Informant J. L. m./s. talade om händelser från samma tid och mindes lätt namn och andra detaljer. Informant J. L. m./s. talade 1,2 stavelser/sek. snabbare än informant V. V. v./s. Även om åldern är mycket viktig för taltempot har också individens personliga egenskaper stor betydelse. Pastabos dėl lietuvių kalbėjimo tempo 55 FIG. 2. TALTEMPO I GRUPPERNA AV YNGRE OCH ÄLDRE INFORMANTER Det verkar inte finnas några belägg för att taltempot kan bero på en persons utbildning. Mängden ord en person känner till beror på personens bildningsnivå. En någorlunda bildad person klarar sig med 2 000–3 000 ord. Författares ordförråd uppgår till 8 000–10 000 ord (Bielienė 2000: 150). Det kan alltså finnas ett indirekt samband mellan utbildning och taltempo. Teoretiskt sett borde en mer välutbildad person göra färre pauser än en outbildad person av samma kön, ålder och temperament, eftersom ordförrådet är större och det är lättare att hitta rätt ord. Även om de fyra informanter som hade högre utbildning talade snabbare (4,1±0,6 stavelser/sek.; 3,2÷5,1 stavelser/sek.) än de talare som hade gymnasieutbildning eller högre icke-akademisk utbildning (3,4±0,5 stavelser/sek.; 2,6÷4,3 stavelser/sek.), och t(6)=1,804<t(0,95)=1,943, kan vi ändå inte helt förlita oss på sådana resultat, eftersom de tre snabbast talande informanterna tillhör den yngre generationen (se fig. 3) och skillnaden i taltempo kan ha orsakats av åldern, inte av utbildningen. FIG. 3. SAMBANDET MELLAN TALTEMPO OCH UTBILDNING 56 | Asta Kazlauskienė, Kristina Veličkaitė Utbildning kan tydligen inte vara en avgörande faktor för taltempot enbart därför att taltempot inte på något sätt återspeglar språkets eller tankarnas kvalitet. Utbildning har samband med språkets kvalitet. Dessutom beror talet i hög grad också på vilken utbildning – humanistisk, teknisk eller annan – en person har fått. Varje människas taltempo är individuellt. Det råder inget tvivel om att det hänger samman med människans psykofysiologiska egenskaper, till exempel temperamentet, hastigheten hos neurofysiologiska processer och liknande (Ceplytis 1974: 137). Om hastigheten hos de neurofysiologiska processerna förändras av någon anledning (på grund av åldrande, depression eller trauma), förändras även taltempot. Människans spontana taltempo är medfött. Förändringar i tempo, pausers karaktär, intonation och andra aspekter av talat språk hänger ofta samman med talarens tillstånd (Ignatova 1999: 52). Kanske var det därför som vissa informanters talhastighet avvek från förväntningarna. Talhastigheten kan ha påverkats av att deras tal spelades in – för några av dem framkallade detta ett stresstillstånd, som påskyndade tankeverksamheten hos vissa och gjorde den långsammare hos andra. Vissa menar att vissa sinnesstämningar och känslor påverkar taltempot. Till exempel ökar ilska, leda och glädje tempot, medan sorg, högtidlighet och förvåning sänker det (Ceplytis 1974: 138). Informanternas sinnesstämning förblev stabil under talet. För vissa skapade inspelningen spänning, vilket gjorde att deras känslor dämpades. Glädje och skratt sänkte oftast det övergripande tempot, eftersom pauser då uppstod, medan själva skämtet framfördes snabbare än en fras uttalad neutralt. Därför kan man anta att en människas sinnesstämning eller känslor påverkar taltempot endast om det logiska tänkandet hämmas. Detta är dock ett ämne för vidare forskning. Efter att ha analyserat resultaten från den preliminära undersökningen av taltempo i litauiska kan följande huvudslutsatser dras. 1. Taltempot beror framför allt på åldern: yngre människor talar snabbare än äldre. 2. Taltempot påverkas i liten utsträckning av talarens kön och utbildning. Preliminärt kan man anta att spannet för talhastighet är större i gruppen män än i gruppen kvinnor. 3. Taltempot beror tydligen i hög grad på personliga egenskaper, vilka är mest stabila och förändras långsammast. Människans karaktärsdrag bestämmer det så kallade övergripande taltempot, utifrån vilket människor delas in i snabbtalare och långsammtalare. Taltempo är ett komplext språkligt fenomen. Dess parametrar bestäms samtidigt av många lingvistiska och icke-lingvistiska faktorer (temperament, ålder, språksituation osv.), som bör undersökas närmare. LITERATŪRA Bielienė, J. 2000: Iškalbos menas, Vilnius: Dailės akademijos leidykla. Ceplytis, L. 1974: Анализ речевой интонации, Рига: Зинатне. Ignatova, N. 1999: Monologinės sakytinės kalbos parametrų ir individualių psichologinių ypatumų ryšiai. Psichologija 20, 51–66. Girdenis, A., Lakienė, A. 1975: Šiaurės žemaičių kalbėjimo tempas. Kalbotyra 27 (1), 71–74. PASTABOS DĖL LIETUVIŲ KALBĖJIMO TEMPO 57 Karosienė, V., Girdenis, A. 1994: Lietuvių bendrinės kalbos skiemens tipų dažnumai. Kalbotyra 43 (1), 34–42. Koženiauskienė, R. 1999: Retorika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Neverauskas, J. 1999: Senėjimas. Medicina ir dar kai kas visiems 11, 10. Asta Kazlauskienė, Kristina Veličkaitė Vytauto Didžiojo universitetas S. Daukanto g. 28, 3000 Kaunas, Lietuva [email protected] Gauta 2003 03 31