Östen Dahl, Maria Koptjevskaja-Tamm, eds. “The Circum-Baltic Languages: Typology and Contact”

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIX (2003), 131 – 152 R E C E N S I O N E R Recensioner ÖSTEN DAHL OCH MARIA KOPTJEVSKAJA-TAMM, RED. The Circum-Baltic Languages: Typology and Contact. Volume I: Past and Present. Amsterdam & Philadelphia: John Benjamins, s. xx + 360 + (med separat paginering) 22 registerssidor. (Studies in Language Companion Series, Vol. 54.) ÖSTEN DAHL OCH MARIA KOPTJEVSKAJA-TAMM, RED. The Circum-Baltic Languages: Typology and Contact. Volume 2: Grammar and Typology. Amsterdam & Philadelphia: John Benjamins, s. xx + 400 + (med separat paginering) 21 registerssidor. (Studies in Language Companion Series, Vol. 55.) Enligt inledningen ”... ger den första volymen i serien i två volymer en översikt över viktiga undergrupper bland de nutida cirkumbaltiska språken, placerar dem i deras geografiska, historiska och samhälleliga sammanhang och diskuterar specifika kontaktsituationer” (s. xvii). De språk som behandlas i del I är litauiska, lettiska, sydöstbaltiska ryska dialekter, svenska dialekter runt Östersjön och de finsk-ugriska språken. Den andra volymen ”... fokuserar på grammatiska fenomen i de cirkumbaltiska språken och relaterar dem till ett bredare typologiskt perspektiv”. Inledningen samt namn- och sakregistren finns tryckta i båda volymerna, men i volym 2 har den sista sidan i sakregistret utelämnats. Laimute Balodes och Axel Holvoets artiklar om lettiska (s. 3–40) respektive litauiska (s. 41–79) är välstrukturerade och koncisa beskrivningar av modern lettiska och litauiska samt deras dialekter, även om de behandlar språkpåverkan i relativt liten utsträckning, bortsett kanske från omnämnandet av livonisk påverkan på tamisk lettiska (s. 27). En till synes förbisedd detalj som skulle kunna orsaka förvirring är transkriptionen av litauiska [~mʲæːta] ’kasta(r)’, där [j] tycks stå i kontrast till den enkla palatalisering som förekommer i [~mʲæːtatʲæ]/[~mʲæːtat] ’du kastar’ (s. 5). Valeriy Čekmonas artikel ”Russian varieties in the southeastern Baltic area: Urban Russian of the 19th century” (s. 81–99) behandlar den ryska som användes i Vilnius, Riga och Tallinn. I Vilnius försökte redaktörer, författare och korrekturläsare efterlikna språket i Sankt Petersburg och Moskva. Särskilt intressanta är de misstag på ryska som litauer gjorde i olika petitioner, t.ex. ibo iščezli među nami litovskie knižki ’litauiska böcker har försvunnit bland oss’, där među nami är en kalkering av lit. tarp mūsų ’bland oss’ (s. 89). I Riga, som har en Jag vill härmed tacka Martti Nyman vid Åbo universitet för råd om några av de finska syntaktiska konstruktioner som diskuteras i denna recension. Jag är särskilt tacksam mot Virginia Vasiliauskienė vid Kaunas universitet för hennes hjälp med många aspekter av denna recension. Ingen av dem är naturligtvis ansvarig för eventuella fel som jag kan ha begått. 132 | RECENZIJOS den längre ryska bosättningens historia är ett av de fonologiska kännetecknen det hårda uttalet av ž, č, š, šč, t.ex. ščy ‘kålsoppa’. Ett morfologiskt kännetecken är förekomsten av pluralformer av typen glázy ‘ögon’, rógi ‘horn’, úxi ‘öron’ i stället för standardryskans glazá, rogá, úši (s. 92–93). Tallinn var en del av det ryska imperiet från 1710, men efter denna tid var ryskan i stort sett begränsad till den militära garnisonen. Enligt Čekmonas artikel ”Russian varieties in the southeastern Baltic area: Rural dialects” (s. 101–136) härrör ryskan i området främst från gammaltroende som sökte religionsfrihet (s. 101). Čekmonas räknar upp ett antal fonetiska, morfologiska och syntaktiska drag som kännetecknar dessa dialekter. Ett av de mest intressanta syntaktiska dragen är förekomsten av strukturer av typen v (u) men’a tavari vz’ata ‘jag har tagit några varor’ (s. 118). Čekmonas skriver: ”Prepositionen v (u) används med substantivens instrumentaliska (sic!) plural för att uttrycka betydelsen hos standardryskans u kogo ’vems, vem har/har’: v kupcax vsegda deneg mnoga ’köpmännen har alltid mycket pengar’” (s. 120). Här bör ’instrumentalis’ utan tvekan ersättas med ’prepositionell’ eller ’lokativ’. Čekmonas rapporterar att det inte finns några fonetiska drag i gammaltroendedialekterna som skulle kunna förknippas med främmande påverkan. Ett morfologiskt drag som möjligen kan identifieras på det sättet är förändringen från neutrum till femininum, t.ex. m’esta ’plats’, at’éč zanimál xarošuju m’estu ’någons far innehade en bra tjänst’ (s. 125). Ett annat morfologiskt drag som är gemensamt för de ryska dialekterna i östra Litauen kan vara ett resultat av litauisk påverkan, nämligen förekomsten av verb i tredje person singular med pluraliskt subjekt, jfr. t.ex. aní vaz’m’ót ’de kommer att ta’ (s. 126). Många litauiska ord har trängt in i de centrallitauiska ryska dialekterna, t.ex. uškūr ’en gift man som bor i sin hustrus hus’ (< Lith. užkūrýs). Artikeln är behäftad med talrika redaktionella missar; på s. 85 förekommer till exempel följande inom loppet av två på varandra följande rader: croun (> crown), Ydish (> Yiddish) och definitionen reach people (> rich people). Andra fel är Kazlauskas > Kulikauskas (s. 89), pleophny > pleophony (s. 112), bye > buy, by > buy (s. 117), inmter > inner (s. 118), guagmire > quagmire (s. 127). Artiklarna ”Swedish dialects around the Baltic Sea” (s. 137–177) av Anne-Charlotte Rendahl och ”The Finnic languages” (s. 179–212) av Johanna Laakso är gedigna och intressanta, men säger föga om språkkontakt. Östen Dahls artikel ”The origin of the Scandinavian languages” (s. 215–235) drar slutsatsen att: ”Germanskspråkiga grupper anlände till Östersjöns allra västligaste hörn (dagens Tyskland och Danmark) någon gång före vår tideräknings början. Något senare utvidgade de sitt område österut ända till Uppland på Östersjöns norra sida och till Wisłas mynning på den södra sidan. Under det följande halvårtusendet differentierades de olika germanska gruppernas språk, men vi vet inte exakt i vilken utsträckning” (s. 231). Lars-Gunnar Larssons artikel ”Baltic influence on Finnic languages” (s. 237–253) inleds med många exempel på baltiska lånord i finskan inom djurhållning, t.ex. Fin. vuohi ’get’, jfr. Lith. ožys, kroppsdelar, t.ex. Fin. kaula ’hals’, jfr. Lith. kaklas, familjerelationer, t.ex. Fin. heimo ’stam’, jfr. Lith. šeima ’familj’, osv. (s. 239–240). Den enda möjliga fonetiska påverkan från baltiska på urfinska skulle vara förändringen av sekvensen *ti till si, dvs. palataliseringen av *t genom en efterföljande främre vokal, jfr. Fin. silta ’bro’ med Lith. tiltas. Som Larsson riktigt påpekar (s. 243) är dock den urbalthiska palataliseringen av konsonanter genom efterföljande främre vokaler tämligen osannolik. Larsson diskuterar två likartade syntaktiska fenomen: användningen av partitiv genitiv både som subjekt och objekt samt agentparticipet i finska. Ett exempel RECENZIJOS | 133 på det första fenomenet är Fin. Metsässä on susia (part. pl.) ’I skogen finns det vargar’ = Lith. Miške vilkų yra (s. 245). Ett exempel på det andra fenomenet är Fin. Isän (gen. sg.) ostama auto ’bilen som far har köpt’ = Lith. Tėvo (gen. sg.) perkamas automobilis (s. 247). Det förefaller mig emellertid som om det finns en betydelseskillnad mellan de två participkonstruktionerna, vilken den engelska översättningen (korrekt i båda fallen) inte fångar. Den finska konstruktionen uttrycker en avslutad handling och den litauiska en handling som pågår, närmare bestämt ’bilen som håller på att köpas av far’. Finska Isän ostama auto kan alltså parafraseras som Auto, jonka (acc.) isä osti / on ostanut ’Bilen som far köpte/har köpt’. I detta fall uttrycker den finska konstruktionen helt klart en avslutad handling. Däremot kan den motsvarande litauiska konstruktionen inte parafraseras med automobilis, kurį (acc.) tėvas pirko / nusipirko, eftersom perkamas har durativ betydelse. Larsson påpekar också att Maris -m-particip skiljer sig från finskans genom att de kan bildas av intransitiva verb (s. 248), såsom i östmariska: memnan (gen.) tolmo kopno ’vägen som vi har kommit’, ordagrant ’av oss kommen väg’; liknande konstruktioner är emellertid också möjliga i litauiska, t.ex. Čia kelelis pėsčių (gen. pl.) einamas (nom. sg. masc. pres. psv. part.) ’här färdas vägen av fotgängarna’ och Čia mano (gen. sg.) eitas (nom. sg. masc. past psv. part.) kelias ’Här är stigen som jag har gått’ (LKŽ II 1069). Även om motsvarigheterna mellan finsk-ugriska och baltiska språk inte är exakta, förefaller det mig vara en anmärkningsvärd tillfällighet att finsk-ugriska har både ett particip på -m- och ett particip på -t- med funktioner som i viss mån (men inte exakt!) liknar de indoeuropeiska participen på -m- och -t-. Collinder (1964: 48, 57) skulle betrakta detta och många andra drag som belägg för ett gemensamt arv. Man kan också jämföra den egendomliga ungerska parallellen. Károly (1972: 119) skriver: ’participet med formanten –t/-tt kan förekomma i en subjektiv genitivkonstruktion... az [demonstrative] én [pronoun] választottam [participle] ’en som valts av mig’. (De grammatiska beteckningarna inom hakparenteser är mina – WRS.) Detta förefaller mig mycket likt Lith. šis mano parinktas (daiktas)... ’den (sak) som valts av mig...’, även om baltisk påverkan på ungerska förefaller osannolik, om inte omöjlig, åtminstone under historisk tid. Även det faktum att de baltiska och finsk-ugriska konstruktionerna skiljer sig något åt i betydelse tycks tala för ett gemensamt ursprung snarare än yttre påverkan, där man skulle kunna vänta sig mer exakta motsvarigheter. I stället för att försöka tolka finsk syntax i baltiska termer borde man kanske försöka tolka indoeuropeisk syntax i finsk-ugriska termer. Det förefaller mig som om den syntaktiska utvecklingen i både indoeuropeiska och finsk-ugriska språk behöver analyseras grundligare innan långtgående slutsatser kan dras om baltisk påverkan på finsk syntax. Stefan M. Pughs artikel ”The role of language contact in the formation of Karelian, past and present” (s. 257–270) beskriver ett språk som tycks ha varit nära att överväldigas av ryskan. Utifrån den information som Pughs artikel ger verkar karelskans framtid mycket oviss. Att ett språk går förlorat är visserligen beklagligt ur den mänskliga kulturhistoriens perspektiv, men sådana förluster är å andra sidan en välsignelse för de amerikanska syntaktiker som grundar sina resonemang nästan uteslutande på sitt modersmål, engelska. Om det finns färre språk blir det uppenbarligen färre obekväma motexempel till de språkiska universalia som sådana forskare har fastställt. Om engelska blir världens enda språk kan språkiska universalia faktiskt grundas på engelska. För mig väcker detta resonemang också frågor om betydelsen av att fastställa hur många språk som uppvisar ett visst typologiskt drag. 134 | RECENZIJOS Ett språks existens är beroende av att det finns en befolkning som talar språket, inte av språkets beskaffenhet. Kanske skulle den europeiska kontinenten ha rymt många fler ergativa språk som baskiska om de krigiska indoeuropéerna inte hade invaderat Europa. Efter att ha läst Éva Ágnes Csatós artikel ”Syntactic code-copying in Karaim” (s. 271–283) funderade jag också över språkets framtid; jfr en mening som I uže bu fotograf turat kolo Bas’yanïn ’Och den här fotografen står redan nära Basia’ (s. 275), där karajimorden är bu ’den här’, turat ’står’ och namnet Basia, som här står i genitiv (på karajim), vilket krävs av den polska prepositionen kolo. Författaren hävdar att ’... användningen av postpositioner är disharmonisk i förhållande till karajims övriga syntaktiska egenskaper’ och att ’förändringens riktning i karajim är dock inte postposition ⇒ preposition, utan snarare substantivlik postposition ⇒ partikelliknande postpositioner’ (s. 276). Eftersom jag inte känner till karajims morfofonemik är det ibland svårt för mig att följa resonemanget. Således verkar prepositionen som betecknas bïla och glossas ’med’ förekomma utan slutstavelsen i följande sekvens: m’en’im’b’a yanaša jag: GEN. med bredvid ’bredvid mig’ Enligt författaren ’... illustrerar detta en möjlig utveckling i grammatikaliseringen av postpositioner till kasusändelser. Jämför denna karajimkonstruktion med bruket av den polska prepositionen przy ’vid, hos’, som styr instrumentalis (sic.!) kasus’ (s. 281). Jag kunde inte hitta någon källa som belägger bruket av polska przy med instrumentalis, och under uppslagsordet pri skriver Vondrák (1928: 312) faktiskt: ”Als Präp. hat es im Slav. nur den Lok. bei sich...”. Förmodligen skrev översättaren av denna artikel helt enkelt ’instrumentalis’ i stället för ’lokativ’ eller ’prepositionell’, vilket märkligt nog innebär samma misstag som i Čekmonas artikel som nämndes ovan. Sådana redaktionella förbiseenden är ändå beklagliga, särskilt för personer som inte är förtrogna med materialet. Neil G. Jacobs artikel ”Yiddish in the Baltic region” (s. 285–311) är en välorganiserad och kompetent (om än nödvändigtvis kortfattad) översikt över de viktigaste dragen hos detta språk i det circum-baltiska området. I avsnittet om litauiska influenser på nordöstjiddisch förlitar sig Jacobs främst på Lemkhens (Lemchenas) arbeten och gör därmed (förmodligen för första gången) några av resultaten från denne framstående forskares studie av litauisk påverkan på denna jiddischvarietet tillgängliga på engelska. Den största delen av det litauiska inflytandet på jiddisch är lexikalt, och litauiskt ordförråd som lånats in i jiddisch anpassar sig till jiddischens fonologi. Till exempel går skillnaden mellan sibilanter och sjibilanter, som är karakteristisk för litauiska (och många andra språk), förlorad och ersätts i stället av något slags mellanspråksljud. Lemkhen skriver att han inte kan avgöra om det i ordet som lånats från litauiska speigas ’stark frost’ rör sig om špejg- eller spejg-. Se Martinet (1951: 92) om detta fenomen. I sin artikel ”The North Russian Romani dialect: Interference and Code Switching” (s. 313–337) skriver Aleksandr R. Rusakov att denna dialekt ’... är ett mycket typiskt exempel på stark språklig interferens’ (s. 313). Under ryskt inflytande håller ett nytt verbalsystem på att växa fram i dialekten. I detta försvinner den äldre inhemska oppositionen mellan imperfekt och aorist, den gamla aoristen fungerar som allmän preteritumform och det gamla imperfektet som en sällan använd form med iterativ betydelse. Nästan alla verb kan använda inlånade prefix efter rysk modell (s. 315), t.ex. te ot-des ’ge tillbaka’ (ryska ot-dat’), te vy-des ’dela ut’ (ryska vy-dat’), te roz-des ’fördela’ (ryska roz-dat’). Enligt författaren möter man i dialekten ’... en omfattande användning av RECENZIJOS 135 grammatiskt oanpassade ryska lexikala element’ (s. 323). Ett exempel är: Da nat, me prosto na dumind’om, so me tut date vstrechu, med den något oidiomatiska engelska översättningen ’Nej, jag tänkte inte bara att jag träffar dig här’ (s. 323). Tyvärr åtföljs exemplet inte av någon grammatisk kommentar. Den som kan ryska kan ganska lätt reda ut det, men jag betvivlar att en person utan kunskaper i ryska skulle få någon uppfattning om omfattningen av kodväxlingen. Författaren drar slutsatsen att romernas egna talare känner ett behov av att bevara språket ’... som ett särskilt, hemligt språk, som utomstående inte kan förstå’ (s. 334). Därför kan man anta att den nordryska romska dialekten, till skillnad från karelska och karajim, som också behandlas i denna volym, kanske inte kommer att dö ut. Valeriy Čekmonas artikel ”On some Circum-Baltic features of the Pskov-Novgorod (Northwestern Central Russian) dialect” (s. 339–359) behandlar flera fonologiska fenomen ur substratteorins perspektiv. Enligt författaren var fenomenet cokan’e (sammanfallet av *č med *c) ’... ett av de mest karakteristiska dragen hos de gamla Pskov-... och Novgoroddialekterna...’ (s. 341). En undersökning av funktionen och utbredningen av c och č i de olika finska substratspråken i det circum-baltiska området tyder på att de kan ha bidragit till att c och č sammanföll till c i ryska dialekter. Därtill finns det två andra fenomen som måste beaktas. Det första är sammanfallet av mjukt *s och *z samt mjukt *š och *ž till *s”, *z” (ett mellanspråksljud mellan sibilant och sjibilant), och det andra är fri (och sporadisk) växling mellan hårt *s och *z och (hårt) *š och *ž (s. 346). Ett liknande fenomen är litauiskans šlekiavimas, såsom det beskrivs av Girdenis och Pabrėža (1978: 127–129). Avsaknaden av en kontrast mellan /s/ och /š/ i finska språk är ett urgammalt drag, och de ryska fenomenen i fråga skulle kunna förklaras på detta sätt. Ett annat fenomen som skulle kunna tillskrivas finskt inflytande är en omotiverad förändring från tonande till tonlös konsonant och omvänt, t.ex. buza < puza ’mage’, výbučit’ (glazá) < výpučit’ ’spärra upp ögonen’ (s. 351). Till en början kunde finsk-ugriska befolkningar inte uttala tonande konsonanter, men efter att ha lärt sig att uttala dem kunde de senare bilda hyperkorrekta former med tonande i stället för tonlösa konsonanter. I volymens första artikel, ”Impersonals and passives in Baltic and Finnic” (s. 363–389), pekar Axel Holvoet på möjliga areala samband mellan passiva och impersonella konstruktioner i lettiska och litauiska å ena sidan och finska språk å den andra. I många språk är impersonella konstruktioner etymologiskt härledda ur passiva konstruktioner, t.ex. polska Zburzono ścianę ’De rev en vägg’, ’En vägg revs’ i motsats till ściana została zburzona (przez robotników) ’Väggen revs (av arbetarna)’ (s. 365). För sin artikel finner Holvoet det användbart att generalisera några skillnader mellan passiv och impersonell konstruktion. Enligt honom gäller följande om passiv: ”(a) det ursprungliga objektet i en aktiv konstruktion upphöjs till subjekt; den passiva verbformen måste åtminstone kongruera med detta subjekt i numerus. Om den passiva formen är perifrastisk och innehåller ett particip, kongruerar participet dessutom med subjektet i kasus och genus (förutsatt att sådana kongruensformer finns i språket i fråga); (b) en agentfras behöver inte nödvändigtvis ingå, men kan göra det när så behövs; om ingen agentfras förekommer ger meningen ingen information om vilken typ av agent det rör sig om”. ”Impersonell konstruktion: (a) det ursprungliga objektet upphöjs inte till subjekt (de kongruensegenskaper som nämnts för passiv gäller därför inte), och (b) tillåter inte att en agentfras läggs till, utan gäller alltid mänskligt agentskap” (s. 366). 136 | RECENZIJOS Exempel på finsk passiv är: Naapuri kutsuttiin illalliselle. NOM.SG PRET. PASS. ALLATIVE ”Grannen blev bjuden på middag.” Minut kutsuttiin illalliselle. ACC PRET.PASS ALLATIVE ”Jag blev bjuden på middag” Naapuri ei kutsuttu illalliselle. PRIV. SG NEG PASS.PART ALLATIVE ”Grannen blev inte bjuden på middag” (s. 367). Jag måste erkänna att det sista exemplet förbryllade mig, eftersom jag hade väntat mig att partitiv skulle skilja sig från nominativ. Eftersom mina kunskaper i finska är minimala frågade jag Ilse Lehiste, som föreslog att det kunde röra sig om ett tryckfel för naapuria. Intressant nog skriver Holvoet (s. 368) att det i finska språk inte verkar finnas någon tendens att integrera den agentlösa passiven i ett passivparadigm, utan snarare en tendens att integrera passivformer i det aktiva paradigmet. I think that this might be a common tendency, one that Gołąb (1975: 29) has termed ‘activization’ for Polish (cf., e.g., the examples Holvoet has quoted above). Gołąb compares also postclassical Latin constructions such as legitur librum (acc.) ‘a book is read’ (cf. Plautus epityra estur insanum ‘olive spreads are eaten madly’), and Pol. czyta się książkę ‘a book is being read’. In this connection I should like to quote a further example from the Iliad (XIII, 597): τὸ δ’ ἐφέλκετο NOM. [ACC.?] SG. NEUT CONJ 3 SG. MIDDLE AOR. det och släpade μεῖζον ἔγχος NOM. [ACC.?] SG. NEUT. NOM. [ACC.?] SG. NEUT. askspjut Schwyzer (1966: 237) writes that the sentence could be translated in several ways, (a) ‘der eschene Speer schleifte nach’ or (b) ‘wurde nachgeschleift’ or even (c) ‘er schleifte den e. Sp. hinter sich nach’. If one accepts translation (a) the verb is simply intransitive, and if one accepts translation (b) then the verb is passive. But if one accepts the translation (c) then the verb has been ‘activized’ and made transitive. In my view the sequence of possible translations follows exactly the historical development. The middle voice was originally intransitive and then with the appearance of an active counterpart in the preterit the morphological middle voice could be interpreted as passive. Finally a possible ‘activized’ usage of the old passive was introduced. I sin diskussion av lettiska agentfraser citerar Holvoet exemplen: manis celta māja och mana celta māja ’ett hus byggt av mig’ (s. 371) och noterar att det andra exemplet numera är föråldrat. Han skriver vidare att mana celta māja ursprungligen betydde ’mitt hus, som jag har byggt’ och senare kom att betyda ’huset byggt av mig’ (agenten och ägaren behöver inte längre vara identiska RECENZIJOS | 137 längre)” (s. 372). Syntaxen liknar naturligtvis den i det litauiska exemplet: Namas yra mano pastatytas ’Huset byggdes av mig’. Holvoet skriver (s. 377–378): ’Genitiven mano som används här är densamma som i mano tėvas ’min far’, men skiljer sig från genitiven manęs som används i nuo manęs ’från mig’ och laukia manęs ’väntar på mig’ [...] Detta tyder på att även i litauiskan var den agentiva genitiven ursprungligen en adnominal possessiv genitiv...’ Användningen av manes i agentiv användning är dock också känd i litauiskan (Schmalstieg 2002a: 50–51; Žulys 1969: 170). Man måste komma ihåg att syntaktiska konstruktioner kan försvinna lika väl som tillkomma under enskilda språks historia, jfr. t.ex. den engelska agentiva of, som diskuteras nedan. Teorin om genitivens possessiva ursprung i agentiv användning är enkel och tilltalande och har skickligt försvarats av Holvoet på andra håll, t.ex. (2001 med litteraturhänvisningar). Teorin fungerar helt visst väl för den baltiska passiven, som endast förekommer i participkonstruktioner. Men i en nyligen publicerad artikel i denna tidskrift (2002a: 41–43) har jag gett exempel från fornpersiska, forndindiska, tokhariska, grekiska och fornkyrkoslaviska där genitiven används med agentiv betydelse både i finita verbkonstruktioner och i participkonstruktioner. Om man därför skulle anta att den agentiva genitiven i participkonstruktioner i dessa språk har possessivt ursprung, måste man konstruera en separat teori för den agentiva genitiven i de finita konstruktionerna (kanske genom att förutsätta att betydelsen som utvecklats i participkonstruktioner överförts till finita konstruktioner). Detta förefaller mig mindre sannolikt än Haudrys (1977: 409) uppfattning att den subjektiva genitiven och genitiven för tillhörighet har ett gemensamt ursprung, nämligen källgenitiven, som när den används med passiva particip anger handlingens upphovsperson. Traugott (1972: 127–128) noterar att prepositionen of i engelskan blev den vanligaste agentmarkören fram till omkring 1600, jfr. Chaucer:...that is a lord to be biloved of his citezeins and of his people. Även om bruket är på tillbakagång kan man fortfarande hitta hos Shakespeare: ’I have been told so of many’. Hon skriver: ”...detta bruk av of är en utvidgning av dess användning för att uttrycka källa eller ursprung...” (s. 127); ”I fornengelskan användes of främst i betydelsen ’ut ur, med ursprung i’ eller för relationen del–helhet. Troligen starkt understött av inflytandet från franskans de, of spred sig bruket från den partitiva användningen till possessiva konstruktioner och till många andra konstruktioner som hade innefattat genitivmarkören” (s. 128). Även om of inte längre används för att uttrycka agent i en passiv konstruktion (åtminstone inte i någon variant av nutida engelska som jag känner till), ger Traugotts förklaring ett gott exempel på hur agentiva och possessiva betydelser kan härledas ur en gemensam källa utan att man antar att den förra betydelsen uppstod ur den senare. Jag vill också tillägga att antagandet om ett ergativt ursprung för den agentiva genitiven skulle förklara identiteten mellan nominativ och genitiv singularis i hittitiska an-tu-uh-ša-aš ’man’, gotiska harjis ’här’, hairdeis’ ’herde’, vediska veḷ ’fågel’. Enligt min uppfattning kännetecknade den sigmatiska nominativformen ursprungligen endast etymologiska substantiv med stammen *-o eller *-jo, och ändelsen *-os har sitt ursprung i en agentiv form av ett äldre substantiv med konsonantstam, se Schmalstieg (2000: 386; 2001). Long ago Hirt (1928: 102) recognized that there was a morphological relationship between the Greek 3rd sg. middle ending -to (and Old Indic -ta) and the indefinite case of the Indo-European participles in *-to. Note the following parallel: εἰ τις ἐτιμάτο ὑπό KONJ. NOM. SG. MASK. 3 SG. PASS. IMPERF. PREP. if vem som helst hedrades by 138 | RECENZIJOS τοῦ δήμου GEN. SG. GEN. SG. the people (Goodwin and Gulick 1958: 261). I grekiskan har den agentiva genitiven förstärkts av prepositionen ὑπό ’av’. Aktanterna skulle stå i samma respektive kasus (dvs. subjektet i nominativ och agenten i genitiv) i en möjlig litauisk syntaktisk motsvarighet: jeigu kàs bùvo tautõs CONJ. NOM. SG. MASC. 3 PRET. GEN. SG. om någon blev hedrad av människor pagerb-ta, NEUT. PAST PSV. PART. hedrad Enligt traditionen är den grekiska ändelsen -to ändelsen för 3:e person singularis medium aorist/imperfekt, medan den fonetiskt motsvarande litauiska ändelsen -ta är ändelsen för neutrum singularis perfekt passivt particip, men likheten är slående. Kan den indoeuropeiska mediala verbändelsen *-to härstamma från ett äldre particip? Om så är fallet, skulle man då kunna rädda den antagna possessiva bakgrunden till den agentiva konstruktionen genom att spåra den tillbaka till indoeuropeisk tid? Införlivandet av etymologiska particip i verbparadigmet har paralleller på andra håll, jfr. t.ex. det slaviska preteritumet på -l-, som har participiellt ursprung. Horn (1898: 148) skriver att de två pahlaviska preteritumkonstruktionerna am kart ’av mig (blev) gjort’ och man kart ’mitt gjorda’ smälte samman och gav det moderna persiska preteritumet 1:a person singularis man kardam ’jag gjorde’ osv. Kan den iranska utvecklingen helt enkelt vara en upprepning av det som hände under indoeuropeisk tid? Intressant nog härstammar modern persiska man ’jag’ från fornpersiska (gen.) manā ’min, av mig’ och kan numera till och med användas som subjekt till intransitiva verb, jfr. t.ex. man doktor am ’jag är läkare’ (Schmalstieg 1995: 19–20). Även om språk-specifika förklaringar i allmänhet är mer sannolika än sådana som går tillbaka till ett avlägset indoeuropeiskt förflutet, tyder förekomsten av gemensamma syntaktiska fenomen i andra indoeuropeiska språk otvivelaktigt på ett gemensamt ursprung. Jag tvivlar på att man exempelvis skulle vilja förklara användningen av nominativ som subjekt enbart inom ramen för baltiskans historia, utan hänvisning till grekiska, latin, indo-iranska osv. På samma sätt har nominativobjektet till infinitiven sitt ursprung i indoeuropeisk tid, även om dess användningsområde kan ha påverkats av västfinniska (se nedan). Holvoet (s. 379–386) diskuterar problemet med obestämda, generaliserade subjektlösa verb. Användningen av pluralverb i sådana sammanhang är typologiskt sett mycket vanlig och förekommer både i lettiska och finska, t.ex. lett. Manu dzīvokli kratījuši, mani meklējuši ’Jag fick höra att min lägenhet hade genomsökts och att man hade letat efter mig’ (med pluralparticip) och finska Siellä kuuluvat (3:e person pluralis presens) tienavan (aktivt particip) hyvin ’Det sägs att man tjänar bra där’ (s. 381–382). Å andra sidan är användningen av verb i 3:e person singularis utan subjekt vanlig i finska språk, jfr. finska Puheesta-ni (elativ plus possessivsuffix) voi (3:e person singularis presens) kuula (infinitiv), että olen (1:a person singularis presens) ulkomaalainen (nominativ singularis) ’Av mitt tal hör man att jag är utlänning’ (s. 382). I de baltiska språken kan skillnaden mellan verbal kongruens i 3:e person singularis och pluralis naturligtvis endast fastställas i de former som har particip. För lettiska ger Holvoet oss följande exempel: RECENZIJOS | 139 Ja pavasari dzird dzeguzi kūkojam un ja nav ēdis un naudas nav klāt, tad tai gadā slikti klājas ”Om man på våren hör en gök gala, och man inte har ätit och inte har några pengar på sig, kommer det året att bli ett dåligt år” (s. 383). Particippets generaliserade form ēdis ’ätit’ står här i maskulinum singularis (vilket visar en neutralisering av genus). Holvoet betonar likheterna mellan lettiska och finsk-ugriska språk och skriver: ”På det hela taget verkar det dock vara lettiskan som har anpassat sitt system av opersonliga och passiva konstruktioner till en finsk-ugrisk modell” (s. 387). Ett mindre redaktionellt förbiseende i den föregående artikeln är att de litauiska meningarna (40) och (41) på s. 308 felaktigt har märkts som lettiska. I sin artikel ”Om utvecklingen av nominativobjektet i östbaltiska språk” (s. 391–412) skriver Ambrazas att det finns två uppfattningar om ursprunget till nominativ med infinitiv. Enligt den traditionella uppfattningen ”... betraktas nominativ som det tidigare subjektet och infinitiven behandlas som en återspegling av den syftesbetydande dativen hos en handlingsnominalisering” (s. 391). Enligt Timberlakes (1974: 220) uppfattning ”... uppstod nominativ som används med infinitiv genom syntaktiskt lån från något västfinskt språk eller några västfinska språk” (s. 392). Ambrazas påpekar först att den baltiska infinitiven har dativursprung och noterar därefter att infinitiven i vissa konstruktioner kan ersättas med någon annan nominalform, t.ex. Rugiai (mums) liko seti / sėjai ’Rågen återstod att så för (oss) / till sådd’ (s. 393). Ett liknande lettiskt exempel är: Pieniņš ēst / ēšanai nederēja ’Mjölken var inte lämplig att äta’ (s. 394). Den syftesbetydande innebörden är kanske mindre tydlig i exemplet: Jam teko / patiko / rūpėjo laukas arti ’Det föll på hans lott / Han tyckte om / kände sig angelägen att plöja åkern’ (s. 394). Nominativ med infinitiv förekommer med perceptionsverb, jfr uttrycken lit. Kas girdėti ’Vad finns det att höra?’; lett. Kas jauns dzirdēt ’Vilka nyheter finns det att höra?’ (s. 395). Verbet ’vara’ kan användas med nominativ och infinitiv för att uttrycka nödvändighet, t.ex. (man) (yra) buvo / bus namai statyti ’(för mig) är / var / kommer det att vara nödvändigt att bygga ett hus’. På lettiska tycks detta vara ovanligt, vilket framgår av ett enda exempel hos Endzelīns (1951: 783): Kungam ēst tei meizīte ’Herrarna måste äta detta bröd’ (s. 397). Det är möjligt att det lettiska debitiva har sitt ursprung i sådana konstruktioner (Holvoet 1993: 152): *man ir maize jā ēst ordagrant ’för mig finns bröd som (är) att äta’, dvs. ’jag har bröd att äta’. Normativa grammatikor kräver naturligtvis nominativ för subjektet i en sådan konstruktion, således t.ex. Līni bijuši jā kaltē ’Linet behövde torkas’. I ett brev daterat den 18 februari 1984 skrev den numera sorgligt nog avlidne lettiske lingvisten Valdis Zeps till mig: ’Påståendet att det inte förekommer ackusativ efter ett debitiv är rent nonsens, påbjudet av Akademiens grammatik, även om ingen, såvitt jag vet, har berättat för kejsaren om hans nya kläder.’ Zeps ansåg till och med att meningen Man ir jālasa grāmatu (ack.) ’Jag måste läsa boken’ var möjlig; se Schmalstieg (2002b: 153). Eftersom det här rör sig om att en historisk nominativ ersätts av en innovativ ackusativ som nu uppfattas som ett objekt, liknar fenomenet i viss mån det fenomen med ”aktivisering” som diskuterades ovan. Exemplet nämns också i artikeln av Baiba Metuzāle-Kangere och Kersti Boiko, se nedan. Det finns också exempel som består av ett adjektiv och ett kopulaverb, t.ex. lit. (Man) medus (yra) / buvo / bus gardus valgyti ’Honung är / var / kommer att vara god att äta (för mig)’ (s. 398). Med neutrala adjektiv påträffar man i vissa lokala dialekter i östra Litauen: šaltinio vanduo sveikas / sveika gerti ’Källvatten är hälsosamt att dricka’. Ambrazas skriver (s. 399): ’Kärnstrukturerna medus gardū [”honung är söt”]; vanduo sveika [”vatten är hälsosamt”] representerar mönstret för en 140 | RECENZIJOS fornnominal sats med en ren stamform i predikatet”. Även om jag helt instämmer i detta påstående, är jag skeptisk till exemplet från fornpreussiska: E rāins būsei poklusman ’Jederman sey unterthan, var och en måste vara lydig’. Det är möjligt att Abel Will trodde att varje adjektiv (och kanske pronomen och substantiv) efter ett verb skulle ha en nasal slutkonsonant. Detta påminner något om Petits idé (2001: 185) att Abel Will själv hade ställt upp en regel om att ackusativ skulle sluta på en nasal även när formen i fråga var neutrum. Jag skulle därför rekonstruera ett neutrum *poklusma. Av alla nordliga indoeuropeiska språk (baltiska, slaviska och germanska) är det endast fornpreussiska som ger otvetydiga belägg för en neutrumändelse i singularis hos en *-o-stam, -an (< *-on). Ambrazas noterar att ”... den ursprungliga strukturen hos nominativ med infinitiv i östbaltiska språk och nominativens subjektfunktion i konstruktionerna [är] av reliktkaraktär” (s. 399). Detta styrks av participkonstruktionerna, där participet kongruerar med substantivet i kasus och numerus, t.ex. (s. 394): Jam (buvo) likęs / rūpėjęs / tekęs laukas arti ’Åkern blev (uppenbarligen) kvar / bekymrade honom / föll på hans lott att plöja’. Jag instämmer med Ambrazas i att sådana konstruktioner är av reliktkaraktär, vilket kan visas genom besläktade konstruktioner i andra indoeuropeiska språk, men jag är inte säker på att de interna beläggen från baltiska participkonstruktioner nödvändigtvis bevisar detta. Det förefaller mig som om en motståndare till teorin skulle kunna hävda att nominativparticipen helt enkelt är resultatet av anpassning till ett dominerande mönster där exempelvis ett adjektiv måste kongruera i kasus, numerus och genus med substantivet som det bestämmer, t.ex. Jam teko naujas laukas arti ’Det föll på hans lott att plöja den nya åkern’. Ambrazas skriver att omtolkningen av infinitivkonstruktionerna främjades av den generaliserade betydelsen hos neutrala adjektiv (s. 402). Exempel är: Pienas (NOM. SG.) saldu (NEUT.) / saldus (MASK. NOM. SG.) [gerti] ’Mjölken är söt [att dricka]’ och Saldu [gerti] pienas (NOM. SG.) / pieną (ACK. SG.) ’Det är gott att dricka mjölk’. Enligt Ambrazas är det viktigt att notera att ordföljden här ändras, dvs. nominativet flyttas från första positionen till en position intill infinitiven. På lettiska, där neutrala adjektiv har ersatts av tillståndsadverb i liknande konstruktioner, kan nominativ och ackusativ växla: Aka/Aku nav viegli rakt ’Brunnen är inte lätt att gräva’. Intressant nog anser Ambrazas inte att den traditionella förklaringen till nominativ med infinitiv och Timberlakes förklaring utesluter varandra. De gäller endast olika tidsepoker. Den ursprungliga konstruktionen med nominativ omtolkades och blev en opersonlig konstruktion. Enligt Ambrazas: ’Nominativet blev infinitivens grammatiska objekt och spreds i sin nya funktion under inflytande av den västfinska regeln om nominativobjekt’ (s. 408). Min egen syn på syntaktisk förändring är ganska likartad. Fröna till förändringen finns redan i språket, men det främmande språkets inflytande kan fungera som en katalysator som hjälper till att driva på spridningen av konstruktionen i fråga. Bernhard Wälchli koncentrerar sig på de språk som påverkats mest av kontakten mellan baltiska och finsk-ugriska språk i sin artikel ”Lexikala belägg för den parallella utvecklingen av lettiska och liviska verbpartiklar” (s. 413–441). Både verbpartiklar och preverb kan uttrycka avslutad aktivitet / telicitet. I estniska används endast verbpartiklar, medan både verbpartiklar och preverb används i liviska, även om de förstnämnda dominerar. Även i lettiska används båda, men preverb dominerar, och i litauiska finner man ännu större bruk av preverb i förhållande till verbpartiklar (s. 420). Från liviska via lettiska till litauiska minskar alltså bruket av verbpartiklar och ökar bruket av preverb. I estniska uttrycks begreppet ’öppen’ vanligtvis RECENZIJOS 141 uttrycks med den verbala partikeln lahti och i liviska med vāldin, substantivets instruktiv pluralis vālda ’makt, fri vilja; tillåtelse, auktorisation; godtycke; administrativt distrikt’, ett ord besläktat med est. vald ’makt’ och finska valta, ett lånord från germanska språk, jfr fornnordiska vald. På lettiska kan betydelsen ’öppen’ uttryckas med at-vērts, men ordet vaļā, lokativ singularis av vaļa ’frihet, ledighet, fritid; godtycke; makt; tillåtelse; vilja’, är vanligare (s. 420–421). På litauiska är det vanliga uttrycket atidarytas, atvertas, atdaras, atviras, och endast i ett dialektbälte längs den norra gränsen mot Lettland stöter man på det besläktade (med det lettiska) uttrycket valio(j) i denna betydelse (not 12, s. 437). Wälchli drar slutsatsen (s. 434): ’Det lexikala materialet i verbpartiklarna visar att det vore en aning för lättvindigt att dra slutsatsen att de lettiska verbpartiklarna är lån från finsk-ugriska språk. Situationen är mer komplex och mer spännande (sic!) än så’. Det förefaller mig som om amerikanska lingvister bara kan applådera en forskare som finner något språkligt ’spännande’. För de läsare som inte känner till det nutida amerikanska engelska språkbruket citerar jag Websters definition av ’thrilling’ (s. 2383): ’1 a obs: GENOMTRÄNGANDE b: genomträngande av kyla: framkallande av huttring och skakningar... 2: framkallande av en plötslig känslostorm: åstadkommande av darrande upphetsning: djupt gripande... 3: PULSERANDE, VIBRERANDE’. Den andra betydelsen är kanske den vanligaste i vardaglig amerikansk engelska. Forskning i samma anda som den föregående artikeln är Helle Metslangs artikel ”Om utvecklingen av estnisk aspekt: verbpartikeln ära” (s. 443–479). Mest intressant är samlingen av meningar (s. 445–446) som illustrerar de olika användningarna av ära ’bort, iväg’ – från riktning till ren perfektivitet: Ta saatis külalise (GEN.) ära ’Han / hon följde gästen till dörren’ (totalobjekt, perfektiv); Ta saatis külalist-t ära (partitiv) ’Han / hon höll på att följa gästen till dörren’ (partiellt objekt, imperfektiv); (som svar på en fråga): Ei, eile sünnitas Mari ta lõpuks õnnelikult ära ’Nej, lyckligtvis födde Mari till slut barnet i går’ (ren perfektiv betydelse). Metslang fastställer fem kategorier av transitiva verb med avseende på deras förhållande till partikeln ära (s. 446–453). I kategori (1) används det enkla imperfektiva verbet med ett partiellt objekt, t.ex. Ma tundsin presidenti ’Jag kände presidenten’, medan partikeln används tillsammans med ett totalobjekt, t.ex. Ma tundsin presidendi ära ’Jag kände igen presidenten’. I kategori (2) ”...är partikeln valfri; den betonar och förstärker den perfektiva betydelse som en mening redan uttrycker genom totalobjektet” (s. 449), t.ex. Ta koristas tuba (med partiellt objekt) ’Han / hon höll på att städa rummet’ kontra Ta koristas toa ära ’Han / hon städade klart rummet’. I kategori (3) ”...är antingen ett riktningsadverbial eller en perfektiv partikel obligatorisk när en perfektiv tolkning avses. ära har både aspektuell och riktningsmässig betydelse och samma egenskaper som i de föregående grupperna” (s. 450). Här används ära beroende på situationen, t.ex. Ta veeretas vaadi õuele/ära ’Han rullade tunnan in på gården / bort’. Sådana exempel står i kontrast till perfektiva övergångsverb som måste användas med ett totalobjekt, t.ex. Ta pani raamatu lauale / ära ’Han / hon lade boken på bordet / lade undan den’. Kategori (4) omfattar verb som vanligtvis är oförenliga med partikeln ära, men som ibland kan ta den; i sådana fall har partikeln en ren perfektiv betydelse. Den perfektiva partikeln i en mening som Ta sünnitas lapse ära betonar perfektiviteten och uttrycker ”...en särskild informationsstruktur, där meningens hela semantiska innehåll (t.ex. den förväntade födelsen) hör till temat och dess förverkligande (enbart den perfektiva betydelsen) till remat” (s. 451). Kategori (5) omfattar ”verb som är helt oförenliga med den perfektiva partikeln och endast används med partiellt objekt..., t.ex. vajama ’behöva’...” (s. 452). 142 | RECENZIJOS Utvecklingen av ära i det estniska språkets historia speglar de olika främmande influenser som estniskan har utsatts för. Allra i början av det litterära språkets tillkomst användes ära som en partikel som betecknade perfektivitet (s. 475), under inflytande av tyska syntaktiska strukturer. Under självständighetsperioden 1918–1940 försökte man befria språket från tyskt inflytande, och användningen av verbpartiklar minskade följaktligen. Senare, under ryskt styre, blev det vanligt att använda aspektmarkörer med verb. Under demokratiseringsperioden på 1990-talet blev användningen av ära för att markera perfektivitet vanligare i informella tidningstexter, vilket återspeglar talspråksstilen. Syftet med artikeln ”Kasussystem och syntax i lettiska och estniska” (s. 481–497), av Baiba Metuzāle-Kangere och Kersti Boiko, är att ge en kontrastiv analys av de olika kasusens funktioner i dessa två språk. Författarna undersöker först subjekt-objektrelationer, vilka på lettiska är tämligen okomplicerade och traditionella, med ett nominativsubjekt, ett ackusativobjekt och ett dativobjekt. I estniska är situationen däremot mycket mer komplex, där ”...subjekt och objekt kan stå i de tre så kallade grundkasusen” (s. 485). Meningar som inbegriper subjekt-objektrelationer kallas meningar av typ 1. Därefter undersöks subjekt-objektrelationer som involverar ett oblikt kasus (meningar av typ 2). Traditionellt skiljer man mellan ’logiskt subjekt’ och ’grammatiskt subjekt’, och det finns en klass av meningar på lettiska som ”...har det logiska subjektet i dativ och det logiska objektet i nominativ” (s. 488). Detta gäller sådana debitiva meningar som: Man (DAT.) ir jālasa grāmata (NOM.) ’Jag måste läsa boken’. Författarna skriver dock att ”...det är inte alls så självklart att nominativet över huvud taget är ett objekt, och dativet är inte heller ett entydigt subjekt” (s. 488). Man stöter också på det vardagliga uttrycket: Man ir jālasa grāmatu (ACC.). Enligt författarna: ”Detta visar i själva verket på en perspektivförskjutning, dvs. att det ’logiska objektet i nominativ’ håller på att bli ett reguljärt objekt i ackusativ, vilket alltid har varit fallet med personliga pronomen. I vilken utsträckning denna grammatikalisering har framskridit och vilka dess begränsningar är undersöks inte, eftersom meningen betraktas som ogrammatisk och inte som ett tecken på en pågående grammatikaliseringsprocess” (s. 490). Men det är förstås precis så språkförändring går till, när äldre normer ersätts av innovativa normer. Vad är motiveringen för att ha en uppsättning regler för substantiv och en annan för pronomen? Den estniska konstruktionen: Mulle (ALL.) meeldib süüa ’Jag tycker om att äta’ jämförs med lett. Man (DAT.) patīk ēst ’detsamma’, vilket visar på en nära likhet mellan den estniska allativen och den lettiska dativen (s. 491). Existentiella och ekvativa meningar kallas meningar av typ 3. Ett estniskt exempel är: Peenral kasvab lilli ’Det växer blommor i rabatten’, vilket kan jämföras med det synonyma lettiska Dobē aug puķes. Författarna skriver: ”Produktiviteten hos lettiska meningar av typ 2 kan förklaras som en generalisering av modellen för possessiva meningar i avsaknad av verbet ’ha’” (s. 493). Men flera av deras exempel på lettiska meningar av typ 2 har syntaktiska motsvarigheter i litauiska, som har verbet ’ha’, nämligen turėti. Jfr lett. Man (DAT.) sāp galva (NOM.) ’Jag har huvudvärk’ (s. 490) = lit. Man skauda galvą; Man (DAT.) patīk ēst ’Jag tycker om att äta’ = lit. Man patinka valgyti; Man (DAT.) nomira tēvs (kad man bija pieci gadi) ’Min far dog (när jag var fem år)’ = lit. Man numirė tėvas (kai man buvo penkeri metai). (Enligt min kollega Virginija Vasiliauskienė skulle denna senare mening numera ha en arkaisk eller dialektal RECENZIJOS | 143 prägel. Hon skriver också att sekvensen Man skauda galvą numera oftare skulle ersättas med Man skauda galvą (ACC.). (Jag vill här påpeka ett annat fall av omtolkning av subjektet som objekt.) Man skulle naturligtvis kunna invända att betydelsen ’ha’ hos lit. turėti är sen i jämförelse med lett. turēt ’hålla’ (även om den fornpreussiska kognaten turri också betyder ’ha’). Men verb med betydelsen ’ha’ tycks naturligtvis vara innovationer i alla indoeuropeiska språk där de förekommer, och argumentationen måste föras från en specifikt baltisk nivå till en indoeuropeisk nivå, samtidigt som en mycket bredare forskningsplan måste upprättas för att studera förekomsten av dativus possessivus kontra verbet ’ha’. Förekomsten av ett verb ’ha’ och dativus possessivus utesluter inte nödvändigtvis varandra. Baldi (2002: 23) noterar att dativus possessivus är en av de äldsta användningarna av dativen i protoindoeuropeiskan, och i latinet är naturligtvis dativus possessivus välkänd, men enligt Baldi (2002: 25): ”...det finns ingen period i latinets belagda historia då betydelsen ’ha’ saknas i lat. habeō; den återfinns hos några av de tidigaste författarna, såsom Livius Andronicus..., Ennius och Naevius... Den är också väl representerad i inskriftsmaterialet...” Baldi noterar vidare (2002: 28): ”Mihi est är informationsorienterat; konstruktionen framhäver det ägda och tonar ned ägaren... Habeō är däremot subjektsprominent och persondifferentierat...” Baldi och Cuzzolin (under utgivning) har identifierat minst nio olika rötter som har gett betydelsen ’ha’ i olika indoeuropeiska språk. Simon Christens artikel ”Genitivpositioner i baltiska och finska språk” (s. 499–520) undersöker den strukturella relevansen hos olika genitivpositioner i dessa språk. Författaren koncentrerar sig på finska, estniska, lettiska och litauiska, med enstaka hänvisningar till andra mindre finska språk, liviska, vepsiska osv. Typiskt föregår den possessiva genitiven det ägda ledet i finska, estniska, lettiska och litauiska, jfr estniska tüdruk-u koer ’flickans hund’ (s. 499). På samma sätt står materialgenitiven och agentgenitiven före huvudordet, jfr t.ex. litauiska aukso žiedas ’guldring’, Čiurlion-io paveikslas. Författaren skriver: ”Handlingsnominaliseringar kombineras inte bara med agenter, utan också med patienter” (s. 502). Även i detta fall bildas sådana konstruktioner lättare i finska än i de baltiska språken. Detta stämmer utan tvekan för litauiskans del, där nominaliseringar ofta tycks låta oidiomatiska för modersmålstalare. Under sovjettiden, när det blev nödvändigt att översätta den då gängse definitionen av kapitalism, nämligen эксплуатация человека человеком ’människans utsugning av människan’, till litauiska, användes först uttrycket žmogaus (objektiv genitiv) išnaudojimas žmogumi (agentinstrumentalis), men Jonas Kruopas (1963: 24; 1998: 410) hade modet att påpeka att agentens instrumentalis inte var god litauisk språkbruk, så han föreslog i stället žmogaus (GEN.) išnaudojimas žmogaus (GEN.) (för att hålla sig till tre ord, som i ryskan, även om žmogaus išnaudojimas uppenbarligen hade räckt [personligt brev daterat 2001/11/09 från V. Ambrazas]). Min kollega Virginija Vasiliauskienė skriver (personlig kommunikation) att hon i september 2003 frågade en grupp på fjorton studenter om betydelsen av meningen žmogaus išnaudojimas och att tio av dem trodde att den betydde att det var en mans utsugning av en annan. De var dock eniga om att frasens första ord betecknade utsugaren och det sista ordet den utsugna, det vill säga att subjektet (agenten) kommer först och objektet (patienten) sist. Hon skriver också att en fras som Jono kankinimas Petro ’Johns tortyr av Peter’ (’Peters tortyr av John?’) verkligen är tvetydig beträffande vem som är torteraren och 144 | RECENZIJOS vem som blir torterad, men i analogi med meningen Jonas kankina Petra skulle frasens första ord sannolikt uppfattas som subjektet (agenten) och det sista ordet som objektet (patienten). Utöver Virginija Vasiliauskienės intressanta arbete om litauisk ordföljds historia förefaller det mig som om mer skulle kunna göras med enkäter och frågeformulär om den samtida litauiska ordföljdens ställning. Vad gäller genitivens placering för Christen litauiskan till en särskild kategori och påpekar att ordföljden här är friare än i de andra språk som undersöks i artikeln (s. 517). Jag tror att författaren har rätt och att normen i litauiskan är förhållandevis ny och knappast kan ha påverkats av finskt inflytande. V. Vasiliauskienė har i detalj studerat historien bakom framförställda respektive efterställda bestämningar i ett antal artiklar, t.ex. (1997; 1998; 2001; 2003). Hon skriver (2003: 102): ”...statistiska uppgifter visar att den framförställda genitivattributen i slutet av 1800-talet började tränga undan den efterställda genitivattributen, som hade dominerat sedan de första litauiska skrifterna tillkom.” Detta ämne diskuteras på nytt nedan i samband med volymens sista artikel. I sin artikel ”’En bit av kakan’ och ’en kopp te’: partitiva och pseudopartitiva nominalkonstruktioner i de circum-baltiska språken” (s. 523–568) skiljer Maria Koptjevskaja-Tamm mellan den partitiva konstruktionen, illustrerad av a piece of the cake, och den pseudopartitiva, illustrerad av a cup of tea, där det egentligen handlar om mängden av ett ämne. Så skiljer man exempelvis den finska partitiva konstruktionen pala tästä hyvästä kakusta (elativ) ’en bit av den här goda kakan’ från den pseudopartitiva säkki perunoita (partitiv plural) ’en säck potatis’. På engelska skulle en genuint partitiv konstruktion vara a cup of that good tea, medan en pseudopartitiv konstruktion skulle vara a cup of tea. Definitionen lyder: ”partitiva nominalkonstruktioner innefattar en förutsatt mängd av föremål som refereras till av ett av nominalen (’det där goda teet’...); och kvantifieraren anger en delmängd som väljs ut ur den; i en pseudopartitiv nominalkonstruktion kvantifierar samma ord bara över typen av entitet (’te’...) som anges av det andra nominalet” (s. 527). Författaren skriver vidare att utgångspunkten för grammatikaliseringen av den partitiva konstruktionen är när ”...separationspredikat (såsom ’ta bort’, ’skära’, ’avlägsna’ osv.) kombineras med två bestämningar, där den ena syftar på en del och den andra på den helhet som delen härrör från” (s. 535). Därefter sker en omanalys av den ursprungliga konstruktionen, så att ”...’delen’ och ’helheten’... omtolkas som en enda konstituent i stället för att vara två olika bestämningar till samma predikat” (s. 535). Pseudopartitiva konstruktioner uppstår när skillnaden mellan ’mängd’ och ’typ’ blir tvetydig. Hon skriver att historien om partitiva och pseudopartitiva konstruktioner i finska visar flera processer som ofta förekommer vid grammatikalisering: i ett visst skede ”...kan den ursprungliga separativa betydelsen gradvis gå förlorad [...] en ny markör med separativ betydelse kan börja utvidgas till partitivliknande användningar” (s. 536). Jag anser att hennes analys av grammatikaliseringsprocessen är helt trovärdig och att den skulle kunna tillämpas på den indoeuropeiska inre historien, där ablativkasus har uppstått som en ny separationsmarkör, medan genitivkasus var den ursprungliga separationsmarkören. Därför är den traditionella termen partitiv genitiv för indoeuropeiskan helt berättigad. Se Schmaltstieg (1995: 36–37) och jämför citaten från Haudry (1977: 409) och Traugott (1972: 127–128) som nämndes tidigare i denna recension. Författaren skriver dock (s. 559): ”...det finns över huvud taget inga historiska belägg för ett separativt/direktionellt ursprung för genitiven i ett antal indoeuropeiska språk där den har partitiva och pseudopartitiva användningar”. RECENZIJOS | 145 Belägg är naturligtvis helt enkelt vad man kan få en publik att godta som belägg. Men i ett stycke med rubriken Le génitif partitif comme génitif d’origine skriver Haudry (1977: 62): ”Le génitif d’appartenance à un ensemble est lui aussi un génitif d’origine: on le voit clairement dans un emploi adverbial comme Y.9.13 yat [CONJ.] hē [3RD GEN./DAT. SG. PRON.] tūm [2ND SG. PRON.] us.zayaŋha [2ND SG. MIDDLE PRET.]... nmānāhe [GEN. SG.] pourušaspahe [GEN. SG.] ’quand tu lui naquis... dans la maison de P.’.” (I det föregående exemplet har jag lagt till den morfologiska beskrivningen inom hakparenteser. Genitiven av en *-o-stam tycks antyda att en kontrasterande ablativ åtminstone potentiellt också kunde ha varit möjlig; se Sims-Williams [1998: 141].) Den forntida syntaktiska struktur som förekommer med det indoeuropeiska verbet ’fylla’ (roten *pṷ̥-) tycks innebära en genitiv som betecknar antingen ’källa’ eller ’del’. Jämför fornindiska sómasya (gen. sg.) jaṭhāram pṛṇāti ’han fyller sin mage med soma’ (Meillet 1964: 345); gotiska...gup lubainais fulljai izwis allaizos fahedais (GEN. SG.)... ’...må hoppets Gud fylla er med all glädje... (Streitberg 1919: 249 [Romarbrevet 15:13]) = Russ. (http://www.russianbible.net/) Бог же надежды да испол- нит вас всякой радости (GEN. SG.) = Gk. ὁ δὲ θεὸς τῆς ἐλπίδος πληρώσαι ὑμᾶς πάσης χαρᾶς... (GEN. SG.) = Lith....vilties Dievas jus... tepripildo visokių džiaugsmų... (GEN. PL.) (Rubšys 1998: 1781), men i den innovativa instrumentalen återgivningen i Protestant Bible Societys översättning (NT 1972: 216)...Dievas... tepripildo jus visokių džiaugsmų... (INSTR. SG.). På motsvarande sätt möter vi i Vulgata Deus...spei repleat vos omni gaudio (ABL. SG.), där den innovativa ablativformen har ersatt den gamla genitiven, som fortfarande beläggs, till exempel i sådana meningar som: amphoram puram impleto aquae purae (GEN. SG.) ’fyll en ren kruka med rent vatten’; convivium vicinorum (GEN. PL.) cotidie compleo ’jag fyller varje dag mitt sällskap med grannar’ (Woodcock 1959: 55; Hofmann and Szantyr 1972: 82). Det har länge varit känt att det ursprungligen troligen bara var indoeuropeiska substantiv av *-o-stam som uppvisade en morfologisk skillnad mellan ablativ och genitiv. I andra stammar hade genitivformen på -es, -os och -s också ablativisk betydelse (Brugmann/Delbrück 1911: 163–164). Analysen av hettitiska och tokhariska förändrade inte bilden särskilt mycket. Hettitiskan har två ablativändelser för *-o-stammen, nämligen -az (möjligen härlett från det adverbiala suffixet *-tos och därefter spritt till andra stammar) och en annan som är homonym med gen. sg. -aš; den senare är helt säkert den ursprungliga ablativformen, odifferentierad från genitiven (Kronasser 1955: 101-103; Sturtevant 1951: 88–89). Även i senavestiskan spreds -t i ablativformen av den etymologiska *-o-stammen till andra stammar (Reichelt 1909: 168; Sims-Williams 1998: 142). De tokhariska A- och B-ablativformerna (som skiljer sig från varandra) har uppenbarligen bildats inom denna språkfamilj själv; se van Windekens (1979: 254-256). Man lägger märke till att ändelsen *-os i indoeuropeisk *-o-stam nom. sg. är tämligen lätt att etymologisera; jämför till exempel lat. lup-us ’varg’, gr. λύκος, fornind. vṛk-aḥ, lit. vilk-as, slav. vlk-b, hett. an-tu-uḫ-ša-aš ’man’ osv. Enligt min uppfattning tolererades den ursprungliga identiteten mellan nom. och gen. sg. (=ergativ sg.) *-os i huvudsak inte i de indoeuropeiska språk som inte var hettitiska, vilket ledde till att nya genitivformer bildades: lat. lup-i, gr. λύκ-ου < *λύκ-οιο, fornind. vṛk-asya, lit. vilk-o, slav. vlk-a. De baltiska och slaviska genitivformerna sägs vara besläktade med ablativformen, som representeras av lat. lup-o(d) och fornind. vṛk-āt. Det finns förstås ett problem med ekvationen mellan lit. vilk-o och lat. lup-o(d), eftersom litauiskt ō under normala omständigheter härstammar från indoeuropeiskt *ō, och endast genom antagandet att obetonat indoeuropeiskt *ō övergår till baltiskt *ā kan man få det att motsvara latinskt slutljudande -o (Mažiulis 1970: 23). Mažiulis (1970: 106) hävdar också att balterna och slaverna, liksom grekerna, aldrig hade ett paradigmatiskt 146 | RECENZIJOS ablative. Shields (2001) gives a brief review of the history of the problem and suggests an origin for this ending. Den allmänna uppfattningen är att ablativformen har gått förlorad i grekiskan och att genitiven i *-o-stammarna har övertagit den indoeuropeiska ablativens funktioner. Schwyzer (1966: 90) föreslår att formen φοῖκο ’från huset, på egen bekostnad’ utgör en kvarleva av den indoeuropeiska ablativformen. Jag föreslår raka motsatsen, nämligen att den nya ablativformen för *-o-stammar (*-ō[d/t] eller *-ā[d/t]?) aldrig fick fäste i grekiskan på samma sätt som i latinet, fornindiskan, baltiskan och slaviskan. Under rubriken Gen. der Abstammung citerar Schwyzer (1966: 124) Iliaden (21, 109): πατρὸς [GEN. SG.] δ’ εἰμι ἀγαθοῖο [GEN. SG.], ordagrant ’jag är av en god far’. Den elementära grekiska grammatiken av Goodwin och Gulick (1958: 236) noterar att poeter använde separationsgenitiv med rörelseverb, till exempel Οὔλυμποιο [GEN. SG.] κατήλθομεν ’vi steg ned från Olympos’ (Iliaden 20, 125). Jag vill därför föreslå att den indoeuropeiska genitiven åtminstone ursprungligen hade separativ betydelse och att författarens utvecklingsscenario (uppenbarligen i motsats till hennes påstående) gäller för indoeuropeiskan såväl som för finsk-ugriskan. Jag har föreslagit (Schmalstieg 2000; 2001) att den indoeuropeiska syntaktiska nominativ singular hade tre morfologiska ursprung: en nolländelse för det etymologiska absolutivfallet (ursprungligen subjektet i intransitiva eller antipassiva konstruktioner), en animatmarkör *-s (ursprungligen agenten i ergativa konstruktioner) och en inanimatmarkör *-m (ursprungligen instrumentet i konstruktioner som liknar de ergativa konstruktionerna). Hettitiskan visar att *-os har bevarats som -aš i nominativ, genitiv och till och med delvis i ablativfunktion (även om, som nämnts, en ny ablativform på -az tränger undan det äldre -aš). Omtydningen av den etymologiska ergativändelsen *-os som en nominativändelse ledde till en fullständig omstrukturering av den indoeuropeiska *-o-stammens morfologi, så att den gamla genitivändelsen *-os i vissa indoeuropeiska språk modifierades eller ersattes av en annan ändelse, och i latin och indo-iranska skapades en ny källmarkör (ablativ) för de äldre funktionerna. Samma källmarkör (*-ā[d/t]?, *-ō[d/t]?) tjänade de baltiska och slaviska substantiven av *-o-stam med både genitivisk och ablativisk betydelse. Teorin utvecklas i detalj i Schmalstieg (2000). Ändelsen *-s, som ursprungligen hade genitivisk-ablativisk-ergativisk betydelse, bevarades med dessa funktioner i alla stammar utom *-o-stammarna. I *-o-stammarna kom *-s att även få betydelsen nominativ singular och spreds också till andra stammar. Att denna spridning av -s är en pågående process kan visas genom att nya nominativformer som lett. akmens ’sten’ (jämför lit. akmuõ) och nygr. πατέρας ’far’ vid sidan av klassiskt πατήρ har bildats under historisk tid. Denna uppfattning förklarar varför morfemet *-s förekommer med genitivisk, ablativisk och nominativisk singularfunktion i de forntida indoeuropeiska språken. Vid omstruktureringen av *-o-stammarna skapades en ny genitiv singular i alla indoeuropeiska språk utom hettitiskan, och en ny ablativform skapades i vissa indoeuropeiska språk. I sin artikel ”Nonverbal predication in the Circum-Baltic languages” (s. 569–590) noterar Leon Stassen att adjektiviska och nominala predikat kan stå antingen i nominativ eller i något oblikt kasus; skillnaden beror på den relativa tidsstabiliteten. Han skriver (s. 569): ”... nominativisk kodning används för att hänvisa till situationer som är relativt ’tidsstabila’ och därför sannolikt inte förändras över tid, medan oblik kodning framhäver situationens ’flyktiga’ eller tillfälliga karaktär”. Författaren bekräftar att denna semantiska kontrast finns i ett antal olika språk, från den välkända spanska skillnaden mellan ser och estar till exempel i så vitt skilda språk som tamil, kannada, telugu, avariska, tjetjenska och RECENZIJOS 147 Archi. Han drar slutsatsen att ”... dubbel kodning av icke-verbala predikat, som tar formen av en nominativ-oblik kasusopposition, är ett arealt drag i det cirkum-baltiska området...” och att ”... denna dubbla kodning i grunden är en icke-indoeuropeisk egenskap, som har ’trängts undan’ av den indoeuropeiska expansionen, men som i vissa gränsområden kan fortsätta att utöva sitt inflytande även på indoeuropeiska språk” (s. 588). Thomas Stolz’ artikel ”On Circum-Baltic instrumentals and comitatives: To and fro coherence” (s. 591–612) inleds med påståendet att ”nyare undersökningar... har visat att synkretism mellan komitativa och instrumentella kategorier inte är så vanlig bland världens språk som man tidigare har antagit”. Enligt undersökningen av 323 språk som Stolz forskargrupp genomförde uppvisade något mindre än 25% av urvalsspråken samma drag som tyska och kännetecknades av komitativ-instrumentell synkretism (s. 593). Språk som uppvisar komitativ-instrumentell synkretism betecknas som ’koherenta’ språk, och språk som skiljer komitativ från instrumentalis kallas ’inkoherenta’ språk. Språk som blandar koherenta och inkoherenta morfem kallas ’blandade’ språk (s. 593). Så är till exempel svenska koherent, litauiska blandat och finska inkoherent. Författaren skriver: ”Inget av de slaviska språken i det cirkum-baltiska området är strikt talat koherent, även om andra medlemmar av samma språkfamilj har blivit koherenta, vissa av dem, t.ex. slovenska och sorbiska, med största sannolikhet på grund av tyskt inflytande...” (s. 601). Man skulle möjligen kunna lägga till serbokroatiska till denna lista, där s ibland också används i betydelsen ’med, med hjälp av’, i strid med skolböckernas föreskrifter. Vissa talare säger: Idēm s vlākom (vōzom) ’Jag åker med tåg’ i stället för den föreskrivna formen utan preposition (Magner 1972: 255). Även om författaren har rätt beträffande ryska, finner vi i SRJA (IV 9) definition nr 5 av с: ”Употребляется при обозначении предмета, лица, посредством или с помощью которого осуществляется действие” ’Används för att beteckna ett föremål [eller] en person med vars hjälp en handling utförs’. Exempel är: отправить пакет со связным ’skicka ett paket med (via?) en kurir’; рассматривать с лупой ’undersöka med ett förstoringsglas’; мыть с мылом ’tvätta med tvål’; –Да как посылать письмо-то? – С почтой надо, – отвечал Илья Иванович (”Men hur ska man skicka brevet?” ”Man måste [skicka det] med [via?] posten”, svarade Il’ja Ivanovič); Я уезжаю... с поездом в пять пятнадцать ’Jag reser... med tåget som går kvart över fem’. Gränsen mellan instrumentalis för instrument (орудийность) och instrumentalis för medel (средство) är otydlig i ryska, och jag förutsade (Schmalstieg 1966: 179) att ryska en dag skulle bli ett ’blandat’ eller ’koherent’ språk. Min spekulation byggde på Kuryłowicz’ (1960:131–150) uppfattning att bipartita morfem tenderar att ersätta monopartita morfem. Författaren drar slutsatsen att trots bristen på historiska belägg är det sannolikt att ”... koherensens utbredning i den cirkum-baltiska regionen främst gynnades av den partiella germaniseringen i norra Skandinavien (samiska) och i den tidigare tyska ordensstaten (lettiska och estniska)” (s. 609). Volymen avslutas med en omfattande artikel, ”The Circum-Baltic languages: An areal-typological approach” (s. 615–750), av Maria Koptjevskaja-Tamm och Bernhard Wälchli. Enligt författarna: ”Syftet med denna avslutande artikel är att visa att de cirkum-baltiska språken som helhet bildar ett intressant språkligt landskap i sin egen rätt bland världens språk i allmänhet och de europeiska språken i synnerhet” (s. 615). Denna artikel inleds med en ganska intressant studie av områdets historiska bakgrund. Jag 148 | RECENZIJOS blev dock förvånad över att läsa: ”Gammalpreussiska och litauiska katekeser började tryckas i hertigdömet Preussen i slutet av 1400-talet...” (s. 620). Jag antar att författarna avsåg de första översättningarna av de lutherska katekeserna till gammalpreussiska och litauiska (First Old Prussian Catechism 1545; Mažvydas 1547), så även om detta bara är ett tryckfel för ”1500-talet” är det fortfarande fel. Martin Luther föddes 1483, dog 1546, och det vanliga årtalet för utgivningen av hans lilla katekes är 1529. Jag känner inte till någon katekes av Martin Luther från hans tonår eller tidigare, daterad till slutet av 1400-talet. Därefter går författarna vidare till att undersöka tidigare studier av språkkontakt i det cirkum-baltiska området. Först tar författarna upp den omdiskuterade frågan om Sprachbünde och skriver: ”En besatthet av Sprachbünde är dock ingen nödvändig förutsättning för att betrakta den språkliga situationen i det cirkum-baltiska området som ett fascinerande (sic!) undersökningsobjekt” (s. 624). Som nämnts ovan är det alltid bra att känna en känslomässig anknytning till sitt forskningsområde. Författarna skiljer sedan mellan areala studier som endast (s. 626) katalogiserar likheter mellan språk och sådana som försöker förklara likheterna. De konstaterar också att frekvensen hos ett observerat drag är en viktig aspekt av undersökningen. Det är dessutom mycket svårt att avgöra om förlusten av en nedärvd struktur bara är en naturlig språkutveckling eller påverkas av ett grannspråk. I resten av artikeln ”... hoppas [de] kunna förena areallingvistikens landvinningar i det cirkum-baltiska området med den allmänna språktypologin” (s. 629). Först diskuterar de pluralia tantum, som ursprungligen var vanligare i de indoeuropeiska språken än i de finsk-ugriska. Ibland kan pluralia tantum lånas in tillsammans med sina etyma, t.ex. finska rattaat ’vagn’ < baltiska (lit. ratai, lett. rati), vilket bokstavligen är pluralformen av ordet för ’hjul’, finska ratas ’hjul’ < baltiska (lit. ratas, lett. rats). Pluralformen spreds från detta ord ”... till andra finska ord för vagnar, såsom vaunut och kärryt” (s. 633). Enligt författarna: ”... den allmänna tendensen för eller emot pluralia tantum är nedärvd, men den kan förändras under språkens utveckling” (s. 633). Författarna avslutar sin diskussion om suprasegmentell fonologi med påpekandet att det finns minst tre olika områden bland språken i den cirkum-baltiska regionen som uppvisar följande drag: (1) motsättningen mellan tonkonturer i långa stavelsekärnor [finns endast i de baltiska språken]; (2) ’överlängd’, dvs. förekomsten av tre längdgrader, vilket bland annat kännetecknar estniska; (3) ordton, vars ursprung på något sätt hänger samman med det ursprungliga antalet stavelser i ett ord och förekomsten eller frånvaron av en ursprunglig sekundär betoning, vilket återfinns i många skandinaviska dialekter (s. 645). Många av de cirkum-baltiska språkens initialbetoning och polytonicitet kan vara besläktade drag (s. 646). En mycket intressant del av artikeln ägnas åt de morfologiska kasusformerna, särskilt användningen av genitiv och partitiv i de baltiska och finska språken, även om författarna inte alltid förespråkar ömsesidig påverkan. De ifrågasätter till exempel den allmänna uppfattningen att det utvecklade systemet av sekundära lokalkasus i de baltiska språken har finskt ursprung, bland annat med motiveringen: ”De sekundära lokalkasusen i östbaltiska språk representerar grammatikaliseringar av substantiv tillsammans med deras postpositioner. Liknande utvecklingar förekommer också i umbriska, tokhariska och ossetiska inom de indoeuropeiska språken” (s. 672). Man skulle kunna hävda att tokhariska påverkats av finsk-ugriska språk (van Windekens 1979: 166), men knappast umbriska eller ossetiska. Vad gäller uttrycket för ägande skriver författarna att den lokativa typen ”... är det alternativ som genomgående väljs i de indoeuropeiska språk som saknar verbet ’ha’ (t.ex. RECENZIJOS | 149 Keltiska, indoariska, anatoliska” (s. 676). Men den ”lokativa” typen av uttryck utesluter inte nödvändigtvis förekomsten av ”ha”-verb, vilket författarna bör vara medvetna om utifrån sin diskussion av ryska иметь ’ha’. Baldi har tydligt visat detta vad gäller latin (se ovan), och jag har nämnt det i fråga om litauiska. Även om det vanliga sättet att uttrycka ägande i hettitiska (ett anatoliskt språk) är med dativ, använder hettitiskan faktiskt ett verb ’ha’ (intressant nog också som hjälpverb med perfektbetydelse). Så till exempel i de hettitiska lagarna (Hoffner 1997: 152): ták-ku (konj.) LU-aš (nom. sg.) MUNUS-an (ack. sg.) har-zi (3:e pers. sg. pres.)... ’Om en man har en hustru...’ I språk med båda sätten att uttrycka ägande skiljer sig funktionen hos verbet ’ha’ från funktionen hos ägandedativ. Författarna nyanserar med rätta begreppet ägande i ”vara”-språken (s. 677). Efter att ha gått igenom komitativ och instrumental, komparativ, passiv, subjektlösande och nollsubjektskonstruktioner går författarna vidare till satsens syntax. Här behandlar de adjektivkongruens, förlusten av genus i låglettiska dialekter och syntaxen hos räkneordskonstruktioner. På s. 702–703 presenterar författarna en tabell som illustrerar räkneordskonstruktionernas interna syntax i finsk-ugriska, baltiska och slaviska språk och visar möjligheten av antingen styrningsstrategin ”kasus på nominalet som styrs av räkneord” eller kongruensstrategin ”kasus på nominalet bestäms av frasens funktion som helhet”. Bland fotnoterna på s. 704 finner vi påståendet: ”I fornkyrkoslaviska böjs lägre räkneord, medan högre räkneord är oböjliga”. Jag förstår inte varför författarna skriver att högre räkneord är oböjliga. Diels (1932: 218) ger exemplet sъ desetijǫ (INSTR. SG.) tysǫštь (GEN. PL.) ’med tiotusen’, där ordet för ’tusen’ i genitiv plural styrs av ordet för ’tio’, som självt står i instrumental som krävs av prepositionen sъ. Diels ger också exemplet sъ dvьma desetьma tysǫštьma ’med två tusen’, där alla räkneorden står i instrumental dualis, styrda av prepositionen sъ. Det enda större fornkyrkoslaviska räkneordet skulle kunna anses vara tьma, som för det mesta översätter μυριάς och betecknar ett obestämt, oerhört stort antal. Ordet tycks vara fullt böjligt enligt uppslagsorden i SJAST (s. 545–546). Man kan inte låta bli att undra hur kyrkofäderna skulle ha reagerat på gigabyte. Författarna konstaterar (s. 704) att ”...en stor andel av Europas fria SVO-språk finns i det CB-området. Dessa omfattar slaviska, baltiska och finsk-ugriska språk samt nord- och östsamiska (åtminstone enaresamiska)”. Författarna presenterar sedan en tabell med rubriken: ”Från SOV till SVO i Europa” (s. 705). Den sträcker sig från SOV (hettitiska, nenetsiska) via mycket flexibel SOV (latin, forngrekiska), delad SOV/SVO (ungerska), mycket flexibel SVO (ryska, litauiska, komi, vepsiska osv.), flexibel SVO (finska, estniska) och V2 (svenska, tyska) till SVO (engelska). (Hettitiskan är visserligen ett indoeuropeiskt språk, men ett anatoliskt språk som en gång antagligen talades i Anatolien; åtminstone är det där de flesta texterna har hittats.) Tabellen är ändå intressant genom sin klassificering av de ordföljdstyper som främst förekommer i Europa. Författarna skriver vidare: ”...baltiska och finsk-ugriska språk tycks vara de enda VO-språkfamiljerna i Europa där alla nominala bestämningar, utom relativa bisatser och prepositionsfraser, står före huvudordet” (s. 707). Författarna tycks ifrågasätta Vasiliauskienės påstående att det ursprungligen fanns en viss frihet i ordföljden inom den litauiska nominalfrasen. De skriver: ”Vasiliauskienės statistik är problematisk för arealjämförelser eftersom vi inte vet hur stor andel som utgörs av genitivformer med (pseudo-)partitiv funktion, som i ’ett pund äpplen’ (dessa står alltid efter sina huvudord)” (s. 708). 150 | RECENZIJOS Vasiliauskienė svarar dock (personlig kommunikation) att man i den första delen av Sirvydas’ Punktai sakymu fann 16 partitivkonstruktioner. Av dessa hade 13 (81,3%) ordningen NG och tre (18,7%) GN. I allmänhet står genitivattributet postnominalt i 81 procent av fallen i Punktay sakymu (sammanlagt fann och undersökte man 1291 sekvenser med genitiv). I texter på östlitauiska dialekter insamlade av A. Baranowski undersöktes 62 exempel med partitiv, varav 44 hade ordningen NG (71%) och 18 GN (29%). Vasiliauskienė skriver vidare att hon just har avslutat insamlingen av material från de tre första numren av Aušra (den första litauiska tidskriften, 1883), där hon bland flera hundra genitivsekvenser endast fann 13 med partitiv betydelse; nio av dessa hade ordningen NG och fyra GN. I de flesta texter från 1500–1800-talen finner vi en övervikt för postposition. Den nutida GN-regeln är mycket striktare än den relativt fria ordföljden i de äldre texterna. Det bör också understrykas att det i partitivkonstruktioner fanns betydligt större frihet i placeringen än i nutida litauiska, där NG-ordföljden dominerar. Sammanfattningsvis är de enskilda författarnas artiklar välskrivna och intressanta (även om de kanske inte alltid är ”spännande”, åtminstone enligt den amerikanska tolkningen av adjektivet). Bland de ganska talrika tryckfelen finns New Mexico (s. ii) > New Mexico, Winfried Lehmann (s. I[index]-4) > Winfred Lehmann, Allan Timberlake (s. I[index]-7) > Alan Timberlake osv. Även om redaktörerna och författarna kunde ha gjort ett bättre korrekturarbete och ägnat större uppmärksamhet åt detaljerna, innehåller dessa volymer en mängd nya idéer och innebär ofta en omorganisering av välkända fakta. Redaktörerna bör gratuleras till att ha sammanställt banbrytande verk för studiet av både Östersjöområdets språk och typologisk lingvistik. FÖRKORTNINGAR LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, red. J. Balčikonis, J. Kruopas, K. Ulvydas, V. Vitkauskas, 1941–2002. NT 1972: Bible Society translation of the New Testament: Naujasis Testamentas, No place of publication given. Srja – Slovar’ russkogo jazyka IV, red. S. G. Barxudarov et al., Moskva: Gosudarstvennoe izdatel’stvo inostrannyx i nacional’nyx slovarej, 1961. Sjast – Slovník jazyka staroslověnského, red. Zdeňka Hauptová et al., häfte 44, Prag: Academia, Nakladatelství Československé Akademie věd, 1992. Webster’s – Webster’s Third New International Dictionary, red. Philip Babcock Gove et al., Springfield, Massachusetts: G. & C. Merriam Company, 1966. LITTERATUR Baldi, P. 2002: Where does Latin habeo come from? In: Cavoto, F., ed., Festschrift for Alexis Manaster-Ramer, Munich: Lincom Europa, 23–32. Baldi, P., Cuzzolin, P., under utgivning: Etymologiska, geografiska och typologiska dimensioner av ”ha”-verb i indoeuropeiska språk. I: Salvi, G., red., Festschrift for Joseph Herman, Budapest. Brugmann, K., Delbrück, B. 1911: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Vol. II/2. 2nd ed., Strassburg: Karl J. Trübner. Collinder, B. 1964: Sprachverwandtschaft und Wahrscheinlichkeit, Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Uralica et Altaica Upsaliensia.) Diels, P. 1932: Altkirchenslavische Grammatik, Vol. I, Heidelberg: Carl Winter. Girdenis, A., Pabrėža, J. 1978: Nauji šlėkiavimo stebėjimai Žagarės apylinkėse. Baltistica 7, 127–129. RECENZIJOS | 151 GOLĄB, Z. 1975: Endocentricity and endocentrization of verbal predicates: Illustrated with Latin and Slavic material. General Linguistics 15, 1–35. GOODWIN, W. W., GULICK, C. B. 1958: Greek grammar, Waltham, Mass., Toronto, London: Blaisdell and Co. HAUDRY, J. 1977: L’emploi des cas en védique, Lyon: Editions L’Hermès. HIRT, H. 1928: Indogermanische Grammatik, 4. Doppelung, Zusammensetzung, Verbum, Heidelberg: Carl Winter. HOFFNER, H. A. 1997: The laws of the Hittites: A critical edition, Leiden, New York, Cologne: Brill. HOFMANN, J. B., SZANTYR, A. 1972: Lateinische Syntax und Stilistik, Munich: C. H. Beck. HOLVOET, A. 1993: On the nominative object in Latvian, with particular reference to the debitive. Linguistica Baltica 2, 151–161. HOLVOET, A. 2001: Once more the Baltic genitive of agent. Baltistica 35, 45–58. HORN, P. 1898: Neupersische Schriftsprache. In: Geiger, W., Kuhn, E., ed. Grundriss der iranischen Philologie, Vol. 1, part 2, Strassburg: Karl Trübner, 1–198. KÁROLY, S. 1972: The grammatical system of Hungarian. In Benkő, L., Samu, I., eds., The Hungarian Language, The Hague and Paris: Mouton and Co, 85–170. KRONASSER, H. 1955: Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen, Heidelberg: Carl Winter. KRUOPAS, J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos vystymosi tyrinėjimas. Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 21–30; reprinted as pp. 407–416 in Rinktiniai raštai, compiled by S. Keinys, K. Morkūnas and A. Sabaliauskas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1998. KURYŁOWICZ, J. 1960: Esquisses linguistiques. Wrocław, Kraków: Ossolineum. MAGNER, Th. F. 1972: Introduction to the Croatian and Serbian Language, State College, Pa.: Singidunum. MARTINET, André. 1951: Concerning some Slavic and Aryan reflexes of IE s. Word 7, 91–95. MAŽIULIS, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (deklinacija), Vilnius: Mintis. MEILLET, A. 1964: Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes, University, Alabama. (Reprint of the 1937 ed.) PETIT, D. 2001: Pronoms neutres et règle SVO en vieux prussien. Baltistica 36,173–188. REICHELT, H. 1909: Awestisches Elementarbuch, Heidelberg: Carl Winter. RUBŠYS, A., transl. 1998: Senasis ir Naujasis Testamentas. Šventasis Raštas, Vilnius: Katalikų pasaulis. SCHMALSTIEG, W. R. 1966: The preposition s + the instrumental. Slavic and East European Journal 10, 178–180. SCHMALSTIEG, W. R. 1995: A Student Guide to the Genitive of Agent in the Indo-European Languages, Washington, D.C.: Institute for the Study of Man. (Journal of Indo-European Studies, Monograph Number Fourteen.) SCHMALSTIEG, W. R. 2000: Lithuanian and Indo-European Parallels, Journal of Indo-European Studies 28: 385–398. SCHMALSTIEG, W. R. 2001: La triplice origine del nominativo singolare indoeuropeo. Res Balticae 7, 23–32. SCHMALSTIEG, W. R. 2002a: The Indo-European genitive of agent with finite verbs and participles. Acta Linguistica Lithuanica 47, 41–54. SCHMALSTIEG, W. R. 2002b: Valdim Jurim Zepam 70. Baltu Filoloģija 11 (1), 151–154. SCHWYZER, E. 1966: Griechische Grammatik. Vol. 2. Syntax und syntaktische Stilistik. Vervollständigt und herausgegeben von Albert Debrunner, Munich: C. H. Beck. SHIELDS, K. 2001: On the origin of the Baltic and Slavic o-stem genitive singular suffix *-ād. Baltistica 36, 165–171. SIMS-WILLIAMS, N. 1998: The Iranian languages. In: Giacalone Ramat, A., Ramat, P., eds. The Indo-European Languages, London and New York: Routledge, 125–153. STREITBERG, W. 1919: Die gotische Bibel, Heidelberg: Carl Winter. STURTEVANT, E. H. 1951: A comparative grammar of the Hittite language, New Haven and London: Yale University Press. 152 | RECENZIJOS Timberlake, A. 1974: The nominative object in Slavic, Baltic and West Finnic, Munich: Otto Sagner. (Slavistische Beiträge, 82.) Traugott, E. C. 1972: A history of English syntax. A transformational approach to the history of English sentence structure. New York, etc.: Holt, Rinehart and Winston, Inc. Vasiliauskienė, V. 1997: Daiktavardžio ir įvardžio genityvo vieta senojoje lietuvių kalboje. Lietuvių kalbotyros klausimai 38, 104–121. Vasiliauskienė, V. 1998: Atributinių junginių modeliai Mikalojaus Daukšos Postilėje ir Antano Baranausko tarmių tekstuose. Baltistica 33 (2), 215–232. Vasiliauskienė, V. 2001: Atributinė frazė su derinamuoju komponentu Kiprijono Lukausko Pamoksluose. Acta Linguistica Lithuanica 45, 151–178. Vasiliauskienė, V. 2003: Postposition in the Attribute Phrase of Old Lithuanian. Zeitschrift für Literaturwissenschaft und Linguistik 33 (129), 96–108. Vondrák, W. 1928: Vergleichende Slavische Grammatik, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Van Windekens, A. J. 1979: Le tokharien confronté avec les autres langues indo-européennes, Vol. II, 1. La morphologie nominale, Louvain, Centre International de Dialectologie Générale. Woodcock, E. C. 1959: A new Latin syntax, Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Žulys, V. 1969: Vadinaimųjų nekaitomųjų įvardžių vieta lietuvių kalbos gramatinėje sistemoje. Baltistica 5 (2), 167–177. William R. Schmalstieg 814 Cornwall Road State College, Pa. 16803 email: [email protected] Mottagen 2003 10 28