Žodžių daryba rankraštinėje Kazimiero Kristupo Daukšos lietuvių kalbos gramatikoje

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIX (2003), 63 – 102 Ordbildning i Kazimieras Kristupas Daukšas handskrivna litauiska grammatik ANTANAS SMETONA Vilnius universitet Kazimieras Kristupas Daukšas handskrivna grammatik, som härrör från första hälften av 1800-talet, är den äldsta litauiska grammatiken skriven på litauiska. Detta gör den till en viktig källa för undersökningar av grammatikens och den grammatiska terminologins historia, och ett vittnesbörd om de teoretiska landvinningarna inom språkvetenskapen på Daukšas tid. Bland andra förschleicherianska grammatiker över litauiska (och andra språk) utmärker den sig genom sin uttömmande och teoretiskt välgrundade behandling av ordbildning, som ges större utrymme än i tidigare grammatiker. Sammansättning och avledning skiljs redan åt och behandlas i separata avsnitt. Daukšas behandling av ordbildning kan därför betraktas som en självständig del av grammatiken, även om dess plats i det grammatiska systemet ännu inte är tydligt definierad. 1. HISTORISK KONTEXT 1.1. Lilla Litauens grammatiker 1.1.1. Redan i de första litauiska grammatikerna behandlas ordbildning vid sidan av böjning. I Danielius Kleins grammatik Grammatica Litvanica finns avsnitt om ordbildning i kapitlen om substantiv och verb: De nominis specie et figura (Om substantivets form och gestalt) (Klein 1653: 64–69) och De verbi specie et figura (Om verbets form och gestalt) (Klein 1653: 129–131). Någon systematisering av ordbildningen förekommer inte; endast enstaka fall av prefixbildning nämns, ett och annat med ett prefix. Där förklaras att substantiv kan vara primära eller avledda, och att de bildas av substantiv och av andra ordklasser. Av substantiv bildas fyra typer av avledda substantiv: possessiva – tėvains (: tėvas), namiškis (: namai), miesčionis (: miestas), laukininkas (: laukas), karaliaučionis (: Karaliaučius), patronymika – Adomaitis (: Adomas), klebonaitis (: klebonas); diminutiv – ponelis (: ponas), žmогutis (: žmogus), silpnokas (: silpnas); och kvalitetsbeteckningar – geležinis (: geležis), teisybė (: teisus), grožybė, gražumas (: gražus). Även av andra ordklasser bildas substantiv – sådana som har ändelsen -a och suffixet -imas, avledda av verb: valdžia (: valdau)1, pabaiga (: pabaigiu); išgulydymas, pamokinimas, sakymas. Varianterna av suffixet -imas förklaras något mer ingående. Av verb bildas också adjektiv – šventas (: švenčiu), sveikas 1Efter mönster från latinska grammatiker betraktas i äldre grammatiker första person singularis presens som grundform. Exemplen presenteras något varierande i detta arbete, eftersom grundorden, i syfte att bevara autenticiteten, inte anges där de saknas i originalet. 64 | ANTANAS SMETONA (: sveikstu)2. Vidare nämns även avledning från adverb – tolus (: toli), artimas (: arti). Även avsnittet om verbbildning har en liknande struktur; verben är primära och avledda – klausinėju (: klausau)3. De delas in i tre typer: inkoativa (pradedu mirti – merdami, pradedu pulti – puol inėju), frekventativa (užpuolinėju, darbuliuoju, sakydavau, valgydavau)4 och diminutiva (valginėju, vaikštinėju, klausinėju, mirinėju, girauju, girsnoju). Det bör noteras att Klein ibland räknar prefixverb till de primära verben (pasenstu), ibland till sammansättningarna (suvadinu). I avsnittet om verbbildning nämns också sammansatta verb av fyra typer: substantiv + verb (karavedu, juokdarau), adverb + verb (gerdarau), preposition + verb (prieimi, sugrįžtu) och partikel + verb (beesmi). Det finns inga fler avsnitt om ordbildning. Men ordbildningsfrågor behandlas också i avsnitt om böjning och bildning av grammatiska former. Det bör noteras att funktionell ordbildning uppmärksammades redan i den första grammatiken. I avsnittet om particip (Klein 1653: 133) sägs det att vissa particip övergår till substantiv under vissa omständigheter: när verb förenas med nekande partikel (som Klein kallar adverb) (nemokytas, negirdėtas), när de förlorar sin tidsbetydelse (my lėtinas, plaktinas, mokytas) och när de kan kompareras och gradböjas (mokytas – mokyčiausias). Funktionell ordbildning omfattar också adverbialisering av instrumentalis och lokativ (pulkais, vardu, atviromis, tylomis, viduj). Klein räknar även allativ och illativ till ordbildningen; han betraktar dem inte som kasus utan menar att adverb bildas med sådana ändelser (manimp, namuosna, jūsump5). I Kleins Kompendiume nämns bildning av diminutivformer, och det anges att man kan läsa mer om detta i grammatiken. Den första litauiska grammatiken presenterar de mest grundläggande aspekterna. Men denna grammatik var den första och var också avsedd för praktiskt bruk samt för att visa att även »barbarspråket» inte är så dåligt som många hade trott (se Klein 1653: 14–15). 1.1.2. I Sapūnas och Schultz grammatik Compendium grammaticae lithvanicae behandlas ordbildning också i avsnitten om nominal och verb. Det finns avsnitt om gestalt och figur – Figura & Species (översättaren K. Eigminas återger species med rūšimi) (Schultz 1997: 18). I denna grammatik nämns samma typer av ordbildning – possessiva (tėvainis, mieščionis, laukininkas), patronymiska (Adomaitis, Jokūbaitis), diminutiva (ponelis, vaik elis, žmogutis, lietutis, dukteraitė) (Schultz 1997: 18–20). Där behandlas bildning av nominal från nominal (geležinis, kūniškas, teisybė, viežlibumas, patogumas); avledningar med suffixet -omas och avledningar från andra ordklasser nämns särskilt. Även particip som övergått till nominal nämns (mokytas, pagirtas, priprastas, 2 Detta avledningsmässiga samband mellan tvåstaviga adjektiv och verb är viktigt även för moderna grammatiker (se Paulauskienė 1994: 181–182). 3 I själva verket från klausiu. 4 Som exemplen visar skilde Klein inte det grammatiska iterativet med -davo (preteritum frequentativ) från de lexikala iterativen. 5 Kad senoviniai linksniai (kurie istoriškai ir nelabai seni – žr. Zinkevičius 1966: 200–202) Kleino laikais jau nebepriklausė linksnių paradigmai, rodo ir tai, kad jų postpozicinius elementus jis laikė prieveiksmiu, o ne linksniu darybos priemonėmis. Nors, kaip toliau matysime, Kazimieras Kristupas Daukša, būdamas rytų aukštaičių atstovas, iliatyvą dar įtraukė į linksnių paradigmą, o elementus -p, -pi jau laikė tam tikrais postpoziciniais priešdėlių variantais. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 65 išganytas, turįs, regis, tikįs) (Schultz 1997: 22). Apie sudėtinius žodžius (t. y. sudėtinius ir priešdėlinius) tik pasakoma, kad jų yra didelė įvairovė, kurioje lengva susigaudyti iš praktikos (Schultz 1997: 23). Veiksmažodžių daryba taip pat nedaug tesiskiria nuo Kleino gramatikos. Tik čia jau nustatomos keturios išvestinių veiksmažodžių rūšys (Schultz 1997: 41): dažniniai (puolinėju, siuntinėju), mažybiniai (pataikauju, vaikštinėju, girsnoju, garbinoju), leidžiamieji (juokinu, puldinu) ir intranzityviniai (myliu̇os, rašydinuos, be myliu, besi myliu̇os). Sudurtiniai veiksmažodžiai aptarti kiek išsamiau (Schultz 1997: 42): daromi veiksmažodžius jungiant su vardažodžiais (karavėdu, juokdarau, dalytėju)6, su prieveiksmiais (gierdarau, gandarau), su prielinksniais (prieimi, ateimi) ir su dalelytėmis (be eimi, be esmi). Dalyvio skyriuje minimas dalyvio virtimas vardažodžiu (Schultz 1997: 63–64) taip pat, kaip ir Kleino gramatikoje. I grammatiken skilde Sapūnas preteritum frequentativ från ordbildningen och blev den förste i den litauiska grammatikens historia att införa det i tempusparadigmet som det andra perfektumet. Han bildade dock denna tempusform inte från infinitiven utan från det första perfektumet och fastställde därför två suffix för preteritum frequentativ: -davo (dirbdavo) och -ydavo (sakydavo). Liksom Klein betraktade han infinitiven som en avledd form (ett separat modus), så ett enda suffix, -davo, räckte inte för att bilda den avledda formen från det första perfektumet. Dessutom saknades konsekvens: infinitiven har ju tre vokaler före -ti: -ė-, -y-, -o-, så även Sapūnas borde, om han ville vara konsekvent, ha skilt mellan inte två utan fyra former av preteritum frequentativ: -davo, -ydavo, -ėdavo och -odavo. Att skilja preteritum frequentativ från ordbildningen är ändå en viktig teoretisk iakttagelse, en upptäckt som fått fäste i många litauiska grammatiker och bevarats i dagens såväl praktiska som vetenskapliga grammatiker. 1.1.3. Betydligt mer utförligt behandlas ordbildning i Povilas Friedrich Ruhigs (Paul Friedrich Ruhig) Anfangsgründe einer Littauischen Grammatick. Kleins grammatik påverkade senare författare ända fram till August Schleicher, men det är möjligt att även tyska grammatiker bidrog till att dessa arbeten ägnade ämnet större uppmärksamhet. Till en början nämns enstaka fall av ordbildning, särskilt sammansättning, utan någon systematik i beskrivningarna av vissa ordklasser. Ett helt avsnitt ägnas dock åt avledningar (tre paragrafer). Där nämns nomina derivata – denominativa: kantrumas (: kantrybė), puodžius (: puodas), girtuoklis (: girtas), geležinis (: geležis); gentilia: exemplen liknar anmärkningsvärt mycket dem hos Ostermeyer (se nästa paragraf); patronimica: Jokubaitis, Karalūnas; diminutiva: brolužis, broliukas, brolytį osv. – här tillfogas, inte helt tydligt, sådana avledningar: silpnokas, graudenimas, prašimas, atpirktotis, pridėtojis, daugumas, tarpininkas, priešininkas, pirmonis; in verba derivata – laupsinu (: laupsė), garbinu (: garbė), pasinaudoju (: nauda), atollinti (: toli), skirti (: skiru). Det råder naturligtvis många felaktigheter i alla dessa exempel och en bristande förståelse av de verkliga avledningsrelationerna. 1.1.4. Ordbildning beskrivs kanske mest ingående i Gottfried Ostermeyers (Gottfried Ostermeyer) Neue littauische Grammatik. Arbetet ägnar hela 12 paragrafer åt ämnet. Förkl- 6 Även om sammansatta verb urskiljs i båda grammatikerna finns sådana verb inte längre i dag. I LKŽIII 96 finns gandaryti upptaget, men exemplen hämtas ur gamla kyrkoböcker och Antanas Baranauskas skrifter, medan karą vedu redan på den tiden sannolikt var två ord. 66 | ANTANAS SMETONA tydligt skilja mellan två ordbildningssätt – avledning och sammansättning. Avledningar beskrivs redan ganska systematiskt. Först räknas substantivsuffixen upp (-astis, -estis, -ybė, -yčia, -ystė, -immas, -ummas, -inkas, -innė, -innis, -ynė, -yklė, -ikas, -ėjas, -ėjis, -ėję, -ėna, -ojis, -ojė, -onas, -onis, -onė, -aukštis, -iškis, -iškė, -alas, -alus, -unas, -uwas, -uwe, -ėna, -ojis, -oje, -onas, -onis, -one, -alkštis, -iškis, -iškė, -alas, -alus, -unas, -uwas, -uwe, -gys, -lys, -wys, -orus, -žys, -ba, -džia, -kla, -we), och därefter förklaras med exempel från vilka ordklasser substantiv bildas: av substantiv – knygininkas (: knyga), av adjektiv – plotis (: platus), av pronomen – saviškė (: savęs)7, av verb – valdžia (: valdau), vagis (: vagiu), šėriks (: šėriau) – exempel på avledningar från presens, preteritum och futurum samt infinitiv ges; av adverb – daugumas (: daug), av prepositioner – tarpas (: tarp). Adjektivet beskrivs på samma sätt – adjektivsuffixen räknas upp och exempel på adjektivbildning från substantiv, adjektiv, pronomen, verb, particip, adverb och prepositioner ges. Ostermejeris räknar inte upp verbsuffixen, men ger återigen exempel på bildning från substantiv, adjektiv, räkneord (suvienyt), pronomen, verb, adverb, prepositioner och interjektioner. Därefter avviker man något från logiken och urskiljer ytterligare några enstaka fall av ordbildning: deminutiver av nomen, patronymikon (Adomaitis – Adomo sūnus), vidare etnonymer (lietuvininks, vokietis, tilžėnas, karaliaučionis, isrutiškis, klaipėdiškis, darkiemujis). Benämningar på personer efter deras bostadsort (eller ursprungsort) upprepas i samma form som i Ruigys grammatik; några återfinns också i Kleins grammatik. Ett annat, mindre kapitel handlar om komposition. Här klassificeras sammansättningarna efter den andra komponenten, liksom i moderna grammatikor; det märks att den första bestämmer och beskriver den andra: substantiv + substantiv, adjektiv + substantiv, pronomen + substantiv, adverb + substantiv (pussiaužiemis, pussiauramžis, neganda, negalė, nežinė), preposition + substantiv (posunis, isunis, patevis, bedugnis, patvoris, pavasaris, priangis), adverb + adjektiv (negvys, nelab’s)8. 1.2. Stor-Litauens grammatikor 1.2.1. I de grammatikor som skrevs och publicerades i Stor-Litauen ägnas ordbildning betydligt mindre uppmärksamhet. I en av de viktigare grammatikorna, Universitas Lingvarum Litvaniae (1737), skrivs ingenting alls om ordbildning (endast formbildning nämns – komparation, adjektivets genus, tempus och liknande). Denna grammatik påverkades uppenbarligen inte av arbetena från Lill-Litauen, se Sabaliauskas (1979: 21); dess författare påverkades, får man anta, i högre grad av tyska grammatikers tendenser. Det är just de tyska grammatikernas inflytande på författarna i Lill-Litauen som kan förklara denna mycket olika syn på ordbildningsfrågor. 1.2.2. Under 1700-talet gavs inga fler grammatikor ut i Stor-Litauen, så de grammatikor som behandlas härnäst är samtida med Daukša. Tyvärr ägnas ordbildning i dem inte mycket större utrymme än hos föregångarna. I Juozas Čiuldas grammatik, skriven på polska, Krót-kie pomysły o prawidłach grammatycznych języka żmudzkiego, behandlas ordbildning- 7 Det är i själva verket bildat av savas, medan savas vid sidan av savo är bildat av savęs. 8 Uppenbarligen avses med adverb partikeln ne. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 67 skrivs mycket kortfattat. När nomenets semantik förklaras ges endast grupper av diminutiva substantiv (Čiulda 1993: 133). Att det här saknas en förståelse för ordbildning framgår av att diminutiva substantiv jämförs med substantiv med negativ stilistisk konnotation, vilka ur ett ordbildningsperspektiv kan vara osammansatta (pol. O imionach zgrubiałych i zdrobniałych), det vill säga att indelningen görs efter semantiska nyanser. Därefter tas ordbildning upp först i syntaxkapitlet (pol. O Składni): sammansättning av ord, tillägg av prefix (som också betraktas som sammansättning) samt tillägg av suffix jämförs med syntaktisk sammanfogning och kongruens mellan ord. Att sammansatta nomen bygger på en syntaktisk konstruktion kan möjligen rättfärdiga denna syn, men här betraktas ordbildning inte som ett relativt självständigt grammatiskt fenomen. I denna syn kan man snarare urskilja embryot till en modern funktionell grammatik, eftersom sådant förklaras som att tid uttrycks med ackusativ och lokativ, att ett föremål tillverkat av ett visst material beskrivs med avledningar på suffixet -inis och att suffixet -ystė används för att uttrycka en helhet. Även rubriken på kapitlet om prefixverb betonar ju inte bildning utan funktion – o słowach dokonanych ’om perfektiva verb’ (Čiulda 1993: 191–197) – och prefixverbens tillkomst förklaras genom deras funktion. Även om ordbildningen återfinns i syntaxkapitlet behandlas den kanske bäst i två avsnitt: ”Om bildandet av vissa enkla substantiv från andra” och ”Om sammansatta ord” (pol. O formowaniu się rzeczowników prostych jednych od drugich; O wyrazach złożonych) (Čiulda 1993: 191–193). Här presenteras, beskrivs kortfattat och klassificeras följande exempel: 1) baltumas, aukštybė; 2) karalystė; 3) eglynas (tillsammans med detta tas även kollektivsubstantiven banda, būrys, krūva upp, trots att de två första inte är avledningar); 4) audimas; i det andra avsnittet: 1) pusgalvis, juodberis, balt-nugaris; 2) užtrobis, pasaulis, priekletis; 3) juokdarys, kaminšluostys, sandara, uždarbis; 4) girpel­nys, niekdžiugys; 5) šunbajoris, puspiemenis, pusšunis. Exemplen visar att det i hög grad saknas en enhetlig klassificeringsgrund och över huvud taget en systematisk framställning av ordbildningen. Ändå kan dessa avsnitt redan betraktas som en första skiss till ordbildningsläran. 1.2.3. En annan grammatik från samma tid är också skriven på polska: Kalikstas Kasakauskis (Kalixt Kossakowski), Grammatyka języka żmudzkiego... Denna grammatik publicerades 1832 och kan därför förmodligen ha lästs av både Čiulda och Daukša. I huvudsak behandlas inte ordbildning i grammatiken; endast några enstaka ordbildningsfrågor nämns på ett par ställen, men de presenteras osystematiskt och oväsentligt. Exempelvis nämns ordbildning i avsnittet om adverb, där det förklaras att adverb bildas av adjektiv – giarai (: giras), didiey (: didis), gražiey (: gražus), – och att adverbens komparationsformer bildas av dem – giariaus (: giarai), gražiaus (: gražiey), gražiausiey (: gražiaus). Lite längre fram urskiljs ytterligare en liten grupp adverbbildningar, där det hävdas att adverb bildas av substantiv (fastän de i själva verket har bildats av denominala adjektiv) – kalbiškai (: kalba), bitiškai (: bitė), poniškai (: ponas); kalbingai, poningai, akmeniškai, akmeningai (Kasakauskis 1832: 13–14). I avsnittet om adjektivkomparation förklaras kort hur pronominalformer bildas (Kasakauskis 1832: 57–58), och i avsnitten om klassificering av nomen och verb fastställs följande typer: žodey nesudiety – dedu, raszau (: Kasakauskis 1832: 27), sudiety – sudedu, įraszau (Kasakauskis 1832: 28), sudietiny – draugmokitinis, medutekans; pirmutiny – tiews, dirwa; iszeyny – tiewiszkas, dirwinis (Kasakauskis 1832: 15). 68 | ANTANAS SMETONA 1.2.4. Ytterligare en handskriftlig grammatik från första hälften av 1800-talet, med okänd författare, är X. D. K. P. S. Prawida języka Litewskiego Czyli Grammatyką Litewską. Där nämns endast verbens prefixavledning tillsammans med böjningsparadigm. Man avstår medvetet från en utförlig beskrivning av ordbildningen (och andra språkliga företeelser). Grammatikens författare hävdar: ”...jag ser ingen anledning att utöka denna lilla bok med mindre nödvändiga regler; ty för den som undersöker litteraturen på detta döda (eller försummade) språk uppenbarar sig rikligt språkets gränslösa rikedomar och skönhet, och verkan och samspelet hos de flesta ord som särskilt påverkar sinnet utvecklas; låt oss till exempel ta ordet bijau, bijausi: gądaw, gądaws, Jšsygądaw, pargądaw, nusygądaw, parsegądaw, parsegądynaw...” (X. D. K. P. S. 2002: 314). 2. ALLMÄN ÖVERSIKT ÖVER FRAMSTÄLLNINGEN AV ORDBILDNING I DAUKŠAS GRAMMATIK 2.1. I Daukšas grammatik (härefter DG) finns fyra kapitel särskilt ägnade åt ordbildning: 1) Om bildandet av en ordklass från andra (Om bildandet av en ordklass från andra209/1) – behandlar suffixavledning (DG 209–211); 2) Om sammansatta ord (Om sammansatta ord212/12) – behandlar sammansättningar och prefixavledda ord (DG 212–214); 3) Om prepositionen och prefixet (Om prepositionen131/1) – behandlar prefixavledning (DG 131–135); 4) Om bildandet av adverb från adjektiv och particip samt deras komparation (Om bildandet av adverb från adjektiv och particip samt deras komparation174/14) – behandlar en modell för adverbbildning (med formanten -ai) (DG 174). 2.2. KAPITLET OM SUFFIXAVLEDNING har fyra underavsnitt: 1) om bildandet av diminutiver (Om bildandet av diminutiver av substantiv från båda substantivens klasser (enkla209/3); 2) om bildandet av substantiv (Om bildandet av substantiv från andra ordklasser210/1); 3) om bildandet av adjektiv (Om bildandet av adjektiv från andra ordklasser210/19); 4) om bildandet av verb (Om bildandet av verb från andra ordklasser211/1). Avsnittet om diminutivbildning är troligen det mest utförliga; diminutiverna klassificeras och bildningen diskuteras kortfattat. Bland diminutiva substantiv förekommer dock också en liten grupp adjektiv med diminutiva suffix. Detta är fullt begripligt, eftersom substantiv och adjektiv i äldre grammatiker ofta omfattas av ett enda begrepp om namnord. I själva verket kan bildningen av diminutiva substantiv och adjektiv likställas endast formellt. Diminutiva adjektiv betecknar endast en mindre grad av egenskapen än de neutrala adjektiven (jfr gražus ir gražčiukas, gražutėlis), medan de får en affektiv betydelse först när de används tillsammans med ett diminutivt substantiv. Adjektivet kongruerar alltid med substantivet, så diminutiva adjektiv betecknar i själva verket inte en liten grad av egenskapen, utan litenheten hos föremålet som har egenskapen eller en kärleksfull inställning till det. I de övriga underavsnitten om suffixavledning ges helt enkelt exempel på avledningsfamiljer för respektive ordklass, klassificerade efter basordens ordklass. Betydelserna beskrivs inte; endast formella avledningsexempel ges. I avsnittet om suffixavledning av substantiv märks en inkonsekvens – diminutivbildningen upprepas åter, trots att den inte alls hör hemma i avsnittet om bildning från andra ordklasser, eftersom den är modifierande. Denna metodologiska inkonsekvens hindrade en fullständig bild av ordbildningssystemet från att framträda ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 69 och det semantiska sambandet mellan basord och avledningar. Idén att presentera avledningarna utifrån deras basord är dock också värdefull. Att det specifikt handlar om substantivbildning genom prefix från andra ordklasser framgår endast av exemplen. 2.3. SAMMANSATTA ORD presenteras i grammatiken inte i ett separat kapitel, utan under de olika ordklasserna, och benämns inte som sammansättningar utan som sammansatta ord (enligt pol. złożone). Grammatiken har tre underavsnitt: 1) om sammansatta substantiv (Om sammansatta substantiv212/2); 2) om sammansatta adjektiv (Om sammansatta adjektiv214/1); 3) om sammansatta verb (Om sammansatta verb214/29). I dessa underavsnitt ges inte bara exempel på ordbildning, utan vissa frågor om de sammansatta ordens bruk förklaras också, och det anges vilken böjningstyp avledningen tillhör. Beskrivningarna av avledningarna är olika utförliga: sammansatta substantiv beskrivs mest utförligt, medan endast exempel ges på verb. Liksom andra äldre grammatiker räknar Daukša även prefixavledda ord till avledningarna, dvs. han utgår från att ett prefixavlett ord är bildat genom sammansättning av en preposition och ett självständigt ord. Detta är inte någon oväntad eller ovanlig uppfattning och den har en rationell grund, eftersom prepositioner och prefix otvivelaktigt är besläktade9. Därför är det i princip godtagbart inom synkron lingvistik att likställa en viss del av prefixavledningen med sammansättning, eftersom både prefixavledda substantiv och sammansättningar tydligt har samma avledningsformant – en ändelse (jfr prieš aušrą = priešaušris och grėblio kotas = grėbliakotis). 2.4. Trots att ord med prefix betraktas som sammansättningar kan man ändå hävda att grammatiken också behandlar PREFIXBILDNINGEN separat. I kapitlet om prepositioner Apie priev ardi131/1 räknar författaren prepositioner och prefix som härrör från dem till samma ordklass och nämner därför även prefixbildning. Detta beror på grammatikförfattarens teoretiska syn på ordklasser: den antika traditionen följs fortfarande, där preposition och prefix betecknas med samma namn eftersom de är besläktade och en preposition (särskilt framför nominala ord) ofta ingår i ordets sammansättning, till exempel po stalu – pastalė. Författaren insåg att det här rörde sig om samma sak. Slutligen är även motsvarigheterna till verbprefix prepositioner, jfr išeiti iš..., įeiti į.... Det var naturligt att förstå prefix och preposition som samma element, där det ena är fritt och det andra har blivit en sammansättningsdel av ordet. Men grammatikförfattarens syn på prefixets och prepositionens väsen leder till många motsägelser i grammatiken: prefixet skrivs ihop med ordet, vilket innebär att inte bara ett ord utan också en ord­del räknas som en ordklass; ord med prefix betraktas som sammansättningar, men i vanliga sammansättningar borde ju ingen av delarna räknas som ett självständigt ord, en separat ordklass; om prefix som härrör från prepositioner likställs med dessa, borde det också finnas någon förklaring till de prefix som saknar motsvarighet bland prepositionerna. Särskilt svårt är det att förstå varför postpositionella element -p, -pi också räknas som prepositioner, även om man i historisk grammatik kan föra samman prepositionella och postpositionella element till en klass av självständiga element som tenderar att växa samman med självständiga or- 9 Urbutis (1978: 284) teigia, kad priešėlinė daryba istorinėje kalbotyroje kartais laikoma kompozicijos rūšimi. Būtent taip yra ir Daukšos, ir daugelyje iki jo rašytų gramatikų, kur tik minimi sudurtiniai žodžiai. Netgi šiais laikais veiksmažodžių priešėliai klasifikuojami į prielinksnių ir dalelyčių kilmės priešėlius (be-, te-, nebe-, tebe-), o kad daiktavardžių priešėliai yra aiškūs prielinksniai, rašo daugelis tyrinėtojų ne tik Lietuvoje, bet ir užsienyje. Priešėlinius daiktavardžius sudurtiniais žodžiais siūlo laikyti ir Paulauskienė (1994: 64). 70 | ANTANAS SMETONA d. I detta kapitel i DG räknas prepositionerna upp och det förklaras vilka kasus de styr (ett ofullständigt blad av de fem som ägnas åt denna ordklass har fogats in: DG 131–135), medan allt annat ägnas åt prefix. Kapitlet kan därför betraktas som ett kapitel om prefixbildning med en inledning om prepositionernas ursprung. Tankar om prefixbildning återfinns alltså i kapitlet om prepositioner, där prepositioner, prefix och lokativa enklitikor (alla dessa kallas med grammatikförfattarens term prievardžiai) delas in i egentliga och oegentliga, sådana som skrivs separat och klitiska. Dessa klitiska anses vara de postpositionella lokativändelserna -p, -pi (egentliga prievardžiai) och prefix (oegentliga prievardžiai). De egentliga prepositionerna ägnas ringa uppmärksamhet – de klassificeras helt enkelt efter vilka olika kasus de styr. Grammatikförfattaren framhåller, trots att han sammanfört prepositioner och prefix i ett kapitel, den grundläggande skillnaden mellan dem: när prepositioner blir en del av ett ord förlorar de förmågan att styra kasus (prievardž’ aji prilipėd’ ai ne tikrieji neva valdo prietik’ ais¹³¹/²¹). Därefter övergår texten till att förklara användningen och bildningen av prefix (oegentliga prievardžių-klitiska element). Först klassificeras de efter ursprung: den första gruppen består av sådana som är likadana som de egentliga, eftersom de har direkta motsvarigheter i prepositioner: až, ažu, in, i, iš, nu, nu, po, per, prie, pro, su¹³¹/²⁷; den andra gruppen består av former som bildats av egentliga prepositioner, det vill säga varianter av prefix: ap yr api – išeina iš apie; nu išeina iš nu; pa išeina iš po, par iš per, pra iš pro, pri iš prie, sun iš su¹³¹/²⁹; den tredje gruppen består av former som inte bildats av något annat och som inte betyder något var för sig, det vill säga sådana prefix som vi i dag skulle säga har partikelursprung och i övrigt saknar motsvarigheter bland prepositionerna: at, ata, ato; už, užu; be, tebe, nebe <…> polska prievardis do, kuri Lietuvnikas iškalba da¹³¹/³². Därefter följer en omfattande men obetitlad del om prefixbildning samt om prefixens stavning (och användning) – den omfattar nästan fyra blad (DG 132–135). I kapitlet Apie prievardį behandlas alla ordklasser som kan ha prefix: substantiv, verb och adjektiv. När grammatiken förklarar bildning med det ena eller andra prefixet anges i de flesta fall vilken ordklass som ligger till grund för bildningen. Denna framställning gör det mycket svårt att urskilja vad som hör till vilken ordklass. Förvirringen gör det nödvändigt att välja följande upplägg för den fortsatta beskrivningen av prefixbildningen: den huvudsakliga redogörelsen för prefixbildning ges i avsnittet om prefixavledda verb (eftersom även Daukša främst talar om verb, och eftersom denna bildningstyp överlag är mest typisk för verb) (se 5.2.2), medan avsnitten om bildning av prefixavledda substantiv (se 3.3.2) och adjektiv (se 4.3.2) endast nämner sådant som är typiskt för respektive ordklass och hänvisar till huvudavsnittet om prefixbildning (särskilt eftersom denna grammatik, som nämnts nyss, inte skiljer mellan sammansättning och prefixbildning). 2.5. ADVERBBILDNING Kapitelrubriken Apie tajsimų priezod’cų iš pripulti- niku ir vardžod’cų ir apie ju žięngsn’avimu¹⁷⁴/¹⁴ visar att gradbildning här ännu inte skiljs från ordbildning. Daukša betraktar adverbet som en oböjlig ordklass och gradbildning som en derivationell, inte en böjningsmässig, kategori. I allmänhet delas alla ordklasser in i böjliga och oböjliga, och grammatiken är därför uppbyggd kring två omfattande kapitel: Apie nekaitomąsias kalbos dalis ir Apie kaitomąsias kalbos dalis; bland de oböjliga ordklasserna beskrivs adverbet först, men redogörelsen för adverbbildning återfinns i kapitlet om böjliga ordklasser – kanske därför att rubriken också nämner gradbildning och ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 71 gradbildning. I avsnittet om adverbbildning försöker man beskriva så många som fyra bildningsfall, men vid närmare granskning visar det sig att endast ett gäller egentlig adverbbildning (med formanten -ai, se 6.1), medan de övriga tre grupperna av exempel gäller bildning av adjektiv från adverb (se 6.2), bildning av komparativ och superlativ av adverb samt bildning av adjektivets genusneutrala tillståndsform. 2.6. I DG beskrivs knapphändigt SUFFIXAL ORDBILDNING. Icke-prefixala suffixavledningar förekommer bara enstaka, medan prefixala suffixavledningar ganska konsekvent, utifrån sin struktur, förs över till avsnitten om sammansatta ord. Till egentlig suffixbildning kan man hänföra ett grammatikavsnitt som behandlar bildandet av feminina person- och folkbeteckningar från maskulina, till exempel engelska (: engelsman). Avsnittet har rubriken Om bildandet av femininum från maskulinum (Om bildandet av kvinnligt genus från manligt171/28). Där visas i själva verket främst böjning efter genus, medan ett och annat ord bildningsfenomen behandlas i avsnittet om substantivbildning (se 3.4.1). 2.7. FRAGMENT AV ORDBILDNING kan också återfinnas i andra kapitel i grammatiken, det vill säga där framställningens logik kräver det. Bland dessa fragment bör man först nämna den tämligen utförliga beskrivningen av verbformernas bildning i det inledande avsnittet om konjugationsparadigm (DG 176–181). Där presenteras tre underavsnitt om verbformsbildning, ordnade efter bildningsgrund – de tre grundläggande verbformerna. Bland verbformerna finns även några avledningar med verb- och substantivsuffix. Detta beror på att man i äldre grammatiker ännu inte fullt ut skiljer mellan verbformsbildning och bildning av vissa suffixavledningar. Detta blir begripligt om man betänker hur regelbundet till exempel avledningar med suffixet -imas (-ymas) bildas av verb. Denna regelbundenhet i ordbildningen hindrade uppenbarligen grammatikförfattaren från att utelämna just detta bildningsfall i underavsnittet om fonetik där stavningen av vokalen i förklaras ingående (DG 118–119). Alla suffixavledningar i dessa kapitel behandlas här i de relevanta avsnitten om substantiv- och verbbildning med suffix. I DG ägnas alltså ordbildningen i allmänhet större uppmärksamhet än i andra grammatiker skrivna i Stor-Litauen. Å andra sidan räckte den större uppmärksamheten på ordbildning ändå inte till för att frigöra sig från föregångarnas förståelse av ordbildning. 3. SUBSTANTIVBILDNING 3.1. Substantiv med suffix 3.1.1. Derivata av substantiv ägnas störst uppmärksamhet i DG. Den största och mest utförligt beskrivna kategorin av denna typ av substantivbildning är DIMINUTIVER (substantiv med diminutiva suffix). En sådan inledning på beskrivningen av substantivens suffixbildning har bevarats ända fram till i dag, även om diminutiver är stilistiskt konnoterade och inte används i alla stilar. Detta beror på två faktorer: a) deras frekventa användning i talspråk och b) den potentiella regelbundenheten i ordbildningen: diminutiver kan bildas av varje substantiv, även med flera suffix (Ulvy das, red., 1965: 253–288). Diminutiverna i DG delas in i tre ordbildningstyper (den fjärde typ som särskiljs i grammatiken är adjektivbildning med diminutiva suffix och behandlas i motsvarande avsnitt om adjektivbildning, se 4.1.2): 72 | ANTANAS SMETONA 3.1.2. EXEMPEL PÅ DEN FÖRSTA DIMINUTIVTYPEN är: darželis (: daržas), oželis (: ožis), arklelis (: arklis), sunelis (: sunus), žmogelis (: žmogus), šunelis (: šuva), dun- telis (: duntis), galvelė (: galva), dedelė (: dede), rikštelė (: rikštė), akelė (: akis), avelė (: avis), avinelis (: avinas), žilvitelis (: žilvitis), karalelis (: karal'us), akmenėnelis (: akmuo), menešelis (: menù), motinėla (: motina), ge.guže.la (: ge.guže), žibinkštelė (: žibinkštis)²⁰⁹/⁸. Till denna grupp hör avledningar med två suffixvarianter: -elis, -ėlis. Valet av suffix knyts till ett olika antal stavelser i grundordet. Det hävdas att diminutiver med suffixet -ėlis bildas av ord med fler än tre stavelser (subalses²⁰⁹/⁸). Detta ordbildningssätt beskrivs ingående: grundordens kasusändelser och former från vilka avledning sker anges: av substantivens nominativ, med ändelserna -as, -is, -us, -a, -ea, -is borttagna, och av grundord med ändelserna -uo(-ū), -va från genitiv, med ändelserna -ies, -o borttagna. På så sätt skiljs substantiv med gammal konsonantstam ut; det vill säga det anges att avledningar med suffix av substantiven mėnuo, akmuo, šuva bildas från genitiv, inte nominativ. De två första substantiven räknas till de trestaviga¹⁰. Till denna ordbildningstyp hade också exemplet davganora – davganorėlė²⁰⁹/¹² tagits med, men det ströks med motiveringen att det är ett sammansatt ord. Daukša skilde ännu inte mellan direkt och indirekt motivering eller mellan morfemisk och ordbildningsmässig analys, och man ansåg också att ett ordbildningsunderlag kunde vara både ett enkelt ord och en avledning (både en suffix- och prefixavledning samt en sammansättning). Daukša insåg till en början tydligt att daugnorėlė är ett diminutivt substantiv och att det följaktligen borde vara bildat av daugnora, men eftersom stammen innehöll två rötter strök han daugnorėlę från listan över diminutiver och klassificerade det som ett sammansatt ord. Suffixformen framträder inte i sig på grund av ortografiska särdrag: galvelė – ge.guže.la. Grafemet ea är polyfonetiskt, det vill säga det skrivs där ljudet enligt författaren varierar i dialekterna. Grammatikförfattaren hårdgör sannolikt suffixets konsonant l, men ortografiska särdrag avslöjar inte detta, eftersom hårt l betecknas inkonsekvent: ge.guže.la, žibinkštėlea. Eller också hade man helt enkelt inte funnit någon enda beteckning som återspeglade förhållandena i olika dialekter. I ordslut, där standardspråket i dag har ė, skrivs systematiskt bokstaven ea. När det skrivs så går det inte längre att urskilja e-varianterna efter l (både hårt och mjukt). Detta bekräftar endast Z. Zinkevičius påstående att vokalen ė efter hårt l varierar (Zinkevičius 1966: 162–163), men det går inte att fastställa varianternas kvalitet. Det går inte heller att kontrollera kvaliteten hos båda vokalerna i suffixet -elė (originalet -edlea). Även om grammatikförfattaren inte likställde suffixen -elis och -ėlis, gör grammatikens ortografiska särdrag det i vissa fall omöjligt för läsaren att skilja dem åt; ibland kan suffixen ha varit helt identiska. 3.1.3. DEN ANDRA OCH TREDJE DIMINUTIVTYPEN: avin’ukas, brol’ukas, šun’ukas, sun’u-kas, dunt’ukas, gajd’c’ukas²⁰⁹/¹⁷, runkitėa (: runka), deditea (: dedea), karvitea (: karvea), avitea (: avis), dukitea, dukteritea, duk’ritea (: duktea), sešitea, sešearitea (: sesu, sesuo)²⁰⁹/¹⁹ Att dessa typer kunde sammanföras förklarade författaren med att ord bildas med suffixet -iukas av maskulina grundord med ändelserna -as, -is, -us²⁰⁹/¹⁴, medan de som har- 10 Konsonantstammens paradigma namnges inte separat: den har, utifrån genitivformen, sammanförts med i-stammiga nominalord – så som i dag i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (1997). ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 73 ändelserna -a, -eₐ (-ea), -is, -ù (-uo)209/19 – med suffixet -ytė. Såväl exemplen som ändelserna visar att dessa typer tydligt skiljs åt efter genus och att de betecknar levande varelser med motiverat genus. Som grundord anges ord med samma rot – avinas och avis – aviniukas och avytė; eller, i ett annat underavsnitt om substantivbildning, – brol’ukas, brolitea210/4. Detta visar att grammatikförfattaren inte bara grupperar orden i ordbildningstyper efter ordbildningsformanter, utan även efter de semantiska relationerna mellan genusformer. Även om det är tveksamt huruvida en sådan koppling mellan suffix och genusets särskiljande drag återspeglar det faktiska språkbruket, eftersom diminutiver av båda genus i verkligheten kan bildas med samma suffix också från grundord av olika genus, jfr: brolyt is, brolyte. Det saknas belägg för att hävda att en så strikt uppdelning av suffix efter genus är ett dialektdrag. Även om författaren inte anger det, kan detta också vara ett av grammatikens normerande drag. När grammatikförfattaren behandlar grundordens former (nominativ eller genitiv) förklarar han i gruppen för maskulina substantiv särdragen i bildning från konsonantstam och härleder šuniuka från genitiv. I gruppen för feminina substantiv finns däremot inga sådana detaljerade förklaringar om ordbildning, trots att författaren ger fler exempel på substantivbildning från konsonantstam: från duktė och sesuo – duktytė, dukterytė, dukrytė, seserytė, sesytė. Inga förklaringar ges, men exemplen återger sannolikt ingående både det faktiska språkbruket i författarens egen dialekt och språkbruket i dialekter som han kände till. Suffixet -ukas skrivs konsekvent med apostrof, -’ukas, och det betonas uttryckligen att vokalen -u- alltid är främre (med Daukšas term: mjuk), medan grundordets stamfinal alltid är mjuk. Därför blir, som författaren påpekar, konsonanterna d och t, när de står framför främre u, ofrånkomligen de palatala affrikatorna dž och č: dančiukas, gaidžiukas. Något om den icke-palataliserade konsonanten framför suffixet sägs inte, trots att uttalet varierar kraftigt i dialekterna och standardspråket (Ambrazas, red., 1997: 91). 3.1.4. FÖR ATT ILLUSTRERA ANDRA MODELLER FÖR AVLEDNING AV SUBSTANTIV använder grammatikförfattaren ordsläkterna kring ’far’ och ’bror’: från tėvas – tėvainis, tėvainystė, tėvikšt’a, tėvinė, tėviškė, tėvelis, tėvutis, tėvuta eller tavta; från brol’is – brolėnas, bralajt’a, brol’ukas, brolel’is, brolitea210/2. Diminutiver räknas alltså också till andra ordbildningstyper. Dessa två ordsläkter väcker inga större frågor. I ordsläkten kring ’bror’ är brolėnas, broliukas, brolelis och brolystė regelbundna avledningar; något mindre vanliga är de två feminina exemplen brolaičia och brolytė. De betecknar släktskapsrelationer eller personer som medverkar vid bröllop, även om de inte finns med i första bandet av LKŽ. Utan exempelmeningar kan man bara anta att de har samma betydelse som brolaitė (LKŽ, 1068). Brolaičia är resultatet av en sammanblandning av ē- och iā-stammar i östaukštaitiska dialekter, liksom ē och iā i Bronia, Teklia, eil ia, špūlia, kandžia (Zinkevičius 1966: 226, 247) – suffixet -aitė övergår i -aičia. Ordsläkten kring ’far’ är något mer komplicerad. Exemplen är här indelade i tre grupper (åtskilda med semikolon): den första består av tėvainis och dess abstrakta avledning tėvainystė; den andra av tėvynė, dess avledning tėvykščia och tėviškė; den tredje består av diminutiverna tėvelis, tėvutis, tėvuta och dess synonym tavta. De två sistnämnda synonymerna är svårast att tolka. I grammatiken skrivs diftongen au som av – tavit’āj137/22 Vitavtas137/32. Men tre omständigheter talar emot att identifiera tavta med dagens tauta: för det första att ordet förs till diminutiverna; för det andra att det är synonymt med tėvuta; och för det tredje att tauta i själva verket inte är avlett från tėvas (Fraenkel 1965: 1069). Slutligen kan det helt enkelt röra sig om ett skrivfel: inte tavta, utan *tavuta, en variant av tevuta. Själva tevuta kan sannolikt identifieras med tėvutis (LKŽXVI 157). För övrigt förklaras betydelsen av vissa avledningarna från tėvas- 74 | ANTANAS SMETONA ningarna i avsnittet om klassificering av nomenstammar: Tevikšt’a, Tevinė, Teviškė – (Oczyzna), Tevajniste (dziedzictwo), Tevajnis (dziedzic)138/12. I den polsk-litauiska ordboken (Vaitkevičiūtė 1994) översätts oczyžyna med tėvynė, gimtinė och psn. tėviškė; dziedzictwo – paveldėjimas, paveldimas dvaras; dziedzic – įpėdinis, dvarininkas. Följaktligen kan vissa avledningar semantiskt knytas till bildningar som redan belagts i ordböcker: tėvaynistė – tėvonystė ’arv, arvegods’; tėvajnis – tėvonis ’2. den som ärver faderns egendom, arvinge’ (Keinys 2000: 842). 3.1.5. SUBSTANTIVBILDNING FRÅN VERB illustreras med verbet rašyti och tre verb med roten mok- – mokyti, mokti, mokėti: rašyti – rašalas, rašiklas, rašiklis, rašilas, rašimas, rašytojas, rašituvas, rašituvėa, raštas, raštinikas; mokiti11, mokti, moketi – mokitojas, mokitinis, mokituvėa, mokstas, mokimas, mokėjimas210/10 (Framställningen av avledningar från substantiv och verb visar att Daukša insåg att när nya ord bildas uppstår en ordfamilj med gemensam rot, vars ord skiljer sig åt i struktur men förenas av samma rotform och semantik.) Ordfamiljen kring rašyti är utförlig och tydlig. Alla avledningar bildas från verbet, men det anges inte från vilka former. Ordfamiljen kring mokti presenteras något ovanligt, eftersom så många som tre grundverb anges, vilka också sinsemellan är förbundna genom ordbildningsrelationer: mokyti och mokėti är avledningar från mokti. Författaren anger inte i ordfamiljen vilka avledningar som bildats från vilket verb. Verbet mokti utan prefix används inte i dagens språk, men Lietuvių kalbos žodynas tar upp det med belägg från Aušra samt Antanas Juškas och Baronas ordböcker: Kūdikis moksta mylėti artimą. Temoksti jis visa, ja nor pramokti išmokti. Baigti atmintinai mokti (LKŽVIII, 333). I dag säger vi bara išmokti, pramokti; på Daukšas tid kan mokti ha använts utan prefix i hans dialekt. Det hade därför varit rimligast att betrakta mokti som huvudordet i ordfamiljen med roten mok-, och då hade det inte behövts tre grundord i denna ordfamilj: mokti, mokyti och mokėti. De två sistnämnda formerna skulle vi numera hänföra till en blandad ordbildningstyp, där inte alla huvudformer behåller suffixet (mokyti, moko, mokė; mokėti, moka, mokėjo). Det kan vara så att presensformen utan suffix ledde till att Daukša betraktade alla former som likvärdiga ur ordbildningssynpunkt (jfr: moksta, moko, moka; ingen av presensformerna har suffix). 3.1.6. Som redan nämnts i 2.7 behandlas substantivens suffixavledning även i avsnitten om verbböjning. Inledningen till avsnittet om verbens personböjning fastställer först fyra verbböjningstyper och förklarar att man, om man känner till dem, enligt uppgift kan härleda alla modus, tempus, numerus och personer från verbets huvudformer, liksom particip och även substantiv som bildas från verb175/33. Därför tas även några mer regelbundna fall av suffixavledning av verb upp i detta avsnitt. Därefter presenterar författaren tre underavsnitt, där bildning av vissa verb med suffix och substantiv från första person singularis i presens, första person singularis i preteritum och infinitiv behandlas vid sidan av verbformerna. 3.1.7. I DG anges att substantiv bildas från första person singularis i preteritum med suffixen -imas och -ėjas/-ėjųs. Avledningarna med suffixet -imas beskrivs mest ingående (och mest komplicerat). Av texten framgår att grammatikförfattaren inte skiljde mellan suffixvarianterna -imas och -ymas. Detta är typiskt för de östliga dialekterna: obetonade långa vokaler ū och y 11 I manuskriptet understruket med streckad linje. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 75 mitt i ordet förkortar panevėžiškiai det också och uttalar det som kort u, i; dessutom får man inte glömma förlängningen av kort betonat u, i (Zinkevičius 1994: 62). I en obetonad text är det nu svårt att fastställa var vilka accenter fanns, men av de många rättelserna och den förvirrade förklaringen framgår det att även grammatikens författare själv tvivlade på uttalet och stavningen av suffixet -imas. Här är några exempel från hela grammatiken: darimų181/21 dari-mo142/6 grasimų137/1 išgul(d)imo193/21 išskaitimų129/7 paliginimo140/17 parašimas126/29 pataj-simo166/21 perskírimas128/1 rašimas117/19 skajtimo112/29 sugrįžimu134/21 šavkymu136/30 iškal-bejymas117/17 išmeatymas125/10 perskiryymas129/19 suminkštinymas116/29 išradimas133/8 išradymas133/17. Av dessa exempel framgår en mycket tydlig slutsats – bokstäverna y och i är inte avsedda att beteckna ljudlängd. Daukša själv förklarar skillnaden mellan dessa bokstäver i avsnittet om bokstävernas uttal och stavning och använder samma exempel med suffixet -imas. Men även där är förklaringen mycket förvirrad (DG 117–121). Att avledningar med suffixet -imas förekommer i morfologin och i andra grammatikavsnitt är naturligt, eftersom dessa avledningar är regelbundna, liksom böjningsformer. I ordböcker skrivs de vanligtvis inte som uppslagsord, utan anges under motsvarande verb. Grammatikförfattarens alla förklaringar tycks vara ett försök att lösa problemet med palatalisering av grundordets stamfinala konsonanter när dessa står framför -imas. Daukša hävdar att två vokalvarianter av [i] kan skrivas i denna position: ett mjukt i (mjukheten markeras antingen med en punkt ovanför i, med en båge intill den föregående palataliserade konsonanten eller med båda samtidigt) och ett hårt i (hårdheten markeras antingen genom att punkten ovanför i utelämnas eller genom att bokstaven y skrivs): šal’imas – šatys ‘frusen’178/8 vadin’imas, sodin’ymas, pažin’i-mas – pažin’is, va/so-din’is ‘den som har känt, kallat, planterat’178/9. Som undantag, där stamfinala konsonanter inte palataliseras, anges verbens infinitiver med suffixet i (y) och konsonanter före det: -biti, -piti, -giti, -kiti, -riti, -siti, -siti178/25. Detta kan också vara ett belägg för att Daukša trots allt skilde mellan suffixvarianterna -imas och -ymas, eftersom just varianten med lång vokal i huvudsak omfattas av undantagen: mokimas, plikimas, kinkimas, minkimas, mirkimas, n’urkimas, nukimas, dulkinimas, spirgimas, skubimas, vilbimas, kusimas178/2712 3.1.8. I grammatiken hävdas att substantiv bildas från första person singularis av preteritum med suffixen -ėjas och -ėjus, närmare bestämt med ett enda suffix -ėj-, men att avledningarna tillhör olika böjningsparadigm: pirkejas, pirkejus – pirkeja, pirkejį (: pirkav); kasejas, -jus, kaseja, -ji (: kas’av)179/5. Från infinitiven bildas substantiv med suffixen -tojas, -tojus, -smas. Vad gäller blandningen av böjningsparadigm liknar suffixen -tojas och -tojus -ėjas och -ėjus. I grammatiken ges följande exempel på avledningar med dessa suffix: garbintojas, garbintojus, garbintoja, garbintoji (: garbinti); artojas, artojus, artoja, artoji (: arti)181/8. Det är viktigt att Daukša redan insåg att substantiv inte bara bildas från infinitiven. Av exemplen kan man dra slutsatsen att avledningar med ia- och iu-stam från dessa suffix användes omväxlande vid mitten av 1800-talet bland de nordliga panevėžiškiai och i de dialekter som grammatikförfattaren kände till. Att stamblandning är särskilt karakteristisk för avledningar med suffixen -ėjas och -tojas hävdar även Zigmas Zinkevičius (1966: 255). På samma ställe sägs det för övrigt att ia- och iu-stammarna i panevėžiškiai-dialekten ”i praktiken smälte samman till ett paradigm” (1966: 244). Den handskrivna 12 Generellt sett handlar allt detta mer om stavning och fonetik än om ordbildning, och därför beskrivs det utförligare i avsnittet om stavning och fonetik. 76 | ANTANAS SMETONA grammatikens uppgifter visar att stammarna vid mitten av 1800-talet ännu inte hade smält samman till en, men att de redan blandades i stor utsträckning. De mest ovanliga femininformerna är pirkėjai, kasei, garbintoji och artoji. Zinkevičius nämner vid sidan av marti och pati de samogitiska formerna poni och viešni, se Zinkevičius (1966: 223–224), men grammatiken innehåller personbeteckningar som kan vara av båda könen, eller rättare sagt: femininformen bildas från maskulinformen. De olika genusformerna av samma substantiv är anpassade till adjektivens u- och io-stammar, jfr gražus, graži; smalsus, smalsi – pirkėjus, pirkėji. Det finns dock även oregelbundenheter: vid sidan av gražios, graži används i grammatiken även giedrus, giedra (men inte giedri!). Båda avledningstyperna (-tojas, -tojus; -ėjas, -ėjus) är sidoformer för grammatikförfattaren och båda är brukliga. Fler avledningar med dessa suffix finns i avsnittet om sammansatta substantiv (se 3.2.3), där de anges som grund för sammansättningar, t.ex. mėsėdis (: mėsos ėdėjas, ėstojas). Grammatikförfattaren betraktar sannolikt de regelbundet angivna avledningarna med båda suffixen som likvärdiga, men iu-stamformer nämns inte där. Detta är benämningar på personer utifrån den handling som grundordet betecknar. Regelbundenheten i ordbildningen visar att denna typ av personbeteckningar med suffix bildades på samma sätt med båda suffixen, från infinitiven eller preteritum: kirtėjas – kirstojas, ėdėjas – ėstojas, davėjas – duotojas, pjovėjas – pjautojas. Endast žuvėtojas saknar en ordbildningsmässig motsvarighet – detta återspeglar sannolikt det faktiska språkbruket bland de nordliga panevėžiškiai. I DG:s avsnitt om avledningar från infinitiven nämns också bildningen av substantiv med suffixet -smas. Det sägs att substantiv bildas av vissa verb genom att -ti byts ut mot -smas: šauksmas (: šaukti), reksmas (: rekti), d’c’avgsmas (: d’c’avgtiesi), gr’avsmas (: gr’avsti). Daukša lade märke till att inte särskilt många substantiv bildas med suffixet -smas och att de bara bildas från vissa verb (och i Dabartinės lietuvių kalbos žodynas finns endast omkring 50 sådana). I grammatikens avsnitt om ordbildning från presensstammen behandlas endast bildningen av verbformer, och inga exempel på bildning av nya verb anges. 3.1.9. I det följande avsnittet om substantivavledningar behandlas SUBSTANTIVBILDNING FRÅN ADJEKTIV med suffixen -ybė, -umas, -uomenė, -ulis: didybė, didumas, didumė, didumėna, did’c’unas, did’c’ulis (: från did’c’o)₂₁₀/₅. Två avledningar är något ovanliga – didumenė och didžiulis. I ordet didumenė skrivs inte diftongen uo, utan bara u. Daukša använde konsekvent tecknet ū för att beteckna diftongen uo, och grammatiken innehåller många korrekturfel, särskilt utelämnade diakritiska tecken; å andra sidan kan detta också vara en sidoform. Till exempel upptar LKŽ orden didumenė och didūmenė (LKŽ₍ₙ₎ 486). Det är oklart om formen didumenė kan betraktas som en samogitism, jfr Zinkevičius (1966: 85). Den andra avledningen är didžiulis. I dag uppfattar vi det endast som ett adjektiv, men Daukša har tagit upp det bland substantiven. Om detta inte är ett misstag hade han kanske exempel på substantivisk användning av ordet, men det förklaras inte närmare. 3.1.10. Grammatikförfattaren hävdar att det finns en separat grupp SUFFIXAVLEDNINGAR FRÅN PRONOMEN: iš manies, tavies, savies, musu, jūsu – maniškis, taviškis, saviškis, musiškis, jušiškis; savibė, savitnumas, nūsavistėₐ₂₁₀/₇. I dag klassificeras avledningar med suffixet -iškis maniškis, taviškis, saviškis, musiškis, jušiškis på tre olika sätt: a) som possessiva pronomen bildade genom avledning (t.ex. maniškis berniukas – så klassificerar många grammatiker dem); b) som pronominella adjektiv använda substantiviskt (t.ex. Maniškis jau parvažiavo) (Keinys 2000: 381): ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 77 c) kaip iš įvardžių padaryti būdvardžiai (Paulauskienė 1994: 187). Iš tiesų tai yra įvardiniai būdvardžiai, bet dėl įvardžio kamieno specifikos jie, ir gavę būdvardžio priesagą, pasilieka įvardžio klasėje. Labai dažnai jie vartojami kaip daiktavardžiai, pvz.: Mūsiškiai šįkart pralaimėjo. O ar taviškis dar nesugrįžo? (galvoje turima žmonos vyras). Taigi Daukšai daiktavardinė vartosena pirmiausia krito į akis ir todėl šiuos įvardinės kilmės būdvardžius jis tiesiog vadino daiktavardžiais. Daukša använder själv endast en avledning med detta suffix i grammatiktexten: Vardaj savišk’aj arba tikri Lietuviški (imiona swojskie albo prawdziwe litewskie)¹³⁸/²⁷ – och inte i substantivisk, utan i adjektivisk position. Även om författaren alltså hänförde ord av denna typ (maniškis, taviškis etc.) till substantiven, gav han inga övertygande exempel. Daukša har rätt när han skiljer maniškį från maniško, som tydligt betecknar en egenskap (om suffixet -iškas, se 4.1.3). Egenskap, särprägel, ägande är substantiv med abstrakt betydelse. Savybė har bildats med suffixet -ybė från savas, som grammatiskt också kan tolkas som ett adjektiv. Därför tillhör savybė samma avledningstyp som aukštybė, didybė, galybė, tolybė (i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne finns omkring 200 sådana avledningar upptagna). Daukšas nybildning savitnumas är inte en direkt avledning från savęs, utan en avledning från adjektivet savitnas. Till gruppen av avledningar från savęs hör också det enda prefixavledda substantivet i detta avsnitt, nuosavystė. Det har sin plats i detta avledningsfält, men hela avledningskedjan redovisas inte. Dessutom strider framställningen mot några av den handskrivna grammatikens teoretiska ståndpunkter: för det första betraktas prefixavledningar som sammansättningar, men detta prefixavledda ord har förts in i en lista över avledningar; för det andra förklaras inte den adjektiviska bakgrunden till denna suffixavledning; för det tredje fastställs ändå inte ordets egentliga avledning, och det förs för andra gången in i avsnittet om sammansatta substantiv (se 3.3.1). 3.1.11. I DG hävdas att SUBSTANTIV MED SUFFIX OCKSÅ BILDAS AV ADVERB, INTERJEKTIONER OCH KONJUNKTIONER. Enligt grammatikens författare bildas abstrakta substantiv av adverb med suffixet -umas: ūkstumas (: ūksti), tolumac (: toli), daugumas, daugybė (: daug)²¹⁰/¹⁵. Numera råder det i allmänhet inga tvivel om avledningen av daugumas och daugybė från adverb – åtminstone råder ingen tvekan om detta i grammatikerna. Även Tolumas och ankstumas kan bildas av motsvarande adverb, men man får inte heller glömma möjligheten att de bildats av motsvarande adjektiv tolus, ankstus (Ambrazas, red., 1997: 412). Avledningen av abstrakta substantiv med suffixet -umas från komparerbara adjektiv är lika regelbunden som avledningen med suffixet -imas från verb; därför kan ankstumas och tolumac inte betraktas som undantag. Dessutom använder grammatikens författare själv adjektiven ankstus och tolus, även om han också härleder dem från adverb – se 6.2. Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje sägs ingenting om att även daugumą och daugybę kan knytas till adjektivet eller substantivet daugus, daugis (LKŽ 326, 322). Dessutom används i dialekterna, vid sidan av anksti, toli, även adverbformen daugi (Zinkevičius 1966: 392). 3.1.12. Daukša hävdar att man också kan bilda substantiv av konjunktioner. En konjunktions betydelse är helt oförenlig med betydelsen hos ett självständigt ord, och därför kan en konjunktion inte utgöra grund för substantivbildning. Detta är ett fel i DG:s teori, men i denna monografi analyseras det som faktiskt står skrivet. Författaren ger följande exempel: kadaj, kad’ a (: kad)²¹⁰/¹⁷ Ordet kadaj kan omöjligen betraktas som ett substantiv. Det är ett tidsadverb, 78 ANTANAS SMETONA som sannolikt har kad som avledningsbas: ”kanske finns det här en tillkommen partikel -ai” (Zinkevičius 1966: 408). Ännu mer oklart är exemplet kadžia. Det kan ändå uppfattas som ett substantiv. I manuskriptet av Daukšas samtida Ambraziejus Kašarauskas ges följande exempel: Kuri tat kadė! (LKŽ, 44) – kadė ’tid, timme’. Övergången från kadės till kadžia i de östaukštaitiska dialekterna är helt regelbunden på grund av sammanblandningen av stammarna på ė och ia (Zinkevičius 1966: 226, 247) (se även 3.1.4). Den avledningsmässiga kopplingen mellan substantivet kadžia ’tid, timme’ och konjunktionen kad är emellertid faktiskt felaktig. Konjunktionens semantik tillåter inte att den tar substantivbildande medel (suffix) till sig; därför kan substantiv inte bildas av konjunktioner: ett suffix måste förändra den lexikala betydelsen, medan en konjunktion saknar lexikal betydelse. Dess funktion är grammatisk. Den är en satsmorfem. 3.2. Sammansatta substantiv 3.2.1. Exemplen i grammatikens avsnitt om bildning av sammansatta substantiv kommenteras av författaren mer än kanske något annat. Först behandlas sammansatta substantiv bildade av två substantiv. Enligt grammatikens författare utgörs bildningsbasen av genitiv plural av det ena substantivet och ett annat substantiv som böjs fritt. Det är oklart varför genitiv plural betraktas som grundform för den första leden i det sammansatta substantivet – det hävdas att ändelsen i genitiv plural måste ersättas med -u med -a eller helt utelämnas. En sak är klar: på så sätt undviks förklaringen av förändringar i konsonantstammen, till exempel šun-pėdis. Förändringarna i den andra leden av det sammansatta substantivet och valet av det sammansatta ordets ändelse förklaras inte lika smidigt: maskulina ändelser ersätts med -is, medan ändelsen i substantiv med konsonantstam ersätts med -enis. Ur ett morfemiskt segmenteringsperspektiv är detta inte helt korrekt, men det är ganska praktiskt för undervisningsändamål: ryt-met-is, mišk-a-žmog-is, galvij-piem-enis. Om fogevokaler sägs ingenting. Författaren hävdar att ett feminint substantivs ändelse ersätts med -e: bal-puš-ė. Författaren ser en sådan ändelseförändring endast i sammansättningar av två substantiv, och inte alltid, eftersom ändelsevalet, som framgår nedan, inte överensstämmer med grundordets genus, till exempel ritmėtis²¹⁷ och darbmėtė²¹²/³¹ – båda sammansättningarnas andra led är metas. Också påståendet att ett grundord av motsvarande genus som har ändelsen -is eller -ė behåller den oförändrad i sammansättningen är ganska tvivelaktigt: vilka-žolė. Detta är endast formellt korrekt, eftersom man i själva verket här stöter på den morfemhomonymi som är vanlig i litauiskan¹³. Nästan för alla sammansättningar anges vilken deklination de tillhör. Efter beskrivningen av bildningssättet och det sammansatta ordets böjningsparadigm förklaras även betydelsen hos vissa sammansättningar och fraserna av deras grundord. Följande exempel används: Ritmėtis (: Rito metas), Mišk ažmogis (: Miško žmogus), Galvijpiemėnis (: Gal’ 13 Denna teoretiska inkonsekvens uppfattas inte alltid fullt ut ens inom dagens språkvetenskap och förtjänar därför en separat förklaring. Det vore ju fel att hävda att orden ož-k-a, ei-k-i och Graž-k-a har samma suffix – det rör sig om tre olika suffix, vars form bara råkar sammanfalla. Även ändelserna al-us (nom. sg., u-stam) och vaik-us (acc. pl., a-stam) är helt olika. Därav följer slutsatsen: ändelserna i žol-ė och vilkžol-ė skiljer sig precis på samma sätt som ändelserna i puš-is och balpuš-ė. Därför kan man inte heller hävda att ändelsen i ordet vilkžolė är oförändrad. Ändelsen i ordet žolė betecknar nom. sg.; i ordet vilkžolė betecknar den nom. sg. + avledningsformant. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE 79 herdepojke), Vilkažolė, vilkžolė (: Vilko žolė), Šilažemė, šilžemė (: Šilo žemė), Šunpedis, šuntakis (: Šunies pedas, šunies takas), Balpušė (: Balos pušis) och så vidare212/17. Det är tydligt att författaren väljer exempel så att förhållandet mellan ett sammansatt substantiv och dess underliggande syntaktiska konstruktion kan illustreras, dvs. det märks att bildningsbasen inte utgörs av vilka substantiv som helst, utan endast av sådana som bildar en meningsfull ordkombination. (Självklart går det inte alltid att dela upp en sammansättning och få en ordkombination med samma betydelse: dviratis – det är inte två hjul; kupranugaris – det är inte en puckel och en rygg; sammansättningen frigör sig ofta semantiskt från sin bas, fungerar i språket som ett självständigt ord och får nya och överförda betydelser.) Daukšas exempel är inte bara uppräknade, utan det förklaras hur ett sammansatt ord ska delas upp eller vilken syntaktisk konstruktion som ska motsvara sammansättningen. Här är det värt att citera grammatikförfattaren själv: Sammansatta namn uttrycks ofta med två namn: det första står i singularis genitiv, medan det andra böjs i kasus och numerus enligt sin egen deklination212/13. En sådan tolkning får en att undra om Daukša ibland inte skilde mellan bildningsriktningarna. Dessutom betraktas den underliggande syntaktiska konstruktionen och sammansättningen inte som fullständiga synonymer; en semantisk skillnad urskiljs: det sammansatta ordet har en mer negativ konnotation, medan den syntaktiska konstruktionen har en mer positiv konnotation: alla namn som uttrycks med två namn har en något föraktfull innebörd (jfr pol. poszanować ’hedra’), men om de uttrycks med ett sammansatt namn, innebär de mer klander212/24. 3.2.2. Därefter fastställer Daukša ytterligare några sammansättningsmönster och kommenterar deras ordbildning och böjning: šienapjūtis, rug’apjūtis, vasarojpjūtis, mežlavežtis212/28 böjs som osammansatta ord enligt den sjunde paradigm som fastställts i grammatiken – den är feminin. Om sammansättningarna naktigonėa, darbimėtea, naktidavža212/31 sägs det att basen för de första leden är en förkortad singularis instrumentalform, trots att det nyss hävdades att det första sammansättningsledets bas är pluralis genitiv (se 3.2.1.). En sådan analys tycks dock vara den enda möjliga när fogevokaler inte nämns. Genuset hos vissa sammansättningar i dessa grupper är oklart. Substantiv som betecknar livlösa ting har inget motiverat genus; därför är genus hos en del av dem fortfarande inte fastställt och varierar i dialekterna. Enligt grammatiken bestäms sammansättningens genus av det andra grundordets genus (se 3.2.1.). Exemplen är naturligtvis få, men om de feminina sammansättningarna šienapjūtis, rug’apjūtis, vasarojpjūtis, mežlavežtis är bildade av två substantiv, följer det att regeln om att välja ändelsen -ė för feminina sammansättningar inte följs. De underliggande substantiven var sannolikt pjūtis, vežtis eller važtis14 – deras genus är oklart. Om vi utgår från att dessa sammansättningar bildats av ett substantiv och ett verb, saknar valet av genus motivation, men då blir uppkomsten av suffixet -t- oklar. Generellt är en sådan variation i genusval (närmare bestämt stamval) helt regelbunden även i dagens dialekter (Zinkevičius 1966: 219); fenomenet var alltså levande i de östlitauiska högdialekterna i mitten av 1800-talet. 3.2.3. Sammansättningar som betecknar personbenämningar beskrivs separat: šienapjuvis, šienpjūvis (: höskärare, den som skördar hö); žmog ažudis, žmogžudis (: människavs eller människor 14 För övrigt finns substantiven vasarojpjūtis och vežtis / važtis inte belagda i Lietuvių kalbos žodynas. Att förknippa det med važta hindras av att det saknar betydelsen ’tidsperiod’ (som pjūtės). Därför kan mežlavežtis / mešlavaitės också vara resultat av analogisk ordbildning. 80 | ANTANAS SMETONA dödare); dünadavis, dündavis (: givare av bröd, brödbärare); malkakirtis (: vedhuggare, den som hugger ved); mesedis (: köttätare, den som äter kött)213/1. Endast maskulina former anges. Enligt grammatiken bildas sammansättningar av denna typ på samma sätt som två vanliga substantiv fogas samman, men från det verbala substantivet ska enligt uppgift fler komponenter strykas; vilka och hur förklaras inte. I själva verket kan det vara sammansättningar med ett andra, verbalt led: šenapjūvis ’den som skär hö’, žmogžudīs ’den som dödar en människa’, duonadavis ’den som ger bröd’ osv. Šienapjūvis, žmogžudīs, duonadavis kan ha de underliggande leden omkastade: žmogžudys (: döda en människa), men man kan anta att ordföljden i meningen var annorlunda när sammansättningar av denna typ bildades: duondavis (: ge bröd), eller kanske bildades ordet redan från en annan konstruktion: duonadavis (: brödgivare; bestämmande genitiv + verbalt substantiv) ’den som ger bröd’. Den senare tanken förefaller mer övertygande – ett andra steg från verbet, dvs. en agentbeteckning bildad av ett verb, davėjas (: ge), därefter begränsas dess betydelse med en bestämmande genitiv brödgivare; när sammansättningen bildas stryks suffixet och ändelsen, vilket ger duondavis. Sådana ord är talrika, och Daukša ser just denna ordbildning hos dem. För vissa sammansättningar anges varianter både med och utan fogevokal – denna återgivning återspeglar sannolikt faktiska brukstendenser. Bland konkreta exempel kan nämnas šienpjūvis – med vokalen u i verbroten (sannolikt lång eller halvlång). I LKŽxiv 750 anges exempel endast från skriftliga källor samt från de väst- och sydlitauiska högdialekterna; exempel från de östlitauiska högdialekterna saknas. Ett annat exempel är mėsėdis ’den som äter kött’. Dess struktur är vanlig, men på samma sida nämns ännu en sammansättning bildad av samma grundord – mesiedas213/1. Man får anta att tiden från jul till fastlag avses. I den nordliga panevėžiškiai-dialekten (kring Biržai) är en sådan övergång från ē till ie regelbunden (LKŽviii 44). Den avvikande ändelsen gör att ordet kan skiljas från personbeteckningen mėsėdis. Grundorden i denna grupp av sammansättningar är avledningar med suffixen -tojas och -ėjas. I DG behandlas de i avsnittet om bildning från verbets huvudformer, medan de här behandlas i avsnittet om suffixavledda substantiv (se 3.1.8.). 3.2.4. I grammatiken beskrivs separat sammansättningar med det som numera kallas prefiksoider och suffiksoider – element i sammansatta ord som genom regelbunden ordbildning alltmer liknar prefix eller suffix, till exempel: pusrytīs eller laibgalis. Att dessa företeelser uppmärksammas och grupperas visar på en avsevärd språkvetenskaplig skarpsynthet hos grammatikförfattaren. Sammansättningar med pus-, vid- och -gal- behandlas separat: pusrytis, pusbernis, pusbrolis, pusdienis, pusžuvis, pus’vanktais, pus’avžiemis, pus’avgavenis, pus’avdienis, vidudienis, vidunaktis, viduvasaris, vidužiemis, vidupievis (vidulavkis eller vidulavke15), drutgalis, laibgalis, tvoragalis, tvorugalis, sienogalis213/27, 213/29, 213/30. Med exemplen med leden pus- och pusiau- framgår (och grammatikförfattaren konstaterar detta) att bildningsbasen inte bara kan vara substantivet pusė ’hälft’, utan även adverbet pusiau ’halvvägs’. Grammatiken anger också den semantiska betydelsen hos denna ordbildningstyp: den betecknar hälften av det som nämns i det andra ledet – hälften av en riddare, hälften av en dräng213/20. Naturligtvis är detta en ganska oprecis generalisering; den egentliga ordbildningsbetydelsen hos pusbernio är ’ännu inte- 15 Orden vidulavkis och vidulavke är överstrukna i manuskriptet. Žodžių daryba K. K. Daukšos gramatikoje | 81 som har vuxit till en viss ålder, pusšašio – ’ungefär hälften av det som anges av det andra ledet’, pusbrolio – ’barn till faderns eller moderns syster eller bror’ osv. Ytterligare två exempel kan nämnas, vilka först skrevs in i avsnittet om sammansatta adjektiv men senare ströks: pus’žmogis, pus’ponis214/17 (sammansatta adjektiv med ledet pus- behandlas i 4.2.3). Deras ordbildningsbetydelse är betydligt mer generaliserad och varierar mindre, vilket kanske också är anledningen till att mångfalden av betydelser hos motsvarande sammansatta substantiv inte uppmärksammades. Uppmärksamhet bör också riktas mot adjektiv bildade av pus- och ett substantiv, eftersom de i dag i hög grad har blivit substantiv – se 4.2.3 för en närmare diskussion. I DG urskiljs redan olika ordbildningsbetydelser hos sammansättningar med vid-: vidudienis, vidunak-tis, viduvasaris, vidužiemis betyder ’mitt på dagen, natten, sommaren, vintern’, det vill säga ’mitten av den tidsperiod som anges av sammansättningens andra led’. vidupievės tillhör inte denna semantiska grupp – det betyder en äng belägen mellan åkrar⟧213/25. Betydelsen beskrivs på liknande sätt i ordboken: ”en äng belägen mellan fält eller åkrar” (LKŽXIX 96). Det bör noteras att grammatikförfattaren strök vidulaukis och vidulaukė ur denna grupp av sammansättningar. Och mycket riktigt har vidulaukis inte betydelsen ’belägen mellan något’. Sammansättningar med roten -gal- bildar två grupper, åtskilda efter sammansättningens första led – ett adjektiv eller ett substantiv. Följande exempel ges på sammansättningar bildade av adjektiv: drūtgailis ir laibgalis. I grammatiken sägs att sådana sammansättningar inte kan bildas av vilket adjektiv som helst, utan bara av adjektiv av typen atžvalg(i)ngo? (względnego)213/26. Utifrån bara två exempel är det svårt att nu säga vad författaren avsåg, eftersom det framgår att han själv också var osäker på termen atžvalg(i)ngas och därför även angav en polsk motsvarighet. I dag uppfattar vi den polska termen som santykinis (Vaitkevičiūtė 1994: 924). Daukša hävdade alltså att sammansättningar med galas bara bildas av relativa adjektiv. Naturligtvis bildas de inte av alla relativa adjektiv (till exempel kombineras inte gražus + galas, greitas + galas), men exemplen motsäger inte detta. Dessutom ges också de grundläggande fraserna drūtasaj galas, lajbasaj galas213/27, av vilka det framgår att de grundläggande adjektiven är pronominala. En annan grupp består av sammansättningar med ett substantiv som första led: tvoragalis, tvorugalis, sienojgalis. De angivna exemplen skiljer sig avsevärt i fråga om ordbildningsbetydelse: tvoragalis betyder slutet eller en bit av ett staket213/29, medan tvorugalis betyder stakets ände, där staketet tar slut213/30, och sienojgalis betyder en ände av en vägg eller en bit av en liten vägg213/31. En generalisering av betydelserna framgår också av författarens påstående att alla ”motsvarande” ord har samma betydelse. Daukša menar alltså att det i tvoragalio / tvorugalio är just den fogande vokalen som orsakar betydelseskillnaden. Det är oklart om detta bara är ett dialektdrag, eftersom det inte gick att hitta mer material om sådana fall. 3.3. Prefixavledda substantiv 3.3.1. Verbalsubstantiv bildade med prefix nämns i avsnittet om sammansatta substantiv. Enligt författaren är de sammansatta av ett prefix och ett verb: priedas, apirašas, atarašas, ažurašas, įrašas, išrašas, parašas, perrašas, prirašas, surašas, užrašas213/3 Som redan diskuterats i 2.3 likställs här avledningar med ändelse från prefixavledda verb med prefixavledda substantiv, vilka faktiskt kan betraktas som sammansättningar. Denna klassificering berodde också på att ändelseavledningar över huvud taget inte nämns i grammatiken. Mer exakt diskuterar författaren inte ordbildningen här. Han konstaterar helt enkelt att, 82 | ANTANAS SMETONA ”bildningar från prefixavledda verb” böjs som motsvarande substantiv utan prefix i respektive deklination (išėjungtinė nu žodž’ų sudetin’u [...] atsimaino kaip n’ėa sudeti₂₁₃/₂). Att dessa exempel förekommer i avsnittet om sammansättningar skulle därför tyda på att grammatikförfattaren inte skilde mellan ordbildningstyperna apirašas och apyrankė. I samma avsnitt skingras dessa tvivel – prefixavledda substantiv bildade av en preposition och ett substantiv nämns också separat: pamiškė, palavkė, paupė; apinak-tis, apižiemis; priešienis₂₁₃/₃₄. Deras ordbildningsbetydelse anges också: žink­lina artumų sudetin’o prie n’ėasudetin’uj egsunt’0₂₁₃/₃₂ – bildningen anger närhet till det föremål som grundordet betecknar. I avsnittet om sammansatta substantiv nämns även det prefixavledda substantivet nūsavistė₂₁₃/₃₆. Det sägs vara bildat av en preposition och ett pronomen. I ordbildningsfamiljen för possessiva pronomen har denna bildning självklart sin plats, men på grund av den komplicerade ordbildningskedjan kunde grammatikförfattaren inte fastställa den: bildningen nämns även i avsnittet om suffixavledda substantiv (se 3.1.10). 3.3.2. Mer om bildningen av prefixavledda substantiv diskuteras i den handskrivna grammatikens avsnitt om prepositioner (se 2.4). Även om större delen av avsnittet ägnas åt prefixavledda verb, ges många exempel från andra ordklasser, däribland prefixavledda substantiv. SUBSTANTIV MED PREFIXET AT- och alla dess varianter är få. Verb bildas oftast med detta prefix (se 5.2.7), och användningen av prefixvarianterna förklaras. Författaren hävdar att prefixet ato- används med substantiv avledda från verb och inom substantivklassen, ibland även med adjektiv: atož’ura, atotvanas₁₃₃/₄. Fler exempel ges inte, men författaren använder själv ytterligare ett par gånger atožvalga₁₅₉/₃₄ och en gång atomajna₁₅₀/₁₉ (det kan också vara ett korrekturfel, eftersom formen atamaina används överallt annars). I grammatikförfattarens språk används bara ett substantiv med prefixet at-: atmaina ’paradigm, deklination, konjugation, ändelse’ – atamajnos, atmajnas, atomajna. PREFIXEN PA- OCH PO- nämns också i avsnittet om prepositioner. Där förklaras att dessa prefix (med grammatikens terminologi: prepositioner) oftast fogas till verb och betydligt mer sällan till substantiv och adjektiv. Inga exempel på verb ges alls; endast den mindre vanliga användningen illustreras. Följande substantiv ges som exempel: poil’sis, posunis, povajkis, podukra₁₃₃/₄. Användningen av dessa prefix är nära förbunden med substantiv, adjektiv och systematiskt bildade verb, även om det finns minst exempel på de sistnämnda. I 1800-talsgrammatiken systematiseras prefixavledningar ännu inte efter ordklass; dessutom var det kanske inte ens möjligt att göra det, eftersom till exempel adjektiv också ges med samma prefixvarianter: padidis, pabaltis och så vidare. För att ge en mer fullständig bild är det därför lämpligare att behandla alla avledningar med prefixet pa- i ett och samma avsnitt. Detta görs i avsnitt 5.2.3 om prefixavledning av verb. Det finns endast ett par SUBSTANTIV MED PREFIXEN UŽ-, AŽ- (ažurašas, užrašas₂₁₃/₃), och de är bildade av prefixavledda verb; därför behandlas deras särdrag och skillnader utförligt i avsnitt 5.2.8 om prefixavledning av verb. Det finns också bara ett par substantiv med prefixet į-: islenis₁₃₂/₁₁ (: dal), irašas₂₁₃/₃ (: skriva in). Grammatikförfattaren använder sällan avledningar med detta prefix och behandlar dem ganska kortfattat ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 83 …ria. Problemen med avledningar med detta prefix belyses tydligare genom verbavledningar med prefix; därför behandlas det i avsnittet om verbbildning 5.2.4. Vid första anblicken har ett helt omotiverat PAR AV PREPOSITION OCH PREFIX MED IR OCH SAN- (SĄ-) bildats i avsnittet om prepositioner. Detta berodde sannolikt både på den förändrade vokalismen i prefixet są-, san- (i nordpanevėžiškai uttalas det su-, sun-) och på de varianter av prepositionen su som grammatikförfattaren kände till (sa i delar av västlitauiska höglandsmål och i lettiskan) – alltså kan han ha sammanblandat prepositionen med prefixet på grund av den rent fonetiska likheten. I grammatiken förekommer följande avledningar med prefixet są-: suntarmeₐ, suņdara, suņžineₐ₁₃₃/₅, sužineₐ₁₂₄/₁₆, sunkalbinis₁₄₃/₃₁, surašas₂₁₃/₄; avledningar med prefixet su-: sustatimas₁₁₂/₃₆, subalʼseₐ₁₂₁/₁₂ och två verb – sudėtas₁₃₅/₁₆, sudūti₂₁₄/₃₅ (om verbbildning med są- och su-, se 5.2.5). Två avledningar väcker tvivel. Surašas kan vara en ändelseavledning från det prefixavledda verbet surašyti (jfr aprašas från aprašyti), även om grammatikens stavning inte hindrar att surašas tolkas som sąrašas. Subalsę kan förstås endast som en avledning med są- – sąbalsę – eftersom det inte finns någon motsvarande verbform med prefixet su-. Alla dessa exempel tillåter ändå antagandet att nordpanevėžiškai kan ha sammanblandat prefixen på grund av sammanfallet i vokalismen hos prefixen są- och su-. 3.4. Substantiv – ändelseavledningar 3.4.1. Ändelsebildning benämns inte i DG, men Daukša måste ändå tala om ändelseavledningar i samband med att han förklarar Bildning av femininum från maskulinum (Apie tajsimų gimties moteriškos iš vyriškos₁₇₁/₂₈). Här ges två ordgrupper. Om den första gruppen sägs att feminina former bildas av maskulina substantiv som härletts från andra ordklasser genom att ändelsen -us byts ut mot -ė: undęₐneₐ (: undęₐnʼus), tiknėₐ (: tiknʼus), kitrėₐ (: kitrus)₁₇₂/₁₆. Detta är redan en presentation av ändelsebildning. Även om orden tiknius och kitrus också kan användas som adjektiv, får man lita på grammatikförfattarens uppgift att de är substantiv, eftersom det utan exempel knappast går att dra någon slutsats. Den andra gruppen beskrivs ännu kortare: ett feminint folkbetecknande substantiv bildas av maskulina folkbetecknande substantiv genom att ändelsen -as byts ut mot -ė: Lietuvʼnikeₐ (: Lietuvʼnikas), Rusėₐ (: Rusas), Lienkėₐ (: Lienkas), tʼcʼekėₐ (: tʼcʼekas), Latvēₐ (: Latvīs), Ingleₐ (: Inglis)₁₇₂/₁₈. Det är svårt att tänka sig att saken kunde ha uppfattats annorlunda i mitten av 1800-talet. Här byts ju faktiskt bara ändelsen ut. Än i dag är det oklart om detta utgör en tydlig ordbildningsopposition eller om det rör sig om likvärdiga former av typen substantiva mobilia, som inte är förbundna med varandra genom ordbildningsrelationer. I Judita Džežulskienės avhandling hävdas att dessa par bör betraktas som ”en separat ordbildningskategori för personer (djur), som omfattar beteckningar för dem som utför handlingar och för bärare av egenskaper” (Džežulskienė 2001: 5). Det går alltså knappast att tala om ordbildningsrelationer mellan parets medlemmar. Denna ordbildningsmodell verkar inte ha varit lika vanlig och utvecklad i dialekten som den är i dag. Den lämpade sig endast för personnamn. Efter att ha presenterat sju deklinationsparadigm för namn räknar författaren också upp fjorton grupper av ord som på ett eller annat sätt inte passar in i dessa paradigm: vissa saknar pluralis, andra singularis; vissa deklineras i singularis enligt ett paradigm och i pluralis enligt ett annat, och så vidare. Bland dessa oregelbundenheter finns namn på djur och fåglar som tillhör ett genus men kan beteckna både maskulina och feminina individer (t.ex. meška, kiškis). Författaren 84 | ANTANAS SMETONA föreslår inte att den aktuella ordbildningsmodellen utvidgas eller att några suffix används för att bilda former av båda könen (t.ex. meškinas, kiškė), utan använder hjälporden patinas och patytė och böjer inte ens substantiven efter dem: bajkštus kiškis patinas, bajkštus kiškis patytė; kėbli meška patinas, kėbli meška patytė; pilkas žvirblis patinas, pilkas žvirblis patytė; marga krėgždė patinas, marga krėgždė patytė169/16. 3.4.2. I avsnittet om substantivbildning ges dessutom exempel på bildning från interjektioner: aimana, ajman’a210/18. Lietuvių kalbos žodynas uppger att interjektionen ai-man har uppstått genom sammansmältning av ai och man (LKŽ, 38), och därför är det fullt möjligt att sådana ord i DG räknas som sammansättningar. aimana har dock tagits upp i avsnittet om suffixavledda substantiv, trots att ordet inte har något suffix. Substantiv av denna typ är i själva verket ändelseavledningar av verb, jfr rauda (: raudoti), malda (: maldauti) med flera. I avsnitten om verb- och adjektivbildning förekommer interjektionen aiman åter som ordbildningsbas (se 5.1.4) – aimanuoti och aimaningas. Ordbildningsseriens grundord är verkligen en interjektion, men först bildar vi ett verb av interjektionen och därefter alla andra möjliga avledningar av det, exempelvis bildas avledningar med suffixet -ingas från ett substantiv: aimaningas (: aimana). I grammatiken ges två varianter av substantivet aimana med stammarna ā och iā: aimana och aimania. Detta återspeglar sannolikt det faktiska språkbruket bland östlitauiska höglandsbor vid den tiden. 4. ADJEKTIVBILDNING I sin grammatik ägnade Daukša två avsnitt åt adjektivbildning, liksom åt substantivbildning: ett om suffixavledda adjektiv och ett om sammansatta adjektiv. Adjektiv med prefix behandlas i två avsnitt – om sammansatta adjektiv och om prepositioner. Framställningen av adjektivbildning skiljer sig inte från framställningen av vare sig verb- eller substantivbildning. 4.1. Adjektiv med suffix 4.1.1. Suffixavledning av adjektiv från andra ordklasser behandlas separat: Apie tajsimu pripultininku iš kitu dal’u kalbos210/19. Det sägs att adjektiv bildas av substantiv, adjektiv, pronomen, particip, verb, adverb, prepositioner och interjektioner, och exempel på denna avledning ges utan kommentarer. En del suffixavledda adjektiv nämns också i avsnittet om suffixavledning av substantiv (se 3.1.1) och utgör den fjärde typen av diminutiver. Detta är fullt begripligt, eftersom substantiv inte skiljs från adjektiv ens i förteckningen över ordklasser, utan båda benämns som namn – detta är en tradition från latinsk grammatik. 4.1.2. Liksom i avsnittet om substantivbildning inleds behandlingen av adjektivens suffixavledning med adjektiv som har diminutiva suffix: baltutis, baltutė, baltutelis, baltutelėa (: baltas, balta), nėdidutis, nėdidutėa, nėdidutelis, nėdidutelėa (: nėdidis, nėdidė), gražutis, gražutėa, gražutelis, gražutelėa (: gražus, graži)209/23. Denna avledningstyp presenteras mycket kortfattat och utan kommentarer. Det anges att adjektivändelserna -as, -is, -us, -a, -i, -ė209/22 ändras till suffixen -utis och -utelis (-utis, -utėa, -utelis, -utelėa209/22). Avledningarna är helt regelbundna och tydliga. Suffixet -utelė betraktas som ett självständigt suffix, inte som en kombination av två suffix. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 85 4.1.3. Därefter anges de ordklasser som adjektiv bildas av. Av substantiv: iš brol’o – broliškas, brolinis; av adjektiv: iš balto – balsganas, balsvas ir visi susmulkinti – baltutis, baltutėlis210/20; av pronomen: iš manies, tavies, savies, musu, jusu eina: maniškas, taviškas, saviškas, musiškas, jusiškas210/21; av particip: iš pirkto – pirktinis, rašito – rašitinis16; av verb: iš duoti – davingas, davus, dūšlingas, dūšlus, dūsningas, dūs(n)us210/25,26; av adverb: iš toli – totus, tol’imas; iš unks(t)i – unks(t)us, unks(t)ivas; iš dabar – dabarikšt’čas, dabarikštis210/28; av prepositioner: iš prieš – priešingas; iš lig – ligus210/30; av interjektioner: iš ajman – ajmaningas, ajmanus210/31. Av exemplen kan man också bilda sig en uppfattning om författarens teoretiska tankegångar. Avledningar som presenteras utan meningar eller ordkombinationer gör det förstås inte möjligt att uppfatta deras betydelse exakt. Adjektivbildning från substantiv, adjektiv och pronomen väcker inga tvivel eller problem. Exemplen på avledning från adjektiv delas upp i två grupper: vanliga avledningar (balsganas, balsvas) och diminutiver (baltutis, baltutėlis). Daukša betraktar avledningarna maniškas, taviškas, saviškas, broliškas med flera som adjektiv. Detta är helt regelbundet, eftersom endast adjektiv har suffixet -iškas (jfr žemiškas, žmogiškas, pieniškas med flera). Mycket likartade avledningar maniškis, taviškis, saviškis med flera betraktas i grammatiken som substantiv (se 3.1.10). Även om avledningar med suffixet -iškis faktiskt också skulle kunna vara adjektiv (jfr vilniškis laikraštis), används maniškis, taviškis oftast substantiviskt, eller har till och med redan substantiverats. Olämpliga exempel har valts för adjektivbildning från interjektioner – det är uppenbart att aimanus och aimaningas är autentiska medlemmar i samma avledningsfamilj som interjektionen aiman, men de bildas inte direkt av interjektionen utan är sekundära avledningar från motsvarande substantiv – se 3.4.2 och 5.1.4. 4.1.4. Daukša har beskrivit adjektivbildning från particip – suffixavledningarna pirktinis, rašytinis. Lietuvių kalbos gramatikoje (Ulvdas, red., 1965: 571) framförs antagandet att sådana avledningar kan kopplas till infinitiven och att suffixet -tinis kan urskiljas. Här framträder ändå Daukšas skarpsinne: han kunde urskilja både en relativ adjektivbetydelse och en passiv participbetydelse i avledningen. Än i dag finns det författare som anser att pirktinis, austinis, dirbtinis och liknande adjektiv bildas från motsvarande passiva preteritumparticip (pirtkas, austas, dirbtas) med suffixet -inis (Paulauskienė 1994: 183). Grammatikens författare hade också skrivit in paret rastas – rastinis här, men av okänd anledning strök han det. 4.1.5. Avledningsfamiljen från duoti är ganska komplicerad. I allmänhet är adjektivbildning från verb vanlig, men exemplen i avledningsfamiljen presenteras som likvärdiga, utan hänsyn till avledningarnas hierarki: davingas, davus, dūslingas, dūslus, dūsningas, dūsnus (: dūti)210/26. Här kan det bara finnas två avledningar från duoti: dūsnus och dūslus. Endast davus kan bildas av preteritum particip – och dessutom är det en ändelseavledning, inte en suffixavledning. I denna avledningsfamilj fastställs inte verbets grundformer, trots att Daukša annars väl skiljer mellan avledning från olika grundformer av verbet – se 2.7. Avledningar med suffixet -ingas bildas från motsvarande adjektiv. Betydelsen hos vissa avledningar är mycket oklar, så det finns till och med anledning att tvivla på att de verkligen förekommer. Davus, dūsnus och dūslus är synonymer (LKŽ₁₁ 343). Det råder inga tvivel om synonymiteten mellan dūsnus och dūslus, suffixvarianterna eller betydelserna, eftersom ordboken pa- 16 Här är följande struket: iš rasto – rastinis. 86 | ANTANAS SMETONA Tillräckligt många exempel anförs (LKŽII 614). Men vid sidan av davus finns inget exempel, endast källor anges – Jurgis Šlapelis och Ambraziejus Kašarauskas. Ett faktum får oss emellertid att betvivla dessa källors tillförlitlighet: båda hade DG och ordboken i sin ägo och hämtade exempel därifrån (se Būga 1923: 344–345; Balčikonis 1955); det rör sig alltså inte om två olika källor, utan man stöder sig i grunden på en enda obekräftad källa, som kan innehålla även orealistiska former. Av samma skäl uppstår också tvivel om substantivet kadžia, kadė ’tid, timme’ (se 3.1.12). En annan ganska komplicerad fråga gäller stavningen av rotvokalen (diftongen?): dūti, dūšlingas, dūslus, dūšningas, dūs-nus. Detta polyfonetiska tecken skulle kunna uppfattas på rentav tre olika sätt. För det första kan det röra sig om ett polyfonetiskt tecken, vilket skulle innebära att grammatikans författare hörde olika ljud i olika dialekter, till exempel: duoti, duti, dūti (jfr Zinkevičius 1966: 84–88); detta stöds också av grammatikans påstående: höglandslitauerna uttalar på vissa håll den intakta diftongen, medan låglandslitauerna uttalar endast den första vokalen eller kastar om de båda ljudens ordning och uttalar ou (ov) i stället för uo114/35. För övrigt ser vi att Daukša förklarar växlingen av diftongen uo som en skillnad mellan höglands- och låglandslitauiska, men diftongen monoftongeras också i de östra höglandsdialekterna. För det andra kan det handla om morfologisk snarare än polyfonetisk stavning: grammatikans författare hörde inga uttalsvarianter, utan skrev enligt grundordet; det föreskrivs att man ska skriva avti, gavti, mavti, eftersom ave, gavo, move116/37. För det tredje hörde författaren låglandslitauerna diftongisera den långa rotvokalen i orden dosnus, doslus, dosningas, doslingas och skrev därför det polyfonetiska tecknet ū, men detta är minst sannolikt, eftersom författaren inte säger något om diftongisering när han diskuterar uttalet av vokalen o. 4.1.6. Adjektivbildning från adverb: tolus, tol’imas (: toli), ūnkstus, ūnkstivas (: ūnksti), dabarikšt’as, dabarikštis (: dabar)210/28. Adjektivbildning från adverb illustreras åter med adverben toli, anksti. Detta behandlas utförligare i 3.1.11 och 6.2. Om man inte diskuterar bildningsriktningen toli – tolus och anksti – ankstus är allt här begripligt. De suffixavledda formerna tolimas och ankstyvas bildas naturligtvis inte från adverb utan från motsvarande adjektiv. Det råder inget tvivel om att avledningarna dabarykščias och dabarykštis bildas från adverbet. Exempel på avledningar med olika nom. sg.-ändelser, som används omväxlande, anförs. Det verkar som om avledningen med substantivändelse användes oftare av östliga höglandslitauer, eftersom den anges först. 4.1.7. Adjektivbildning från prepositioner: priešingas (: prieš), ligus (: lig)210/30. Liksom från konjunktioner (se 3.1.12) kan man inte bilda ett nomen från prepositioner. Prepositioner har ingen rot till vilken avledningsformanter kan fogas. Sådana exempel på avledning är alltså felaktiga. Priešingas skulle kunna bildas från adverbet priešais (även adjektivet priešus har förekommit) eller substantivet priešas, liksom många avledningar med suffixet -ingas (Ambrazas, red., 1997: 198), medan lygus i allmänhet bör betraktas som ett simplexord. Modellen för adjektivbildning från prepositioner saknar således exempel och bör betraktas som ett misstag av grammatikans författare. 4.2. Sammansatta adjektiv 4.2.1. Avsnittet om sammansatta adjektiv är avsevärt kortare än avsnittet om sammansatta substantiv. Tillsammans med avsnittet om sammansatta verb ryms det på en sida och ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE 87 kallas Om sammansatta adjektiv (Apie pripultinikus sudėtin’ūs214/1). Sammansatta adjektiv klassificeras efter sitt bildningsunderlag; för några av dem ges korta förklaringar: adjektiv bildade av två substantiv – linaziedis, šunžardis214/2; av ett adjektiv och ett substantiv – žmogus baltaplaukis arba baltaplaukis214/6; av ett pronomen och ett substantiv – kasdienis, kasdieninis, kasmetinis214/9; av ett substantiv och ett verb – šalnakunis214/11; av två adjektiv – judmargis, judberis, žal’margis214/18; av ett adjektiv och ett particip – Visogalis214/21; av ett adverb och ett particip – davgalis214/22. Som en separat sammansättningskomponent nämns substantivet pusė, med vilket substantiv och adjektiv kan förenas, till exempel: pus’ūnžis, pus’bal̃tis214/15, 214/16. 4.2.2. Många avledningarna väcker inga tvivel eller frågor. Man försöker förklara den morfologiska betydelsen hos vissa avledningar, liksom hos sammansatta substantiv: judmargis, judberis, žal’margis betecknar två pripulti som blandats på ett ställe, liksom dessa i uttrycken – två mostis214/18; baltaplaukis eller baltaplaukis betecknar detta: en människa som har vitt hår eller en människa med vitt hår eller en människa med vitt hår214/6. Här förklaras dock inte den morfologiska betydelsen utan den individuella lexikala betydelsen; dessutom ges syntaktiska synonymer – kasus, prepositionsfras och en grupp med ett särskilt participialt attribut; linaziedis, šunžardis betecknar adjektiv av typen pripultinikų [adjektiv] som har egenskaperna hos detta substantiv214/2. Betydelsen hos de övriga grupperna av sammansatta adjektiv förklaras inte; man anger endast vilka ordklasser de har bildats av. I grammatiken hävdas att avledningarna judmargis, judberis, žal’margis har bildats av två adjektiv. I själva verket är båda rötterna adjektiviska. Om Daukša hade försökt hitta en syntaktisk motsvarighet (som i fråga om sammansatta substantiv), kunde det kanske ha framgått att detta är en avledning av ett adjektiviskt adverb och ett adjektiv – juodai margas, juodai bėras, žalial! margas (inte žalai – detta framgår av mjukhetstecknet vid l). Akademisk grammatik över det litauiska språket uppfattar inte det första ledet som ett adverb utan menar att det rör sig om två adjektivstammar (Ulvy das, red., 1965: 600). Vissa andra källor (Paulauskienė 1994: 197; Ambrazas, red., 1997: 234) intar samma ståndpunkt som Daukša, även om det i själva verket kan förhålla sig på olika sätt: juodmargis, juodberis, žal’margis består otvivelaktigt av ett adverb och ett adjektiv, men tamsžalis kan också vara bildat av tamsus žalias, eftersom en sådan kombination är fullt möjlig i språket: Nusipirkau tamsų žalią kostiumą. 4.2.3. En annan typ av sammansatta adjektiv bildas med en komponent av substantiviskt ursprung, pus-. Med detta prefixoid bildas även sammansatta substantiv (se 3.2.4.). I grammatiken skiljs tydligt mellan två bildningstyper utifrån det andra basledet (adjektiv eller substantiv). Den första gruppen av avledningar påminner mycket om sammansatta substantiv: pus’ūnžis, pus’gal’vis, pus’bernis, pus’kvortis214/15. Särskilt pusbernis och puskvortis. Pusbernis hamnade till och med i avsnittet om sammansatta substantiv. Daukša förklarar betydelsen hos dessa avledningar och visar övertygande att de kan uppfattas som adjektiv: som har hälften av allt: ålder, huvud och egenskaper hos en pojke214/15, det vill säga som har hälften av en livstid, ett huvud och en pojkes egenskaper. Under vissa omständigheter kan alla dessa avledningar användas både substantiviskt och till och med helt substantiveras. Tyvärr finns det i äldre grammatiker mycket få exempel, särskilt meningar eller ordkombinationer. Och det är just i ett tydligt sammanhang av ordkombinationer som man kan tala om klasserna av dessa avledningar (t.ex.: den gångna halvåldern var lugn – substantiv; en medelålders man var lugn – adjektiv; endast en medelålders kan förstå och göra detta – adjektiv använt substantiviskt; eller ett exempel med ordet, 88 ANTANAS SMETONA hämtat från DG – halvhuvud på ett kålhuvud; en halvhuvad människa; vad vill den där halvhuvade). Teoretiskt sett är det alltså fullt möjligt att de sammansättningar som nämns här kan vara både substantiv och adjektiv samt adjektiv använda substantiviskt, men läsaren kan bara lita på grammatikens författare och tro att de adjektiv som nämns här är kända för honom – grammatikens material gör det inte möjligt att kontrollera detta. För övrigt visar pušžmogis och pusponis, som togs upp i denna grupp men senare ströks, att grammatikförfattaren också var tveksam och hade svårt att fastställa ordklassen, eftersom många adjektiv av denna typ i själva verket oftare används som substantiv än som adjektiv. Alla påståenden i detta stycke gäller också en annan, mycket likartad ordgrupp: de prefixbildade adjektiv som i grammatiken kallas sammansättningar, bildade av det grammatiska ordet be och ett substantiv: bęprotis, bęgalvis, bępirštis214/12 (de behandlas i avsnittet om prefixbildade adjektiv). En annan grupp sammansättningar med pus- är sammansättningar med ett adjektiv som andra basled: pus’bal­tis, pus’judis, pus’grąžtis, pus’girtis, pus’žabalis, pus’kurtis – som har hälften av egenskaperna: vithet, rörlighet, återvändhet214/16. Grammatikförfattaren beskriver betydelsen kortfattat och träffande: att ha hälften av den egenskap som uttrycks av det andra basordet. Här kan man endast uppmärksamma att mjukheten hos den sista rotkonsonanten i det första ledet markeras mycket systematiskt – oberoende av kvaliteten på den efterföljande vokalen: pus’greitis, pus’girtis – i själva verket kan s vara mjukt17, men i pus’baltis, pus’žabalis, pus’kurtis borde s inte vara mjukt framför bakre vokaler. Med tanke på Daukšas tendens till morfologisk snarare än fonetisk stavning är det fullt möjligt att han här helt enkelt skriver ut mjukhetstecknet efter basordets mjukhet: pusė, pus’av (eller kanske kommer mjukheten här faktiskt från basordet). Det kan också vara så att apostrofen markerar att de sammansatta leden inte helt har smält samman. I detta avsnitt nämns inte det adverbiella basordet pusiau, trots att sammansättning av detta adverb med ett annat ord mycket väl kan ge ett adjektiviskt sammansättningsord. 4.3. Adjektiv med prefix 4.3.1. I DG presenteras adjektiv med prefix i avsnittet om sammansatta adjektiv, eftersom man utgår från (som nämndes i 2.3) den teoretiska ståndpunkten att olika ordklasser kan sammansättas med ett funktionsord och bilda en sammansättning. Man försöker beskriva den derivationella betydelsen: bęprotis, bęgalvis, bępirštis, dvs. en som saknar förstånd, huvud, finger, eller ’som saknar det föremål som anges av basordet’ (se även 5.2.10); apigrąžtis, pagrąžtis, apidis, apisal’dis, padidis, pasal’dis osv. anger en liten grad av egenskapen214/23 – dvs. de anger en del av, en liten grad av, den egenskap som uttrycks av basordet; pailgas, pergaras214/26 och nūsavis214/28 – betydelsen förklaras inte. I själva verket kan adjektiven beprotis, begalvis betraktas som sammansatta ord, eftersom de har en tydlig derivationsbas, en prepositionsfras – utan förstånd, utan huvud. Men apygeris väcker fortfarande tvivel: ändelsen har förändrats, ett prefix finns, men derivationsbasen är svår att fastställa. Kanske är den bara underförstådd och inte uttryckt (apygeris – ungefär god, omkring god), men grammatiken håller konsekvent fast vid ståndpunkten att adjektiv av denna typ regelbundet bildas av alla kvalitativa adjektiv: apygeris (: god). 17 För övrigt märks här att språkets fonetiska regelbundenheter åsidosätts: konsonanterna k, g i en konsonantgrupp som palataliseras av en främre vokal blockerar palataliseringen av s. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE 89 Daukša slår dock inte samman alla dessa på ett och samma ställe. Även om avsnittet har rubriken Om sammansatta adjektiv (Apie pripultinikus sudėtin’us214/1), grupperas exemplen däri efter olika derivationsbaser: adjektiv + adjektiv (žalmarģis), substantiv + substantiv (linažiedis), preposition + substantiv (begalvis), preposition + adjektiv (apygeris) osv. Några adjektiv med prefix bör nämnas särskilt. För det första pagrájtis, padidis och pasal’dis – med prefixet pa-. Adjektivet pailgas presenteras separat, eftersom en något annorlunda bildning och betydelse tydligt urskiljs. Dabartinės lietuvių kalbos gramatika betraktar över huvud taget inte adjektivet pailgas som en avledning ur nutida språks perspektiv (Ambrazas, red., 1997: 226), men jämfört med padidis skulle det också kunna vara en prefixavledning – åtminstone kan Daukša ha tänkt så. PREFIXEN PA- OCH PO- nämns också i avsnittet om prepositioner. Där förklaras att de oftast läggs till verb och betydligt mer sällan till substantiv och adjektiv. I detta avsnitt ges inga exempel på verb, och endast ett adjektiv anges: pabalítis132/15. Prefixens användning och inbördes relationer behandlas mer ingående i 5.2.3. Vid första anblicken har pergeras utan grund klassificerats som en avledning. I dag betraktas per geras som två ord. Men man kan också förstå Daukšas argument för att behandla det som ett ord. Om vi har geras, gerutis, apygeris (olika grader av godhet), så kan även ett överskott av godhet markeras med ett prefix, särskilt som prefixet i DG betraktas som samma språkliga element, som i vissa fall skrivs isär och i andra ihop. I detta fall uppfattas pergeras på samma sätt som pogeris, dvs. som ett element i samma derivationella och semantiska klass. Det finns fler sådana exempel: potrętʿcʿaj133/21 – po trętʿcʿaj134/8. I avsnittet om prepositioner medger författaren att element i samma klass dels är egentliga prepositioner, dels prilipėliai. Ur den moderna lingvistikens perspektiv ligger detta inte särskilt långt från sanningen – man bör komma ihåg att även ändelserna hos postpositionella lokativformer -p, -pi har lagts till denna grupp, så allt detta kan omfattas av begreppet klitika. Man kan inte heller utesluta antagandet att detta skrivsätt inte handlar om att prefix och prepositioner inte hålls isär, utan helt enkelt om att sär- och sammanskrivningen ännu inte hade stabiliserats. 4.3.2. Ytterligare om adjektiv med prefix tas upp i den handskrivna grammatikens avsnitt om prepositioner (det behandlades i 2.4). Betydelserna hos ord med prefixet be- förklaras på nytt. Den första betydelsen har tydligt samband med verb med prefix (besidžiaugiantis), medan den andra återigen tar upp och beskriver adjektiv eller substantiv av typen bekojis132/21. Allt detta kopplas dessutom till prefixen nebe- och tebe-. Daukša delar inte upp problematiken kring ord med prefixet be- efter ordklass, utan har knutit samman olika derivationsfall på ett sådant sätt att det nu är olämpligt och knappast möjligt att dela upp dem i olika ordklasser och behandla dem i olika avsnitt. Därför ges en mer ingående analys av ord med prefixet be- i 5.2.10. Av samma skäl behandlas varianterna av PREFIXEN AP- OCH API- (APY-) i 5.2.6. Daukša använde varken långt y, och skilde inte heller i stort sett mellan längd med hjälp av skrifttecken. Därför behandlas endast två varianter: ap- och api-. Grammatikförfattarens påstående att endast api- används med adjektiv avser sannolikt prefixet apy-: apibaltis, apibaltė, apididis, apididė, apig’aris, apig’area, apijūdis, apijūdė133/12. Daukša hävdar att verb oftast bildas med PREFIXET AT-, men att även substantiv och adjektiv kan bildas så (se 5.2.7). Exempel på adjektiv 90 | ANTANAS SMETONA … ord anger han inte, även om han själv en gång använder adverbet atžagar’ą114/37 av regelbunden adjektivisk avledning (: atžagarus). 5. VERBAVLEDNING Avsnitten om verbavledning är inte lika tydliga som de om substantiv- och adjektivavledning, och dessutom är de mycket kortare. Nutida grammatikor fastställer två sätt att bilda verb – med prefix och med suffix. Prefixavledning är betydligt friare än suffixavledning. Varje verb har många betydelser, och prefix fogas till verbet i var och en av dess betydelser (och inte bara ett i taget, utan flera; ofta kan alla prefix fogas till samma stam). Daukša betraktade överallt prefixet som en preposition och dess tillägg som sammansättning, vilket gjorde att sammansatta verb förekommer i hans grammatik. Suffixavledningen av verb är något tydligare. Bildning av verbformer och bildning av nya ord blandas ofta ihop. Sammantaget är därför redogörelsen för verbavledning ganska osammanhängande och motsägelsefull. Men om man bortser från förväxlingen av termer och avledningsfenomen samt den särpräglade tolkningen av sammansättning och prefixavledning, och skiljer ut de egentliga ordbildningsfrågorna, kan man få en ganska klar bild av verbavledningen. 5.1. Suffixavledda verb 5.1.1. Suffixavledningen av verb beskrivs med samma metod som nominalavledningen, det vill säga man uppmärksammar suffixets kategoriska betydelse och undersöker ur vilka ordklasser verbet bildas, även om suffixavledning av verb också kan beskrivas utifrån suffixen, eftersom samma suffix, till exempel -auti, används för att bilda verb både av adjektiv – gudrauti (: gudrus) – och av verb – šūkauti (: šaukti). Daukša kan dock förstås som en grammatikförfattare som strävar efter konsekvens: 1) suffixet visar vilken ordklass ordet tillhör; 2) suffixet är det främsta sättet att bilda ord i en ordklass från ord i andra ordklasser. Därför sägs det i grammatiken att verb bildas från olika ordklasser: substantiv, adjektiv, pronomen, verb, adverb, prepositioner och interjektioner. 5.1.2. I avsnittet om suffixavledningar ger DG betydligt fler exempel på AVLEDNING FRÅN SUBSTANTIV än från andra ordklasser, och störst uppmärksamhet ägnas suffixet -auti. Exemplen i grammatiken illustrerar tre avledningsmodeller (författaren klassificerar dem inte själv): 1) ”samla sådant som betecknas av grundordet”: gribavti (: gribę, gribę̇s), ūgauti (: ūga -os), kupolavti (: kupolai)₂₁₁/₂; 2) ”utföra en handling som motsvarar det tillstånd som grundordet betecknar”: keḷ’avti (: keḷ’as)₂₁₁/₄; 3) ”skaffa sig det som grundordet betecknar, bereda det som grundordet betecknar”: šienavti (: šienas -no)₂₁₁/₃ – det senare kan betraktas som en variant av typen grybauti. Det finns betydligt färre exempel på andra suffix som används för att bilda verb från substantiv. Med suffixet -oti finns bara ett exempel: med’c’oti (: med’c’as)₂₁₁/₄ ”göra något på den plats som grundordet betecknar”. Ett par exempel med suffixet -inti: sidabrinti (: sidabras)₂₁₁/₄ ”täcka något med det föremål som grundordet betecknar”; garbinti (: garbę, garba)₂₁₁/₅ ”utföra handlingar för att framkalla det tillstånd som grundordet betecknar”. Vissa grundformer för suffixavledda verb anges på ett något annorlunda sätt ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE 91 – inte bara i nominativ utan även i genitiv. Att pluralnominativformen kūpoliai förekommer tillsammans med sådana former gör det möjligt att anta att pluralformen var vanligare bland östaukštaiter, eller att även själva substantivet tidigare var pluralt (LKŽ anger inte någon pluralform). Även för substantivet garbė anges två varianter: garbė och garba. Detta kan uttrycka en sammanblandning av olika stammar. Av Daukšas exempel kan man dra slutsatsen att nordpanevėžiškiai i mitten av 1800-talet använde båda formerna parallellt. I avsnittet om avledning av sammansatta verb ges ett par exempel med det tämligen produktiva suffixet -(i)uoti. Verb bildas naturligtvis inte genom sammansättning. Båda de avledningar med suffixet -iuoti som Daukša ger är bildade från sammansatta respektive prefixavledda substantiv: piktažodc'uoti214/30 och pravardc'uoti214/31. När grammatikförfattaren förde dem till gruppen sammansatta verb klassificerade han dem alltså inte efter avledningssätt utan efter avledningarnas morfologiska struktur. 5.1.3. I avsnittet om suffixavledda verb finns endast en avledningsfamilj med AVLEDNING FRÅN VERB: rekavti, rekdti, rekdinti, rekinti, rektereti (: rekti)211/9. Några kommentarer ges inte, men exemplen visar att här finns hela tre betydelser: iterativ (rėkauti), kausativ (rėkdyti, rėkdinti, rėkinti) och momentan (rėkterėti). Exemplen visar dessutom att -yti, -dyti, -inti har samma betydelse och kan betraktas som varianter av ett och samma suffix. När man talar om betydelsen hos ord som anges utan kontext kan man naturligtvis också missta sig. Här bedöms de dock vara varianter av samma suffix utifrån deras nuvarande betydelse och ordboksmaterialet. En annan grupp suffixavledda verb behandlas i inledningen till avsnittet om verbböjning, där hela verbsystemet förklaras, men där förekommer också några suffixavledda substantiv (om dessa, se 3.1.7 och 3.1.8) samt verb med verbstam. Exempel på suffixavledning av verb ges i avsnitten om infinitivstammar och preteritumstammar. Avledningar med suffixet -terėti: šavkterėti ir šukterėti (: šavkti), skustėrėti (: skusti), begterėti (: begti), lavkterėti ir luktėrėti (: lavkti), travkterėti ir truktėrėti (: travktie), spavstėrėti ir spustėrėti (: spavsti), stavgtėrėti ir stugtėrėti (: stavgti)181/11. Grammatikförfattaren uppmärksammar två grupper av verb: verb med diftongen au i roten (šaukti, laukti) och övriga (skusti, bėgti). I enlighet med detta skiljer man också mellan två avledningsmodeller. För skusti och bėgti ges endast ett exempel vardera, medan det för verb med au i roten ges två vardera (med och utan vokalväxling i roten): šaukt erėti ir šukt erėti. I själva texten används endast -terėti av de nio varianterna av detta suffix. Benefaktiva och kausativa verb med suffixet -dinti (en variant av suffixet -inti): dirbdinti ir dirbditi (: dirbti), s’u dinti ir s’u diti (: s’uti), valgidinti ir valgiditi (: valgyti), migdinti ir migditi (: migti), rikdinti ir rikditi (: rikti)181/23. Exemplen visar att båda suffixformerna används systematiskt: -dinti och -dyti. I denna grupp upprepas också formerna av verbet rikdyti från avsnittet om suffixavledning av verb. Nödvändighetsparticip: vardžodc'aj jiemingi n’apžinklint o lajko, pridedunt -nas, -na k.š.: dirbtinas, dirbtina181/3. Generellt diskuteras fortfarande om nödvändighetsparticipet tillhör verbens eller adjektivens grammatiska kategori (Paulauskienė 1994: 184), och därför bör även Daukšas ståndpunkt i frågan vara betydelsefull. Som framgår av den just citerade meningen räknas nödvändighetsparticipet till klassen passiva particip som en omarkerad medlem med avseende på tempuskategorin. En sådan teoretisk utgångspunkt 92 | ANTANAS SMETONA gör det också möjligt att hänföra gerundiet till de aktiva participen, likaså som en medlem utan tidskategori. Författaren till grammatiken uppfattar suffixet -nas, -na, trots att det i själva verket är suffixet -tinas, -tina. Han tyckte att -nas fogades direkt till infinitiven (utan att -ti utelämnades). Författaren likställer infinitivformativet med suffixets första stavelse. Därav kan man dra slutsatsen att man teoretiskt ännu inte hade kommit fram till att avledningar från infinitiv först förlorar infinitivformativet och att suffix och ändelser läggs till först därefter. Å andra sidan kan författarens synsätt också motiveras: infinitivformativet är ju ingen ändelse, utan ligger i funktion och form närmare ett suffix, och hopfogning av två eller rentav tre suffix är ett vanligt fenomen. Ett sådant formellt synsätt tillämpas ganska systematiskt. Här är avledningar med suffixet -inėti: först visas att preteritumsändelsen med stamfinalen (-au) byts ut mot suffixet -inėti – arinėjau (: ariau)18. När -in- förekommer före stamfinalen korrigeras regeln omedelbart: -au byts inte ut mot -inėti, utan mot -ėti: hos verb med slutet -inav ändras -av till -ėjav osv. Vadinav – vadinėja v179/11. Andra exempel på avledningar med detta suffix (utan några suffixvarianter): dirbinėjav (: dirbav), davinėjav (: dav’av), arinėja v (: ar’av), valginejav (: valg’av), kalbinejav (: kalbėjav), vaikštinejav (: vaikšt’ojav), ieškinėjav (: ieškojav)179/8. Inga kommentarer ges, så det enda som väcker tvivel är valet av avledningsbas: det är ju tydligt att kalb-inėjau (: kalb-a, kalbėj-o), vaikšt-inėjau (: vaikšt-o, vaikščio-j-o), iešk-inėjau (: iešk-o, ieškoj-o) inte har bildats av preteritumsformen. Å andra sidan går det att förstå kalbinėti ’prata’ som bildat av preteritum, eftersom grammatiken har infinitiven kalbti141/28. 5.1.4. I avsnittet om verb som bildats med suffix behandlas även AVLEDNINGAR FRÅN ADJEKTIV, PRONOMEN, ADVERB, PREPOSITIONER OCH INTERJEKTIONER: bal’ti, bal’kti, bal’diti, baltinti, balti-ti (: iš balto)211/6; savinti, prisavinti (: iš savies)211/8; davginti (: davg), tolinti (: toli)211/10; priešintiės‘ (: prieš), ligi, liginti, ligintis‘ (: lig)211/11; ajmanuti, ajman’oti (: ajman’)211/12. Av exemplen kan man endast dra slutsatser om de avledningsmodeller som föreslås. Samma grundord används som exempel för alla slags avledning, trots att detta ofta är felaktigt, till exempel när ett substantiv bildas av en interjektion – aimana (i själva verket från verbet ajmanuoti), ett adjektiv från en interjektion – ajmanus (i själva verket från substantivet aimana, se även 3.4.2), och ett verb från en interjektion – ajmanuoti (detta är korrekt). Avledning från adverb förklaras på precis samma sätt (verb – dauginti, tolinti; adjektiv – tolus; substantiv – tolumas, daugumas, daugybė), liksom avledning från prepositioner (priešingas, priešintis), även när detta inte alltid är korrekt ur avledningssynpunkt. En sådan presentation av avledningar från olika ordklasser är troligen mer praktisk och tydlig ur ett undervisningsmetodiskt perspektiv – man bör inte glömma att Daukša var lärare vid en församlingsskola. Den återspeglar dock inte de faktiska hierarkiska avledningsrelationerna. I avsnitten om adjektiv- och verbbildning nämns inte längre avledning från konjunktioner (den nämndes endast i avsnittet om substantivbildning, se 3.1.12). Många suffixavledningar från adjektiv är vanliga: bal’ti, bal’kti, bal’diti, baltinti, baltiti211/6; savinti211/8. Daukša härleder det tvåstaviga verbet balti från adjektivet baltas. Båda orden har enkel struktur. Därför bör grammatikförfattarens uppfattning om ett avledningssamband mellan dessa ord värderas högt ur teoretisk synvinkel. Vid jämförelse av baltas 18 Första person tas som grundform efter mönster av latinska grammatikor. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 93 och balti syns inget suffix: båda orden har samma struktur. Men Daukša urskilde ett inre avledningssamband – motivation: balti ’bli vit’. Än i dag är sambanden mellan sådana ord inte helt klarlagda (Paulauskienė 1994: 190), eftersom motivationen här kan gå åt båda hållen: baltas ’vitnad’ och balti ’bli vit’. baltas kan alltså uppfattas som resultatet av att bli vit. Det är mycket viktigt att detta samband mellan ord med enkel struktur uppmärksammades redan i en grammatik från mitten av 1800-talet, trots att det ännu inte är helt utrett. Annorlunda är det med baltinti, baldinti, savinti. Här är suffixet -inti tydligt. Det finns skäl att ifrågasätta att verbet prisavinti har placerats i denna grupp, eftersom det sista avledningssteget är tillägg av ett prefix – man kan ju inte först lägga ett prefix till pronomenet savęs, eftersom pronomenets kategoriska betydelse inte tillåter det. Tydligen var prisavinti tydligare och vanligare för Daukša än savinti. Även i dag används den reflexiva formen savintis oftare. 5.2. Verb med prefix 5.2.1. Precis som avsnittet om sammansatta substantiv och adjektiv handlar även avsnittet om sammansatta verb om verb med prefix. Det innehåller dock inte ett enda exempel på hur sammansatta verb bildas – hela underavsnittet består i själva verket av verb med prefix. Här ges följande exempel: 1) reflexiva verb med prefix (med Daukšas ord, bildade av ett prefix, reflexivmarkören och ett verb) apsėjti, apsiz’ureti, pasikalbeti214/32; 2) verb med prefix apidūti, apdūti, atadūti, ažūdūti, aždūti, idūti, išdūti, nudūti, padūti, pardūti, perdūti, pradūti, pridūti, sudūti, užūdūti, uždūti214/33. Ett och samma verb duoti ges med nästan alla prefix (api-, ap-, ata-, ažu-, až-, į-, iš-, nu-, pa-, par-, per-, pra-, pri-, su-, užu-, už-). I dagens språk finns det tolv verbprefix, medan DG har sexton, eftersom även varianter av samma prefix anges som separata prefix. Prefixen api- och ap- är normala varianter som uppkommit av fonetiska skäl. Prefixet at- borde också finnas med, men det anges sannolikt inte här eftersom det valda exemplet börjar med konsonanten d. I allmänhet används båda varianterna på andra ställen i grammatiken: at- och ata-; inget exempel med ati- har påträffats. Exemplen visar att Daukša endast uppmärksammar ordens uppbyggnad. Ett synligt prefix och en nominal- eller verbrot leder till slutsatsen att det rör sig om sammansättning. Reflexiva verb nämns separat. Många exempel följer annars helt regelbundna bildningsmönster och kräver inga kommentarer. Formen pradūti är knappast belagd i verkligt språkbruk. Former med prefixen až- och už- skiljer sig semantiskt (aždengti – pol. zakryć, uždengti – pol. nakryć) och behandlas av grammatikförfattaren i avsnittet om prepositioner (se 6.1). 5.2.2. Vid behandlingen av verbbildning med prefix förtjänar grammatikens avsnitt om prepositioner särskild uppmärksamhet (se 2.4). Grammatikförfattaren likställer systematiskt denna ordklass med prefix, och därför ägnas större delen av avsnittet åt ordbildning. Som redan nämnts försöker avsnittet behandla alla ordklasser som kan ha prefix; därför flyttas frågor om bildning av substantiv och adjektiv med prefix till respektive underavsnitt (substantiv – 3.3.2, adjektiv – 4.3.2). I den handskrivna grammatikens avsnitt om prepositioner behandlas prefixen i slumpmässig ordning. Även om avsnittet samlar alla ordklasser som kan ha prefix, gra- 94 | ANTANAS SMETONA Grammatikans författare uppfattar skillnaderna mellan substantivisk och verbal prefixbildning. Så här beskrivs bildningen med vissa prefix: prepositionerna ato, nuo, po, prie, pro, san skrivs oftast tillsammans med substantiv bildade av verb och med sammansatta substantiv, men ibland också med adjektiv, t.ex.: atož’ura, atovanas, poilsis, priešpauda <...> posunis, povaikis, podukra, priekletis, priešienis, produris, prokritis133/1. Detta påstående visar att verbala prefixavledda substantiv, såsom priespauda (: prispausti), tydligt skiljs från vad grammatikans författare kallar sammansatta substantiv, såsom priekletis (: prie klėties). På ett annat ställe förklaras till och med vilka syntaktiska motsvarigheter sådana egentliga prefixbildade (sammansatta) substantiv har: bebarzdžis – betyder samma sak som neturintis barzdos eller be barzdos132/22. Grammatikans författare kunde ännu inte vara helt konsekvent. I avsnittet om sammansatta ords bildning kallar han ändå prefixförsedda verb för sammansatta ord, även om detta inte förtar det faktum att han skiljde mellan substantivbildning från prefixförsedda verb och prefixbildning av substantiv inom substantivklassen. Synen på prefixförsedda ord som sammansättningar i grammatikans senare avsnitt (särskilt de som handlar om sammansatta ord) hjälper till att undvika ett teoretiskt misstag som fortfarande ofta görs i dag: det hävdas ingenstans att ett avledningsord kan bildas från en annan ordklass med ett prefix – prefixet förändrar ju inte ordets kategoriska betydelse. I avsnittet om sammansatta adjektiv hävdas till exempel att ett adjektiv kan bildas genom att ett substantiv och en preposition fogas samman be, vilket inte alls är detsamma som att hävda att ett adjektiv bildas av ett substantiv med ett prefix. Paulauskienė (1994: 192–193) förklarar detta fenomen närmare. Det nämns flera gånger att i reflexiva prefixavledningar hamnar den reflexiva partikeln mellan prefixet och roten. Den handskrivna grammatikans författare inser att olika ordklasser har sina egna prefix och att prefixbildning inte förändrar ordets kategoriska betydelse. Han räknar upp de prefix med vilka endast verb bildas: ap, at, ata, až, da, in, iš, nu, par, per, pro, pri, su, už, užu – dedasi su žod’c’ajs yr visajs išreikš’c’ajs nū žod’c’u išėjunt’c’ajs132/6. Här rör det sig naturligtvis om en viss missuppfattning av ordbildningen, eftersom till exempel atvaž̌iavimas inte har bildats av važiavimas och ett prefix, utan av atvažiuoti och ett suffix. Daukša betraktar dock konsekvent ordens struktur överallt, inte förhållandet mellan ett basord och dess avledning. Grammatikor från den aktuella perioden skilde inte mellan morfemisk och ordbildningsanalys. Daukša kunde därför inte tänka annorlunda. Han såg bara det som finns i ordet, och med samma utgångspunkt är det enkelt att hänföra en och samma avledning både till prefix- och suffixbildade ord. Prefix och preposition är besläktade, och därför kan Daukša hävda att samma prefix används för att bilda verb, substantiv och till och med adjektiv: až̌uupis arba až̌uupė, až̌ukalnis arba až̌ukalnė, išlenis, nėbilis, nėgalea, n’apikunta, nėkrikštas, netikėlis,... apiname, paname, apibaltis, pabalts, apibalt’c’aj, pabalt’c’aj132/8;132/14. Sådana påståenden och exempel väcker frågan om användningen av vissa prefixvarianter skiljer sig åt. Frågan uppstår inte bara för grammatikans läsare utan också för författaren själv. Därefter försöker han faktiskt skilja mellan användningen av vissa prefixvarianter: inte bara på formella ortografiska grunder, utan också genom att urskilja betydelseskillnader. I grammatiken behandlas följande prefixvarianter separat: ap- api-, at- ata-, až- ažu-, už- užu-, par- per-. Par- och per- är naturligtvis olika prefix, inte varianter av samma prefix, men de har placerats tillsammans med variantparen av fonetiska skäl. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE 95 eftersom fonetiska orsaker har fört dem samman i en grupp med variantparen. Å andra sidan betraktas až- och už- inte som varianter och hålls strikt åtskilda. Prefixparen i- och in-, są- och su-, po- och pa- diskuteras inte mycket, men av de anförda exemplen, anmärkningarna och omnämnandena även i andra avsnitt om ordbildning framgår det tydligt att också de på ett eller annat sätt försöks knytas samman semantiskt. Därför behandlas de alla nedan. 5.2.3. PO- OCH PA- beskrivs relativt utförligt, trots att det inte finns något särskilt avsnitt ägnat åt dessa prefix. På två ställen försöker man definiera deras användning. Daukša hävdar att po- oftast används med substantiv bildade av verb (såsom poilsis av pailsėti). Eftersom grammatikans författare betraktar pa- och po- som samma prefix, kan man alltså säga att han redan förmår föra samman allomorfer till ett morfem (morfemidentifiering). Prefixets fonetiska förändring är regelbunden. En sådan förändring är vanligtvis ett åtföljande fenomen vid ändelsebildning. Grammatikans författare urskiljer också en separat ordbildningsmodell som utgår från en syntaktisk konstruktion (preposition + substantiv). Substantiven posūnis, povaikis betraktas som sammansättningar. Ibland bildas också adjektiv, men inga exempel ges, trots att det längre fram i samma avsnitt framgår att just padidis, pasaldis används. Prefixet pa- används med verb, med ord och former som bildats av dem samt ibland med substantiv, adjektiv och adverb: pa- dedasi su veiksmažodžiais ir visais iš jų padarytais žodžiais, taip pat dedasi ir su daiktavardžiais, būdvardžiais ir prieveiksmiais: panamė, pabal tis pabal tʿaj132/12. Verbexempel saknas; endast mer ovanliga exempel ges – ett substantiv och ett adjektiv. Fler ord med dessa prefix finns i den handskrivna grammatikans avsnitt om sammansatta substantiv (se 3.3.1) och adjektiv (se 4.3.1), och sådana ord förekommer också i hela grammatiktexten. För att tydligare förstå vad grammatikans författare ansåg om prefixen pa- och po- kan man överblicka deras användning i hela grammatiken: prefixet po- förekommer 9 gånger: povaikis, posūnis, podukra133/6, povaik iš207/1 ‘exempel’, porit130/16, poligintinʿaj136/16 ‘jämförande’, poilʿsis133/4, žimės po išrėškines arba poštarinės129/1 ‘meningens skiljetecken’; prefixet pa- används betydligt oftare (i flera hundra exempel, men dessa är främst verb och deras former). I grammatikans avsnitt om sammansatta adjektiv anförs först pagraj tis, padidis och pasalʿdis214/23. Andra exempel: pabajgos114/16, paavgo128/18, pabajgtinʿaj142/9, pabal tis132/15, pažisti125/22, pauntrins126/20, pašalijie130/30, pa-pėjktinʿaj138/4, paprastinʿis205/23, pamiškė, palavkė, paupė213/34, panamė132/14 och så vidare19. Av exemplen framgår att användningen av prefixen pa- och po- inte skiljer sig från dagens, med undantag för adjektiv bildade av adjektiv med prefixen pagraj tis, padidis, pasalʿdis, pabal tis och vissa prefixförsedda adjektiv med suffixet -inis pabajgtinʿaj, papejktinʿaj, paprastinʿis – poligintinʿaj, po išrėškines, poštarinės. I östlitauiska dialekter kan betonat o annars övergå i a (Zinkevičius 1966: 69), och därför kan man urskilja flera motsägelser i DG. För det första är det oklart varför den polyfonetiska formen inte används. 19I den nutida litauiska grammatiken betraktas prefixet pa- i substantivens och adjektivens ordbildningssystem inte som en variant av po- – båda betraktas som skilda prefix (Ambrazas, red., 1997: 145, 224). Då förblir det oklart hur prefixet pa-, om än inte helt regelbundet, övergår till prefixet po- vid bildning av substantiv från verb: potraukis (: patraukti), postūmis (: pastumti), poilsis (: pailsėti), pokalbis (: pakalbėti) osv. Sådana avledningar är mycket talrika, kanske rentav lika många som pagalba (: pagelbėti), paroda (: parodyti), pažyma (: pažymėti). Därför följer man också i den handskrivna grammatiken ståndpunkten att prefixen pa- och po- är fonetiska varianter; detta motsägs inte heller av Aldona Paulauskienė, som betraktar dessa prefix som fonetiska varianter på grund av deras identiska relation till prepositionen po (Paulauskienė 1994: 96). 96 | ANTANAS SMETONA bokstav, eftersom exemplen visar variation i uttalet. För det andra finns det inget system i varianterna av avledningar med suffixet -inis. Av detta kan man dra slutsatsen att grammatikens författare inte lade märke till eller inte förstod vissa dialektdrag. 5.2.4. Į- OCH IN-. Grammatikens författare fastställde att dessa prefix hör samman, men betonade inte deras semantiska identitet. I grammatiken finns följande avledningar med prefixet į-: i exemplen – įsikalbėti, įsirišti, įkalbėti, įidūti (det finns också ett par substantiv – islėnis, įrašas); i författarens språk – įtikti, įvežtu, intiktu, įneštus, imėstos. En tendens kan skönjas: prepositionen į och dess varianter in, ing, ieng nämns upprepade gånger i beskrivningarna av prepositioner, men används inte alls av författaren själv, medan prefixet in- används endast en gång (för övrigt förekommer båda formerna: įtikti och intikti) och prefixet į- används ytterligare 10 gånger. Orsaken är tydlig: de nordliga panevėžiškiai ersätter systematiskt prepositionen į med prepositionen ant (Zinkevičius 1966: 416). Detta bekräftas också av grammatikens författare själv: ibland följer även aukštaitierna efter samogiterna, men använder ofta prepositionen ant i stället för į, till exempel ‘unt miestų ejnu’, men ett sådant uttryck har en något annan betydelse, eftersom det betyder ‘vid sidan av, nära, inte långt från staden, hos staden, intill staden’, men inte ‘in i staden’, eftersom ‘ejnu miestan arba ing miestų’ betyder ‘inåt, in i stadens mitt’. Prefixet ant- förekommer inte en enda gång i grammatiken och, som framgår av exemplen som just anförts, förväxlas det inte med prefixet į-. 5.2.5. SĄ- OCH SU-. Med dessa prefix ges främst exempel på substantiv, varför de beskrivs i detta arbete i avsnittet om prefixavledda substantiv. Följande verb och verbformer förekommer i grammatiken: sudetas, sudūti. Exemplen väcker inga tvivel, men en jämförelse med substantivprefixen visar att nordliga panevėžiškiai kan ha blandat ihop dem på grund av vokalismen i prefixen są- och su- (se utförligare 3.3.2). 5.2.6. AP- OCH API-. Dessa prefixvarianter beskrivs mycket kortfattat; ingen semantisk skillnad mellan dem kan urskiljas. Först ges rekommendationer om när man helst skriver den ena (ap- används med reflexiva verb) och när den andra (api- används främst med verb som börjar på b, p); därefter förklaras att de i alla övriga fall används synonymt (apdėti eller apidėti; apdūti eller apidūti; apgauti eller apigauti; apjükti eller apijükti). Precis detsamma sägs om prefixen až-, ažu- och už-, užu-. Endast ažu- och užu- rekommenderas med verb som börjar på konsonanterna š, ž. Enligt författaren bör endast api- användas med adjektiv. Detta betyder sannolikt att prefix av olika ordklasser, api- och apy-, har sammanfallit i grammatiken på grund av stavningsförhållanden (se 4.3.2). 5.2.7. AT- OCH ATA-. Det verkar inte göras någon semantisk åtskillnad mellan dessa prefix. Skillnaden mellan prefixen i grammatiken är alltså endast en stavningsfråga: så många som fem fall anges där at- ska skrivas och tre där ata- ska skrivas. At- skrivs: 1) med reflexiva verb – atsikalbėti, atsidūti; 2) med verb som börjar på vokaler – atarti, atarditi, atesti, atęti, atieškoti, atirti; 3) med infinitiv av verb som börjar på konsonanterna b, g, j, k, l, m, n, p, r, s, š, t, v, z, ž, samt former som bildats därav, med undantag för passiva particip i preteritum – ataneštas, atnešti, atnaujinti, atpešti, atpilti, atrasti, atrašyti, atsakyti, atšaukti, atvežti, atžingti, atžibti, atrasti, atsakiti, atvariti, atžlobinti; atnešti, atpešti, atšaukti, atžėlti; 4) med aktiva particip i presens och preteritum – atnešis, atpe- ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 97 šis₁₃₃,₃; 5) och i allmänhet i infinitiv oftare blir det at- än ata-, men oftare före n, p, š, s, ³⁴jfr. atnešti, atpėšti, atpilti, atšavkti₁₃₃/₃₃. Ata- skrivs: 1) med verb som börjar på konsonanterna d och t och deras avledningar – atadirbti, atadirbimas, atadėti, atadejimas, atadūti, atadavimas, atatravkti, atatravkimas, atatvėrti, atatvėrimas, även om det också förekommer atdirbti -bimas, atdėti -dejimas, atduoti -davimas₁₃₄/₃ (vi ser att regeln inte är strikt, utan tydligen grundad på fakta från talspråket; alltså undviker dialekten inte särskilt strikt den besvärliga konsonantklungan); 2) oftare med verb i första konjugationen i presens och preteritum före konsonanterna n, p, š, s – ataneša -eₐ, atapeša²⁰ -eₐ, atašavk’a -kea men en del säger atšavk’a, atšavkėa – eller, när man talar snabbt före š, blir både at och ata lika vanliga₁₃₄/₆ (i huvudsak hävdas en synonym användning av prefixvarianterna); 3) med passiva particip i preteritum och vissa andra verbformer (det är inte ens värt att anföra exempel, eftersom först den ena formen hävdas (med ata-), men strax därefter medges att även den andra formen (med at-) används). Vi ser alltså att försöket att skilja mellan och strikt definiera stavningen av dessa prefixvarianter är mycket oklart. I själva verket har förekomsten av ett prefix framför stammen inget samband med verbets grammatiska form, som markeras av suffix eller ändelser, medan grammatikens författare blandar ihop fonetiska förhållanden med grammatiska, trots att de inte alls påverkar användningen eller stavningen av prefixvarianterna. Av en så invecklad utläggning kan man endast dra slutsatsen att den längre prefixformen användes i Daukšas dialekt – atanešas, atanešiau, men att de kortare formerna användes oftare, vilket hävdas i det femte fallet med stavningen at- och i samtliga fall med stavningen ata-. Reglerna för användningen av at- och ata- omfattar inte prefixvarianten ato-. Författaren använder den själv sällan och nämner endast en gång, separat, att den skrivs med substantiv (se 3.3.2). Ännu en variant av detta prefix, ati-, används eller kommenteras över huvud taget inte. I grammatikförfattarens eget språk förekommer mycket få belägg för användning av avledningar med prefixet at-, men även dessa visar att prefixvarianterna inte skiljs åt på något systematiskt sätt. Endast några få avledningar med prefixet at- och dess varianter används, så alla kan nämnas: atmėsti – atameta, atametam’o s, atametamunt, atmėsdami, atmėasti, atmėtimas, atmėtus; atimti – atjiemis; atmainyti ‘kaityti’ – atmainamas, atmainimu, atmaino; atrasti – atrastie, atradimų; atsakyti – atsakiti, atsakunt’c’u. 5.2.8. Förhållandet mellan DG-PREFIXEN až- och už- är mycket mer komplicerat. Grammatikens författare varnar strängt för att det är ett mycket stort fel att förväxla dessa prefix. Den semantiska motiveringen för detta krav är följande: det ena betyder – aždengti (täcka över) ögonen på någon som står, medan det helt andra betyder – uždengti (täcka) ögonen på någon som ligger₁₃₅/₅, eller det ena betyder – užduoti något åt någon som befinner sig ovanpå (på ovanpå, uppåt) (inte från eller från ovan), medan det helt andra betyder – ažduoti, ažduoti något åt någon från sidan, från sidan (från början, slutet, mitten, nedifrån, uppifrån, från kanten eller från kanten)₁₃₅/₂₈. Ett annat motiv är att avledningar med dessa prefix styr olika. Daukšas förklaringar är komplicerade och svårbegripliga på grund av att ett vetenskapligt språk och dess terminologi ännu inte hade utvecklats; därför förstås skillnaden bäst genom exemplen. Enligt honom styr avledningar med prefixet už- konstruktioner med prepositionen ant, ackusativ och illativ: užjoti ant kalno, užeiti ant bažnit’os, uždėti peilį ant stalo, užstoti ant kel’ō, uždėti akmenį ant kel’ō, užžengą dangun, uždava sieną viršun₁₃₅/₁₀. Prefixet až- av- 20 I orden ataneša och atapeša har prefixet at- korrigerats till ata-. 98 | ANTANAS SMETONA … bildar konstruktioner med prepositionen až och ackusativ och instrumentalis: ażoti až kalno/-u, ažėti až bažnit’os/-u, aždeti peili až stalo/u, ažstoti až keł’ol-u, ažvariti galvijus až kal-no/-u, až keł’ol-u; <...> ažstoti kedų; ażmegsti akmenimis keł’ų, ažtajisiti žabais pili-mų135/19. Här är det mycket givande att granska inte de exempel som författaren ger i grammatiken, utan hur han själv använder dessa prefix och prepositioner: sammanlagt förekommer de 32 gånger; prepositionen už, užu används inte alls; prepositionen až, ažu förekommer 4 gånger (gal’ame skaityti ažu klajdy124/7, ažu toki skaityti131/33 prijemtu ažu ligu140/21 prijemtas ažu pirmų182/3); avledningar med prefixet až-, ažu- förekommer 25 gånger (ażginti149/30, ażgre-simo130/23, ažlajkidami149/17, ažrakintin’ąj136/13, ażsimajno125/10, ażsitil’a114/26, ażtil’a113/26, ažutil’a166/16, ažsitūr’a187/3, ażutur’a174/24, ažudravaimu136/29, ažujiema139/35, ažulajko158/14, ažustoja167/5, substantivet ažuvardis129/21); avledningar med prefixet už-, užu- förekommer 3 gånger (užžymėtos128/24 och två adjektiv užgamin’aji137/22, užgamin’ūsie172/17). Således överensstämmer beskrivningen av den preposition až, ažu och prefixen až-, ažu- samt už-, užu- som används av östlitauiska höglandsmål också med de undersökningar som utförts av Zigmas Zinkevičius (Zinkevičius 1966: 428). Naturligtvis speglar Daukšas beskrivning dialektläget i mitten av 1800-talet: vid sidan av betydelsen ’på’ omfattar už- även illativisk betydelse – užjoti ant kalno, užžengti dangun, užduoti viršun. De två avledningar med prefixet už- som grammatikens författare använder är också systematiska: užžymėtos – här avses accenttecken som skrivs ant ovanför bokstäverna; vardas užgaminis – av užgamas ’folk, släkte’, avses tautovardis, vardas tautinis och detta kan sannolikt förknippas med užgimęs ant Lietuvos. Ytterligare två verbalsubstantiv med båda dessa prefix bör nämnas: ažurašas, užrašas213/3. Enligt Daukšas regel borde ažurašas följdriktigt betyda ’rubrik’, medan užrašas sannolikt motsvarar den moderna betydelsen av užrašą. 5.2.9. Det verkar som att PAR- och PER- ställs mot varandra sannolikt enbart på grund av yttre likhet, eftersom de i vissa dialekter sammanfaller: parlaužti – perlaužti, parkirsti – perkirsti. Här försöker man också förklara den avledningsmässiga betydelsen hos dessa prefixavledningar, vilket visar att prefixen inte är varianter av ett och samma prefix. Därför kan man bara anta att Daukša kände till att dessa prefix blandades ihop, men att han i sin grammatik tydligt skilde dem åt i normerande syfte. Visserligen finner vi ingen varning (och varningar är över huvud taget vanliga här) om att den ena eller andra uttalsvarianten skulle vara ett allvarligt fel; därav kan man dra slutsatsen att Daukša själv tydligt skilde dessa prefixavledningar åt och inte hade hört att någon blandade ihop dem. Å andra sidan visar stavningen av prefixet och prepositionen per – pe,r – att uttalet kan variera: både par och per. I grammatiken urskiljs två avledningsbetydelser för avledningar med prefixet par-: rörelseriktning hem till det egna huset och en handling med individuell betydelse: 1) par sätts endast till verb som betecknar någon rörelse och uttrycker att en person eller sak återvänder eller återförs134/19 – parvažiuoti, pareiti, parjoti, parkakti – och kan bildas inte med alla verb, utan endast med rörelseverb; 2) parduoti, išparduoti ką ant turgaus. För avledningar med prefixet per- fastställs fyra avledningsbetydelser: det betecknar passage över något [1], genom något [2] eller att något görs alltför mycket [3]134/28, upprepning, avslutning, omarbetning [4]134/33 – pe,reiti, pe,rjoti, pe,rvaž’uoti, pe,rbegti, pe,rdauti, pe,rarti, pe,rskajiti, pe,rdirbti134/29, 134/31, 134/34. Som redan nämnts gör den polyfonetiska stavningen pe,r det omöjligt att fastställa prefixets och prepositionens verkliga form. Grammatikhandskriften innehåller också fel. Prefixet och prepositionen per har av misstag en enda gång skrivits par134/32. Utifrån detta fel skulle man försiktigt kunna anta att grammatikens författare själv använde formen per par, även om han, som sagt, tydligt skilde betydelserna åt. ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE 99 5.2.10. I grammatiken behandlas separat även betydelserna hos prefixen BE-, NEBE- OCH TEBE-. Först och främst är den grammatiska insikt anmärkningsvärd som även forskare ibland saknar i dag. Här avses fastställandet av två betydelser hos avledningar med prefixet be-: till att börja med urskiljs be- som rent formellt funktionsprefix – det ändrar inte verbets och dess avledningars betydelse, utan flyttar den reflexiva ändelsen från verbändelsen så att böjningen blir smidigare: Bėa används med verb vilkas betydelse oftast inte ändras, men ibland lots betyder do – eller – gi sätts det främst till reflexiva verb132/16. Även om inget exempel på sådan användning av be- ges i avsnittet om prefix (prepositioner), upprepas påståendet längre fram i avsnittet om participböjning, denna gång med exempel: dᶜ’avg’untisis‘ arba beᵃsidᶜ’avg’untis; dᶜ’avg’untisi arba beᵃsidᶜ’avg’unti; dᶜ’avg’untisi arba beᵃsidᶜ’avg’unti207/26. Eller ett annat exempel: dedamas (beᵃsideᵃduntᶜ’as)130/1. Denna funktion hos prefixet be- uppfattades inte ens långt senare av Juozas Balčikonis. Som kommentar till ett liknande påstående i en avhandling skrev han: ”Påståendet att ’be- är rentav nödvändigt för den reflexiva participformen’ är levande kätteri. Partikeln be- ger verbet en viss betydelse.” (Balčikonis 1978: 333). Senare visade Paulauskienė och Tarvydaitė (1986: 154–156) på ett helt övertygande sätt att prefixet be- trots allt har funktionen att flytta reflexivändelsen från den böjda verbändelsen. En annan betydelse hos avledningar med prefixet be-: beᵃ tillsammans med substantiv uttrycker avsaknad, eller uttrycks med samma preposition följd av genitiv, t.ex.: beᵃkojis betyder samma sak som neturintis kojos, kojų eller be kojos, kojų132/21, det vill säga att en avledning med prefixet be- betecknar avsaknad av det föremål som grundordet betecknar och helt motsvarar en syntaktisk konstruktion med prepositionen be. Med andra ord: besidžiaugianti är ett verb med prefix, medan begalvis är en hopdragen syntaktisk konstruktion (sammansättning). I grammatiken skiljs de självständiga prefixen nebe- och tebe- åt. Skillnaden mellan deras betydelser framgår tydligt: nebe- betyder nästan detsamma som jau ne-, medan tebe- betyder nästan detsamma som dar – Nebedarašau, ką neᵃ tiek pat kaip jau n’ėa rašav, tebedarašav, tebebeg’a-ras, ką n’ėa tiek pat’ kaip – do rašav132/26, 132/30. Grammatikens författare ser också att konstruktionerna är synonyma: vid sidan av jau nerašau kan man också säga jau neberašau, och vid sidan av dar rašau kan man också säga dar teberašau. Därigenom tycks Daukša medge att beskrivningen av betydelserna hos prefixen nebe- och tebe- är otillräcklig. 6. ADVERBBILDNING 6.1. Till den första gruppen av adverb, som nämnts i den allmänna översikten över ordbildningen (se 2.5), hör adverb som bildas regelbundet med formanten -ai. Författaren tycks dock till en början inte se denna formant – han hävdar att adverb bildas av nominativformerna av adjektiv och particip med ändelsen -as, genom att -s ändras till -j: g’araj (: g’aras), mil’a-maj (: mil’amas)174/20. Detta är ett formellt synsätt, eftersom ändelsen delas upp, trots att en ändelse i själva verket inte kan delas upp som morfem. När morfemet delas upp övergår man automatiskt till nivån för icke-betydelsebärande språkenheter (fonem). Detta görs sannolikt för att presentera materialet i läroboken så begripligt och lätt att komma ihåg som möjligt. De exempel på denna typ av ordbildning som följer visar att författaren urskiljde adverbformanten -aj. Det sägs att adverb bildas av adjektiv och particip med ändelserna -is och -us genom att utgå från genitivformen – ändelsen -o eller -aus byts ut mot formanten -aj: didᶜ’aj (: didis, didᶜ’o), 100 | ANTANAS SMETONA gal’unt’ė aj (: gal’untis, gal’unt’o), nęatikus’aj (: nęatikis, nęatikus’o), plat’c’aj (: platus, plataus), gard’aj (: gardus, gardavs), giedr’aj (: giedrus, giedravs)174/24. Det preciseras också att den sista konsonanten i stammen alltid palataliseras, och att t, d blir č, dž. Här finns flera ovanliga inslag. För det första föreslås att adverb bildas från genitiv, trots att det förklaras att stamfinalt t, d blir affrikatorna č, dž. Logiken tycks ha varit följande: genitivformen har oftast redan č, dž, vilket gör regeln kortare, tydligare och mer begriplig. Men exemplen visade att denna förändring inte sker i genitiv av u-stammar (platus, plataus), vilket innebar att det blev nödvändigt att precisera palataliseringen av den stamfinala konsonant som överförts till adverbkategorin och förändringen av t, d till č, dž. Ett annat påstående som vid första anblicken är något ovanligt är att adverb bildas av adjektiv och particip med ändelsen -is. I själva verket finns det bara ett sådant adjektiv – didis – och detta kan betraktas som ett undantag. Däremot skrivs ändelsen i DG för nominativ singular maskulinum av preteritum aktivt particip systematiskt -is: netikis, atnešis, atpešis, matis och den sammanfaller helt med ändelsen i nominativ singular maskulinum av presens, till exempel: galiuntis, dirbuntis. Ibland kan också adverb bildas av dessa particip, om grundordets betydelse tillåter det, till exempel netikusiai (: netikęs, netikusio), även om adverb bildade av dessa former ofta betraktas som felaktiga i dag. 6.2. En annan adverbgrupp som nämns i avsnittet om adverbbildning är adverb med slutet -i: arti, toli, anksti. Det sägs att adjektiv bildas av dessa: tolus, tolimas (: toli), artus, artimas (: arti), unkštus, unkštis (: unkšti)174/29. Med hänsyn också till de avledningar från arti, toli som beskrivs i andra avsnitt av grammatiken, kan man anta att Daukša betraktar arti, toli, anksti som grundord. Det stämmer, men arti, toli, anksti är historiskt sett avledningar, sannolikt bildade av adjektiv. Dessutom behandlar grammatikförfattaren adjektivbildning i avsnittet om adverbbildning. Trots att han själv använder adjektiven artus, ankstus, tolus, uppmärksammar han inte avledningen med suffixen -umas och -yvas från adjektiv. Materialet räcker för att dra slutsatser och fastställa ordbildningstyper, men det lämnas utan sammanfattning. Avslutningsvis uppmärksammar grammatikförfattaren att dessa adverb kan förkortas ytterligare: tol’, art’, unkšt’174/30. I allmänhet nämns ordbildning från adverben anksti, toli, arti på flera ställen: i avsnittet om substantivbildning (se 3.1.11), i avsnittet om adjektivbildning (se 4.1.6) och i avsnittet om verbbildning (se 5.1.4). 6.3. När tillfälle ges behandlas adverbbildning också på andra ställen i grammatiken. Exempelvis i samband med synonymi mellan adverbformanterna -aj och -u – grajtokaj aba grajtoku, tolokaj aba toloku129/29, 129/30. Här är det inte helt klart om dessa verkligen är adverb, eftersom de också funktionellt kan vara oböjliga adjektivformer, jfr: man gerai – man geru – man gera. Grammatikförfattaren själv använder både adverb och opersonliga predikativa former med formanten -u, motsvarande formanten -a i dagens standardspråk: kas ir reg’as buti labai doru157/15 – otvivelaktigt en oböjlig adjektivform; kadu164/28, tadu158/14, slapt’ų168/22 – otvivelaktiga adverb. Det finns alltså ingen anledning att betvivla grammatikförfattarens påstående att formerna grajtokaj aba grajtoku129/29, tolokaj aba toloku129/30 är synonyma, och att adverb med formanten -u är ett tydligt östlitauiskt drag. Å andra sidan bör man komma ihåg att den tredje gruppen i avsnittet om adverbbildning i DG omfattar just adjektivets opersonliga predikativa form šaltu arba šalta175/5. På ett annat ställe, där substantivets böjningsmönster diskuteras, nämns också adverbialisering av instrumentalis: kai kurie iš jų nors ir turi visus linksnius, bet nulaužtuose linksniuose įgyja kitą reikšmę, kaip šit: slapt’ų, šalin (nuo slaptis, šalis), tolin, artin’, it.t. Visi tokie vardai gali būti ŽODŽIŲ DARYBA K. K. DAUKŠOS GRAMATIKOJE | 101 vadinami prieveiksmiais...168/23, det vill säga instrumentalisens (och illativens) betydelse kan förändras så mycket att dessa nominalord till och med blir adverb. Detta är en mycket viktig iakttagelse som visar mångfalden i adverbbildningen. I äldre paradigm har DG:s instrumentalis singularis i båda genus oftast ändelsen -u. Det betonas till och med kraftigt att det är ett stort fel att säga sukalba, su rikšte arba su rikšti, su širdc’a arba su širdi; su kumede aba su kumedži, su žole aba su žoly124/ – man ska säga su rikšt’ų, šird’ų, kumedų, žolų, kalbu. I avsnittet om adverbbildning i DG (även om det i själva verket handlar om bildning av former, inte ord) står det också om adverbformanten -yn – šiltėlin (: šiltėlėsnis), šiltin (: šiltėsnis), medan denna formant i substantivens böjningsparadigm kallas illativändelse.175/9 7. SAMMANFATTNING I Kazimieras Kristupas Daukšas grammatik ägnas ordbildningen betydligt större utrymme än i de tidigare skrivna litauiska grammatikerna. Även om ordbildningen där ännu inte uppfattas som ett enhetligt grammatikavsnitt, kan man redan se en tydlig åtskillnad mellan derivation och komposition samt att de utformas som separata avsnitt. Därför kan man redan tala om ordbildning i Daukšas grammatik som ett självständigt grammatikavsnitt och dra följande slutsatser utifrån hur den uppfattas och presenteras: • Jämfört med föregångarnas och samtida grammatikor ägnas ordbildningen i Daukšas handskrivna grammatik ojämförligt mycket större uppmärksamhet, och detta sker på en högre teoretisk nivå. • Ordbildningens plats i grammatiken är ännu inte fastställd. Den uppfattas på tre sätt: derivation och komposition benämns och beskrivs i separata avsnitt; vissa frågor om ordbildning beskrivs som integrerade delar av redogörelsen för ordklasserna (beskrivningen av verbets böjningsmönster inleds med anmärkningar om ordbildning, och större delen av beskrivningen av prepositionerna ägnas åt ordbildning); vissa frågor om ordbildning har inte alls fått någon plats utan presenteras i separata, lösryckta avsnitt på olika ställen (bildningen av pronominala former, bildningen av genusformer). • Avledningen med ändelse har övergetts (eller inte uppfattats alls): ren substantivavledning med ändelse (stalius) nämns inte över huvud taget, medan ändelseavledningar med prefix från verb hänförs till komposition. • Komposition och derivation behandlas inte generellt, utan utifrån ordklasserna, det vill säga man urskiljer redan att de olika ordklasserna har helt olika ordbildning. • Substantivens prefixavledning uppfattas som en typ av komposition, vilket teoretiskt underbyggs och illustreras med exempel. • Det uppfattas redan teoretiskt att olika ordklasser har olika uppsättningar av ordbildningsformanter. • Liksom i alla föregångarnas och de samtida grammatikorna försvåras undersökningen och förståelsen av påståendena avsevärt av att få exempel ges och att ett bredare sammanhang saknas, utan vilket vissa företeelser över huvud taget är omöjliga att bedöma. • Icke-genusmarkerade former av adjektiv och particip hänförs helt korrekt till adverben. • I avsnitten om ordbildning lämnas inte heller frågor om språknormering utan avseende: olika varianter av ordbildningsnormen bedöms ibland med välgrundade argument, men ibland grundar man sig enbart på språkkänsla. 102 | ANTANAS SMETONA ŠALTINIAI ČIULDA, J. Trumpi samprotavimai apie žemaičių kalbos gramatikos taisykles. Parengė Giedrius Subačius, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993. (Lietuvių atgimimo istorijos studijos, 6.) DAUKŠA, K. K. Trumpa kalbmoakslea li’žuv’o li’etuvįsko li’nkiškaj išguldīta pear Kaz’ų (Kazimier’ų) Kris’u (Krištap’ų) Davkši. Rankraštis, VU rankraštynas, F 119–516. KASAKAUSKIS, K. Grammatyką języka żmudzkiego ułożona przez X. Kalixte Kossakowskiego: Kalbrieda ležuwio žiamaytiszko, Wilno, 1832. KLEIN, D. Gramatica Litvanica, 1653. Cituojama pagal: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika: 1653 metai, red. Jonas Kruopas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1957. OSTERMEYER, G. Neue littauische Grammatik, Königsberg, 1791. RUHIG, P. Anfangsgründe einer Littauischen Grammatic, Königsberg, 1747. SCHULTZ, T. Compendium Grammaticae Lithvanicae. Cituojama pagal: Sapūno ir Šulco gramatika, spec. red. Bonifacas Stundžia, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. Universitas Linguarum Litvaniae, red. Kazimieras Eigminas, Vilnius: Mokslas, 1981. X. D. K. P. S. Prawidła Języka Litewskiego Czyli Grammatyką Litewską. Cituojama pagal: X. D. K. P. S. lietuvių kalbos gramatika: XIX amžiaus pradžia. Parengė Giedrius Subačius, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2002. LITERATŪRA AMBRAZAS, V., red., 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BALČIKONIS, J. 1955: Surastas kalbos mokslo dokumentas. Tiesa 1955 04 16. BALČIKONIS, J. 1978: Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslas. BŪGA, K. 1923: Medžiaga lietuvių kalbos žodynui ir šnektoms tirti. Tauta ir žodis 1, 344–345. DŽEŽULSKIENĖ, J. 2001: Lietuvių kalbos substantiva mobilia (mobilieji daiktavardžiai). Daktaro disertacija, Vilnius. FRAENKEL, E. 1962, 1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg: Carl Winter, Goettingen: Vandenhoeck & Ruprecht. KEINYS, S. 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LKŽ₁–ₓₓ: Lietuvių kalbos žodynas, Vilnius. PAULAUSKIENĖ, A., TARYDAITĖ, D. 1986: Gramatikos normos ir dabartinė vartosena, Kaunas: Šviesa. PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija (Paskaitos lituanistams), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. SABALIAUSKAS, A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija iki 1940 m., Vilnius: Mokslas. ULVYDAS, K., red., 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis. URBUTIS, V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas. VAITKEVIČIŪTĖ, V. 1994: Lenkų–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Enciklopedija. ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. ZINKEVIČIUS, Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Antanas Smetona Lietuvių kalbos katedra Vilniaus Universitetas Universiteto g. 5, 01122 Vilnius, Lietuva Gauta 2003 09 15