Mažmožiai 2–3

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA L (2004), 135–138 ANMÄRKNINGAR Remarks SMÅSAK 2 Rolandas Mikulskas (Acta Linguistica Lithuanica 48, 87) förbinder adverbet v’įršū·n, upptecknat bland samogiterna (KrŠ), med lokativformen viršūn i de östliga höglandsmålens dialekter (numera säger man oftast v’įr.šū· ~ viršūo, āpsukū· ~ apsukuo, v’el.tu· ~ veltuo och många andra former). Detta är högst tvivelaktigt (jfr formerna pàškūn., pàškuna·, šàl’īn., ž’ė.m’ie ~ žėmė(n): m’ėšk ž’ė.m’ie | n’ėkūnck, som används där (KrŠ) och på andra håll, m.fl.). Här tycks den långa vokalen u· tala för en annan tolkning. Detta uppträdande av sonanten n har dialektforskarna sedan länge förklarat: Kazimieras Būga (Rinktiniai raštai 1, Vilnius, 1958, 397–398, 588; III 692–693), Zigmas Zinkevičius (Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, 196–198; det är beklagligt att endast transponerade former anges), Vladas Grinaveckis (Žemaičių tarmės istorija, Vilnius, 1973, 332–334) och författaren till dessa rader («Kelios pastabos dėl formų šų, sesų», Baltistica 2 (2), 1966, 205–207; Lietuvių kalbos tarmių morfoneminiai reiškiniai, Vilnius, 2001, 167–169). I paradigmet efter u· förekommer tämligen utbrett i de sydliga samogiternas dialekter šū·n ~ šuōn (= šuo), rūdū·n ~ rudūon (= ruduo), vā·kā·n ~ vaikāon (= vaikui), vāik’ū·n ~ vaikūon (= vaikui, bernui), pavā·sar’ū·n (och pavā·ser’ū·n PVN) ~ pavāseriuon (pavaseriuo), bū·ndže ~ būonže (= buože), jū·nc ~ jūns (= jūs), v’ēltū·n ~ vēltuon (= veltui) VARN, UŽv, PVN m.fl.; på samma sätt har också v’įr.šū·n fått det icke-etymologiska n från -u· (<-uo), som uppkommit i ändelsen. Hela dessa ords historia stöder detta: särskilt paradigmer där det efter u· överallt står n (jfr författaren, Baltistica 2 (2), 205–206), och efter diftongoiden u·⁴ skulle denna sonant knappast ha tillkommit, liksom den inte heller har tillkommit efter <-ou -uo i de nordliga samogiternas dialekter; i de västliga samogiternas dialekter har den inte heller någonstans tillkommit efter <-o· -uo. Vytautas Vitkauskas Institutet för litauiska språket P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Litauen Inkommen 2004 04 07 SMÅSAK 3 Sonanten r är hård och mjuk; i litauiska dialekter varierar den ibland. Här är dessa fall: a. en del av de sydliga höglandsdialekterna saknar helt r’; vissa höglandsdialekter kring Vilnius och Utena uttalar den hårt framför främre vokaler (Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, 153–156; Lietuvių kalbos atlasas II, karta 87); 136 | PASTABOS b. i vissa fall uttalas den hårt framför den reducerade diftongen -ai: rai.kštė ‘raikštė’ Drsk, Rtn, krau.šis ‘kriaušius’ Kb, Vrn, krai.vas ‘kreivas’ Drsk osv.; c. i kombinationen *rj > *ri > r: brau.na ‘briauna’ Užv, Krš, Krtv, krau.š’is (standardspråkets kriaušis) Krš, Rdn, Tl, Eig, kruokt’ė ‘verka’ (standardspråkets kriokti) Tl, Rdn, Varn, Šv, Rt, rä.uš’es ‘upplopp’ Šv, Grdm osv. Även lånorden anpassas till dessa: krū’ks (höglandsdialektens krūkas), šrūps (i nordliga samogitiska och höglandsdialekter š’r’ūps | š’r’ūbas), krau.č’ūs ‘skräddare’, krū’k’is ‘krycka, käpp’ Krš, Krtv, Šauk, krū.k’is ‘detsamma’ Rdn, Trš, Tl osv. Hela området i samogitiska dialekter där *rjau, *rja, *rjo, *rju, *rjū utvecklas till rau, ro, ru, rū är känt; där förekommer ingen hårdning av r framför främre vokaler (jfr författaren, Lietuvių kalbos tarmių morfoneminiai reiškiniai, Vilnius, 2001, 158–161). En undersökning av detta fenomen ingick inte i planerna hos redaktörerna för LKAIIs fonetikvolym; transkriberingen av dialektmaterialet var inte standardiserad, och därför hade många oklarheter redan påtalats tidigare, men sammanblandningar förekommer fortfarande. Till exempel rättas ordet sukrokė i LKŽXIX 626 (dial. sùkruok’į Krš) till sukriokė (R. Mikulskas, Acta Linguistica Lithuanica 48, 87), medan krū’kas från Klvr förs till kriūko1, trots att inte heller där kan någon hårdning av r förekomma (om det inte vore något extraordinärt). Alltså kopplas problemet med *rj + a, a˙, u, u˙ fortfarande samman med hårdning och mjukning av r, trots att det här handlar om bortfall av det gamla *i och den senare uppkomna analogin (då endast rau, ro˙, ru, ru˙ eller r’au, r’o, r’u, r’u˙ generaliserades i dialekterna). I varje enskilt fall måste dialekternas struktur och system undersökas ingående. Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Mottagen 2004 04 07 KAN EN TOM PLATS BETYDA NÅGOT? I professor Vlado Žulis artikel ”Om den påstådda nollkopulan” (Acta Linguistica Lithuanica 48, 177–184) polemiseras det mot Dabartinės lietuvių kalbos gramatika (Vilnius, 1994), där meningar som Oras gražus anses ha en nollkopula. Artikelns författare menar att termen nollkopula (och över huvud taget nollformer) är olämplig. Den åsikten är värd respekt. Jag skulle bara vilja säga något om de argument som anförs till stöd för den. Det första av dem är ett påstående som tillskrivs Immanuel Kant: Niekas neturi požymių. Författaren tillägger också: Nieku plaukai neauga. Om en klass är tom, har den inte ett enda element, och endast element kan ha egenskaper. Därför sägs påståendet vara logiskt motsägelsefullt: Nors jungties ir nėra (ingenting), men den har ändå betydelsen av indikativ presens (en egenskap) (s. 178). Eftersom jag godtar artikelns författares föreslagna spelregler – att överlåta hänvisningar till auktoriteter åt teologin – ska jag inte nämna något av de många arbeten som skrivits om nollformer. De citerade logiska påståendena är riktiga, men de strider inte alls mot den nolluppfattning som presenteras i Gramatikoje. Lingvistisk nolla är inte något icke-existerande empiriskt objekt eller element, likställt med intet. Med termen betecknas frånvaron av ett formellt uttryck för en medlem i ett grammatisk paradigm, vilken på grund av sin ömsesidiga 1 För bekvämlighets skull undvek Mikulskas att förklara varianterna krūko, kruko, kriūko, liksom växlingen vašas (inte ens det omöjliga ašas), ą˙nčas, ūnčas, vō˙ṙšos, lō˙rsas (se R. Mikulskas, Acta Linguistica Lithuanica 46, 85).