Dabartinės lietuvių kalbos prijungiamieji laiko sakiniai

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA L (2004), 35–53 Underordnade temporala satser i modern litauiska JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Lietuvių kalbos institutas Artikeln ger en översikt över finita och infinita adverbiella tidsbisatser i modern standardlitauiska och lyfter fram likheterna och skillnaderna mellan dem. Tidsbisatser klassificeras med avseende på typer av tidsrelationer (samtidighet eller sekvens) och deras grammatiska markering. Särskild uppmärksamhet ägnas åt sådana drag som: tempusformernas kongruens i huvudsats och bisats (detta är karakteristiskt för finita bisatser, medan infinita satser har relativ frihet när det gäller tempusmarkering); obligatorisk utelämning av subjektet (i infinita satser, men också i vissa finita typer); aspektformernas kongruens i huvudsats och bisats; användningen av subjunktioner och andra syntaktiska markörer för underordning; huvudsatsens och bisatsens inbördes placering. ... vår förståelse är alltid historiskt och topografiskt bestämd. (SVERDIOLAS 1996: 258) 0. INLEDNING ”Grammatikens uppgift är att koda betydelser. Varje språk måste utföra en likartad uppsättning uppgifter. Ur en universell reservoar, fylld med typer av grammatiska konstruktioner, hämtar varje språk sina egna uppsättningar. På grund av valens natur kan likartade betydelsetyper få olika grammatisk form i olika språk. Variationerna är emellertid inte slumpmässiga. Varje konstruktionstyp har en egen semantisk effekt, och även om en viss betydelse kan uttryckas med olika konstruktioner i olika språk, kommer dessa att ha likartad semantik” (Dixon 1995: 175). Särskilda grammatiska medel behövs också för att förmedla information om tid1: en konkret tidsbetydelse förmedlas med ord eller ordkombinationer som återspeglar kalendarisk tidsangivelse2 och med de möjligheter som den grammatiska tempus kategorin erbjuder; den relativa tidsbetydelsen framträder när man jämför ett handlingsförlopp3 med ett annat. Händelsernas ordningsföljd/tid 1 Med lingvistisk tid avses här; med utgångspunkt i Elizabeth Traugotts förslag skiljer man i diskussioner om tid mellan minst fyra typer: fysisk, psykisk, kalendarisk och lingvistisk tid (Traugott 1978: 371). 2 Apie laiką nusakančius leksinius darinius ir jų sinonimiką žr. Valiulytė (1998: 177–333). 3 I artikeln används handling som en övergripande beteckning för varje situation som uttrycks av ett predikat, i syfte att bevara traditionen inom litauisk grammatisk terminologi (jfr Ulvydas 1976; Ambrazas 1994, action – Ambrazas 1997; Vitas Labutis använder omväxlande begreppet faktum (Labutis 1998: 291) och begreppet handling (Labutis 1998: 292) när han beskriver nyttan med temporala bisatser). Termen situation väljs av Com- 36 | JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Relationerna kan ikoniskt återspeglas av själva berättelseordningen; för att återge dem kan former som anger avslutning, samordnande eller underordnande markörer användas (jfr Traugott 1978: 379). Genom att använda underordningsmedel på olika nivåer uttrycks tid med underordnade temporala satser. En sådan tidsmätning bygger på en asymmetrisk relation⁵ mellan propositionerna⁴. I artikeln beskrivs underordnade temporala satser utifrån följande postulat: • En sammansatt mening med underordning⁶ är en mening som består av två⁷ syntaktiskt olikvärdiga meningar⁸ eller led⁹. • Med mening avses en projektion av en proposition, vars grund utgörs av ett verb som uttrycker ett predikat och substantivfraser som uppfattas som predikatets argument. Predikatets och dess arguments struktur (propositionen) kan kompletteras med adverbial, genom vilka ”propositionens periferi uttrycks. [...] Adverb är en karakteristisk kategori för adverbial” (Holvoet, Judžentis 2003: 116). rie (1985: 5), Greenbaum (1996: 339–340), naujadarą stevent, kaip bendrą terminą vietoj event ir state, kai nereikia skirti veiksmo nuo būsenos, vartoja Durrell, Brée (1993: 296). Jei reikia detalizuoti, galima kalbėti apie propozicijų sąsają su būsenomis (states), kurios gali būti traktuojamos kaip laikin os ar nuolatinės, su įvykiais / atsitikimais (events), kuriems būdingi pakitimai; veiksmai (actions) gali būti apibūdinami kaip įvykiai, kuriuos atlieka atsakingas veikėjas (agentas), pvz.: „Actions are events for which a responsible agent is identified.“ (Givón 1984: 87). 4 Christian Lehman beskriver propositionen som en semantisk korrelat till meningen (clause) (Lehman 1988: 182), Peter Hugoe Matthews som det påstående/den utsaga som meningar uttrycker, och påpekar att samma propositionella innehåll i en mening kan uttryckas med olika meningar (Matthews 1997: 300); Talmy Givón hävdar att propositionellt innehåll (som en viss språknivå med anknytning till meningen) är en nödvändig parameter för analys av språkets struktur (Givón 1979: 3–4), och betecknar meningen, eller propositionen, som den grundläggande enheten för informationsöverföring i språket (Givón 1984: 239) eller som den grundläggande enheten i det mentala informationslagret (Givón 1990: 896); John Lyons beskriver propositionen på liknande sätt: olika meningar i samma språk kan uttrycka samma proposition (Lyons 1993: 142). Propositioner kan också bedömas utifrån sanningsaspekten – som sanna eller falska (om detta, se Lyons 1993: 38 ff.) – och utifrån vad de återspeglar: ett orsakssamband i verkligheten eller i utsagan: – som de re och de dicto (Matthews 1997: 87). 5 Om den asymmetriska – enkelriktade – relationen mellan två propositioner i en sammansatt mening, se Talmy (1978: 625 ff.). 6 Beskrivningen av grundläggande grammatiska kategorier är synnerligen problematisk; dit hör även leden i en sammansatt mening – huvudsatsen och bisatsen – eftersom det saknas en tydlig funktionell (semantisk och/eller pragmatisk) definition: enligt William Croft identifieras de heuristiskt (Croft 1990: 13); Huddleston (1999: 339) beskriver bisatsen, som en kategori som uttrycker relationer, utifrån dess förhållande till den syntetiska konstruktion som den ingår i. 7 Vytautas Ambrazas förklarar på följande sätt varför den förenklade meningsmodellen med två led väljs vid undersökning av sammansatta meningar: ”Med underordnade meningar avser vi meningar som består av två eller fler led med grammatisk meningsform [...]. Ledens inbördes relation är oberoende av deras antal, och därför begränsar vi oss nedan, när vi talar om underordnade meningar, till meningar som består av två led” (Ambrazas 1972: 23). 8 Apie terminų – pagrindinis, šalutinis sakinys sąlygiškumą žr. Ambrazas (1994: 660). Apie sakinio kaip visumos (sentence) ir sakinio kaip sudėtinio sakinio dėmens / dalies (clause) santykį žr. Huddleston (1999: 331, 341). 9 Om användningen av begreppen huvudsatsled och bisatsled i litauisk lingvistik, se Holvoet, Judžentis (2003: 117). Den term för bisatsled som Axel Holvoet använder har en vidare omfattning än termen ”bisats”, eftersom ”bisatsen införlivas i den sammansatta meningens struktur tillsammans med underordningsmarkören; bisatsledet kan därför i vidare bemärkelse definieras som helheten av den underordnade satsen och underordningsmarkören” (Holvoet 2003: 101). LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI | 37 • Som subjunktion räknas varje ord som används som markör för sammanfogning av satsled i en komplex mening (Holvoet, Judžentis 2003: 122). Subjunktioner10 [...] ingår i bisatsens struktur (Ambrazas 1994: 659–660). • Bisatsled kan efter sin syntaktiska relation delas in i styrda och modifierande led (Holvoet, Judžentis 2003: 119–120). • Utifrån bisatsens verbformer delas bisatsled in i finita, som bygger på finitformer av verbet, och infinita, som bygger på infinitformer av verbet (se Holvoet, Judžentis 2003: 120). I denna artikel beskrivs de temporala bisatserna i modern litauiska med strävan att särskilt lyfta fram likheterna och skillnaderna mellan finita och infinita satser, eftersom man inom litauisk lingvistik traditionellt brukar kalla endast konjunktionella bisatser för bisatser, det vill säga sådana där predikatet uttrycks med en finit verbform. En sådan ståndpunkt intogs naturligtvis även vid beskrivningen av temporala bisatser, jfr.: ”Översikten omfattar [...] satser med konjunktioner för temporala adverbial” (Drotvinas 1962: 249); ”till temporala bisatser bör endast räknas sådana satser där tidsrelationer uttrycks grammatiskt” (Ambrazas 1972: 31). Även om möjligheten att använda participiala, gerundiala och supina adverbial som motsvarigheter till ”bisatsled i temporala, kausala, konditionala och liknande bisatser” nämndes (Ambrazas 1976: 527), undvek man att kalla dem satser11. Enligt Vytautas Ambrazas ”intar många supina, gerundiala och participiala adverbial funktionellt en slags mellanposition mellan satsdelar och bisatsled” [...] och används ofta ”som synonymer till bisatsled. De skiljer sig dock från bisatsled genom att de saknar ett separat predikat och är närmare knutna till satsen” (Ambrazas 1976: 533). I grammatiska beskrivningar behandlades emellertid likheten mellan funktionen hos en temporal bisats/bisatsled och ett temporalt adverbial (Ambrazas 1976: 844), och det betonades att ”en ledig position för en tidskonstruktion kan fyllas inte bara av en konstitutiv sats, utan också av dess nominalisering [...], en supinkonstruktion [...] eller något annat temporalt adverbial” (Ambrazas 1972: 33)12. 10 Dar apie jungiamuosius žodžius žr. Ambrazas (1999: 284). 11 Med undantag för Jablonskis, som delade in bisatser i fullständiga och förkortade och med de senare avsåg participiala, supina och gerundiala ordgrupper (Jablonskis 1957: 515), men själv erkände att han hade gjort det ”enbart av gammal vana” (!) (Jablonskis 1957: 518). 12 Elena Valiulytė kallar ett vanligt temporalt adverbial och participiala konstruktioner – ett participialt, supint eller gerundialt temporalt adverbial – samt ett led i en komplex mening med särskilda temporala konjunktioner för syntaktiska varianter (Valiulytė 1995: 68). Vitas Labutis formulerar det så här: ”Tiden för ett faktum som uttrycks med predikatet kan tydliggöras genom ett annat faktum. För detta ändamål lämpar sig participiala, supina och gerundiala konstruktioner samt bisatser med predikatsfunktion (bisatser)” (Labutis 1998: 291). 38 | JŪRATĖ PAJĖDIENĖ 1. DE TEMPORALA BISATSERNAS HUVUDBETydelser Temporala bisatser13 MODIFIERAR14 huvudsatsens predikat: de preciserar omständigheterna för handlingens förverkligande – de anger förhållandet mellan samtidighet och sekvens hos huvudsatsens och bisatsens handlingar. Temporala bisatser kan betona fullständig/kontinuerlig (1) eller partiell (2) samtidighet mellan bisatsens och huvudsatsens handlingar, till exempel: (1) Mamma nynnar på den där visan, [medan hon är arg]. (2) [Medan vi körde] blev det mörkt; eller en följd, till exempel: (3) Mamma börjar sjunga när hon blir arg. (4) Bror betalade tillbaka skulden [efter att ha fått lönen]. Med underordnade tidsbisatser kan, förutom sekvens- eller samtidighetsbetydelser, även andra parametrar som är hyponyma i förhållande till det allmänna tidsbegreppet uttryckas: tidpunkt, varaktighet, upprepning (Van der Auwera 1999: 11). Uttryckandet av hyponyma tidsparametrar bestäms av ett motsvarande val av predikat i huvudsatsen och bisatsen – det ömsesidiga förhållandet mellan tempusformerna15 16 17, överensstämmelsen mellan predikatens aspektbetydelser och konjunktionens semantik samt andra särdrag i satsstrukturen18. Ibland kan en modell för ett grammatiskt uttryck ha två betydelser: temporala bisatser kan ange inte bara lokalisering av handlingar i en viss ordning på tidslinjen, utan också ett kausalt19 samband mellan handlingarna. 13 ”Satser vilkas semantiska relationer till huvudsatsen grundar sig på att de båda satsernas tidsmässiga [...] omständigheter sammanfaller” (Holvoet, Judžentis 2003: 154). 14 Inom litauisk språkvetenskap är den vanligare termen juxtaposition, som beskrivs som ”ett sätt att sammanfoga ord som enbart bygger på logiska relationer och inte är förbundet med formväxling” (Balkevičius 1963: 35); som ”sammanfogning av ett oböjligt underordnat led [...] som återspeglar vissa semantiska relationer mellan frasens led” (Balkevičius 1998: 40); samt som adverbens mest karakteristiska relation till andra satsord (Ulvydas 1971: 427). Om modifiering, se Holvoet, Judžentis (2003: 134). 15 Apie hiponimiją žr. Lyons (1993: 291–295). 16 Enligt Traugott är detta förbundet med andra språkliga kategorier: uttryck för framtidsreferens är kopplat till modalitet, sekvens till beräkning/numerering och aspekt till upprepning och frekvens (Traugott 1978: 372). 17 Leonardas Drotvinas har beskrivit litauiska underordnade temporala satser utifrån de ömsesidiga relationerna mellan tempus och aspekt hos verben som fungerar som predikat (Drotvinas 1962: 249–265). Enligt Vytautas Ambrazas är ett karakteristiskt drag hos underordnade temporala satser samordningen av det syntaktiska tidsplanet (Ambrazas 1976: 845 ff.) samt samordningen av tempus hos verben som fungerar som predikat i leden och relationen mellan deras aspekter (Ambrazas 1994: 680). 18 Om parallelliteten mellan syntaktisk struktur och betydelse, och om att syntaktiskt relevanta betydelser återspeglas i satsernas struktur, se Ambrazas (1972: 30). Förutom konjunktioner och intonation bidrar även korrelativa ord, ledens ordningsföljd samt den grammatiska formen och betydelsen hos ord som fungerar som predikat (ibland även som andra satsdelar) till att karakterisera relationerna mellan leden (Ambrazas 1994: 658). 19 Om överlappningen mellan betydelser hos underordnade/adverbiella temporala satser, se Van der Auwera (1999: 11); om temporala satser med blandad funktion, se Edgren (1971: 224–226) eller sådana med en annan (non- LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI 39 2. TEMPORALA SATSERS GRAMMATISKA KÄNNETECKEN När man behandlar underordnade temporala satser är det viktigt att uppmärksamma deras grammatiska kännetecken, som återspeglar det asymmetriska förhållandet20 mellan huvudsatsens och bisatsens led: • nödvändigheten av att samordna predikaten i båda leden i fråga om grammatiskt tempus; • obligatorisk subjektellips i icke-finita bisatsled och i vissa finita bisatsled (när tidsrelationen mellan huvudverbets subjekt och en annan handling utförd av samma subjekt beskrivs); • användning av subjunktioner; • möjliga kombinationer av subjunktioner och predikatens aspektbetydelser; • bisatsledets relation till huvudsatsledet – direkt eller via en mellanhand; • bisatsledets möjliga placering i förhållande till huvudsatsledet. 2.1. Satsledens predikat Predikatet i huvudsatsen i en sammansatt hypotaktisk mening kan endast vara finita verbformer, medan predikatet i bisatsen kan utgöras av både finita och infinita verbformer (Halliday 1994: 222; Huddleston 1999: 338). Utifrån detta formella drag delas temporala bisatser in i finita temporala bisatser och infinita temporala bisatser – participiala, gerundiala och konverbiella. Tidsbetydelsen hos finita verb uppfattas vanligtvis som absolut, med talögonblicket som utgångspunkt (se Comrie 1985: 122, 1999: 365; Šllizienė 1994: 293), eftersom den grammatiska tidskategorin (tense), liksom den grammatiska personkategorin och tids- och rumsadverbial, förstås deiktiskt21 (Lyons 1981: 170) – deras betydelse är beroende av en referenspunkt, som är talaren eller talögonblicket. Finita verbformer får en relativ betydelse i sammansatta hypotaktiska temporala meningar genom att tidsförhållandena jämförs (och betydelseaspekterna av en sådan jämförelse bestäms och framhävs av det sammanbindande ordets semantik, som i syndetiska meningar gör det möjligt att bortse från handlingarnas ordningsföljd enligt den naturliga linjära placeringen av satsleden; jfr Haiman 1985: 18) (Šlizienė 1994: 293). Jämförelsen av tidsförhållandena innebär emellertid att verbet i den temporala bisatsen och verbet i huvudsatsen står i samma grammatiska tempus (jfr Ambrazas 1997: 738), t.ex.: (5) Vi pratar medan / när vi äter lunch. temporal) funkcija žr. Edgren (1971: 227–234). Specialių – aplinkybinių – prieveiksminių sakinių porūšį išskiria Greenbaum (1996: 342). 20 Bisatsens asymmetriska samband med huvudsatsen återspeglas i bisatsens grammatiska struktur: där kan även infinita verbformer eller särskilda sammanbindande ord användas, ordföljden kan ändras eller vissa element utelämnas (Huddleston 1999: 337). 21 Den grammatiska tidskategorin kan beskrivas som den mest utbredda tidsreferensen: ”the most pervasive aspect of temporal deixis is ‘tense’” (Levinson 1999: 134). Se Levinson (1999) för mer om deixis. 40 | JŪRATĖ PAJĖDIENĖ (6) Vi pratade medan / när vi åt lunch. (7) Vi brukade prata medan / när vi åt lunch. (8) Vi kommer att prata medan / när vi äter lunch. Infinita verbformer kännetecknas av att deras tidsbetydelse alltid är relativ (Ambrazas 1976: 533), dvs. beroende av det grammatiska tempus som förekommer i huvudsatsen; detta gör att deras kombinationsmöjligheter delvis är fria (Haiman 1985: 228): tidsbisatser med konverb (9), gerundium (10) och particip (11) kan passa lika väl till alla tempusvarianter i huvudsatsen, t.ex.: (9) Vi pratar / pratade / brukade prata / kommer att prata [medan vi äter lunch]. (10) [Medan grannarna passionerat redde ut sina inbördes relationer] äter vi lunch i lugn och ro / åt vi lunch i lugn och ro / brukade vi äta lunch i lugn och ro / kommer vi att äta lunch i lugn och ro. (11) [Efter att ha pratat i telefon med mamma] kan / kunde / brukade / kommer han att kunna arbeta i lugn och ro. 2.2. Bisatsens subjekts uttryck Finitiva tidsbisatser kan uttrycka samtidighet eller sekvens mellan olika handlingar som utförs av en och samma aktör, eller samtidighet eller sekvens mellan handlingar som utförs av olika aktörer. Subjektet i finitiva underordnade tidsbisatser utelämnas endast i det första fallet – när förhållandet i tidsförloppet mellan två olika handlingar av samma aktör uttrycks. Ett av de helt identiska (med samma grammatiska uttryck) subjekten elimineras vanligtvis, till exempel: (12) [När Ø öppnade dörren] blev Jonas häpen. I meningar där subjektet i huvudsatsen och subjektet i bisatsen endast är semantiskt identiska (dvs. syftar på samma aktör, men har olika syntaktisk realisering: det ena uttrycks i dativ, som vissa verb kräver, och det andra i nominativ eller ”döljer sig” i ändelsen hos ett finit verb), kan den ena av de syntaktiska subjektvarianterna utelämnas, som i meningarna (13) eller (14), men för att undvika tvetydighet kan båda också behållas, som i mening (15): (13) När han lyckas baka en god tårta, då kommer han också. (14) När Ø lyckas baka en god tårta, då kommer han också. (15) När han lyckas baka en god tårta, då kommer han också. I infinitiva tidsbisatser är nolluttryck av subjektet typiskt: participiala och gerundiala tidsbisatser betecknar en annan handling av den aktör som uttrycks i huvudsatsen22, och betonar sambandet mellan handlingarna i tidsförloppet. Subjektet som saknas i den underordnade infinitiva bisatsen uppfattas som koreferentiellt med det subjekt som uttrycks 22 Apie identišką subjektą prijungiamųjų dalyvinių konstrukcijų atveju žr. Haiman (1985: 221). LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI | 41 pagrindiniame dėmenyje (Blake 1994: 111). Tokia giminės, asmens ir skaičiaus koreferencija pagrindinio sakinio veiksniui yra užfiksuota pačių dalyvių23 ir pusdalyvių formose24. Neišpildžius bent vienos koreferentiškumo sąlygos, sakiniai taptų negramatiški, pvz.: (16) *[Efter att ha pratat i telefon med mamma] kan Jonas arbeta i lugn och ro. (17) *De pratar med varandra [medan de äter lunch]. Participformer på -damas kräver typiskt endast ett obligatoriskt argument uttryckt i dativ25; därför är koreferens mellan aktören i en tidsbisats med en participform på -damas och aktören i huvudsatsen möjlig endast i de fall då även huvudsatsens aktör uttrycks i dativ26; denna kasusform krävs av vissa verb med betydelser som behov, öde, önskan, tillit och så vidare, till exempel: (18) Han/hon behövde/var tvungen att/kom att vilja/tyckte om att också gråta lite, [för att vinna hennes gunst]. Men oftast betecknar huvudsatsen och den underordnade tidsbisatsen med en participform på -damas handlingar som utförs av olika aktörer, till exempel: (19) [Medan grannarna fortsatte att gräla] åt vi lunch. (20) Vi kom [när solen gick ner]. 2.3. Konjunktioner Om man utgår från att absolut synonymi knappast är möjlig och att olika former har olika kommunikativa funktioner (Haiman 1985: 19), samt att skillnader mellan former som förekommer måste återspegla någon typ av betydelseskillnader (Haiman 1985: 71), kan man hävda att icke-finita tidsbisatser kan vara synonyma med finita satser (jfr (9) med (5), (6), (7), (8)), men att ordningsföljden mellan handlingar som uttrycks med finita tidsbisatser kan återges något mer nyanserat27 än med icke-finita, eftersom vissa aspekter av tidsbetydelsen framhävs av en obligatorisk konjunktion (t.ex. kai betecknar samtidighet, medan kol 23”Nominativformer av halvpredikativa particip används oftast för att skilja mellan en huvudsaklig och en sekundär, eller underordnad, satslig handling som är knuten till samma subjekt. Den handling som man vill framhäva uttrycks med en finit verbform, medan den mindre betonade handlingen, som står i tidsmässigt, kausalt eller annat förhållande till huvudhandlingen, uttrycks med participets nominativform” (Ambrazas 1979: 68). 24 Om att själva användningen av participet, eller ”själva participformen”, markerar att den handling som uttrycks med det är underordnad den handling som uttrycks med en finit verbform, se Ambrazas (1979: 68). 25 Apie absoliutinių konstrukcijų periferiskumą (Haiman 1985: 220) ir skirtingus (retais atvejais tapačius) subjektus (Haiman 1985: 221). 26 Sådana fall där adverbial med en participform på -damas används i opersonliga satser beskrivs som motsvarigheter till adverbial med halvparticip eller particip i personliga satser med liknande betydelse (Ambrazas 1976: 532). 27 Jfr: ”med dessa satser kan man uttrycka en mycket mer komplex tid än med adverbial i en enkel sats” (Sirtautas, Grenda 1988: 165). 42 | J Ū R A T Ė P A J Ė D I E N Ė med ett positivt predikat markerar inte bara samtidighet, utan framhäver också handlingens tidsgräns). De flesta icke-finita tidsbisatser saknar en underordningsmarkör28. De icke-finita bisatsernas självständighetsbrist beror på själva den infinita verbformen, medan de finita tidsbisatsernas bristande självständighet beror på att ett bindeord måste användas, oftast prepositionellt (Ambrazas 1994: 660). Bindeorden är inte bara en yttre underordningsmarkör, utan ger också bisatsen vissa29 aspekter av tidsbetydelse. Valet av aspekt i verbformerna måste stämma överens med bindeordens betydelser. Bindeord som kan betona samtidighet eller tidsföljd (beroende på valet av predikat) och som generellt uttrycker tidsbetydelse är kai, kada, kuo-met. Handlingens varaktighet och dess gränser kan anges med kol, iki, ligi. Bindeorden kai tik, kaip tik, tik, vos, vos tik bidrar till att betona endast en omedelbar (Ambrazas 1994: 683; 1997: 741) följd av handlingar och handlingarnas momentana egenskaper. 2.4. Kombinationer av konjunktioner och aspekt 2.4.1. FINITA SATSER. För att uttrycka fullständig samtidighet kan allmänna tidskonjunktioner när, då, när användas, eller konjunktioner med betydelsen varaktighet–gräns medan, till dess, tills när ett verb med pågående aspekt står i bisatsen och ett verb med pågående aspekt i huvudsatsen, t.ex.: (21) [Kai / Kada / Kuomet / Kol / Ligi / Iki går över gården,] ser sig omkring. Om huvudsatsen innehåller ett verb i punktuell aspekt är handlingarnas samtidighet partiell: (22) [Kai/Kada/ Kuomet/ Kol/Ligi/ Iki går över gården,] ser sig omkring. För att uttrycka ett förhållande av följd passar en kombination av inte bara bindeord med allmän tidsbetydelse (23), utan även bindeord som betonar ett ögonblick (24), med ett verb i punktuell aspekt i bisatsen, förutsatt att även huvudsatsen innehåller ett verb i punktuell aspekt, t.ex.: (23) [Kai / Kada / Kuomet (jag) tystnade,] började de tala. (24) [Kai(p) tik / Lig tik / Tik / Vos / Vos tik (jag) tystnade,] började de tala. Bindeord som uttrycker varaktighet passar inte i de fall där det finns verb i punktuell aspekt i båda satserna – både bisatsen och huvudsatsen – och dessa saknar negation, t.ex.: 28 Apie šią nefinitinių prijungiamųjų sakinių ypatybę žr. Biber (2000: 838), Halliday (1994: 229, 240). Jfr: ”Semantiska konjunktioner markerar underordning och uttrycker samtidigt den semantiska relationen mellan satserna” (Ambrazas 1997: 721); ”[tids]satsers funktion bestäms i regel av vissa tidskonjunktioner eller motsvarande bindeord: kai, kada, kol, iki, ligi” (Valeckienė 1998: 105).29 LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI | 43 (25) * [Tills / ända till / fram till dess att jag tystnade], började de tala. Ett verb med momentant aktionsartsvärde, använt tillsammans med konnektorer som anger varaktighet och gräns, betecknar handlingen inte som en punkt utan som ett intervall, i vilket den handling som uttrycks av huvudsatsens predikat eller dess början inte får infalla (enligt Croft gör användningen av perfektiv aktionsart det möjligt att fokusera på händelsens slutpunkt och dess inverkan på patienten, medan verb med imperfektiv aktionsart i högre grad fokuserar på den handling som utförs av aktören än på handlingens följder, se Croft 1990: 162). Det innebär att intervallen inte bör överlappa varandra, eller att intervallet och punkten inte bör ha någon gemensam beröringspunkt. Det blir omöjligt att förstå sådana handlingar som tidsmässigt sammanfallande intervall när verben i båda satserna förekommer i nekad form, eftersom tills / ända till / fram till dess att + ett verb med momentant betydelsevärde i nekad form ändrar handlingens betydelsefält från punktuell–momentan markering till intervall–varaktighetsmarkering med en strikt fastställd slutgräns för handlingen, medan negationen i huvudsatsens predikat framhäver handlingarnas sekvens: (26) [Tills / ända till / fram till dess att jag inte tystnade], började inte heller de tala. Det negativa elementets, eller ett elements med negerande uttryck, egenskap att bli det mest framträdande informationssegmentet (Croft 1990: 170) kan ge meningarna andra betydelsenyans­er när negationen används med verb av perfektiv aktionsart med resultativ betydelse, men utan att ha betydelsen att predikatet negeras, som till exempel i meningen: (27) Se till, [innan olyckan inträffar], utan anger endast gränsen för handlingen i huvudsatsen, t.ex.: (28)? Han slog tills han slog ihjäl honom. (29) * Han skrev tills / fram till dess att han inte avslutade / skrev klart. Det är vanligt att betrakta meningar där verbet i bisatsen upprepar verbet i huvudsatsen i nekad form som felaktiga och främmande för standardspråket (Ambrazas 1994: 683), eftersom bisatsen så att säga förnekar huvudsatsen³⁰. Kanske skulle deras förekomst kunna förklaras med ellips av en kvalitetsmodifierare? Enligt Talmy Givón omfattar negationens funktionella domän tre delvis relaterade betydelsekomponenter: den propositionella semantiken (omkastning av den propositionella sanningen/påståendets värde), subjektiv visshet (eller graderad visshet – talaren kan genom sitt påstående markera att händelsen/tillståndet (som man talar om) inte inträffade) och den diskursiv-pragmatiska komponenten (talehandlingen att förneka, utförd genom tydligt fastställda/definierade undertyper av meningar i talakten) (Givón 1984: 322). Omkastningen av det propositionella påståendets värde i bisats- 30 Förekomsten av meningar av denna typ förklaras oftast med påverkan från ryska, eftersom partikeln ne i det ryska konnektordet/relativa adverbet poka, som används för att bilda temporala bisatser i ryska, betraktas som en strukturell del av själva konnektorn utan negativ betydelse eller negativ laddning; se Belousov (1989: 560). 44 | JŪRATĖ PAJĖDIENĖ Negationen i den underordnade satsen, som står i kontrast till huvudsatsens propositionella påstående och därför skapar en ologisk kontrast i sådana satser som (28) och (29), skulle upphävas om en kvalitetsmodifierare förekom i den underordnade satsen, t.ex.: (28a) Han slog tills han slog ihjäl honom. (29a) Han skrev tills / ända tills han hade skrivit det så som han ville skriva det. När en kvalitetsmodifierare förekommer i dessa satser blir negationen en ytterligare segmentell markör, och detta placerar de semantiska accenterna annorlunda än i satser med motsvarande struktur utan negation, jfr (30) och (31), eftersom negationen gör att den viktigaste beståndsdelen (fokus)31 blir den underordnade satsen, som betonar den kvalitativa betydelsen av handlingens resultat; detta visas också av möjligheten att lägga till sättsmodifierare i satserna (28a) och (29a), medan de motsvarande satserna utan negation, (30) och (31), betonar processens varaktighet, utan att värdera kvaliteten på det uppnådda resultatet: (30) Han slog tills han slog ihjäl honom. (31) Han skrev tills / ända tills han hade skrivit klart / avslutat. Givón hävdar att fritt valbara / fakultativa satsadverbial oftast utgör fokus för ny information (fokuserar ny information i sig), och antar att den logiska grunden för detta beteende är att ett fakultativt argument som fogas till satsen (clause) måste vara viktigt som ny informationspunkt ur kommunikativ synvinkel (se Givón 1984: 260). 2.4.2. NEFINITA SATSER. I synonyma varianter av finita och icke-finita bisatser kan motsvarande verbformer för pågående förlopp eller händelseförlopp användas: (32) [När / Då / Medan / Så länge / Ända tills det är tyst], talar de. (33) [Medan jag är tyst] talar de. (34) [När jag tystnar], talar de. (35) [När jag hade tystnat] talar de. En icke-finit tidsbisats kan vara inskjuten i en finit tidsbisats, till exempel mellan subjunktion och predikat, och precisera handlingarnas samtidighet (38) (39) eller följd (40), men i sådana fall räcker inte den icke-finita underordnade satsdelen (som fungerar som en tidsbestämning som preciserar subjunktionens betydelse), inskjuten i en finit bisats, för att satsen ska vara fullständig, eftersom båda anger underordnade handlingar och deras inbördes tidsrelation kan framgå först när de jämförs med huvudsatsen, jfr: (36) Han satte i halsen när han [medan han tuggade den första tuggan] började skratta. 31 Om sambandet mellan den kognitivt begripliga fokuseringsbegreppet och negationen som impuls, samt om möjliga sätt att införa kvalitetsparametrar, se Lawler, Hoek. LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI | 45 (37) När [släktingarna äter lunch] för vi oväsen, är mamma missnöjd. (38) När [du har sett bilen], bestäm dig för köpet och ring mig. Vissa konjunktioner som betonar en momentan tidsbetydelse32 kan användas i synonyma finita och infinita tidsbisatser, jfr: (39) [Så snart / Bara jag tystnar] börjar de tala. (40) [Så snart / Bara jag har tystnat] börjar de tala. Av de tidsbetydande konjunktionerna skiljer sig före ut genom sina anslutningsmöjligheter: det används endast i infinita tidsbisatser med gerundium eller particip och preciserar deras betydelse. När denna konjunktion används i den underordnade satsen blir handlingen i huvudsatsen tidigare, jfr: (41) [Innan han åkte till tandläkaren] bytte han om. (42) De kom fram [innan solen gick upp]. En handling som uttrycks med en gerundium- eller participkonstruktion utan konjunktionen före förmedlar ett förhållande av samtidighet med handlingen i huvudsatsen, jfr: (43) [Medan han var på väg till tandläkaren] bytte Mr Bean om i bilen. (44) De kom fram [medan solen gick upp]. För att betona att handlingssekvensen närmar sig samtidighet kan uttrycket strax före: väljas. (45) Han hittade en bil med tonade rutor [strax innan solen gick ner]. (46) Han gick in i salen [strax innan ljuset släcktes] / [strax innan man släckte ljuset]. För att benämna liknande ”gränsfall” i sekvensen väljer man oftare en nominaliserad (substantivisk) konstruktion, jfr: strax före solnedgången, strax före ljussläckningen. 32 Hjälpord som används för att precisera tidsbetydelsen i infinita satser har bedömts olika inom litauisk lingvistik: Jablonskis, som ger exempel på förkortade satser som kan ”ha bisatsinledare” ([...] Så snart solen visade sig kände man genast dess strålars kraft [...]), hävdar att sådana ord i förkortade satser, ”som: lig, ligi, kol... [..] bara är så kallade småord”, eftersom ”deras uppgift här är enbart att hjälpa en satsdel, uttryckt med andra ord, att markeras mer exakt” (Jablonskis 1957: 518). Ambrazas ger dem status som konjunktioner: ”För att precisera tidsbetydelsen används konjunktionerna iki, ligi, ligi tik, prieš etc. i början av particip-, gerundium- eller participkonstruktioner. [...] Det bör påpekas att konjunktionerna iki, ligi tydligt modifierar konstruktionens tidsbetydelse” (Ambrazas 1976: 534). 46 | JŪRATĖ PAJĖDIENĖ 2.5. Bisatsens relation till huvudsatsen En bisats som modifierar hela huvudsatsen eller huvudsatsens verb (och inte en särskild stödjande förmedlare som fungerar som tidsadverbial i huvudsatsen) står i ett asymmetriskt förhållande till den, t.ex.: (47) Jag går inte förrän [de har betalat]. (48) Jag går när [de har betalat]. En bisats som modifierar huvudsatsen indirekt, genom ett korrelativt ord, står i ett symmetriskt förhållande till detta, t.ex.: (49) Jag går inte förrän [de har betalat]. (50) Jag går först då, [när de har betalat]. Förekomsten av ett korrelativt ord, vilket kan utgöras av tidsadverb med allmän deiktisk betydelse då, tills dess, efter det, fram till dess, därefter (de kan kombineras med partiklarna bara, till och med), minskar kraftigt huvudsatsens grammatiskt-semantiska självständighet – en modifierare är nödvändig för dem. Det korrelativa ordet intar en syntaktisk position som tidsadverbial. Det adverbiella antecedentets placering i huvudsatsen kan variera, även om man lätt kan se en tendens att flytta det korrelativa ordet till slutet av en framförställd huvudsats, eftersom antecedenten då kompletteras av en semantiskt nödvändig tidsbisats som följer omedelbart efter: (51) Jag kommer bara då, [när den där grituoklis inte är hos er]. (52) Jag förstod innebörden av mina ord först då, [när hon ryckte till i mig]. (53) Du hälsar på främlingar efter det, [när värdarna har presenterat dem för dig]. (54) Ett sådant tillstånd av osäkerhet kommer att bestå tills [de verkliga ägarna har etablerat sig]. (55) En sådan betalningsordning gäller fram till dess, [att lagen börjar tillämpas]. En tidsbisats kan också stå i ett symmetriskt förhållande till ett kontaktord med vidare tidsbetydelse33 eller en ordkombination som uttrycker tidsbegrepp, t.ex.: (56) Hon brukade besöka henne sällan, [bara när hon hade fått en bonus]. (57) Känslan av framgång hade helt försvunnit morgonen därpå, [när huvudet höll på att sprängas av smärta]. 33Jfr.: ”I meningar med kai, kada [...] knyts bisatser ibland till substantiv som betecknar tidsbegrepp [...]” (Ambrazas 1972: 42–43). Om möjligheten att tolka sådana meningar på två sätt – som en andra, precisering av tidsadverbialet eller som relativsatser: ”meningar där bisatsen preciserar substantiv som fungerar som tidsadverbial har i regel den inre struktur som är karakteristisk för meningar med semantisk underordning” (Ambrazas 1972: 43). Tolkningen av sådana homonyma meningar avgörs av kontaktordets funktion i huvudsatsen, eftersom bisatsen preciserar kontaktordets betydelse. LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI 47 Om bisatsen med tidsbetydelse tas bort förlorar huvudsatsen inte sin betydelsemässiga självständighet, jfr.: (56a) Hon brukade sällan hälsa på henne. (57a) Känslan av framgång hade helt dunstat bort morgonen därpå. Meningarna kan beskrivas som: ANAFORISKA34 (58) Hon tittade ut genom fönstret ända tills [det blev helt mörkt]. (59) Hon tittade länge ut genom fönstret, [tills mörkret tog över] eller KATAFORISKA35 (60) [Först när han hade träffat sin utvalda] tillfrisknade han. 2.5.1. PREDIKAT I HUVUDSATSEN SOM KRÄVER EN STARKARE TIDSREFERENS. I vissa fall är tidsbisatser, även utan ett korrelativt ord, något starkare integrerade i den sammansatta meningen, om det semantiskt behövs en mer specifik tidsangivelse – avseende varaktighet (längden på ett intervall) eller en tidpunkt (en punkt) – för att karakterisera den situation som uttrycks i huvudsatsen, till exempel: (61) Barnen följer mig, [tills vi når Bartkienės staket]. (62) Vanligtvis återvänder han hem [när sommaren lider mot sitt slut]. (63) Brodern borde känna sig stark [när han växer upp]. (64) Så brukade det gå för henne [så snart den berusade farbrodern klev in genom dörren]. (65) Juni går mot mitten, [medan det talas]. (A. Marčėnas) I dessa och liknande fall behöver huvudsatsen en semantisk komplettering (detta beror inte bara på vissa semantiska och grammatiska egenskaper hos verbet, utan också på särdragen i hela huvudsatsens struktur) – den alltför allmänna betydelsen hos huvudsatsen preciseras med hjälp av en tidsbisats. En hänvisning till varaktighet behövs ännu mer när predikatet i huvudsatsen utgörs av former av verben laukti, trukti, till exempel: (66) Han väntar vanligtvis [tills den långa rasten är slut]. (67) Han väntar [tills värdinnan reser sig], först då manar han på hästen. 34 Anafor är en relation mellan ett pronomen och ett annat element i samma eller en föregående mening (Matthews 1997: 18). Ett anaforiskt pronomen är ett pronomen eller ett liknande element som bara kan förstås genom sin relation till ett antecedent. Anafor betecknas som en hänvisning till något som tidigare har sagts (Lyons 1993: 659). 35 Katafora vadinama nuoroda į tai, kas yra / bus pasakyta vėliau (Lyons 1993: 659). Katafora – tai santykis tarp anaforinės frazės ir jos antecedento, kuris eina vėliau (Matthews 1997: 48), arba dar vadinama atgalinė anafora (backward anaphora) (Matthews 1997: 34). 48 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ (68) Lektionstillfället varar [tills barnen kan behålla koncentrationen]. (69) En brottningskamp brukar pågå [tills myrorna fångar sådana kämpar]. Meningar där predikatet i huvudsatsen utgörs av former av verbet laukti och bisatsen inleds med det sammanbindande ordet kol (Vfin laukti + kol...), utmärker sig också genom att deras tolkning beror på kombinationen av verbens grammatiska tempus i huvudsatsen och bisatsen: det är möjligt att tolka dem som tidsbisatser när predikaten i båda satserna har samma/synkroniserade grammatiska tempus: (70) Väntar, [tills lektionerna är slut]. (71) Väntade, [tills lektionerna var slut]. (72) Brukade vänta, [tills lektionerna brukade vara slut]. (73) Kommer att vänta, [tills lektionerna är slut]. I de fall där verb med olika grammatiska tempus används i huvud- och bisatsen, det vill säga när verbet i huvudsatsen står i presens eller preteritum (enkel eller iterativt36) och verbet i bisatsen står i futurum, är det mer sannolikt att tolka bisatsen, som formellt har kännetecken för en tidsbisats, som en objektsbisats, till exempel: (74) Väntade/ brukade vänta/ väntar, [tills lektionerna är slut]37. Meningar med futurumformer av verben i båda satserna (VFIN futurum laukti, kol VFIN futurum) verkar kunna tolkas, beroende på sammanhanget, både som tidsbisatser och som objektsbisatser, till exempel: (75) Jonas kommer att vänta, [tills lektionerna är slut]. 36 Om att preteritum frequentativum endast är ”en viss variant av preteritum, som av tradition betraktas som en egen tempusform”, eftersom ”upprepning inte är en tidsbetydelse utan en betydelse av handlingens karaktär”, se Šlizienė (1994: 291). 37 Som ytterligare jämförelse följer några exempel från textsamlingen för modern litauiska vid Centrum för datorlingvistik vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas på meningar med (Vfin VÄNTA, TILLS + verb i futurum): Det finns sådana som lägger sina ägg i andras bon, väntar tills fosterföräldrarna kläcker dem och sedan själva tar hand om och matar ungarna. Andra väntar tills gökungen vuxit upp och lämnat boet, och börjar först då uppfostra den på sitt eget sätt. Han väntade tills han blev kallad och andades tungt. Han väntar tills tysken har sovit ut. Man behöver inte vänta tills Litauen blir ett rikt land. Man måste ha tålamod och vänta tills dessa företag återhämtar sig och betalar tillbaka krediterna. Företagsledarna väntar dock otåligt tills överenskommelserna mellan Litauen och Ryssland om vilka varor som ska omfattas blir antagna. Således kommer man inte längre att vänta tills skulderna vida överstiger betalningsförmågan. Fadern står bara i hörnet och väntar tills den svartmålade rocken torkar, tills trägnagarna har fått nog och en dag lämnar vårt hus. LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI 49 Vanligen uppfattas en sådan modell som en tidsbisats (hur länge kommer Jonas att vänta?), eftersom de synkrona tempusformerna hos predikaten i de båda leden mycket tydligt framhäver tidsrelationerna. Svaret på frågan: Vad kommer Jonas att vänta på? skulle troligen uttryckas enbart med en nominalfras: Jonas kommer att vänta till lektionernas slut. 2.6. Position38 i förhållande till huvudsatsen De underordnade tidsbisatsernas position i förhållande till huvudsatsen är relativt fri39, och därför förefaller valet av plats nästan inte påverka de semantiska relationerna: en bisats som betecknar en tidigare handling kan även stå efter en huvudsats som betecknar senare förhållanden på tidslinjen, eftersom betydelserelationen avgörs inte av bisatsens position i meningen, utan av den semantiska relationen mellan de sammanbindande orden och formerna av finita och infinita verb som utgör grunden för huvudsatsen respektive bisatsen, liksom av kombinationen av verbens aspekt och tempusformer i den sammansatta meningen. Ordningen mellan leden i en komplex mening40 kan bidra till att framhäva önskade fokuspunkter (om fokusstruktur, se Grote 1998: 22), eftersom elementens ordningsföljd speglar hur information presenteras efter vikt/relevans i diskursen41. Tidsbisatsen kan stå före huvudsatsen (76) eller efter den (77), och kan också skjutas in i den (78), om den innehåller ett korrelat eller ett tidsadverbial som behöver preciseras: (76) [Medan jag sov] kröp de in i skynią. (77) De kröp in i skynią [medan jag sov.] (78) Just då, [medan jag sov,] kröp de in i skynią. Subjektet i finita tidsbisatser utelämnas när det är identiskt med subjektet i huvudsatsen. Denna ellips av bisatsens subjekt ger tidsbisatsen fler positionsmöjligheter, om huvudsatsen är utbyggd, så att en sådan tidsbisats kan modifiera inte bara verbet (eller verbfrasen)42 utan också hela huvudsatsen eller några av dess led, till exempel: (79) Mamma brukade ofta åka till moster [när hon arbetade på sjukhuset]. 38 Apie labilią prieveiksminių konstrukcijų poziciją (Sanders 1978); apie tai, kad mobilesnę poziciją gali nulemti tekstiniai ir pragmatiniai faktoriai (Biber 2000: 131); apie laisvą dėmenų tvarką laiko sakiniuose (Ambrazas 1976: 844). 39 Om att många engelska bisatser ganska fritt kan flyttas till en annan position (tillsammans med sin subjunktion) och bilda en mening som, om inte helt synonym, så åtminstone är grammatisk, se Haiman (1985: 40–41) 40 ”Eftersom den proposition som utgör bakgrunden i princip alltid uttrycks i en bisats med en tydlig underordningsmarkör, behöver dess status inte framhävas med ett sådant ytterligare hjälpmedel som ledens ordningsföljd” (Holvoet 2003: 107), ”bakgrundens och figurens placering i underordnade meningar är grammatikaliserad” (Holvoet 2003: 106). 41 Apie ikoniškumo principą, žr. Croft (1990: 194), apie ikoniškumo principus sintaksėje ir biologinį ikoniškumo kodų pagrindą, žr. Givón (1990: 966–984). 42 Ett satsadverbial kan semantiskt vara knutet inte bara till verbet, utan också till hela satsen, se Matthews (1997: 338). 50 JŪRATĖ PAJĖDIENĖ (80) Mamma brukade ofta åka till moster när hon arbetade på sjukhuset. (81) Mamma brukade ofta åka till moster när hon arbetade på sjukhuset. (82) När hon arbetade på sjukhuset brukade mamma ofta åka till moster. Tidsadverbialens status avgör deras förhållandevis fria relation till det verb de modifierar. Vissa typer av information intar bestämda positioner som är typiska för deras användning, eftersom talaren, för att underlätta lyssnarens förståelseprocess, placerar fokusinformation/viktig information där lyssnaren förväntar sig att hitta den (Luchjenbroers 1996: 149). Tidsangivelser betraktas i allmänhet som viktiga43, och därför kan tidsbisatser framstå som avvikande från andra bisatser med adverbial-/adverbfunktion44 genom att de tycks vara starkare integrerade i huvudsatsens struktur. Enligt vissa forskare kan tidsangivelser uppfattas som element med samma status som kärnelement45. Det kan vara så att denna ”viktighetskoefficient” beror på den labila positionen hos konstruktioner med adverbial-/adverbfunktion, vilka definieras som syntaktiska funktioner på ytnivå46. Genom att formellt enbart skilja ut modifierarfunktionen kan tidsbisatser förmedla informationens betydelse, när de oväntat infogas i en mening eller placeras först i meningen. 3. SLUTSATSER Tidsbisatser uttrycker relationer mellan handlingar i form av följd eller samtidighet. Finita tidsbisatser med outtryckt subjekt (dvs. ett subjekt som är identiskt med huvudsatsens subjekt och därför utelämnas) utmärks av större möjligheter till modifiering – de kan fokusera inte bara på verbet, utan också på dess argument eller till och med hela meningen. Finita bisatser med olika subjekt lämpar sig för att ange en allmän tidsrelation, när tidsangivelsen behöver uttryckas som samtidighet eller följd mellan handlingar. Konjunktioner kan framhäva ytterligare aspekter av tidsbetydelsen, till exempel betona inte bara samtidighet utan också varaktighet (Tittade på programmet medan hon åt), framhäva inte bara en omedelbar följd (När han kom in i affären brast han i gråt), utan också betona tidpunkten (Så snart han kom in i affären brast han i gråt). 43Enligt Edgren förmedlar rums- och tidsadverb viktig information, som kan utgöra den viktigaste informationsdelen i huvudsatsen, men i en tidsbisats är adverbialfrasens informationsvärde lägre (Edgren 1971: 239–240). 44Om huruvida en bisats motsvarar adverb och om stilistiska transformationer när satsledens position ändras, se Haiman (1985: 41). 45Luchjenbroers hävdar, i sin beskrivning av särdragen hos den information som förmedlas av kärnor och modifierare i engelska exempel, att 27% av de undersökta fallen kännetecknades av att tidsangivelser uppfattades som element med samma status som kärnelement (Luchjenbroers 1996: 149–150). 46Gerald A. Sanders beskriver syntaktiska funktioner på ytnivå med följande universalier: att meningar i alla språk kan inledas med adverbialfraser; att alla språk har meningar där adverbialfraser också kan förekomma i en annan position än den initiala; och att den icke-initiala positionen i meningen är mer vanlig (omarkerad) för adverbialkonstruktioner i nästan alla, eller möjligen alla, språk (Sanders 1978: 72–74). LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI 51 En del infinita tidsbisatser – med halvparticip och gerundium – utmärker sig genom möjligheten att ansluta det konnektiva ordet prieš, vilket inte kan anslutas till finita verbformer i finita tidsbisatser eller till preteritum particip i infinita participiella tidsbisatser: tidsbisatser med halvparticip och gerundium och det konnektiva ordet prieš anger en tidigare handling, medan motsvarande konjunktionslösa varianter betecknar samtidighet mellan handlingarna. Modellen för en bisats, vars huvudsats har finita former av verben vänta eller dröja, skiljer sig från de andra genom ett starkare krav på semantisk komplettering med en tidsbestämning. Liksom alla tidsbisatser kännetecknas även satser vars huvudsats har den finita formen av verbet vänta av att ha en grammatisk tempusform som är samtidig med huvudsatsens verb. Om predikatet i huvudsatsen VFIN vänta uttrycks i presens eller preteritum (imperfekt eller iterativ form), medan bisatsens predikat står i futurum (kol + VFIN FUTURUM), fungerar sådana bisatser vanligen som objektssatser, även om de, utifrån bisatsens grammatiska struktur, är identiska/homonyma med tidsbisatser. LITERATŪRA AMBRAZAS, V. 1972: Lietuvių kalbos prijungiamųjų sakinių struktūriniai tipai. Baltistica 8 (1), 23–48. AMBRAZAS, V. 1976a: Padalyvinės, pusdalyvinės ir dalyvinės aplinkybės. Ulvydas, K., red., Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė, Vilnius: Mokslas, 527–540. AMBRAZAS, V. 1976b: Prijungiamieji sakiniai. Ulvydas, K., red., Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė, Vilnius: Mokslas, 789–916. AMBRAZAS, V. 1979: Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė, Vilnius: Mokslas. AMBRAZAS, V. 1994a: Sudėtinis sakinys. Prijungiamieji sakiniai. Ambrazas, V., red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 658–696. AMBRAZAS, V. 1994b: Veiksmažodžio neasmenuojamosios formos. Ambrazas, V., red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 354–385. AMBRAZAS, V., ed., 1997: Lithuanian Grammar, Vilnius: Baltos lankos. AMBRAZAS, V., red., 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. AUWERA, J. van der, 1999: Adverbs and adverbials. Brown, Miller, eds., 1999, 8–12. BALKEVIČIUS, J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mintis. BALKEVIČIUS, J. 1998: Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BELOUSOV, V. N., KOYTUNOVA, I. I., KRUČININA, I. N. ir kt. 1989: Kratkaja russkaja grammatika, Moskva: Russkij jazyk. BIBER, D. et. al. 2000: Longman Grammar of Spoken and Written Language, London: Longman. BLAKE, B. J. 1994: Case, Cambridge: University Press. BROWN, K., MILLER, K. 1996: Syntax: A Linguistic Introduction to Sentence Structure, London and New York: Routledge. BROWN, K., MILLER, J., eds., 1999: Concise Encyclopedia of Grammatical Categories, Amsterdam: Elsevier. COMRIE, B. 1985: Tense, Cambridge: University Press. COMRIE, B. 1999: Tense. Brown, Miller, eds., 1999, 363–368. CROFT, W. 1990: Typology and Universals, Cambridge: University Press. 52 | JŪRATĖ PAJEDIENĖ Dixon, R. M. W. 1995: Complement clauses and complementation strategies. Palmer, F. R., ed., Grammar and Meaning. Essays in Honour of Sir John Lyons, Cambridge: University Press, 175–220. Drotvinas, L. 1962: Apie dabartinės lietuvių literatūrinės kalbos laiko konstrukcijas. Lietuvos TSR MA darbai. Serija A, 1 (12), 249–265. Durrell, M., Brée, D. 1993: German temporal prepositions from an English perspective. Zelinsky-Wibbelt, C., ed., The Semantics of Prepositions. From Mental Processing to Natural Language Processing, Berlin–New York: Mouton de Gruyter, 295–325. Edgren, E. 1971: Temporal clauses in English, Uppsala: Academia Upsaliensis. Givón, T. 1979: On Understanding Grammar, New York, San Francisco, London: Academic Press. Givón, T. 1984. 1990: Syntax. Vols. 1, 2, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. Greenbaum, S. 1996: The Oxford English Grammar, New York, San Francisco, London: Oxford University Press. Greenberg, J. H., Ferguson, Ch. A., Moravcsik, E. A., eds., 1978a: Universals of Human Language 3. Word Structure, Stanford: Stanford University Press. Greenberg, J. H., Ferguson, Ch. A., Moravcsik, E. A.,eds., 1978b: Universals of Human Language 4. Syntax, Stanford: Stanford University Press. Grote, B. 1998: Representing temporal discourse markers for generation purposes. In: Proc. of the COLING-ACL workshop on Discourse Markers and Discourse Relations, Montreal. Haiman, J. 1985: Natural Syntax, Cambridge: University Press. Halliday, M. A. K. 1994: An introduction to functional grammar. 2nd edition, London: Arnold. Haumann, D. 1997: The Syntax of Subordination, Tübingen: Niemeyer. Holvoet, A. 2003: Sujungiamieji ir prijungiamieji sakiniai formos bei funkcijos požiūriu. Holvoet, A., Judžentis, A., red., Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 1), 99–114. Holvoet, A., Judžentis, A. 2003: Sudėtinio prijungiamojo sakinio aprašymo pagrindai. Holvoet, A., Judžentis, A., red., Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 1), 115–172. Huddleston, R. H. 1999: Sentence types and clause subordination. Brown, Miller, eds., 1999, 329–343. Jablonskis, J. 1911/1957: Lietuvių kalbos sintaksė. Jablonskis, J., Rinktiniai raštai 1. Sudarė J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 435–549. Labutis, V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Lawler, J., Hoek, K. K. Space, Time, and Polarity (Or, Negs in Space!). <www.personal.umich.edu/~jlawler/negsinspace.doc> Lehman, Ch. 1988: Towards a typology of clause linkage. Haiman J., Thompson, S. A., eds., Clause Combining in Grammar and Discourse, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins, 181–225. Levinson, S. 1999: Deixis. Brown, Miller, eds., 1999, 132–136. Lyons, J. 1981: Language and Linguistics, Cambridge etc.: Cambridge University Press. Lyons, J. 1993: Semantics. Vols. 1, 2, Cambridge: University Press. Luchjenbroers, J. 1996: Diskursyvinį analizį a schematičeskaja struktura. Voprosy jazykoznanija 1996 (2), 141–155. Matthews, P. H. 1997: The Concise Oxford Dictionary of Linguistics, Oxford–New York: Oxford University Press. Sanders, G. A. 1978: Adverbial constructions. Greenberg, Ferguson, Moravcsik, eds., 1978b, 51–84. Sirtautas, V., Grenda, Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas. Sližienė, N. 1994: Veiksmažodžio laikas. Ambrazas, V., red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 290–304. Sverdiolas, A. 1996: Steigtis ir sauga, Vilnius: Baltos lankos. LIETUVIŲ KALBOS PRIJUNGIAMIEJI LAIKO SAKINIAI | 53 Talmy, L. 1978: Figure and ground in complex sentences. Greenberg, Ferguson, Moravcsik, eds., 1978b, 625–649. Traugott, E. C. 1978: On the expression of spatio–temporal relations in language. Greenberg, Ferguson, Moravcsik, eds., 1978a, 367–400. Ul vydas, K., red., 1971: Lietuvių kalbos gramatika 2: Morfologija, Vilnius: Mintis. Ul vydas, K., red., 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė, Vilnius: Mokslas. Valeckienė, A. 1998: Funkcinė gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Valiulytė, E. 1995: Sintaksinė laiko raiška. Lituanistica 22, 68–81. Valiulytė, E. 1998: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksiniai sinonimai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Jūratė Pajėdienė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2004 03 23