Dėl vienos XVII a. lietuvių asmenvardžių priesagos

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LI (2004), 29–38 Om ett suffix i 1600-talets litauiska personnamn VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Litauiska språkets institut, Vilnius Artikeln behandlar suffixet -uitis, belagt i litauiska personnamn från 1600-talet. Det finns redan en del forskning om bildningen av litauiska efternamn och de personnamn som de härstammar från. I de historiska källor som hittills har undersökts har suffixet -uitis antingen inte påträffats eller varit sällsynt. Dess frekvens i 1600-talets kyrkoböcker från Gruzdžiai församling, där det används för att bilda hela 20,5% av alla efternamn, är därför ett anmärkningsvärt faktum. Former noterades mellan 1619 och 1690 i kyrkoboken över vigslar. Utifrån en jämförelse med vad som är känt om patronymiska bildningar under den aktuella perioden kan vi dra slutsatsen att suffixet -uitis var patronymiskt. Särdragen i personnamnsbildningen i de nyundersökta källdokumenten pekar också på denna slutsats. Suffixet -uitis kan således läggas till beståndet av belagda patronymiska suffix från 1600-talet. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR De relativt få arbetena om litauisk historisk antroponymi skiljer sig åt ur flera synvinklar. I några av dem undersöks, av det ena eller andra skälet, antroponymien i nästan hela Litauen under flera århundraden. Här kan nämnas K. Būgas studie ”Om litauiska personnamn”, där strukturen hos gamla tvåstammiga personnamn har analyserats, det har diskuterats hur litauiska antroponymer skrevs i dokument från 1200–1400-talen, och autentiska former av namnen på nio litauiska furstar har rekonstruerats med utgångspunkt i undersökta fall där litauiska vokaler ersatts av ryska vokaler i ordens början, mitt och slut (Būga 1958). Antroponymien från olika delar av Litauen och olika århundraden behövde också omfatta undersökningen av företeelser med anknytning till bildandet av litauiska efternamn: utvecklingen av tvånamnsskick, efternamnens uppkomst och slutliga etablering, efternamnens ursprungskällor och så vidare (Maciejauskienė 1991). I vissa arbeten undersöks antroponymien i flera historiska källor, i andra endast i en. I sådana fall är platsen där de undersökta personnamnen används relativt väl avgränsad, liksom den undersökta perioden, som är förhållandevis kort. Här kan nämnas ett arbete om antroponymien i Vilnius stad i början av 1600-talet (Zinkevičius 1977), en undersökning av personnamn i Kriaunai församling från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet (Maciejauskienė 1993), ett arbete om efternamn i Ragainė härad från andra hälften av 1700-talet och början av 1800-talet (Žemienė 2002), eller en undersökning av efternamn i Samogitien stift år 1795 30 | VITALIJA MACIJAUSKIENĖ (Ramonienė 1987) och liknande. Undersökningen av personnamnen bland Kaunas stadsbor skiljer sig avsevärt från alla de redan nämnda. I detta fall har antroponymikonet från en specifik plats i Litauen samlats in ur ett stort antal historiska källor från 1500–1700-talen, och den undersökta perioden är alltså lång (Ragauskaitė 2002). En annan studie som bör nämnas handlar om ensammansatta namn av litauiskt ursprung från 1500-talet; där undersöks personnamn som under ett århundrade skrivits upp i källor från många olika platser i Litauen (Maciejauskienė 1997). Det är förståeligt att resultaten av undersökningar av olika slag också skiljer sig åt i fråga om fullständighet och precision. Det är lätt att dra precisa slutsatser om historiska personnamnsbildning (struktur), ursprungstendenser, situationer där personer namnges och andra relevanta frågor när antroponymikonet från en viss plats i en eller flera källor som täcker en kort tidsperiod undersöks (jfr Zinkevičius 1977, Ramonienė 1987, Maciejauskienė 1993, Žemienė 2002 m.fl.). Men när en studie, med hänsyn till sitt syfte och sina frågeställningar, måste omfatta personnamn från flera århundraden och olika delar av Litauen, belagda i ett stort antal historiska källor, bygger forskaren vid sammanfattningen av resultaten naturligtvis endast på analysen av de data som samlats in fram till dess. Slutsatserna i en sådan studie kan inte vara slutgiltiga. Detta gäller i synnerhet undersökningar av hur litauiska efternamn bildats, vilka källor de härrör från och hur historiska personnamn bildats. När källorna läses vidare och personnamnen i dem bedöms ur de nämnda eller andra perspektiv kan nämligen nya, tidigare oupptäckta data påträffas. Syftet med denna artikel är att bedöma ännu ett suffix för personnamn från 1600-talet, som uppmärksammades när nya data om historiskt antroponymikon samlades in, och att sätta in det i kontexten av detta skedes personnamnsbildande affix. Det är suffixet -uitis. 1. KORT KARAKTERISTIK AV PERSONNAMNSBILDNINGEN PÅ 1600-TALET Tiriant lietuvių pavardžių susidarymą (Maciejauskienė 1991) įvairiais požiūriais buvo įvertinta kelių šimtmečių antroponimija. Nustačius, kad intensyviausiai pavardės formavosi XVII a., ypač svarbu buvo aptarti šio laikotarpio dvinarío įvardijimo antruosius asmenvardžius. Kaip tik iš jų turėjo susidaryti dauguma lietuvių pavardžių. Visi jie buvo suskirstyti į patronimus ir asmenvardžius be patroniminių priesagų. Patronymer dominerade på 1600-talet. De bildades med litauiska (-aitis, -onis, -ūnas m.fl.) och slaviska (-evič, -ovič) patronymiska suffix. De insamlade uppgifterna visade att litauiska patronymiska suffix var särskilt vanliga under denna period. Efter produktivitet rangordnades de i följande ordning: -aitis, -onis, -ūnas, -ovič, -evič, -ėnas m.fl. (mycket sällsynta). Patronymer med dessa suffix bildades: av kristna namn i olika former (långa, kortformer, diminutivformer), t.ex.: Andreiaitis, Gabraytis, Jurgutaytis; Bagdananis, Grigonis, Jonelonis; Alexieūnas, Mikiūnas, Pronckielun; Jakubowicz, Муковичъ, Wołukowicz; Alexiewicz, Staniewicz, Станюлевич; Powilenas, Kazenas, Stasiulenas och liknande; av personnamn av olika litauiska ursprung, t.ex.: Akmenaytis, Baltmiszkaitis, Kieturnitaytis, Szaltnosaytis, Žusinaitis; Burneikonis, Grazulanis, Szyłeikanis, Wanaganis; Ak- DĖL VIENOS LIETUVIŲ ASMENVARDŽIŲ PRIESAGOS 31 meniunas, Medziunas, Rymkunas, Ziamayciunas; Dziugowic, Kiszkielowicz, Trinitowicz; Budrewicz, Gilewicz, Juodziejwicz; Butenas, Niksztelenas, Plikienas och liknande; bland de sistnämnda patronymerna finns också sådana som bildats av gamla tvåstammiga personnamn, t.ex.: Daugwitavits, Galminaytis, Narwayszaytis; Dawnaronis, Nartawtanis, Waysznaranis; Girdwaynowicz, Kontrymowicz, Narwilowicz och liknande; av personnamn av olika slaviska eller andra främmande ursprung, t.ex.: Czebotaraytis, Perwaznikaytis, Žukaytis; Czerniukonis, Stalmakaniš; Kowalun, Krowczunas, Zolnierunas; Byczkowicz, Strycharowicz, Szopowalowicz och liknande. Personnamn utan patronymiska suffix, skrivna på den andra platsen i en tvåledad namngivning, var mycket varierande på 1600-talet. De flesta var av litauiskt ursprung, t.ex.: Ak­menis, Auksz­tawartis, Bat­nagis, Grauz­yk­lis, Kier­deykis, Kupstas, Miltakis, Nareykis, Pakarklis, Silpnis, Szaltenis, Taurakis, Toley­kis, Trejgis, Wabzda, Wanags och liknande; bland dem finns också gamla tvåstammiga personnamn, t.ex.: Dauginas, Dawnoras, Dowtort, Jogmin, Kiezgli, Kimont, Syrgied, Skawgird, Surkont, Swirbut, Wilbut, Zutowt och liknande. Personnamn av denna typ med annat ursprung var sällsynta, t.ex.: Endrykis, Łukszas, Miceykis, Razmis, Tamolis (former av kristna namn), Bohumatka, Dobrylo, Merinik, Niewiera; Donmark, Gieyber (andra personnamn av slaviskt eller germanskt ursprung). Efter att personnamnen delats in i patronymer och namn utan patronymiska suffix återstår personnamn med diminutivsuffixen -elis, -elė, -ėlis, -ėlė, -ulis, -utis m.fl. De var inte vanliga, t.ex.: Dagielis, Gierweta, Awinelis, Awizeta, Burbulis, Mažulis, Kiszkucis, Rudutis och liknande. Dessa är personnamn av litauiskt ursprung. Det fanns också personnamn av denna typ som härstammade från kristna namn, t.ex.: Banelis, Bochdanelis, Janel, Tumkielis, Antulis, Stanulis, Szeputis, Walutis och liknande. Dessa suffix kunde också ha en patronymisk betydelse om personnamn med dem bildades av vilken som helst av faderns namndelar (den första, som på 1600-talet nästan alltid redan var ett kristet namn, eller den andra, vars ursprung kunde variera). Å andra sidan kan sådana personnamn helt enkelt ha bildats av diminutiva appellativ eller former av kristna namn och inte ha något samband med patronymer (se även Maciejauskienė 1977: 165–166). Så ser den allmänna bilden ut av de andra personnamnen i tvåledade personbeteckningar som användes på 1600-talet och som potentiellt kunde bli litauiska efternamn (för en utförligare behandling, se Maciejauskienė 1991: 230–243). Den kan kompletteras genom att de nyinsamlade uppgifterna om antroponymikonet från 1600-talet i Gruzdžiai församling (Šiauliai distrikt) bedöms. 2. PERSONNAMN I GRUZDŽIAI FÖRSAMLING PÅ 1600-TALET Dessa personnamn har hämtats ur vigselregistren i Gruzdžiai församlings kyrkbok från 1600-talet (1619–1690), som förvaras i kyrkans arkiv. De uppgår till omkring 1 900 (1 250 manliga och 650 kvinnliga namnformer). I beskrivningen av personnamnen i Gruzdžiai församling behandlas här endast de andra antroponymerna i männens tvåledade namn. Därvid tillämpas samma system för bedömning av personnamn från 1600-talet som nämnts tidigare. På så sätt är det lätt att se både likheter och skillnader. Personnamnen från Gruzdžiai har alltså delats in i patronymer och personnamn utan patronymiska suffix. Det kvantitativa förhållandet mellan dessa grupper visar att den förstnämnda gruppen klart dominerar. Personnamn utan patronymiska suffix utgör omkring 30%. Även patronymerna i den behandlade käll- 32 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ an visar att litauiska patronymiska suffix är betydligt vanligare, och de fördelar sig efter produktivitet i följande ordning: -aitis (bildar omkring 30,7% av patronymerna), -evič (8,9%), -ovič (3,2%), -ūnas (1,4%), -onis (0,08%). Det vanligaste patronymiska suffixet är alltså -aitis, medan de övriga litauiska suffixen är ovanliga i personnamnen från denna ort (om utbredningen av suffix i 1600-talets personnamn, se även Maciejauskienė 1977). Patronymerna i Gruzdžiai församling med de nämnda suffixen har bildats av kristna namn i olika former (fullformer, kortformer och diminutivformer), till exempel: Ambroziejaytis, Augustinaytis, Bartlomiejaytis, Ambrazaytis, Grigaytis, Stonaytis, Andrutaytis, Czepłutaytis; Brazewicz, Jankiewicz, Iaskiewicz; Bogdanowicz, Gasperowicz; Grigalunas, Gryciunas, Grinciunas och liknande; av personnamn av litauiskt ursprung, till exempel: Balczaytis, Berzaytis, Gaytaytis, Norutaytis; Bangiewicz, Budrewicz, Dargiewicz, Daukƒzewicz, Judrewicz, Noreikiewicz; Girdowicz; Noriunas och liknande; bland dessa patronymer finns också sådana som bildats av gamla tvåstammiga personnamn, till exempel: Daugintaytis, Daujoytaytis, Miłwidaytis, Radwiłaytis; patronymer bildade av personnamn av främmande eller oklart ursprung är relativt sällsynta, till exempel: Miernikaytis, Urmonaytis; Ratkunas; Waytonis. Personnamn utan patronymiska suffix är mycket varierande. Flest är sådana av litauiskt ursprung, till exempel: Awizius, Batądis, Bauza, Budris, Butkus, Dagis, Daugwedis, Dauksza, Gielzinis, Jodupis, Judrys, Kairis, Kautakis, Lingis, Lepƒza, Łokis, Monstis, Wower e, Żogas, Zwiłga och liknande; bland dem finns många gamla tvåstammiga personnamn, till exempel: Butowt, Dargaudis, Dowgint, Giedwidis, Geystar, Kantminis, Norgietto, Normatis, Skaudwitaƒ, Sugowdz, Towgintt, Waybut, Woyszwiłt och liknande. Andra personnamn utan patronymiska suffix (former av kristna namn eller namn av främmande ursprung) förekommer mycket sällan, till exempel: Augustinas, Grinius, Mocius; Duleba, Dulicz, Krupo, Starosta, Szapko och liknande. Bland personnamnen i Gruzdžiai församling finns också sådana med litauiska diminutivsuffix -ėlis, -ytis, -užis, -ulis, -utis, -užis med flera, vilka, som redan nämnts, också kan ha en patronymisk betydelse, till exempel: Treciokielis; Jonktytis, Karkaty tis, Laur ytis, Thomaszytis; Piktuyzis; Baniulis, Kibulis; Barutis, Guzutis, Jokubutis, Maniutis; Darguzis och liknande. Som framgår är detta personnamn som har uppstått ur kristna namn eller är av litauiskt ursprung. Tillsammans utgör de omkring 4 procent av de behandlade personnamnen. Det som hittills har sagts om personnamnen i Gruzdžiai skulle kunna ge intrycket att de inte skiljer sig på något sätt från den allmänna kontexten för litauisk antroponymi på 1600-talet. Så är dock inte fallet. Deras verkligt särpräglade egenskap är att det bland dem finns många avledningar med suffixet -uitis. Detta suffix har ännu inte nämnts här i samband med personnamn från 1600-talet, vilket innebär att det inte förekom i de källor som lästs tidigare eller var mycket sällsynt. Bland personnamnen i Gruzdžiai utgör avledningarna med detta suffix 20,5 procent; frekvensmässigt kommer de alltså på andra plats efter avledningarna med det litauiska patronymiska suffixet -aitis. Personnamn med suffixet -uitis (vanligen skrivet -uytis, i sällsynta fall -u itis, -ujtis) är oftare bildade av olika, relativt tydliga former av kristna namn (fullformer, kortformer och diminutivformer), till exempel: Roman Adamuytis (hela det tvåledade namnet återges, vilket gör det lättare att visa hur vanliga dessa personnamn är), Aloizius Adomuytis, Izidor Adomuytis, Symon Adomuytis, Simonus Adomuytis, Andreas Andreykuytis, Laurentius Andreykuytis, Simonus Augustinuytis, Martinus Baltramuytis, Ge- DĖL VIENOS LIETUVIŲ ASMENVARDŽIŲ PRIESAGOS 33 orgius Baltronuytis, Jakobus Baltruytis, Paulus Benedyktytis, Josephus Czepuytis, Paulus Czepuytis, Stephanus Czepuytis, Petrus Dawiduytis, Martinus Gasperuytis, Gasper Grygorytis, Augustinus Grygujtis, Petrus Hryhoruytis, Philipus Iakuytis, Ioannes Iankuytis, Ioannes Jocubuytis, Georgius Jonuytis, Stephanus Ionuytis, Andreas Jonuszkuytis, Andreas Jonuszuytis, Gregorius Josuytis, Nicolaus Iozapuytis, Casimirus Iozuytis, Philipus Iurgieluytis, Hryhory Iusuytis, Martinus Kasporuytis, Adamus Kazimieruytis, Thomas Kazimieruytis, Mathias Krisynuytis, Aloizius Łaurynuytis, Stephanus Łaurinuytis, Stefanus Łukoszuytis, Nicolaus Macuitis, Stefanus Macuytis, Stephanus Martinuytis, Nicolaus Matutuytis, Nicolaus Matutuytis, Andreas Mikieluytis, Andreas Mikoluytis, Casimirus Mikoluytis, Joannes Mikuytis, Andreas Morkuytis, Stanislaus Morkuytis, Samuel Motiejuytis, Valentinus Petrikuytis, Iosephis Petrutis, Martinus Petrvytis, Stefanus Petruytis, Ioannes Powiluytis, Martinus Sabuytis, Mathias Sabuytis, Ioannes Sabuytis, Martinus Sabuytis, Matheus Sabuytis, Nicolaus Sabutuytis, Simon Sabutuytis, Casimirus Simuytis, Paulus Simuytis, Andreas Stankuytis, Gasper Stasiuytis, Andreas Stasiuytis, Sebastianus Staskuytis, Gasper Stasuytis, Martinus Stasuytis, Symonus Stasuytis, Ioannes Szymkuytis, Andreas Szymuytis, Georgius Szymuytis, Sebastianus Sztoczkuytis, Aloisius Tamoszuytis, Josephus Tamoszuytis, Simon Tamutuytis, Andreas Wayciuhytis, Martianus Wayciuhytis, Stanislaus Waytekuytis, Aderbertus Waytiekuytis, Casimiri Waytiekuytis, Martinus Waytiekuytis, Mathias Waytiekuytis, Joannes Valentinuytis, Josephus Walentinuytis, Casimirus Walentinuytis, Andreas Wenckuytis, Nicolaus Wenckuytis, Matheas Woycutuytis, Iosephus Woytiekuytis, Samuelus Woytiekuytis, David Woszkuytis med flera. Det finns något färre bildningar med suffixet -uitis som utgår från olika andra personnamn. Oftast är dessa bildningar av litauiskt ursprung; bland dem finns också sådana som bildats av gamla personnamn med två stammar. Andra är av främmande ursprung, och ursprunget till några är oklart eller inte helt klart. Det beror sannolikt också på att deras former har skrivits ned oprecist och förvanskats. Med tanke på att syftet med denna artikel inte är att fastställa ursprunget till de personnamn som behandlas med precision, presenteras alla exemplen tillsammans: David Bajoruvytis, Iacobus Bajoruitis, Adamus Batnuytis, David Batozuytis, Iacobus Batozuytis, Bartholomeus Baltonuytis, David Baltoszuytis, Casimirus Baltozuytis, Adamus Baltytis, Stephanus Barczuytis, Joannes Batwiłuytis, Gasper Ciałkuytis, Nicolaus Daynuytis, Bartholomeus Dantuytis, Ioannes Daukszuytis, Laurentius Didinskyuytis, Casimirus Dykyutis, Casimirus Dityutis, Stephanus Dymfuytis, Stefanus Dyrmuytis, Nicolaus Dumszuytis, Stefanus Dwilitytis, Andreas Galminuytis, Nicolaus Giedwiduytis, Valentinus Gieysztaruytis, Iosephus Gielzinuytis, Casimirus Gihuytis, Iosephis Impokuytis, Stanislaus Jodrujtis, Stan. Joduytis, Barthol. Ioteykuytis, Simonus Iurduytis, Ioannes Kaczuskuytis, Stanislaus Kanczekuytis, Oliasz Kantminuytis, Nicol. Kielnuytis, Paulus Kintaykuytis, Paulus Konteykuytis, Stanislaus Kreputyis, Nicolaus Kulhuytis, David Kunigzgenuytis, Mathias Kupruytis, Petrus Kusuytis, Iacobus Łaguytis, Antonius Łaukuytis, Casimirus Łaukuytis, Jacobuſ Łaumakujtis, Iacobus Łokuytis, Stanislaus Łokuytis, Iacobus Ługuytis, Stefanus Maszkuytis, Stanislaus Melickuytis, Bartholomeus Milwiduytis, Iozephus Narkuytis, Michal Norekuytis, Matheus Platkuytis, Stanislaus Poduytis, Martinus Poinkuytis, Mathias Ponikuytis, Mathias Pupuytis, Valerianus Rakuytis, Simonus Raubuytis, Izidor Razuytis, Martinus Rymkuytis, Matheas Rukuytis, Iosephus Sabutuytis, Ioannes Saguytis, 34 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Ioannes Sakihytis, Joannes Sauguytis, Samuel Skapuytis, Filipus Skupeykuytis, Stephanus Smilguytis, Simon Sorbutuytis, Gasper Sraguytis, Jacobus Strazduytis, Adalbertus Stunguytis, Bartholomeus Swarakuytis, Ioannes Szansztowuytis, Stanislaus Sziautuytis, Andreas Szlupuytis, Steponas Szukuytis, Andreas Triwatakujtis, Laurentius Urmonuytis, Nicolaus Urmonuytis, Bartholomeus Vaideuytis, Martinas Wainuytis, Stanislaus Waynuytis, Valentini Wasgirdutytis, Petrus Viliszkuytis, Paulus Winksznuutis, Valenti Woyzgirdutytis, Iacobus Žaguytis, Franciskus Ząsinuytis, Casimirus Zautkuytis, David Zentuytis, Tomas Zoguytis med flera. Källans antroponymi vittnar om att patronymikon ofta också bildas av samma personnamn med det särskilt produktiva litauiska suffixet -uitis, till exempel: Adomaytis, Augustinaytis, Dawidaytis, Iakubaytis, Ianuszkaytis, Ionaitis, Josaytis, Jozaytis, Iozapaytis, Jurgietaytis, Kasparaytis, Casimierytis, Łukofzaytis, Martinaytis, Matuthaitis, Mikielaytis, Morkaytis, Motieyatis, Petraytis, Powitaytis, Symautis, Stasiaučytytis, Szimaytis, Tamaszaytis, Tamofzaytis, Waytekaytis, Valentinaytis, Waszkayt, Wenskaytis, Woytiekaitis med flera (av kristna namn av olika slag), och Baioraytis, Balczaytis, Batozaytis, Barczaytis, Daukfzaytis, Dumfzaytis, Gitaytis, Iodaytis, Iuodraytis, Łaukaytis, Łaumakaytis, Miłwidaytis, Norkaytis, Rymkaytis, Szaulaytis, Slupaytis, Urmonaytis, Woyzgirdaytis, Ziogaytis, Zogaytis med flera (av andra personnamn, ofta av litauiskt ursprung). Bildningar med suffixet -uitis av kristna namn av olika slag bör sannolikt oftast förknippas med de första personnamnen i tvåledade namn – förnamnen. Och inte enbart med de kanoniska former av dessa namn som det var brukligt att skriva i kyrkliga källor, utan också med de förkortade och diminutiva former av kristna namn som användes i det levande språket (se vidare Maciejauskienė 1991: 38–39). Sådana personnamn förekommer nämligen mycket sällan på andra plats i tvåledade namn (jfr Georgius Augustinas, Jozephus Jurgielis, Martinus Petrutis, Thoma Staniulis, Petrus Stankus, Bartholomeus Stasiulis och liknande). Endast med personnamn på andra plats i tvåledade namn kan bildningar med suffixet -uitis som inte utgår från kristna namn förknippas. Några av de personnamn som kan betraktas som grundord till bildningar med det behandlade suffixet är belagda i källan, till exempel: Balcius, Danta, Dauksza, Daukszas, Dikis, Dykis, Dymsza, Dwilis, Geystar, Gielzinis, Giedwidis, Judris, Judrys, Iurd, Iurda, Kantminis, Krepa, Kriepa, Łagis, Laumakis, Łokis, Noreykis, Podzius, Raubis, Rukas, Smilgis, Smyłgis, Szlupas, Szukis, Triwatakis, Urmonas, Waydyta, Weysgirdis, Zasinas, Zogas, Zogis med flera. Som synes har personnamnen som utgör grundord till bildningar med suffixet -uitis ändelserna -a, -as, -is, -ys, -ius. 3. OM BEDÖMNINGEN AV SUFFIXET -UITIS 3.1. Det har redan nämnts att suffixet -uitis inte särskildes i tidigare undersökningar av litauisk antroponymi från 1600-talet. När personnamnen i inventariet över Šiauliai-ekonomin från 1673 behandlades och bedömdes med avseende på deras övergång till efternamn, redovisades de mycket få andraleden i tvåledade namn som bar detta suffix bland personnamn utan patronymiska suffix. Av omkring 400 personnamn av denna typ med suffixet -uitis fanns endast 12 (Auguytis, Baluytis, Czernuytis, Gatyutis, Gizuvytis, Jasuvtis, Juzuytis, Mankuytis, Paluytis, Skloruytis, Watuytis och Žakuytis). Omkring 2450 av källans tvåledade namn var DĖL VIENOS LIETUVIŲ ASMENVARDŽIŲ PRIESAGOS 35 skrivna med förnamn och patronymikon, och det vanligaste patronymiska suffixet var -aitis (se Maciejauskienė 1991: 91–99). Först i behandlingen av 93 personnamn på manliga stadsbor i Joniškis från 1600-talet, hämtade ur Joniškis kyrkas dopregister för åren 1599–1621, nämns bland andra diminutivsuffix även -uitis, och exempel på avledningar med suffixet ges (Biwoñuytis, Buskuytis, Celkuytis, Gnupęutitis, Janutuitis, Jozuitis, Kiepiėtuitis, Lasuitis, Mekuytis, Mitkuitis, Pukuytis m.fl.) (Ragauskaitė 2002: 32–33). Här hävdas dessutom, liksom i tidigare undersökningar av antroponymi från denna period (Maciejauskienė 1977: 165–166; 1991: 240; 1993: 42), att diminutivsuffix också kan ha haft patronymisk betydelse. 3. 2. I arbeten om litauisk ordbildning nämns och beskrivs suffixet -uitis. P. Skardžius hävdar att det används främst i de samogitiska dialekterna och bedömer, med stöd av K. Būga, suffixet som ett kontaminationssuffix som uppkommit genom sammanblandning av suffixen -ūtis och -ytis; således kan paukštūtis komma från paukštūtis + paukštytis (Skardžius 1943: 365). B. Kabašinskaitė (1996: 27; 1998: 89) och S. Ambrazas framför samma uppfattning. Den senare kallar avledningar av namn på levande varelser (t.ex. arkliūtis, kiaulūtis, mergūtis) för diminutiver, när han diskuterar användningen av suffixet -uitis i samogitiska och närliggande höglandslitauiska dialekter (Ambrazas 2000: 105). Suffixet behandlas något mer ingående i Lietuvių kalbos gramatikoje. Där nämns det i samband med diminutiver och betraktas enbart som ett suffix som kännetecknar vissa dialekter (nordliga samogitiska dialekter och närliggande höglandslitauiska dialekter). Det hävdas också att diminutiver med suffixet endast bildas av benämningar på levande varelser, och två grupper av avledningar med suffixet -uitis urskiljs: 1) egentliga diminutiver, vanligtvis använda med betydelsen liten och kärleksfull (arkliūtis, kalūūtis, karvūtis, mergūtis, vaikūtis); 2) benämningar på ungdjur och fågelungar samt barn, vilka även har en betydelse av härkomst (gandriūtis ’storkens barn, liten stork’, kalakutūtis, katūtis, velnūtis, žąsūtis) (Ulvydas, red., 1965: 282). I båda fallen rör det sig om allmänspråkligt ordförråd. 3. 3. I samband med ordbildning av egennamn – personnamn – nämns suffixet -uitis i Lietuvių kalbos atlase. Bland suffixen i efternamn för ogifta män (pojkar) behandlas där även -uitis. Det konstateras att avledningarna med suffixet används främst i nordliga samogitiska och vissa andra dialekter (där de redan håller på att försvinna), och att de bildas av faderns efternamn, oavsett stamtyp, t.ex.: Dāntuitis (: Dānta), Gėdgauduitis (: Gedgaudas), Keršūitis (: Keršys), Rāštikuitis (: Rāštikis), Rimkūitis (: Rimkus) osv. Det hävdas vidare att dessa avledningar på vissa håll har betydelseskillnader – de används om yngre barn eller har en nedsättande klang (LKA₃ 119). 3. 4. Att efternamn för ogifta män (pojkar) bildas av faderns efternamn med suffixet -uitis gör det möjligt att betrakta suffixet som patronymiskt. Detta stöds också av bruket i allmänspråket, där avledningar med detta suffix är belagda som benämningar på ungdjur, fågelungar och barn och även har en betydelse av härkomst (jfr den andra gruppen av avledningar med detta suffix, urskild i Lietuvių kalbos gramatikoje). Det bör uppmärksammas att de omtalade efternamnen för ogifta män (pojkar) inte är officiella (de senare bildas inte på något sätt, utan ärvs helt enkelt oförändrade från fadern). Deras bildning hör till det levande språket 36 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ faktum, och detta förknippar i viss mån dessa inofficiella personnamn med 1600-talets personnamn. De senare, som är belagda i källorna, var inte heller officiella; de vittnade ofta om företeelser i det levande språkbruket och kunde förändras och så småningom utvecklas till efternamn eller rentav inte göra det. Den suffix som användes för personnamn i Gruzdžiai på 1600-talet, -uitis, bör alltså betecknas som patronymiskt, och dess avledningar som patronymer. Att betrakta detta suffix enbart som diminutivt vore bland annat inte heller möjligt med tanke på dess frekvens (som redan nämnts utgör dess avledningar cirka 20,5 procent av samtliga andra personnamn i binära namnformer, medan de tillsammans med alla diminutiva suffix utgör cirka 4 procent). Dessutom framgår det av de tidigare redovisade uppgifterna att de diskuterade personnamnen med suffixet -uitis inte skiljer sig på något sätt vare sig från kontexten för 1600-talets patronymer som bildats med olika suffix i allmänhet eller från kontexten för Gruzdžiais patronymer som bildats med det vanligaste suffixet -aitis. Alla bildas av kristna namn och andra personnamn (oftast av litauiskt ursprung), det vill säga av faderns första eller andra led i den binära namnformen. I källan finns också en ansenlig andel personnamn med samma stam utan suffixet -uitis nedtecknade. Dessa är naturligtvis grundorden till de diskuterade patronymerna, avledningarna med suffixet -uitis. Förteckningen över litauiska patronymiska suffix som användes på 1600-talet bör således kompletteras med suffixet -uitis. Det är uppenbart att det var karakteristiskt för personnamn endast i vissa delar av Litauen. Enligt de uppgifter som finns tillgängliga för närvarande var det på 1600-talet utbrett i trakten kring Gruzdžiai och belagt i den tidigare nämnda kyrkokällan från Joniškis från denna period, alltså på de orter som också anges i samband med bruket av diminutiver i det allmänna ordförrådet med suffixet -uitis samt spridningen av ogifta mäns (poj kars) efternamn med detta suffix (vanligen nämns det samogitiska området, oftare de nordliga delarna, och de angränsande högslättsdialekterna). Förutom de tidigare nämnda personnamnen på stadsbor i Joniškis med suffixet -uitis beläggs bruket av suffixet på denna ort också av dopnotiser från samma källa, återgivna i en studie om litauiska ortnamnsformer i källor från 1500–1800-talen. Bland andra personnamn finns där även avledningar med suffixet -uitis: Bartlomieus Kraguitis, Vrbons Szaruiitis, Joannis Pirtininkuitis (Garliauskas 1998: 152–153). Det kan antas att antroponymikonet i andra nordliga samogitiska områden och närliggande trakter också skulle bekräfta bruket och frekvensen av detta suffix. 4. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR Undersökningen av hur litauiska efternamn uppkom visade att de flesta måste ha uppstått på 1600-talet. Den viktigaste källan till efternamnens ursprung var de andra leden i de binära namnformer som användes under denna period – patronymer och andra personnamn. De förstnämnda var betydligt vanligare. Detta bekräftades också av antroponymikonet i den diskuterade 1600-talskällan från kyrkan i Gruzdžiai. När patronymerna blev efternamn blev de ärftliga och fördes vidare från generation till generation; de bör alltså ha fortlevt till våra dagar och därmed återfinnas bland dagens efternamn. Uppgifterna i Lietuvių pavardžių žodyno visar att det bara finns ett femtontal efternamn med det diskuterade suffixet -uitis: Adomuitis, Jakuītis, Januitis, Jasuītis, Jonuitis, Južuitis, Mačiūitis, Martynuitis, Motejuitis, Motejuitis, Petrūitis, Prančuitis, Pranuitis, Samuitis, Slašiūtis, Tamašiūtis (LPŽI, 66, 792, 804, 819, 844, 877; LPŽII 129, 169, 273, 274, 447, 503, 505, 671, 810, 1014). Nästan alla är belagda i trakten kring Akmenė, Gruzdžiai (Šiauliai distrikt), Joniškis, Kartena DĖL VIENOS LIETUVIŲ ASMENVARDŽIŲ PRIESAGOS 37 (Kretinga distrikt), Klaipėda, Kuliai (Plungė distrikt), Kuršėnai (Šiauliai distrikt), Kurtuvėnai (Šiauliai distrikt), Linkuva (Pakruojis distrikt), Meškuičiai (Šiauliai distrikt), Papilė (Akmenė distrikt), Plungė, Skaistgirys (Joniškis distrikt), Šiauliai, Šiaulėnai (Radviliškis distrikt), Užventis (Kelmė distrikt), Vaškai (Pasvalys distrikt), Vegeriai (Akmenė distrikt) och Žagarė (Joniškis distrikt), det vill säga oftast på de tidigare nämnda orterna där suffixet -uitis används. Enstaka undantag – efternamn belagda i Kaunas, Vilnius och Žeimiai (Jonavos distrikt) – kan enkelt förklaras med möjligheten att dessa personnamn har migrerat. Om man således antar att de uppräknade efternamnen härrör från patronymer med suffixet -uitis som var i bruk på 1600-talet (eller tidigare), kan suffixets utbredningsområde fastställas åtminstone ungefärligt. Mer exakta uppgifter kan naturligtvis endast förväntas genom undersökning av den historiska antroponymikonin från 1600-talet (och tidigare) på dessa orter. Med tanke på frekvensen och variationen hos patronymer med suffixet -uitis som var i bruk i Gruzdžiai socken på 1600-talet kan man fråga sig varför så få nutida efternamn har detta suffix. Detta förklaras enkelt av att patronymiska suffix föll bort. Innebörden är följande: när patronymer blev efternamn, eller när efternamn uppkom ur patronymer, förlorade de ofta sina patronymiska suffix. Detta har behandlats i vissa arbeten om historisk antroponymi. Det har konstaterats att former av personnamn med respektive utan patronymiskt suffix kunde användas parallellt och likvärdigt för att beteckna samma personer redan på 1500-talet. Detta förknippas med bortfall av patronymiska suffix (Jonikas 1973: 207–208). Det finns en uppfattning om att patronymiska suffix, när de hade förlorat sin tidigare betydelse, föll bort på 1600-talet endast i vissa delar av Litauen, till exempel i Samogitien, och inte överallt (Salys 1933: 1269). En mer ingående undersökning av bortfallet av patronymiska suffix tycks dock inte ha bekräftat detta påstående (Maciejauskienė 1991: 151–169). Det tydligaste belägget för att de flesta patronymer som användes i Gruzdžiai socken på 1600-talet, eller efternamn som härstammade från dem, förlorade sina patronymiska suffix är antroponymikonet i samma kyrkas vigselboksregistreringar från 1700-talet (1699–1773; källan förvaras också i kyrkoarkivet). Av omkring 1 500 andra personnamn i männens binära namnformer har endast cirka 8 procent det litauiska patronymiska suffixet -aitis och omkring 1 procent suffixet -uitis (på 1600-talet var andelarna 30 respektive 20,5 procent). Personnamn utan patronymiska suffix ökade märkbart och utgör omkring 67 procent av alla andra led i binära namnformer (på 1600-talet var andelen omkring 30 procent). Det kan antas att suffixet -uitis kan ha fallit bort särskilt frekvent också därför att det var en regionalism, det vill säga ett bildningsaffix för patronymer som bara förekom på vissa håll i Litauen. Det litauiska patronymiska suffixet -aitis var däremot på 1600-talet inte bara det mest produktiva utan också det mest utbredda i olika delar av Litauen (Maciejauskienė 1977: 160–161). Det finns till och med en uppfattning om att ett patronymiskt system av personnamn med suffixet -aitis, gemensamt för hela det etnografiska Litauen, höll på att bildas eller var i stort sett färdigbildat under 1500–1600-talen (Zinkevičius 1977: 155). Detta bidrog uppenbarligen bland annat till att förhållandevis många nutida litauiska efternamn har suffixet -uitis. Det som sagts om bortfallet av patronymiska suffix utgör ytterligare ett argument för att beteckna personnamnssuffixet -uitis, som användes i Gruzdžiai socken och på andra håll på 1600-talet, som patronymiskt. 38 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ FÖRKORTNINGAR LKAIII – MORKŪNAS, K., red., Lietuvių kalbos atlasas 3, Vilnius: Mokslas, 1991. LPŽI–II – VANAGAS, A., red., Lietuvių pavardžių žodynas 1–2, Vilnius: Mokslas, 1985–1989. LITERATŪRA AMBRAZAS, S. 2000: Daiktavardžių darybos raida II. Lietuvių kalbos vardžodininiai vediniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BŪGA, K. 1958: Apie lietuvių asmens vardus. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 201–269. GARLIAUSKAS, V. 1999: Lietuviškos oikonimų lytys nelietuviškuose XVI–XIX a. šaltiniuose. Lietuvių kalbotyros klausimai 40, 123–204. JONIKAS, P. 1973: Lietuvos studentų pavardės XV–XVIII a. Europos universitetuose. Lituanistikos darbai 3, 201–216. KABAŠINSKAITĖ, B. 1996: Lietuvių kalbos liaudies etimologija ir kontaminacija. Kalbotyra 45 (1), 20–29. KABAŠINSKAITĖ, B. 1998: Lietuvių kalbos liaudies etimologija ir artimi reiškiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1977: Lietuvių asmenvardžių priesagų paplitimas XVII a. Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 159–168. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas, Vilnius: Mokslas. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1993: Kriaunų parapijos XVII–XVIII a. asmenvardžiai. Lietuvių kalbotyros klausimai 32, 34–99. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1997: Vienkamieniai lietuviškos kilmės vardai XVI amžiuje. Darbai ir Dienos 4 (13), 111–133. RAGAUSKAITĖ, A. 2002: XVI–XVIII a. kauniečių asmenvardžiai. Daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas. RAMONIENĖ, M. 1987: Litovskije familii konca XVII v. Avtoreferat dissertacii na soiskanie učenoj stepeni kandidata filologičeskich nauk, Vilnius: Vilniaus universitetas. SALYS, A. 1933: Asmenvardžiai. Lietuviškoji enciklopedija 1, Kaunas: Spaudos fondas, 1266–1270. SKARDŽIUS, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius. ULVYDAS, K., red., 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis, 282. ZINKEVIČIUS, Z. 1977: Lietuvių antroponimika. Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje, Vilnius: Mokslas. ZINKEVIČIUS, Z. 1977: Tėvavardinė asmenvardžių sistema Lietuvoje. Baltistica (II priedas), 151–156. ŽEMIENĖ, A. 2002: XVIII–XIX a. Ragainės apskrities lietuvininkų pavardžių daryba ir kilmė. Daktaro disertacija, Vilniaus pedagoginis universitetas. Vitalija Maciejauskienė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2004 03 21