Axel Holvoet, Artūras Judžentis, red. „Sintaksinių ryšių tyrimai“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LII (2005), 167–182 RECENSIONER Recensioner AXEL HOLVOET, ARTŪRAS JUDŽENTIS, RED. UNDERSÖKNINGAR AV SYNTAXISKA RELATIONER Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2003, 216 p., ISBN 1648-8628 (Arbeten inom litauisk grammatik, 1.) En forskargrupp vid Litauiska språkets institut, ledd av professor Axel Holvoet, har under flera år arbetat med att utforma de teoretiska grunderna för en ny litauisk grammatik. Resultaten av detta arbete återspeglas i två samlingsvolymer i serien Arbeten inom litauisk grammatik (2003, 2004); en tredje volym är också planerad. Volymerna är sammanställda efter tematiska principer. Det gör det möjligt att diskutera de lösningar som föreslås i dem utan att behöva invänta att forskningen blir avslutad och sammanfattad. Jag vill här i stället rikta uppmärksamheten mot den första volymen, som ägnas åt syntaktiska relationer. Det bör noteras att grundläggande problem inom syntaktiska relationer behandlas på en hög teoretisk nivå i denna volym, med hänsyn till de rådande inriktningarna inom dagens lingvistik. I separata kapitel behandlas i boken de viktigaste typerna av syntaktiska relationer, adjektivkongruens, satsens kommunikativa uppdelning, relationerna hos fria predikativ, ordgrupper och leden i en sammansatt mening. Axel Holvoet är författare eller medförfattare till de flesta kapitlen, och hans tankar och prägel märks överallt; därför kan boken betraktas inte som en samling fristående artiklar utan som ett enhetligt och målinriktat arbete. Uppfattningen om syntaktiska relationer bestämmer i hög grad beskrivningen av språkets grammatiska struktur. Därför är det först och främst lämpligt att undersöka vad som är nytt i detta arbete när det gäller typer av syntaktiska relationer och hur de föreslagna synsätten skiljer sig från tidigare uppfattningar. I Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (hädanefter DLKG) urskiljs tre huvudtyper av syntaktiska relationer: samordning, underordning och ömsesidig relation. Ett liknande synsätt finns också på andra håll (jfr Labutis 1998: 26–29). Denna klassificering bygger på L. Hjelmslevs tredelade schema för konstellation, determinering och interdependens, vilket gör det möjligt att definiera funktionerna hos de grundläggande enheterna i satsstrukturen (däribland subjektet) utifrån syntaktiska relationer (se aut. 1986: 16–17). I detta arbete (s. 12 ff.) föreslås att man återgår till en binär indelning av syntaktiska relationer i samordnande och underordnande. En sådan indelning används i de flesta nutida arbeten om syntax, men subjektets funktion beskrivs där oftast inte utifrån syntaktiska relationer, utan utifrån andra kriterier (form, kommunikativ uppdelning, semantik) eller kombinationer av dem (jfr Keenan 1976; Comrie 1981: 101; Holvoet 1991: 41–55). Författarna till den här aktuella volymen behandlar över huvud taget inte den ömsesidiga relationen. Jag menar att om man tillämpar en binär indelning skulle denna relation kunna definieras på en lägre nivå i indelningen – som en av underordningens varianter, dvs. ömsesidig underordning, där både det överordnade och det underordnade ledet typiskt sett har en underordningsmarkör. Detta skulle hjälpa till att syntaktiska 168 | RECENZIJOS att på grundval av relationer beskriva subjektets funktion, som inte behandlas i kapitlet om förhållandet mellan syntaktiska relationer och satsdelarnas funktioner (28–35). Subordinationsrelationer delas i boken in i två typer: rektion och modifiering. Rektion avser sådana relationer där huvudordet kräver ett komplement, utan vilket dess betydelse skulle vara ofullständig, medan modifiering avser fall där ett sådant komplement inte är nödvändigt (12–15). Rektionsbegreppet skiljer sig alltså här från det som har dominerat i tidigare syntaktiska beskrivningar, där rektion och adjunktion betraktades som underordningssätt som fastställdes utifrån sin formella markering: den beroende ordformens böjliga (kasusböjda) eller oböjliga form (DLKG 31997: 480; Labutis 1998: 33–35; Sirtautas, Grenda 1988: 38–40). Det måste medges att en sådan morfologiserad motsättning mellan rektion och adjunktion visade sig föga meningsfull för studiet av det litauiska språkets syntaktiska system och dess utveckling; i senare syntaktiska arbeten hade man redan börjat överge den och betrakta endast syntaktiskt nödvändiga beroende led som styrda, medan de icke nödvändiga betraktades som adjungerade (aut. 2001: 5, 15, 34–35; DLKG 2005: 480; Vaskelaitė 2003: 144–145). Den precisering av rektionsbegreppet som Holvoet och hans kollegor föreslår utgör utan tvivel ett positivt bidrag till litauisk syntax. De begrepp för rektion och modifiering som används i arbetet är syntaktiskt välgrundade, men mycket vida: rektion motsvarar här ungefär den relation som i DLKG kallas stark (nödvändig) underordning, medan modifiering motsvarar svag (icke nödvändig) underordning. När man avstår från att ytterligare differentiera dessa relationer suddas gränserna mellan olika syntaktiska fenomen ut. Rektion anses till exempel omfatta såväl ett ords nödvändiga beroende av satsens centrum – predikatet – som relationen mellan den nominala delen av predikatet och kopulan (32–33), liksom subjektets nominativrelation till predikatet (jfr: ”subjektet är ett verbalt styrt led, precis som objekt” 29). Det förutsätts alltså en och samma syntaktiska relation mellan verbformen är och två nominativformer med olika funktion i sådana satser som Boken är intressant: bok och intressant. Som bekant kan kopulan vara noll. Man måste därför anta att den nollkopula (dvs. en tids- och modusmarkör utan lexikal betydelse) i satsen Boken intressant styr båda nominativformerna som nödvändiga komplement till verbets betydelse (jfr 28–29). En generaliserad syn på rektion motsvarar en universell restriktiv modell för fraser (den så kallade X–Bar-schemat), men tillämpningen på beskrivningen av ett enskilt språks syntaktiska struktur kräver ytterligare underkategorisering av de syntaktiska relationerna. Liknande svårigheter uppstår när modifieringsbegreppet inte differentieras, särskilt när man helt i onödan avstår från adjunktion (den nämns endast i förbigående på s. 19). Som modifierare räknas så olikartade syntaktiska enheter som attribut som kongruerar med substantiv (en intressant bok), predikativa attribut (resp. fria predikativ – Bröderna kom tillbaka glada), adverbial adjungerade till predikatet (läste på biblioteket) och så vidare. Man skulle åtminstone delvis kunna undvika de nämnda problemen genom att använda termen rektion endast om ensidig underordning och ställa rektion mot adjunktion (adjunction) – en relation som inte bestäms av huvudleden utan enbart grundas på ordens betydelse. Detta skulle göra det möjligt att tillgodose författarnas eget erkända behov av att definiera satsdelarnas funktioner på grundval av syntaktiska relationer: objekt skulle kunna definieras som ord styrda av predikatet, adverbial som ord adjungerade till predikatet, medan subjektets, det predikativa attributets och den nominala predikatsdelens funktioner skulle kunna beskrivas utifrån den syntaktiska relationens riktning – ömsesidigt eller dubbelriktat beroende. Man skulle inte heller behöva ta till den motsägelsefulla termen nödvändiga adverbial, som används om nominala predikatsdelar i sådana satser som Huset ligger vid sjön (30–31), samtidigt som man föreslår att ”adverbial endast ska beteckna verbmodifierare” (35), dvs. syntaktiskt icke nödvändiga ord och ordgrupper. RECENZIJOS 169 Boken hävdar med rätta att ”kongruens återspeglar en syntaktisk relation mellan två ord, men är inte en av de syntaktiska relationerna vid sidan av rektion och adjunktion” (38). Kongruensens olika typer behandlas konsekvent och noggrant i Loretos Semėnienės kapitel (37–66). I en syntaktisk beskrivning vore det ändå värdefullt att ange vilken sorts relation det är och vad som utmärker den relation vars markör är kongruens. Även satstyperna i sammansatta satser klassificeras utifrån samordnings- och underordningsrelationer. Ett betydande framsteg är här generaliseringen av de formella kännetecknen för samordnade satser (99–114). Med utgångspunkt i denna har tolkningen av satser med konjunktionen eftersom preciserats, och det visas övertygande att dessa satser enligt sina strukturella kännetecken bör betraktas som samordnade, inte underordnade (som man hittills gjort) (109–112). Man kan bara instämma i att de så kallade samordnade verbfraserna (Jonas sitter och läser en bok och liknande), som har två syntaktiska centra, strukturellt motsvarar samordnade satser (177–179). Å andra sidan är det tveksamt om beskrivningen av den syntaktiska strukturen hos sammansatta satser blir tydligare om adjektiviska och adverbiella fraser förs till de samordnade satserna (t.ex.: Jonas skriver en lång och tråkig bok; skriver länge och tråkigt), särskilt som motsvarande nominala fraser (Jonas och Birutė sitter) inte räknas som samordnade satser (183–184). Det är också oklart vad man vinner på att ersätta den syntaktiska klassificeringen av underordnade satser utifrån ledenas inbördes relationer, funktioner och uttrycksmedel med den föreslagna morfologiserade indelningen efter ordklasser i nominala, adjektiviska och adverbiella satser (117 ff.). Substitution med substantiv, adjektiv och adverb är långt ifrån alltid möjlig; i många fall måste man ändå utgå från ledens struktur och syntaktiska funktioner och ta till transformation eller semantiska motiv. Sammantaget förtjänar de teoretiska forskningsresultat och nya synsätt på modelleringen av syntaktisk struktur som presenteras i detta arbete de litauiska språkforskarnas uppmärksamma intresse och välvilliga bedömning. En del av dem kommer utan tvekan att bidra till att precisera beskrivningarna av litauisk grammatik, medan andra bör stimulera en bredare diskussion och sökandet efter nya lösningar. Grammatikforskningen kan inte gå framåt utan sådana diskussioner, som hittills har saknats. Jag önskar författarna lycka till på den krävande väg som ligger framför dem: från intressanta teoretiska insikter till deras förverkligande i en enhetlig grammatikmodell med fullständiga paradigm för konkreta former och konstruktioner. LITERATŪRA AMBRAZAS, V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4–44. AMBRAZAS, V. 2001: Lietuvių kalbos adverbialinis genityvas istorinės sintaksės požiūriu. Acta Linguistica Lithuanica, 44, 3–39. COMRIE, B. 1981: Language Universals and Linguistic Typology, Oxford: Basil Blackwell. HJELMSLEV, L. 1953: Prolegomena to a Theory of Language, Bloomington: Indiana University. HOLVOET, A. 1991: Transitivity and Clause Structure in Polish. A Study in Case Marking, Warszawa: Slawistyczny Ośrodek Wydawniczy. KEENAN, E. L. 1976: Towards a universal definition of “subject”. Li, Ch., ed., Subject and Topic, New York: Academic Press, 303–333. LABUTIS, V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. SIRTAUTAS, V., GRENDA, Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas. 170 | RECENZIJOS Vaskelaitė, R. 2003: Lietuvių kalbos daiktavardiniai junginiai sintaksinių ryšių požiūriu. Acta Linguistica Lithuanica 48, 143–158. Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Lietuva Gauta 2005 04 22 Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija Sudare Rima Bacevičiūtė, Audra Ivanauskienė, Asta Leskauskaitė, Edmundas Trumpa Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2004, 328 [16] p., ISBN 9986-668-56-5 Didžiųjų mūsų kalbininkų Juozo Balčikonio, Zigmo Zinkevičiaus, Adelės Laigonaitės ir kitų ilgai buvome mokomi apie liaudies (gyvosios kalbos, tarmių) didžią reikšmę tautos gyvenimo kultūrai, mokslui, kiekvieną knygą apie tarmes sutikdavome džiaugsmingai. Taip džiaugiamės ir naująja Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija. Ją rengė jaunesnioji kalbininkų tarmėtyrininkų karta, dažnai naujais metodais tyrinėjusi ir tirianti mūsų šnektas šnekteles (mokslinė redaktorė doc. dr. Laima Grumadienė). Viskas teikiama iš magnetofono įrašų (todėl visai nutylima 1970 metų tolgi chrestomatija), nevengiama teikti tekstų su tarmių sistemos pažeidimais (prof. Juozas Balčikonis seniai mokė, kad dabar tarmėse jau galima rasti visko, nes raštu, mokyklos daug kas sugadinta). Jau kaip ir nebesant kaimo bendruomenių, visi dabar mokosi iš radijo, televizijos, įvairiausiose mokyklose, tai pašnekėsiuose su tarmių žmonėmis girdi taikymąsi prie „taisyklingos“ kalbos – (per 15–20 min. negalima ir ko užrašyti, nes tai tik minutine šneka, „mokytumo“ rodymas, o ne paveldėta šnekta. Šioje chrestomatijoje tokių dalykų esama, „Įvade“ apie tai įspėjama – visi juk žinome dabartinę padėtį, suvokiame, kad ir anksčiau to būdavo įrašuose ir įvairiuose straipsniuose. Tai gali suklaidinti kitus kalbininkus, randančius šalia paveldėtų dalykų ir labai naujų. Pateikiama visa vartojama transkripcija, nors yra daug ir neišspręstų klausimų (ypač prie-balsių grupės minkštumo žymėjimo ankščiau, kel'ti ir pan., redukuotų balsių nuo Chylinskio laikų vaikas Dv, maišas Drsk, Rtn rašymo ir kt.). Matyti klaidų: deŋ'kt' = deŋgt', mė·d'is = mė·d'is, ų̄ks = ų̄oks (p. 18, 19); šiauliškiai neturi formos ž'uŋkšn'us = ž'uŋkšn'us, tai yra Rytų Lietuvos žiųngšnys (žr. dar LKŽₓₓ, iš LD 67, Grv). Sakoma, kad „bendrinės kalbos tvirtapradžių dvigarsių i, u + l, m, n, r pirmasis dėmuo yra trumpas, todėl jų priegaidė žymima gravis (ˋ), pvz.: gìrtas, kùrmis, bet knygoje nebeliko vietų, kur taip sakoma: kauniškių, jurbarkiškių, žagariškių tik ilgi ar pusilgiai pirmieji sandai (tik užmirštas dvibalsis ùi). Ar vieno Alekso Girdenio kurti nauji tarmių pavadinimai, ar prof. Zigmui Zinkevičiui neteko prisidėti (p. 26)? Mokslo veikaluose atidumas ir teisybė – būtini dalykai. Pradedama skyrium „Vakarų aukštaičiai“ (poskyriu „Kauniškiai ir Klaipėdos krašto aukštaičiai“). Įdomus įvadinis straipsnis apie tų šnektų istoriją, prisimenamos Mažosios Lietuvos patarmės striūkiai ir baltsermėgiai. Prie kauniškių pridedama ir Jurbarko šnekta (apibendrinant