Wege der deutschen Entlehnungen in die ostpreußische Zeitung „Naujasis Tilžės keleivis“ (1924–1940)

Acta Linguistica Lithuanica LIV (2006), 27 – 47 De tyska lånordens vägar in i den ostpreussiska tidningen Naujasis Tilžės keleivis (1924–1940) INDRE BROKARTAITE-PLADIENĖ Šiaulių universitetas I denna artikel görs ett försök att bedöma den kronologiska skiktningen av de tyska lånord som beläggs i tidningen Naujasis Tilžės keleivis, vars utgivningsperiod omfattar de sista årtiondena av den preussisk-litauiska språkgemenskapens existens. En översikt ges över denna grupp lånords typologiska egenskaper (struktur, kronologisk fördelning). De grundläggande tyska språkvarieteter som i varierande grad fungerade som källor till tyska lånord i östpreussisk litauiska diskuteras: dessa är de lågtyska dialekterna i Ostpreussen och det standardspråk som växte fram ur skriftspråket och utvecklade professionella och politiska varianter. Vidare uppmärksammas de litauiska språkvarieteter som kan ha påverkat tyska lånords strukturella omvandling eller undanträngning; hur tyska lånord anpassades i preussisk litauiska från och med 1700-talet; de offentliga diskussionerna om deras användning i det skrivna litauiska språket i Ostpreussen; och i vilken utsträckning det framväxande standardspråket påverkade deras användning i Naujasis Tilžės keleivis. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Den litauiska tidningen Naujasis Tilžės keleivis, som utkom i Tilsit från 1924 till 1940, ger möjlighet att undersöka tyska lånord i den ostpreussiska litauiska pressen under en period då preussisk litauiska1 redan hade blivit en självständig språkvarietet bil- 1 I den ovannämnda tidningen benämns detta minoritetsspråk av språkbrukarna själva med de synonyma termerna Prūsų lietuvių/lietuvi(n)inkų kalba (på tyska: Preußisch- 27 INDRĒ BROKARTAITĖ-PLADIENE som präglades i hög grad av följderna av språkkontakten och den samhälleliga tvåspråkigheten (jfr Schiller 1999: 225–226, 228). Detta bidrag, som bygger på kontaktlingvistikens grunder2, syftar till att följa de tyska lånens vägar in i den ovan nämnda tidningen och ska således täcka två uppgiftsområden: 1. Teoretisk utformning av undersökningsobjektet (tyska lån i Naujašis Tilžės keleivis), vilket förutsätter såväl en bredare teoretisk ansats (analys av typologiska och strukturella särdrag) som en historisk översikt. 2. En exemplifierande framställning av de tyska lånens vägar in i Naujašis Tilžės keleivis, baserad på en kvalitativ analys av den insamlade korpusen. 1. OM UNDERSÖKNINGSOBJEKTETS SÄRDRAG De tyska lånen i Naujašis Tilžės keleivis kan beskrivas som ett undersökningsobjekt som är svårt att klassificera och osystematiskt, och som uppvisar terminologiska, typologiska och strukturella litauiska) respektive Rytprūsių lietuvių kalba (tyska: östpreussisk-litauiska). Av dessa båda beteckningar, som återspeglar den politiska tillhörigheten, har den första blivit vanligare i den tyskspråkiga litteraturen; den geografiskt mer precisa beteckningen östpreussisk-litauiska används av Zinkevicius (2002b: 476). Inom litauisk språkforskning föredras termen Mažosios Lietuvos lietuvių kalba (tyska: det lill-lituanska), vilken också förekommer hos tyska författare som synonym till preussisk-litauiska (jfr Hinderling, Hasselblatt 2004: 3272). I dag betraktas alla dessa beteckningar som historiska begrepp, eftersom den preussisk-litauiska språkgemenskapen redan håller på att dö ut. 2Kontaktlingvistiken undersöker situationer där två (eller fler) språk kommer i kontakt och minst ett av dem förändras till följd av denna kontakt. Förändringen bör betraktas som ett komplex av tätt sammanflätade lingvistiska och utomlingvistiska fenomen (Oksaar 2004: 3160, Clyne 1996: 12). Språkkontaktforskningen betraktas som en relativt ung och dynamisk lingvistisk disciplin och arbetar fortfarande med att tydligt definiera sina teorier och verktyg; den kunskap som redan har uppnåtts har fått en encyklopedisk dokumentation i de två kontaktlingvistiska banden i HSK-serien (Goebl, Nelde, Stary, Wölck 1996, 1997). 28 Deutsche Entlehnungen im Naujasıs Tilžės keleivis Kräver preciseringar. Eftersom det inte finns någon sammanhållen teoribyggnad för forskning av detta slag diskuteras i föreliggande del de grundläggande kännetecknen och forskningsmetodiken för lån i ovannämnda tidning, med utgångspunkt i konceptuella studier av lånat material och undersökningar av tyskt lånat material i andra preussisk-litauiska primärkällor. 1.1. Terminologiska, strukturella och typologiska inledande anmärkningar På grund av tidningens tematiska särart betecknas undersökningsobjektet med den resultat- och processinriktade termen LÅN3. Den kronologiska mångskiktningen i korpusen kan framför allt åskådliggöras med följande exempel4: … Bernas, ant Staldo (1) Bertainio (2) stowėdamas, nuwirto …. (1926-52-3, Iß muſu Kraßto), … apſirėdžjuſi jūdu Kedeliu (3) … (1924-62-3, Iß muſu Kraßto), … atidengė Piningų (4) Szmugeli (5)… (1938-72-3, Iß muſų Kraßto), … nuwirto ant Szaſijos (6) į Kampą ſukdamas … (1926-8-4, Margumynai), … Wokietijos Führeris (7) ir Reichskancleris (8) Adolf Hitler … (1937-46-2, Politikos Naujienos) Medan staldas ’stall’, bertainis ’en hyllsektion i ladan längs sidorna av tröskningslogen’, kedelis ’kjol, rock’, piningas ’pengastycke, mynt’, szmugelis ’smuggling’, szaſija ’chaussé’ också beläggs som tyska lån i andra källor (se Alminauskis 1935, Čepienė 1995, Kurschat 1883), kan führeris ’ledare, vägvisare’, reichskancleris 3På grundval av Betz typologi har lån utvecklats till ett brett begrepp i den tyska facklitteraturen (bestående av resultatet av ordlån och kalkering, men även av själva låneprocessen) och överensstämmer innehållsmässigt inte längre med den litauiska motsvarigheten skolinys (lånord). 4Exempelsatserna som tryckts med tysk frakturstil i Naujasıs Tilžės keleivis återges här med latinsk tryckstil (med bevarande av några karakteristiska frakturbokstäver). 29 INDRE BROKARTAITE-PLADIENĖ ’Reichskanzler’ som senare inlånade ord, vilka ännu inte hade etablerats i andra skrifter. Därför vore det enligt min mening lämpligt att kronologiskt tala om två grupper av lån: 1. Lånordförråd som upptagits genom naturliga tysk-litauiska språkkontakter och använts både i talad och skriven preussisk-litauiska, där denna tidning otvetydigt endast är en sekundär användningskälla (ex. 1, 2, 3, 4, 5, 6). Vid undersökningen av de språkliga särdragen hos sådana tyska lån i Naujasisis Tilžės keleivis utgår jag från den jämförande metoden, där exemplen jämförs med data från dialektologisk forskning (i närliggande dialekter, se Zinkevičius 2002a), med uppslagsord i östpreussiska ordböcker (Drotvinas 1987, Kurschat 1883, Alminauskis 1935) respektive lexikologiska studier av dessa ordböcker (Čepienė 1993, 1995, 2000b) eller av andra östpreussiska skrifter (Čepienė: 1998a, 1998b, Kaukienė: 1997, Palionis: 1995). Jämförelsen med andra litauiska tidningar i Ostpreussen kan göras endast i mycket begränsad omfattning, eftersom det tyska lånade materialet i den preussisk-litauiska pressen enligt J. Range (1994: 216) och Z. Zinkevičius (2002b) fram till i dag endast har undersökts översiktligt för början av 1900-talet, liksom de tyska lånen i Ostpreussens press under tidigare perioder (se Palionis 1995: 175). 2. Nya lån som är oumbärliga för pressen som medium, vilka delvis fortfarande befinner sig i låneprocessen men förekommer med hög frekvens i texterna (ex. 7, 8), även om vissa av dem uppvisar endast svag fonologisk-morfologisk integrering (ex. 7). Med hänsyn till synkronins dynamik5 bör sådana ord räknas till lånen, eftersom just denna tidning över huvud taget är deras primära beläggkälla. Deras språkliga analys bygger framför allt på arbeten av C. Berning (1960), K. Doerr (2002), S. Müller (1994), A. Wolf (1991). 5 Vaicekauskienė (2004: 8) definiert die dynamische Synchronie als variablen Gebrauch von Fremdwörtern in Verbindung mit den primären Ergebnissen dieser Entwicklung, d.h. als die Herausbildung bestimmter Verhältnisse zum Sprachsystem (s. dazu auch Tesch 1978: 23–24, Bechert, Wildgen 1991: 9, Wolff 2004: 21, Coseriu 1975: 138). 30 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis En ytterligare anmärkning gäller korpusens strukturella mångfald. Eftersom språkkontakterna bygger på en dynamisk modell uppvisar även exemplen strukturella blandbildningar och hybridiseringar (jfr Bechert, Wildgen 1991:154, Vaicekauskienė 2004: 124, Weinreich 1976). Entlehnungarnas struktur sträcker sig från ordlån (ex. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 12) via låneöversättning (ex. 9, 10, 11a) till hybrider (ex. 11b): Dessutom åker en ensam Trukis (9) från Klaipėda (1924-54-4, Gelžkeltrukiu (10) Važiavimo Sąrašas) Luftskepp (11a) (1925-44-1, Naujausios žinios) ... målade den store Oršėpis (11b)... fudaskytas (1925-72-1, Naujaulios žinios) Winterhilfēs (12) Arbetet kommer att bedrivas denna vinter. (1936-63-1, Politikos Apžwalga) Här bör man naturligtvis urskilja strukturellt prototypiska och perifera element, samtidigt som entlehnungarna måste skiljas från sina utvidgningar (avledningar, efterbildningar) i språket. Strukturellt sett betecknas här framför allt resultaten av ordlån som tyska entlehnungen (vilka i sin tur delas in i lånord och främmande ord; Range (1994: 218) anser dock inte att denna distinktion är meningsfull för de baltiska språken). De folkliga formerna av entlehnungen omfattar vardagliga delar av ordförrådet och förekommer oftast som assimilerade lånord (ex. 1, 2, 3, 4, 5). Till denna grupp hör både internationalismer av tyskt ursprung (reichskancleris ”rikskansler”) och internationalismer som förmedlats via tyskan (szafija ”chaussé”, automobylas ”föråldrad form: automobil”). Förutom ordlån undersöks här också de föredragna formerna av lånöversättning (framför allt låneöversättningarna (trukis < tåg, gelžkeltrukis < järnvägståg, orlaivis < luftskepp) och hybridformerna (oršėpis < lit. oras + lit. šēpis / ty. Schiff). De olika formerna av entlehnungen konkurrerar oftast om sin plats när en ny benämning introduceras, exempelvis låneöversättningen och hybridformen (orlaivis vs. oršėpis). J. Range (1994: 211) betraktar lånebildningarna i preussisklitauiskan som språkliga interferenser som uppstår på väg 31 INDRĖ BROKARTAITE-PLADIENĖ av den litterära låneprocessen. Exemplen 9, 10 och 11 ger anledning att anta att textförfattarna också medvetet bidrog till valet av låneform, vilket kräver en historiskt inriktad översikt som undersöker i vilken utsträckning de historiska förutsättningarna kunde påverka beståndet av tyskt lånordsgods i Naujasis Tilžės keleivis. 1.2. Om de historiska förutsättningarna Det insamlade korpusmaterialet kan inte betraktas som en sann avbildning av det faktiska beståndet av tyska lånord i det skrivna preussisk-litauiska språket i början av 1900-talet, något som i hög grad beror på tidningens särart, till exempel textförfattarnas inställning till språket och lingvistiska kunskaper samt lånordens varierande kvalitet (allmän vokabulär kontra fackuttryck). Även om användningen av lånord i de litauiska tidningarna i Ostpreussen ofta var personbunden6, strävade Naujasis Tilžės keleivis efter att bevara det litauiska språket och räknades till de patriotiska tidningarna. Förutom att informera om det politiska, sociala och kulturella livet engagerade den litauerna i Ostpreussen i kultur- och språkfrämjande verksamhet (Kaunas 1996: 548). Dess redaktör Enzys Jagomast var känd som utgivare av litauiska skrifter i Ostpreussen och som aktiv kulturarbetare; identitetsfrågor behandlades i Vydūnas artiklar7. Av denna anledning är Naujasis Tilžės 6 Nach Palionis (1995: 175) kam es dabei meistens auf den Herausgeber an: auch im Keleivis von F. Kurschat (bis 1880) gibt es entbehrliche Entlehnungen: festungas ‚Festung‘, kurbas ‚Korb‘. Alminauskis (1935: 14) führt auch unbegründete Verwendung von Entlehnungen an: „Fehlt dem Zeitungsschreiber für irgendeinen Ausdruck das litauische Wort, so bedient er sich des deutschen Wortes mit litauischer Endung. Zu solchen Fremdwörtern gehören bestimmt armekoras „Armeechor“, hautitsas „Hauptitze“. Am Anfang des 20 Jhs. störten solche Bildungen die zweisprachigen Leser nicht mehr. 7 Till exempel publicerades hans artiklar på tyska och litauiska 1924: nr 1 Tėviškės žemė / Heimaterde, nr 2 Tikrasis lietuvių gymis / Das wahre litauische Gesicht, nr 8 Klaipėdos krašto bažnyčia / Die Kirche im Memelgebiet (och polemik: nr 20 Pfarrer Römers svar, nr 33 Vydūnas: Eine Erwiderung zur Erwiderung), nr 21 Vokiečiai ir Lietuviai / Deutsche und Litauer, nr 37 Lūkesčiai / Erwartungen, nr 43 Kaip mums pasielgt reikėtų / Wie wir uns verhalten sollten. 32 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis keleivis inte bara som en förteckning över språkbruket8, utan också som en kulturprodukt och delvis som ett korpusplaneringsinstrument, vilket återspeglas i de sällsynta artiklarna om språkvård (särskilt under åren 1936–1938). 2. TYSKA LÅNORD I NAUJASIS TILŽĖS KELEIVIS: DE TYSKA SPRÅKVARIETETERNA SOM TJÄNADE SOM KÄLLOR OCH DEN PREUSSISK-LITAUISKA FÖRMEDLINGEN Detta företag hänger naturligtvis nära samman med de historiska och sociokulturella företeelserna i Preussisk-litauen från 1200-talet till mitten av 1900-talet, liksom med varje språks sociolingvistiska differentiering. De grundläggande frågorna i denna undersökning är: Från vilka tyska språkvarieteter hade lånord tidigare kommit in i preussisk-litauiska dialekter respektive skrifter och förekommer därför också i tidningen? Från vilka tyska språkvarieteter hämtades lånorden direkt? Undersökningen av de tyska ursprungsvarieteterna syftar till att urskilja karakteristiska tematiska grupper och att klassificera lånordsgodset efter sakområde. I redogörelsen för de preussisk-litauiska förmedlingsvarieteterna behandlas också i vilken utsträckning motsvarande dåtida konceptuella tendenser kom till uttryck i användningen av lånorden. Allt detta kräver ett kronologiskt tillvägagångssätt och terminologisk tydlighet, något som återigen bara kan framställas mycket schematiskt, eftersom överlappningar och sammanfall hela tiden måste beaktas. Den tidigaste källan till lånord (tyska dialekter) kan anses vara den lokala dialekt (bosättningsdialekt) Niederpreußisch (även: Ostpreußisch), som huvudsakligen talades i det forna Preussisk-litauen och som förs samman under samlingsbeteckningen Niederdeutsch (även: Plattdeutsch). De västaukštaitiska dragen som ligger till grund för 8 Bei der Untersuchung der Entlehnungen wurde auch Grosses (2002: 257) Hinweis in Acht genommen, dass die Zeitung eine mosaikartige Gemeinschaftsarbeit vieler Autoren ist, wobei die Gefahr subjektiver Spracherscheinungen entsteht. Deswegen wurde in dieser Forschung die individuelle Verwendung (z.B. wenn die Entlehnung nur einmal vorkommt) als Sonderfall behandelt. 33 INDRE BROKARTAITE-PLADIENĖ De preussisk-litauiska dialekterna kan betraktas som litauiska förmedlingsvarieteter. Som en yngre varietét för lån kan den tyska skriftspråket, urskiljbar ur historiskt perspektiv, betraktas. Det preussisk-litauiska skriftspråket betraktas här som en möjlig förmedlingsvarietet. Den yngsta lånevarieteten benämns tyska standardspråket (så som det i början av 1900-talet samlades, normerades och förekom i ordböcker och grammatiker) eller högtyska (här används denna term i motsats till lågtyska, även om den i dag har blivit mångtydig). Av historiska skäl går det inte att ange någon preussisk-litauisk språkvarietet som förmedlande varietet. 2.1. Allmänlexik lånad från tyska nybyggardialekter och deras preussisk-litauiska förmedlingsvarieteter De primära användningskällorna för lån från tyska nybyggardialekter är naturligtvis de litauiska dialekterna i Ostpreussen. Sedan början av 1200-talet har det tyska ordförrådet lånats muntligt in i preussisk-litauiskan genom intensiva kontakter i folkspråket. I tidningen används substantiv för materiell kultur som lånats från tyska dialekter till preussisk-litauiska; de blottlägger vissa aspekter av Östeuropas socialhistoria (jfr Čepienė 1993; jfr för polskan Wiktorowicz 2002: 337). Det rör sig om lån från följande tematiska grupper: hushållsföremål (kurbas ’korg’ < ostpr. korb, korv9, dekis ’filt’ < ostpr. dęk), kläder (kedelís ’kvinnokittel’ < ostpr. kėdel, ceikis ’tyg’ < ostpr. zeik), byggnader och byggnadsdelar (staldas ’stall’ < mnd. stall, stuba ’stuga’ < ahd. stuba), byggnadsmaterial (balkis ’bjälke, taksparre’ < mnd. balke, planka ’planka’ < ostpr. planke), förvaltningsordförråd (vaktmistras ’vaktmästare’ < ostpr. wachméster), mat (šmanta ’grädde, surgrädde’ < ostpr. šmant, plume / pliume ’plommon’ < ostpr. plume). Deras införlivande i preussisk-litauiskan framgår av utvidgningarna, framför allt diminutivbildningarna (Ked分lukas ’liten kvinnokittel’, 9 De ostpreussiska låneformerna anges med stöd av Alminauskis (1935), Drotvinas (1987), Fraenkel (1962), Kurschat (1883). 34 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis Stubelė, liten stuga’). Hos några lån kan utvecklingen från lågtysk form (Burgermijtras) till högtysk form (Burgermejteris, Bürgemejteris) påvisas. Eftersom många sådana lån är kända från dialektologiska undersökningar av västlitauiska dialekter från 1900-talet bör de också ha varit spridda i talad preussisk-litauiska. När det gäller deras assimilation går det dock bara för några få exempel att belägga att tidningen direkt använde de låneformer som förekom i talad preussisk-litauiska: exempelvis används i Naujasis Tilžės keleivis för ’fängelse, tukthus’ inte den folketymologiskt förändrade formen šiktūžė, utan Cuktūžė, som ligger närmare den ursprungliga formen zuchthūs. Tidningsexemplen talar för antagandet att Naujasis Tilžės keleivis använde de skriftformer av lån från folkspråket som förekom i andra skriftliga dokument. Därmed framstår det preussisk-litauiska skriftspråket som en förmedlingsvarietet. Det tyska lånegodset överfördes från talad preussisk-litauiska (i vissa fall också direkt) till den skrivna varieteten (religiösa skrifter, ordböcker och senare även presspråket). I Naujasis Tilžės keleivis förekommer faktiskt lån av folkligt ursprung som användes i skrifter från 1500- och 1600-talen, till exempel stunda ’timme’, turmas ’torn’, stukis ’stycke’ (jfr Čepienė 1998a, 1998b, 2000b). Det kan dock sägas att idéerna om språkvård i fråga om lån i Preussisk-litauen endast i begränsad omfattning omsattes i praktiken. Ostpreussens allmänna litauiska skriftspråk utvecklades på grundval av den västaukštaitiska dialekten och kodifierades av Daniel Klein i hans grammatiker från 1653 och 1654 (Rimša 1972: 75, Palionis 1995: 39). På 1700-talet spreds idéerna om att rensa och använda preussisk-litauiskan i större utsträckning, samtidigt med idéerna om att rensa det tyska språket. Michael Mörlins traktat Bedencken über das principium primarium in lingva lithvanica (1706) var ett projekt10 för att reformera de religiösa skrifterna (Girčienė 2003: 397; se även Aleknavičienė, Schiller 2002: 91–97, 10 Traktaten uppmanade till att undvika polonismer och germanismer (allt som är tyskt bör man inte använda om man kan hitta ett annat uttryck) och till att inte lita alltför mycket på folkspråket, eftersom det är fördärvat av germanismer. De obegripliga begreppen bör förklaras omskrivande, inte 35 INDRĖ BROKARTAITĖ-PLADIENE Palionis 1995: 125). Dieses Traktat veranlasste philologische Diskussionen zur Sprachsäuberung: Mörlin z.B. sah keine Möglichkeit eines Kompromisses hinsichtlich der Verwendung von Wörtern nichtlitauischer Herkunft, Perkuhn warf ihm die umschreibende Übersetzung vor (Aleknavičienė, Schiller 2003: 36–47). Mörlins Ideen hinsichtlich der Entlehnung wurden hauptsächlich von Johannes Schulze, Philipp Ruhig, Ludwig Rhesa fortgesetzt. In den Schriften herrschte jedoch Unsicherheit bei der Verwendung von Entlehnungen. Die Textverfasser verwendeten für denselben Begriff an einer Stelle das Lehnwort, an einer anderen schon die litauische Entsprechung (Palionis 1995: 84–88), nicht alle hatten ausreichende linguistische Kenntnisse: So schlug Rhesa vor, manche deutsche Entlehnungen durch Wörter slawischer Herkunft zu ersetzen (Jonikas 1987: 402). Deutsche Entlehnungen waren bei manchen Autoren schon Bestandteil der Sprache und wurden in Wörterbüchern nicht speziell markiert, Philipp Ruhig z.B. betrachtete sie als einheimische Wörter und gab keine Randbemerkungen dazu (Girčienė 2003: 398). Als die litauische Schriftsprache in Ostpreußen seit Mitte des 19. Jhs. wegen der äußerst restriktiven sprachpolitischen Gesetze einem starken Assimilationsdruck seitens des Deutschen ausgesetzt war und stufenweise zurückzog, vermieden nur bestimmte Einzelgänger in ihren Schriften die deutschen Entlehnungen. So empfahl Ludwig Rhesa cuktūžė ‚Zuchthaus‘, jegerė ‚Jäger‘, bekeris ‚Bäcker‘, gruntas ‚Grundlage‘, skūnė ‚Scheune‘ durch apkalimas, medėjas, kepėjas, tvirtumas, kluonas zu ersetzen (Palionis 1995: 174). Grammatikerna och ordböckerna i Ostpreussen kan inte heller tjäna som stöd, eftersom de inte var avsedda för vanliga språkbrukare utan följde vetenskapliga intressen. Endast det faktum att användningen av skriftspråket i Ostpreussen hade standardiserats genom grammatikerna och ordböckerna på 1700-talet är en fördel (Palionis 1995: 169). Det lexikografiska arbetet i Ostpreussen intensifierades först under andra hälften av 1800-talet11, men nådde inte en lika omfattande nivå som i Stor-Litauen. Snäva dialektismer får användas. Skriftspråkets mål är att säkerställa en framgångsrik kommunikation (Jonikas 1986: 391-395). 11 Kurschats ordbok (Wörterbuch der littauischen Sprache: Deutsch-littauisches Wörterbuch I. Teil 1870, II. Teil 1874, Littauisch-deutsches Wörterbuch 1883) innehåller ett omfattande litauiskt ordförråd, som samlats in i trakten kring Tilsit och Ragnit 36 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis 2.2. Lånegods från det tyska skriftspråket och dess förmedling på preussisk-litauiska Omfattningen av lån i preussisk-litauiska skrifter från 1700–1800-talen orsakades både av förändringar i den naturliga och sociala verkligheten och av framväxten av det tyska skriftspråket. Under 1600–1700-talen begränsades lågtyskans användningsområden till hushållskommunikation; i början av 1600-talet hade även det lågtyska skriftspråket trängts undan. Under hela den nyhögtyska perioden arbetade man med att normera språket, men enhetlighet uppnåddes först omkring 1900. Det preussisk-litauiska språket måste under 1700–1800-talen definiera och beskriva nya sociala, administrativa och politiska förhållanden. Ämbetsstilens främmande fackvokabulär införlivades under 1700-talet som lån i det preussisk-litauiska skriftspråket på grund av att lagarna trycktes om allt oftare. I Naujasis Tilžės keleivis förekommer många ekonomiska och juridiska termer som ordlån, vilka enligt Palionis (1995:152–154) redan hade förekommit i Prūsų valdžios gromatos, pagraudenimai ir pasakymai lietuvių valstiečiams, till exempel landrotas ’Landrat’, urlaubs ’semester’. I tidningen används kalker, vilka hade utvecklats till nya religiösa och sociala termer i den ostpreussiska pressen på 1800-talet, till exempel det av F. Kurschat präglade ligonbutis ’sjukhus’, draugbro lis ’broder’, geležkeltrūkis ’järnvägståg’, samt geležkelis ’järnväg’, som skapades av tidningsutgivaren Kelkis. Det bör noteras att även antalet internationalismer som förmedlats via det tyska skriftspråket ökade i preussisk-litauiskan. Detta återspeglar det faktum att tyskan själv på 1600–1700-talen utsattes för starkt inflytande från andra språk. Sedan den lågtyska Hansan hade förlorat sin dominerande ställning inom handeln, övertogs lån av nederländskt ursprung (šleužė blev. De oklara orden står inom parentes, de autentiska orden stryks, vilket också fick praktisk betydelse genom att de användes i tidningarna Aušra och Varpas, som var avsedda för Stor-Litauen. Särskilt i den tysk-litauiska delen av denna ordbok finns det emellertid många lexikala germanismer (bukštavas, ėdelmonas, steliuoti, stundas) (Palionis 1995: 195–198). 37 INDRĖ BROKARTAITĖ-PLADIENĖ ’sluss’, apfelsynė ’apelsin’); under den absolutistiska perioden blev det franska inflytandet tydligt (kostymas ’kostym’, tortė ’tårta’, hotelė ’hotell’, gardynai ’gardiner’). Under 1800- och 1900-talen ökade det engelska inflytandet; genom direkta kontakter inom politik, vetenskap och handel blev ordövertagandet mer omfattande (sztreikis ’strejk’, lokomotyvė ’lokomotiv’). Därtill användes i Naujasis Tilžės keleivis den nödvändiga inlånade fackvokabulären, som till stor del bildats av latinska och grekiska ordstammar (t.ex. Automobylas ’tysk form: Automobil’) eller även innovativa internationalismer från andra periodiska publikationer i Ostpreussen (t.ex. deputiertas ’deputerade’, profeseris ’professor’, teateris ’teater’), där det tyska förmedlingsledet tydligt framgår av många detaljer (Palionis 1995: 218–220). Den ökade andelen främmande ord i Naujasis Tilžės keleivis (och i preussisk-litauiskan i allmänhet) berodde alltså inte enbart på den dåvarande politiska situationen, utan också på industriländernas övergripande civilisatoriska utveckling. Efter första världskriget inleddes en teknisk utveckling världen över, vilket ledde till en betydande utvidgning av fackvokabulären; specialordförråd i form av inlånade internationalismer (av tyskt ursprung eller förmedlade via tyskan) kom också in i texterna i den ovan nämnda tidningen. I slutet av 1800-talet gick det inte att hitta något entydigt svar på frågan om användningen av lån. Redaktörerna för Aušra (1883–1886) kunde varken teoretiskt motivera förbudet mot främmande ord eller praktiskt undvika dem. Särskilt hindrande var deras otillräckliga lingvistiska utbildning och romantiska inställning till det litauiska språket. Tidningen Varpas spelade en mycket större roll, särskilt när Jablonskis lät återtrycka sina språkartiklar och recensioner där. Även Kudirka verkade för att rensa skriftspråket. I Varpas förekom många lexikala varianter, eftersom man försökte ersätta icke-litauiska ord eller bilda nya termer: ligonbutis / ligongulis / ligongulta / ligongnamis ’sjukhus’ (Palionis 1995: 233–234). Redaktörerna för tidningarna Varpas och Ūkininkas var mer återhållsamma med att bilda nya ord än utgivarna av Aušra. Variationen av nya termer i olika ostpreussiska tidningar kan delvis förklaras av strävan efter allmän begriplighet, 38 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis förklara. Så kallades telegrafas ’telegraf’ i Keleivis exempelvis vielu pustas, vielinis pustas, žaibinis pustas, medan den i tidningen Aušra kallades tolrašiš ’fjärrskrivare’. Det var brukligt att ange lånordet inom parentes bredvid den litauiska motsvarigheten (Girčienė 2003: 403). Denna tradition fortsätter också i Naujasis Tilžės keleivis: Utöver lånordet fallčirmas ’fallskärm’ förekommer litauiska motsvarigheter i form av lånebildningar (Iššigelbėjimo Prietaisas, Nufileidimo Įtaisymas, Nufileidimo Skėtis, Oro Skėtis) eller översättningslån (Kritimo Skėtis). 2.3. Lån från högtyskan och litauiska standardspråkets indirekta inflytande För låneprocessen i det skriftspråk som användes i Ostpreussen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är framväxten av den tyska högtyskan av särskilt intresse. Efter rikets grundande 1871 fick uppvärderingen av det tyska språket aggressiva drag; tyskan hade blivit ett världsspråk och skulle behandlas därefter. Under 1900-talet hade Preussen övergått till en öppen politik för kulturell assimilering av minoriteter (Palionis 1995: 256, Polenz 1998: 9), vilket naturligtvis påverkade det preussisk-litauiska ordförrådet av lånord. Spridningen av en standardspråklig norm och ett nytt intresse för purism bidrog till framväxten av ett nationellt tyskt högspråk (t.ex. började järnvägs- och postterminologin redan tidigt, mot slutet av 1800-talet, systematiskt förtyskas (Bahnsteig för Perron, Fahrkarte för Billet, Briefumschlag för Kuvert); det allmänna tyska språksällskapet, som grundades 1885, verkade för språkvård, språkrensning och nationell medvetenhet (Stedje 1989: 148–151). I enlighet med dessa idéer utformades nya begrepp och förtyskningar inom gymnastiken, vilka också användes som lånord i Naujasis Tilžės keleivis: maršuoti ’marschera’, turnuoti ’gymnastisera’. Nazismen skärpte och fortsatte denna aggressiva språkpolitik i Ostpreussen. Det nationalsocialistiska fackordförrådet bestod huvudsakligen av sedan länge välkänd vokabulär, som delvis omvärderades eller omtolkades; tydlig var benägenheten att använda slagord och förkortningar (jfr Wolf 1991, Müller 1994: 57, 39 INDRĖ BROKARTAITE-PLADIENĖ Doerr 2002: 32). Zwei Gruppen von Neubildungen der sog. Reichssprache lassen sich im Naujasis Tilžės keleivis erkennen: (a) als Funktionswörter dienende Neuprägungen, die häufig durch Halbaffixe gekennzeichnet sind, z.B. Reich- (reichskanc leris ‚Reichskanzler‘), -karte (lebensmittelkartė ‚Lebensmittelkarte‘). (b) die Neubildungen mit propagandistischen Qualitäten, die als Tarnwörter und Euphemismen funktionieren, z.B. Winterhilfe ‚Winterhilfswerk‘ (s. dazu auch Doerr 2002: 38). Im Naujasis Tilžės keleivis neigt man dazu, daraus Lehnübersetzungen (Žiemos pagalba) zu machen, der richtige Inhalt bleibt jedoch versteckt12. Viele dieser Begriffe besitzen in der o.e. Zeitung nicht selten zwei Formen: Wortentlehnung (mit geringer linguistischer Eingliederung) und Lehnübersetzung (Beispiel für die literarische Entlehnungsform). Till och med i Tyska riket sattes språkvården under tiden kring första världskriget i högre grad i nationalismens tjänst, och bruket av främmande ord betecknades som andligt landsförräderi (Stedje 1989: 164, Müller 1994: 95–96). Hitler betraktade däremot främmande ord positivt: majoriteten av folket, som inte alls eller bara ungefärligt förstår de främmande uttrycken, skulle imponeras genom att de användes (Müller 1994: 54). Naujasis Tilžės keleivis visar sig vara den primära användningskällan för många av dessa lån; textförfattarna försöker ta till sig flödet av nya politiska lån och presentera dem för läsaren i texter, även om det knappt diskuteras vilken form – lånord eller lånebildning – som är lämpligast. Det är särskilt svårt att fastställa beteckningen på en litauisk förmedlingsvarietet. Redan på 1700-talet fungerade och utvecklades det litauiska skriftspråket på olika sätt i Ostpreussen och Stor-Litauen (Palionis 1995: 163). Förhållandet mellan dessa två varieteter förefaller paradoxalt: även om den preussiska grenen av det litauiska skriftspråket i mitten och under andra hälften av 1800-talet fick sin användning kraftigt begränsad och av sociopolitiska skäl aldrig nådde högspråksnivå för den preussisk-litauiska språkgemenskapen— 12 Winterhilfswerk (förkortat Winterhilfe) framställdes i första hand som en funktionsbeteckning, men är ett täckord för skatter och krigsfinansiering. 40 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis den fungerade som grund för framväxten av det nutida litauiska standardspråket13. Å andra sidan kunde litauiskan, trots att den blev statsspråk under självständighetsåren (1918–1940), endast utöva ett indirekt inflytande på lånandet i preussisklitauiskan, eftersom dessa språk representerade två olika livsrealiteter (sociala, politiska osv. verkligheter). Även om man får intrycket att författarna till texterna i Naujasis Tilžės keleivis i stor utsträckning själva fick avgöra hur nya lån skulle tas upp och återges, visar en närmare analys att vissa språkpolitiska idéer trots allt hämtades från Litauen. I Litauen formulerades 1918–1940 de grundläggande principerna för normering av lån (med utgångspunkt i Būgas teoretiska arbeten, Skardžius forskning om slaviska lån och Alminauskis forskning om germanismer). Rensningen och berikandet av det litauiska standardspråkets lexikon under mellankrigstiden byggde på uppgifter från folkspråket (dialekterna) (Palionis 1995: 252–256). Tyvärr kunde denna princip inte längre tillämpas i praktiken i Ostpreussen under mellankrigstiden, eftersom den litauiska språkminoriteten där redan i hög grad var tvåspråkig. I Naujasis Tilžės keleivis anges nybildade ord från det litauiska standardspråket som motsvarigheter; det påpekas att vissa av dem skulle kunna ersätta tyska lånord14, och även litauiska motsvarigheter till de tyska lån som blivit etablerade i preussisklitauiskan anges15, varvid man ofta inte framför språkvetenskapliga skäl utan vädjar till känslorna: 13 På grundval av den dialekt som talades av litauer bosatta i södra Ostpreussen utvecklades det hög-litauiska skriftspråket i mitten av 1600-talet. 14 T.ex. sąjunga, paskaita, uždavinys (1936-16-3), menas, įvykis, gamta (1936-18-3), padermė, tauta (1940-13-3) m.fl. 15 ”Medžiaga – på tyska skulle det heta Material eller Stoff; därför behöver man inte använda det icke-litauiska ordet ’Ceikis’, utan det rätta är ’Medžiaga’. För kläder är Maišas samma sak som ’žakas’, men ordet ’žakas’ (ty. Sack) används inte i litauiskt skriftspråk” (1936-71-2). ”Krofnis är en litauisk benämning i stället för orden ’Kakalis’ eller ’Peczius’. Kakalis kommer från ty. ’Kachel-Ofen’ (1936-23-4, Jaunimo Kampelis).” 41 Indre Brokartaite-Pladiene Vi kan inte längre säga ”Szpygelis” eller ”Zerkolas”, eftersom det ena ordet är tyskt och det andra polskt, utan vi bör säga ”Weidrodis”, det vill säga den sak som visar ansiktet. Stol bör sägas i stället för det fula ordet ”Sztülė”, som är lånat från det tyska språket. Det passar inte heller att använda ordet ”Krafe”, eftersom det är ett ord från slaviska språk. Laikrodis är ett vackrare ord än benämningen ”Zėgorius”, som har bildats av det tyska ordet ”Zeiger” eller de lågtyska formerna ”Zėger, Sėger” (1936-23-4, Jaunimo Kampelis). Sådana språkspalter förekom i Naujasis Tilžės keleivis främst under åren 1936–1938. Det framväxande litauiska högspråket fungerade som förebild vid normeringen endast inom vissa sfärer och inte utan förläggarens avsikt16. 3. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR I allmänhet kan man säga att det tyska lånordförråd som förekommer i tidningen Naujasis Tilžės keleivis har uppstått till följd av nära tysk-litauiska språkkontakter i Ostpreussen, där de tyska språkvarieteterna sträcker sig från tyska bosättardialekter till högtyska och i olika omfattning kan betraktas som källor till lån. Även förmedlingsarbetet hos de preussisk-litauiska språkvarieteterna (dialekter, skriftspråk) får inte underskattas. Denna komplicerade struktur åskådliggörs starkt förenklat i fig. 1. De folkliga lånorden (det allmänna ordförrådet) i Naujasis Tilžės keleivis må naturligtvis inte ha lånats in direkt från tyska bosättardialekter, utan kan ha förmedlats genom talad preussisk-litauiska och i synnerhet det preussisk-litauiska skriftspråket, där de redan tidigare hade genomgått sin språkliga anpassning. Många av dessa lånord diskuterades redan på 1600–1700-talen och hade träffande litauiska motsvarigheter, men trots det blev de etablerade i preussisk-litauiskan. I det preussisk-litauiska skriftspråket (bibelöversättningar, tidningar) utformades de litterära lånen, dvs. många individuella lånebildningar skapades och fann senare vägen in i texterna i Naujasis Tilžės keleivis. 16 Enligt D. Kaunas medfinansierades utgivningen av denna tidning även av den litauiska regeringen. 42 Deutsche Entlehnungen im Naujasıs Tilžės keleivis När det gäller det inlånade fackspråkliga ordförrådet bör framför allt det starka inflytandet från det tyska skriftspråket och högtyskan framhållas; lånen kan delas in i lån inom särskilda fackspråk (med inlånade internationalismer) och lån från riksspråket. Vid inlåningen valde textförfattarna olika låneformer som konkurrerade med varandra. Tidningen fungerade i många fall som den primära beläggkällan för tyska lån, medan det självständiga Litauens standardspråk endast utövade ett indirekt inflytande genom att erbjuda tendenser till att rensa preussisk-litauiskan och motsvarigheter till vissa äldre lånord. Fig. 1. Vägar för tyska lån i Naujasıs Tilžės keleivis 43 Indrė Brokartaitė-Pladiene LITTERATUR Aleknavičienė, O., Schiller, Ch. 2002: Rastas antras Michaelio Mörlino Principium primarium in lingua Lithuanica (1706) egzempliorius. Archivum Lithuanicum 4, 79–98. Aleknavičienė, O., Schiller, Ch. 2003: Jacobas Perkuhnas prieš Michaelį Mörliną, Johanna Schultzą ir Philippą Ruhigą traktate Wohlgegruendetes Bedenken Uber die Ins Litthauſche Uberſetzte Zehen Fabeln Æſopi, Und derſelben paſſionirte Zuſchrifft (1706). Archivum Lithuanicum 5, 15–50. Alminauskis, K. 1935: Die Germanismen des Litauischen. Teil 1: Die deutschen Lehnwörter im Litauischen. Kaunas: Šv. Kazimiero D-jos Knygynas. Bechert, J., Wildgen, W. 1991: Einführung in die Sprachkontaktforschung. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. Berning, C. 1960: Vom „Abstammungsnachweis“ zum „Zuchtwart“. Vokabular des Nationalsozialismus. Berlin–New York: Walter de Gruyter. Clyne, M. 1996: Sprache, Sprachbenutzer, Sprachbereich. In: H. Goebl, P.H. Nelde, Z. Starý, W. Wolck, Hrsg., 1996, 12–22. Coseriu, E. 1975: Synchronie, Diachronie und Typologie. In: D. Cherubim, Hrsg., Sprachwandel. Reader zur diachronischen Sprachwissenschaft. Berlin–New York: Walter de Gruyter. Čepiene, N. 1993: Germanizmai XVII a. Mažosios Lietuvos vakarų aukštaičių tarmėje (remiantis „Lexicon Lithuanicum“). Lietuvių kalbotyros klausimai 30, 37–46. Čepiene, N. 1995: Lietuvių kalbos germanizmai ir jų fonetinė adaptacija. Daktaro disertacijos santrauka. Vilnius. Čepiene, N. 1998a: Mikalojaus Daukšos raštų germanizmai. Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 31–38. Čepiene, N. 1998b: Jono Bretkūno Biblijos germanizmai. Baltistica. V priedas, 91–96. Čepiene, N. 2000a: Germanizmai Mažosios Lietuvos raštuose. In: Mažosios Lietuvos enciklopedija 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 463–464. 44 Deutsche Entlehnungen im Naujasīs Tilžės keleivis Čepienė, N. 2000b: Vokiškos kilmės namų apyvokos daiktų pavadinimai F. W. Haacko, P. Ruigio ir K. G. Milkaus žodynuose. Acta Linguistica Lithuanica 43, 34–38. Doerr, K. 2002: Nazi-Deutsch: An Ideological Language of Exclusion, Domination and Annihilation. In: R. Michael, K. Doerr, Nazi-Deutsch / Nazi-German: An English Lexicon of the Language of the Third Reich. Westport: Greenwood Publishing Group, 27–46. Drotvinas, V. 1987: Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių-lietuvių kalbų žodynas. Vilnius: Mokslas. Fraenkel, E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch. Bd.1, 2. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Girčienė, J. 2003: Leksikos gryninimo polinkiai bendrinės lietuvių kalbos istorijoje. Archivum Lithuanicum 5, 391–410. Goebl, H., Nelde, P.H., Starý, Z., Wölck, W., Hrsg., 1996/1997: Kontaktlinguistik. Ein internationales Handbuch zeitgenössischer Forschung. Halbbd. 1, 2. Berlin–New York: Walter de Gruyter. Grosse, S. 2002: Zur deutschen Sprache zwischen 1918 und 1933. In: D. Cherubim, J. Karlheinz, A. Linke, Hrsg., Neue deutsche Sprachgeschichte: mentalitäts-, kultur- und sozialgeschichtliche Zusammenhänge. Berlin–New York: Walter de Gruyter, 253–268. Hinderling, R., Hasselblatt, C., 2004: Baltisch / Deutsch. In: W. Besch, A. Betten, O. Reichmann, S. Sonderegger, Hrsg., Sprachgeschichte. Ein Handbuch zur Geschichte der deutschen Sprache und ihrer Erforschung. 3. Teilbd. Berlin–New York: Walter de Gruyter, 3269–3282. Jonikas, P. 1987: Lietuvių kalba ir tauta amžių būvyje. Visuomeniniai lietuvių kalbos istorijos bruožai. Čikaga: Lituanistikos instituto leidykla. Kaukienė, A. 1997: Klaipėdos krašto vakarų aukštaičių tarmė. Brolių Vil­iaus ir Makso Gaigalaičių raštų kalbos pagrindu. Klaipėda: KU leidykla. Kaunas, D. 1996: Mažosios Lietuvos knyga. Lietuviškos knygos raida 1547–1940. Vilnius: Baltos lankos. 45 Indre Brokartaitė-Pladienė Kurschat, F. 1883: Wörterbuch der littauischen Sprache. 2. Littauisch-deutsches Wörterbuch. Halle a. S.: Buchhandlung des Waisenhauses. Müller, S. 1994: Sprachwörterbücher im Nationalsozialismus: die ideologische Beeinflussung von Duden, Sprachbrockhaus und anderen Nachschlagewerken während des „Dritten Reichs“. Stuttgart: M&P, Verlag für Wissenschaft und Forschung. Naujasis Tilžės Keleivis. Tilžė, 1924–1940. Oksaar, E. 2004: Terminologie und Gegenstand der Sprachkontaktforschung. In: W. Besch, A. Betten, O. Reichmann, S. Sonderegger, ed., Sprachgeschichte. Ein Handbuch zur Geschichte der deutschen Sprache und ihrer Erforschung. 3. Teilbd. Berlin–New York: Walter de Gruyter, 3160–3170. Palionis, J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Polenz, P. von 1998: Vom Sprachimperialismus zum gebremsten Sprachstolz. Das 20. Jahrhundert in der sprachenpolitischen Geschichte der deutschsprachigen Länder. In: H. Kämper, H. Schmidt, Hrsg., Das 20. Jahrhundert. Sprachgeschichte –Zeitgeschichte. Berlin–New York: Walter de Gruyter, 9–26. Range, J. 1994: Zur Erforschung des Lehngutes in den baltischen Sprachen. Linguistica Baltica 3, 211–231. Rimša, V. 1972: Rytų Prūsijos lietuvių kalbos elementai dabartinėje bendrinėje lietuvių kalboje. Kalbotyra 24 (1), 75–81. Schiller, Ch. 1999: [Rec.] Audronė Kaukienė, Klaipėdos krašto vakarų aukštaičių tarmė. Brolių Viliaus ir Makso Gaigalaičių raštų kalbos pagrindu. Archivum Lithuanicum 1, 222–228. Stedje, A. 1989: Deutsche Sprache gestern und heute: Einführung in die Sprachgeschichte und Sprachkunde. München: Wilhelm Fink Verlag. Tesch, G. 1978: Linguale Interferenz. Theoretische, terminologische und methodische Grundfragen zu ihrer Erforschung. Tübingen: TBL–Verlag Narr. Vaicekauskiene, L. 2004: Naujųjų lietuvių kalbos svetimžodžių norminimo teorija ir praktika. Daktaro disertacija. Vilnius. 46 Deutsche Entlehnungen im Naujasis Tilžės keleivis Weinreich, U. 1976: Sprachen in Kontakt: Ergebnisse und Probleme der Zweisprachigkeitsforschung. Hrsg. und Nachwort von A. de Vincenz. München: Beck. Wiktorowicz, J. 2002: Die deutsch-polnische Nachbarschaft und ihre Widerspiegelung in der polnischen Sprache. In: D. Cherubim, Hrsg., Neue deutsche Sprachgeschichte. Berlin–New York: Walter de Gruyter, 337-348. Wolf, A. 1991: Wandel im Jargon des Nationalsozialismus. Freiburg im Breisgau: Padagogische Hochschule. Wolff, G. 2004: Deutsche Sprachgeschichte von den Anfängen bis zur Gegenwart. Ein Studienbuch. Tübingen, Basel: A. Francke Verlag. Zinkevičius, Z. 2002a: Mintys pasirodžius lietuvių kalbos atlaso I tomui. In: Ders., Rinktiniai straipsniai 1. Vilnius: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija, 404–410. Zinkevičius, Z. 2002b: Zum Einfluss des Deutschen auf das Ostpreußisch-Litauische am Anfang des 20. Jahrhunderts. In: Ders., Rinktiniai straipsniai 2. Vilnius: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija, 393–398. Indrė Brokartaitė-Pladienė Šiauliai universitet Humanistiska fakulteten P. Višinskio g. 38, LT-76352 Šiauliai [email protected] 47