Grasilda Blažienė. „Baltische Ortsnamen in Ostpreußen“

Recenzijos Grasilda Blažienė Baltiska ortnamn i Ostpreussen Stuttgart: Franz Steiner Verlag, 2005, 413 S. ISBN-10: 3515088458, ISBN-13: 9783515088459 (Hydronymia Europaea. Utgiven av Wolfgang P. Schmid. Specialband III) Den föreliggande monografin har två förord: ett är skrivet av seriens utgivare Wolfgang P. Schmid, och det andra av monografins författare, Grasilda Blažienė. Monografin består av två delar (huvuddelen och två bilagor). Huvuddelen, med titeln ”Baltiska ortnamn i delområdet Nadrauen (öster om Deime) och i de norra delarna av Natangen, Barten och Ermland (fram till Pregel)” (s. 15–233), är författad av Grasilda Blažienė. Bilaga 1 (s. 235–346) är skriven av den polska språkforskaren Rozalia Przybytek och har titeln ”Ortnamn av baltiskt ursprung i södra delen av Ostpreussen”. I denna bilaga undersöks de forntyskapreussiska ortnamnen i de områden som i dag tillhör Polen. Bilaga 2 (s. 347–396) har titeln ”Baltiska ortnamn i Pomesanien”. Monografin kompletteras med en förteckning över förkortningar för citerade källor och relevant litteratur (s. 397–410) samt en lista över övriga förkortningar och specialtecken (s. 411–413). En karta över Ostpreussen avslutar monografin. Monografin är tillägnad grundaren och utgivaren av den aktuella serien, prof. dr habil. dr h.c. Wolfgang P. Schmid, med anledning av hans högtidsdag. I huvuddelen med titeln ”Baltiska ortnamn i delområdet Nadrauen (öster om Deime) och i de norra delarna av Natangen, Barten och Ermland (fram till Pregel)” undersöker Grasilda Blažienė 746 ortnamn. 423 ortnamn som belagts i olika källor härrör från tiden före andra världskriget. Efter andra världskriget ersattes 328 preussiska ortnamn i Kaliningradområdet på ett omdömeslöst sätt och utan någon som helst hänsyn till de tidigare namnen av ryska benämningar. Att även de senare anges i arbetet (t.ex. Zori, Zverevo, Železnodorožnij, Želudevo, Žukovka [s. 233]) är positivt. Särskilt bör också framhållas att Grasilda Blažienė i de historiska källorna har upptäckt 329 ortnamn som inte omnämns av J. Gerulis och andra forskare. I forskningsarbetet markeras sådana ortnamn med ett specialtecken framför uppslagsordet. Dessa ortnamn har Grasilda Blažienė hämtat framför allt och i stor utsträckning från handskrivna källor, Ostpreussens folianter 133 Recenzijos och från Tyska ordens handlingar samt, vilket är särskilt viktigt, ur de dokument och historiska källor som förvaras i det preussiska statsarkivet Geheimes Staatsarchiv „Preußischer Kulturbesitz“ i Berlin. I en annan del av forskningsarbetet, nämligen den ovan nämnda bilaga 2, undersöker Grasil da Blažienė baltiska ortnamn i Pomesanien. Intressant är sättet på vilket ortnamnen presenteras. Det ortnamn som belagts i källorna är markerat med fetstil och återges i den form som det tidigare användes eller fortfarande används i, t.ex. Abschwangen eller Żutawka Sztumska. Alla varianter som belagts i de historiska källorna anges, tillsammans med lokalisering och årtal: Abschwangen förekommer exempelvis som Appuswangen i ett dokument från år 1365 (sammanlagt 20 varianter) (s. 15), medan Żutawka Sztumska är belagt i 33 källuppgifter, med början i Pozolowe år 1249 (s. 395–396). Ortnamnen undersöks på morfologisk nivå genom att delas upp i rotmorfem, prefix och suffix. Rotmorfemen identifieras genom att etymologiska motsvarigheter i preussiskan och i de språk som är närmast besläktade med den senare, såsom litauiska och lettiska, beaktas (om sådana motsvarigheter finns); dessutom används naturligtvis material från andra besläktade språk, nämligen de slaviska och germanska. I de flesta fall har monografins författare lyckats ge en övertygande och väl underbyggd tolkning av ordbildningen och ursprunget. Därtill bör framhållas att författaren noggrant redogör för sina föregångares rön, underbygger vissa av dem med nya forskningsdata, korrigerar andra i stor utsträckning och i många fall även vederlägger andra forskares tolkningar. Författaren redovisar noggrant alla kända tolkningar av ortnamnet Appuswangens ursprung (s. 15). Hon förklarar också helt korrekt ordbildningen i Pozolowe (1249), nämligen genom rekonstruktionen *Pa-sulav-/*Pa-sulōv-, där *Pa- fungerar som prefix (jfr lit. pa-miškė) och * sulavā respektive *sulōvā som stammorfem med betydelsen ”ö” (s. 396). Att preussarna också använde detta ord i en sådan betydelse framgår av den litauiska motsvarigheten sulava ”ö”, som anges i Nesselmanns och Kuršaitis ordböcker och som enligt Brodowski genom lån som żulawa ”ö” har kommit från Goldap i preussiska Litauen och från polska dialekter. Ortnamnet Zinten (Kr. Heiligenbeil) är belagt i de historiska källorna som Sinthin, Czinthen (1363) m.m. Författaren rekonstruerar helt korrekt arketypen pr. *Zint- och förbinder den med det preussiska personnamnet Szinte (s. 233). 134 Recenzijos Som argument för ett sådant betraktelsesätt kan det litauiska verbet žiūtyti (-ija, -ijo) ”ömsesidigt förolämpa varandra, gräla, tvista; tveka, dröja” (Dusetos, Daugėliškis, Užpaliai – LKŽXIX 1037) anföras, vilket kan betraktas som en denominativ bildning av žīntas ”någon som grälar, någon som tvistar”. Inom den relevanta forskningen har man sedan länge insett att ett delområde i nordöstra Litauen (Zarasai, Dusetos osv.) och det sydvästra arealet3 bland balterna och preussarna är förbundna genom ett knippe isoglosser. Studien ”Baltische Ortsnamen in Ostpreußen” av Grasilda Blažienė, publicerad i serien Hydronymia Europaea, som finansierades och gavs ut av tyska redaktörer, bör betraktas som ett originellt och grundligt genomtänkt vetenskapligt forskningsarbete. Simas Karaliūnas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva Giacomo Devoto Baltistikos raštai · Scritti baltistici Redigerad av Pietro U. Dini och Bonifacas Stundžia Vilnius: Tyto alba, 2004, pp. 263[1], ISBN 9986-16-383-8 Enligt förordet (s. 9) publiceras här för första gången samtliga av Giacomo Devotos baltistiska skrifter, vilka till största delen har historisk betydelse, inte bara i den språkvetenskapshistoriska bemärkelsen utan också i den vidare betydelsen av de kulturella banden mellan Italien och Baltikum (särskilt Litauen). Nyare upptäckter och modernare vetenskapliga metoder har i dag gått bortom de teoretiska och faktamässiga påståenden som förekommer i Devotos skrifter. De verk som publiceras här visar emellertid den mognad som den italienska baltistiken uppnådde under mellankrigstiden och tycks framhäva dess fortsatta utvecklingsriktning. Devotos artiklar är indelade i två grupper: (i) språkvetenskap och (ii) litteratur och andra ämnen. De publiceras i litauisk översättning i den första delen av 3 Jfr S. Karaliūnas, Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose II. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005, 239–240, 310–311. 135