Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys

Acta Linguistica Lithuanica LVIII (2008), 1 – 15 Artighet som ett relativt språkligt, socialt och kulturellt fenomen Inga Hilbig Vilniaus universitetas Artikeln behandlar den pragmatiska föreställningen om språklig artighet, som omfattar mer än bara språketikett. Artighet betraktas som något som bestäms av talsituationen, där talaren för att uppnå sina kommunikativa syften kan använda i stort sett vilka verbala medel som helst för att uttrycka respekt eller vänlighet. Enbart på grundval av det språkliga uttrycket för artighet kan ingen kulturell gemenskap anses vara mer eller mindre artig än andra. Olika kulturella grupper kan föredra olika artighetsstrategier och sätt att förverkliga dem. I artikelns avslutande avsnitt presenteras en mindre kvalitativ undersökning av hur förfrågningar görs vid servicemöten i Vilnius. Den negativa bedömningen av litauisk artighet i de nämnda situationerna beror på olika sociokulturella föreställningar om hur kommunikationen i sådana situationer bör gå till. 1. INLEDANDE ORD Artighet, som en av kommunikationens grundläggande komponenter och utan vilken mänsklig samvaro vore omöjlig, intresserar forskare inom olika humanistiska och samhällsvetenskapliga områden. Den har dock framför allt studerats ur ett lingvistiskt perspektiv. Intresset för språklig artighet (eng. linguistic politeness), ett område inom interaktionell pragmatik som har fått status som en egen disciplin, har ökat kraftigt under det senaste kvartsseklet. Även om det hävdas att fenomenet redan börjar bli svårt att undersöka på grund av den mycket stora mängden forskning som ägnats åt det (Sifianou, 2005: 263), har pragmatiska studier av artighet i litauiska bara börjat. 1 Inga Hilbig 2. SPRÅKETIKETT OCH ARTIGHET Artighet kan förstås som alla slags handlingar, även språkliga, som bidrar till att upprätthålla en minimal harmoni i mänsklig interaktion, ”bevara eller stärka relationerna mellan samtalspartnerna och ibland skydda sig mot en upplevd fara” (Čepaitienė, 2007: 11). Den framträder som ett mycket mångfacetterat fenomen som genomsyrar hela diskursen och begränsas inte till de etikettformler som förekommer i böcker om gott uppförande och etikett (Kerbrat-Orecchioni, 2005: 29). Ändå likställs den undersökta termen ofta med det närbesläktade begreppet etikett. I ”Litauiska språkets ordbok1” anges den första av de nio betydelserna av ordet mandagus som ”en person med ett trevligt uppförande och goda manér”. Ordet etiketas definieras på ett mycket likartat sätt i denna ordbok och i ”Litauiska språkets samtidsordbok2”: ”regler och former för uppförande i ett samhälle; offentligt uppträdande, manér”. Som A. Kučinskaitė skriver är ”etikett regler för mänskligt uppförande som genom sedvänja blivit etablerade och som omfattar de yttre formerna för umgänge” (Kučinskaitė, 1990: 3). Språketikett definieras också specifikt som ”helheten av de språkliga kommunikationsnormer som accepteras av samhället” och ”språkformler (vanligen konventionaliserade) som används i den språkliga gemenskapens dialogiska tal och som visar på artiga/oartiga relationer mellan samtalspartnerna <...>” (Čepaitienė, 2007: 68, 11). Det bör uppmärksammas att dessa definitioner betonar regler, normer, former och formler. Eftersom det hävdas att språkettikett ofta benämns språklig artighet och beskrivs som det språkliga uttrycket för artighet (Samma källa, 11, 20), skulle man kunna dra slutsatsen att artighetsfenomenet ryms inom etikettens krav. I arbeten om språklig artighet skrivna på engelska av pragmatiker och specialister från olika länder används däremot inte termen språkettikett alls (se t.ex. Hickey, Stewart, 2005), eller, om den används, har den en vidare betydelse (se t.ex. Kasper, 1998). Språklig artighet uppfattas inte enbart som efterlevnad av regler och normer för en viss samhällsgrupps språkliga beteende eller som bruk av etikettformler, vilket kan diskuteras tämligen allmänt. Detta fenomen undersöks 1 Citerad version av ”Litauiska språkets ordbok” från 2005, tillgänglig på internet (www.lkz.lt) 2 Citerad internetversion av ”Litauiska språkets samtidsordbok” (http://www.autoinfa.lt) 2 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys endast som en egenskap hos ett konkret språks bruk i ett specifikt situationssammanhang. Vid analys av material som samlats in med naturliga (observationsbaserade) och artificiella (experimentella) datainsamlingsmetoder intresserar man sig för enskilda talares val av hur språket ska användas i interaktion och i praktiken för alla slags lingvistiska uttryck genom vilka man visar samtalspartnern inte bara respekt utan också vänlighet. Den teoretiska grunden för, eller åtminstone utgångspunkten i, de flesta empiriska studier av talakters artighet är P. Browns och S. Levinsons artighetsteori (1978, 1987). Trots sina uppenbara brister, och trots att den har kritiserats, vidareutvecklats och förkastats, anses den fortfarande vara den mest ingående och inflytelserika. Teorins centrala begrepp är människans offentliga självbild (eng. face) (Goffman, 1967), som var och en har och vet att andra också har. Enligt denna teori kan artighet i interaktion definieras som ett strategiskt beteende där man på olika sätt försöker visa att man värnar om samtalspartnerns självbild och försöker mildra handlingar som hotar den (eng. face threatening acts) (t.ex. önskemål och uppmaningar). Självbilden har två sidor: en negativ (distansskapande), som syftar till att bevara avstånd och innebär ett respektfullt bemötande, och en positiv (kontaktfrämjande3), där närhet och vänlighet betonas. Som teorins upphovspersoner själva hävdar är det just exempel på hur konventionella strategier för negativ artighet förverkligas som etikettböckerna är fulla av (Brown, Levinson, 1978: 135). Positiv artighet kan däremot bland annat uttryckas genom skämt och till och med, som senare forskare har noterat, genom svordomar och förolämpningar som befinner sig bortom språkbrukets etikett (se vidare Holmes, 1995: 10; Christie, 2005: 1). Det finns i praktiken inga typiska uttrycksformer, regler som ryms i etikettböcker eller språkliga formler som används eller bör användas för att uttrycka den senare typen av artighet; den tycks vara mindre definierad och informell. Artighet kan uttryckas inte bara genom ”autonoma artighets 3 Begreppen distansskapande och kontaktfrämjande artighet föreslås i stället för de något missvisande termerna negativ och positiv artighet av G. Čepaitienė (se vidare 2007: 25); E. Gudavičienė använder också begreppen i sin doktorsavhandling (2007). Bristerna i de begrepp som P. Brown och S. Levinson utvecklade har kritiserats även i utländska pragmatikers arbeten, men de tycks trots allt vara helt etablerade i dag. Därför kunde man kanske fortfarande fundera över om man även inom den litauiska språkvetenskapen borde använda de amerikanska forskarnas ursprungliga termer. 3 INGA HILBIG talakter vars syfte och predikativa kraft är att ”demonstrera en artighetskonvention”, men också andra, där ”användningen ger dem en artighetsprägel i vissa situationer” och som ”helt saknar artighetsgrad när de betraktas frikopplade från en konkret användningssituation”, även om G. Čepaitienė inte räknar sådana yttranden till språkbrukets etikettsituationer (se Čepaitienė, 2007: 37, 38). Enligt forskaren är sådana fraser inte nödvändiga för samtalet, och den allmänna etiketten kräver dem inte heller. Det hävdas dock att man genom att fråga exempelvis Hur har du sovit? kan ”visa att samtalspartnern uppskattas och att man visar intresse för honom eller henne” (se Där, 38) – alltså ändå uttrycka positiv (kontaktfrämjande) artighet. Den nämnda forskaren beskriver en mindre sociolingvistisk enkätundersökning, som visade att det i hemmen hos endast två av de tjugo studenter som deltog i seminariet var vanligt att be om ursäkt, medan ”de övriga överlag hade svårt att förstå varför familjemedlemmar skulle använda några som helst ursäktsformler sinsemellan” (Čepaitienė, 2007: 28). Forskaren antar att ”en uppfattning så småningom håller på att växa fram om att språkbrukets etikett endast hör till det offentliga språket”. Men är språkbrukets etikett inte alltid mer relevant när talaren väljer strategier för negativ (distansskapande) artighet och just ett respektfullt ”offentligt uppträdande” står på spel? Positiv (kontaktfrämjande) artighet uttrycks mycket ofta också utan några konventionella etikettformler. Man kan exempelvis, om man råkar stöta till en familjemedlem, be om ursäkt genom att ömt och omtänksamt fråga: Gjorde det ont? Yttrandets illokutionära kraft och artighetsfunktion är inte explicita i yttrandets ytliga struktur, men de är uppenbara i den konkreta interaktionen. 3. (O)ARTIGA FORMER OCH VERKLIG ANVÄNDNING I arbeten om litauisk språkbruksetikett har man främst strävat efter att presentera och beskriva en inventering av språkliga artighetsresurser (hur man på litauiska kan tilltala någon, hälsa, tacka, framföra önskningar och så vidare). Man har undersökt hur konkreta språkbruksetikettens formler historiskt har använts, används i dag eller enligt språkvårdande normer borde användas i vårt språk i allmänhet – i det bredaste sociala och kulturella sammanhanget. Bland de övriga arbetena utmärker sig G. Čepaitienės omfattande monografi ”Lietuvių kalbos etiketas: semantika ir pragmatika” (2007). I arbetet betonas att pragmatiken intresserar sig för tolkningen av yttranden och valet av språkliga uttryck i ett konkret samtalssammanhang. Men de analyserade data 4 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys 4 gör att forskare endast får tillgång till yttranden som enbart framstår som objektivt artiga till sin yttre form och semantik, och vars illokutionära kraft och artighetsfunktion faktiskt kan förutsägas även utan ett konkret situationssammanhang. Man fokuserar till exempel på den semantiska grunden för begärans paradigm: begäranden uttryckta med det performativa verbet prašau, interjektionen prašom, andra ord med samma rot som betyder ’begära’ och imperativ, men bortser från handlingar med ett ”underförstått”, ”dolt” illokutionärt syfte, till exempel Taip traukia, ar neperpūs (som en begäran om att stänga fönstret) (se Ten pat, 154). Detta är fullt begripligt, eftersom sådana yttranden får sin funktion först när de används i en konkret kommunikationssituation. I levande tal förekommer gott om sådana okonventionella begäranden, men när man samlar in och analyserar exempel hämtade exempelvis ur en skriven korpus är de mycket svåra att upptäcka, eftersom forskaren oundvikligen måste utgå från yttrandets form och först därefter undersöka dess funktion. Enligt forskare inom språklig artighet kan inget ord eller någon fras som ryckts ur sin konkreta yttrandessituation i sig betraktas som vare sig objektivt artig eller oartig. Där man förväntar sig en formel för språketikett kan frånvaron av en sådan verkligen väcka samtalspartnerns missnöje (Čepaitienė, 2007: 23). Men ibland kan en artighetsformel som används där den inte alls förväntas och där talaren anser att den är olämplig också få en liknande effekt, till exempel ge intryck av överdriven manierism eller kyliga relationer, när en mycket närstående person i vardagen ständigt säger ačiū för småsaker. Dessutom kan etikettformler medvetet användas även när talaren inte alls har för avsikt att vara artig (till exempel Na, sveikinu! – en tränare till en lovande fotbollsspelare som slagits med en motståndare under en viktig match och blivit utvisad från planen). I den aktuella chefens yttrande Prašyčiau tučtuojau užbaigti šį darbą! har ordet prašyčiau verkligen inte den ton av ödmjukhet och vädjan som anges i våra arbeten om språketikett (se Čepaitienė 2007: 157), den fasta artighets- 4 I monografin redovisas varken urvalsprinciperna för det mycket varierande analyserade materialet eller en statistisk beskrivning av dess omfång. Av exemplen kan man dock dra slutsatsen att man främst har utgått från data ur VDU:s korpus över nutida litauiska, material från skriftliga texter i olika genrer (skönlitteratur, huvudsakligen klassisk litteratur, brev från kulturpersonligheter från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet osv.), medan nutida talspråk har inkluderats i analysen i relativt liten utsträckning. 5 INGA HILBIG …artighet, talarens tvekan och betydelser som förmedlar blygsamhet5 (se Kučinskaitė, 1990: 44). I ”Telefonkonversationens etikett” delas litauiska informationsbegäranden in i den lägsta graden (till exempel prašom pasakyti), en högre, eller neutral, grad (till exempel norėčiau paprašyti) och en hög grad av artighet (till exempel gal galėtumėte man pasakyti). Denna indelning är inte heller absolut, och som bokens författare själva påpekar väljer vi olika uttryck inte bara utifrån ”om den information vi ber om är mycket viktig för oss” (Čepaitienė, Steigvilaitė-Urbietienė, 2003). Artighet som ett fenomen på nivån av ett isolerat yttrande har undersökts i många av de tidiga arbeten som ägnats åt ämnet. Det visade sig att när företrädare för en och samma språkgemenskap rangordnar yttranden som ryckts ur sitt sammanhang är de i stort sett helt överens om hur artiga de är, och ju mer grammatiskt komplexa, längre och mer formella uttrycken är, desto högre hamnar de på artighetsskalan. I verklig kommunikation, där talet har ett syfte, är det emellertid inte nödvändigtvis artigare att tala längre, mer formellt och mindre direkt. Alltför hög formalitetsgrad, som ofta likställs med artighet, kan liksom en alltför låg grad vara oartig, betona avståndet mellan samtalspartnerna, låta ironisk och så vidare. Pragmatiker intresserar sig inte för neutrala, absoluta regler för användningen av enskilda lingvistiska former. Forskare inom språklig artighet undersöker hur en viss form strategiskt används för att uppnå talarens mål, och när vi iakttar en utförd talakt ser vi att det inte nödvändigtvis finns något samband mellan den språkliga formen och föreställningen om talaktens artighet (Thomas, 1995: 156). Artigt är det som språkbrukarna uppfattar som lämpligt i en konkret kommunikativ händelse. 4. ARTIGHET OCH KULTUR Artighet är relativ även när man talar om dess olika uttryck i skilda kulturer. I allmänhet kan den betraktas som ett universellt fenomen i mänskliga samhällen, eftersom den tillgodoser universella behov. Men beroende på vilken vikt dessa behov tillmäts väljer företrädare för olika kulturer bland de möjliga resurserna för att förverkliga artighet 5 ”Med konditionalisformerna prašyčiau uttrycks en artig vädjan till en person mycket subtilt: man vill visa hur den önskade handlingen eller saken behövs av den som ber, är till nytta för honom eller henne eller skänker glädje, men den som ber tycks av blygsamhet och respekt för den person som tilltalet riktas till dra sig för att uttala sin önskan och försöker uttrycka den så artigt som möjligt” (Kučinskaitė, 1990: 44). 6 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys väljer och etablerar olika språkliga och icke-språkliga sätt att uttrycka den (Sifianou, 2000: 46, 93). Hur artighet förstås och förmedlas, vem som är artig mot vem och liknande varierar oerhört mycket mellan olika kulturer (Holtgraves, 2005: 73). Under lång tid dominerade engelskspråkiga teoretiker pragmatiken och lade fram och analyserade teoretiskt påstått allmängiltiga, men i själva verket ofta enbart för engelskan karakteristiska artighetsprinciper. De identifierade vanliga anglosaxiska samtalsdrag med mänskligt språkligt beteende i allmänhet och tillmätte kulturella skillnader högst marginell betydelse. Eftersom imperativformer på engelska exempelvis vanligen används för att uttrycka uppmaningar och befallningar, hävdades det etnocentriskt att man i allmänhet undviker imperativ när man framför artiga önskemål (Clark, Schunk, 1980: 111). Engelskan återspeglar emellertid helt enkelt den anglosaxiska kulturtradition som i hög grad lyfter fram och betonar individens privatliv och frihet. Eftersom varje begäran i någon mån inkräktar på mottagarens handlingsfrihet, har indirekta uttrycksformer som kännetecknar negativ (distansskapande) artighet etablerats i engelskan för alla slags önskemål, även mycket små sådana som knappast hotar någons anseende. Dessa uttrycksformer minskar begärans påträngande karaktär och mildrar dess illokutionära kraft. Med dem tycks avsändaren undvika att påtvinga mottagaren sin vilja och lämnar honom eller henne större möjlighet att avslå begäran. Därför hävdade britten G. Leech att negativ artighet är ett ”mer välavvägt” sätt att visa hänsyn till någon annan (Leech, 1983: 133), och amerikanerna P. Brown och S. Levinson ägnar i sitt arbete nästan tre gånger så mycket utrymme åt denna artighetstyp som åt den positiva (Brown, Levinson, 1978). Avstånd och hänsyn till andras privatliv är emellertid inte lika högt värderade i alla kulturer, och som ett stort antal empiriska studier av andra språk har visat är vissa kulturella gemenskaper mer benägna till positiv (kontaktskapande) artighet. Där väger ofta känslan av kollektivitet tyngre än behovet av privatliv. Den tydliga åtskillnaden mellan den egna gruppens medlemmar och utomstående gör det möjligt att kommunicera mycket otvunget med de egna. I sådana kulturer är nära band och ömsesidigt frivilligt beroende viktigare än individens frihet. Därför är man inte särskilt rädd för att besvära andra, och önskemål, i stället för att hota den andres anseende, stärker relationerna och förenar människor; de kan och bör därför uttryckas mycket direkt (se t.ex. Sifianou, 2000; Marquez Reiter, 2005). Ett sådant uttryckssätt är helt acceptabelt även i samhällen med större maktskillnader och asymmetriska relationer mellan de samtalande. 7 Inga Hilbig Olika uppfattningar om och uttryck för artighet är en viktig källa till kulturella missförstånd i interkulturell kommunikation. Sådana uppstår när yttranden på ett språk ges fel illokutionär kraft – en sådan som de har på ett annat språk. Exempelvis låter imperativ som östeuropéer som talar engelska använder för att framställa önskemål ofta som förolämpande befallningar i britters öron. Det är oftast just samhällen som är inriktade på positiv (kontaktskapande) artighet och som också kännetecknas av ett direkt uttryckssätt vid önskemål som får etiketten ”oartiga” (Sifianou, 2000: 43). Å andra sidan uppfattas de ”artiga” britternas tal ofta som överdrivet invecklat och oärligt av människor från andra kulturer. Sådana stereotypa bedömningar skulle vara objektiva endast om uppfattningen om artighet vore universell. Men så är det inte, och varje kulturell gemenskap kan vara artig på sitt eget sätt. Det finns ingen standard för att avgöra om människor från en kultur är mer eller mindre artiga än människor från en annan. Enbart utifrån språkliga uttryck och kommunikationssätt kan man inte hävda att en nation behandlar människor vackrare eller artigare än en annan (Thomas, 1995: 150). Språkliga skillnader i interaktionssätt påverkas av betydligt djupare kulturella faktorer än enbart artighetsnormer (Wierzbicka, 1985: 145) – de bestäms av olika samhällsstrukturer och värdesystem. 5. LITAUISK (O)ARTIGHET Litauer kallas ibland oartiga av utlänningar, och de betraktar ofta själva varandra som oartiga. De flesta klagomålen gäller vårt sätt att kommunicera med främlingar på offentliga platser. Sådana uppfattningar väckte intresset för litauernas kommunikation på offentliga platser, med särskilt fokus på talhandlingar där man framför önskemål. Under fem månader 2006–2007 antecknades slumpmässigt korta önskemål som råkade höras i Vilnius (på gator, vid universitetet, i kollektivtrafiken, på kaféer, i livsmedelsbutiker, på apotek, på vårdcentraler, på postkontor osv.). Man försökte fånga in så mycket som möjligt av den muntliga samtalskontexten: platsen angavs, samtalspartnerna beskrevs kort och anteckningar gjordes om paralingvistiska drag i deras tal och deras kroppsspråk. Sammanlagt samlades omkring 150 exempel på de aktuella talhandlingarna in. De flesta av dem (omkring 100) lyckades man anteckna i handels- och servicesituationer. Eftersom dessa situationer är ganska tydliga och avgränsade när det gäller plats, kommunikationsscenario och samtalsdeltagarnas sociala roller, och eftersom önskemål är de huvudsakliga talhandlingarna där, beslöt man att begränsa sig till dem. I detta avsnitt presenteras några iakttagelser om de mest framträdande dragen hos invånarna i Vilnius 8 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys egenskaperna hos begäranden i de nämnda situationerna och möjliga sociokulturella faktorer som påverkar vår kommunikation i de situationer som diskuteras. Individualistiska kulturer kännetecknas inte av en tydlig åtskillnad mellan ”de egna” och ”främlingar”, och man bemöter alla människor på ett relativt likartat sätt – oftast genom att använda konventionella strategier för negativ (distansskapande) artighet (Fukushima, 2000: 188). Det verkar som om det i det snabbt individualiserande, men fortfarande mer kollektivistiska litauiska samhället är ett mycket stort eller mycket litet socialt avstånd som tillåter våra direkta begäranden när mottagaren inte ombeds om något särskilt stort6 (eng. social distance – här förstått som graden av närhet och bekantskap) samt en stor maktskillnad (eng. power distance) mellan samtalspartnerna, när den som framför begäran intar en överordnad position. ”Det finns skillnader i samtalsstil mellan östeuropéer och västeuropéer: västeuropéer talar för att upprätthålla kontakten. Östeuropéer talar först och främst i instrumentellt syfte och känner sig helt bekväma i tystnad” (Keevalik, 2005: 214, cit. Giles m.fl. 1992: 220). Även om riktigheten i denna mycket omfattande generalisering är tvivelaktig när det gäller privat umgänge bland litauer, förefaller den helt träffande när det handlar om kommunikation mellan främlingar. Åtminstone i de vanliga vardagliga handels- och servicesituationerna i Vilnius är interaktionen ofta mycket begränsad. När de kommunicerandes rättigheter och skyldigheter är tydligt fastställda kan kunden utan någon inledning framföra sin begäran rakt på sak (detta är ofta de enda ord hen yttrar), medan den anställde i tysthet kan lämna över den önskade varan eller tillhandahålla tjänsten och, om det behövs, lika direkt be om det som krävs för att tillmötesgå kundens begäran (till exempel att skriva under kvittot eller vänta en stund). Eftersom man inte anser att något hot mot ansiktena föreligger använder ingendera parten ofta ens negativ (distansskapande) artighet för att värna dem, och inte heller uttrycks den verbala och icke-verbala positiva (kontaktskapande) artighet som är vanlig i sådana situationer i många kulturer (till exempel utbyter man inte betydelselösa fraser, upprätthåller inte längre ögonkontakt, ler inte och skämtar inte7. En särskilt tydlig aspekt är 6 Begärandets omfattning (eng. size of imposition) avgörs av följande faktorer: hur mycket tid och ansträngning som krävs för att tillmötesgå det, vilken fysisk eller psykisk belastning mottagaren åläggs, om den som framför begäran har rätt att be om det och mottagaren är skyldig att tillmötesgå begäran, samt hur vanlig begäran är i den aktuella situationen (Fukushima, 2000: 188). 7 Här talas mycket allmänt om handels- och servicesituationer, trots att de kan delas in efter den specifika miljö där de äger rum (till exempel i ett köpcentrum eller en liten butik), efter hur vardaglig och vanlig situationen är (till exempel om man köper 9 Inga Hilbig en egenskap som vanligen förknippas med positiv artighet – ett mycket direkt sätt att formulera begäranden. Det största antalet inspelade samtal mellan främlingar i vanliga servicesituationer är sådana som är inriktade på meddelandets innehåll snarare än på relationen mellan de kommunicerande. I det insamlade materialet dominerar korta elliptiska objektbegäranden, där man helt enkelt anger vad man vill få: Flicka på ett kafé: – Jag tar gärna en sallad med stekt kyckling. Ung kvinna på en juicebar: – Morots- och äppeljuice. – Ska du dricka den här? – Vi tar med den. En flaska. Äldre man på ett apotek: – ”Clotrimazolum”. – Salva? – Ja. Situation på posten: – Varsågod. – Rekommenderat (ung kvinna räcker fram ett kuvert). Ung man vid biljettluckan på busstationen: – God dag, två studentbiljetter till Rokiškis på söndag, via Svedasai. Många kundbegäranden formulerade i imperativ har också samlats in: Flicka vid disken på ett bageri: – Ge mig en kall kolsyrad mineralvatten (ger pengar). Medelålders man i livsmedelsbutikens fiskavdelning: – God dag. Ge mig... kanske två sillar. en tidning eller en dator) – detta påverkar i hög grad hur interaktiv kommunikationen är (Traverso, 2001: 423). För den här studien samlades begäranden in på många olika handels- och serviceställen, men endast i vanliga vardagssituationer. 10 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys En ung man till servitrisen på ett kafé (på avstånd): – Fröken, kan ni räkna ihop notan, tack? En medelålders kvinnlig minibussresenär till föraren: – Stanna vid korsningen. De små önskemål från försäljare eller tjänsteleverantörer som noterades uttrycktes oftast just med imperativ: En försäljare i en klädbutik: – Slå in PIN-koden, tack. En receptionist på en vårdcentral till en patient som ringt: – Vänta lite. En bussvärdinna på en linjebuss vid gränsen till passagerarna: – Ta fram passen. En bankanställd: – Ge mig legitimationen. Som framgår av alla exempel som presenterats hälsar man ibland innan man framför en begäran, och lexikala artighetsmarkörer används varsågod, tack, en form som mildrar begäran lite, en partikel som uttrycker tvekan kanske, en form som söker samtycke okej?, samt ett respektfullt tilltal fröken. Men även imperativformerna i andra person pluralis, när de används ensamma, ge, räkna ihop, vänta och liknande, är tillräckligt artiga i de aktuella situationerna när det gäller små önskemål. Eftersom imperativ är en böjd verbform är det, i litauiskan liksom i många andra språk, ofta lämpligt att använda det för att framföra en artig begäran när den är liten och rimlig. Det lämpliga i att använda imperativ, liksom korta konstruktioner med objektiva begäranden, kan förklaras med en strävan efter effektivitet – hänsyn tas till den andres behov genom att spara hans eller hennes (och även ens egen) tid och energi (Kerbrat-Orecchioni, 2005: 36). När man däremot i de aktuella situationerna avviker från det vanliga samtalsscenariot, till exempel när man ber om något mer omfattande som mottagaren uppenbart inte är skyldig att göra, noterades endast mer eller mindre indirekta frågekonstruktioner – ett typiskt uttryck för negativ (distansskapande) artighet. Så 11 Inga Hilbig Att fråga om mottagarens möjlighet att utföra den handling talaren önskar är i sådana fall själva begäran: Kassörska till en medelålders man: – Har ni inte tre cent? En ung man i en liten chokladbutik till expediten: – Har ni kanske en tia att växla? En kvinna till bokhandelsbiträdet, som inte hittat boken hon letade efter: – Skulle ni kanske kunna ringa till bokhandeln ”Rotas” på Pylimo-gatan? Kanske finns den där... En flicka till föraren av en långfärdsbuss: – Skulle jag kunna lämna mina anteckningar till er så att ni kan ta med dem? Generellt visar den starka orienteringen mot budskapet snarare än interaktionen i handels- och servicesituationer på ett stort socialt avstånd mellan dem som samspelar, vilka inte avser att inleda någon annan typ av kommunikation. Sådana uttryck för positiv (kontaktinriktad) artighet som hälsningar, leenden, längre ögonkontakt och fatiskt språkbruk verkar i vår kultur vara förbehållna umgänge med personer man känner. En annan viktig faktor att diskutera är, får man anta, maktskillnaden. Efter den radikala förändringen av det ekonomiska systemet borde maktförhållandet mellan den som erbjuder en tjänst eller vara och kunden liksom ha vänts helt upp och ned, men relationer och kommunikationssätt som etablerats under många år förändras förstås inte så snabbt. Det kan vara så att både kunden och tjänsteleverantören vid mötet mellan två servicekulturer ofta anser sig vara överordnade, och att detta också leder till att formella artighetsmarkörer används sparsamt. När man ber om något litet och rimligt, trots stort socialt avstånd och maktskillnad, framstår kommunikationen i servicesituationer alltså som mycket rättfram och språkligt sparsam – något som kännetecknar positiv (kontaktinriktad) artighet, även om uttryckssättet här tvärtom används för att markera avstånd. När denna strategi används för att ”värma upp” relationer omfattar den mycket mer. Bland det insamlade materialet fanns också några exempel där både tjänsteleverantörer och kunder använde andra verbala uttryck för positiv artighet, till exempel: 12 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys En man i en konditoributik till försäljerskan (leende): – Väg upp några av de där små bakverken med ”ben” åt mig – de kanske inte springer iväg, säger jag. En kvinna i en konditoributik till försäljerskan: – Era småkakor är väldigt goda – ge mig ungefär tvåhundra gram. En ung apotekare till en äldre man: – Visa mig receptet. En bankanställd till en äldre kund: – Nästa gång, frun, var snäll och ring innan ni kommer. Som synes skämtar man här när man ber om något, använder diminutiver, beröm och vädjar till samtalspartnerns välvilja. Trots att önskemålen är lika rättframma gör dessa medel kommunikationen artig genom att skapa en trivsam och vänlig atmosfär, där ett harmoniskt samspel upprätthålls även utan något tack, varsågod eller skulle ni kunna; och intonationen och de icke-verbala signalerna spelar en ännu större roll än vid uttryck för negativ (distansskapande) artighet. Denna typ av artighet, som också G. Čepaitienė (2007: 90) påpekar, är dock mycket tydligare, vanligare och kommer till uttryck på fler sätt i kommunikation med närstående och bekanta. Den etablerade marknadsekonomin och de intensiva kontakterna som många litauer har med västerländska kulturer förändrar vedertagna artighetsnormer, vilka tidigare inte ifrågasattes (till exempel saknade man under sovjettiden förmodligen aldrig tack från försäljare). Därför kan det verkligen verka som om artigheten brister hos oss, inte bara för vissa utlänningar utan också för litauer som vänjer sig vid andra förhållanden inom servicesektorn. Ändå kan inget samhälle vara oartigt, eftersom alla värnar om en harmonisk och effektiv kommunikation. Företrädare för samma kultur har dock inte nödvändigtvis samma värderingar eller delar samma synsätt och attityder. Uppfattningen att vi är oartiga i servicesituationer beror förmodligen på olika sociokulturella föreställningar om hur man bör uppföra sig i handels- och servicesituationer samt offentligt med främmande människor i allmänhet. Vårt beteende bedöms ofta som mindre artigt när vi jämförs med – och själva jämför oss med – kulturer som påstås vara mer civiliserade och ”artigare”, men som i själva verket troligen bara har en annan typ av artighet. 13 Inga Hilbig 5. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR Intresset för litauisk språklig artighet ur den lingvistiska pragmatikens perspektiv har först nyligen börjat väckas. Med utgångspunkt i våra observationer av språkligt beteende och resultaten av den genomförda undersökningen av handels- och servicesituationer formuleras hypotesen att litauer är mer benägna att använda positiv (kontaktfrämjande) artighet. Detta behöver dock prövas genom ytterligare studier av levande språk i olika områden av interpersonell kommunikation, med fokus på användningskontexten för konkreta talakter. Det vore också intressant att analysera hur vår språkliga artighet kommer till uttryck i längre yttranden, att i högre grad beakta dess paralingvistiska och icke-verbala aspekter samt att jämföra den språkliga artigheten hos personer av olika kön, hos modersmålstalare och personer med andra modersmål samt hos företrädare för olika regioner i landet. Det vore också värt att jämföra litauisk språklig artighet med artighetens uttryck i andra språk och kulturer, eftersom vi bäst kan förstå och lära känna våra egna sätt att tala och deras egenskaper genom att jämföra dem med andras. LITERATŪRA Brown, P. & S. Levinson, 1978, 1987: Politeness. Some universals in language usage. Cambridge: Cambridge University Press. Christie, Ch. 2005: Editorial. Journal of Politeness Research 1, 1–7. Clark, H. & D. Schunk, 1980: Polite responses to polite requests. Cognition 8, 111–143. Čepaitienė, G. 2007: Lietuvių kalbos etiketas. Semantika ir pragmatika. Šiauliai: Šiaulų universiteto leidykla. Čepaitienė, G. & D. Steigvilaitė-Urbietienė 2003: Pokalbių telefonu etiketas. Kaunas: Šviesa. Fukushima, S. 2000: Requests and culture: politeness in British English and Japanese. Bern: Lang. Giles, H., N. Coupland & J. Wiemann, 1992: “Talk is cheap...”, but “My word is my bond”: Beliefs about talk. In: K. Bolton & H. Kwok, eds., Sociolinguistics Today: International Perspectives. London & New York: Routledge, 218–241. 14 Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys Goffman, E. 1967: Interaction ritual: Essays on face-to-face behavior. New York: Garden City. Gudavičienė, E. 2007: Lietuvių kalbos direktyvai. Daktaro disertacija. Holgraves, T. 2005: Social psychology, cognitive psychology, and linguistic politeness. Journal of Politeness Research 1, 73–93. Kasper, G. 1998: Linguistic Etiquette. In: F. Coulmas, ed., Handbook of Sociolinguistics. Blackwell Publishing, 374–385. Keevallik, E. 2005: Politeness in Estonia: A matter of fact style. In: L. Hickey & M. Stewart, eds., Politeness in Europe. Clevedon: Multilingual Matters, 203–214. Kučinskaitė, A. 1990: Lietuvių kalbos etiketas. Vilnius: Mokslas. Leech, G. 1983: Principles of pragmatics. London & New York: Longman. Márquez Reiter, R. 2000: Linguistic politeness in Britain and Uruguay. A contrastive study of requests and apologies. Amsterdam: John Benjamins. Sifianou, M. 2000 [1992]: Politeness phenomena in England and Greece. Cross-cultural perspective. Oxford: Oxford University Press. Sifianou, M. & E. Antonopoulou, 2005: Politeness in Greece: The politeness of involvement. In: L. Hickey & M. Stewart, eds., Politeness in Europe. Clevedon: Multilingual Matters, 263–276. Thomas, J. 1995: Meaning in interaction. An introduction to pragmatics. London: Harlow. Traverso, V. 2001: Syrian service encounters: a case of shifting strategies within verbal exchange. Pragmatics 11:4, 421–444. Wierzbicka, A. 1985: Different cultures, different languages, different speech acts: Polish vs. English. Journal of Pragmatics, 9 (2–3), 145–178. Inga Hilbig Lituanistinių studijų katedra Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, 01122 Vilnius, Lietuva [email protected] 15