Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen: die litauische Partikel „nevà“

Acta Linguistica Lithuanica LIX (2008), 57 – 80 Om uttrycket för evidentialitet i baltiska språk: den litauiska partikeln nevà Till Marianne Giedra Daniel Petit École Normale Supérieure, Paris Evidentialitet förstås här som den språkliga markeringen av talarens distans till innehållet i sitt yttrande. På litauiska kan evidentialitet uttryckas syntetiskt med hjälp av det så kallade relativus-moduset, som innebär att particip används i stället för finita verbformer, eller analytiskt med hjälp av adverb eller partiklar. Denna artikel behandlar ursprunget till en av dessa partiklar, lit. nevà ’påstås’. Den är inte belagd före 1800-talet och tycks bestå av negationen nè och den presentativa partikeln và. Det finns dock typologiska svårigheter: evidentialitet uttrycks aldrig med en naken negation, och presentativa partiklar (som lat. ecce, russ. вот, fr. voici, voilà) är kända för att inte kunna negeras. Detta tyder på att nè i nevà inte kan ha haft sin grundläggande negativa betydelse. Vi kan därför anta att den användes i sin komparativa funktion (’som, liksom’), som har lämnat många relikter i baltiska språk och kan gå tillbaka till indoeuropeiskan (jfr. odia. ná ’inte’ och ’som, liksom’). I. INLEDNING1 I den språktypologiska litteraturen har begreppet evidentialitet på senare tid tillmätts stor betydelse2. Under evidentialitet 1 Föredrag hållet vid den XIV:e fackkonferensen för Indogermanische Gesellschaft (Salzburg, 22 september 2008). För diskussion och kommentarer tackar jag Björn Wiemer, Georges-Jean Pinault och Axel Holvoet. 2 Während die englischsprachigen Sprachwissenschaftler (z.B. Aikhenvald und Dixon 2003, Aikhenvald 2004) jetzt weitgehend die Bezeichnung evidential, bzw. evidentiality verwenden, hat sich in der französischen Linguistik zumindest seit Lazard (1956: 149, Fußnote 2) und neuerdings Guentcheva (1996, 2007) die Bezeichnung médiatif, bzw. médiativité durchgesetzt – explizit mit dem Streben, der Spezifizität des Worts 57 Daniel Petit Med detta avses alla språkliga medel som uttrycker information om talarens inställning till innehållet i ett yttrande. Evidentiella markörer visar hur talaren fick kännedom om händelsen, om hen upplevde den direkt eller inte, och slutligen också om hen garanterar dess sanningshalt eller inte. Enligt Guentcheva kan evidentialitet i ordets snävare bemärkelse i princip definieras som att det informationella innehållet inte tillägnas3. Evidentiella uttrycksstrategier kan variera mellan olika språk. Det finns språk där evidentialitet kan utgöra en mycket komplex kategori. Till exempel kan upp till fem satser regelmässigt bildas i språket Tuyuca (Brasilien, Colombia), beroende på informationskällan och på talarens inställning till yttrandets sanningshalt4: (1a) Díiga apé-wi ”Han har spelat fotboll [jag såg honom spela]” (1b) Díiga apé-ti ”Han har spelat fotboll [jag hörde honom spela, men såg honom inte]” (1c) Díiga apé-yi ”Han har spelat fotboll [jag såg indicier som visar att han har spelat fotboll, t.ex. hans fotspår på planen]” (1d) Díiga apé-yigi ”Han har spelat fotboll [jag fick informationen från någon]” (1f) Díiga apé-hỹi ”Han har spelat fotboll [det förefaller sannolikt]” Evidentialitet uttrycks oftare inom ramen för en binär kontrast, genom att skilja mellan extern information, från vilken talaren distanserar sig— évidence på franska gentemot engelska (jfr Guentcheva, 1996: 13, Lazard, 2000: 209-210). Även andra beteckningar har föreslagits, t.ex. médiaphorique av Hagège (1995: 15). Beteckningar som testimonial, indirektiv, distansiv, imperceptiv, quotativ osv. förekommer också ibland. Johanson (2000: 61) använder beteckningen indirective. 3 Guentcheva (1996: 13): „non-prise en charge du contenu informationnel“. Vgl. auch Joseph (2003: 97): „ Evidentiality can be defined as the indication of the source of a speaker’s information, of the modality by which that information was gained, and/or of the speaker’s stance (i.e., attitude) towards the truth of the information.“ 4 Klassisches Beispiel nach Barnes (1984: 255–271), s. auch Guentcheva (1996: 13). Ein anderes Beispiel ist Fasu, eine Papuasprache, mit 6 verschiedenen Möglichkeiten (vgl. Joseph, 2003: 98). 58 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen … och skiljs från intern information, som talaren tar för sanningsenlig. Ett känt exempel är den obliqua modus i de östersjöfinska språken (finska, estniska, liviska), enligt vilken participformer i predikativ användning uttrycker en evidentiell betydelse, dvs. ett avståndstagande från talarens sida, t.ex. estniska Ma lugevat ’Jag läser visst; man säger att jag läser; det sägs att jag skulle läsa’ (med participändelsen -vat5). Antalet språkvetenskapliga respektive språktypologiska undersökningar av evidentialitet och dess markering har ökat betydligt på senare tid6. Det är emellertid slående att studier med indoeuropeisk inriktning, med några undantag7, hittills nästan inte har ägnat denna fråga om evidentialitet någon uppmärksamhet — kanske redan därför att det rekonstruerbara indoeuropeiska språket betraktades som ett språk där evidentialitet inte spelade någon roll, och att evidentiella bildningar utvecklades först i senare skeden av de enskilda indoeuropeiska språken. Som bekant förekommer evidentialitet som en morfosemantisk kategori endast i några moderna språk, särskilt albanska, bulgariska, nypersiska, nyarmeniska och litauiska. Det är rimligt att anta att evidentialitetskategorin var främmande för det indoeuropeiska urspråket. Att den urindoeuropeiska injunktiven skulle tillskrivas en grundläggande evidentiell betydelse, såsom Joseph nyligen föreslog (2003), är ett påstående för vilket det enligt min mening ännu finns alltför få belägg. Detta betyder emellertid inte att frågan om evidentialitet är helt ointressant för indoeuropeister. En av den moderna indoeuropeistikens huvuduppgifter är nämligen att undersöka hur de ärvda språkstrukturerna ledde fram till de historiska enskilda språkens tillstånd. Frågan om hur evidentialitet kan uppstå är ett ämne som hittills nästan inte har undersökts inom indoeuropeistiken. Typologiskt sett får man i princip räkna med två viktiga uttrycksmedel för evidentialitet. Antingen är evidentialitet syn- 5 Jfr Hasselblatt (²2001: 135). 6 Z.B. Chafe und Nichols, Hrsg. (1986), Guentcheva, Hrsg. (1996, 2007), Johanson und Utas, Hrsg. (2000), Aikhenvald und Dixon, Hrsg. (2003), Aikhenvald (2004). 7 Vgl. Gren-Eklund (2000), Joseph (2003). Vgl. auch eine allgemeine Darstellung bei Ramat (1996). 59 Daniel Petit tetisk till sin natur och markeras i själva verbformen, oftast genom ursprungliga perfektformer, såsom t.ex. i bulgariska (t.ex. Иван спял ’Ivan sover visst’8 eller i nyarmeniska (t.ex. Gac‘er em ’Jag har visst gått’9; albanskan har som bekant ett särskilt modus, den så kallade admirativen, som bland annat kan ha evidentiell betydelse (t.ex. Punúakam ’Jag har visst arbetat’10). Eller så uttrycks evidentialitet analytiskt genom tillägg av adverbialbestämningar. Detta är fallet i många moderna språk, t.ex. tyska (angeblich, vorgeblich), franska (apparemment, prétendument), engelska (like), ryska (будто), polska (rzekomo), bretonska (hervez), nyarmeniska (eyer) osv. Mer komplexa uttrycksmedel är sällsynta; ett exempel finns i iriska is cosúil ’visst’ (< ’det finns ett sken’). Som bekant spelar evidentialitetskategorin en stor roll i de baltiska språken, särskilt i litauiskan. Litauiskan kan uttrycka talarens distans till innehållet i ett yttrande på två sätt, antingen syntetiskt genom den så kallade relativus-modus eller analytiskt genom adverbialformer. Relativus-modus innebär som bekant att participformer används som predikat med evidentiell betydelse. Ett enkelt exempel: (2a) Indikativ, när talaren anser att yttrandets sanningshalt är säkerställd: Danutė dirba mokykloje ’Danutė arbetar i skolan.’ (2b) Particip, när talaren inte anser att yttrandets sanningshalt är säkerställd, antingen därför att det förefaller tvivelaktigt eller därför att talaren inte känner till informationen personligen utan har fått den från en extern källa. Danutė dirbanti mokykloje ’Danutė arbetar visst i skolan.’ 8 Beispiel bei Guentcheva (1996: 54). 9 Beispiel bei Donabédian (1996: 90). 10 Beispiel bei Duchet und Pernaska (1996: 31–46). 60 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen Litteraturen om modus relativus i litauiskan är svåröverskådlig. Här hänvisar jag endast till Axel Holvoets viktiga monografi, Mood and Modality in Baltic (2007), där ett kapitel ägnas åt modus relativus (s. 81–127)11. Det antas ofta att modus relativus har uppstått genom kontakt med de östersjöfinska språken. Ur språktypologisk synvinkel bör man emellertid notera att evidentialitet ofta härrör från ursprungliga perfektbildningar, vilket också skulle kunna passa för baltiskans participformer, eftersom de spelar en viktig roll i bildandet av perifrastiska perfekt. En intern tolkning är alltså fullt möjlig. Vid sidan av modus relativus finns det i litauiskan en hel rad adverb respektive partiklar som kan ha evidentiell betydelse. Hittills har de endast skissartat sammanställts och undersökts i en monografi av Roman Roszko (1993) samt i en viktig artikel av Björn Wiemer (2007). Frågan om deras ursprung har dock oftast inte ställts. Föremålet för föreliggande undersökning är ursprunget till just en sådan evidentiell partikel, nämligen lit. nevà ’påstås’. 2. PARTIKELN nevà: FILOLOGISKA BELÄGG Om ursprunget till den litauiska partikeln nevà ’påstås’ har hittills mycket lite skrivits. Den behandlas endast kortfattat av Fraenkel (LEW₁ 498); den saknas helt i den nyligen utgivna etymologiska ordboken över det litauiska språket av Wojciech Smoczyński (2007). Även de filologiska beläggen är föga utforskade. Såvitt jag kan se är denna partikel inte belagd i den gammallitauiska litteraturen. De första beläggen går tillbaka till 1700-talet. I Jakob Brodowskis handskrivna ordbok (1713–1744) förekommer ordet nevà ’påstås’ för första gången. I början av 1800-talet illustreras det i Christian Gottlieb Mielckes ordbok med följande exempel (1800: 564): (3) Christian Gottlieb Mielcke, Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800): Neva būk nekaltas esas ’som om han vore oskyldig [påstått oskyldig]’ 11 Aus der älteren Literatur s. noch Ambrazas (1977). S. auch Wiemer (2006). 61 DANIEL PETIT Under 1800-talet dyker ordet så småningom upp i litteraturen, intressant nog först endast i informellt språkbruk eller i mindre formella litterära genrer. Karakteristiskt är till exempel bruket av nevà i sagosamlingar, som ofta bygger på talade dialektvarianter. Man finner till exempel i Lietuviškos Pasakos av Jonas Basanavičius (1898: I, 178)12: (4) Jonas Basanavičius, Lietuviškos Pasakos (1898): O tas vaikinas ir neva nusidavė girtu, atsigulęs ant lovos, kelinę tą užsimaukė ir neva miegti. ’Och pojken låtsades vara berusad, låg i sängen, drog på sig byxorna och låtsades sova.’ Under 1900-talet är ordet belagt oftare i litterära verk, i synnerhet i romaner och noveller som strävar efter att återge talspråk, till exempel hos författare som Mykolaitis-Putinas, Sruoga eller Tumas-Vaižgantas. Hos Juozas Tumas-Vaižgantas (1869–1933) finner man till exempel13: (5) Juozas Tumas-Vaižgantas (1869–1933): Saviški, tušti Aleksio įrodymai labiau įtikindavo Jokūbą, negu labai išmintingi ir neva mokslingi privedžiojimai. ’Aleksis egna, tomma förklaringar övertygade Jakob mer än mycket kloka och påstått vetenskapliga resonemang.’ En annan litterär genre där bruket av nevà tycks vara vanligt är privatlitteratur, till exempel privata brev eller memoarer, som kännetecknas av en enkel stil som ligger nära talspråket. Partikeln nevà förekommer till exempel i den ostpreussiske litauern Vilius Gaigalaitis (1870–1945) självbiografi14: (6) Vilius Gaigalaitis (1870–1945): 12Liknande bruk i Litauiska sagor och berättelser av Christoph Jurkschat (1898: 124). Jfr LKŽVIII 749. 13 Citerat efter LKŽVIII 749. 14 S. Kaukiene (1997: 323). 62 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen Buvome į blogą garsą įklampyti, neva neištikimi esanti?,Fick vi dåligt rykte, som om vi skulle vara otrogna?‘ Karakteristiskt är det faktum att partikeln nevà fram till 1930-talet inte rekommenderades av puristerna eller rentav förkastades som en barbarism. År 1911 skrev den berömde litauiske grammatikern Jonas Jablonskis i ett brev att ordet nevà i betydelsen ’som’ (= lýg) var inkorrekt15. I den litauisk-ryska ordboken av B. Sereiskis (1933: 511) återges partikeln nevà med ryska будто, как-будто, будто-бы ’påstås, förment’ och illustreras med ett exempel: (7) B. Sereiskis, Lietuviškai-rusiškas žodynas (1933): Jie sako, neva aš sutrukdžiau visą dalyką. ’De säger att jag påstås ha stört hela saken.’ Sereiskis betonar dock uttryckligen att nevà tillsammans med modus relativus i betydelsen ’att... påstås...’ är mindre korrekt än standardkonstruktionen kàd (+ Mod. Rel.). Några år senare (1935) kritiserade grammatikern Juozas Balčikonis i en recension författaren Vincas Mykolaitis-Putinas för att ha använt nevà i en mening i sin roman Altorių šešėly16. Enligt Balčikonis var nevà en slavism; han upprepade samma uppfattning flera gånger (jfr RR₁ 148 och 331). Först i senare ordböcker upptas ordet som neutralt. I den stora ordboken av Niedermann, Senn, Salys och Brender (1951: II 180) hittar man många belägg, t.ex.: (8) Niedermann, Senn, Salys och Brender (WISⅡ 180): žinios neva apie einančias derybas ’nyheter om förhandlingar som påstås pågå’ (9) Niedermann, Senn, Salys och Brender (WISⅡ 180): vaistai, kurie neva palengvina kentėjimą ’läkemedel som påstås lindra smärtan’ I den litauiska standardordboken (Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, DŽ ²2000: 423) förklaras nevà med tarsi, lýg ’så att säga, som’ 15 Vgl. Piročkinas (1986: 164). S. auch Jablonskio laiškai, hrsg. von A. Piročkinas, Vilnius (1985: 28, 29). 16 Meningen av Mykolaitis-Putinas lyder: jausdamasis neva kaltas ’kännande sig som skyldig’ (Altorių šešėly, I 233, 6). 63 DANIEL PETIT och illustreras med två exempel, varav jag här endast vill anföra ett: (10) Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, DŽ ⁴2000 (jfr LKŽVIII 749): Atrodo, neva serga. ‚Det verkar som om han vore sjuk.‘ In der heutigen litauischen Sprache ist der Gebrauch von nevà üblich. Roszko (1993: 53) und Wiemer (2007) führen mehrere Beispiele insbesondere aus der Presse an. Als charakteristisches Beispiel kann man folgendes vorbringen: (11) Roszko (1993: 54): Kiti astronautai, nusileidusieji Mėnulyje, juokiasi iš pasakų, kuriose neva susitikę su ateiviais iš kitų pasaulių. ‚Andra astronauter som landat på månen gör narr av berättelserna där de påstås ha träffat invånare från andra världar.‘17 Det är trots allt ingen överraskning att partikeln nevà är väl belagd i de litauiska dialekterna, eftersom dialektinspelningarna, som oftast gjordes från och med 1950-talet, är en verklighetstrogen återgivning av det talade språket. I de så kallade ”kapsiska” eller ”zanavykiska” dialekterna, som tillhör den västliga hög-litauiska zonen (i närheten av floden Novà), används partikeln nèva (nèva) ofta. Eftersom modus relativus i denna dialekt nästan helt har gått förlorat, kombineras nèva (nèva) oftast med indikativformer. Betydelsen är ofta evidentiell, vilket framgår av följande exempel: (12) Zanavykisk dialekt från Griškabudis (ZŠŽII, 270): Nèva ǵė.rt karėvei prašo ale iš_tikroˑiˑ mergà[s] ž̃ūri. ‚Påstått ber soldaterna om något att dricka, men i själva verket tittar de på flickorna.‘ Anmärkningsvärd är kontrasten mellan nèva ’påstått’ och iš tikro ’i själva 17 Jfr Roszkos polska översättning: Andra astronauter som landade på månen skrattar åt berättelserna, där de påstås ha träffat besökare från andra världar. 64 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen Emellertid är det anmärkningsvärt att næva (nėva) i samma dialekt ibland har en mer allmän betydelse (”så att säga, liksom”) utan evidentiell nyans, t.ex.: (13) Zanavykai-dialekten från Griškabudis (ZŠŽII 270): Jiz dė:ši[m] mǟ:tu: nėva gā:vo:. ”Han nådde ungefär [< så att säga, liksom] tio år.” I samma dialekt förekommer ibland också varianten nėvago·s (nėvagos)18, t.ex.: (14) Zanavykai-dialekten från Griškabudis (ZŠŽII 270): Nėvago·z bān̄do· stūba· pasistatīt. ”Han försöker visst bygga ett hus.” Ytterligare exempel (se LKŽVIII 749) visar en tydlig dominans av dialektala källor. Det finns alltså anledning att anta att partikeln nevà ’visst’ är ett folkligt ord, som först sent införlivades i det skrivna språket, särskilt i språkstandardiserande respektive puristiska skrifter. Detta kan också förklara det faktum att ordet, såvitt jag vet, aldrig är belagt i den forn litauiska litteraturen: denna litteratur, som nästan uteslutande är av religiös natur, hör ju till den högre stilen. Anmärkningsvärt är att nevà av en viss puristisk tradition förkastades som inkorrekt eller rentav som en slavism. Denna egenhet hos partikeln nevà måste beaktas av alla som intresserar sig för dess ursprung. 3. PARTIKELNS URSPRUNG nevà Innan jag försöker besvara frågan om partikelns nevà ursprung vill jag peka på en egenhet i dess användning. Nevà kan ha två funktioner i satsen: den kan fungera som adverb (15a = dt. angeblich, poln. rzekomo) eller som konjunktion (15b = dt. daß...angeblich, poln. jakoby). Här följer två exempel ur Roszkos monografi (1993: 53): 18 Ytterligare belägg, se Senkus (KD 130) och LKŽVIII 749, 65 DANIEL PETTIT (15a) Roszko (1993: 53): Pateikiama ano meto statistika, kuri neva turi parodyti, kaip en tuziastingai balsavo Lietuva. ”En statistik från den tiden läggs fram, som påstås visa med vilken entusiasm Litauen röstade.” 19 (15b) Roszko (1993: 53): Ėmė sklisti gandai, neva nedirbs M. M. Mažvydo nacionalinė biblioteka. ”Rykten började spridas om att nationalbiblioteket M. Mažvydas inte skulle hålla öppet.” 20 Denna ambivalens kan enligt min mening förklaras genom en omanalys av ursprungligen parataktiska konstruktioner. Exempel 10 (atrodo, neva serga ”det verkar som om han vore sjuk”) lämnar faktiskt båda tolkningsmöjligheterna öppna: Antingen är nevà ett adverb i en asyndetisk konstruktion (”det verkar, han är visst sjuk”) eller en bisatskonjunktion (”det verkar som om han är sjuk”). Det var just i sådana sammanhang som användningen av nevà som konjunktion kunde uppstå. Ursprungligen var nevà troligen endast ett adverb. När det gäller ursprunget till nevà måste först några fakta beaktas. Först betoningen. I dagens litauiska är slutbetoning regelbunden (nevà), men en dialektal variant med betoning på första stavelsen (nèva) är också känd. Denna variation är mycket påfallande. En sådan accentvariation är svår att förstå i ett grammatiskt oböjligt ord. Dessutom strider varianten nèva mot en ljudlag som är karakteristisk för litauiskan, enligt vilken vokalen e (liksom a) förlängs i en öppen stavelse inne i ordet och får cirkumflex: Man skulle förvänta sig *nèva (som till exempel i lit. kèvalas ”äggskal”, klèvas ”lönn”, drẽvę ack. ”hålighet i en trädstam” osv.), inte nèva med gravis. Som bekant betecknar gravis i litauiskan betonade korta vokaler. Den förväntade förlängningen uteblev uppenbarligen här. Ett annat problem är det faktum att sekvensen *-ev- före bakre- 19 Roszko: En statistik från den perioden återges, vilken påstås visa hur entusiastiskt Litauen skulle ha röstat. 20 Roszko: Rykten började spridas om att nationalbiblioteket uppkallat efter M. Mažvydas inte skulle vara i verksamhet. 66 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen vokal i litauiskan regelbundet blir *-av-; *-ev- bevaras endast framför främre vokal. Följaktligen har man t.ex. sāvas ’sin, egen’ (< idg. *seu̯-o-, gr. ἐός) gentemot devyni ’nio’ (< *dev-in- med sekundär förlängning till *dev-yn- efter aštuoni ’åtta’ < idg. *h₁neṷ-n̥, lat. nouem). Bevarandet av sekvensen *-ev- framför den bakre vokalen *-a i nevà kräver en förklaring21. Alla dessa problem kan lösas om man antar att nevà är sammansatt av två ursprungligen självständiga ord, *nè + *và. Endast denna hypotes förklarar varför vokalen è inte förlängdes i inljud: ursprungligen stod den inte i inljud utan i slutet av ett självständigt ord (*nè), och i denna position inträffade inte den aktuella förlängningen. Detta antagande förklarar också varför sekvensen *ev inte blev *av: univerberingen av *nè och *và måste vara yngre än ljudförändringen *ev > *av framför bakre vokal. Slutligen är accentväxlingen (nevà / nèva) fullt begriplig under antagandet att det här rör sig om två ursprungligen självständiga ord; den återspeglar antingen betoningen på det första ledet eller betoningen på det andra. Nevà bör alltså sannolikt uppfattas som en sen univerbering av två självständiga ord, *nè + *và. Mot bakgrund av dessa fakta ligger det nära till hands att anta att det första ledet i nevà fortsätter den indoeuropeiska negationen *nè. Det är anmärkningsvärt att några av de särdrag hos ordet nevà som beskrivits ovan har paralleller i negationen: inte heller vid negation förlängs vokalen e (t.ex. nèkalba ’han talar inte’); ljudförändringen *-ev- > *-av- är också främmande för den (t.ex. neválgo ’han äter inte’); slutligen är även accenten rörlig på liknande sätt (t.ex. nèkalba / neválgo). Att negationen ursprungligen var självständig i denna struktur är ingalunda överraskande; den regelbundna univerberingen (t.ex. lit. nesāko ’han säger inte’) är sekundär22. Frågan är nu vilken roll en negation kunde spela vid uppkomsten av en evidentiell partikel. Här börjar de typologiska svårigheterna. Litauiskan har andra partiklar som har en evidentiell betydelse 21 En variant navà är mycket sällsynt. 22 I de baltiska språkens förhistoria var negationen ännu ett självständigt ord. Detta framgår av spår av tmesis i fornpreussiskan (apr. neggi “ännu, och inte” < *ne-gi + verb, III 31₄, 33₃, 45₉, 109₄) samt i litauiskan (t.ex. nesidúoda “han ger sig inte” < *ne-si-dúoda). 67 DANIEL PETIT betydelse23. Semantiskt kan dessa partiklar klassificeras i flera undergrupper. Det kan röra sig om verbformer, särskilt från talets betydelsefält, såsom sāko (< ’man säger’ av sakyti ’säga’), tarši (< ’du kommer att säga’ av tārti ’säga’), tārtum eller tarýtum (< ’du skulle säga’, också av tārti ’säga’). De kan också bygga på existensverbet būti ’vara’, i modus relativus (esą, aktivt particip neutrum) eller i imperativ (būk, med varianten būktai, kanske en imitation av ryska будто). Evidentialitet kan slutligen uttryckas med jämförelsepartiklar, till exempel lýg ’som’ (med varianten lýg-tai). Förutom nevà är den nu mest spridda partikeln esą. Skillnaden mellan de båda partiklarna tycks vara att nevà uttrycker större distans hos den talande än esą. Denna fråga skulle behöva undersökas grundligare. Samma kategorier kan också beläggas i andra indoeuropeiska språk där evidentialitet fungerar som en markerad kategori. Ofta ligger ursprungliga verbformer med betydelsen ’tala, säga’ till grund för evidentiella partiklar, såsom tyska angeblich (< angeben), franska prétendument (< prétendre), polska rzeko-mo (< rzec ’tala’), hettitiska -ua(r)- (< *-uorh₁-, jfr grek. εἴρω ’tala’)24. Lika ofta har evidentiella partiklar uppkommit ur ursprungliga jämförelsepartiklar, såsom engelska like (< ’som’), ryska якобы (< jako ’som’ + konditional by). Ibland härrör evidentiella partiklar från existensverb (jfr ryska будто < imperativ singularis 2 *bǫdi + -to) eller från verb som betecknar att något tycks eller förefaller vara fallet (jfr franska apparemment, iriska is cosúil ’det finns ett sken’). I bretonska är hervez ’enligt uppgift’ ursprungligen en preposition ’efter, enligt’ som anger informationens indirekta källa25. Jämförelsen med språk utanför den indoeuropeiska språkfamiljen bekräftar samma tendenser vid bildandet av evidentiella partiklar. Det är dock anmärkningsvärt att ingen evidentiell partikel har en negativ bildning som grund. Och detta är sannolikt ingen tillfällighet. Evidentialitet uttrycker de olika grader av distans som kan skilja den talande från det som sägs. Den förutsätter inte nödvändigtvis, eller inte i första hand 23 Zu den evidentialen Partikeln des Litauischen s. grundsätzlich Wiemer (2007). 24 Zum Hethitischen s. Kloekhorst (2008: 958). 25 Jfr Hemon (1975: 94): ’according to’. 68 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen I grund och botten förutsätter det att verkligheten förnekas. Ur språkt typologisk synvinkel står det klart att evidentialitet ingenstans uppfattas som ett förnekande av den omedelbara upplevelsen. En andra typologisk svårighet hänger samman med tolkningen av det andra ledet -và. Om man antar att det rör sig om ett ursprungligen autonomt ord, ligger det nära till hands att misstänka att det är identiskt med den deiktiska partikeln và ’där! här! se där! titta!’ Denna partikel, som förekommer ganska ofta i talat språk, kännetecknas av sin folkliga karaktär. Den saknas helt i den forn-litauiska litteraturen; de första beläggen går tillbaka till slutet av 1800-talet (se Büga, RRI 328, RRII 47). Till sin funktion påminner den om former som i andra språk samlas under samlingsbeteckningen presentativa partiklar, t.ex. ryska вот, latin ecce, franska voici, voilà osv. Sådana formers funktion är nämligen att starkt deiktiskt presentera en verklighet som befinner sig alldeles framför ögonen på en. I de flesta fall kan và översättas med den franska presentativen voici eller voilà. Exempel: (16a) Jan Otrębski, GJLIII 371: Và, ką aš radau. ’Se där vad jag har hittat!’ (fr. ’Voici ce que j’ai trouvé!’) (16b) Hög-litauisk dialekt från Pivašiūnai (se LKŽXVII 763): Dabar và laiko y[ra]. ’Nu finns det verkligen tid’ (fr. ’Voilà, il y a du temps.’) (16c) Hög-litauisk dialekt från Pivašiūnai (se LKŽXVII 763): Aš và pinigų turiu. ’Se, jag har pengar!’ (fr. ’Voilà, j’ai de l’argent.’) En variant vã (med längdning) är belagd mer sällan, t.ex.: (17) Hög-litauisk dialekt från Miežiškiai (se LKŽXVII 763): Vã keturi arkliai – pasigauk kątrą nori. ’Se där fyra hästar – ta den du vill ha’ (fr. ’Voici quatre chevaux – prends celui que tu veux!’) Om man antar att det finns ett etymologiskt samband mellan và och nevà, bör det noteras att båda formerna kännetecknas av samma folkliga karaktär. Båda är belagda sent, till en början endast i vardagliga texter eller i dialektupptagningar, båda hör 69 Daniel Pettit uppenbarligen till det talade språket. Jag antar att partikeln và är ansvarig för detta och att nevà just har den att tacka för sin karaktär. Att nevà av vissa litauiska grammatiker betraktades som en slavism hänger sannolikt samman med den felaktiga uppfattningen att và skulle vara lånat från ryskans ”se där! titta!”. Detta antagande saknar emellertid grund. Büga (RRII 46, RRIII 826) betraktar med rätta và som ett rent litauiskt ord (savas žodis). Ett lån från ryskan skulle ha gett vàt, inte và. Formen vàt förekommer visserligen faktiskt i vissa litauiska dialekter26, men den får inte identifieras med partikeln và. Som mest skulle man kunna anta att và och vàt, med tanke på deras fullständiga synonymi och fonetiska likhet, sekundärt kom att uppfattas som fria varianter av samma partikel. Det kan inte vara tal om ursprunglig identitet. Intressant nog finns det, vid sidan av và / vàt, inget motsvarande par nevà / *nevàt27. Vid sidan av và finns varianter med ytterligare deiktiska respektive emfatiska partiklar, t.ex. vàge (LKŽXVII 814), vàgi (LKŽXVII 815) osv. Efter mönster av niekadà / niekadõs ’aldrig, inte någonsin’ bildades till và en form med förlängningsgrad võs (se LKŽXIX 957)28. På liknande sätt bildades vid sidan av *neva-gà (med partikeln -gà) varianten nèvagos, belagd bland annat i dialekterna i Šakiai, Geist ar ai och Žalioji (nära Vilkaviškis). Andra varianter hör kanske hit, t.ex. vaĩ (LKŽXVII 831), vaigi (LKŽXVII 847), vajè (LKŽXVII 980), vajãĩ (LKŽXVII 979), även om det är osäkert om det verkligen rör sig om samma partikel, eftersom betydelsen skiljer sig något. Vaĩ och vajè uttrycker snarare ett utrop av förvåning. Slutligen bör också varianten vè (LKŽXVIII 460) nämnas; den har exakt samma betydelse som và (’se där! titta!’) och är oftast belagd i låg-litauiska dialekter; en variant vègi (LKŽXVIII 502) är ytterst sällsynt. Med tanke på växlingarnas instabilitet i partikelmorfologin är det knappast möjligt att avgöra vilken ursprunglig utljudande vokal som bör rekonstrueras (*và eller *vè). 26 Se beläggen i LKŽXVIII 391. 27 Formen nèvat är visserligen ibland belagd i litauiska dialekter, men endast som ett lån från polskans nawet ’till och med’. Jfr ZŠŽII 270. 28 Denna form är mycket sällsynt (sannolikt på grund av homonymi med den vitt spridda partikeln võs ’knappt, knappast’). 70 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen Partikelns và ursprung är dunkelt. Ursprungligen rör det sig sannolikt om en deiktisk stam. I andra indoeuropeiska språk finns deiktiska respektive anaforiska partiklar som hör till en stam *uo-, t.ex. ryska его ’där, se där!’, serbokroatiska ево ’där, titta där!’ (ur *e-uo). Man skulle exempelvis kunna anta att và fortsätter en neutral form av denna stam i adverbiell användning, ungefär urindoeuropeiska *uo(d) ’på detta sätt, så’ (eller med lokativ betydelse ’här’). Olika pronominalformer som bygger på *e/o-uo- bör också nämnas: slaviska *ovo- (fornkyrkoslaviska овъ... овъ ὁ μέν, ὁ δέ, ryska овый, serbokroatiska òvāj, slovenska όv, tjeckiska ov, polska ów ’denna’; jfr även fornpolska owo ’ecce’), indo-iranska *ava- (avestiska auua-, fornpersiska ava- ’denna’, sanskrit avóṣ genitiv dualis ’dessa två’29. Ett samband med den forhindiska betonande partikeln vává ’just, säkert, minsann’ (med reduplikation och dubbel betoning) är möjligt. Om även sanskrit váí ’sannerligen, i sanning’ (jfr avestiska uōi ’sannerligen’ Y 36, 3) hör hit eller rentav kan jämföras direkt med litauiska véi ’se där!’ måste betraktas som osäkert så länge partikelns struktur inte har klarlagts30. I förbigående kan nämnas att partikeln váí kan negeras i sanskrit, jfr ná váí ’sannerligen inte, alls inte, inte alls’ RV + (se även avestiska na-ua ’absolut inte’). Det ligger alltså nära till hands att anta att nevà består av två delar {negation nè + presentativ và}. Här ställs man emellertid inför en andra typologisk svårighet. Språktypologiskt är det känt att presentativa partiklar i de flesta språk inte kan negeras. I franskan får till exempel voici, voilà inte negeras: vid sidan av voici/voilà des fleurs är *voici/voilà pas des fleurs omöjligt31. I latinet finns, vid sidan av den 29 Trautmann (BSW 20), Vasmer (III 116-117), Hoffmann och Forssman (1996: 167), Kent (1953: 85). Ryska сом hör inte hit, eftersom det ska tolkas som *v-oto (med *v-protes) och jämföras med polska oto ’detsamma’. 30 I litauiskan kan véi analogiskt till néi ’inte, som’ (< *nei med oklar akut) ha bildats. 31 Det bör noteras att det talade franska språket kan bilda en negation av voilà, men endast i form av en retorisk fråga: voilà-t-il pas, jfr Voilà-t-il pas Monsieur qui ricane déjà? (Molière, Tartuffe, I 1), jfr även Voilà-t-il pas de quoi pousser des cris sinistres! (Victor Hugo, Ruy Blas III 5). Ytterligare belägg hos Grevisse (¹²1986: 642, § 387). Den presentativa partikeln voilà kan emellertid som sådan inte negeras. 71 Daniel Petit Presentativet ecce ’se där, titta!’ har ingen negativ motsvarighet *non ecce. Detsamma gäller det ryska presentativet вот, som inte har någon motsvarighet i *невот, liksom lit. štai, som också står isolerat (ingen *neštai). Robert Forest (2000: 21–31) har visat att denna omöjlighet att negera presentativa partiklar utgör en nästan universell företeelse i världens språk. I peulspråket (Afrika) kan till exempel en sats som padao i ’se där, ett/fältet!’ (fr. ’voilà un/le champ’) inte negeras. Att bilda en negativ struktur *ne-và på grundval av presentativet và skulle vara en typologisk inkongruens i litauiskan. Denna situation är ett typexempel på de problem som dagens indoeuropeiska språkvetenskap ställs inför. Vad ska man göra när en etymologisk rekonstruktion strider mot språktypologin? I dag är det inte längre möjligt att helt enkelt acceptera typologiska omöjligheter och förhålla sig som om de inte fanns. Man måste betrakta de typologiska motsägelserna som lika tvingande som evidensen från den historiska ljud- och formläran. Det innebär i vårt konkreta fall: Om rekonstruktionen av nevà som {Negation nè + presentativ và} visar sig vara typologiskt omöjlig, måste den på något sätt vara felaktigt formulerad och ovillkorligen ersättas av en annan rekonstruktion. Problemet ligger enligt min mening i negationen nè. En negation är här oväntad av de två skäl som angavs ovan. För det första uttrycks evidentialitet ingenstans genom negation av verkligheten. För det andra kan en presentativ partikel som và normalt inte negeras. Man måste alltså anta att nè har en annan funktion än negation. 4. NEGATION OCH JÄMFÖRELSE I LITAUISKAN Det är känt att den negativa partikeln *nè också kan ha en jämförande funktion i de baltiska språken. Frågan har redan behandlats i flera studier. Jag hänvisar här särskilt till Georges-Jean Pinaults viktiga artikel om negation och jämförelse i vediskan (1985), där även mycket baltiskt material anförs (se särskilt s. 131–132)32. I dagens litauiska är denna jämförande 32 S. auch Pinault (1989: 53–74). Viel Material auch bei Būga (RR, 470–471). 72 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen funktion nästan uteslutande begränsad till komparativa konstruktioner, där de utvidgade negationsformerna nẽ eller negù (mer sällan nekâip) inleder komplementet. Exempel från det fornlitauiska språket (18a) och från modern litauiska (18b): (18a) J. Bretkūnas, Postilė (1591: 37, 17–18)33 Tassai daug geresnis ira nei wissu praraku Seno Sokano. ’Denne är mycket bättre än alla profeter i Gamla testamentet’ (18b) Hög-litauisk dialekt från Naujamiestis (LKŽVIII 621) Geriau duoti, negu prašyti. ’Det är bättre att ge än att be.’ I litauiskt standardspråk används numera bara nẽ eller negù (och nekâip) i denna funktion, men i äldre texter och dialekter förekommer ibland även det enkla nè efter komparativformer, till exempel: (19) Jakob Brodowski, Lexikon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum (1713–1744)34 Keturios akys daugiaus mato ne viena. ’Fyra ögon ser bättre än ett.’ Förutom i de komparativa konstruktionerna, där negationen nè har en jämförande partikels funktion (jfr parallellkonstruktionen: komparativ + kaîp ’som’), kan en friare användning av nè som jämförande partikel (’som’) beläggas endast i äldre texter35. Man finner till exempel i den första litauiska ordboken (Sirvydas DTL III 84): (20) Konstantynas Sirvydas, Dictionarium trium linguarum (³1643) under jakoby: Ne zerketas žiba. ’Den glänser som en spegel.’ På 1700-talet återfinns samma bruk hos J. Brodowski (1713–1744): 33 Beispiel und Analyse bei Leskien (1903: 111). 34 Jfr LKŽVIII 596. 35 Jfr LKŽVIII 597. 73 Daniel Petit (21) Jakob Brodowski, Lexikon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum (1713–1744): Auga vaikai ne giroj medžiai. ”Barn växer som träd i en skog.” Utvidgade negationsformer kan också ha denna funktion, t.ex.: (22) Högsamogitiska dialekten i Suvalkų Naumiestis (Būga RRIII 826): piktas nēi velnias ”ond som djävulen” Denna ambivalens hos negationen nè (”inte / som”) är ett ålderdomligt drag i litauiskan. En parallell finns i vediskan, där partikeln ná som bekant kan fungera antingen som negation36 eller som jämförelsepartikel37. I Rigveda är den jämförande användningen av ná till och med belagd oftare än den negativa; i denna betydelse konkurrerar ná, beroende på kontexten, med iva (iva används efter vokal, ná efter konsonant)38. Man kan anta att den jämförande funktionen sekundärt har uppstått ur den negativa funktionen, nämligen genom omtolkning av så kallade ”negativa jämförelser” (comparaisons négatives). Låt oss ta RV VI 10.2 som exempel, i likhet med Pinault (1989: 64): (23) RV VI 10.2 Ghṛtám ná śúci matáyah pavante. ”Rena som smör klarnar (mina) tankar.” Ursprungligen skulle meningen tolkas som en negativ jämförelse, ungefär: ”Det är inte smöret som är rent, rena är tankarna som klarnar.” Senare omtolkades den till ”Rena som smör klarnar (mina) tankar.” Denna stilfigur, den negativa jämförelsen, finns också i litauisk folkdikt- 36 T.ex. RV IV 30.19: ná tát te sunnám āṣṭave ”denna din godhet går inte att [med ord] uppnå”. Jfr Pinault (1985: 115). 37 T.ex. RV VI, 10.2: Ghṛtám ná śúci matáyah pavante ”rena som smör klarnar (mina) tankar”. Jfr Pinault (1989: 64). 38 Zum Vedischen vgl. Pinault (1995–1996, 1997, 2004). 74 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen … utbredd. Här är ett enkelt exempel ur en gammal samling folkvisor: (24) August Leskien och Karl Brugmann, Litauische Volkslieder und Märchen (1882: 16): Neí vėjes púte, ”Inte vinden blåste, neí šódai užė, inte trädgårdarna susade, tik aužulai lingáva endast ekarna vaggade fram och tillbaka”. Det vill säga: ’Ekarna vaggade fram och tillbaka, som vinden blåste, som trädgårdarna susade.’ Det ligger nära till hands att anta att denna tendens att omtolka negativa jämförelser redan fanns i indoeuropeiskan. Detta förklarar det faktum att negationen i många språk fortfarande fungerar som jämförelsepartikel i komparativa konstruktioner, jfr t.ex. eng. than (<þat + negation ne), amerikansk engelska he is taller nor me, osv. Frågan är nu om nevà kan bygga på just detta jämförande bruk av den negativa partikeln. Detta synsätt skulle lösa de typologiska svårigheter som vi ingående har diskuterat i denna uppsats. Det har upprepade gånger betonats att evidentiala partiklar ofta härstammar från jämförelsepartiklar, som till exempel lit. lýg (< ’som’). Ur ett typologiskt perspektiv finns inget som hindrar antagandet att partikeln nè i nevà faktiskt har en jämförande funktion. Detta var redan Fraenkels uppfattning (LEWI 498), då han översatte nè i nevà med ’så att säga, som’. Bildningsmässigt kan man jämföra med kaĩp và, som i vissa litauiska dialekter används i betydelsen ’som till exempel’ (= i standardspråket kaĩp antai). Till skillnad från và, som beskriver verkligheten som står omedelbart inför ögonen (’precis som jag ser saken hic et nunc’), tillför jämförelsepartikeln nè i nevà en semantisk nyans av obestämdhet och inexakthet (’ungefär så, endast jämförelsevis så, mer eller mindre så, men faktiskt inte så’), vilket lätt kunde göra den lämpad att uttrycka evidentialitet. För språktypologer är alltså ursprunget till nevà intressant i den meningen att det visar hur en evidential partikel utvecklades genom en jämförelseprocess med utgångspunkt i en presentativ partikel, något som naturligtvis kan kasta visst ljus över hela fenomenet evidentialitet. 75 Daniel Petit LITTERATUR Aikhenvald, A. u. R. M. W. Dixon, Hrsg., 2003: Studies in Evidentiality. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins. Aikhenvald, A. 2004: Evidentiality. Oxford: Oxford University Press. Ambrazas, V. 1977: Nietiesioginės nuosakos (modus relativus) paplitimas ir kilmės problema. Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 7–54. Balčikonis, J. 1935: Kelios pastabos dėl V. Mykolaičio-Putino romano „Altorių šešėly“ kalbos. Gimtoji kalba 3 = RR1 144–146. Balčikonis, J. 1978–1982: Rinktiniai raštai I–II. Vilnius: Mokslas. Barnes, J. 1984: Evidentials in the Tuyuca verb. International Journal of American Linguistics 50, 255–271. Basanavičius, J. 1898: Lietuviszkos pasakos. I Band. Chicago. Bretkūnas, J. 1591: Postilla, Tatai esti Trumpas ir Prastas Ischguldi̇mas Euangeliu, Königsberg. In: O. Aleknavičienė, Hrsg., Jono Bretkūno Postilė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Brodowski, J. 1713–1744: Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum. Manuskript. Būga, K. 1958–1961: Rinktiniai raštai, hrsg. von Z. Zinkevičius (RR). Band I, 1958; II, 1959; III, 1961. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Chafe, W. u. J. Nichols, Hrsg., 1986: Evidentiality: The Linguistic Coding of Epistemology. Norwood, New Jersey: Ablex Publishing Corporation. (Advances in Discourse Processes, 20.) Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (DŽ). 4:e upplagan. Vilnius: Mokslas, 2000. Dendale, P. u. J. Nuyts, 1994: Bibliographie sélective de l’évidentialité. Langue française 102, 121–125. Donabédian, A., 1996: Pour une interprétation des différentes valeurs du médiatif en arménien occidental. In: Guentcheva, Hrsg., 87–108. 76 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen Duchet, J.-L. u. R. Pernaska, 1996: L’admiratif albanais: recherche d’un invariant sémantique. In: Guentcheva, Hrsg., 1996, 31–46. Forest, R., 2000: Ce qui ne se nie pas dans les langues. Mémoires de la Société de linguistique de Paris, N.S., La négation: une ou multiple?, 4, 21–31. Fraenkel, E., 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch (LEW), I. Band, A-privekiuoti; II. Band, prივykėti-žvolgai. Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht. Gren-Eklund, G., 2000: Evidentiality and Typology: Grammatical Functions of Particles in Burmese and the Early Stages of Indo-European Languages. In: Johanson u. Utas, Hrsg., 367–381. Grevisse, M., 121986: Le bon usage. Bruxelles: Duculot. Guentchéva, Z., Hrsg., 1996: L’énonciation médiatisée. Louvain, Paris: Peeters. (Bibliothèque de l’Information Grammaticale.) Guentchéva, Z., Hrsg., 2007: L’énonciation médiatisée II. Louvain, Paris: Peeters. (Bibliothèque de l’Information Grammaticale.) Hagège, C. 1995: Le rôle des médiaphoriques dans la langue et le discours. Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 90, 1–19. Hasselblatt, C. 22001: Grammatisches Wörterbuch des Estnischen. 2., völlig überarbeitete Auflage. Wiesbaden: Harrassowitz. Hémon, R. 1975: A Historical Morphology and Syntax of Breton. Dublin: The Dublin Institute for Advanced Studies. Hoffmann, K. u. B. Forssman, 1996, 22004: Avestische Laut- und Flexionslehre. 2. Auflage. Innsbruck. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, 115.) Holvoet, A., 2007: Mood and Modality in Baltic. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego. Johanson, L. u. Utas, U., Hrsg., 2000: Evidentials. Turkic, Iranian and Neighboring Languages. Berlin: Mouton de Gruyter. Jones-Bley, K., M. E. Huld, A. Della Volpe u. M. Robbins Dexter, Hrsg., 2003: Proceedings of the Fourteenth Annual UCLA Indo-European Conference, Los 77 Daniel Petit Angeles, November 8-9, 2002. Washington DC, Institute for the Study of Man. (Journal of Indo-European Studies Monograph Series, 47.) Joseph, B. D. 2003: Evidentiality in Proto-Indo-European? Building a Case. In: Jones-Bley, Huld, Della Volpe u. Robbins Dexter, Hrsg., 2003, 96–111. Jurkschat, K. 1898: Litauische Märchen und Erzählungen. Heidelberg. Kaukiene, A. 1997: Klaipėdos krašto vakarų aukštaičių tarmė. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. Kent, R. 1953: Old Persian, Grammar, Texts, Lexicon. New Haven, Connecticut: American Oriental Society. Kloekhorst, A. 2008: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon. Leiden: Brill. Lazard, G. 1956: Caractères distinctifs de la langue tadjik. Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 52, 117–186. Lazard, G. 2000: Le médiatif: considérations théoriques et application à l’iranien. In: Johanson u. Utas, Hrsg., 2000, 209–228. Leskien, A. u. K. Brugmann, 1882: Litauische Volkslieder und Märchen. Straßburg: Trübner. Leskien, A. 1903: Litauische Partikeln und Konjunktionen. Indogermanische Forschungen 14, 89–113. Lietuvių kalbos žodynas (LKŽ), 1941–2001, Vilnius, Mintis (I-II: 1968–1969, 2. Auflage), Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla (III–VI: 1956–1962), Mintis (VII–IX: 1966–1973), Mokslas (X–XX: 1976–2001), hrsg. von J. Balčikonis, später von K. Ulvydas und J. Kruopas. Mielcke, Ch. G. 1800: Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch. Königsberg: Hartungsche Hofbuchdruckerei. Niedermann, M., A. Senn, A. Salys u. F. Brender, 1932–1968: Wörterbuch der litauischen Schriftsprache (WLS). Heidelberg: Winter. Otrębski, J. 1956–1965: Gramatyka języka litewskiego (GJL). 3 Bände. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. 78 Zum Ausdruck der Evidentialität im Baltischen Pinault, G.-J. 1985: Négation et comparaison en védique. Bulletin de la Société de linguistique de Paris 80, 103–144. Pinault, G.-J. 1989: Les voies de la comparaison védique. In: P. Valentin, Hrsg., La Comparaison. Actes du colloque tenu les 23 et 24 septembre 1984 par le Département de linguistique à l’Université de Paris-Sorbonne. Paris: Presses Universitaires de Paris-Sorbonne (Linguistica Palatina, Colloquia, III), 53–74. Pinault, G.-J. 1995–1996: Distribution des particules comparatives dans la Ṛk-Saṃhitā. Bulletin d’Études Indiennes 13–14, 307–367. Pinault, G.-J. 1997: Distribution de la particule négative ná dans la Ṛk-Saṃhitā. Bulletin d’Études Indiennes 15, 213–246. Pinault, G.-J. 2004: On the usages of the particle iva in the Ṛgvedic Hymns. In: A. Griffiths u. J. E. M. Houben, Hrsg., The Vedas: Texts, Language and Ritual. Proceedings of the Third International Vedic Workshop, Leiden, 2002. Groningen: Forsten, 285–306. Piročkinas, A. 1986: Jono Jablonskio kalbos taisymai. Kaunas: Šviesa. Ramat, P. 1996: „Allegedly John is ill again“: stratégies pour le médiatif. In: Guentcheva, Hrsg., 1996, 287–298. Roszko, R. 1993: Wykładniki modalności imperceptywnej w języku polskim i litewskim. Warszawa: Polska Akademia Nauk, Instytut Slawistyki. Senkus, J. 2006: Kalbotyros darbai (KD). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Sereiskis, B. 1933: Lietuviškai-rusiškas žodynas. Kaunas: Lapinas ir Volfas. Sirvydas, K. 1642: Dictionarium trium linguarum (DTL3), Vilnius, 3. Auflage. In: J. Kruopas, Hrsg., Pirmasis lietuvių kalbos žodynas. Vilnius: Mokslas, 1979. Smoczyński, W. 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Vilnius: Vilniaus universitetas. Trautmann, R. 1923: Baltisch-Slavisches Wörterbuch (BSW). Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. 79 Daniel Petit Vasmer [Fasmer], M. 31996: Этимологический словарь русского языка. 4 Bände. Skt. Petersburg: Azbuka. Wiemer, B. 2006: Evidencialumo kategorija lietuvių kalboje. Baltistica 41.1, 33–49. Wiemer, B. 2007 (im Druck): Lexical markers of evidentiality in Lithuanian. Rivista di Linguistica 19.1. Willett, Th. 1988: A cross-linguistic survey of the grammaticalization of evidentiality. Studies in Language 12.1–2, 51–97. Zanavykų šnektos žodynas (ZŠŽ), 2 Bände. Vilnius, Mokslas, 2003–2004. Daniel Petit Ecole Normale Supérieure, Centre d’études anciennes 45, rue d’Ulm. F-75005 Paris, France [email protected] 80