Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės

Acta Linguistica Lithuanica LX (2009), 1 – 15 Morfologiska särdrag i talad litauiska Ineta Dabašinskienė Vytauto Didžiojo universitetas Forskning om talat språk är fortfarande ett nytt och föga undersökt område i Litauen. Eftersom insamling och analys av naturliga, spontana språkdata är en komplicerad uppgift som kräver särskilda förberedelser och lämpliga metoder för datainsamling, transkribering och kodning, kräver den betydande tidsåtgång, ekonomiska resurser och personliga insatser. Detta är anledningen till att det hittills inte har bedrivits någon systematisk forskning i Litauen som skulle göra det möjligt för oss att definiera de viktigaste morfologiska, syntaktiska, semantiska eller pragmatiska särdragen hos talad litauiska. Utvecklingen av en grammatiskt annoterad korpus med talad litauiska var det första steget mot mer omfattande forskning i denna riktning. En jämförelse mellan talad och skriven litauiska var huvudsyftet med denna studie. Fördelningen av vissa grammatiska kategorier liksom lexikonet undersöktes för att fastställa vissa användningstendenser. 1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR ELLER VEM, VAR OCH HUR TALAR… Lingvister uppmärksammar ofta skillnaderna mellan talat och skrivet språk, som skiljer sig åt vad gäller syntax, morfologi och ordförråd. Talat språk kan, liksom skrivet språk, variera mellan olika genrer, vilket också påverkar språkets egenskaper. Exempelvis skiljer sig tv- och radioutsändningar, föreläsningar, intervjuer osv. från talspråket1, som oftast är spontant och äger rum vid en viss tid och på en viss plats, och där talarna inte har möjlighet att redigera sitt språk i förväg. Talspråkets ordförråd är mindre varierat och syntaxen är fragmentarisk, 1 Kazimieras Župerka talar om den vardagliga stilen, som han nästan synonymt också kallar talspråklig. De områden där denna stil används omfattar samtal i familjen, på gatan och under resor, det vill säga inofficiell, icke-professionell kommunikation, som kännetecknas av ett enkelt umgänge, en känslomässig påverkansfunktion osv. (1997: 89). 1 Ineta Dabašinskienė Och yttrandena är korta och enkla. Det är lätt att känna igen talspråk på grund av icke-standardiserade genusformer, dialektala uttryck och slang, särskilt frekventa upprepningar, förkortningar av olika former, många utfyllnadsord och andra språkliga enheter som är svåra att benämna och vars ursprung är svårt att fastställa. Enligt Kazimieras Župerka (1997: 89–91) verkar här två motsatta tendenser: språklig förkortning, som hänger samman med snabbt tal, spontanitet, informationsmängd och bekvämlighet, samt språkligt överflöd, som visar på överdriven användning av vissa lexikala element. Andrius Utka hävdar, när han talar om texters mångfald och deras markörer, att spontant tal, som är mycket expressivt, uppvisar tydliga skillnader som skiljer det från andra genrer, och illustrerar detta med konkreta data: ”Paradigmet för spontan expressivitet, genom vilket funktionen spontan expressivitet uttrycks, är det starkaste, eftersom det består av hela 32 betydelsefulla kännetecken: 30 av dem är positiva (tai, jau, čia, ten, tas, ką, tą, tiek, taip, mes, labai, bet, dabar, aš, kaip, kur, nors, vis, tada, daug, nes, o, kai, kiek, to, buvo, gal, visi, jeigu, dar) och 2 negativa (genomsnittlig ordlängd, iterationsindex)” (Utka 2004). Trots skillnaderna, som tycks visa att talspråket är enklare, bör dess komplexa struktur uppmärksammas. Komplexiteten framträder framför allt när grammatiska företeelser ska beskrivas. Det är uppenbart att det är svårt att beskriva talspråk med utgångspunkt i teorier (särskilt inom syntax) som har utformats efter skriftspråkets normer. Ett samtal eller dialogiskt tal har, beroende på situationen, samtalsdeltagarna, deras antal, ämnet och andra lingvistiska och icke-lingvistiska kännetecken, en egen struktur som skiljer sig från skriftspråkets, vilket bygger på ett lingvistiskt flöde av meningar. Under ett samtal är kommunikationen viktig, och för denna är talsituationen central; den består av deltagarnas roller och relationer samt av plats, tid och den allmänna kommunikativa miljön. Den viktigaste beståndsdelen i talsituationen är dess deltagare, vars inbördes relation blir tydlig i kommunikationen och samtidigt blottlägger deras sociala roller. De sociala rollerna, som formas av skiftande situationer, realiseras genom kommunikation (Karaliūnas 1997: 88-89); därför är det naturligt att många språkliga särdrag bestäms av talarens situationsbundna sociala roll. När en individ går från en roll till en annan förändras också talet och koden. Exempelvis är en tjänstemans eller direktörs roll främst förknippad med en formell saklig stil, medan rollerna som kollega eller kund oftare kännetecknas av vanliga, lediga talspråkliga uttryck; en väns sociala roll kännetecknas av en familjär vardaglig samtalsgenre. En annan viktig egenskap hos deltagarna är den psykologiska aspekten, det vill säga 2 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės deras inställning, motiv, känslor, sympatier och antipatier samt deras erfarenheter (Versch ueren 1987). Alla dessa egenskaper som hänger samman med samtalsdeltagarna påverkar inte bara samtalsämnet, som är kopplat till lexikal variation, utan även pragmatiken, som kan återspegla skillnader i morfologi, syntax och fonologi. Följaktligen kan analyser av olika samtal ge olika resultat, eftersom dessa beror på de ovan nämnda egenskaperna. 2. FORSKNINGSMATERIAL OCH METODOLOGI 2.1. Korpus för litauiskt talspråk2 (ŠKT) Det är uppenbart för alla att det är nyttigt att skapa korpusar. I dag har vi stora korpusar för skriven litauiska, och dessutom fler än en. Det är inte lika svårt att skapa och bygga upp dem som korpusar för talat språk. Arbetena är inte jämförbara när det gäller tidsåtgång, mänskliga resurser och ekonomi, och därför finns det inte särskilt många korpusar för talat språk, och de är oftast små. Forskning om talat språk är inget nytt i världen, särskilt inte för de stora språken. Vi har känt till korpusar för talad engelska i många år; det finns korpusar för tyska, kroatiska, ryska, spanska och till och med estniska, men de varierar i storlek — från några tusen till flera miljoner ord. Nyligen avslutades ett tioårigt projekt i Nederländerna, som hade krävt stora mänskliga och ekonomiska resurser och tillkännagav Nationella korpusen för talad nederländska3, med en omfattning på 10 miljoner ord. Forskning om talspråk i Litauen är fortfarande ett nytt och föga utforskat område. Eftersom insamling och bearbetning av data om naturligt, spontant tal är ett komplicerat arbete som kräver särskilda förberedelser, avsevärd tid, ansträngning och ekonomiska resurser, har man hittills begränsat sig till att samla in data från vissa områden av talat språk (radio- och tv-program, det vill säga förberedda/planerade samtal snarare än spontana samtal). Det är viktigt att den idé om en korpus för talat språk som hade mognat under många år delvis har förverkligats 2 Korpusar för talat språk och talspråk finns på internet www.vdu.lt/LT-courses/ --> VETENSKAP 3 http://www.elis.rug.ac.be/cgn/ och http://lands.let.kun.nl/cgn/ehome.htm 3 INETA DABAŠINSKIENĖ De första arbetena inleddes efter att finansiellt stöd från LVMSF4 hade erhållits – en grammatiskt annoterad korpus över talad litauiska sammanställdes. En digital databas över talat språk, det vill säga dess transkriberade, annoterade och ljudbaserade form, är det första steget mot att dokumentera och bevara den faktiska användningen av vårt modersmål för kommande generationer. Denna korpus över talat språk, trots att den ännu är liten, gör det redan möjligt att observera och fastställa de viktigaste morfologiska, syntaktiska, semantiska och pragmatiska särdragen hos talad litauiska. För att göra korpusen allsidig och lämplig för mångsidiga analyser beslutade man att följa principen om en balanserad korpus. Vid sammanställningen av den balanserade korpusen beaktades därför flera kriterier: talets karaktär och struktur, relationen mellan samtalspartnerna, demografiska indikatorer och samtalspartnernas sociala relationer. I den skapade korpusen tillhandahålls talat språk-material från städerna Vilnius och Kaunas (senare, i takt med att arbetet fortsätter – även från andra regioner i Litauen5) samt ljudversioner av materialet för analys. Hänsyn togs till samtalspartnernas kön, utbildning och ålder. 2.2. Metodologi För undersökningen används cirka 30 timmars inspelningar av talat språk (naturliga, spontana samtal), vilka har transkriberats och kodats och sammanlagt omfattar omkring 50 000 morfologiskt annoterade ord. Inspelningarna gjordes med en digital diktafon som gav tillräckligt god ljudkvalitet, gjorde det enkelt att överföra dem till andra digitala medier med hjälp av programmet Windows Media Player och spara dem i *mp3-format. Efter inspelningarna bestod nästa arbetsfas av transkribering och kodning med ett särskilt program. CHILDES (Child Language Data Exchange System, MacWhinney 2000) är för närvarande ett välkänt program i världen, som utvecklades från språ- 4 LVMSF-finansierat projekt ”Utveckling av en korpus över allmän talad litauiska: digitalisering och grammatisk annotering” (VDU, 2006). Projektet samordnades av VDU, med VU som partnerinstitution. Korpusens omfattning är cirka 50 000 grammatiskt annoterade ord. 5 Det LVMSF-finansierade projektet ”Utveckling av en korpus över litauiskt talspråk” fortsätter det påbörjade arbetet och samlar in och bearbetar data om litauiskt talspråk. Förutom VDU deltar VU, KU, ŠU och LKI i projektet. Korpusens planerade omfattning är cirka 250 000 grammatiskt annoterade ord. 4 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės …språken utvecklades för att analysera barns språkdata6, men har nu framgångsrikt även anpassats för studier av vuxnas talade språk. En av programmets viktigaste fördelar är att det gör det möjligt att snabbt och exakt utföra automatisk lingvistisk analys av stora textmängder. CHILDES-systemet omfattar två verktyg. Det första är transkriberings- och kodningsformatet CHAT. Det andra är analysprogramsviten CLAN. Med hjälp av CLAN-programmen Combo, Kwal och Freq kan man genomföra statistiska undersökningar av frekvensen hos det använda ordförrådet och grammatiska kategorier, yttrandenas längd och så vidare. Genom att anpassa CHILDES-programmet7 och dess kodningsprinciper till litauiskan kommer det i framtiden att bli möjligt att utföra inte bara morfologiska utan även syntaktiska analyser av talat språk samt undersöka diskurs- och pragmatiska samtalsdrag. 2.3. Korpustets struktur Det talade språkets korpus, vars material denna studie bygger på, är än så länge av begränsad omfattning, och därför beslutade man att urskilja endast två viktigaste sociala nivåer — den privata och den offentliga sfären. Den privata sfären kännetecknas av situationer där talarnas sociala relationer är nära, vänskapliga och familjära. De vanligaste sociala rollerna i privata samtal är familjemedlem och vän. Kommunikation i den offentliga sfären präglas av mer formella relationer, och talarnas sociala samspel äger oftast rum på olika institutioner — i en butik, frisersalong, bank, skola eller ett universitet. De vanligaste sociala rollerna i samtal i den offentliga sfären är försäljare, kund, tjänsteman, klient, lärare och elev. Eftersom samtal i den privata sfären oftast förs mellan personer som känner varandra väl och umgås familjärt, samtalar man om olika ämnen. Den del av korpusen som omfattar dessa samtal har fått namnet ”privata samtal”. Kommunikation i den offentliga sfären sker oftast på olika institutioner, och därför har den korpusdel som omfattar samtal inom detta område fått namnet ”samtal på institutioner” (se tabell 1). 6 Med CHILDES-programmet har data om barns, barnliknande och delvis vuxnas språk kodats och analyserats i flera år (Savickienė 2001, 2003, 2005; Balčiūnienė 2005, 2007). 7 Dr. Andrius Utka (VDU) anpassade programmet för analys av talad litauiska. 5 Ineta Dabašinskienė Tabell 1. De vanligaste sociala rollerna för deltagarna i inspelade samtal och platsen för samtalen Privata samtal Samtal på institutioner Deltagarnas sociala roller Samtalsplats Deltagarnas sociala roller Samtalsplats vän hemma frisör i frisersalong make, maka på besök försäljare, -a på bank son, dotter på landsbygden läkare, -a i biljettkassan barnbarn, -a på kafé patient i butik far- eller morförälder, -a i bilen manikyrist på skönhetssalong släkting, -a per telefon kund, -a på universitet bekant, -a chef, -a på kontoret anställd, -a på apotek på stationen Många språkliga särdrag beror inte bara på samtalssituationen och deltagarnas sociala roller, utan också på faktorer som talarens kön och ålder (vilket man än så länge inte tar hänsyn till). Vuxna talar på ett sätt med andra vuxna, personer i sin egen eller ungefär samma ålder, men på ett annat sätt med barn och den äldre generationen. När de talar med barn modifierar och förenklar de sitt språk (Kamandulytė 2005, 2007, Savickienė 2006). I samtal med den äldre generationen förekommer olika artighetsanpassningar, en mer frekvent användning av vissa pronomen (Rosinas 1996: 41), en mer vördnadsfull ton, tydligare tal och ett särskilt ordförråd. Talarnas kön är också mycket viktigt för sociolingvistisk och pragmatisk samtalsanalys. Även språkliga särdrag skiljer sig mellan samtalspartner med olika utbildningsbakgrund — språklig korrekthet, uttrycksförmåga, ordrikedom och lexikal variation. Samtalspartnernas fördelning efter kön och ålder varierar kraftigt och beskrivs i tabell 2. För att skapa ett litet men balanserat korpus över standardspråkig talad litauiska beaktades även samtalens struktur. Simas Karaliūnas (1997: 105) urskiljer följande strukturella typer av kommunikativa akter — dialog, monolog, samtal (polylog), diskussion, föreläsning, presentation, korrespondens, teaterföreställning och så vidare. Eftersom denna studie undersöker spontant talad litauiska samlades därför endast typer med spontan karaktär in: dialoger och polyloger. Talets karaktär hänger samman med samtalens struktur: ett spontant samtal förs mellan två eller flera samtalspartner, vilket innebär att spontant tal är förknippat med uppdelningen i dialoger och polyloger, medan förber- 6 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės Det offentliga talet förs av en enda person, alltså är det förknippat med monolog. Naturligtvis övergår en monolog ofta i dialog eller polylog när talaren tillfrågas och man diskuterar med honom eller henne; därför bör man inte dra någon skarp gräns mellan spontan dialog och polylog å ena sidan och offentlig monolog å andra sidan. Samtalsämnena beskrivs inte, eftersom de är mycket varierande och ämnet ofta ändras många gånger under ett och samma samtal. De inspelade texterna fördelar sig enligt samtalsstrukturen på följande sätt: 25 dialoger och 28 polyloger. Tabell 2. Fördelning av inspelade samtal efter samtalspartnernas ålder och kön Åldersgrupp Antal samtalspartner, kön barn (1–10 år) 2 pojkar, 4 flickor tonåringar (10–18 år) 2 pojkar, 3 flickor ungdomar (18–30 år) 12 män, 19 kvinnor medelålders (30–60 år) 8 män, 17 kvinnor äldre (>60 år) 1 man, 1 kvinna Totalt: 25 män, 44 kvinnor 3. MORFOLOGISKA SÄRDRAG I TALSprÅKET Uppgifterna från korpusen för samtida skriven litauiska (RKT) visar att de vanligaste ordformerna i litauiskan är följande: ir, Lietuvos, Respublikos, dėl, Seimo, ar, arba, iš, bei, su. Den vanligaste substantivformen är Lietuvos, adjektivformen aukščiausiosios, verbformen buvo, det vanligaste pronomenet jis, (www. donelaitis.vdu.lt). Det är uppenbart att detta ordförråd hänger samman med en specifik källa: korpusen för skriftspråk består till största delen av publicistiska texter hämtade från tidningar och tidskrifter. Som väntat visade undersökningsresultaten att användningen av lexikala och morfologiska kategorier skiljer sig åt i talspråkskorpusen. Det konstaterades att de vanligaste substantivformerna i talspråkskorpusen är följande — kartas, diena, laikas, vieta, de vanligaste adjektivformerna — geras, gera, graži, de vanligaste verbformerna — nežinau, žinau, yra, nori, būt, nėra, pasakyt, de vanligaste pronomenen — aš, tu, mes, tas, adverben — ten, čia, och övriga ord — nu, ir, ne, bet, kad, ką, tai, ar. Dessa egenskaper visar att talspråket kännetecknas av korta ord och förkortade ordformer. 7 INETA DABAŠINSKIENĖ Det är viktigt att nämna att när man talar om lexikonet i allmänhet eller om semantiska grupper inom enskilda ordklasser, får man inte glömma att det ofta går att finna samband mellan betydelse och form (om kasusens betydelser, se Savickienė 2003, 2005). Den frekventa användningen av nominativ visar att substantiv som betecknar personer används oftare i ŠKT än i RKT. Betydelsen hos verb i första person (mentala processer) skiljer sig från betydelsen hos verb i tredje person (aktiv handling). Forskare som ansluter sig till den teoretiska grammatiksynen med en användningsbaserad ansats (eng. usage-based approach) och frekvenseffekt (eng. frequency effect), såsom Michael Tomasello (2003), Joan Bybee (1985, 1995) och andra forskare (Bybee & Hopper 2001), hävdar att användningen av vanligare eller ovanligare former beror på det enskilda ordets betydelse och att, omvänt, vissa ord kan användas oftare endast i vissa former. Frekvenseffekten kan leda till förändringar i ordstrukturen, till exempel förkortning och sammandragning. Hittills finns det få studier i Litauen där frekvensens inverkan på form och betydelse har undersökts ingående. Med utgångspunkt i preliminära uppgifter från talspråkskorpusen går det att fastställa de viktigaste tendenserna i användningen av grammatiska kategorier i dagens litauiska talspråk. I den här artikeln var avsikten att ge en bild av den morfologiska analysen enbart av talspråk, inte av litauiskt talat språk i allmänhet, och därför undersöktes endast ŠKT, inte texter från enskilda genrer av talat språk. Det är självklart att användningen av grammatiska former och lexikala enheter kan skilja sig åt i andra genrer av talat språk. Vida Žilinskienė, som länge har studerat användningen av grammatiska former i publicistisk, sakprosa-, vetenskaplig och skönlitterär stil, menar dock att skillnaderna är små. Hon fann att skillnaden är störst mellan texter i skönlitterär stil och texter i andra stilar (Žilinskienė 2005). Det går visserligen att anta att data från andra typer av talat språk inte kommer att visa några stora skillnader, men det får framtida forskning utvisa. De uppgifter som Vida Žilinskienė (2001; 2002a; 2002b; 2005), som under lång tid har undersökt fördelningen av morfologiska kategorier i olika stilar av skriven litauiska, samt Erika Rimkutė (2006) har presenterat visar att de båda forskarnas resultat är mycket lika, trots skillnader i texter och stilar. För denna undersökning valde vi att jämföra uppgifterna från Erika Rimkutės morfologiskt annoterade korpus som källa till skriven litauiska. Först ville man undersöka hur ordklasserna fördelar sig i talspråket. Uppgifterna i tabell 3 visar tydliga skillnader mellan data från ŠKT och RKT. 8 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės Tabell 3. Fördelningen av ordklasser Ordklass ŠKT RKT Substantiv 16,2 39,37 Adjektiv 2,8 7,33 Pronomen 16,9 8,7 Räkneord 1,9 0,96 Verb 22,8 20,5 Adverb 10,2 6,72 Preposition 4,2 4,65 Partikel 12 1,97 Konjunktion 8,2 7,62 Ljudhärmande ord, interjektion 4,8 0, 2 Totalt: 100% 100% Först kan man se att användningen av de grundläggande ordklasserna skiljer sig åt i fråga om frekvens: den vanligaste ordklassen i ŠKT är verb, medan det i RKT är substantiv, även om skillnaden i användningen av verb inte är särskilt stor (22,8% och 20,5%). I skriftspråket dominerar substantiv, medan verb dominerar i talspråket. Detta resultat är inte oväntat, eftersom talspråket är mycket mer uttrycksfullt och livfullt, och dessa egenskaper skapas också genom en större användning av verb. Pronomen används i ŠKT något oftare än substantiv och är den tredje vanligaste ordklassen i RKT, men användningsfrekvensen för denna ordklass skiljer sig åt med en faktor två, jfr 16,9% och 8,7%. Till skillnad från RKT används partiklar, adverb, interjektioner och ljudhärmande ord mycket oftare i ŠKT. Dessa ordklasser förknippas också med den skapade diskursens uttrycksfullhet, spontanitet och känslomässiga prägel. Som Audrius Utka påpekar: ”Frekvensfördelningen för mycket vanliga ord eller deras former i texter är inte kaotisk eller slumpmässig. Eftersom vanliga ord är textens vanligaste strukturella enheter är de direkt förbundna med textens funktioner och utgör därför, tillsammans med andra formella textegenskaper, betydelsefulla indikatorer på textfunktioner” (2005: 49). Räkneord, konjunktioner och prepositioner används med liknande frekvens. Mycket 9 Ineta Dabašinskienė användningen av adjektiv skiljer sig åt: de används mycket mer sällan i ŠKT än i RKT. Andra studier av talat språk, som analyserar samtal mellan barn och vuxna, visar också att adjektiv används särskilt sällan (Kamandulytė 2005). Det vore intressant att diskutera och jämföra fördelningen av de grammatiska kategorierna hos substantiv och verb, de vanligaste ordklasserna. Adjektiv kommer också att behandlas eftersom de har grammatiska kategorier som liknar substantivens, även om denna ordklass inte kännetecknas av frekvent användning. Kasus. Grammatiska kasus används oftare än semantiska kasus i både ŠKT och RKT (se tabell 4). Kasusen koncentreras alltså, sett till användningsfrekvens, till två grupper: en huvudgrupp (nominativ, genitiv och ackusativ) och en perifer grupp (dativ, instrumentalis, lokativ och vokativ). Tydligare skillnader framträder när användningsfrekvensen för varje kasus undersöks. Substantivets nominativ är det vanligaste kasuset i ŠKT, medan genitiv är vanligast i RKT. Skillnaden är särskilt tydlig, eftersom frekvensen för genitiv singular skiljer sig nästan dubbelt (jfr 22,9% och 40,2%). Den frekventa användningen av genitiv i RKT beror på dess beskrivande genitivfunktion, som den fyller i ett stort antal journalistiska källor. Ackusativ används mycket oftare i talspråk än i skriftspråk (jfr 26% och 15,8%). I ŠKT är frekvensordningen för de huvudsakliga kasusformerna i singular alltså nominativ, ackusativ, genitiv, medan den i RKT är genitiv, nominativ, ackusativ. Tidigare studier av talat språk har noterat frekvent användning av nominativ både i barns och vuxnas språk (se Savickienė 2003, 2005). Som väntat är användningen av lokativ och instrumentalis i singular likartad i ŠKT och RKT, medan vokativ och dativ skiljer sig åt: vokativ är mycket vanligare i talspråk (jfr 3,3% och 0,6%), medan dativ är vanligare i skriftspråk (2,6% och 4%). I pluralparadigmet ser vi endast en något frekventare användning av genitiv i ŠKT, medan fördelningen av övriga kasus liknar den i singularparadigmet. Tabell 4. Fördelningen av kasus hos substantiv och adjektiv (%). Kasus ŠKT Subst. Sing. ŠKT Subst. Plur. ŠKT Adj. Sing. ŠKT Adj. Plur. RKT Subst. Sing. RKT Subst. Plur. RKT Adj. Sing. RKT Adj. Plur. N. 31,6 30 62,5 61,7 27,5 23,7 40 34,6 G. 22,9 33,5 15,3 17,7 40,2 42,4 26,7 30,3 10 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės Fortsättning på tabell 4 Kasus ŠKT substantiv sg. ŠKT substantiv pl. ŠKT adjektiv sg. ŠKT adjektiv pl. RKT substantiv sg. RKT substantiv pl. RKT adjektiv sg. RKT adjektiv pl. Nom. 2,6 2,3 1,5 1,3 4 4,3 3,3 3,9 Gen. 26 22,8 14 10,7 15,8 18,2 17,7 19,1 Instr. 5 9 4,4 7,7 5,8 7,3 7,8 8,5 Lok. 8,6 2,1 2 0,6 6 3,8 4,1 3,6 Vok. 3,3 0,3 0,3 0,3 0,6 0,3 0,2 0,08 Statistiska uppgifter från slaviska språk liknar resultaten för talad litauiska: ryska: nom. — 32.6%, gen. — 25.3%, ack. — 22%, dat. — 4.1%, lok. — 10.1%, instr. — 5% (Zemskaja 1979: 74); polska: nom. — 34.2%, gen. — 29.8%, ack. — 19.2%, dat. — 4.8%, instr. — 4.4%, lok. — 7.6% (Laskowski 1989: 212). I adjektivparadigmet är listan över frekvensen för användning av kasus i både ŠKT och RKT likartad: nominativ används oftast, följd av genitiv, ackusativ, instrumental, lokativ samt dativ och vokativ. Den största skillnaden framträder i användningen av nominativ och genitiv: i ŠKT används adjektivets nominativ mycket ofta, ända upp till 62,5%, medan den i RKT bara når omkring 40%; genitiv är mindre frekvent i talspråk än i skriftspråk: 15,3% respektive 26,7%. Således visar både substantiv- och adjektivparadigmen att det vanligaste kasus i ŠKT är nominativ. Det bör noteras att det i ŠKT inte finns någon tydlig skillnad mellan användningen av substantivets och adjektivets ackusativ och genitiv, eftersom deras frekvenser i singular och plural är likartade. I adjektivens kasussystem är genitiv näst vanligast, medan ackusativ är vanligare i substantivens singularparadigm och genitiv i pluralparadigmet. Genus och numerus. Resultaten visade att maskulinum, som omarkerad medlem, dominerar i båda korpusarna: i ŠKT utgör substantiv i maskulinum 55,9% och i femininum 44,1%; adjektiv i maskulinum utgör 55,6% och i femininum 44,4%. I RKT utgör substantiv i maskulinum 60,4% och i femininum 39,6%; adjektiv i maskulinum utgör 54,4% och i femininum 41,5%. Singular används oftare än plural. 11 INETA DABAŠINSKIENĖ Verbformer. Verbet är den oftast använda ordklassen i ŠKT. En jämförelse mellan finita och infinita verbformer visar att finita former utgör mer än 80% i ŠKT, men omkring 50% i RKT. Till skillnad från i RKT används particip, gerundier och halvparticip betydligt mer sällan i ŠKT. Tabell 5. Fördelning av verbformer Former | ŠKT | RKT; Finita | 82,1 | 50,7; Particip | 5,4 | 27,7; Gerundium | 0,4 | 3,2; Halvparticip | 0,2 | 1,8; Infinitiv | 11,9 | 16,6; Totalt | 100% | 100% Tempusanvändningen fördelades på liknande sätt i båda korpusarna: presens används oftast och utgör hälften av alla tempusformer, följt av preteritum, futurum och, mycket sällan, imperfekt. Futurumformer förekom nästan dubbelt så ofta i ŠKT som i RKT, jfr 12,9% och 7,9%. Tabell 6. Fördelning av verbtempus Tempus | ŠKT | RKT; Presens | 55,6 | 52,5; Preteritum | 30,9 | 37,8; Imperfekt | 0,6 | 1,8; Futurum | 12,9 | 7,9; Totalt: | 100% | 100% Bland verbets personformer dominerar tredje person. I RKT dominerar tredje person bland singular- och pluralformerna. ŠKT uppvisar andra uppgifter: första och tredje person singular används nästan lika 12 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės Med samma frekvens hamnar inte heller andra person i periferin av användningen. Den likartade användningen av första, andra och tredje person visar att dialogiskt språk dominerar. Tabell 7. Fördelningen av verbpersoner Personer ŠKT RKT Singularis 1:a person 28,4 7,5 Singularis 2:a person 21,2 4.6 Singularis 3:e person 29,2 53,4 Pluralis 1:a person 6 5,9 Pluralis 2:a person 4,4 2,5 Pluralis 3:e person 10,8 26,1 Totalt: 100% 100% I litauiskan dominerar verb i första konjugationen, och därför visar det sig inte överraskande att uppgifterna från ŠKT visar att verb i denna konjugation används mer än 61%, i den andra 17% och i den tredje 22%. 4. SLUTSATSER Utifrån preliminära data från en korpus med talspråk har de huvudsakliga tendenserna i användningen av grammatiska kategorier i dagens talade litauiska fastställts. Efter att ha gått igenom användningen av de viktigaste ordklassernas grammatiska kategorier i ŠKT kan man konstatera att dessa data tydligt skiljer sig från RKT:s data. Först bör det mycket frekventa bruket av verb, pronomen, partiklar och andra funktionsord nämnas. Den mycket sällsynta användningen av adjektiv skulle kunna vara ett lämpligt kriterium för att identifiera talspråk. Även andra kriterier är viktiga: nominativens dominans i substantivens och adjektivens singular- och pluralparadigm, den sällsynta användningen av icke-finita former (särskilt particip) samt den likartade användningen av verbets första och tredje person. Dessa resultat utgör ett första försök att statistiskt belägga skillnader mellan talat och skrivet språk, vilka ofta tidigare endast noterats genom observation. Förhoppningen är 13 INETA DABAŠINSKIENĖ att olika studier av lexikon, morfologi och syntax, baserade på data från talat språk, kommer att bli fler i framtiden. LITERATŪRA BALČIŪNIENĖ, I. 2005: Parodomųjų įvardžių įsisavinimas. Lituanistica (4), 45–54. BALČIŪNIENĖ, I. 2007: Parental reactions to the grammatically correct and incorrect utterances of the children. Estonian papers in Applied Linguistics 3, 47–56. BYBEE, J. 1985: Morphology: A Study of the Relation Between Meaning and Form. Amsterdam: John Benjamins. BYBEE, J. 1995: Regular Morphology and the lexicon. Language and cognitive processes 10 (5), 425–455. BYBEE, J. & P. HOPPER, eds., 2001: Frequency and the emergence of the linguistic structure. Amsterdam: John Benjamins. KAMANDULYTĖ, L. 2005: Vaikiškosios kalbos registras. Gimtoji kalba 7, 12–16. KAMANDULYTĖ, L. 2007: Morphological Modifications in Lithuanian child directed speech. Estonian Papers in Applied Linguistics 3, 155–167. KARALIŪNAS, S. 1997: Kalba ir visuomenė. Psichosociologiniai ir komunikaciniai kalbos vartojimo bruožai. Vilnius. LASKOWSKI, R. 1989: Markedness and the category of case in Polish. In: O. M. Tomić, ed., Markedness in synchrony and diachrony. Berlin etc: Mouton de Gruyter, 207–226. MACWHINNEY, B. 2000: The CHILDES project: tools for analyzing talk: Transcription, format and programs. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates. RIMKUTĖ, E. 2006: Morfologinio daugiareikšmiškumo ribojimas kompiuteriniame tekstyne. Daktaro disertacija. Kaunas: VDU. ROSINAS, A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. SAVICKIENĖ, I. 2001: The role of diminutives in Lithuanian child language acquisition. Linguistica Baltica 9, 109–118. 14 Šnekamosios lietuvių kalbos morfologinės ypatybės Savickiene, I. 2003: The Acquisition of Lithuanian Noun Morphology. Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften. Savickiene, I. 2005: Linkšnių vartojimo dažnumas ir daiktavardžių reikšmė. Acta Linguistica Lithuanica 52, 59–65. Savickiene, I. 2006: Komunikacinė pragmatika ir kalbėjimo situacijos tikslas: deminutyvų vartojimo atvejis. Kalbos kultūra 79, 258–265. Tomasello, M. 2003: Constructing a Language. A Usage Based Theory of Language Acquisition. Cambridge, MA: Harvard University Press. Utka, A. 2004: Statistinis tekstų funkcijų nustatymas. Daktaro disertacija. Kaunas: VDU. Utka, A. 2005: Labai dažnos žodžių formos lietuvių kalboje. Lituanistica 1(61), 48–55. Verschu(e)ren, J. 1987: Pragmatics as a theory of linguistic adaptation. (IPrA Working Document 1). Zemskaja, E. A. 1979: Russkaja razgovornaja reč’. Moskva: Nauka. Žilinskiene, V. 2001: Lietuvių ir latvių kalbų publicistikos leksikos ir morfologijos pagrindinės statistinės charakteristikos. Lituanistica 3 (47), 69–79. Žilinskiene, V. 2002a: Žodžių formų vartojimas lietuvių kalbos dalykinio ir publicistinio stilių duomenimis. Lituanistica 1 (49), 106–116. Žilinskiene, V. 2002b: Gramatinių formų vartojimas lietuvių kalbos moksliniame stiliuje. Acta Linguistica Lithuanica 46, 173–183. Žilinskiene, V. 2005: Vardažodžių, įvardžių ir jų gramatinių formų vartojimas lietuvių kalbos stiliuose. Lituanistica 4 (64), 28–44. Župerka, K. 1997: Stilistika. Šiauliai: ŠU. Ineta Dabašinskienė Vytauto Didžiojo universitetas Regionistikos katedra K. Donelaičio g. 52-208, LT-44244 Kaunas [email protected] 15