„Lauryno Ivinskio lenkų–lietuvių kalbų žodynas“

JONAS PALIONIS Vilnius universitet Forskningsområden: det litauiska skriftspråkets historia, onomastik. LAURYNAS IVINSKIS POLSK-LITAUISKA ORDBOK Sammanställd av Ona Kažukauskaitė Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2010, 524 p. + kompaktinis diskas. ISBN 978-609-411-052-8 Hittills har publiceringen av litauiska ordböcker (närmare bestämt trespråkiga och tvåspråkiga ordböcker med litauiska uppslagsord eller förklarande ord) huvudsakligen varit begränsad till 1600- och 1700-talen och till Lill-Litauens område. Här har Vincentas Drotvinas gjort de största insatserna; han förberedde inte mindre än tre omfattande handskrivna ordböcker för tryckning: den anonyma Lexicon Lithuanicum (1987), Clavis Germanico-Lithwana (1995–1997), som tillskrivs Friedrich Pretorius, och den första, tysk-litauiska delen av Jokūbas Brodovskis Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum (2009). I det forna storfurstendömet Litauen utkom inga andra ordböcker än de två trespråkiga ordböckerna av Konstantinas Sirvydas i faksimilutgåvor (1979 och 1997), utgivna av Kazys Pakalka, eftersom det inte fanns några där. Först från början av 1800-talet, i och med den litauiska nationella rörelsens framväxt, började man skriva två- och trespråkiga ordböcker; en betydande del av handskrifterna har försvunnit, hamnat i främmande länder eller väntar ännu på sin tur att ges ut i våra bibliotek. Den första som fick vänta på sin tur var den trespråkiga handskrivna polsk-litauiska ordbok i tre band, skriven omkring 1856 av Simonas Daukantas och förberedd för tryckning av Giedrius Subačius (utgiven 1993–1996). Nyligen utkom också en andra handskriven polsk-litauisk ordbok från denna period, författad av den framstående folklige folkbildaren, pedagogen och upphovsmannen till de berömda kalendrarna (”metskaitliai”), Laurynas Ivinskis (1811–1881). Ordbokens handskrift förvaras i Kraków, i Polska vetenskapsakademiens bibliotek (signum 2232). Därför var den inte tillgänglig för en bredare krets av litauiska forskare, trots att den är ett mycket intressant och värdefullt monument över litauisk lexikografi (hädanefter betecknad med förkortningen IŽ). IŽ förbereddes för tryckning av Ona Kažukauskaitė, medarbetare vid Institutet för litauiska språket. Ur hennes förord, med den mindre lyckade titeln som är en nybildning av ordbokens författare, ”Pagar- 180 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Lauryno Ivinskio lenkų-lietuvių kalbų žodynas ”den gamla kvinnan”, framgår det att utgivningen av ordboken, bland annat, också motiverades av vissa känslor för hennes landsman: ordbokens författare och utgivaren skulle ha blivit döpta i samma kyrka i Šilalė. Detta motiv var naturligtvis inte det viktigaste, men bidrog till att vi nu har fått tillgång till en dechiffrerad text av Ivinskis ordbok, tillsammans med en CD som gör det möjligt att kontrollera den datoravskrivna textens autenticitet. För utgåvan valdes formatet in folio, där fyra sidor av originalet i formatet in quarto har sammanförts (uppenbarligen av kostnadsskäl). Utgåvans innehåll består, förutom av ”Pagarsenė”, av två artiklar (den ena av utgivaren och den andra av den polska språkforskaren Małgorzata Kilar (Margarita Kiliarė)), med sammanfattningar på litauiska och polska samt litteraturförteckningar (s. IX–XLI), avsnittet ”Principer för manuskriptets utgivning” (s. XLIII–XLIV), en lista över de förkortningar som Ivinskis använde (s. XLV–XLVI), den avskrivna texten till IŽ med här och där en digital faksimil av en enskild sida eller del av sida infogad (s. 1–523) samt den nämnda skivan, fastsatt på insidan av bakpärmen. I Kažukauskaitės inledande artikel ”Lauryno Ivinskio lenkų-lietuvių kalbų žodynas” (s. IX–XXV) behandlas först ordboksförfattarens lexikografiska tendenser, därefter den bevarade delen av ordboken (dess struktur, källan till registret över polska ord, stavningen av de litauiska orden, den dialektala grunden och ordförrådet). Artikeln är intressant och innehållsrik och bygger på tidigare forskning om Ivinskis verksamhet. Redan i den första meningen framförs den originella hypotesen att ”Laurynas Ivinskis kan ha tänkt börja sammanställa ordböcker innan han började ge ut sina berömda kalendrar på litauiska” (s. IX). Grunden för denna hypotes sägs vara en tanke i hans manuskript O Pisowni języka Litewskiego, skrivet efter 1843, där han uttrycker att han ska skriva en ordbok. Historien om hur IŽ-manuskriptet hamnade på biblioteket i Kraków och dess struktur beskrivs här kanske för första gången så ingående. IŽ-manuskriptet ska ha kommit till biblioteket i Kraków som en gåva från Maria Potulickaitė-Oginskienė, hustru till fursten Bogdanas Oginskis av Rietavas, med avsikten att trycka det. Av en kanslianteckning från akademin, daterad den 8 september 1918 och bevarad i Krakóws akademis arkiv, framgår att också ett häfte med en polsk-samogitisk grammatik överlämnades tillsammans med ordboken (s. XI). Artikelns författare nämner emellertid inte om häftet fanns eller inte fanns i akademibiblioteket, men uppger att den godsägare i trakten kring Tryškiai, Aleksandras Moras, efter Ivinskis död hade hand om hans skrifter, och att Ivinskis vän från gymnasietiden, Kajetonas Gadliauskas, kan ha överlämnat ordboken och grammatiken till furstinnan Oginskienė. Gadliauskas hade lämnat en del av manuskripten till läraren vid Marijampolės gymnasium, Petras Kriaučiūnas (bland dessa manuskript fanns ordbokens bokstäver A, B, C och S). När Kažukauskaitė beskriver IŽ:s struktur påpekar hon att den består av tre delar: den första från A till sida 1018, den andra från sida 1019 till 1767 och den tredje från sida 1768 till 2060. Det hade varit bra om dessa delar hade skilts åt grafiskt i den avskrivna texten. Ordboken omfattar endast bokstäverna A–R. Den del av ordboken som omfattade bokstaven S och som hade hamnat Recenzijos / Reviews 181 JONAS PALIONIS i Kazio Griniaus händer har försvunnit någonstans (med den skulle ordboken ha omfattat 2688 sidor)1. Att det kan ha funnits manuskript med ord under senare bokstäver framgår av den lilla notis med en hänvisning till ett ord under bokstaven W som jag lade märke till på s. 2003: ”Rudopiór, jeszkok Waruga”. K. Grinius hade redan fastställt att Ivinskis i den polska delen av sin ordbok använde den så kallade tvåbandsordboken över det polska språket av Mauricius Orgelbrand (ibland kallad ”Słownik wileński” och betecknad med förkortningen SWil i den recenserade utgåvan), tryckt i Vilnius 1861. I sin artikel har Kažukauskaitė bidragit med information om denna ordbok som gör det lättare att förstå IŽ:s struktur och syfte. Språkforskaren Jonas Karlavičius (Jan Karłowicz), som kom från Litauen (från Merkinė), hade inte någon hög tanke om den: enligt honom hade den sammanställts av personer utan språklig utbildning, varför ”praca ich pozostała za wymaganiami nauki” (s. XV). Det fanns dock också positiva omdömen. Ivinskis tycks ha uppskattat den, eftersom den var avsedd ”do podręcznego użytku” (som det står på titelbladet) och innehöll ordförråd från olika områden, särskilt en stor mängd terminologi ”z obcych języków polskiemu przyswojonych” (ibid.). Efter att ha jämfört den så kallade Olgebrand-ordboken med IŽ-manuskriptet beskrev artikelns författare ganska ingående likheterna och skillnaderna i deras uppbyggnad. Hon fastställde att Ivinskis i den polska delen av sin ordbok inte alltid följde SWil: avvikelser förekommer i ordningen mellan uppslagsformerna (lemmana), i artiklarnas struktur, i systemet för grammatiska beteckningar, i formen för betydelseförklaringar och på flera andra områden. Enligt min mening är dock den särskilt viktiga skillnaden att IŽ innehåller betydligt färre ord under varje bokstav: Ivinskis tog från SWil endast de ord som han ansåg vara mest nödvändiga för en dåtida litauisk läsare som kunde polska och ville lära sig litauiska eller förbättra sina kunskaper i språket (artikelförfattaren skriver av någon anledning inte om detta, det vill säga om IŽ:s syfte). För detta ändamål kan Ivinskis ha hämtat ord till den polska delen inte bara från SWil, utan också från lokala polsktalande människor (adelsmän och godsägare); författaren tar upp tio sådana ord, men de kan ha varit fler. Utan att gå in på en närmare kommentar till de skillnader mellan SWil och IŽ som Kažukauskaitė tar upp i sin artikel kan man sammanfattningsvis säga att skillnaderna är många och av varierande slag. Artikelns författare har, förefaller det mig, med rätta påpekat att Ivinskis valde en enklare uppbyggnad för sin ordbok, mer tillgänglig för litauerna (han införde över hundra beteckningar som inte förekommer i SWil, numrerade inte betydelserna och så vidare, även om detta naturligtvis gick ut över ordbokens vetenskapliga nivå). Efter den jämförande analysen av hur de polska orden presenteras i SWil respektive IŽ ägnas en betydande del av Kažukauskaitės artikel åt en karakteristik av den litauiska delen. Författaren skriver om IŽ:s stavning (s. XVIII–XIX), dialektala grund och ordförrådets sammansättning (s. XIX–XXII). 1 Jonas Kruopas. L. Ivinskis lexikografiska arbeten. – Jonas Kruopas. Valda skrifter. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk publicering, 1998, 231. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Lauryno Ivinskio lenkų-lietuvių kalbų žodynas IŽ:s ortografiska frågor knyts i artikeln till författarens ståndpunkter, som redovisas i hans manuskript ”O pisowni języka Litewskiego” och ”O pisowni i iloczasie języka Litewskiego”, skrivna efter 18402. Det senare manuskriptets titel har författaren översatt med ”Om litauiska språkets ortografi och accentuering”, men iloczas betydde längd i dåtidens polska3. Att den lingvistiska termen översatts på detta sätt har uppenbarligen påverkats av att IŽ använder hela sex tecken: −, ˆ, `, ´, ˘, ˇ (det sistnämnda mycket sällan). Några av dessa tecken användes sannolikt för att markera inte bara vokallängd och accentens placering, utan också tonaccenten i författarens modersmål. Vytautas Vitkauskas skriver att IŽ ”de långa vokalerna i, ū markeras tydligt på olika sätt; man kan urskilja accentueringen i varniškiai-dialekten. Särskilt tydligt ser vi den fallande tonaccentens verkan på den första stavelsen: gārsas s. 1937 (dial. gãːrsas, standardspr. gar̃sas) [...], dẽiwe s. 2012 (dial. dẽːivė, standardspr. deĩvė) [...]”4. Men accentologiska frågor, liksom ortografiska, behandlas inte närmare i artikeln utan överlåts åt andra IŽ-forskare. När det gäller dialekten ansluter sig artikelförfattaren till den traditionella uppfattningen att IŽ återspeglar särdrag från Ivinskis hemtrakt och dess dūnininkai-underdialekt, men att dessa inte har bevarats konsekvent och ofta har ersatts av högaititiska drag. Och faktiskt används i ordboken ofta västliga högaititiska diftonger [ie], [uo] i stället för de monoftonger [ī], [ū] som är typiska för dūnininkai, exempelvis: Piènas 5925, Wiènas 379, Dùotė 161, Kluònas 350 och så vidare. Men bredvid sådana former förekommer inte sällan även dūnininkai-former, exempelvis: Prìs žingas 967, Prìžadas 350, Dùbie 373, Kariùmėnė 20 (särskilt vanliga är prepositionen och prefixet pri, pri-). I allmänhet skrev Ivinskis, liksom andra samtida žemaitiska författare och samhällsaktörer, på en viss dialektblandning. Denna har analyserats i detalj i den nämnda studien av Petras Jonikas, som artikelförfattaren inte har utnyttjat. När man diskuterar IŽ:s dialektala grund får man inte glömma Ivinskis uppfattning om vilken dialekt som skulle ligga till grund för skriftspråket. Han var övertygad om att man borde välja en enda dialekt för skriftspråket, i stället för att irra omkring i olika dialekters labyrint. Enligt honom borde ”den centrala dialekten” (środkowy prowincjalizm) väljas för det litauiska skriftspråket. Han definierade dock inte denna ”provinsialism” närmare, och skrev ofta västligt inte bara diftongerna [ie], [uo], utan också diftongen [ai], voc. + n med mera.6 Att Ivinskis inte strikt höll sig till en enda dialekt i sin ordbok framgår av att olika dialektformer anges för vissa polska ord, exempelvis: Dąb, dębu m. Ąžuolas, -a, uòžuolas, 2 Petras Jonikas. Det litauiska standardskriftspråkets framväxt under 1800-talets andra hälft. Chicago, 1972, 65. 3 Se Samuel Bogumił Linde. Słownik języka Polskiego 2. Lwów, 1855, 200. 4 Vytautas Vitkauskas. Laurynas Ivinskis lexikografiska principer. – Till 150-årsminnet av Laurynas Ivinskis kalender. Vilnius: Litauiska institutet för litteratur och folklore, 1997, 30. 5 Här och på alla andra ställen anger siffran originalsidan. 6 Se närmare Petras Jonikas, anfört arbete, s. 65–67. Recenzijos / Reviews 183 JONAS PALIONIS ek, -ła 160; Chleb, -a. Duòna (dùna ir douna) 111; Gnoić v. a. Pùd’ité, pùd’inté 121; Krosta, -ty f. Niežas, Nìžas 480; Dwakroć avd. Dù kàrtù, dù žìgiù 229. Genom att göra de dūnininkiska ordformerna mer hög-lituauiska (mer västlitauiska) skapade Ivinskis, som Kažukauskaitė med rätta påpekar, ”också konstgjorda, hypernormativa ord” (s. XIX). Till detta påstående kan man dessutom lägga till orden mycket många, särskilt med prefixet nuo- i stället för nu-, t.ex.: adv. nenuokrāt̄omaj 745, nuōnesztas 1251, inf. nuoprausté 781, Nuoszukuoté 1765, Nuopùlimas 813, nuosidawìmas 166. Å andra sidan använde han i sin ordbok fortfarande ganska regelbundet den betonade žemaitiska genitiv pluralformen -un (t.ex.: Łajwun 2, Linun 929, žiedun 1567, Žmoniun 152), och bevarade också ofta nasalvokalernas reflexer både i ordstammar och i ändelser (t.ex.: Dransa 885, kan 135, miegāns 1024, Rānstas 63, kėnstė 130, Sugrinzté 1263, Apskūnstas 1013 m.fl.). En mer ingående undersökning av de lexikala särdragen i IŽ inväntar dock fortfarande lingvisternas uppmärksamhet. En förhållandevis stor del av Kažukauskaitės artikel ägnas åt att karakterisera IŽ:s litauiska ordförråd. Här lyfts den stora mängden och variationen av diminutiviska substantiv fram; det skrivs om nybildningar, lexikala källor m.m. IŽ innehåller faktiskt gott om ord hämtade från den žemaitiska dialekten, från äldre ordböcker, särskilt Sirvydas, samt ord skapade av författaren själv. Vitkauskas skrev i en av sina artiklar att Ivinskis skulle ha präglat endast något enstaka ord7. Men detta påstående är felaktigt, eftersom IŽ innehåller ”präglade” nybildningar i mycket stort antal, så många att de enligt min mening skulle kunna utgöra en ganska omfattande ordlista. Ivinskis försökte nämligen ge en litauisk motsvarighet till nästan varje polskt ord, och när han inte fann någon i sin dialekt eller i de ordböcker han hade tillgång till skapade han en nybildning. I detta avseende skiljer sig IŽ från sin samtida Daukantas polsk-litauiska ordbok, där en tom plats ofta lämnades i sådana fall. När Kažukauskaitė skriver om nybildningar påpekar hon att de oftast skapades som motsvarigheter till ord av internationell karaktär, upptagna i den så kallade Orgelbrand-ordboken. Som illustration ger hon tio exempel på sådana nybildningar: Bank – Šàndietis 36, Geometrija – Matinìsté 306, Historija – Wējksmas, wèjksmié 364, Instinkt – Ìstigis 392, Kolega – Wiendràugis 447, Parlament – kalbiétiné 1072, Reakcja – Priśzingėné 1638, Relikwja – Ātlajkas 1661, Rezvdencija – pabu wėné 1683. Till dessa exempel kan man lägga följande mer intressanta nybildningar i IŽ, vilka inte finns belagda i den stora LKŽ: Aspirant – Bendrā̃noris, bendrāgeidis 22, Dyalekt – Kalboskieris (= Kalboskyris?) 235, Filolog – Datirėjas, pàrwejzdėtojas 276, genealog – Gimínrašzis, gimìnsekis 305, Imaginacija – Pavejkslinė 387, Onanizm – Sątepis 966, Pseudo-nim – Skirstwardis 1550, Racionalizm – Protinibė 1608, Raketa – Ugnièlakis 1621, Rotacja – àpsukmis 1728, Realizacija – Pawejkslojimas 1639, Rotman – Łajwòwadis 1729, Ruszczyzna – Rusibė, Rusinibė, Gūdìszkybė 2015. 7 Vytautas Vitkauskas, a.a., s. 199. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Lauryno Ivinskio lenkų-lietuvių kalbų žodynas Redan av de anförda exemplen framgår att IŽ ibland ger två eller fler nybildningar för ett och samma polska (respektive internationella) ord. Detta är också ett av tecknen på att de är nybildningar. Dessutom anges i den litauiska ordfamiljedelen ofta ett lånord vid sidan av det nybildade ordet, till exempel: Kalend arz – Kalendorius, Metskajtlus 402, Parlament – Parlamentas, kalbėtinė 1072. Ivinskis främsta drivkraft att skapa nybildningar, särskilt nya termer för att beteckna specialiserade begrepp, var sannolikt önskan att rensa och berika det dåtida skriftspråkets ordförråd, som var förorenat av många främmande ord. Men eftersom han saknade lingvistisk utbildning hade han svårt att skapa nybildningar som var goda i fråga om ordbildning och/eller betydelse. Artikelförfattaren ger som exempel en av hans nybildningar, pagarsenė, som Daukantas redan hade kritiserat och som förekommer i IŽ i hela nio ordfamiljer som motsvarighet till olika polska ord, men som av någon anledning tilltalade Kažukauskaitė, vilken använde det (uppenbarligen för originalitetens skull) i sin publikation i betydelsen ”förord”. Även om Ivinskis skapade få lyckade nybildningar, har en eller annan av hans nybildningar som är belagda i IŽ tagits upp i senare texter och i tidningar från slutet av 1800-talet och bevarats ända till våra dagar (t.ex. användes žodinystė i betydelsen ’etymologi’ i tidskriften ”Aušra” år 1883, se LKŽ XX 936, medan ūkininkystė, med en något annorlunda betydelse, troligen via senare ordböcker också har nått dagens språkbruk, jfr LKŽ XVII 407–408). I Kažukauskaitės artikel nämns en ansenlig grupp nybildningar som överförts till IŽ från Sirvydas ordbok. Det har emellertid inte fastställts om några av dem hämtats från Kristijonas Gotlibas Milkau och Ferdinand Nesselmāns ordböcker, som Ivinskis också använde när han skrev sin egen. Detta har överlämnats åt framtida forskare. Utöver nybildningarna är ett annat, rentav betydelsefullare, skikt i IŽ:s litauiska ordförråd de folkliga orden, huvudsakligen hämtade från Ivinskis modersmål, om vilka Kažukauskaitės artikel säger ganska lite. Sådana ord är många. Ofta ger IŽ för ett och samma polska ord, eller ett ord som lånats in i dåtidens polska, inte en utan flera, vanligen synonyma folkliga motsvarigheter, t.ex.: Flejtuch – Mūlkis, lūrbis, lūjbis, wėbra, lėjbis 280; Guducha – Sznekis, plėpis, plėszkis 295; Gapiowa-ty – Pālūrbis, pāwiebrīs, awiklākjis, apiklākjis, paklākjes 299; Gawędzić – Sznekietė, plepietė, ziawernotė, tāužitė, plėszkietė 303; Narywać – Prískabinietė, prīlasinietė, užmilžtė 655; Obszerпy – Ērtas, plātus, āpstūs, zārgūs 798; Ozdobnie – Grāžej, pūk(ej), szwėlnaj, skajstej, świesej 1053; Rozbestwiać się – Ibīngtė, ikīrštė, idūkėtė, isisžielotė, Ing giwoli wīrstė 1744; Rozważać – sàmpr(o)t(a)utė, minietė, galwotė, iszkloštitė 1981. Kažukauskaitės artikel säger inget om omfattningen av det folkliga ordförrådsskiktet i IŽ, men det var utan tvivel rikligare än nybildningsskiktet. Vid en hastig genomgång av ordboken har jag lagt märke till följande žemaitismer (några har redan nämnts i samband med synonyma litauiska motsvarigheter): ātkala (hand) ’bakvänd’ (Naodlew) 644; Àsiauxa ’vattenvik’ (Odnoga) 847; būdinė [= budynės] ’nedläggning i graven’ (Kondukt) 454; Kānduotas ’kärna’ (Jądro) 371; Krieklė ’ Recenzijos / Reviews 185 JONAS PALIONIS ’stackare, fattiglapp’ (Galganica) 298; Nioižentė ’skala en fisk’ (Odłuskać) 840; pà-pautìs ’förhårdnad’ (Mozol) 604; plūdūnkis ’luffare’ (Gamrat) 298; Sidōklis ’gips’ (Gips) 309; Snūczas ’snyltare’ (Gnuśnik) 322; Tràkus ’en besvärlig person’ (Pokraka) 118; Ukėlis (= ūkelis) ’liten tunga’ (Języczek) 385; Wìženas pl. ’bastskor’ (Postoły) 1241; Žiògspìras pl. ’sågspån’ (Opiłki) 982. Detta är bara en liten del av de lågtyska ord i IŽ:s ordförråd som, liksom andra lexikala skikt, kan förväntas bli föremål för en mer ingående undersökning av ordbokens redaktör. IŽ innehåller inte bara rikligt med litauiskt folkligt ordförråd, utan även en del folklig fraseologi, till exempel: akės pèr pakàušzi istràuktė (nastraszyć kogo) 931; Ing lankàs (pièwas) išzėjté (Odstąpić od rzeczy) 2042; ing szūnes dienàs iszdeté (–) 356; Kad tu parsprogtumej (Bodajé rozpękł) 1873; kiaules akes pasiimtė (newstydzić się) 931; Kiètas kaip miètas (–) 449; Liežuwiùs isznesžiòtė (plotki porobić, rozpleść) 1964; Pramuszta ràkta (Rozkwaszony łeb) 1834; Sudrumstame wandenieje žwejòtė (W mętnej wodę ryby łowić) 2019; Sùkàs man ànt šzirdìes (–) 1453. Fler fraseologiska uttryck finns under uppslagsorden Oko, Ręka, Rząd, Rzecz och några andra, även om IŽ i detta avseende inte kan mäta sig med SWil. Intressant, särskilt för polonister, är den artikel av den polska lingvisten Małgorzata Kilar som ingår i IŽ, ”Słownik polsko-litewski Wawrzynca Iwińskiego jako źródło badań nad polszczyzną litewską” (s. XXVI–XLII). Redan av titeln framgår att författaren främst intresserat sig för de särdrag hos polskan i Litauen, i synnerhet de lexikala, som registreras i IŽ. Inledningsvis behandlar hon dock stavningen i den polska delen av IŽ och de fonetiska och morfologiska särdrag som hänger samman med den; därefter tar hon upp ordbildning och sedan lexikonet, särskilt regionalismerna. Några av de sistnämnda undersöks var för sig och ganska ingående med stöd av Aleksander Brückners, Witold Doroszewskis, Jan Karłowiczs och Aleksandras Kuršaitis ordböcker samt andra lingvistiska arbeten. Eftersom regionalismerna sannolikt är mest intressanta för litauister räknar jag upp dem alla: Barysz 59, Kul 496, Odliga 839, Pokurstać 1189, Pundel 1577, Rogojsz // Rogajsz 1698, Rojsto8 // Rojst 1704, Rupieć 2010. Därtill nämns separat även de ”särpräglade” (osobliwy) formerna: Pogrobek 1176, Pokurć 1188, Porcjunkuł 1223, Prasowidełko, samt gudanamn (Nazwy bóstw): Radon 1613, Ragana 1617, Ragon 1618, Raupùža 1632, Reidyn 1649, Reig 1649, Rungis 2009. När författaren behandlar regionalismerna redogör hon omsorgsfullt för framstående polska och andra folkgruppers lingvisters uppfattningar om deras ursprung (av någon anledning nämns inte Ernst Fraenkels Litauisches etymologisches Wörterbuch) och framför sin sammanfattande uppfattning i frågan, med undantag för Barysz, som Doroszewski betraktar som ett lån från turkiskans baris ’fred’, vilket kommit in i polskan via belarusiskan och ukrainskan (s. XXXII). Angående 8 I den avskrivna texten i IŽ har Roj sko. tryckts felaktigt. 186 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Lauryno Ivinskio lenkų-lietuvių kalbų žodynas I fotnoten till detta ord har Kažukauskaitė lagt till anmärkningen att det ”inte finns i SWil”. Därför är det oklart varifrån detta ord kom in i IŽ i denna form. I litauiska dialekter används vanligen pluralformen baryšiai, som betyder ”dricks” (LKŽ I 639). I avsnittet om regionalismer redogörs särskilt utförligt för olika lingvisters syn på betydelsen, ursprunget och användningen av ordet Kul i den tidigaste latinska källan från 1476, Codex diplomaticus ecclesiae cathedralis necnon dioeceseos Vilnensis. Det är som en liten etymologisk ordboksartikel som beskriver ordet. Efter att ha sammanfattat olika uppfattningar ansluter sig författaren till dem som menar att det är en litauiskism, härledd från kūlys ’en kärve av halm’, lånat från belarusiskan eller direkt från litauiskan (s. XXXIV). Kilar uttrycker en något annorlunda uppfattning om ordet odliga ’töväder’. Sannolikt påverkad av vissa belarusiska lingvister betraktar hon ordet som en litauiskism som lånats från belarusiskan: ”Biorąc pod uwagę zasięg geograficzny tych słów [t. y. odliga // otliga – J. P.], nie może być mowy o bezpośredniej pożyczce z litewskiego” (s. XXXV). Varken de uppgifter som författaren själv anför eller den föga poloniserade formen motiverar en sådan slutsats; jfr litauiska atlygà ’töväder’ (LKŽ I 397). Liknande felaktiga slutsatser dras också om orden Pundel (s. XXXVI), Rojsto // Rojst (s. XXXVIII), Rupieć (s. XXXIX). Det är bra att sådana slutsatser undviks när ursprunget för orden Rogojsz // Rogajsz, Pokurć sammanfattas; dessa betraktas som ”direkt inlånade”. De nämnda ”särpräglade” formerna behandlas kortfattat i artikeln, eftersom de är tydliga polonismer som i IŽ har anpassats till litauiskan (jfr SWil: Porcjunkuła, IŽ: Por-cjunkul 1223, vilket artikelförfattaren av någon anledning kallar ”zapożyczeniem z języka litewskiego” (s. XXXIX)). Artikeln går inte heller in på att förklara ursprunget till de gudanamn som förekommer i IŽ, utan nöjer sig med de beskrivningar av gudarna som ges i ordboken. I slutet av artikeln framhåller författaren med full rätt IŽ:s betydelse för polonistiken: den är enligt henne en viktig källa som visar skillnaderna mellan den allmänna polskan (”polszczyzną ogólnopolską”) och den polska som användes i det tidigare storfurstendömet Litauens landområden (”polszczyzną używaną na terenach byłego Wielkiego Księstwa Litewskiego”, s. XXXIX–XL). Genom sin innehållsrika artikel har Kilar avsevärt ökat värdet av IŽ-utgåvan och förtjänat tacksamhet inte bara från polonister utan även från litauister. Man skulle dock inte vilja avsluta recensionen här. Utan att förneka IŽ:s betydelse som en viktig källa till inte bara polskans utan särskilt litauiskans historia, litauisk historisk dialektologi och litauisk lexikografis historia, bör det för objektivitetens skull sägas att verket ändå inte kan mäta sig vare sig med sin källförlaga SWil eller med många andra tryckta tvåspråkiga ordböcker från samma tid. Och det beror inte bara på att det ännu inte hade färdigställts för tryckning, alltså var ofullbordat; framför allt skrevs det av en person utan särskild filologisk utbildning, som saknade både teoretisk kunskap om lexikografiskt arbete och praktisk erfarenhet av sådant arbete. Det är därför inte förvånande att SWil överträffar IŽ både genom en mer detaljerad (numrerad) klassificering av ordens betydelser, ett större överflöd av illustrativa exempel och en bättre kvalitet på den lexikografiska beskrivningen av orden (artiklarnas uppbyggnad och grammatiska markörer). Om detta har det skrivits Recenzijos / Reviews 187 JONAS PALIONIS I Kažukauskaitės artikel kan detta snabbt konstateras genom att jämföra texterna i de båda ordböckerna. SWil:s likhet är alltså helt begriplig. För det första skrevs ordboken av flera författare, och för det andra var vissa av dem, trots att de inte heller var lingvister, ändå mer filologiskt bildade9. Dessutom hade den polska lexikografin äldre traditioner, som SWil:s författare kunde ta efter. Men IŽ är, som Vitkauskas har påpekat, viktigare för språkforskarna än Daukantas lexikon i tre band polsk–litauiska, där det för en betydande del av de polska orden helt saknas litauiska motsvarigheter10. Avslutningsvis är det lämpligt att också uppmärksamma några inexaktheter och korrekturfel som här och där förekommer i publikationen. På sidan XIX hävdas att ”ordboken endast innehåller illativformer som är typiska för östaukštaitiska”, men illativ, som bekant, är karakteristisk inte bara för östaukštaitiska utan också för mellersta och sydliga aukštaitiska. På samma ställe betraktas formerna kalnop, biesop inte som illativ utan som adesiv. I noten på sidan X har Rietavo tryckts som Renavo. Sådana saker har jag dock lagt märke till endast i liten utsträckning i publikationen. Redaktören Kažukauskaitė har utfört det synnerligen omsorgs- och uthållighetskrävande arbetet mycket noggrant, och för detta förtjänar hon stort beröm och tack. Man kan diskutera om den variant av utgivningen av IŽ-manuskriptet som hon valt – en avskrift med tillhörande CD – är bättre än den traditionella varianten med fotokopior och motstående sidor eller inte (för den äldre generationens representanter som inte använder datorer kan den senare verka bättre och mer praktisk), men det är glädjande att IŽ över huvud taget har blivit lättillgänglig för forskare. I slutet av sin inledande artikel lovar Kažukauskaitė att ”ett register till denna ordbok ska ges ut” (s. XXII). Vi ser mycket fram emot ett sådant register och hoppas att ingen annan än den recenserade ordbokens redaktör, som satt sig bäst in i Laurynas Ivinskis lexikografiska arv, kommer att sammanställa det. Inlämnad den 20 april 2011. JONAS PALIONIS Vilniaus universitetas J. Tumo-Vaižganto g. 9–27, Vilnius, Lietuva 9 Till exempel hade Januarijus Pilipavičius (Filipowicz), en av de sju redaktörerna för SWil, avlagt examen vid Vilniaus universitet och skrivit om frågor som rör polsk kemisk terminologi, se Polski słownik biograficzny, t. VI, zesz. 26, s. 454. 10 Jfr Vytautas Vitkauskas, a.a., s. 32. 188 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV