“Būdvardžių darybos raida. The Development of Adjective Formation”

WILLIAM R. SCHMALSTIEG Pennsylvania State University Forskningsområden: indoeuropeiska studier, baltiska språk, särskilt fornpreussiska, slaviska språk. BŪDVARDŽIŲ DARYBOS RAIDA. UTVECKLINGEN AV ADJEKTIVBILDNINGEN Saulius Ambrazas; redaktör Danguolė Mikulėnienė Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2011, 274 p. ISBN 978-609-411-066-5 Med denna monografi har författaren fullbordat sitt tredelade arbete om utvecklingen av bildningen av litauiska substantiv. Den första delen, ”Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai”, som ägnades åt substantivens utveckling (verbala avledningar), utkom 1993, och den andra delen, ”Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos vardažodiniai vediniai”, som ägnades åt substantivens utveckling (nominala avledningar), utkom 2000. Tyvärr gick författaren bort innan han hann färdigställa den slutliga versionen av arbetets tredje del för publicering. Denna monografi har sammanställts utifrån hans manuskript och artiklar publicerade i litauiska och icke-litauiska språkvetenskapliga tidskrifter. Den är uppdelad i texter på tre olika språk. Huvuddelen består av sex kapitel på litauiska om adjektivbildning (s. 7–155), följda av ett avsnitt på engelska med titeln ”Some Indo-European Features of the Baltic Adjectives” (s. 156–180). Avslutningstexten är en artikel översatt till franska av Daniel Petit med titeln ”Baltique oriental et baltique occidental, baltique et slav: le problème de leurs relations anciennes du point de vue de la formation des mots”, som ursprungligen publicerades i tidskriften Histoire Épistémologie Langage 26/II (2004): 43–79 (s. 181–211). Därefter följer förkortningar (s. 212–213), referenser (s. 214–239), ett register över litauiska ord (s. 240–266) och ett personregister (s. 267–272). I kapitel 1 skriver författaren att viktig information om adjektivbildning finns redan i de tidigaste litauiska grammatikerna, nämligen Daniel Kleins grammatiker (1653 – Grammatica Litvanica; 1654 – Compendium Litvanico-Germanicum) samt Kristupas Sapūnas och Theophylus Gottlieb Schultz (1673 – Com- Recenzijos / Reviews 161 W I L L I A M R. S C H M A L S T I E G pendium Grammaticae Lithuanicae). Båda dessa grammatiker framhåller att diminutiver behåller både grundordets genus och ändelser, till exempel har juodas ’svart’ diminutivformen juodokas ’svartaktig’, medan saldus ’söt’ har diminutivformen saldokus ’sötaktig’. Denna egenskap är dock uppenbarligen inte en urgammal avledningsteknik, utan snarare en innovation som särskilt återfinns i östliga dialekter. Ett annat diminutivt suffix är -intelis(-ė). I de ovan nämnda tidigaste grammatikerna finner man således silpnintelis ’en aning svag’ liksom silpnokas ’detsamma’. De första grammatikerna registrerar också adjektivsuffixen -iškas och -inis, jfr till exempel kūniškas ’kroppslig, fysisk’ och geležinis ’av järn’. I Kleins grammatik finns några räkneadjektiv med suffixen –(i)okas(–a)) och –(i)opas(–a)), till exempel vienokas och vieneropas ’densamma, liknande’, medan vi i Sapūnas och Schultz grammatik endast finner suffixet -opas, till exempel vieneropas. August Schleichers (1856) och Friedrich Kurschats (1876) grammatiker nämns liksom arbeten av andra forskare, exempelvis August Leskien, som var den förste att undersöka litauiska nominala suffix mot bakgrund av indoeuropeisk ordbildning. Arbetena av Pranas Skardžius, Kazimieras Būga, Pranas Kniūkšta, Jan Otrębski, Jan Endzelin och andra diskuteras, och kapitlet avslutas med Adelė Valeckienės klassificering av sex adjektivkategorier: 1) adjektiv som betecknar förstärkning eller kvantitet; viktigast här är diminutiver med suffixet –(i)okas(–a)); 2) adjektiv som betecknar inneboende egenskaper; till denna kategori hör avledningar med suffixet -ingas(–a) samt de ytterst produktiva verbala adjektiven med suffixet –us(–i), vilka betecknar den karakteristiska egenskap som härrör från motsvarande handling (tillstånd), till exempel apdairūs(–i) ’omtänksam’, atsargūs(–i) ’försiktig’ osv.; 3) adjektiv som betecknar yttre egenskaper –(i)uotas(–a), –(i)otas(–a)), –ėtas(–a); 4) adjektiv som betecknar liknande eller karakteristiska egenskaper, huvudsakligen bildade med suffixet -iškas(–a); 5) adjektiv som betecknar karakteristiska drag; till denna kategori hör de produktiva avledningarna med –inis; 6) adjektiv som betecknar de egenskaper som blir resultatet; dessa är till största delen verbala avledningar med suffixet –us(–i), till exempel aptakūs(–i) ’strömlinjeformad’, išlaidūs(–i) ’slösaktig’. Som Ambrazas ändå påpekar är gränserna mellan kategorierna inte alltid helt tydliga. Kapitel 2 ägnas åt adjektivbildningens kategorier ur ett historiskt perspektiv. Liksom substantiven kan adjektiven delas in i verbala och nominala kategorier. Verbala adjektiv betecknar vanligen egenskaper som härrör från handlingar (eller tillstånd) och bildas oftast med suffixet –us(–i), till exempel platūs(–i) ’bred’, našūs(–i) ’produktiv’. Denna urgamla ordbildningstyp blev mycket produktiv och spred sig på bekostnad av andra typer. Litauiskan har också ärvt andra, mer sällsynta suffix med liknande funktion från indoeuropeiskan: *–no–, *–lo–, *–ro–, *–to–, *–uo–. Dessa representeras av gamla avledningar med kognater i ett antal besläktade språk, till exempel pilnas ’full’, tūlas ’många’, aštras ’vass’, stãtas och statūs ’brant, lodrät’, gyvas ’levande’. Suffixen *–to– och *–no– har en urgammal semantisk 162 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Būdvardžių darybos raida The Development of Adjective Formation samband, jfr. bál-tas ’vit’, och bál-nas ’vitryggad’. Suffixet –t– kom att användas för passivt particip i baltiska språk, där suffixet –n–, till skillnad från i slaviska språk, inte fick denna funktion. Litauiska denominativa adjektiv har flera typer av produktiva bildningar. De uppvisar större semantisk differentiering, men om vi undersöker dem historiskt finner vi samband mellan äldre semantiska relationer och bildningstyper som vid första anblicken är helt olika. Redan Pranas Skardžius noterade att adjektiv med suffixen –(i)otas(–a), –(i)uotas(–a), –ėtas(–a) inte bara betecknar yttre, överfladiska egenskaper, utan även inre egenskaper (liksom avledningar med suffixet –ingas(–a)). Att semantiska avledningar av denna typ är gamla bekräftas av sådana kognater som lit. barzdótas ’skäggig’, som väl motsvarar OCS *bradatъ, pol. brodaty, russ. borodatyj, lat. barbātus. Samtidigt kan avledningar med samma suffix beteckna en inre egenskap, t.ex. lit. dievótas ’from, gudfruktig’, lett. dievuots ’god, förträfflig’, fornpreuss. deiwuts ’välsignad, frälst’, liksom OCS *bogatъ ’rik’ och lat. fortūnātus ’det’. Diminutiverna bildar en särskild kategori av denominativa adjektiv. De betecknar i allmänhet en större eller mindre grad av egenskapen och har en nyans av ömhet, t.ex. gerókas ’ganska bra, ansenlig’, didókas ’ganska stor’. Dessa är nära förbundna med avledningar av räkneord, t.ex. vienókas(–a) ’densamme, homogen’, dvejókas ’av två slag’ (jfr. OCS двоjakъ), vilka redan på 1500-talet började ersättas av avledningar på –(i)opas(–a). I litauiska adjektivs historia måste man därför skilja mellan tre kategorier: 1) adjektiv som betecknar en handling och resultatet av handlingen; 2) adjektiv som betecknar tillhörighet; 3) diminutiva adjektiv. Dessa kategorier är sannolikt nedärvda från det senare indoeuropeiska urspråket, men har sedan urminnes tider varit nära förbundna med varandra. Kapitel 3 behandlar avledningssuffixen hos adjektiv som betecknar en handling eller dess resultat. Det mest utbredda av dessa är suffixet –us(–i) med *–u–stam, en gammal avledningstyp. Således skiljer sig lit. platùs(–i) ’bred’ endast genom ablautgrad från fornind. pr̥thú- och avest. parəθu-, gr. πλατύς ’bred’. I litauiskan blev denna avledningstyp mycket produktiv, och avledningar bildas ofta både från sekundära och primära verb, t.ex. skalùs ’lätt att klyva’ av skáldyti ’klyva’, och ibland med ablautväxling, t.ex. marùs ’lätt att dö’ av mìrti ’dö’. Avsaknaden av adjektiv med *–u–stam i fornpreussiska och lettiska tycks visa att produktiviteten i litauiskan är relativt sen. Det finns ett ganska stort antal deverbalavledningar på *–no– i såväl de baltiska språken som andra indoeuropeiska språk, t.ex. lit. pìlnas(–à), lett. pìlns, fornpreuss. pilnan, slav. *pъlnъ / pъlnъ, germ. fulna, fornir. lān, sanskr. pūrṇá, avest. parəna- ’full’. Det finns många sådana avledningar i litauiskan, t.ex. drėgnas ’fuktig’ (jfr. drėkti ’bli fuktig’) osv. I LKŽ finns 105 exempel, varav 73 har dubletter med *–u–stam, t.ex. kìlnas(–à) ’ädel’ och kìlnus(–ì). Avledningar med *–no– har ofta dubletter på *–lo–, jfr. krėsnas ’kraftigt byggd, robust Recenzijos / Reviews 163 W I L L I A M R. S C H M A L S T I E G byggnad’ och krēslas. Verbaladjektiv med suffixet *-ino-, bildade av ett litet antal verb, är karakteristiska för västliga dialekter. Några av dessa, som bildats av transitiva verb, ligger betydelsemässigt nära particip, t.ex. nėšinas(-ā) ’bärande’. I allmänhet är verbaladjektiv med avledningssuffix från *-no- inte längre produktiva i de baltiska och besläktade språken. Verbaladjektiv med suffixet -tinas(-ā) har i allmänhet betydelsen av nödvändighet och kallas ofta ’nödvändighetsparticip’, alltså nėštinas(-ā) ’som måste bäras’. På liknande sätt som suffixet -tinas är suffixet -tinis avlett från passiva particip på *-to-, men dessa är nyare, uppkom endast i litauiskan och förekommer främst i Sirvydas ordböcker, t.ex. abejotinis ’wątpliwy (tvivelaktig)’. Några litauiska verbaladjektiv på *-lo- har djupa historiska rötter. Avledningen tūlas(-ā) ’många’ kan således ur synkron synvinkel inte längre delas upp i sina beståndsdelar tū-las(-ā). Från det indoeuropeiska verbet *teu-/tu-/tū- ’svälla, öka’ har vi även lit. tù-mtas, tu-ñtas / tù-ntas ’stor folksamling, regemente’, tù-mstas, tū́kstantis ’tusen’. I några fall finner vi växling mellan de tre suffixen -lo-, -ro- och -no- med samma rot, jfr. kiblūs(-i) ’hängande fast vid, fäst vid’, kibnùs ’hängande fast vid’, kibrùs(-i) ’nyfiken’. Suffixet -lus(-i) har blivit ganska produktivt, och här har u-stamsformerna ersatt o-stamsformerna. Det äldre adjektivet gāilas(-ā) ’ledsen, sorgsen’ har således ersatts av u-stamsformen gailùs (-i). Suffixet -lus(-i) har också varianterna -slus(-i) and -šlus(-i), alltså t.ex. bailus ’rädd, feg’ och baislùs, samt tuklùs ’fet’ och tukšlùs–(i) ’mjuk’. Suffixet *-mo- har sedan urminnes tider använts för att bilda adjektiv av verb. De indoeuropeiska formerna *kai-ma- / *kei-ma- har gett lit. káimas, fornpreuss. caimis ’by’, lit. kiēmas ’gårdsplan’ och lett. ciems ’by’. (Ambrazas hänvisning PKEŽ III 76ff. bör korrigeras till PKEŽ II 76ff.). Ambrazas noterar att suffixet -mas(-ā) också förekommer med varianten -mus(-i) med –u–stam, t.ex. är båda varianterna lai-mas(-ā) ’lyckosam’ och lai-mus(-i) belagda. Flertalet verbaladjektiv med suffixet *-mo- i de baltiska språken har blivit passiva particip, även om några av dem ännu tycks vara mer adjektiviska till sin karaktär, t.ex. lit. gāl imas ’möjlig’, įmā no mas ’föreställbar’, ištikimas ’trogen’ osv. Intressant nog har germ. *werma- ’varm’ samma adjektivsuffix. På grundval av avledningar med suffixet *-mo- bildades det sekundära suffixet *-imo/ -īmo, som bildar inte bara adjektiv utan även substantiv som betecknar handlingar och egenskaper, t.ex. gyvėnimas ’liv’, rāšymas ’skrivande’. Verbaladjektiv med suffixet *-to- har varit kända i de indoeuropeiska språken sedan urminnes tider, t.ex. lit. stā́tas, lat. status, gr. στατός, sanskr. sthi-tá ’stående’. Flertalet verbaladjektiv med detta suffix har i litauiskan (liksom i många andra indoeuropeiska språk) blivit passiva particip. Endast en del av dem (huvudsakligen avledningar av intransitiva verb) har behållit sin ursprungliga adjektiviska betydelse, t.ex. lit. 164 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Būdvardžių darybos raida The Development of Adjective Formation báltas(–à) ’vit’, keĩstas(–à) ’märklig’, etc. Ambrazas skriver att suffixet *–uo– sannolikt redan var ett självständigt avledningsaffix och var nära förbundet med suffixen *–no–, *–to–, *–mo–. Särskilt gamla är Lith. gyvas, Latv. dzīvs, Slavic živъ, Lat. vīvus, OI jívá- ’levande’ < IE *gʷei–/*gʷī–. Ambrazas menar att Lith. kliėpas och Latv. klāips ’bröd’ härstammar från den indoeuropeiska roten *kʷlei– ’böja, kröka’ och hänvisar till Otkupščikov 2001b (en tryckmiss för 2001a). Ambrazas nämner inte uppfattningarna hos Būga och Alminauskis, som menar att det litauiska ordet härstammar från fornisländska hleifr, och inte heller uppfattningen hos min egen lärare, Alfred Senn, att ordet härstammar från vitryska chlėb eller polska chleb (se LEW 271). Kapitel 4 behandlar nominalavledningar. I det forntida indoeuropeiska urspråket dominerade avledningar med affixet *–(i)io–/–eiio–, t.ex. Lat. patrius, Gk. πάτριος, OI pítriya- ’faderlig, som tillhör fadern’. På litauiska har relativt få avledningar med suffixet *–(i)io– bevarats. Hit hör adjektiv på –ias(–ia), t.ex. apsčias ’riklig’, šlāpias ’våt’ osv. Litauiskan har något fler adjektiv med suffixet –is, –ys(–ė), vilka också härstammar från *–(i)i–, t.ex. kairỹs(–ė) ’belägen till vänster’ osv. Vid sidan av stammar bildade med *–io–/–iio– finns det på litauiska även motsvarande avledningar med *–o–-stam, t.ex. förekommer vid sidan av apsčias(–ia) ’riklig’ även ápstas(–à). Detta fenomen är tämligen gammalt; jämför Lith. *–io–-stammen naũjas ’ny’ med OP *–o–-stammen (ack. pl.) nawans ’detsamma’. Sammantaget leder uppgifterna till slutsatsen att adjektiv med suffixet –(i)io förblev produktiva något längre i det östbaltiska området än i andra baltiska dialektområden. Kapitel 5 tar upp de allmänna kännetecknen för bildningen av gamla indoeuropeiska adjektiv i baltiska språk. I de baltiska språken finner vi arkaiska verbala adjektiv som betecknar egenskaper härrörande från en verbal handling eller ett tillstånd. Dessa bildas med *–no–, *–ro–, *–lo–, *–to–, *–uo– samt avledningsändelserna *–u– och *–o–. Exempel är pil-nas ’full’, ãš-t-ras ’vass’, tū-las ’många’, stā-tas ’vertikal’, gý-vas ’levande’, plat-ùs ’bred’, sēn-as ’gammal’. Ambrazas noterar att flera tidigare forskare har kopplat växlingen mellan rotens suffix l, n, r till en äldre heteroklitisk deklination. Ett antal sådana växlingar är belagda på litauiska och i besläktade språk, t.ex. Lith. leĩ-las ’tunn’, fornisländska linr ’mjuk, svag’, Gk. λει-ρός. Den skenbara grekiska kognaten är dock tvivelaktig. Enligt Frisk (1970: 101) ’Wie lat. līlium stammt auch λείριον aus einer östlichen Mittelmeersprache... Auch das poetische λειριός und λειρός als Beiwörter der Haut und der Stimme dürften als Ableitungen von λείριον verständlich sein (‘lilien weiss, -zart’)...’ De lettiska exemplen kūr-ls och kūr-ns ’döv’ är dock mer övertygande. Kapitel 6 diskuterar baltisk etnogenes ur ordbildningens perspektiv. Författaren påpekar att avledningsaffix lättare överförs från en dialekt eller ett språk till ett annat än böjningsändelser. Därför kan ordbildningsdata bidra till att lösa de svåra problemen kring baltisk etnogenes. Många gemensamma Recenzijos / Reviews 165 WILLIAM R. SCHMALSTIEG typer av baltisk ordbildning har ärvts från gemensambaltisk tid eller från ännu äldre tider. Ändå skiljer sig ordbildningsprocesserna i litauiska, lettiska och fornpreussiska avsevärt åt. Dessa skillnader och deras inbördes samband gör det möjligt att undersöka några av de processer som ägde rum i det avlägsna baltiska förflutna. Nomina actionis och adjektiv som betecknar handling och resultat har länge bildats på litauiska och lettiska med former med suffixet *-mo-, och i detta avseende överensstämmer de östbaltiska språken med de mer avlägset besläktade slaviska språken, albanska och hettitiska. I fornpreussiska förekommer däremot suffixet *-mo- endast i räkneord samt i adjektiv och personnamn som härletts från dessa. Det finns dock sällsynta undantag. Elbingvokabulären (39) ger oss dumis (Rouch), jfr Lith. dūmas, Latv. dūmi, Slavic *dymъ, Lat. fūmus, OI dhūmá- ’rök’ och det grekiska abstraktumet θυμός ’själ’. På litauiska har handlingssubstantiv med suffixen *-i-mo-/-īmo- bildats (t.ex. nešìmas ’bärande’, rãšymas ’skrivande’), medan det i lettiska liksom i fornpussiska endast finns adjektiv med denna struktur. Det bör noteras att lettiskan, till skillnad från litauiskan där suffixet -mo- används allmänt, har adjektivsuffixet *-no- i formen -šana (<*-s-jo-nā), jfr t.ex. mir̃šana ’död’. Det närmaste motsvarande suffixet finns inte på litauiska utan i fornpreussiska, där vi finner suffixet -sna, jfr OP billīsnā ’utsagor’. Ambrazas påpekar att man vid diskussioner om litauernas etnogenes måste hålla i minnet att ett antal ordbildningsisoglosser förenar litauerna med preussarna och skiljer dem från letter. Exempelvis motsvarar Lith. šeimýna ’familj’ OP seimīns ’hushållstjänare’. Kollektivbildningar med suffixet *-īno- förekommer också i de slaviska språken (jfr Lith. beržýnas ’björkdunge’ och Slavic *beržina-). I lettiska möter man däremot endast avljudsvarianten *-ei-no-/-oi-no-, jfr Lith. eglýnas ’granskog’ mot Latv. egliene, eglien̄s ’detsamma’. Eftersom IE *-ei- också ger proto-slaviska *-ī- går det inte att avgöra om den slaviska rekonstruktionen *berzina är den äldsta formen eller inte. Man skulle lika gärna kunna rekonstruera en tidig proto-slavisk form *berzeina-; i så fall skulle suffixet motsvara den lettiska snarare än den litauiska formen. Avsnittet med titeln ’Some Old Indo-European Features of the Formation of Baltic Adjectives’ (s. 156–180) är i huvudsak en engelsk översättning av kapitel 5, Senieji indoeuropietiškieji baltų kalbų būdvardžių darybos bruožai. Den engelska översättningen är utmärkt, men jag kunde inte hitta någon förklaring till varför just detta avsnitt översattes till engelska eller uppgift om vem som utfört översättningen. I den sista artikeln (på franska) koncentrerar sig Ambrazas på att litauiskan och lettiskan uppvisar många strukturella skillnader, särskilt i bildningen av handlingssubstantiv, kollektivsubstantiv och diminutiver. Man slås av att suffixet *-imo/-īmo, känt från sådana litauiska substantiv som nešìmas ’bärande’ och rãšymas ’skrivande’, i lettiska och fornpussiska endast förekommer 166 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Būdvardžių darybos raida The Development of Adjective Formation i adjektiv, t.ex. lett. dial. tālīms ’avlägsen’, jfr lit. tólimas, tólymas ’detsamma’. Man kan notera att det lettiska adjektivsuffixet -mo- i motsats till litauiskan, där det vanligtvis används, förekommer i formen -no- som -šana (<*-s–io–nā), jfr t.ex. miršana ’död’. (Ett tryckfel på s. 126 ger oss nomina actinis i stället för nomina actionis.) Det närmaste suffixet till detta finns inte i litauiskan, utan i fornpreussiskan, där vi finner suffixet -sna, jfr fornp. billīšna ’utsagor’. Litauiskan och lettiskan skiljer sig också åt i sättet att bilda diminutiver; litauiskan använder vanligen suffixet -elio-, ofta tillsammans med palatalisering av den föregående konsonanten. Detta suffix förekommer dock ibland i lettiskan, t.ex. maišelis (diminutiv av maiss ’väska’), jfr lit. maišėlis ’detsamma’. Det finns mycket få belägg för detta suffix i fornpreussiskan, t.ex. (EV 179) patowelis ’styvfar’ och kanske ordet tewelyse ’lille far’ i Baselepigrammet samt några personnamn. Den vanliga lettiska diminutiven bildas däremot med suffixen -inio- och -ītio-, t.ex. dê,liņš av dê.Is ’son’ och brālītis av brālis ’bror’. I litauiskan är diminutiverna med -ītio- mycket mindre vanliga än i lettiskan, även om vi finner lit. brolýtis bildat av brólis ’bror’. Å andra sidan används en annan ablautgrad av samma suffix, nämligen -oitio-, flitigt i litauiskan, t.ex. broláitis av brólis. Detta suffix är inte känt i lettiskan. Kollektivsubstantiv som betecknar en grupp människor eller levande varelser har försvunnit i lettiska, medan kategorin finns kvar i litauiska, jfr lit. brolija ’bröder och systrar’, slav. *bratrьja ’bröder’, grek. φρατρία ’stam, klan’. Lettiska dialekter har däremot många avledningar som betecknar en grupp växter eller föremål på en och samma plats, t.ex. suffixet *–ā-io-, jfr lett. dial. ālksnājs ’alskog’, medan litauiskan har álksna, alksnà ’detsamma’. Det mest produktivt belagda litauiska suffixet för en grupp växter eller föremål som finns på en plats är *–ī-no (jfr lit. šeimýna, fornpreuss. seimīns ’husfolk’). Vissa östliga och västliga hög-litauska dialekter har kollektivsubstantiv på –ytė, jfr lit. alksnytė ’alskog’, eglýtė ’granskog’, karklýtė ’videsnår’ (här feltryckt (s. 190) som karklýlė). Detta suffix måste också ha funnits i lettiska en gång, vilket ortnamnen Apsīte, Kalmīte m.fl. visar. I nutida lettiska förekommer dock en avljudsavledning, jfr bē,rzaite vid sidan av lit. beržytė ’skog av unga björkar’. Ambrazas behandlar suffixet –ysta (även oftare –ystė i substantiv som betecknar egenskaper) och skriver att lit. krikščionystà ’kristendom’ motsvarar exakt fornpreuss. (EV 794) cristion-isto (här (s. 192) feltryckt som cristiomsto), se PKEŽ II 280. Utöver substantiv på –ulis(-ė) som betecknar någon med en viss egenskap har litauiskan också substantiv på –uõlis(-ė), t.ex. bičiùlis and bičiùolis ’vän’. Fornpreussiska och östlitauiska dialekter har suffixet –ena, som betecknar ett djurs skinn eller hud, t.ex. lit. arklenà ’hästläder’, fornpreuss. (EV 498) nognan ’Leder, läder’, om ordet är avlett av *nōgenan. Lettiska saknar däremot suffixet i denna form, även om suffixet *–enio- förekommer, t.ex. vecenis ’gammal man’, rītenis Recenzijos / Reviews 167 WILLIAM R. SCHMALSTIEG ’östlig vind’. Litauiskan har bara några få sådana avledningar, t.ex. bergždėnis(-ė) ’ofruktsamt djur’. Det viktigaste litauiska suffixet som betecknar någon med en viss egenskap, -inykas, har en exakt motsvarighet i fornpreussiska men inte i lettiska, jfr t.ex. lit. laukinỹkas ’fältbo’, fornpreuss. (EV 407) laukinikis ’Leman, arrendator’, men lett. laučinieks ’bonde’. Ambrazas skriver att substantiv på *-iniko-/*-ineiko-, vilka betecknar någon med en viss egenskap, likaså är produktiva i slaviska språk och ofta är avledda av adjektiv på *-ino-, jfr t.ex. grěšьnikъ ’syndare’ < grěšьnъ ’syndig’. Det verkar dock som om man också skulle kunna tolka grěšьnikъ som ett agent substantiv (se Vaillant 1964: 211). Ska syndaren alltså förstås som någon som har syndens egenskap eller som en aktör (kapabel att) frambringa synd? Detta verkar kanske vara en teologisk snarare än en språklig fråga. Enligt Ambrazas har substantiv med suffixet *-iko- varit vanliga i västliga hög-litauska dialekter, medan de är mindre ofta belagda i de östliga hög-litauska dialekterna. Detta suffix har sitt ursprung i det diminutiva suffixet *-iko-, som är väl belagt i fornpreussiska, jfr malnījikix ’Kindlein, litet barn’. Ambrazas skriver att de slaviska språken sannolikt fått de agentbildande suffixen *-tā-io- och *-ē-io- från baltiska språk, jfr lit. artójas ’plöjare’, lett. arājs < *artājs, fornpreuss. (EV 236) artoys ’Ackermann, plöjare’, som är besläktat med proto-slav. *ortajь ’detsamma’. Medan det adjektivbildande suffixet *-(i)i̯o- är produktivt i slaviska språk (t.ex. člověčь ’mänsklig’), grekiska (t.ex. ἵππιος ’hästrik’), indoariska språk (jfr ved. áśo(i)ya-, här feltryckt som áśviya-, ’hörande till (eller härstammande från) hästar’), är denna adjektivtyp inte särskilt väl representerad i baltiska språk, även om sådana adjektiv förekommer, jfr lit. šlāpias ’fuktig’, lett. slapjš. Ambrazas påpekar att de baltiska språkens arkaiska karaktär är välkänd, men att det finns fall där de slaviska språken har bevarat ett äldre stadium än de baltiska. Så har slaviska bevarat det gamla suffixet *-tel-, medan suffixet i baltiska språk har försvunnit helt och ersatts av suffixen *-tāio- och *-io-. Vissa innovationer inom ordbildningen förenar balter, slaver och germaner, t.ex. possessiva adjektiv på *-isko-, jfr t.ex. fornkyrkoslav. božьskъ, got. gudisk s, lit. dieviškas ’gudomlig’. Utöver de få tryckfel som redan nämnts tar jag här upp några till. Årtalet i referensen ’Vanags 1951’ (s. 18) är säkert ett tryckfel, eftersom han föddes 1962. På s. 116 och i den engelska översättningen på s. 166 finner vi grek. ἅγιος ’helig, sakral’ med spiritus lenis i stället för korrekt ἅγιος med spiritus asper; på s. 194 står ankštuõlis i stället för aukštuõlis; på s. 211 exlusive i stället för exclusive. På s. 113, not 8, är fornind. kṛṣṇasá ’svartaktig’ korrekt transkriberat, men i den engelska översättningens not 7 på s. 163 har bokstaven -ṣ- utelämnats, vilket ger kṛṇasá. Även om jag har framfört mycket små invändningar i denna recension, tycker jag sammantaget att alla baltologer bör vara professor Mikulėnienė tacksamma för att hon har sammanställt och gjort lättillgängliga skrifterna av denna begåvade, men alltför tidigt bortgångne- 168 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Būdvardžių darybos raida The Development of Adjective Formation en avliden lingvist, en man vars djupa kunskaper och skarpa insikter har lett till viktiga och intressanta slutsatser. För att få en uppfattning om den förlust vi har lidit råder jag folk att läsa nekrologen över Saulius Ambrazas, skriven av Grasilda Bl ažienė (2010). Jag fäste mig särskilt vid kommentaren från Saulius far: ”Nemėgstu, kai mane aplenkia” (Blažienė 2010: 203). Baltister i min generation kan känna igen sig i den känslan. FÖRKORTNINGAR Gk. – grekiska Latv. – lettiska OCS – fornkyrkoslaviska Pol. – polska IE – indoeuropeiska Lith. – litauiska OI – fornindiska Russ. – ryska Lat. – latin OP – fornpreussiska REFERENCES Blažienė Grasilda 2010: Išėjęs, kad pasiliktų. – Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 201–204. EV – Elbing Vocabulary. LEW – Fraenkel Ernst. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Carl Winter; Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht, 1955–1965. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 1941–2004. PKEŽ I-IV – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1988–1997. Vaillant André 1964: Manuel du vieux slave 1. Paris: Institut d’études slaves. Įteikta 2011 m. gruodžio 19 d. WILLIAM R. SCHMALSTIEG The Pennsylvania State University 814 Cornwall Road State College PA 16803, U.S.A. [email protected] Recenzijos / Reviews 169