Apie naujas ir iš naujo surandamas kalbų ir kultūrų sankirtas

VIOLETA MEILIŪNAITĖ Institutet för litauiska språket OM NYA OCH ÅTERUPPTÄCKTA MÖTEN MELLAN SPRÅK OCH KULTURER Språk- och kulturmångfald är i en alltmer globaliserad värld en av de grundläggande förutsättningarna för att en unik identitet ska kunna bestå. Lingua franca-språket engelska och ett alltmer likartat kulturlandskap ställer forskarna inför viktiga och brådskande uppgifter. Det är särskilt viktigt att ägna uppmärksamhet åt att forma insikten om att världen, trots sin enhetlighet, fortfarande är mångskiftande genom sina enskilda delars historia, kultur, språk, nationella karaktär osv. Föreningen för forskare i dialogen mellan europeiska språk och kulturer, som grundades 2010, satte sig just därför som mål att undersöka, sprida och stärka språk- och kulturmångfalden. Det är uppenbart att endast en helt isolerad kultur kan undgå påverkan från andra kulturer och erfarenheter. Med andra ord är dialogen mellan språk och kulturer en ständig process. Visserligen förblir vissa aspekter av den och vissa verk bortglömda och får av olika skäl mindre uppmärksamhet. En av föreningens verksamhetsgrupper har till uppgift att finna dem och föra in dem i den vetenskapliga diskussionen. Andra verksamheter gäller forskning om samtida, allra senaste uttryck för denna dialog. För att presentera den senaste forskningen och de senaste arkivfynden började föreningen ge ut serien Arkiv över möten mellan språk och kulturer. Hittills kan serien betraktas som en tetralogi – fyra böcker har getts ut. Den är ett resultat av projektet Stärkande och utveckling av föreningen för forskare i dialogen mellan europeiska språk och kulturer, som samfinansierades med medel från Europeiska unionens fonder (projektnummer VP1-3.1-ŠMM-05-K-01-010). Enligt projektvillkoren gavs serien ut i en relativt liten upplaga; den såldes inte, utan distribuerades endast via bibliotek. Därför är det ändamålsenligt att kortfattat gå igenom den och presentera den för läsaren. Den första boken Protokoll från Vilnius gymnasium (1915–1940 och 1953–1955)1 är en utgåva av en kulturarvskälla, kommenterad med vetenskapliga artiklar. Den har utarbetats tillsammans med Vilnius Vytautas den stores gymnasium och presenterar för läsaren gymnasiets protokoll från 1915 till 1940 (faksimiltryck återges, och på CD-skivan finns även protokollen från 1953–1955). 1 Protokoll från Vilnius Vytautas den stores gymnasium (1915–1940 och 1953–1955) (Arkiv över möten mellan språk och kulturer 1), red. Danutė Bronė Puchovičienė, Irena Raščiuvienė, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Föreningen för forskare i dialogen mellan europeiska språk och kulturer, 2011. Apžvalgos / Surveys 191 VIOLETA MEILIŪNAITĖ Vilnius Vytautas den stores gymnasium verkade under en komplicerad period i Vilnius historia och återspeglar den tidens särpräglade Vilniuskultur. Även om dessa dokument hittills varit föga tillgängliga för forskare, önskade Vytautas den stores gymnasiums egen gemenskap starkt att ”alla elever, lärare och andra medlemmar av gemenskapen skulle ta del av dem, att språkvetare och pedagoger, utbildningsspecialister och politiker skulle kunna fördjupa sig i dem och att de skulle vara tillgängliga för hela samhället” (s. 18). Rita Miliūnaitė påpekar att ”om vi betraktar språket i protokollen från gymnasiets första [...] möten med dagens ögon [...] kan vi se den moderna litauiska standardskriftens [...] själva ungdom” (s. 59). Hon följer hur det litauiska standardspråket förändrades och tog form under hela den period som protokollen omfattar. Ett språk talas av ett visst samhälle. Enligt Darius Kuolys framträder i protokollen ”en bild av en värdig, medveten om sitt värde, solidarisk och organiserad nationell gemenskap, som med viljekraft formar sitt eget liv” (s. 10). Detta samhälle existerade dock under inflytande av specifika historiska omständigheter. Libertas Klimka riktar en närmare blick mot dessa omständigheter och Vilnius kulturella mångfald. Bronius Dobrovolskis, mångårig författare av läroböcker i litauiska, behandlar de pedagogiska synsätten 1915–1939. Han konstaterar att protokollen visar ”stor uppmärksamhet och omsorg om elevens personlighet, studieförmåga och uppförandekultur, aktivering och utveckling av självständighet, utvidgning av den kulturella horisonten och samhällelig mognad samt de psykologiska aspekterna av undervisning och fostran i allmänhet” (s. 40). Med andra ord är strävan att forma en mångsidig personlighet med självständigt tänkande tydlig. Om årtalet inte hade angetts efter citatet skulle vi lätt kunna föreställa oss det också i ett utbildningssammanhang på 2000-talet. De vetenskapliga publikationerna i denna volym tillför nya uppgifter till den aktuella forskningen om standardspråket, kulturell identitet, den pedagogiska tankens utveckling och nationalstatens framväxt, och aktualiserar vissa aspekter som hittills varit mindre utforskade. Lika viktiga är faksimilerna av själva protokollen, eftersom de utgör ett ovärderligt material för forskare som beslutat sig för att fördjupa sig i detaljerna i Vilnius särprägel under 1900-talets första hälft. 192 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Apie naujas ir iš naujo surandamas kalbų ir kultūrų sankirtas Antrasis tomas – Knygnešys, leidėjas, publicistas Petras Mikolainis (1868–1934) laiškuose ir atsiminimuose2 – skirtas lietuviškos knygnešystės istorijai. Šioje knygoje pirmą kartą plačiau apžvelgiamas ir komentuojamas knygnešio ir įtakingo kultūros veikėjo gyvenimas ir veikla. Be to, čia gausu jo ir jam rašytų žinomų to meto žmonių laiškų, pateikiamas pluoštelis paties Petro Mikolainio (1868–1934) atsiminimų. Kitaip tariant, knygoje skelbiami archyviniai dokumentai, kurie buvo menkai prieinami moksliniams tyrimams. Danguolės Mikulėnienės ir Valdo Selenio studijoje parodomas visas pluoštas Mikolainio veiklų: „knygnešys, leidėjas, publicistas, vadovėlių autorius, lietuviškų laikraščių redaktorius“. Vis dėlto tenka pastebėti, kad iki šiol vieno mokslinio darbo (monografijos, studijos ar pan.), kuriame ši asmenybė būtų aprašoma, nebuvo. Juo labiau nebuvo prieinami jo laiškai ir atsiminimai. Kaip tik korespondencijoje prabyla daug to meto Lietuvos kultūros veikėjų, naujai atsiskleidžia jų darbai, nuostatos, tikslai, asmenybės. Denna bok har redan från början en inbyggd fortsättning. När den kulturella kontexten har beskrivits och Mikolainis och hans förtjänster presenterats öppnas möjligheten att närmare undersöka kulturpersonligheternas intressen under denna tid, ämnena i deras korrespondens, det litauiska språkets och den litauiska ortografins framväxt och så vidare. Med Selenis ord ”avslöjar korrespondensen inte bara omständigheterna kring utgivningen och spridningen av olika publikationer, tidningar och tidskrifter under perioden – ’Varpas’, ’Ūkininkas’, ’Vienybė Lietuvininkų’ med flera – och problemen med redigeringen av artiklar, utan också särdragen i de litauiska organisationernas verksamhet i USA, det sociala nätverket mellan aktörerna i den litauiska nationella återfödelsen och pressutgivarna, deras inbördes relationer, ideologiska ståndpunkter och kreativa planer” (s. 58). Den andra volymen i tetralogin blir således en utmärkt språngbräda för den vetgirige som vill fördjupa sig i det tidiga 1900-talets kontext, vilken med tiden också kom att forma det moderna samhället. 2 Knygnešys, leidėjas, publicistas Petras Mikolainis (1868–1934) laiškuose ir atsiminimuose (Kalbų ir kultūrų sankirtų archyvai 2), sud. Danguolė Mikulėnienė. Vilnius: Europos kalbų ir kultūrų dialogo tyrėjų asociacija, 2012. Apžvalgos / Surveys 193 VIOLETA MEILIŪNAITĖ Lill-Litauens öde och dess kulturarbetares bidrag till storlitauens framväxt är ett outtömligt ämne. Mažoji Lietuva: Paribio kultūros tyrimai3 är den tredje publikationen i serien. Det är en artikelsamling ägnad åt att diskutera frågor kring Preussiska Litauens historia och kultur i dag. Det är ingen tillfällighet att förordets författare Nijolė Strakauskaitė frågar: ”Varför är Preussiska Litauen viktigt för dagens kulturella identitet?” (s. 9). Det är uppenbart att svaret inte kan vara kortfattat eller entydigt. Var och en av de publicerade artiklarna kan ge ett partiellt svar. Nya fakta om kulturpersonligheter som tycks vara välkända – Jonas Bretkūnas, Frydrichas Kuršaitis, Adalbertas Bezzenbergeris –; undersökningar av den litauisk-tyska ordbok som Friedrich Haack (vars upphovsmannaskap behöver beläggas säkert), hittills varit tämligen okänd för; en analys av den preussiska litauiska identitetens problematik; samt presentationer av kulturföremål från Preussiska Litauen är alla försök att visa att detta inte var en isolerad och enkel region. Kulturellt, ekonomiskt, politiskt och i andra avseenden är den synnerligen komplex och just därför oerhört intressant. Grasil da Blažienė analyserar och publicerar ett dokument från 1633, bevarat i det hemliga statsarkivets samling ”Preussiskt kulturarv”, som avslöjar nya uppgifter om Bretkūnas familj. Detta skulle kunna vara ett första steg mot att presentera mer dokumentärt material om Bretkūnas för allmänheten. Ilja Lemeškin presenterar för första gången ett handskrivet lexikografiskt monument från 1700-talets Östpreussen – en litauisk-tysk ordbok – som också är mycket viktig eftersom den tydligt visar hur lingvister kommunicerade och samarbetade på 1800-talet. Vincentas Drotvino har ägnat en ingående artikel åt en analys av Kuršaitis lexikografiska metod. Regionens kulturella självmedvetande under olika perioder och dess framväxt behandlas i artiklar av Strak auskaitė, Arūnas Baublys och Ilja Dementjevas. ”Den särskilda uppmärksamheten på bevarandet av de preussiska litauernas etnokulturella arv i Östpreussen under 1800-talets sista- Mažoji Lietuva: paribio kultūros tyrimai (Kalbų ir kultūrų sankirtų archyvai 3), sud. Grasil da Blažienė, Nadežda Morozova, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Europos kalbų ir kultūrų dialogo tyrėjų asociacija, 2012. 194 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Apie naujas ir iš naujo surandamas kalbų ir kultūrų sankirtas ...åren till början av 1900-talet kan förknippas med den tyska nationalismens kontext och tendenser att stärka den lokala identiteten”, drar Strakauskaitė slutsatsen (s. 108). Regionen, som sträcker sig på båda sidor om Litauens statsgräns, har alltid påverkats av flera kulturer – tysk och sovjetisk, tysk och baltisk etc. Dementjevas beskriver de förändringar i kultur och självmedvetande som regionens särprägel gett upphov till: vilken inverkan hade samspelet mellan tyska, sovjetiska och baltiska kulturlager på identiteten? Baublys påpekar att Klaipėdas och Klaipėdaområdets ”historia, som började i etniska baltiska länder, tog form utanför den tidigare litauiska statens gränser. Därför skulle undersökningar av den baltiska etnosens historiska och kulturella utveckling, sökandet efter dess språkliga och kulturella identitet samt dess överlevnad och anpassning” kunna utgöra en utmärkt parallell till dagens globalisering (s. 232). Lill-Litauen har alltid varit rikt på kulturpersonligheter från Litauen. Danguolė Mikulėnienės och Jolanta Zabarskaitės artiklar ger en bättre inblick i Bezzenbergeris (1851–1922) person och verksamhet. Romanas Širouchovas och Jurijus Kostiašovas ramar på sitt sätt in hela Lill-Litauens historia i sina artiklar, som går från arkeologiska fynd till en analys av regionens sovjetisering. Tematiken i den fjärde publikationen – artikelsamlingen Naujausi kalbų ir kultūrų tyrimai4 – låter sig inte samlas under ett och samma paraply. Det har heller aldrig varit avsikten. Boken syftar till att ge en överblick över föreningens huvudsakliga verksamhet under 2010–2012 och presentera de viktigaste resultaten. Den fungerar ungefär som föreningens treårsrapport – den redovisar vad man har hittat i utländska arkiv, vilka idéer man har hämtat därifrån och så vidare. Avsikten var att visa hela bredden – från LDK:s skriftkultur till språkförändringar i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Litauen har aldrig varit homogent – sedan urminnes tider har ett helt spektrum av folk och kulturer levt tillsammans och samverkat där. Var och en för med sig sin egen förståelse av kultur, och dessa förståelser påverkar ofrånkomligen varandra. Galina Miškinienė presenterar till exempel för läsaren den samling handskrifter av litauiska tatarer som förvaras i Ukraina, och Dovilė Troskovaitė delar med sig av sina insikter om det litauiska karaimska nationella narrativet. Naujausi kalbų ir kultūrų tyrimai (Kalbų ir kultūrų sankirtų archyvai 4), sud. Violeta Meiliūnaitė, Nadežda Morozova. Vilnius: Europos kalbų ir kultūrų dialogo tyrėjų asociacija, 2012. Apžvalgos / Surveys 195 VIOLETA MEILIŪNAITĖ I Marinas Čistiakovas artiklar framträder särdragen hos den ortodoxa paraliturgiska litteraturen i LDK. Ett av de mest intressanta fynden på senare tid inom LDK:s kyrilliska skriftkultur, som vittnar om kontakterna mellan kristen och judisk kultur i LDK – en lärobok och ordlista i forntida hebreiska, avsedda för kristna och nedtecknade med kyrilliska bokstäver – publiceras och analyseras i Sergej Temčins artikel. Artiklar av Violeta Meiliūnaitė, Asta Leskauskaitė, Mari Mets och Giedrius Tamaševičius ägnas åt analys av språkliga varianter utifrån sociala, stilistiska och geografiska aspekter. De behandlar forskningsmetoder och jämför erfarenheter från Litauen och andra länder. Tamaševičius uppmärksammar till exempel att ”tittarna och lyssnarna med större intresse lyssnar på programledarnas och deltagarnas spontana, improviserade tal än på sådant som har regisserats i förväg” (s. 248). Mets undersöker hur språkliga nyheter sprids beroende på styrkan i människors sociala relationer – vem för innovationer från en dialekt till en annan, från en sociolekt till en annan? Genom att fördjupa sig i textanalys visar Vaida Buivydienė och Laura Laurušaitė hur språkets tillblivelse och den talandes / skrivandes identitet återspeglas i texten. När man betraktar alla fyra publikationerna som en helhet måste det sägas att föreningens verksamhetsområde verkligen är mycket brett och svårt att uttömma. Därför bör serien, som inleddes som en av projektets aktiviteter, fortsätta. En av de närmaste planerna är en bok av journalisten Petras Mankacevas om Jonas Basanavičius liv och verk i Bulgarien. Det skulle öppna ytterligare en sida i vår egen kultur. Förhoppningen är att fler verk som representerar kulturernas samspel kommer att ges ut – den litauiska / baltiska kulturen verkar ju både i Litauen och utanför landets gränser, och påverkas ständigt av andra kulturer. Mottagen den 21 januari 1913. VIOLETA MEILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 196 Acta Linguistica Lithuanica LXVII