Kalbos dalių paribio problemos

AURIMAS MARKEVIČIUS Litauens universitet för utbildningsvetenskap Forskningsområden: morfologi, dialektologi, historisk grammatik. GRÄNSDRAGNINGSPROBLEM MELLAN ORDKLASSER Problem relaterade till ordklassernas periferi SAMMANFATTNING Artikeln behandlar den oklara ställningen för vissa ordklasser och morfologiska former samt den tvetydiga tolkningen av dem i vetenskapliga och praktiska grammatikor och i de viktigaste litauiska ordböckerna. Den fortfarande allmänt använda illativformen ignoreras ofta utan grund, det vill säga den utelämnas helt enkelt. Många fall har påträffats där ord med mycket likartad struktur och semantik inte anses tillhöra samma ordklass. Vissa adjektivs substantivering bedöms på ett motsägelsefullt sätt. Synen på participens adjektivisering är ännu mer splittrad. Till exempel betraktas orden karpytas, –ą, prakėiktas, –ą, prišlėgtas, –ą som adjektiv av vissa lingvister och som particip av andra. Artikeln ger också en kort översikt över ställningen för adverb av pronominellt ursprung: vissa betraktar dem enbart som adverb, andra som både adverb och konjunktioner. SAMMANFATTNING Artikeln analyserar den oklara ställning som kännetecknar vissa ordklasser och morfologiska former, liksom deras tvetydiga tolkning i vetenskapliga och praktiska grammatikor samt i de viktigaste litauiska ordböckerna. Illativformen, som fortfarande används allmänt, ignoreras ofta utan grund, det vill säga den utelämnas helt enkelt. Många fall har påträffats där ord med mycket likartad språklig struktur och semantik behandlas som olika ordklasser. Det råder också oenighet om tolkningen av vissa adjektivs substantivering. Synen på participens adjektivisering varierar också. Exempelvis betraktas orden karpytas, –a ”trimmad”, prakėiktas, –à ”förbannad”, prišlėgtas, –à ”nedtryckt” som adjektiv av vissa lingvister och som particip av andra. Artikeln ger även en kort översikt över ställningen för adverb av pronominellt ursprung: vissa tolkar dem som enbart adverb, medan andra betraktar dem som både adverb och konjunktioner. NYCKELORD: ordklasser, illativ, adjektivens substantivering, participens adjektivisering. NYCKELORD: ordklasser, illativ, adjektivens substantivering, participens adjektivisering. 140 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Till ordklassernas periferi räknas fall där ord uppvisar tydliga drag från två ordklasser och där det ibland råder tvekan om vilken av dessa ordklasser de ska föras till. Till periferin räknas också ord vars status förändras till följd av språkutvecklingen. Det finns många ord som, trots att de har samma fonologiska form, tillhör olika ordklasser. Bortsett från de inte särskilt vanliga fallen av homonymi (till exempel girtas – adjektiv och particip, be – preposition och partikel), kommer ord att tillhöra olika ordklasser till följd av semantiska, morfologiska eller andra förändringar. Ordvandring från en ordklass till en annan är ett gammalt fenomen i litauiskan. Väsentliga förändringar sker när vissa grammatiska former försvinner. När den gamla lokativen, lokativ, till exempel föll ur bruk blev dess rester namie, pusiáu, som används av en del av östaukštaiterna, artiẽ ’nära’, toliẽ ’långt’, oriẽ ’ute’, och žemaiternas dvìjau eller dvìejau ’två tillsammans’, blev adverb. Samma öde drabbade också resterna av den postpositionella allativen: galóp, myrióp, namóp, pavakarióp, pavasarióp, rudeniop, vakaróp, velniop. Dessa ord betraktas nu som adverb. Illativen har bevarats betydligt bättre, men dess ställning i grammatikerna är oklart definierad. I denna artikel behandlas också ett stort antal fall där till och med lingvister är oense om vilken ordklass ord tillhör. Problemet har redan undersökts i viss utsträckning. Rita Šepetytė har skrivit om adverbialisering av substantivkasus och om vanliga avvikelser mellan Lietuvių kalbos žodyne och Lietuvių kalbos gramatikoje, där samma ord på ett ställe fortfarande betraktas som substantiv och på ett annat som adverb (Šepetytė 1995: 142–147). I grammatiker kan sådana fall utelämnas eller presenteras som problematiska. Men lexikografer måste komma fram till den ena eller andra lösningen – när ordböcker sammanställs måste varje ord beskrivas exakt. ILLATIVENS ODEFINIERADE STÄLLNING Illativens ställning är gynnsammare än den gamla lokativens och de postpositionella lokativernas. Den är fortfarande ett systematiskt åttonde kasus i syd- och östaukštaitiska dialekter (med undantag för nordpanevėžiškisk och den västra delen av sydpanevėžiškisk), samt i den östra delen av den västaukštaitiska dialekten (Birštonas, Jieznas, Kaišiadorys, Žiežmariai, Jonava med flera). Det innebär att åtminstone hälften av Litauens befolkning använder den. Och denna hälft använder, som Rasuolė Vladarskienė påpekar, ”[...] detta kasus utan att tänka särskilt mycket på lingvisternas rekommendationer, inte bara i vardagligt tal utan också i texter som publiceras offentligt” (Vladarskienė 2003: 48). Illativens ställning är dessvärre odefinierad i den lingvistiska litteraturen. I första bandet av Lietuvių kalbos gramatikos betraktas alla postpositionella lokativformer fortfarande som kasus. Illativen betraktas som en ersättning för konstruktionen į + ackusativ, ett slags stilistiskt hjälpmedel. Dess betydelser anges (LKG I 207–209). Även illativens Straipsniai / Articles 141 AURIMAS MARKEVIČIUS ursprungsadverb: dešinėn, kairėn, laukan, namõn1, orañ, priekin, viršuñ, žemėn (LKG II 447–448). I den moderna litauiska grammatiken anges illativ som ett kasus i de östra och södra höglandsmålen, men dess användning i standardspråket nämns inte längre (DLKG 2006: 68). Några stelnade adverb med ursprung i illativ anges: laukañ, namõn, šalìn, viduñ, viršuñ (DLKG 2006: 412). Det är omöjligt att betrakta alla illativformer som adverb av flera skäl: 1. Illativ kan ha ett attribut, till exempel: Nuėjo tamsią miškañ; Iñk kairėn rañkon; Sùk šitõn pušèn. Endast illativformer utan attribut kan bli adverbialiserade, till exempel: sùk dešinėn, traukis šaliñ, eik viduñ, iškeliãvo amžinybėn2. I den moderna litauiska grammatiken hävdas att det inte kan bli tal om adverbiell funktion när konstruktioner eller ord används med attribut (DLKG 2006: 411). Därför är det knappast möjligt att betrakta formen viršuñ som ett adverb, eftersom den åtminstone i talspråket också används med attribut, till exempel: Ir mán lipt tãn bjauriãn viršuñ? (Alanta). I Litauiska språkets ordbok betraktas den inte som ett adverb utan som ett substantiv, till exempel: Tada padarysi ratą, ažmausi viršuñ ir važinėsi (Apsas); Įdedi [sūrį] tuos spąstuos, kokį akmenio ką uždedi viršuñ (Palėvenė) (LKŽe; jfr även KltŽ 408). 2. Egennamn kan ha illativ, till exempel: Kaunañ, Rokiškin, Panevėžiñ, Varenõn, Ukmergėn, Alytũn, Vilniun, Parýžiun. Egennamnsadverb skulle vara en anomali. 3. Om illativ inkluderades skulle adverbklassen bli alltför vid. 4. Det är omöjligt att betrakta illativformer av adjektiv (till exempel: baltañ, baltõn), räkneord (till exempel: vienañ, antrõn), pronomen (till exempel: šitañ, kurión) och particip (till exempel: atidarýtan, atneštõn) som adverb. Den nuvarande synen på illativ har kanske mest träffande beskrivits av Aldona Paulauskienė. Man medger att illativet, även om det inte tagits med i de normerande grammatikerna, ändå är ett språkfaktum (Paulauskienė 2001: 198). Enligt språkforskaren: ”Om det handlar om fritt tal, publicistik med inslag av skönlitterär stil, låter vi denna lokativform stå kvar” (Paulauskienė 2001: 199). Illativets ställning bör beskrivas tydligt i vetenskapliga och normerande grammatiker. De flesta människor stöter oundvikligen på illativ och behöver veta vad det är. Erika Rimkutė angav ytterligare två skäl. Utlänningar som lär sig litauiska förstår inte vilken sorts form det är, hur den används och bildas. Eftersom illativ inte ingår i kasusystemet i grammatiker känner det automatiska morfologiska analysprogrammet inte igen det (Rimkutė 2004: 126). Det är mycket illa att illativ helt enkelt förtigs i praktiska grammatiker (särskilt skolgrammatiker). Människor kommer att lära sig de grundläggande aspekterna av modersmålets grammatiska system— 1 Formen namõn härstammar i själva verket inte från illativ, eftersom den egentliga illativformen är namañ. I det här fallet har den motsatta processen ägt rum – adverbet namõ fick illativformanten –n. 2 Adverbet (eller kanske fortfarande illativformen) amžinybėn används ofta i kondoleanser till avlidnas släktingar och närstående. 142 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos just under skolåren. Endast i Jonas Šukys lärobok i litauiska för årskurs 11 finns en anmärkning om att den inre lokativformen som anger rörelse kan användas i ledigare stil (Šukys 2001: 111). I andra skolböcker nämns detta kasus inte längre. Därför kan många inte föreställa sig vilken ordklass eller form det är och vet inte om den får användas. Trettio informanter (studenter från olika utbildningsområden) fick frågan vilken ordklass orden vandeniñ och spiñton tillhör i meningarna Žiedas įkrito vandeniñ ir Dáilktus sukroviau senõn spiñton. Fjorton av dem betraktade de angivna illativformerna som adverb, fem som ”ett annat lokativkasus”, och resten visste inte vilken morfologisk form det var. Elva ansåg att formen inte får användas. Därför bör illativ inte förtigas i praktiska grammatiker. Man bör säga att det är ett icke-systematiskt kasus, det andra lokativkasuset, som används i östra och södra Litauen men förekommer sällan på andra håll. Även de som själva inte använder det behöver känna till det. Alla kommer att finna många exempel på illativ i folklore och skönlitteratur, höra det och inte så få kommer själva att använda det i talspråk. Särskilt ofta används illativ med en föregående preposition i formen vardãn: vid korstecknet, i dopformeln, i Litauens nationalsång med mera. Paulauskienė hävdar att användningen av illativ nästan är begränsad till vardagligt talspråk och skönlitteratur (Paulauskienė 1994: 104; Paulauskienė 2006: 84). Men det är ju just de främsta användningsområdena för vilket språk som helst. Det vore mycket illa om människor lärde sig att tala korrekt enbart genom vetenskapligt språk, kanslispråk eller någon annan strikt stilart. Skönlitterärt språk är inte en lägre, perifer språkvarietet, och former som ofta används där bör inte ignoreras. Illativformer förekommer faktiskt mycket ofta i skönlitteratur. De har använts och används än i dag inte bara av författare från östra utan också från västra Litauen: Kristijonas Donelaitis, Dionizas Poška, Silvestras Valiūnas, Simonas Daukantas, Simonas Stanevičius, Motiejus Valančius, Žemaitė, Vincas Kudirka, Maironis, Lazdynų Pelėda, Pranas Vaičaitis, Šatrijos Ragana, Jurgis Savickis, Vincas Mykolaitis-Putinas, Jonas Aistis, Salomėja Nėris, Kazys Boruta, Antanas Vaičiulaitis, Petras Cvirka, Marius Katiliškis, Vytautas Mačernis, Kazys Saja, Juozas Aputis, Juozas Erlickas med flera. Formen används också av författare födda i en icke-dialektal miljö, till exempel Vytautė Žilinskaitė, Judita Vaičiūnaitė, Leonardas Gutauskas med flera, som kommer från Kaunas. I många fall berodde det sannolikt på att Jonas Jablonskis i sin Litauisk grammatik (1901) erkände det oäkta (eller det andra) lokativkasuset, som besvarar frågorna kur̃, kañ, kuriõn viẽton? (Jablonskis 1957: 71). Det finns också många illativformer i skönlitterära verk som översatts på senare tid: Oscar Wilde, Doriano Grėjaus portretas (översatt av Lilija Vanagienė), Michail Bulgakov, Meistras ir Margarita (översatt av Algimantas Mikuta), Jostein Gaarder, Sofijos pasaulis (översatt av Eglė Išganaitytė), Mark Twain, Tomo Sojerio nuotykiai (översatt av Valentina Churginaitė) med flera. Man undviker inte former av detta kasus i nutida översättningar av den heliga skrift (av Česlovas Kavaliauskas, Antanas Rubšys och Kostas Burbulys). Här passar de särskilt väl, eftersom religiösa Straipsniai / Articles 143 AURIMAS MARKEVIČIUS tekstams būdingas tam tikras archajiškumas (Markevičienė 2012: 119). Iliatyvas neretai vartojamas ir administracinėje kalboje (Vladarskienė 2003: 47–56), ir kitų stilių tekstuose3. Paulauskienė hävdar också att ingen medvetet tränger undan illativen ur språket (Paulauskienė 1994: 105). Men ett sådant medvetet eller omedvetet förtigande av den är ändå en form av diskriminering av denna form och de människor som använder den, och samtidigt en utarmning av litauiskans morfologi. Isoleringen av illativen begränsar i hög grad möjligheterna i skönlitterärt (särskilt poetiskt) och talat språk. Därför bör det i praktiska grammatiker tydligt sägas att illativen varken är ett främmande inslag eller en form som bryter mot språkets normer. Naturligtvis bör det betonas att formen är möjlig, men inte obligatorisk, eftersom en stor del av litauerna faktiskt inte använder den. Former som förtigs i grammatiker försvinner snabbt. Åtminstone inom skönlitteratur och talat språk skulle dualis och ändamålsinfinitiven sannolikt ha bevarats längre om det i skolgrammatiker hade nämnts att de är dialektala former som inte bryter mot språkets normer. Det är tydligt att det samogitiska nödvändighetsparticip som omhuldas av författare till olika vetenskapliga och praktiska grammatiker fortfarande står sig ganska väl, även om det används inom ett snävare område och betydligt mer sällan än illativen. Men nödvändighetsparticipet har tagits med i skolornas läroböcker4 (Palubinskienė, Čepaitienė 2008: 73 m.fl.). Användningen av denna samogitiska form försämrar inte litauiskans morfologi. Former som teesiẽ, teateiniẽ, tebūniẽ tas fortfarande med i grammatiker, trots att de används mycket sällan (de två första förekommer oftast i böner)5. MER KOMPLICERADE FALL AV SUBSTANTIVERING AV ADJEKTIV Det är oftast böjliga ordklasser och deras former som övergår i andra ordklasser. Särskilt ofta övergår adjektiv till substantiv och particip till adjektiv. Det finns tre huvudsakliga kriterier för att identifiera och skilja mellan ordklasser: lexikalt (betydelse), morfologiskt (form) och syntaktiskt (syntaktisk funktion, kongruens). När ett ord övergår till en annan ordklass uppstår ofta en konflikt mellan dess form och böjningssystemet hos den ordklass som tar emot det. Exempelvis förekommer pronominala former i substantivsystemet: jaunàsis, jaunóji, nelabàsis, paskutinóji, piktàsis, prakeiktàsis, šventàsis, šven- 3 Pluralens illativ har minskat kraftigt, men är ännu inte utdöd. I Vytautas Magnus-universitetets textkorpus har 136 substantivformer i pluralens illativ belagts (Vladarskienė 2003: 52). 4 Tyvärr långt ifrån alla. 5 Dessa former betraktades tidigare som optativ (LKG II 63), men betraktas numera som imperativ (DLKG 2006: 343, 345). 144 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos tóji, válgomasis med flera. I Lietuvių kalbos žodyne används till och med förkortningen emph. för att beteckna substantivets pronominella former. Förkortningen sm. emph. står vid orden válgomasis, výkdomasis; sf. emph. vid orden mirtinóji, paskutinióji, och smob. emph. vid orden paláimintasis, -oji, prakeiktàsis, -óji, tikintỹsis, -čioji med flera (LKŽe). I talspråk och dialekter kan substantiv till och med få komparationsformer (t.ex. vargšėsnis, asiliáusias, nabagiáusias, vėpliáusias). Pranas Skardžius skrev till och med två artiklar med samma titel om substantivens komparation – ”Daiktavardžių laipsniavimas” (Skardžius 1997a: 431–433; Skardžius 1997b: 433–439). Jfr hans exempel: jis už visus yra šunesnis; jis ir už tave ponėsnis (Skardžius 1997a: 432); jis už visus šuniausias, tinginesnis (Skardžius 1997b: 434, 437) med flera. Således bildas adjektiv och adverb i komparativ och superlativ av substantiv. Av substantivet výras bildades en gång adjektivformerna i komparativ och superlativ formos vyrė́nesnis ir vyríáusias (jfr Skardžius 1997b: 437–438; LEW II 1260; SEJL 757–758). Skardžius ger också exemplen piečiáu, ryčiáu, vakariáu, pakalniáu med flera (Skardžius 1997b: 435–436), galiausiai samt adjektivet galiausias (Skardžius 1997a: 433). Adjektiv och adverb i komparativ och superlativ som bildats på detta sätt saknar en positivform. Komparationsformer som bildats av substantiv används när egenskapssememet i substantivet framhävs tydligt, särskilt när substantivet är en metafor för en viss egenskap, till exempel symboliserar åsnan dumhet och hunden elakhet, och så vidare. Ett migrerat ord böjs inte enligt den böjningstyp som är karakteristisk för dess nya ordklass. Substantiverade adjektiv och particip behåller adjektivändelsen i singularis dativ –(i)am (t.ex. kùrsiniam, pažįstamam), ändelsen för singularis inessiv –(i)ame (t.ex. keturnýčiame, kùrsiniame), och så vidare. I talspråk och dialekter försöker man undanröja eller åtminstone mildra denna konflikt. Ändelserna i kasusformer som inte passar in i systemet kan ändras, t.ex. baltakakliui, kùrsiniui, laukiniui, pažįstamui, juodaspal̃voje, kùrsinyje. Paulauskienė föreslår att man inte ska vara alltför sträng utan tolerera substantivändelser när ett adjektiv substantiveras (Paulauskienė 2004: 219). Det finns många fall då ett substantiverat adjektiv eller particip utan förbehåll kan betraktas som ett substantiv, t.ex. jaunàsis, jaunóji, pažįstamas, stiklinė, girtuoklė ’tranbär’, ilgalūpė ’en växt i orkidéfamiljen som växer i fuktiga skogar’, ilgapi̇̀rstis ’tjuv’, Šventóji, Įlgas (en sjö nära Dubingiai), Juodsnùkis (efternamn). I talspråk är sådana substantiverade adjektiv gaisrinė, greitoji ’ambulans för akutvård och dess personal’, keleivinė med flera. Det finns ett mycket vidsträckt gränsområde mellan substantiv och adjektiv, där till och med språkvetare ofta ”går vilse”. Substantivering av adjektiv har behandlats mest ingående i den första volymen av Lietuvių kalbos gramatikos (LKG I 529–534). Substantiveras gör oftast adjektiv med stammarna ia₂ och ē: sammansättningar (t.ex. antramėtis, -ė, bendrámžis, -ė, keturný- Straipsniai / Articles 145 AURIMAS MARKEVIČIUS tis, –ė, nepilnamėtis, –ė, skeltalūpis, –ė), vissa prefix- och suffixavledningar (t.ex. begalvis, –ė, jauniklis, –ė, laukinis, –ė, mažėlis, –ė, mažiukas, –ė, vilnietis, –ė) och så vidare. Vanligtvis anges inte i grammatikor och ordböcker kriterier för att skilja mellan ordklasserna. I Lietuvių kalbos gramatikoje finns åtminstone ett tydligt råd: ord av denna typ kan betraktas både som substantiv och som adjektiv, t.ex. auliniai ’stövlar’ (substantiv) och a u l i n i a i b a t a i (adjektiv) (LKG I 533). Av exemplen i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje kan man dra slutsatsen att samma ståndpunkt intas där: adjektiv ges i varje fall tillsammans med sina huvudord (t.ex. baltakāklė antis) (DLKG 2006: 229), medan substantiv anges utan huvudord (t.ex. geltonplaukis, –ė) (DLKG 2006: 155). Denna ståndpunkt är logisk och praktisk. Men det råder ingen brist på problematiska fall. Eftersom tydliga kriterier för att skilja mellan adjektiv och substantiv saknas råder det betydande förvirring i olika ordböcker. I Dabartinės lietuvių kalbos žodyne betraktas de flesta ord av de nämnda typerna som tillhör stammarna ią2 och ē som adjektiv. I denna ordbok visas adjektivens substantivering sparsamt. På grund av ordbokens mindre omfång är det uppenbarligen inte heller möjligt att åskådliggöra processen mer ingående. I Lietuvių kalbos žodyne finns betydligt fler substantiverade adjektiv markerade med förkortningen sud. Ändå är det fortfarande oklart varför ordet bemarškinis, –ė i den elektroniska versionen av denna ordbok klassificeras som adjektiv, bekelnis, –ė, bekepūris, –ė som substantiv, medan bešvarkis, –ė klassificeras både som adjektiv och substantiv (LKŽe). I Dabartinės lietuvių kalbos žodyne betraktas sammansättningen trumparėgis, –ė som adjektiv, medan žemazūris, –ė betraktas som substantiv; juod(a)plaukis, –ė som adjektiv, medan juodaveidis, –ė betraktas som substantiv; juodmaršis, –ė betraktas som adjektiv, juodberis, –ė som substantiv, medan žalmaršis, –ė betraktas både som adjektiv och substantiv. Ordet beveidis, –ė klassificeras som adjektiv, medan beširdis, –ė klassificeras som adjektiv och substantiv (DLKŽe 2006), trots att båda orden har bildlig betydelse. Liknande inkonsekvenser finns i ordböcker över dialekter och lokala varieteter, till exempel baltaplaukis, –ė är adj. (DrskŽ 28), medan raudonabarzdis, –ė är smob., adj. (DrskŽ 297); greitūlis, –ė är smob. (DrskŽ 111), medan gražūlis, –ė är adj., smob. (DrskŽ 108); baltpūkis, –ė är adj. (ZnŽ 1 106), medan juodākis, –ė är adj., smob. (ZnŽ 1 575); juodaplaukys, –ė är adj. (KpŽ 2 87), medan baltabarždys är sm. (KpŽ 1 144); ilganōsis, –ė är adj., medan ilgakašė är sf. (KzRŽ I 271). I Lietuvių kalbos žodyne ges ibland två hänvisningar vid ord av denna typ (t.ex. plačiapėtis, –ė, plikagalvis, –ė, trumparėgis, –ė): adj., smob. (LKŽe). Denna dubbelmarkering används ofta i Druskininkų tarmės žodyne, Kupiškėnų žodyne, Kaltanėnų šnektos žodyne. Lietuvių kalbos žodyne finns även en annan lösning: substantiv och adjektiv ges i separata artiklar, t.ex. baltaplūnksnis, –ė, liepsnabarždis, –ė ’rödbäggad’, liepsnagalvis, –ė ’rödhårig’ (LKŽe). Om ordböckerna konsekvent höll fast vid den ena eller andra ståndpunkten skulle den nämnda förvirringen kunna undvikas. Ur ett ekonomiskt perspektiv är den första lösningen naturligtvis smidigare, men det vore mer logiskt att ta upp orden i separata artiklar. Dessa ordpar har olika morfologiska kategorier och fyller olika syntaktiska funktioner. 146 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos ADJEKTIVETS OCH PARTICIPENS GRÄNSOMRÅDE Ett mycket komplicerat område är adjektivering av particip som fyller attributiva funktioner. Vytautas Ambrazas hävdar att den adjektiviska användningen av många particip inte kan förklaras som adjektivering, eftersom denna användning är ursprunglig, det vill säga ärvd från den tid då participet ännu inte hade införlivats i verbets kategorisystem. Men generellt erkänner Ambrazas adjektivering av particip, till exempel: en vuxen man, ett jobb som väntar, en välbärgad person (LKE 96). I de viktigaste litauiska grammatikerna bedöms adjektivering av particip återhållsamt. I den litauiska grammatiken betraktas avledningar som uttrycker en varaktig egenskap som particip med adjektivisk användning, till exempel: en matande höna, ärtväxter som växer ihop, en olämplig kniv, en vuxen man, en medgörlig person, ett begripligt språk (LKG II 334–338). Endast ett fåtal ord med participform betraktas som adjektiv, till exempel: drumštas, -à, glaũštas, -à, rieštas, -à, skiaũštas, -à, sùktas, -à, àtmestas darbas ”ett dåligt arbete”, paténkintas žmogus (LKG II 345). I den nutida litauiska grammatiken betraktas även orden àtmestas, paténkintas som particip (DLKG 2006: 372). I denna grammatik finns mycket få adjektiv som sammanfaller med participformer, till exempel: drumštas, glaũštas, rieštas, sùktas, skiaũštas (DLKG 2006: 372), gaũbtas, skėštas (DLKG 2006: 223). Här betraktas de inte som adjektiverade particip, utan som adjektiv bildade av verb utan prefix med formanten –t– och ändelser (DLKG 2006: 223). Paulauskienė ger en större samling adjektiverade particip, till exempel: tvättmedel som skummar, en livräddningsbåt, en symaskin, ett bostadshus, en smittsam sjukdom, grumligt vatten, ett öppet fönster, kokt potatis, en böjd näsa, en vild önskan, ett olydigt barn (Paulauskienė 2006: 52). Författarna till de viktigaste litauiska ordböckerna intar en annan ståndpunkt. Där erkänns adjektivering av particip betydligt oftare. I regel sammanfaller författarnas syn på denna fråga. Exempelvis har 102 fall hittats som betraktas som adjektiv både i Den nutida litauiskans ordbok (DLKŽ 2000), i Den litauiska språkets ordbok (LKŽ), i de elektroniska versionerna av båda (DLKŽe 2006; LKŽe) och i Den omvända ordboken över nutida litauiska (ADLKŽ), till exempel: atitiṅkamas, -à, drėbtas, -à, drumštas, -à, glaũštas, -à, įgimtas, -à, kiñtamas, -à, maišytas, -a, mókytas, -a, neapsakomas, -a, negirdėtas, -a, neišvengiamas, -à, nepakaltinamas, -a, nepriklausomas, -a, neraliuotas, -a, netašytas, -a, paláimintas, -a, tiñkamas, -à, žymėtas, -a. Ytterligare 23 ord av denna typ betraktas som adjektiv endast i Den nutida litauiskans ordbok, dess elektroniska version och Den omvända ordboken över nutida litauiska. På ungefär samma sätt som i ordböckerna bedöms adjektivering av particip i den första delen av Antanas Pakerys bok Akcentologija (Pakerys 1994, 390–395). Adjektivering av particip erkänns också i dialektordböcker. Exempelvis betraktas orden I Kupiškis dialektordbok drumštas, -à (KpŽ 1 455), karpýtas, -a (KpŽ 2 191), nema- Straipsniai / Articles 147 AURIMAS MARKEVIČIUS týtas, -a (KpŽ 2 999), i Zanavykų dialektordbok betraktas orden būtinas, -à (ZnŽ 1 202), gimtas, -à (ZnŽ 1 450), och i Kaltanėnai-dialektordboken betraktas orden mókytas, -a (KltŽ 177), nematýtas, -a, neraliuotas, -a (KltŽ 185) som adjektiv. Det är emellertid ibland svårt att förstå motiven för att vissa ord klassificeras som adjektiv eller particip. Det är inte särskilt tydligt varför samma ord i en ordbok betraktas som adjektiv och i en annan som particip. Exempelvis betraktas atliekamas, -à, įper­kamas, -à, įtariamas, -à, mątomas, -a, pamók­omas, -a, paš­tebimas, -à, paveldimas, -à, sukalbamas, -à, suprantamas, -à, válgomas, -a, détas, -à, karpýtas, -a, pavėluotas, -a, prakėiktas, -à, prislėgtas, -a, užimtas, -à som adjektiv i Den nutida litauiskans ordbok (DLKŽe 2006), medan de i Den litauiska språkets ordbok betraktas som particip (de tas inte alls upp som adjektiv, och många finns endast i motsvarande verbartiklar) (LKŽe). Och omvänt: orden suáugęs, -usi, paténkintas, -a i Den litauiska språkets ordbok betraktas som adjektiv (LKŽe), medan de i Den nutida litauiskans ordbok betraktas som particip (DLKŽe 2006). Även i en och samma ordbok hänförs lexikala enheter med mycket likartad betydelse och struktur till olika ordklasser. Jfr: i Den litauiska språkets ordbok är ordet édamas, -à ’lämplig att äta’ ett adjektiv, medan válgomas, -a ’lämplig att äta’ är ett particip; sùšnekamas, -à är ett adjektiv, medan sùkalbamas, -à är ett particip; padùkęs, -usi är ett adjektiv, medan pašėlęs, -usi är ett particip; suáugęs, -usi är ett adjektiv, medan pagyvėjęs, -usi och subrén­des, -usi är particip (LKŽe). I Den nutida litauiskans ordbok är ordet užkrečiamoji (sjukdom) ett adjektiv, medan limpamóji (sjukdom) är ett particip (DLKŽ 2000: 885, 370); tìkęs, -usi är ett adjektiv, medan výkęs, -usi är ett particip (DLKŽ 2000: 844, 932). I Den litauiska språkets ordbok finns också fall där ett ord med samma betydelse anges både som adjektiv och som particip (i den motsvarande verbartikeln). Orden nepaláužiamas, -à, nepalenkiamas, -à, nepataisomas, -a, nepérmaldaujamas, -a, pakáltinamas, -a, pakeñčiamas, -à, žinomas, -a och liknande hänförs till två ordklasser (LKŽe). Detta är det sätt som bäst motsvarar verkligheten, eftersom de aktuella orden kan bli adjektiv, men också kan förbli particip. I både Den litauiska språkets ordbok och Den nutida litauiskans ordbok tas vissa ord upp i separata artiklar med beteckningen part., till exempel: netìkęs, -usi, pasilėidęs, -usi, pasiùtęs, -usi, pašėlęs, -usi (LKŽe), eller dlv., till exempel: nemìtęs, -usi, pasilėidęs, -usi, suáugęs, -usi (DLKŽe 2006). Det var knappast nödvändigt att presentera dem på detta sätt. Particip är inte en ordklass. Å andra sidan är sådana ord mycket få. I Den omvända ordboken över nutida litauiska finns endast 18 sådana (ADLKŽ 848). Med ett så litet antal behövs det verkligen inte särskilda beteckningar dlv. eller part.6 Det vore mycket enklare att placera dem i 6Andra mycket sällsynta förkortningar är inte heller nödvändiga. Exempelvis förekommer i den elektroniska versionen av Den litauiska språkets ordbok förkortningen neces. (nödvändighetsparticip) endast vid ett enda ord, įsidėmėtinas, -a (LKŽe). 148 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos artiklar om motsvarande verb. Men i dessa fall skulle de passa bättre i adjektivartiklar. Adjektiviseringen av nödvändighetsparticip anges oftare i den elektroniska versionen av Lietuvių kalbos žodyno. Här hittades 42 sådana, medan antalet i den elektroniska versionen av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno var 18. Adjektivisering av pronominala particip erkänns mycket sällan. I den elektroniska versionen av Lietuvių kalbos žodyno finns för endast 5 ord av denna typ förkortningen adj., medan 9 ord av denna typ betraktas som adjektiv i den elektroniska versionen av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno. Däremot erkänns substantivisering av pronominala particip i stor utsträckning, t.ex.: den utvalde, den åtalade, den bedjande, den älskade, den tilltalade, sovrum, reception, matsal, skärmaskin, tröskmaskin, hiss, skärmaskin, såmaskin, planteringsmaskin, gödselmaskin, mokamieji ”pengar”, baltosios ”en sådan kvinnosjukdom”, lygiosios (DLKŽe 2006). Dessa resonemang är inte avsedda att klandra någon. Den diskuterade situationen visar att problemet är komplicerat. Även erfarna språkforskares uppfattningar är motstridiga och inkonsekventa. Det är ännu svårare för en person som inte är insatt i språkfrågor att orientera sig. Därför bör systemet förenklas – alla eller åtminstone många av sådana ord bör betraktas antingen som particip eller som adjektiv. Det vore inte fel om ord som betecknar en varaktig egenskap betraktades som adjektiv, vilket oftast görs i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne. Tidskategorin blir då irrelevant eller försvagas kraftigt. I fraserna en klandervärd / tillgänglig / talbar / lärd / förbannad människa, ett outhärdligt liv, en skälig lön, klippta läppar skulle den varaktiga egenskapens betydelse försvinna om participens tempus ändrades (en klandrad / nådd / uttalad / undervisad / förbannande människa, ett liv som inte lyfts, en lön som tilldelats, läppar som klipps). I dessa fall är även aspektkategorin irrelevant. Om egenskapen är förbunden med en enstaka handling (till exempel ett genomtänkt arbete), är det bättre att betrakta ordet som ett particip. ADVERB ELLER KONJUNKTION? Adverben kur, kada, kol, kaip, kiek, kodėl bedöms olika när de har en sammanbindande funktion – när de inleder bisatser. I Lietuvių kalbos žodyne skiljs i sådana fall mellan två ordklasser – orden betraktas både som adverb och som konjunktioner. Endast ordet kodėl betraktas enbart som adverb. I Dabartinės lietuvių kalbos žodyne betraktas de endast som adverb. Men det är oklart varför ordet kaip särbehandlas och betraktas både som adverb och som konjunktion (DLKŽe 2006). Det verkar vara ett förbiseende. Dabartinės lietuvių Straipsniai / Articles 149 AURIMAS MARKEVIČIUS I grammatikor över språket betraktas ord som fogar samman bisatser, som (endast jämförande), när och medan som underordnande konjunktioner, medan var, hur mycket, varför inte finns med i listan över konjunktioner eller i tabellen (DLKG 2006: 457–461). Som adverb räknas orden var, när, som, medan hur mycket och varför inte heller finns med här (DLKG 2006: 412). Det mest konsekventa verkar vara det sätt som Ordbok över modern litauiska använder. Gintarė Judžentytė, som på ett nytt sätt har beskrivit rumsadverben i lettiska, anser att de lettiska orden kur, kurp, kurpu är frågeadverb. Om de inleder bisatser räknas de som relativa adverb (en underavdelning till frågeadverb) (Judžentytė 2009: 20–22). Ett sådant synsätt skulle passa väl även vid bedömningen av adverb med pronominell härkomst i litauiska. Men för att följa traditionen i litauiska grammatiker kan de, liksom pronomen, delas in i två grupper. Då skulle pronomenen kàs, kuris, kurì, katràs, katrà, kóks, kokià, kelìntas, kelintà och adverben med pronominell härkomst kur, kadà, kòl, kaip, kiék, kodėl bilda en fin parallell: båda grupperna skulle ha frågande och relativa (relativiska) former. YTTERLIGARE NÅGRA ANMÄRKNINGAR De så kallade adjektiven av neutrum verkar vara de mest kontroversiellt bedömda. Adelė Valeckienė anger fyra tolkningar av dem (Valeckienė 1984: 174–175): 1. De inordnas i adjektivets genus kategori – de betraktas som adjektivets tredje genus (jfr även Valeckienė 1998: 244, 247–250; Holvoet, Vaičiulytė-Semėnienė 2006: 115–118; LKG I 478; DLKG 2006: 168). 2. De betraktas som genusneutrala adjektivformer (Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 63–64; jfr även Paulauskienė 1994: 211–219 m.fl.). 3. Former av denna typ föreslås betraktas som adverb (Kazlauskas 1968: 324). 4. Sådana former hänförs till en helt separat kategori för tillstånd (Муствейikis 1972: 241–249). Tatjana Bulygina har en annan uppfattning. Hon inordnar också dessa adjektiv i genuskategorin, men räknar även adjektiviska adverb till den (Булыгиna 1970: 36; jfr även Girdenis, Žulys 1973: 208). Vilken ordklass ett ord hänförs till kan också bero på en överenskommelse. Exempelvis betraktas supinum, som länge ansågs vara en verbform, i Grammatik över modern litauiska som ett adverb (DLKG 2006: 413). Men även i den elektroniska versionen av Ordbok över litauiska betraktas supinum fortfarande som en verbform. Till exempel ges under verbet žìnti, žįsta, -o ett stort antal meningar med supinumformen žìnte (LKŽe). I ordböcker återställs ibland nominativformen för substantiv med en ofullständig (defektiv) deklinationsparadigm, trots att den i allmänhet inte används i språket, till exempel: mažùmė, pakarpà, pérstojis, pir̃šles (DLKŽe 2006). Sådana substantiv har ofta bara en kasusform, som får adverbiell funktion, till exempel: vargsta iš mažumės, pašėlęs nuo 150 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos mažumės, lỹja be pérstojo, atvažĩavo piršlėmis (plg. Markevičius 2009: 43). Dažnai tokio tipo žodžiai ir laikomi prieveiksmiais, pvz.: užsùko prabėgõm, prótar­piais lỹja, gyvẽna pùsbadžiu (DLKŽe 2006). Dabartinės lietuvių kalbos žodyne prielinksninės konstrukcijos nuo mažumės ir iš mažumės pateikiamos daiktavardžio mažumė straipsnyje, o visai tos pačios reikšmės ir atitinkamos struktūros junginys iš mažẽnės laikomas prieveiksmiu (DLKŽe 2006). Tokiais atvejais žodynuose reikėtų teikti realų, egzistuojantį linksnį (vieną arba su prielinksniu) ir laikyti jį prieveiksmiu. Žodžiai abù, abì, abùdu, abìdui žodynuose laikomi skaitvardžiais (LKŽe; DLKŽe 2006), o Albertas Rosinas juos laiko bendrumo įvardžiais (Rosinas 2001: 101–103). Det finns även andra avvikelser. Exempelvis betraktas ordet i Ordbok över modern litauiska vienóks som ett pronomen, medan antróks och abejóks räknas som adjektiv; šè ’här, varsågod, ta’ betraktas som en partikel, medan tè ’ta’ räknas som ett interjektion (DLKŽe 2006). I ordböcker finns det mycket få ord märkta modal. Dessa ord skulle också kunna hänföras till någon ordklass. Exempelvis borde ordet palýginti betraktas som ett verb, tikriausiai som ett adverb med en specifik modal betydelse, och så vidare. Det kan vara svårt att hänföra ett ord till en ordklass på grund av en ovanlig syntaktisk funktion, till exempel: Man måste tänka på d ä r varje minut (den andra världen); Du gör det alltid i morgon, i morgon, men den där m o r g o n d a g e n kommer aldrig; De växte upp så, vana vid s å – att buga inför herrn, att lyfta på hatten för herrn (Vidiškiai). Ibland är det svårt att hänföra ett ord till någon ordklass på grund av dess ovanliga struktur. Exempelvis betraktas orden alió, eĩkš, labãnakt, stòp som interjektioner (DLKŽe 2006), trots att de saknar typiska interjektionsegenskaper. Vissa olägenheter kan uppstå av att några perifera lexikala grupper inte har tagits med i den normativa Ordbok över modern litauiska: refränger (till exempel: lỹlia, lingõ, rìto), rimord (till exempel: kìškis p i š k i s, lãpė s n ã p ė, meškà l e p e š k à). Onomatopoetiska ord som härmar djurläten tas med i begränsad omfattning. Det saknas ljudhärmande ord för hästars gnäggande (ỹgaga, ỹhaha), fårens bräkande (bė), getternas bräkande (mekekė), grisars grymtande (kriù), hundars skällande (aũ, ãm), katters jamande (miáu), gässens kacklande (gà), hönors kacklande (kùt kudã), kycklingars pipande (cip, cỹp) med mera. Men det finns orden burkū, gir̃, kakarìeku, kár, kùkù, mũ med mera (DLKŽe 2006). Det finns få interjektioner som används för att kalla på eller driva bort djur, till exempel cibà, ciù, čiùk, kàc, kùzi, pùt, sà, šiù, škàc, štìš, ùis (DLKŽe 2006). Men ord för att kalla på en ko (tprukà), får (burì), gäss (ziù, ziùlia) eller ankor (ùt) saknas, liksom ord för att driva bort en hund (sciùc), gäss (ziuliùkš) eller en varg (tulè), med mera. Nästan alla dessa perifera ord finns belagda i Ordbok över litauiska (LKŽe). Ord i periferin är ibland svåra att identifiera morfologiskt. Därför kan man i vissa fall inta en mer liberal hållning. Den hållningen borde dock vara mer enhetlig och bättre samordnad. Straipsniai / Articles 151 AURIMAS MARKEVIČIUS SLUTSATSER 1. När morfologiska former försvinner övergår deras rester till andra ordklasser; exempelvis blev rester av den gamla lokativen och allativen adverb. 2. När användningsområdet för vissa former (till exempel illativen) har begränsats ignoreras de ibland ogrundat i grammatiker. Detta gäller särskilt läroböcker för skolan. Trots att människor fortfarande ofta hör och till och med själva använder illativen, förmår de inte identifiera denna form och vet inte om den får användas. 3. Processen där adjektiv substantiveras ger upphov till betydande förvirring inom litauisk språkvetenskap. Samma ord betraktas av vissa författare som substantiv och av andra som adjektiv. Dabartinės lietuvių kalbos žodyno elektroniska version klassificeras ord med mycket likartad semantik och struktur ofta inte som tillhörande samma ordklass; exempelvis juodaplaukis, -ė betraktas som adjektiv, medan juodaveidis, -ė betraktas som substantiv. 4. Särskilt komplicerat är området där particip som fungerar som attribut blir adjektiv. I detta avseende skiljer sig tolkningarna i de viktigaste litauiska grammatikerna och ordböckerna mycket åt. I Lietuvių kalbos gramatikoje och Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje erkänns participens adjektivisering i mycket begränsad omfattning, medan många particip som betecknar en stadigvarande egenskap betraktas som adjektiv i Lietuvių kalbos žodyne, Da- bartinės lietuvių kalbos žodyne, Atgaliniame dabartinės lietuvių kalbos žodyne och i olika dialektordböcker. 5. Adjektivets neutrum (fem tolkningar) och pronominella adverb som inleder bisatser tolkas på olika sätt. I verk om litauisk morfologi och lexikografi skiljer sig även ställningen för vissa andra språkliga element åt. KÄLLOR OCH LITTERATUR ADLKŽ – Atgalinis dabartinės lietuvių kalbos žodynas, sammanställd av Vida Žilinskienė. Vilnius: Matematikos ir informatikos institutas, Lietuvių kalbos institutas, 1995. DLKG 2006 – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, redigerad av Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. DLKŽ 2000 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, huvudredaktör Stasys Keinys. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. DLKŽe 2006 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, elektronisk version, huvudredaktör Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. DrskŽ – Gertrūda Naktinienė, Aldona Paulauskienė, Vytautas Vitkauskas, Druskininkų tarmės žodynas. Vilnius: Mokslas, 1988. 152 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Kalbos dalių paribio problemos Girdenis Aleksas, Žulys Vladas 1973 (rec.): Litauisk grammatik, I–II. – Baltistica 9(2), 203–214. Holvoet Axel, Vaičiulytė-Semėnienė Loreta 2006: Gim inės kategorija. – Daiktavardinio junginio tyrimai, red. Axel Holvoet, Rolandas Mikulskas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 101–120. Jablonskis Jonas 1957: Rinktiniai raštai 1. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Jakaitienė Evalda, Laigonaitė Adelė, Paulauskienė Aldona 1976: Lietuvių kalbos morfologija. Vilnius: Mokslas. Judžentytė Gintarė 2009: Latvių kalbos vietos prieveiksmiai: sinchronija ir diachronija. Daktaro disertacija. Vilniaus universitetas. Kazlauskas Jonas 1968 (rec.): Litauiska språket under sovjettiden. – Baltistica 4(2), 322–327. KltŽ – Vilutytė Angelė 2008: Kaltanėnų šnektos žodynas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. KpŽ 1 – Vosyl y tė Klementina 2007: Kupiškėnų žodynas 1: A–H. Vilnius: Litauiska språkets institut. KpŽ 2 – Vosyl y tė Klementina 2010: Kupiškėnų žodynas 2: I–O. Vilnius: Litauiska språkets institut. KzRŽ I – Pupkis Aldonas 2008: Kazlų Rūdos šnektos žodynas 1: A–M. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. LEW II – Fraenkel Ernst 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch 2. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag; Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, sammanställd av Kazys Morkūnas, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2008. LKG I – Litauisk grammatik 1, red. Kazys Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1965. LKG II – Litauisk grammatik 2, red. Kazys Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1971. LKŽ – Litauisk ordbok 1–20. Vilnius, 1968–2002. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, elektronisk version, huvudredaktör Gertrūda Naktinienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. Webbplats: www.lkz.lt. Markevičienė Žaneta 2012: Keli XIX–XX amžiaus katalikiškų giesmių tekstų ypatumai. – Soter 42(70), 111–125. Markevičius Aurimas 2009: Šiaurinių širvintiškių daiktavardžio linksniavimas ir jo istorija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Straipsniai / Articles 153 AURIMAS MARKEVIČIUS Pakerys Antanas 1994: Akcentologija 1. Kaunas: Šviesa. Palubinskienė Elena, Čepaitienė Giedrė 2008: Lietuvių kalba: Vadovėlis VII klasei. Antroji knyga. Kaunas: Šviesa. Pulauskienė Aldona 1994: Lietuvių kalbos morfologija: Paskaitos lituanistams. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Pulauskienė Aldona 2001: Lietuvių kalbos kultūra. Kaunas: Technologija. Pulauskienė Aldona 2004: Teisininkų kalba ir bendrosios normos. Vilnius: Justitia. Pulauskienė Aldona 2006: Lietuvių kalbos morfologijos pagrindai: Vadovėlis. Kaunas: Technologija. Rimkutė Erika 2004: Dar kartą apie iliatyvą. – Kalbos kultūra 77, 124–128. Rosinas Albertas 2001: Mikalojaus Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. SEJL – Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Wydawnictwo Uniwersytetu Wileńskiego. Skardžius Pranas 1997a [1961]: Substantivens gradböjning. – Rinktiniai raštai 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1961, 431–433. Skardžius Pranas 1997b [1961], Substantivens gradböjning. – Rinktiniai raštai 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1961, 433–439. Šepetytė Rita 1995: Daiktavardžių linksnių adverbializacija ir jų pateikimas „Lietuvių kalbos žodyne“. – Lietuvių kalbotyros klausimai 35, 142–147. Šukys Jonas 2001: Lietuvių kalba. Kalbos kultūra: Vadovėlis XI klasei. Kaunas: Šviesa. Valeckienė Adelė 1984: Lietuvių kalbos gramatinė sistema: Giminės kategorija. Vilnius: Mokslas. Valeckienė Adelė 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Vladarskienė Rasuolė 2003: Iliatyvo vartojimas dabartinėje lietuvių kalboje. – Kalbos kultūra 76, 47–57. ZnŽ 1 – Švambarytė Janina, Čepaitienė Giedrė 2003: Ordbok över Zanavykų-dialekten 1. A–K. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Булыгина Татьяна Вячеславовна 1970: Морфологическая структура слова в современном литовском литературном языке (в его письменной форме). – Морфологическая структура слова в индоевропейских языках, отв. ред. Виктор Максимович Жирмунский, Нина Давидовна Арутюнова. Москва: Наука, 7–70. Мустейкис Казимерас 1972: Сопоставительная морфология русского и литовского языков. Вильнюс: Минтис. 154 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Problem i gränslandet mellan ordklasser Frågor om ordklassernas gränsområden S A M M A N F A T T N I N G Artikeln ägnas åt analys av den oklara situation som är typisk för vissa ordklasser och morfologiska former samt deras ambivalenta tolkning i olika lingvisters arbeten, ordböcker och praktiska grammatiker (särskilt skolgrammatiker). Ord får vanligtvis status som en annan ordklass när vissa grammatiska former försvinner. Efter att det gamla lokativkasuset och det postpositionella lokativkasuset, kallat allativ, fallit ur bruk blev resterna av dem (t.ex. namie ’hemma’, pusiaú ’halv-’, vakaróp ’mot kvällen’ osv.) adverb. Sådana fall ger inte upphov till någon diskussion. Illativkasuset, som ingalunda har fallit ur bruk och används ganska ofta, ignoreras ändå utan anledning i vissa morfologiska arbeten – det utelämnas helt enkelt. Därför vet varken litauerna själva eller personer från andra länder som lär sig litauiska ofta vilken sorts form det är, hur den bildas och om det är korrekt att använda den. Substantivering av adjektiv förväntas inte orsaka några större problem. Ändå hänförs ord med liknande struktur och semantik ofta till olika ordklasser. Till exempel kallas orden beveĭdis, -ė ’ansiktslös’, juodaplaukis, -ė ’svart hårig’ adjektiv, medan juodaveĭdis, -ė ’svartansiktig’ behandlas som substantiv (Dictionary of Modern Lithuanian). Stor osäkerhet råder kring gränsen mellan egentliga particip och adjektiviserade particip. Adjektivisering av particip erkänns knappast i litauiska grammatikor, men återspeglas i stor utsträckning i de viktigaste litauiska ordböckerna. Även här finns det dock många fall där bedömningarna går isär. Till exempel kallas orden pavėldimas, -à ’ärftlig’, prakėiktas, -à ’förbannad’ adjektiv i vissa publikationer men particip i andra. Artikeln ger också en kort översikt över den ambivalenta behandlingen av adverb som fungerar som underordnande konjunktioner (t.ex. kur̃ ’var’, kadà ’när’, kaĩp ’hur’, kiẽk ’hur många/mycket’ osv.). Det mest rationella vore att behandla dem som relativa adverb. Inlämnad den 21 maj 2012. AURIMAS MARKEVIČIUS Lietuvos edukologijos universitetas Taraso Ševčenkos g. 31, LT-03111 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 155