Jürgen Udolph (Hrsg.). „Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa“

HARALD BICH LMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Mainzer Akademie der Wissenschaften und der Literatur Vetenskapliga forskningsområden: indoeuropeistik, onomastik (ort- och vattennamn), iranistik (syntax). Jürgen Udolph (red.) EUROPA VASCONICA – EUROPA SEMITICA? KRITISKA BIDRAG TILL FRÅGAN OM DET BASKISKA OCH SEMITISKA SUBSTRATET I EUROPA (Bidrag till lexikografi och namnforskning 6) Hamburg: Baar 2013. Paperback, 386 Seiten + 3 Seiten unpaginiert (mit Angaben zu den Beiträgern des Bandes) ISBN: 978-3-935536-06-6 Denna antologi är tänkt som ett svar på den tes som Theo Vennemann (och hans elever) under ungefär tre decennier gång på gång har framfört i dussintals artiklar och som han påstått sig belägga med åtskilliga etymologier (eller vad som har utgetts för sådana): att en stor del av det germanska ordförrådet å ena sidan, och en ännu mycket större del av det vattendragsnamnsskikt som i allmänhet kallas ”gammaleuropeisk hydronymi” å andra sidan, inte alls skulle vara av indoeuropeiskt ursprung, utan i själva verket härröra från det ena eller andra förindoeuropeiska substratet. Vennemann lade fram en sammanfattning av sin forskning i antologin Europa Vasconica – Europa Semitica, Berlin – New York 2003, som innehåller 26 redan publicerade bidrag och ett dittills opublicerat bidrag. Förenklat kan Vennemanns ståndpunkt sammanfattas så här: Det finns ett antal ord, särskilt i germanskan, som saknar en (god) indoeuropeisk etymologi. Detta beror på att de härrör från ett substratspråk. Som substratspråk kommer framför allt ”vasconiskan” (ett slags urbaskiska) i inlandet i fråga, eftersom återbefolkningen av Centraleuropa efter den senaste istiden framför allt skedde från sydväst, det vill säga från Iberiska 196 Acta Linguistica Lithuanica LXX Jürgen Udolph (Hrsg.) Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa från halvön genomfördes, vilket också fortfarande kan påvisas med hjälp av vissa genetiska markörer och deras respektive procentuella andel, som alltid är högst i det baskiska kärnområdet och avtar i koncentriska ringar runt kärnan. Vaskoniska är således också det äldsta skiktet av vattennamn som vi kan belägga i (Mellan-)Europa, desto mer som man även på detta område ofta har problem med att kunna ange någon (god) indoeuropeisk etymologi. Däremot skulle ett stort antal substratord i kustnära områden vara semitiska, särskilt även i väst- och nordgermanskan. Dessa skulle framför allt ha förts till denna region av feniciska handelsmän (och i slutändan härstammar ju även runalfabetet från det feniciska alfabetet). Sökandet efter substratordförråd, inte minst i västgermanskan, har en lång tradition som särskilt förs vidare vid den ”Leidenska skolan” inom indogermanistiken. Grundantagandena är dock helt felaktiga när de vill hävda en substratandel på upp till 30% i det germanska lexikonet: Neumann (1971, 77–79 = 2008, 3–5) har redan visat att detta rör sig om en kedja av felaktiga antaganden, missförstånd och räknefel, som ändå har letat sig in i diverse handböcker och introduktioner till germanskan och till enskilda germanska språk. Andelen substratordförråd i språk ligger i regel på 2–5%. Utifrån arbetet med EWA kan rec. bara bekräfta detta: Av de drygt 130 huvuduppslagsorden (minus ca 20 suffix) som rec. hittills har bearbetat (ord som börjar med fornhögtyska i-, j-, l-, m-) kunde man för bara ett enda (fornhögtyska îtal ’fåfäng, betydelselös, tom’; EWA V, 226–229) inte lägga fram någon (god) indoeuropeisk etymologi. Den andel som kanske(!) kan återgå på substratord låg alltså i detta utsnitt av lexikonet under 1%! Den samlingsvolym som här presenteras som svar på dessa arbeten innehåller, efter förordet (s. 7–9), åtta artiklar och en intervju. Ett grundläggande problem med denna volym är först och främst att det är ett svar som tog tio år att formulera, och att dess enskilda delar är allt annat än homogena: den innehåller artiklar som publicerades redan före Vennemanns bok, sådana som uppenbarligen blev färdiga kort efter Vennemanns bok och sådana som blev färdiga först senare. Precis som Vennemanns bok består av artiklar från omkring 15 år, härrör även svaren på den från omkring 15 år. Man frågar sig faktiskt lite om det efter så många år var nödvändigt att återigen hylla en bok genom dessa ”kritiska bidrag”, en bok som de facto inte spelar eller spelade någon roll i forskningen (så långt rec. kan överblicka den). Tre av samlingsvolymens artiklar inom indogermanistik (och namnforskning) hade redan tidigare tryckts: Michael Meier-Brügger, Historische Sprachwissenschaft und ihre Grenzen (s. 151–158 = Meier-Brügger 2010, 166–172), Lutz Reichardt, Nachfolger Hans Bahlows (s. 159–167 = Reichardt 1996) Recenzijos / Reviews 197 HARALD BICHlMEIER och Wolfgang P. Schmid, Methodische Bemerkungen zur Klassifikation Alteuropäisch (s. 169–180 = Schmid 1998). De två bidragen från 1990-talet är naturligtvis helt föråldrade ur indogermanistisk synvinkel, även om man i regel inte har något att invända mot den bakomliggande argumentationen: Reichardt framhåller framför allt att Vennemann i stor utsträckning följer Bahlows förslag om hydronymi, vilka i allmänhet har fått föga gehör, medan Schmid framför allt pekar på regelbundenheter inom ablaut och ordbildning, som ju är typiskt indoeuropeiska och därför gör spekulationer om eventuella substrat överflödiga. I argumentationen, och i synnerhet i exemplen som den bygger på, förekommer det dock diverse sakfel, exempelvis i tabellen på s. 174, där bildningar till påstått tre urindoeuropeiska rötter sammanställs, vilka enligt dagens uppfattning snarare hör till minst sex (alltså två gånger tre) rötter, liksom i antagandet av ljudstadier för (sen)urindoeuropeiskan som enligt den allmänt spridda uppfattningen inom indogermanistiken, vilken fanns redan för tjugo år sedan, aldrig har existerat. Meier-Brüggers bidrag är snarare allmänt teoretiskt inriktat och berör framför allt mot slutet också frågor om den (relativa) kronologin i följden av språklager i Europa. Men han – liksom alla andra bidragsgivare i den föreliggande samlingsvolymen – kommer fram till att man naturligtvis måste räkna med ett eller flera för- eller icke-indoeuropeiska språk i Europa, men att det med den aktuella forskningsläget och framför allt med tanke på karaktären hos Vennemanns forskning inte ens tillnärmelsevis går att bevisa någon koppling mellan detta substrat och några andra språk(familj)er. Till de indogermanistiska bidragen hör även volymens första artikel, Peter Anreiter, Gedanken zum Buch von Theo Vennemann, Europa Vasconica – Europa Semitica (s. 11–63). Detta mycket återhållsamt formulerade bidrag är det enda i denna bok som erbjuder indogermanistik på någorlunda dagens nivå och med dagens standard. Alla framförda etymologier är riktiga (om än inte alltid de enda tänkbara). Som en reservation bör dock tilläggas att även detta bidrag hanterar rotvarianter (i utljud), schwebeablaut och liknande ganska lättvindigt, något som lätt kan ge en läsare utan indogermanistisk förkunskap en känsla av att anything goes. Sådana omotiverade varianter erkänns i regel inte längre som möjliga. Ett ytterligare problem är att rotbetydelser ibland inte anges, utan att urindoeuropeiska motsvarigheter helt enkelt skapas utifrån det överlevererade ordmaterialet enligt kända regler, ibland utan att korrelera dem med annat belagt material (eller rekonstruerade former). Ändå visar bidraget tydligt att Vennemanns antaganden och förmodanden av varje 198 Acta Linguistica Lithuanica LXX Jürgen Udolph (Hrsg.) Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa vara obehövliga och därmed genomgående strida mot varje etymologisk sannolikhet; följaktligen är de lika överflödiga som de är felaktiga. Verkligt beaktansvärd är Anre autores slutsats om ”aqualen a” (som även rec. tidigare har framfört, om än mer försiktigt; jfr Bichlmeier i tryck d), nämligen att detta inte är någon reflex av ett icke-indoeuropeiskt substratskikt, utan har tillhört ett indoeuropeiskt skikt som uppvisade just ljudförändringen *o > *a. Om detta sker i ett område där man senare talade/talar språk som inte uppvisar denna förändring (som exempelvis keltiska och italiska), måste man räkna med två olika indoeuropeiska skikt, alltså ytterst med minst två invandringsvågor av talare av indoeuropeiska språk (s. 57f.). Påfallande med detta bidrag är emellertid att det, bortsett från enstaka omnämnanden av (oftast direkt citerad) litteratur, nästan helt avstår från sekundärlitteratur. Detta minskar bidragets värde avsevärt. Det längsta bidraget med indoeuropeisk språkvetenskaplig inriktning (i vidare bemärkelse) är det av volymens utgivare, Jürgen Udolph: Vaskoniskt och semitiskt i Europa ur namnforskningens perspektiv (s. 211–324). Detta uppvisar dock de typiska svagheterna hos många av denne författares arbeten, som rec. redan flera gånger har uppmärksammat (jfr senast Bichlmeier 2013a, 2013b), och den allvarligaste är följande: Den indoeuropeiska facklitteraturen från de senaste 50 åren beaktas i praktiken inte. Följaktligen befinner sig författarens samtliga uttalanden om indoeuropeisk språkvetenskap ytterst på förkrigstidens nivå. Detta märks särskilt i hans helt föråldrade uppfattningar om urindoeuropeiskans fonologiska system, ordbildningen på detta språkstadium samt företeelser som accent och avljud och de därmed sammanhängande frågorna om de enskilda bildningarnas semantik. Det är inte möjligt att här behandla alla problematiska ställen i bidraget som faller inom detta område. Det skulle kräva en egen längre artikel. Redan här framträder dock en förbluffande parallell till Theo Vennemanns arbetssätt: relevant litteratur beaktas inte (på ett adekvat sätt). En anklagelse som Udolph själv flera gånger riktar mot Vennemann i sitt bidrag. Så tar Udolph till exempel vid flera tillfällen upp fall av ”konsonantväxling”, däribland åter sitt favoritexempel nhd. Hass vs. Hader (s. 241, 264, 306). Med ”konsonantväxling” menar han en konsonantväxling (framför allt i rötternas utljud) som uppenbarligen kan ske fritt, medan rötterna har samma betydelse. Att han hänvisar till Hirt i detta sammanhang (s. 256) visar ännu en gång hur otidsenliga hans uttalanden är. Detta fenomen ägnas ett längre avsnitt i hans monografi om germanproblemet (Udolph 1994, 51–118), som han hänvisar till flera gånger i sitt bidrag. Men Recenzijos / Reviews 199 HARALD BICHLMEIER redan det ovan nämnda favoriteksemplet är felaktigt: detta ordpar har sedan länge (åtminstone i 20 år) härletts från två semantiskt ursprungligen olika rötter (*kat- ’strid, kamp’ och *kad- ’falla’ [LIV² 318], eventuellt också ’störta sig mot’; eller urindoeuropeiska *kȇh₂d- ’vara själsligt upprörd’ [LIV² 319], jfr gr. κῆδος ’omsorg, sorg’), vars avledningar endast semantiskt har närmat sig varandra i germanskan (Kluge/Seebold 1995/1999, 346, 359; 2002, 381, 395f.; 2011, 383, 398; EWA IV, 871–873). En systematisk genomgång av det nämnda avsnittet i Udolph 1994 skulle säkert avslöja ytterligare ett antal jämförbara felbedömningar. Ytterligare svagheter som också märks på andra håll är bristande noggrannhet vid citering av andra författare (något som Udolph ju även förebrår Vennemann) och vid anförandet av exempel. På s. 253 återges exempelvis Bichlmeier (2010, 16f.) så kraftigt förkortat att det framstår som om förekomsten av en rot *el-/ol- där helt och hållet skulle förnekas. Det som stämmer är att en rot av strukturen VK- enligt dagens indoeuropeiska språkvetenskapliga synsätt aldrig bör ha förekommit i urindoeuropeiskan, utan att rötterna alltid hade minimistrukturen KVK-; i detta fall bör alltså urindoeuropeiska *Hel(H)- rekonstrueras. Detsamma gäller naturligtvis också roten ”*er-/*or-” som åberopas på s. 225ff.: man måste räkna med inte en, utan minst två rötter av strukturen *Her(H)- (mest sannolikt är *h₁er- ’hamna någonstans’ (LIV² 238) och *h₃er- ’sätta sig (uppåt) i rörelse’ (LIV² 299f.), men fler kan också komma i fråga, beroende på om det gäller beteckningen för ett vattendrag eller ett berg; härledningen av Arn- från ”*er-(n)- ’kulle, höjd’” [s. 240] är i alla händelser felaktig). Eftersom Udolph emellertid inte har tagit till sig de senaste decenniernas indoeuropeiska forskning och dessutom har konstaterat: ”På denna nivå diskuterar jag inte.” (Udolph 2013: 438), visar denna anmärkning, vid sidan av den förmodligen diskrediterande framställningen av den citerade, återigen hans bristande indoeuropeiska fackkompetens. En felaktig språkbestämning görs exempelvis för mati- ’förberg’ eller liknande (s. 278), som inte är forhindiskt utan snarare avestiskt (Bartholomae 1904: 1112f.). Etymologin (urindoeuropeiska *mñ-ti-) stämmer åtminstone. Att Udolph inte heller är särskilt väl förtrogen med äldre indoeuropeisk forskning framgår också av att han på s. 220f. och 303, i samband med hydronymen Oder och besläktat material (jfr därvid Greule 2008: 70f. [som Udolph inte ens nämner...] samt aktuellt Bichlmeier i tryck a, b och DGNB 384f.), hänvisar till Caland-Wackernagels suffixsystem (utan att dock nämna det vid namn) och citerar en artikel av Bloomfield från 1925, som i forskningens historia de facto inte spelar någon roll, men inte till de första insikterna om släktskapet mellan urindoeuropeiska suffix *-ro- och *-u- (och 200 Acta Linguistica Lithuanica LXX Jürgen Udolph (Hrsg.) Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa (ytterligare) redan på 1890-talet (jfr Bichlmeier 2008, Bichlmeier under tryck c). Även på teoretisk nivå begår Udolph misstag, exempelvis när han på s. 275 skriver: ”Först när en tillfredsställande förklaring utifrån högtyska, germanska, keltiska eller forneuropeiska inte kan ges, får man ta till ett ännu äldre språkskikt.” Riktigare vore att man då inte måste (en riktigare formulering finns på s. 303), får man naturligtvis, för i princip är det ju alltid möjligt att en ’folketymologisk’ resemantisering av en äldre namnform har ägt rum, något som inte längre kan beläggas säkert enbart på grund av att äldre namnformer saknas (jfr Bergmann 2011). Mycket annat, särskilt beträffande ett flertal detaljfrågor kring etymologier, skulle kunna anföras, men detta skulle slutgiltigt överskrida ramarna. Trots de nämnda och andra bristerna i det bidraget står det naturligtvis klart att Vennemanns arbeten, metodologiskt och vad gäller vetenskapliga sedvänjor (reception och bedömning av relevant sekundärlitteratur, eventuell användning av primärkällor etc.), inte motsvarar vad man har rätt att förvänta sig. Parallellerna i tillvägagångssättet hos Vennemann och Udolph är emellertid också omisskännliga. Även om det nu, när de indoeuropeistiska bidragen betraktas sammantagna, borde ha stått klart för varje läsare av vilket (o)slag Vennemanns arbeten inom onomastiken är, måste man också konstatera att de bidrag som samlats i föreliggande bok och som står i den indoeuropeistiska traditionen själva alla, i ett eller annat avseende, i större eller mindre utsträckning inte når upp till dagens standard inom indoeuropeistiken. Utöver de indoeuropeistiska aspekterna innehåller samlingsvolymen också uttalanden från experter på hamito-semitiska språk och baskiska om Vennemanns yttranden om dessa språk respektive om de jämförelseord från dessa språk som han åberopar. Det rör sig om följande tre bidrag: Joseba L. Lakarra, On Ancient European and the Reconstruction of Proto-Basque (s. 65–150), Hayim Y. Sheyim, Indo-European, Old-European, and Afrasian, or Contra Vennemann (s. 181–210), och Rainer Voigt, Europa Semitica? Bemerkungen zu Vennemanns semit(ohamit)istisch-(indo)germanistischer Komparatistik (s. 325–359). Dessa tre artiklar visar tydligt att Vennemanns kompetens på dessa områden är av ett snarast oroande slag: den kan jämföras med Udolphs kunskaper i indoeuropeistik. Den relevanta litteraturen är okänd; i stället citeras föråldrat material och sådant som fackgemenskapen för länge sedan har förkastat, och detta görs till grund för argumentationen. Än mer betänkligt är dock Vennemanns metod(olog)iska Recenzijos / Reviews 201 HARALD BICH LMEIER tillvägagångssätt, som tidigare författare flera gånger har kritiserat honom för: Han jämför obekymrat rekonstruerade former här med former belagda i nutiden där, utan att beakta hur de nutida formernas förstadier såg ut. Recensenten anser i princip att det är mycket hedervärt att söka efter lämningar av de förindoeuropeiska språken i Europa. Men om man sedan vill jämföra indoeuropeiskan i Europa med baskiska eller semitiska språk måste man göra det på samma stadium (vilket även författarna till de tre bidragen påpekar), dvs. man måste jämföra allt detta på 1:a eller rentav 2:a årtusendet f.Kr.: annars kan man inte komma fram till något korrekt (eller högst möjligen något korrekt av en slump). Allt annat vore att jämföra äpplen med päron. Ur indoeuropeistisk synvinkel bör här dessutom tilläggas att det ovan redan nämnda problemet kvarstår: om man kan göra en indoeuropeisk etymologi för ett namn plausibel kan man egentligen inte (längre) i egentlig mening bevisa att namnet ursprungligen måste/kan ha varit icke-indoeuropeiskt. Det tjänar ingenting till att förneka att många av dessa namn inte låter sig etymologiseras enkelt utifrån indoeuropeiskan, men det kan helt enkelt bero på att vi har att göra med ett språkskikt som inte lever vidare i de språk som är belagda i dag, utan som har överlagrats av deras föregångarformer (jfr ovan anmärkningarna till Anreiters bidrag), vilket gör att vi (ännu) inte känner det tillräckligt väl. Men om man använder dagens indoeuropeistiska metoder kommer man ändå en bit längre. Volymen avslutas med ett bidrag om genetikfrågor (Jürgen Udolph, Fragen an die Genforschung, s. 361–386), som består av en inledning av Udolph med en redogörelse för Vennemanns uttalanden i frågan och några andra författares inlägg, samt en intervju som Udolph gjort med två genetiker. Tyvärr får man varken veta när intervjun ägde rum eller i vilken form den genomfördes (den verkar snarare ha varit skriftlig, eftersom samtalspartnerna flera gånger hänvisar till ”ovan”). De två intervjupersonerna är i mycket olika grad meddelsamma. Samtalet handlar om bedömningen av den genetiska forskning som Vennemann och hans elever åberopar i sin argumentation. Som en slutsats kan man kanske dra att dessa undersökningar egentligen bara bör användas med största försiktighet, eftersom resultaten blir ganska olika beroende på vilka markörer som undersöks och dessutom kan tolkas på olika sätt. Helt för kort behandlas i sammanhanget ändå den avgörande punkten i hela frågan: närvaron/frånvaron av vissa gener/markörer/blodgruppsegenskaper må visserligen 202 Acta Linguistica Lithuanica LXX Jürgen Udolph (Hrsg.) Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa säga något om sannolikheten för att en individ/en grupp av individer tillhör en viss population vid en viss tidpunkt; allt detta säger naturligtvis ingenting om det språk som talas av denna grupp av individer, såvida inte gruppen också har lämnat efter sig skriftliga vittnesbörd. (Och det lär inte ändras inom överskådlig tid.) Eftersom det i fallet med exempelvis (präglingen av) den ”gammaleuropeiska hydronymien” rör sig om en förskriftlig period, är sannolikheten att man utifrån sannolikheten för grupptillhörighet, som kan härledas ur en genetisk konstellation, kan dra slutsatser om gruppens språk ändå ganska liten. Om man avslutningsvis sammanfattar vad som i den här föreliggande antologin framkommer om Vennemanns teser, får man väl utan vidare säga: De är döda. Även om de då och då dyker upp i tidskrifter eller liknande, har de egentligen knappt funnit några anhängare att ta på allvar. Och så kommer det åtminstone att förbli så länge tesernas förespråkare inte börjar uppdatera sig metodologiskt till dagens nivå inom de enskilda delområdena av den historiska språkvetenskapen (vare sig det gäller semitistik, indogermanistik eller baskologi). Intressanta idéer räcker helt enkelt inte för vetenskapen. Det är dock beklagligt att den här presenterade antologin, som i sin helhet är högst nödvändig, utkom med så stor tidsfördröjning och dessutom innehåller bidrag av så ojämn kvalitet. Under tiden har Vennemanns nästa antologi sedan länge utkommit: Germania Semitica, Berlin – New York 2012. Man kan undra om även denna bok kommer att bemötas med en jämförbar antologi. För slutet av 2015 har förlaget också redan aviserat nästa volym: Robert Mailhammer, Theo Vennemann: The Semitic Component of Early Germanic Language and Culture, Berlin – Boston. Om den vetenskapliga standarden respektive den metodologiska stringensen i dessa böcker inte har förbättrats eller förbättras avsevärt, kommer de inte heller att lämna några spår i den seriösa historiska språkvetenskapen och onomastiken, annat än höjda ögonbryn, eller ens åstadkomma några förändringar. LITTERATUR Bartolomae Christian 1904: Altiranisches Wörterbuch. Strassburg: Trübner. Bergmann Rolf 2011: Das methodische Dilemma der Interferenz-Onomastik. Oder: Ist Altmühl ein deutscher Name? – Haubrichs, Wolfgang / Tiefenbach, Heinrich (Hgg.). Interferenz-Onomastik. Namen in Grenz- und Begegnungsräumen in Geschichte und Gegenwart. Recenzijos / Reviews 203 HARALD BICHlMEIER Saarbrücker Kolloquium des Arbeitskreises für Namenforschung vom 5.–7. Oktober 2006. (Veröffentlichungen der Kommission für Saarländische Landesgeschichte und Volksforschung 43). Saarbrücken: Kommission für Saarländische Landesgeschichte und Volksforschung, 29–44. B i c h l m e i e r H a r a l d 2008: Was haben Cynewulf und Kunibert mit Caland und Wackernagel zu schaffen? Oder: Der König ist tot, es lebe die Gens? – Greule, Albrecht / Herrmann, Hans-Walter / Ridder, Klaus / Schorr, Andreas (Hrsgg.). Studien zu Literatur, Sprache und Geschichte in Europa. Wolfgang Haubrichs zum 65. Geburtstag gewidmet. St. Ingbert: Universitätsverlag, 229–246. B i c h l m e i e r H a r a l d 2010: Bairisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 3–63. B i c h l m e i e r H a r a l d 2012: Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 11–47. B i c h l m e i e r H a r a l d 2013a: Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur ‚alteuropäischen Hydronymie’ – Eine Erwiderung auf eine Polemik. – Acta Linguistica Lithuanica 68, 9–50. B i c h l m e i e r H a r a l d 2013b: Analyse und Bewertung der sprachwissenschaftlichen Standards aktueller Forschungen traditioneller Art zur ‚alteuropäischen Hydronymie’ aus der Perspektive der heutigen Indogermanistik. – Namenkundliche Informationen 101/102, 397–437. B i c h l m e i e r H a r a l d (under tryckning a): Om gränserna för vad äldre forskning om den gammaleuropeiska hydronymien kan komma fram till: föråldrade språkvetenskapliga begrepp och mytbildning – illustrerat med vattennamn från Bayern och Österrike (Bayersk-österrikiska orts- och vattennamn ur indogermanistiskt perspektiv: del 4: Attersee und Sinn). – Spannbauer-Pollmann Rosemarie / Janka Wolfgang (red.). Akten der 7. Tagung des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung (ABÖN), Passau, september 2012. (Regensburger Studien zur Namenforschung 9) Regensburg: Edition Vulpes, 2014. B i c h l m e i e r H a r a l d (under tryckning b): Jav. adū-, ap. adū-, Caland-Wackernagels suffixsystem och den gammaleuropeiska hydronymien. – Annick Payne och Cyril Brosch (red.). Na-wa/i-VIR.ZI/A MAGNUS.SCRIBA. Festschrift für Helmut Nowicki zum 70. Geburtstag. (Dresdner Beiträge zur Hethitologie 45) Wiesbaden: Harrassowitz, 2014. B i c h l m e i e r H a r a l d (under tryckning c): Caland-systemet och grekiskan. – Giannakis, Georgios (red.). Encyclopedia of Ancient Greek Language and Linguistics. Leiden – Boston: Brill, 2014. B i c h l m e i e r H a r a l d (under tryckning d): Vad kan man utifrån namnskatten i den så kallade ”gammaleuropeiska hydronymien” säga om lexikala och morfologiska element 204 A c t a L i n g u i s t i c a L x x Jürgen Udolph (Hrsg.) Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa vinna? – En mellanrapport. – Olsen, Birgit Anette et al. (Hrsg.). Akten der 14. Fachtagung der Indogermanischen Gesellschaft „Etymology and the European Lexicon“, Köpenhamn, 17–22.9.2012. DGNB: G r e u l e A l b r e c h t: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der zugehörigen Gebiets-, Siedlungs- und Flurnamen. Unter Mitarbeit von Sabine Hackl-Rößler. Berlin – Boston: de Gruyter, 2014. EWA: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen. Band I: -a – bezzisto. Von A. L. Lloyd und O. Springer, Göttingen/Zürich, 1988. Band II: bȃ – ezzo. Von A. L. Lloyd, R. Lühr und O. Springer† unter Mitwirkung von K. R. Purdy. Göttingen – Zürich, 1998. Band III: fadum – fūstslag. Von A. L. Lloyd und R. Lühr unter Mitarbeit von G. Kohlrusch, M. Kozianka, K. R. Purdy und R. Schuhmann. Göttingen, 2007. Band IV: gȃba – hylare. Von A. L. Lloyd und R. Lühr unter Mitarbeit von G. Kohlrusch, M. Kozianka, K. R. Purdy und R. Schuhmann. Göttingen, 2009. Band V: iba – luzzilo. Hrsgg. von R. Lühr, erarbeitet von H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann mit Beiträgen von A. L. Lloyd und K. Purdy. Göttingen, 2014. G r e u l e A l b r e c h t 2008: Exonyme im Etymologischen Wörterbuch der deutschen Gewässernamen. – Studia Etymologica Cracoviensia 13, 67–74. Kluge/Seebold 1995/1999: K l u g e, F r i e d r i c h. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 23:e, utökade upplagan av Elmar Seebold. Berlin – New York: de Gruyter, 1995 [oförändrat nytryck 1999]. Kluge/Seebold 2002: K l u g e, F r i e d r i c h. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24., durchges. und erw. Aufl. von Elmar Seebold. Berlin – New York: de Gruyter. Kluge/Seebold 2011: K l u g e, F r i e d r i c h. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 25., durchges. und erw. Aufl. von Elmar Seebold. Berlin – Boston: de Gruyter. LIV²: R i x H e l m u t u.a.: Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. 2., erweiterte und verbesserte Aufl. bearb. von Martin J. Kümmel und Helmut Rix. Wiesbaden: Reichert 2001. M e i e r-B r ü g g e r M i c h a e l 2010: Indogermanische Sprachwissenschaft. 9., durchges. u. erg. Aufl. unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer. (De-Gruyter-Studienbuch) Berlin – New York: de Gruyter. N e u m a n n G ü n t e r 1971: Substrate im Germanischen? – Nachrichten der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, Phil.-Hist. Klasse Nr. 4, 1971, 77–99. N e u m a n n G ü n t e r 2008: Namenstudien zum Altgermanischen. Hrsgg. von Heinrich Hettrich und Astrid van Nahl. (Reallexikon der germanischen Altertumskunde, Ergänzungsbände 59) Berlin – New York: de Gruyter. R e i c h a r d t L u t z 1996: Nachfolger Hans Bahlows. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 31, 398–406. Recenzijos / Reviews 205 HARALD BICHMEIER Schmid Wolfgang P. 1998: Methodische Bemerkungen zur Klassifikation Alteuropäisch. – Onomastica Slavogermanica 23, 21–28. Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 9) Berlin – New York: de Gruyter. Udolph Jürgen 2013: Stellungnahme [zu Bichlmeier 2013b]. – Namenkundliche Informationen 101/102, 437f. Mottagen den 5 april 2014. HARALD BICHMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut: Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Heinrich-und-Thomas-Mann-Str. 26, 06108 Halle (Saale) [email protected] Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12, 07743 Jena [email protected] Mainzer Akademie der Wissenschaften und der Literatur Digitales Familiennamenbuch Deutschlands Geschwister-Scholl-Str. 2, 55131 Mainz [email protected] 206 Acta Linguistica Lithuanica LXX