Angelė Vilutytė. „Kaltanėnų šnektos žodynas“

ANTANAS BALAŠAITIS Forskningsområden: lexikografi, språkvård, terminologi. Angelė Vilutytė KALTANĖNAI-DIALEKTENS ORDBOK Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008, 460 p. ISBN 978-609-411-019-1 I en nyligen utgiven av de tio litauiska dialektordböckerna presenteras lexikonet från trakten kring Kaltanėnai. Även detta är ett oplanerat arbete vid Litauiska språkets institut. Så tillkom också dialektordböckerna. Vytautas Vitkauskas (1937–2012) gav ut den första ordboken av detta slag. Efter hans Ordbok över nordöstra dūnininkai-dialekter (1976) började inte bara institutets, utan även Vilnius universitets språkforskare sammanställa sådana ordböcker. Som författaren till den Kaltanėnai-dialektens ordbok som diskuteras här skriver i förordet, började Angelė Vilutytė anteckna ord från sin egen dialekt när hon avslutade sina studier vid Vilnius universitet omkring 1960. A. Vilutytė berättade för författaren till denna artikel att en äldre släkting, Adolfas Jatulis, litauist vid Vilnius universitet, redan när hon gick i skolan hade väckt hennes intresse för värdet av dialektalt språkbruk och uppmuntrat henne att anteckna ord. När han samlade material till sitt examensarbete skrev han också ned det uttrycksfulla språkbruket hos Angelės mor och mormor. Förståelsen för det levande språkets värde växte och stärktes under studierna i litauistik och klassisk filologi, då dialektologi undervisades av dialektforskaren Zigmas Zinkevičius. Många år senare gladde sig professorn över att få veta av sin tidigare student att hon skrev en ordbok över sin hembygdsdialekt. Under flera årtionden, vid sidan av det direkta arbetet med att skriva och redigera den stora Litauiska språkets ordbok, samlade A. Vilutytė också material till en ordbok över sin egen dialekt. Som hon skriver i förordet antecknade hon ord under semestrarna och varje gång hon hade tillfälle att återvända till hembygden. Hon gick igenom tiotals byar och intervjuade över femtio personer ur den äldsta generationen av Kaltanėnai-bor som talade den traditionella dialekten. Flest språkexempel antecknade författaren från sin mor Eleonora Dailidytė-Vilutienė, bördig från byn Terpežis, sin mormor Eleonora Dailidienė (meningar på hennes dialekt illustrerar Kaltanėnai-dialekten i antologin Litauiska dialekter, 1971, s. 346). Fyra mostrar, också bördiga från samma by, intervjuades. Även män intervjuades: material antecknades från hennes far Edvard, som bodde i byn Kūrinai, hennes farfar Juozas Dailidė, Adolfas och Zenonas Radziulis (från Pāgilūtė) samt Alfonsas Šerėnas (från Berniūnai). Recenzijos / Reviews 177 ANTANAS BALAŠAITIS Kaltanėnai-dialekten är fonetiskt heterogen: dess östra del hör till den högaitiska Vilnius-underdialekten, medan den västra hör till Utena-underdialekten¹. Liksom de flesta östliga högaiter uttalar Kaltanėnai-borna därför am, an, em, en som um (dungus), im (pìmpė), in (ži.ntas), im (tìmpė). Bland dialektens fonetiska särdrag kan nämnas hårdningen av kombinationerna le, lė, re, rė, se, sė: här uttalas sáula (saulė), lá.isk (leisk), lę̌ksu (lėksiu), rã.tas (retas). Även konsonanterna d, r, s hårdnar: dãglas (deglas), rã.tas (retas), rę̌kæ (rėkia), sá.nas (senas), sė̌mãu (sėmiau). Dialekten har också det första särdraget av dzūkisk påverkan: kombinationerna dj och tj återges som dz och c: uttalen är mé.zei (medžiai), á.uzæ (audžia), nakčù (nakčia), svečù. (svečių). Även om Kaltanėnai-dialekten hör till olika underdialekter har den ett gemensamt ordförråd: det formades och förenades genom församlingsbornas umgänge i småstaden på söndagar, vid kyrkofester och på marknader. Dialektexempel till ordboken samlades in både från det västra och det östra området. Som ordbokens författare har berättat var det goda tillfällen att anteckna språkexempel både när man träffades vid kyrkofester och vid andra sammankomster i Kaltanėnai. Kaltanėnai-dialektens ordbok hör till de utförliga ordböckerna: den innehåller hela den äldre traditionella dialektens ordförråd (däribland lånord) och ord ur dagens standardspråk med betydelser som är typiska för dialekten. Ordförrådet presenteras i artiklar grupperade i ordfamiljer, liksom i den stora Litauiska språkets ordbok (härefter LKŽ). Kaltanėnai-bornas lexikon är uppdelat i 5 725 ordfamiljer. Vid läsningen av ordboken lade man märke till det ganska stora antalet ordfamiljer märkta med förkortningarna sv. och hibr., det vill säga främmande ord respektive hybrider. En räkning av ordfamiljerna under bokstäverna A, L, N och V visade att 230 av 1 178 ordfamiljer bestod av ord och avledningar av icke-litauiskt ursprung. Omkring en femtedel av dialektens ordförråd har alltså kommit från främmande språk. Det verkar kanske vara ganska mycket, men liksom man inte kan ta ett ord ur en sång kan man inte heller rensa bort det ur språket. Det är ett arv från tider av främmande styre. En del av de främmande orden är verbavledningar med prefixen da-, raz- (dapìlti, datìrti, razplėšti, raznešioti). Orden som samlats i ordboken används oftast i jordbrukarnas vardagsliv på landsbygden. De flesta ordboksartiklar består av två eller tre meningar, men det finns också mycket omfattande artiklar med rikligt med fraseologi. Bland dessa kan nämnas akìs, dantỹs, darýti, dėti, dìrbti, dúoti, galvà, krafýti, krìsti, krutėti, léisti, lėkti, lìsti, lìpti, męšti, nęšti, penėti, pùlti, rankà, riñkti, sakýti, sėsti, statýti, šónas, taisýti, tráukti, trìnti, vaŕgti, varýti, vėrti, vęsti, žẽmė, žmogùs, žolė. För Kaltanėnai-dialekten är de östliga högaitiska prepositionerna (och prefixen) až, ažù, som motsvarar standardspråkets už, karakteristiska och används fortfarande: Àž kalno namai i nesmato; Àž uogas daug ažrinko; Ažù metų kad grįš, tai gerai; Gyvena ažùkampėj, nei privažiuot in juos; Važiavo ažùlankom; Stokis čia: ažúovėja ažù pirkelės; Miške ažúovėja, o in lauko duoda vėjas; Ažùperniai tai buvo uogų miške; Man jau berniokas ažùmainas ’ersättare’, – gör allt. 1 Detta har Adolfas Jatulis fastställt i sitt examensarbete Kaltanėnai-dialektens fonetik och morfologi (1964), vilket Zigmas Zinkevičius hänvisar till i Litauisk dialektologi (1966: 523). 178 Acta Linguistica Lithuanica LXX Angelė Viltutytė Kaltanėnų šnektos žodynas Alla dessa bildningar finns inte i den stora LKŽ. A. Vilutytė har också antecknat fler ord som inte tagits med i LKŽ: atōšilas: Isen på sjön spricker: atōšilas. bobeliōtė’en obetydlig kvinna’: Bobeliōtė är ju inte gammal, en tokstolla. dýrauti1. ’kika’: De kikar in genom fönstren för att stjäla något. 2. ’ligga på lur’: De slaktade grisen, så nu ligger katterna på lur. gamùlžiš’en bit’: En bit bröd har kastats under bordet. gišýti’släcka’: Jag släckte elden tidigt: jag är rädd att någon ska blåsa liv i den igen. gretėji’intill’: Deras hus ligger intill. knābinti’spara, roffa åt sig’: Han sparade och sparade hela livet, och lämnade sedan förmögenheten åt främlingar. paklōščiai’strö’: Jag tar med mig strö av mossa. papānis’tjockt tyg av hamp’: De vävde något av papānis, och vi brukade ha det på oss; ja, vad skulle man göra. parañkė’nära, inom räckhåll’: Hon ställde sig nära och står där – jag ska ännu skålla grytan när jag lyfter den. prāpjuvas’början på rågskörden’: När rågskörden började brukade man laga mat och brygga öl, jfr prapjuvos i LKŽ. prieblindýs’skymning’: Solen går ner, det skymmer, och vi är fortfarande ute på fältet. prieblindžiais’i skymningen’: Jag kom i skymningen. retōja’sällsynt tal’: Han började med det där sällsynta talet. skalėtyti’skvallra, skvallra’: Han springer runt i byn och skvallrar som en djävul. tylėtem ’i tysthet’: Jag går tyst genom skogen: jag är rädd för sötsaker. týnius ’svullnad’: Svullnaden har lagt sig, men jag var svullen; hela benet var rött. týpčioti ’gå med små, stela steg’: Katten tassar redan omkring bland kycklingarna. viržiūnė ’ljunghed’: Vi låter boskapen beta på ljungheden om våren. I LKŽ finns ord som A. Vilutytė har hämtat från sin egen dialekt: sagrąžai adv. ’när man väver genom att föra skytteln tillbaka över tramporna’: sagrąžai – man väver åt ena hållet över tramporna och går sedan tillbaka. saugulìngas ’som måste skyddas väl’. Den vita sjalen är väldigt ömtålig. samanykščia ’plats bevuxen med mossa’: Det doftar pors på den mossbevuxna platsen. savýsu adv. ’bland de sina’: Bland de sina är det alltid bättre och lugnare. sugraużinys ’samvetskval, oro’: Jag är mycket bekymrad – lökarna har ruttnat. sukirtinýs ’ugnens grund’: Jag lade grunden till ugnen. šūrastis ’syrning’: Det finns ingen syrning; svamparna kommer inte att stå och bli överväxta. I artikeln nusliūgti finns meningen Ögonen sjunker ihop på ålderns höst, det vill säga synen försämras, men denna betydelse finns inte i LKŽ. Den mest iögonfallande egenskapen hos Kaltanėnų šnektos žodyno är utan tvekan de många diminutiva substantiven. Detta är en språklig prydnad i de äldre böndernas tal, nedtecknad av ordbokens författare. Ord med diminutivsuffix uttrycker talarnas varsamhet, respekt, kärlek och medkänsla för de saker eller personer som samtalet handlar om. Ett vanligt diminutivsuffix är utis, -utė. Mormödrarna från Kaltanėnai gläder sig åt vilnoniūtė skarelė, när min lilla dotter ofta kommer på besök Recenzijos / Reviews 179 ANTANAS BALAŠAITIS …ar. Flicka lilla, så bra att du kom till mig. Här uttrycks förvåning över att fåran är så smal, stugan sådan – fönstren små, låg; Vad ska den där lille mannen göra, här behövs en stark karl; Redan när kvigornas små horn är som stickor; man beklagar sig: Jag knaprar i mig en liten limpa och sitter här; förstugan är liten, jag har ingenstans att ställa saker; Barnet har frusit, läpparna darrar; Brunnen är liten, men det finns gott om vatten. En liten stjärna i pannan, och kon är alldeles brokig. Den mjuka tonen i Kaltanėnai-dialekten förstärks ytterligare av ofta använda avledningar med dubbla diminutivsuffix: En liten lampa blinkar just nu: det fanns inte ens fotogen; Svärdottern hade med sig en liten sjal i present; Jag bar en liten yllesjal hela vintern, den är bra för huvudet; Stigen syns knappt, den har vuxit igen; Det luktar gott om den lilla brödskivan, man skulle äta den, fast den är torr; Det gryr, lilla ljus, det är redan dags att gå till boskapen i ladugården; Kon är liten som en sticka, men ger mjölk; Pengarna hade lagts i den lilla kistan; Den lilla stugan sjönk ihop helt, fast den var så liten; Den lilla osten blev alldeles pytteliten, trots att det hade varit så mycket kvarg; Den lilla klänningen är mycket kort, jag har tagit på mig en rock, och den lilla sjalen är mycket tunn; Bäcken här hos oss är alldeles smal; Far dog – vi blev barfota och utfattiga. Näsan är uppnäst, håret långt, en vacker flicka. I motsats till den nedsättande attityden används i dialekten suffixet -ynas, -yna: De hade någon get utan mjölk, sålde den och skaffade sig en ko; De där vagnarna var helt ruttna, grisen välte dem; Den största suggan ligger i leran; Hennes rumpa är så tjock att den inte kommer genom dörren; Hon har slagit sig ihop med någon karl och ränner omkring; Någon sådan pojkslyngel ränner här omkring, så att han inte ska stjäla. Bland avledningar med suffix kan nämnas ord med det ovanliga suffixet -atė, med betydelsen av ett verbalsubstantiv: Du tröskar själv, vi ser oss om efter maskiner; Vi höll på med tröskning och malning hela vintern – vi var aldrig sysslolösa; Hela sommaren har du rensat ogräs här i trädgården; Nu har också han blivit svag; Det är mycket besvär med de här svamparna innan man får dem på tork; jämför Med all den här maten är det bara besvär – man måste gräva upp potatisen. Dessa avledningar har också en konkret betydelse: Ge kon lite foder; Hunden bryr sig inte om din lilla brödbit – jag kastar ner bröd och kött; I år har jag inget att tröska – jag sådde inte. Jämte pilnatis används också pilnatė. Man säger också sveikėtė, men oftare sveikatà. De ord som A. Vilutytė har upptecknat utvidgar den geografiska spridningen av sådana ord, som tidigare bara varit kända från LKŽ. I Kaltanėnai-dialekten används sammansatt preteritum frequentativ: Jag brukade bära hö till mina egna på axlarna från ängarna; Han brukade tända en liten rökeld och gå ut om kvällen för att fånga kräftor; Jag brukade strö korn i gröten, som honung; Om man ville sy ihop något klädesplagg brukade man gå och plocka svamp i skogen hela sommaren och hela vintern; Vi brukade gå ut barfota på vintern och blev inte sjuka; Jag brukade sy ihop barnkläder av tygbitar och klä på barnen – det fanns inget att köpa för. I den östaukštaitiska vilniusiska dialekten har imperativ utan –k bevarats och används fortfarande relativt ofta även av talare från Kaltanėnai, blandat med standardformen: Bär ut kläderna i solen, vädra dem; Visa mig barnen någon gång; Sätt dig hos mig – det räcker med en enda sak; Om de ber, låt oss slå oss ner och äta; Varför skyndar du dig, sitt ner när du ändå har kommit; Varför står du här, sätt dig; Hacka potatisen, det är fortfarande stora knölar att sätta; Ställ er närmare, då ser ni bättre; Ta tag i mig, det är halt, du ramlar; Ge mig lite pengar också; Häll i ett litet glas; Vik upp byxorna, du blir alldeles blöt när du går över ängen; Vik upp dem, du kan vada över ån – det är grunt; Se 180 Acta Linguistica Lithuanica LXX Angelė Vilutytė Kaltanėnų šnektos žodynas lås fast, så får du se, romerna tar med sig allt; Kom igen, pojkar, så hittar vi på lite bus. Skjut upp ladugårdsdörren lite, så att hönsen inte går ut; Sluta skrika åt de här barnen, det är skam inför folk; Ni kanske blev hungriga när ni slog hö, kom och drick åtminstone lite; Läs upp vad som brukar stå här, det är far som har skrivit det; Koka gässen, de ger sig in i trädgården; Plocka lite rödbetsblad och ta med till grisen. I berättande tal använder talare från Kaltanėnai ofta passiva particip: De kom hit med träskor och blev inte blöta; Det blandades och blandades tills pengarna skrevs ner och stals; Håret är bara kammat rakt upp – pojken kurtiserar för fullt, Baliokas; Hela silen torkades av och kastades undan, full av rost; Hela sluttningen är översållad av dagg; Jag bröt loss en stubbe, bar hem den, och det visade sig att den var full av myror. Bland dialektens särdrag kan också nämnas det speciella sättet att benämna pojkar och flickor. Liksom hos många andra östaukštaiter får ogifta män här ett efternamn med suffixet -ōkas: Vilučiōkas (Vilutis), Šaraniōkas (Šėrenas); suffixet läggs också till förnamn: Baliōkas (Balys), Juziōkas (Juozas); Kaziōkas (Kazys), Vinciōkas (Vincas). Till flickors förnamn läggs suffixet -ōtė: Uliōtė (Julija), Anciōtė (Ona); Anciōtė är ännu inte gift, varför låter du henne tyna bort? Flickors efternamn får suffixet -yčia: Vilutyčia (Vilutytė), Gaidyčia (Gaidytė), Vasiliūnyčia (Vasiliūnaitė). Ordbokens författare nämner i inledningen också ett par mindre vanliga dialektdrag. Konditionalisens första person slutar på ändelsen -čia: nešča (jag skulle bära), šōkča (jag skulle dansa), gėrča (jag skulle dricka). Notera pluralformerna neštūtė, dirbtūtė; Eītumbe raōet, ale lyja; Eītūt namo, – ko čia stuōit. A. Vilutytė har upptecknat en kort form av permissiv jämte den längre: Låt den lilla tallveden brinna – jag hugger stickor; Låt mjölken stå och vara varm, låt den surna. En stor förtjänst hos ordboken är dess illustrativa meningar, särskilt de som innehåller fraseologismer. Under årens lopp har A. Vilutytė verkligen upptecknat många fina sådana. För att visa Kaltanėnai-dialektens skönhet, böndernas tankevärld och deras upplevda erfarenheter citerar vi ett femtontal (lättare att förstå med förenklad stavning): Korgen är full av bär upp till kanten (överfull); I år kan man köra bort svamp och bär med lasset (väldigt mycket); Han ger baklänges med handen (motvilligt), – ta inte emot; När jag gick under blev jag kvar som en sten, fattig; Hela livet flög iväg som en liten sten i ån; Vilket fruktansvärt skyfall (väldigt kraftigt); Nu hittar du inte ens hennes pengar med en fackla (hon har ingenting alls); Hur mycket de brukade betala där för dagsverken – tårar (nästan ingenting); En sådan sak här (spelar ingen roll), – låt henne gå sin väg, du hittar en annan; Man tar vad som finns på bordet och glufsar i sig, man har gott självförtroende (skäms inte); Om hon kunde skulle hon slita ut ögonen ur huvudet (hon skulle ta allt); Vi gick till skolan barfota i snö och växte upp barfota; Man lade ormbunkar i brödet när det rådde svält; Jag kunde den här sången sedan jag var liten; När jag kommer ut bland folk blir det genast ljusare för ögonen; Man måste älska djuren som människor, då kommer de också att vara snälla mot dig; Dottern är som en blixt, hon hinner överallt; Med en god man är man trygg som bakom en mur (lugnt); Huvudet är fullt av det (vill väldigt gärna) spela; Gurkorna sålde slut på ett ögonblick (såldes snabbt) på marknaden: jag hann inte lägga dem i korgen; Han skällde ut en människa helt utan anledning (utan orsak); Det kommer inga utomstående och plockar svamp här (utomstående) – de våra plockar själva; Barnet får stora ögon av kakan (vill väldigt gärna), – skär av en liten bit; Kärlek kan man inte köpa; Skrik dig hes – du får ändå inte upp någon ur graven; Det är som i en gryta (väldigt kvavt); Den ena änden brinner, den andra ryker inte (klär sig illa); Jag går lite långsammare, och hon nosar redan i marken (nära Recenzijos / Reviews 181 ANTANAS BALAŠAITIS (döden); Det gamla steget är dyrbart; Ana dricker vinden för sin son (längtar mycket); Man sliter ut tungan i onödan (pratar mycket), – sonen tar henne inte; Hela livet gick åt till hundens ben (förgäves) gick; Vad blir det för slags människa av honom: han lever för dagen (utan att spara), barnen går hungriga omkring; Med vackra ögon kan man inte laga mat i grytan – det behövs fläsk; En kaka förstör munnen; Vad ska jag med någon sådan till, bättre att låta det grå håret växa (förbli ogift); Flickan är som en räv (tillgiven); Jag kan dem som böner; Under jorden hinner du alltid, så var rädd om hälsan. Avslutningsvis några noterade felaktigheter och önskemål. I ordbokens inledning anges att konsonanterna d, r, s förhårdnas i dialekten, och exemplet dãglas ges i stället för standardspråkets deglas, medan meningen i ordboken lyder: Vienas paršelis dãglas, kiti balti. Uppslagsordet i artikeln är daglas, liksom även daglōja. Troligen har man utgått från LKŽ, där dãglas hänvisas till dẽglas. Även de två uppslagsorden i LKŽ, darmai och dėrmai, bör nämnas. Eftersom det är ett lånord är förhårdningen kanske inte tillämplig här: dãrmai har tagits upp som uppslagsord. Det är möjligt att förhårdningen av d i denna dialekt fortfarande kan diskuteras, eftersom LKŽ belägger dãglas i Konstantinas Sirvydas, Pilypas Ruigys och Friedrich Kurschats ordböcker samt i Kristijonas Donelaitis skrifter. Denna tveksamhet bekräftas också av fakta från Gervėčiai-dialekten. Jadvyga Kardelytė, som forskat om denna dialekt, anser att förhårdningen av d här är sporadisk2. Även om det enligt ordbokens författare inte finns några dùkros i dialekten, utan bara diminutivformerna dukrėlė, dukrytė, borde de inte ha lagts till i artikeln för duktės. I meningarna i flera artiklar (áusti, mìlas, raištis, žmogus) ser det på grund av olämplig interpunktion vid uppdelningen (i stället för || borde det stå /) ut som om uppslagsordet saknas. Antalet ordboksartiklar skulle vara större om varje ord i en mening hade tagits upp och förklarats i en egen artikel. Ibland verkar det också behövas. Till exempel är det i artikeln lera oklart vad móliabrastis är. Kanske är det ett egennamn? I artikeln raset har kaldúobinas inte lyfts ut ur meningen; i artikeln släppa har pasitrasýti inte lyfts ut ur meningen. Ur artikeln sėlė borde Dessa trådar är tunna, sėlė, jag lägger dem två och två ha lyfts ut ur meningen och pašuvà ha förklarats. Exemplen i LKŽ från östliga dialekter visar att det handlar om trådar som väven vävs med. Meningen i artikeln Pilvas, Pilvų apsraižgius mergà (gravid) liknar ett idiom, men i ordboken finns varken raizgýtis eller apsiraižgýti. Idiomet su tà dienà, ’utan att spara’, finns i två artiklar, men har tagits upp på olika sätt: su túo dienà gyvėna, su túo dienù. Några kritiska anmärkningar förringar inte ordboksförfattarens mångåriga arbete eller den vackra dialektskatt som publicerats där. Inlämnad den 20 mars 2014. ANTANAS BALAŠAITIS Didlaukio 27-64, LT-08320 Vilnius, Lietuva 2 Kardelytė Jadvyga. Gervėčių tarmė. Vilnius: Mintis, 1975, 30. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXX