Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: „kirnis“

ROLANDAS KREGŽDYS Institutet för kulturforskning i Litauen Forskningsområden: de gamla baltiska folkens religion och mytologi, källforskning; jämförande grammatik och etymologi inom baltiska språk och andra indoeuropeiska språk. KVINTESSENSEN AV DET INTERFERENTIELLA SAMBANDET MELLAN LEXEM PÅ MORFOLOGISK OCH SEMASIOLOGISK NIVÅ I LITAUISKAN: KIRNIS Fastställande av det interferentiella förhållandet mellan lexem på morfologisk och semasiologisk nivå: Kirnis ABSTRAKT Artikeln behandlar särdragen i en dubbel analys (semasiologisk/onomasiologisk) av det interferentiella sambandet mellan lexemets semantiska extensional och dess referent. Efter en semasiologisk analys av gudanamnet Kirnis, som nämns i Jan Łasickis verk De Diis Samagitarum (1582), bedöms den onomasiologiska metoden för ordstudier som kasuistisk. Med stöd av en ny textkritisk och grammatisk analys av den latinska texten samt en etymologisk analys av onymen vederläggs den hittillsvarande semantiska förklaringen av det litauiska teonymen Kirnis. Detta gudanamn förknippas inte med ett växtnamn, utan med ett föremål för dyrkan hos den sociala gruppen skogshuggare. ANNOTATION Artikeln behandlar fastställandet av det interferentiella förhållandet mellan det semantiska extensionalet och referenten, vilket ska grundas på argumenten för de två kriterierna (ono- C E N T R A L A B E G R E P P: semasiologisk / onomasiologisk metod, teonym, Janas Łasickis, Kirnis. S Ö K O R D: onomasiologisk / semasiologisk metodik för ordstudier, teonym, Jan Łasicki, Kirnis. Straipsniai / Articles 105 ROLANDAS KREGŽDYS masiologisk och semasiologisk). På grundval av den presenterade semasiologiska analysen av teonymen lit. Kirnis, som nämns i De Diis Samagitarum (1582) av Jan Łasicki, definieras den onomasiologiska metodiken för ordstudier som kasuistisk. Dessutom presenteras en ny förklaring av den semantiska betydelsen hos teonymen Kirnis. Antagandet om rekonstruktionen av en individuell social grupps gudakult för vedhuggare grundar sig på den nyligen gjorda översättningen av fragment ur Łasickis verk från latin och deras textstudier, liksom på teonymens etymologiska analys. Förekomsten av körsbärsträdet som föremål för dyrkan vederläggs. 0. INLEDNING Förhållandet mellan lexemets semantiska extensional och dess referent grundar forskare på en dubbel metodik: 1) semasiologisk analys, där man enligt Vincas Urbutis ”går från uttryck till innehåll i undersökningen” (LKE 566); 2) onomasiologisk metod, där man ”går från innehåll till uttryck i undersökningen” (LKE ibd.), det vill säga att motiveringen bakom den första lexikala betydelseförklaringen argumenteras utifrån en interferentiell kedja av semantem som återspeglar det betecknade objektets/subjektets konnotation, medan den andra grundas på en synkretisk betydelsespridning, vars strukturella elements taxonomi avgörs av det betecknade objektets/subjektets hyperonymiska status. Anhängare av onomasiologisk analys likställer ofta referentens predisponerande inverkan på det semantiska extensionalets struktur med koherenta system av arbetsbeståndsdelar, det vill säga att de bedömer ordets morfemiska kompositionsbildningar som identiska; jfr Vytautas Mažiulis (PEŽ II 195) försök att tolka den hittills oförklarade (se Горошева 2009: 306) semantiska utvecklingen hos subst. lat. cornum ’kornell (Cornus); kornellfrukt’ (OLD 446), med utgångspunkt i det rekonstruerade adj. indoeur. *kr̥nō-(–ā–)– ’avskuren, avhuggen’; det latinska ordet skulle förmodas implicera sememet *’frukt med en hård kärna (som kan rispa eller skära)’, det vill säga en hypotetisk morfologisk-semantisk förbindelse antas, utan stöd i faktamaterialet, eftersom det inte finns belägg för att någon någonsin skulle ha skurit, skurit av eller skurit sig på något med kornellkärnor. Dessutom bör det nämnas att antika skriftliga källor betonar hårdheten hos veden från vissa växter som benämns med detta fytonym, inte egenskaperna hos frukternas beståndsdelars morfologi (se Анненковъ 1878: 109–110; БСЭ XX 611–612; LE XXVII 149; СД II 492–494), jfr jämförelsen mellan kornell och ett spjut: ae-rata torsit graue cuspide O. 8.408, det vill säga med en kopparspets vände han spjutet (det vill säga kornellen – R. K.); bona bello cornus V. G. 2.448, det vill säga kornell lämplig för krigföring (krigsbruk) (se OLD ibd.). 106 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis 1. SUBST. LIE. KIRNIS ”(BOT.) SURKÖRSBÄR (PRUNUS CERASUS)” / SUBST. LIE. KIRNĖ ”D. S.” OCH PROBLEMET MED INTERFERENSFÖRHÅLLANDET MELLAN TEONYMEN LIE. KIRNIS Vid lösningen av problem kring ords etymologisering förlitar man sig ofta just på den onomasiologiska bestämningen av relationen mellan semantiskt extensum och referent, vilket leder till att fantasmagoriska hypoteser uppstår. Vissa av dem har ännu inte motbevisats, och resultatet av en sådan hårdhänt syn på ordens ursprung är kodifieringen av pseudoleksem, dvs. att de tas upp i de viktigaste lexikografiska samlingsverken för litauiska (till exempel LKŽ[e]), vars material man vanligtvis inte betvivlar är tillförlitligt (dvs. historiskt). I blind tillit till de nämnda ordböckernas faktauppgifter och genom att använda den redan nämnda onomasiologiska metoden (dvs. utan att beakta särdragen hos likheten med den interna metoden för språklig rekonstruktion) har vissa forskare till och med skapat prototypiska urformer för det urindoeuropeiska språket (om Hjalmar Frisk och Viačeslav Ivanovs hypotes, se nedan). Ett sådant ord är subst. lit. kirnis i betydelsen ”(bot.) surkörsbär (Prunus cerasus)”, som i Lietuvių kalbos žodynas återges med stöd enbart av två källor: uppgifter från Kazimieras Būga och sammanställarna av verket Lietuviškas botanikos žodynas. I dalis (sammanställt av Botanikos žodyno-kommissionen under ledning av doc. L. Vailionis. Redigerat av dr. J. Dagys. Kaunas 1938) (se LKŽ[e]); subst. lit. kirnė ”d. s.” hämtas däremot enbart från verket Lietuviškas botanikos žodynas (LKŽe). Det finns befogade skäl att betvivla att detta är en konstgjord botanisk term, skapad enligt den metodik som användes av den förste forskaren av den litauiska floran, Jurgis Ambraziejus Pabrėža, som ”‹...› skapade nybildningar och gav, bland andra, växter namn efter litauiska (samogitiska) mytologiska väsen (förutom Austėja även Eraičinas, Gardunytis, Guboja, Poklius, Raganė, Ratainytė, Sotvaras, Tvertikas, Gabė m.fl.) <...>” (Balsys 2006: 78). Tyvärr är vissa forskare benägna att arkaisera dessa former (Senvaitienė 2002: 6), trots att de underbygger denna gissning med botaniska, inte lingvistiska, argument (se not 4). Man kan göra det försiktiga antagandet att K. Būga, med utgångspunkt i Jan Łasickis verk Om samogiternas och övriga sarmaters gudar samt de falska kristnas, likaså om armeniernas religion (1582)1, där teonymen lit. Kirnis nämns för första gången, sannolikt feltolkade den som en körsbärsgud (jfr Kirnis vårdar körsbärsträden vid en viss sjö, dvs. ”Kirnis – vakar över vid en,”2 1 Apie šį veikalą ir jo tyrimo aplinkybes bei peripetijas plačiau žr. Dini 2010: 305–307; Kregždys 2011a: 101–106; Ališauskas 2012. 2 Apie šio teonimo iki šiol nenustatytą funkcinę atribuciją plačiau žr. Senvaitė 2002: 6. Straipsniai / Articles 107 ROLANDAS KREGŽDYS ”), som dyrkades i Samogitien3. Praeterea, sunt certis agris, quemadmodum nobilioribus familiis, fingulares dei. videlicet Deuoitis agri Poiurskij, Vetuftis Retovovskij, Guboi ac Tvoerticos Sarakovvskij, Kirnis Plotelfcij, dvs. ”Dessutom har vissa områden, liksom de förnämare familjerna, särskilda egna gudar. Till exempel dyrkas Deuotis [Dievaitis] i kusttrakten, Vetustis i Rietavas, Guboi och Tvverticos i Sarake, Kirnis i Plateliai” [Łasickis 1969: 19, 21, 40–41]), gav växten namnet ”surkörsbär (Prunus cerasus)”. K. Būga tycks ha utgått från Otto Schrader (I 589; 1907: 175), vars hypotes Max Niedermann anslöt sig till [1902: 97]: att teonymen Kirnis, ”guden – körsbärens beskyddare”, som nämns i J. Łasickis verk De Diis Samagitarum..., skulle återspegla förlit. *kirnas ”körsbär” (→ *Kirnijas) (se utförligare IEW 572; Walde, Hofmann I 277; se även Грошева 2009: 307–308). Dessa forskares försök att rekonstruera ett baltiskt arvord med nollgrad i roten tycks alltså ha misslyckats (jfr Beekes I 771), vilket ledde till uppkomsten av många felaktiga påståenden i senare verk4. Ett sådant antagande kan göras av följande skäl: I. Faktiska diskrepanser – a) odlade körsbärsträd började planteras på gods i Litauen först på 1500-talet5; b) denna växt idealiseras inte i litauisk folklore, 3Det bör särskilt nämnas att det mytologiska materialet samlades in och förmedlades till Jan Łasicki av Jakobs Łaskowski, en polsk adelsman från Kaliszregionen och Sigismund Augusts lantmätare (revisor) i Samogitien (se utförligare LE 1958: 188). De platser han besökte kan spåras med hjälp av de jordeboksregister som J. Łaskowski själv sammanställde. Därför antar man (LE ibd.) att J. Łaskowski arbetade i Plateliai och Gargždai (området för nordliga samogitiska kretingiškiai), Josvainiai (den dialektala zonen för västlitauiska šiauliškiai), Ariogala (dialektområdet för västlitauiska kauniškiai), byn Šiaudinė (Kiduliai kommun, Šakiai distrikt, vid Kaimelis [nära Jurbarkas, inom det västlitauiska kauniškiai-området]) samt i Karšuva — västra Litauens landområden (se även Kregždys 2011a: 105; Ališauskas 2012: 32–33). 4Utöver i lingvistiska verk tolkades denna fantasmagoriska berättelse även i arbeten av forskare intresserade av litauisk mytologi (det är beklagligt att folkloreforskare som försöker tolka mytologiska företeelser ytterst sällan stöder sig på lingvisters arbeten; jfr den lingvistiska analysen av gudomen Apidome, som nämns av J. Łasicki (Lascius 1868: 12 [89]), gjord av Zigmas Zinkevičius [1981: 96–97] och som fortfarande ignoreras [se Vaitkevičienė 2002: 18; Ališauskas 2012: 45, 113]). Jfr Antonio Mierzyńskis (1892: 59, 77), Aleksander Brückners (1980: 212), Wilhelm Mannhardts (1936: 380), Jonas Basanavičius och Petras Klimas påståenden om en dendrolatrisk tradition i dyrkan av litauiska gudar, grundad på Kirnis-kulten (se utförligare LM II 153; 175). Denna högst tvivelaktiga idé utvecklades också i arbeten av Vittore Pisani (1950: 91; se även LM III 71), Walter Jaskiewicz (1952: 85), Marija Gimbutienė (2002: 54), Ignas Narbutas (2003: 617, 618, 619), Gintaras Beresnevičius (2004: 190), Romas Bატūra (2005: 115), Marta Eva Bětáková och Václav Blážek (2012: 91–93) m.fl. Algirdas Julius Greimas (1990: 95–96) var kanske den förste som betvivlade gudomens autenticitet; han menar att den funktionella beskrivning som Łasicki ger är en stereotyp typisk för renässansen, det vill säga att J. Łasicki i stället för den gud som han anser hörde till träsk och gyttjepölar skapade en körsbärsgudom. 5Enligt Motiejus Pretorijus (MP II 387) fanns det redan gott om körsbär i Preussen på 1700-talet, dvs. de blev en vanlig trädgårdsväxt (jfr MP III 633). 108 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leks emų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis t. y. suponuojama labai vėlyva jo etiologija (žr. Balsys 2006: 351). Be to, K. Būga (II 199–201, 225) yra konstatavęs, kad vyšnių – ir laukinės (resp. Cerasus vulgaris), ir kultūrinės (resp. Prunus cerasus L.) – pavadinimai lietuvių pasiskolinti iš slavų kalbų. Pirmieji šio augalo skoliniai datuojami V–VII a., remiantis lie. dial. (žem.) viešnė ‘vyšnia’ Pl (< sl. *vę̑[<-ei-]śnja ‘t. p.’). Skolinį vartojo ir vakarų baltai, plg. pr. wisnaytos ‘vyšnios’ E 620 (žr. PEŽ IV 255), tačiau tai nereiškia, jog tuo metu Lietuvoje tokie augalai buvo auginami. Kultūrinių skolinių statusą galima motyvuoti jų semantine diskrecija, plg. V. Mažiulio (PEŽ ibd.) teiginį, kad pr. *višnai-tā iš pradžių reiškė sememą *‘slyvų vaisiai ir medeliai.’ II. Formalanalyser som förutsätter förekomsten av lapsus calami i J. Łasickis verk De Diis Samagitarum.... Vid diskussionen av formella resp. grammatiska aspekter hos lat. cerasus ”körsbär (träd)” fem.; ”körsbärsfrukt” neutr. ↔ subst. lat. cerasum ”körsbärsfrukt” (morfologisk innovation, dvs. neutr. genus är sekundärt på grund av 1) gr. κεράσιον ”körsbärsfrukt” neutr. [LS 798]; 2) kopplingen till subst. lat. pomum ”trädfrukt [särskilt äpplen, körsbär, fikon, nötter osv.]” neutr. – se Lewis, Short 1958: 317; Дворецкий 1976: 596; OLD 301) och diskrepanserna i det funktionella attributets denotat caerasos som J. Łasicki anger, bör man först konstatera den motsägelsefulla relationen mellan de rotvokaliska -e- och -ae-, vilken hittills har ignorerats, trots att den i själva verket är avgörande för att fastställa att genetiska samband mellan dessa två lexem saknas, eftersom lat. cerasus är ett lån från gr. κερασός ”körsbär” (Ernout, Meillet 2001: 114; se även LS 798), som inte belagts med rotvokaliskt -ae- i antika källor (se Ernout, Meillet ibd.), vilket vanligen återger en diftong i lånord, jfr subst. lat. Graecus ”grek”, adj. lat. Graecus, -a, -um ”grekisk, grekisk” ← gr. Γραικός ”grek” (se även Ernout, Meillet 2001: 280); subst. lat. Aeoles ”aioler” ← gr. Αἰολεῖς ”detsamma” osv. Man kan naturligtvis anta att en sådan förändring kan ha påverkats av en ljudmodifierande tendens i medeltidslatinet, jfr subst. lat. aecclesia ”kyrka” ↔ ecclesia ”detsamma” (se Дробглав 1993: 11; se även Harrington 1997: 3). Ett sådant antagande skulle vara riktigt om ordböcker som användes i 1500-talets kungarike Polen uppvisade en sådan växling. Tyvärr är så inte fallet, jfr vulgärlat. cerasum ”körsbärsfrukt” neutr. / vulgärlat. cerasus ”körsbär (träd)” fem. (se Maczinsky 1564: 48; se även Erzepki 1900: 18), dvs. den rotvokaliska -e- växlar inte bara inte, utan ordens differentiella varianter bestäms också mycket tydligt enligt semantisk och grammatisk resp. genusmässig katego- Kazimieras Būga (II 201), som förklarar att denna växt benämndes med slaviska lånord redan i äldre litauiska skrifter, hävdar att ”<...> det växer inget vildkörsbär ‘prunus avium’ i Litauen”, medan Dalia Senvaitytė (2002: 7), med stöd av botaniska undersökningar (LP 109), uppger att ”Vanliga körsbär har vuxit i Litauen sedan urminnes tider. Sedan äldsta tider har det vanliga körsbäret (även kallat surkörsbär) (cerasus vulgaris) varit utbrett.” Denna forskares försök att styrka statusen hos de nedärvda formerna av fyttonymerna lit. kirnis / kirnė ”(bot.) kryckla, körsbär (Prunus cerasus)” är emellertid helt misslyckat, eftersom de nämnda växtnamnen inte används i äldre skrifter och, framför allt, inte i dialekterna. Det sena ursprunget hos dessa ord bör alltså uppenbarligen inte betvivlas (se ovan). Straipsniai / Articles 109 ROLANDAS KREGŽDYS …kategorins markör. Det kan alltså antas att hittillsvarande tolkningar av denna text, enligt vilka gudomen Kirnis är ”körsbärens gud”, kan vara felaktiga: Kirnis caerasos arcis alicuius secundum lacum sitae curat. in quos, placandi eius causa, gallos mactatos injiciunt, caereosque accendos in eis figunt (Lasic(i)us 1868: 11 [88]; se även Lasickis 1969: 40) ↔ ”Kirnis – vakar över körsbärsträden som växer vid en fästning belägen vid en sjö. För att blidka honom kastar de slaktade tuppar bland körsbären och sticker ner brinnande vaxljus där” (Lasickis 1969: 19). Ett sådant påstående kan underbyggas med resultaten av den formella resp. grammatiska analysen: 1) in quos i den andra meningen kongruerar inte med caerasos i den första, eftersom det sistnämnda ordet är av f e m i n i n t g e n u s, medan prepositionsfrasen representerar m a s k u l i n t eller n e u t r u m g e n u s; om dessa lexikala beståndsdelar hade kongruerat skulle J. Łasicki ha skrivit in quas (om kopplingen till lat. cerasus ”körsbärsträd” fem. återspeglades) eller in quae (om lat. cerasum ”körsbärsfrukt” neutr. avsågs); 2) in quos bör uppenbarligen betraktas som ett parentetiskt uttryck, översättbart med ”av denna anledning; därför” (se OLD 1560 [semantiska fältet 16]). Det råder alltså inget tvivel om att det analyserade avsnittet i J. Łasickis verk förmedlar helt annan information än man hittills brukat anta. Man kan försiktigtvis anta att subst. lat. caerasos, som gett upphov till så många diskussioner, återspeglar en strukturell växling som är typisk för konstruktionssekvenser med sonant från olika tidsperioder, jfr verb. lat. ar-cesso / accerso ”kalla till sig, sammankalla” (Vaan de 2008: 51), subst. lat. nervous ”sena, åder; membrum virile osv.” ← förlat. *neuros (Vaan de 2008: 408), subst. lat. pūlex ”loppa” ← förlat. *pusl- ”detsamma” < urindoeuropeiska *plus- ”detsamma” (Vaan de 2008: 497), dvs. lat. cærafos som J. Łasicki nämner återspeglar uppenbarligen en transposition av sonanten –r– och frikativan –s–, som förutsatte en omvandling av den autentiska formen med etymologiskt rotvokaliskt –ae–: lat. caesor ”trähuggare”⁶ (← [deverbalt] lat. caedo ”hugga, klyva” [Lewis, Short 1958: ⁶ Redan hos de gamla italikerna var det vanligt att dyrka gudomar som styrde sociala gruppers verksamhet. De kallades lat. numina ”gudarnas viljas/krafts tecken resp. gudarnas vilja/kraft ↔ gudom”. En sådan mytonym var guden Silvanus, som beskyddade skogshuggare (Гамильтон 2009: 13). Mytonymen för skogshuggare är vanlig i grekiska myter (se vidare Hansen 2004: 3–4, 241; Лосев 1957: 142, 1996: 164, 854). Den förekommer också i nordgermanska sagor (MacCulloch 1930: 207, 280). Kelterna dyrkade guden Esus (Esus, Aesus), som avbildades som skogshuggare (Штаерман 1961: 181, 264; se även Калыгин 2006: 81–82). Forntidens indier ansåg att guden Rudra var skogshuggarnas herre (MacDonell 1912: 110 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis 265]) → *caer-a-sos (pl.) på grund av homofonisk kontamination med det efterföljande cae-reosque accendos ’och de tända vaxljusen / facklorna’, ledde uppenbarligen också till uppkomsten av den innovativa böjningen -os (dvs. analogifaktorn var verksam). Därför bör det citerade textavsnittet, får man anta, tolkas så här: Kirnys skyddar / tar hand om skogshuggare vid ett slott som byggts någonstans vid en sjö. Därför (de, dvs. skogshuggarna – R. K.), för att få honom över på sin sida, kastar de dit dödade tuppar och sticker ner de tända facklorna där (resp. på den platsen – R. K.). En sådan gissning kan också underbyggas med faktamaterial, eftersom det är känt att staden Plateliai ligger vid sjön med samma namn, vars omgivningar var mycket skogbevuxna. Människorna som bodde där försörjde sig också på skogsbruk, dvs. de fällde träd, sågade dem till plankor vid sågverk och liknande (se utförligare LE XXIII 94–95), och J. Lasicis (Lasicus 1868: 13 [90]) uppger att gudomen Kirnys dyrkades just vid Platelių slott: Praeterea, sunt certis agris, quemadmodum nobilioribus familijs, singulares dei videlicet Deuoitis agri Piourskij, Vetustis Retowskij, Guboi ac Tverticos Sarakovskij, Kirnis Plotelscij (Lasicis 1969: 41), dvs. ”Dessutom finns det i vissa områden, liksom i förnäma familjer, särskilda (resp. för just det området typiska) gudar; nämligen: Deuoitis i Pajūrio-området, Vetustis i Rietavas, Guboi och Tverticos i Sarakai, Kirnis i Plateliai.” Det är uppenbart att den onomasiologiska tolkningen av lexemets betydelsespridning också styrde inriktningen på de etymologiska undersökningarna av den aktuella teonymen och kodifieringen av dess grammatiska betydelse. En sådan metod för lexemundersökning bestämmer särdragen inte bara hos litauiska utan också hos andra indoeuropeiska språks lexikografiska system. Exempelvis rekonstruerar Vjačeslav Ivanov (Gamkrelidze, Ivanov II 554), utan att ha utfört en formell analys av den latinska texten, till och med indoeuropeiskt *kʰr̥nō- ’kornell’, och antar därmed inte bara att ordet är ett arvord som aldrig har existerat i de baltiska språken (Gamkrelidze, Iva- 303). I deras mytologiska berättelser förekommer mytonymen ved. ind. dru-han ’skogshuggare’ samt den sakraliserade benämningen på en yxa, ved. ind. paraçu (MacDonell 1912: 384, 492). Liknande mytologiska motiv förekommer också i iranska sägner (Алборов II 84). Straipsniai / Articles 111 ROLANDAS KREGŽDYS nov II 555), utan också det paralogiska resonemanget bakom indoeuropeiskt *kʰr̥nō-, eftersom V. Ivanov själv (Gamkrelidze, Ivanov II 554), med stöd av Hjalmar Frisk (I 828) hypotes, antar att lit. Kirnis skulle vara besläktat med subst. lat. cornus, -ī, -ūs fem. ’kornell (Cornus mas L.); kornellträ; spjut’, gr. κρᾱ́νον ’kornell’, gr. κερασός ’körsbär’ är lån från någon region i Mindre Asien (se även Vaan de 2008: 137), medan alb. thanë ’kornell’ också kan ha ett helt annat ursprung (se Orel 1998: 472) än vad en av författarna till de nämnda hypoteserna hävdar med stöd av tidigare beskrivningar av lexemet (se utförligare Walde, Hofmann I 277). Todėl neaiškios kilmės lo. cornus ‘sedula (Cornus mas L.)’ (Ernout, Meillet 2001: 143–144) ir gr. κρᾱ́νον ‘t. p.’ (Beekes I 770–771) negali būti gretinami su teonimu⁷ lie. Kirnis, nereflektuojančiu fitoniminės konotacijos (jo kilmės aprašą žr. 2 poskyryje), kaip tai buvo įprasta daryti iki šiol (plg. Schrader I 589; 1907: 175; Niedermannas 1902: 97; Boisaq 1916: 509; Chantraine II 577; IEW 572; Frisk II 7; Ernout, Meillet 2001: 144; Vaan de ibd.; Walde, Hofmann ibd.; Гошева 2009: 306 ir kt.). Vadinasi, suponuoti graikų, italikų ir baltų tos pačios kilmės izoleksą (plg. Гошева 2009: 308), reiškiančią vyšnią, nėra jokio pagrindo. 2. SÄTT ATT ETYMOLOGISERA TEONYMEN LIT. KIRNIS Teonymen lit. Kirnis har hittills tolkats på olika sätt: 1) som en avledning med böjningsändelsen -ys från subst. lit. kìrna 1 ’en träds eller buskes rot som spolats fram av vatten vid en flodstrand’ KzR, ’buskig, våt plats’ J, J. Jabl, ’plats där träd fallit ihop, bråte, vindfälle’ J, ’vass stång från en vidja, stubbe efter en fälld buske’ J, Kv, Sr, ’knippe av vidjor’ K, Slav II 2, ’mängd, hög, skara av något, centrum’ Šv, Brž, Ggr, J, ’snåljåp’ Trgn ↔ subst. lit. dial. kirnas ’knippe av vidjor’ MŽ, N, | ↔ subst. lit. kìrnos 1 (pl.) ’våta, nästan oframkomliga buskiga platser, träskmarker’ BzBk XXVIII 308, G 91, K. Būg, Dr, Rt (LKŽe), en avledning (se Mannhardt 1936: 380–381; Jaskiewicz 1952: 85; Greimas 1990: 95–96 [se även not 3]; Balsys 2006: 351); 2) förknippas med preuss. kirno ’stubbe, buske’ E 637 (Grienberger 1896: 20–21; Brückner 1980: 214); 3) med top. preuss. Kirno 1326 (Mierzyński 1892: 77), som tolkas som appellativet subst. preuss. kirno ’stubbe, buske’ (om ortnamnet, se Gerullis 1922: 63); 7 Detta är inte det första helt misslyckade försöket att förbinda gr. κρᾱ́νον ’kornell (Cornus mas L.)’ med en teonym. Marinus Willem de Visser (1903: 156) lade fram hypotesen att epitetet Κραναία till teonymen gr. Ἀθήνη (P. 10.34) skulle härledas från subst. gr. κράνεια ’kornell’, trots att dess ursprung är ett helt annat (se Караговъ 1913: 165–166). 112 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis 4) top. lit. Kirnės – ortnamn i Šilalė distrikt, nära Pajūris och Piliakalnis (Ališauskas 2012: 62; se även LATŽ 135)⁸; 5) indoeur. *kʰṛnō- ’kornell (Cornus)’ > → urgammalt preussiska *kirnas ’körsbär’ → urgammalt preussiska *Kirnijas → lit. *kirnys ’den som bor i kirnis’ → lit. Kirnis ’deus cerasorum’ (Schrader I 589, 1907: 175; Niedermann 1902: 97; se även ПЯ IV 15; Gamkrelidze, Ivanov II 554; Грошева 2009: 308). Det bör nämnas att detta mytonym inte förekommer i Ernst Fraenkels (LEW 241, 257) och Wojciech Smoczyńskis (SEJL 276–277) etymologiska ordböcker över litauiska. Med utgångspunkt i den genomförda textologiska och formella analysen av utdraget ur J. Łasickis verk (se avsnitt 1) kan man försiktigt anta att teonymen lit. dial. Kirnis återspeglar en defektiv form med ett absorberat element⁹ -it-: lit. dial. (samog.) Kirnis (J. Łasicki) ↔ 8 Denna gissning av Vytautas Ališauskas (ibid.) är fullständigt osannolik på grund av den ytterst märkliga argumentationen respektive bristen på motiv. Hypotesens upphovsman hävdar, med utgångspunkt i en onomasiologisk metod för att undersöka teonymers semantiska utveckling, att lit. Kirnis är ett appellativ, dvs. ett namn som återspeglar referenten för den plats där en toponymisk gudom dyrkas. För övrigt tolkar han så (Ališauskas 2012: 61–63), när han återberättar Walter Charles Jaskiewiczs förklaringar av gudanamns ursprung, skapade enligt principen om folketymologi (se närmare Kregždys 2011a: 102), inte bara teonymen lit. Kirnis, utan även lit. Deuȯitis, Vetustis, Tvverticos, Guboi. Det är beklagligt att denne forskare förvränger den information som ges i J. Łasickis verk, dvs. ändrar platsen för gudomens dyrkan (respektive vederlägger sin egen gissning, som bygger på homofoni mellan ortnamnet och gudomens namn): Om samogiternas gudar ”flyttar” den av författaren nämnda platsen för gudomskulten, P l a t e l i a i norra samogiternas kretingadialektområde i Plungė distrikt, till ett sydsamogitiskt varniškiai-dialektområde i Šilalė distrikt, som ligger flera tiotals kilometer därifrån, där de av honom nämnda litauiska ortnamnen Kirnės. förekommer. Det bör nämnas att Vytautas Ališauskas tillämpar en ytterst märklig metod inte bara när han försöker analysera litauiska mytologem, utan också när han tolkar latinska lexem (se vidare Kregždys 2011a: 102–103) och andra indoeuropeiska folks kulturella realia. Enligt denne forskare är exempelvis den grekiska syntagmen πότνια θηρῶν ’djurens härskarinna’ Il. 21.470 av ”mykensk härkomst”, trots att klassiska filologer hävdar motsatsen; jfr ”this title of Artemis, so often used by modern scholars, only occurs here in Homer” (Richardson 2000: 94). Det vill säga, denna mytologem är inte belagd i linjär B-inskrifter från den kretensiska och mykenska kulturens blomstringstid (se Kazanskene, Kazanskij 1986; Bartoněk 2002) osv. 9 Jfr exempelvis 1) teonymen fornp. Curche /Kurke/ ← *Kur-k-is/-īs/-as ’de behornades gud, det vill säga den som de behornade (boskapen) är underordnade’ ← *Kur-ya-ka- ’detsamma’ (med absorption av det strukturella elementet -ya- [se vidare Крегждис 2009: 280–281; Kregždys 2012: 108–109]); 2) mytonymen fornisl. Váli ’Odens eller Lokes son’ < *Wa-ni-lo (med absorption av det strukturella elementet -ni- [se vidare Vries 1977: 641; se även Kempiński 2003: 219; Kregždys 2012: 286]) osv. (för fler exempel, se Kregždys 2012: 41, 44, 92, 110, 116, 117, 131, 221, 286, 289–290, 307–308, 348, 355, 363, 373, 412, 414, 496, 497; Kregždys 2013: 94). En form som påverkats av absorption är inte lätt att fastställa, särskilt när man bestämmer den etymologiska utvecklingen hos onomastiska former; jfr exempelvis personnamnet lit. Širka (jfr även personnamnen lit. Širkus, Širkus respektive Širkaitė) i Litauiska efternamnsordboken (LPŽ II 937), vilka förs till namn av slaviskt ursprung respektive förbinds med personnamnet (substantiv) vitsryska Шырко, Ширко och personnamnen ryska Ширков, Ширкин. En sådan förklaring motiveras dock med onomasiologiska analyskriterier (se avsnitt 0), vilka är kasuistiska, eftersom ursprunget till personnamnet ryska Ширков kopplas till det ryska appellativet personnamn (substantiv) ryska Ширяев(в) ← personnamn (substantiv) ryska Ширяй *’flitig, nitisk; bredaxlad person’ / Straipsniai / Articles 113 ROLANDAS KREGŽDYS *Kirnīs (med betonad ändelse [motivering, se Zinkevičius 2006: 61, 217–218]) ← lit. dial. *Kirnỹs ’skogshuggarnas gud’10 ← lit. dial. *Kirtinỹs ’detsamma’ (a n t o n o m a s i, jfr teonymen lit. Perkūnas ’[myt.] åskans och blixtens gud’ B, R, DK 77, LTR [Jz], Jrb [LKŽe] ↔ subst. lit. perkūnas 1 ’åskdunder’ Nd, Ob, I. Simon, Pls, SD 251, LMD [Sln], JV 1033, DP 44, Lz, M. Valanč, BsMt II 194, Skd, Eiš m.fl. [LKŽe]) ←?11 n. agentis subst. lit. dial. kirtinys ’*skogshuggare’ ← n. acti subst. lit. kirtinỹs 3b ’avverkad skogsmark, kalhygge’12 Skr, ’fällda träd’ rš (LKŽe), ’avslaget gräs’ Auk, ’korta ord’ Snt (LKŽp) (jfr det ordbildningsmässiga motsvarighetsordet subst. lit. kalinỹs, -ẽ 3b ’någon som är inspärrad i fängelse’ K, BŽ 506, NdŽ, Š, SD 398, MŽ 214, Lex 40, M, J, SP II 166, V. Krėv, LC 1886, 23 m.fl. [LKŽe] ← subst. lit. kalinỹs 3b ’något som hamras’ Šts, Vl ↔ subst. lit. kalinỹs 3b ’fängelse’ Kv, Ms; S. Stan, Grž, Als, Akm, J, Dglš, BsP II 41, JD 209, M. Valanč m.fl. [LKŽe; se även Skardžius I 260–261]) ← verb13. lit. ’en snabb häst’ (Ведина 2008: 194; Тупиковъ 1903: 842; РООР 112; Чайкина 1995: 116; Унбегаун 1989: 126 [jfr adj. r. ширяй ’bredaxlad’ (Даль IV 634; se även Кюршунова 2010: 615)]), jfr personnamnet br. Ширяй ’bredaxlad’ (Бірыла 1966: 194, 1969: 492), även om det också kan vara belarusiskt (se nedan). Utöver denna gissning kan ytterligare några möjliga förklaringar till ursprunget hos personnamnet lit. Širka (Širkus, Širkus / Širkaitė) anges, dvs. dessa efternamn kan härledas från: 1) appellativet personnamn br. Каўбы́рка ← br. (åld.) ковшарь ’tillverkare av bägare’ (Бірыла 1969: 193) – med afäres av Каў-, jfr personnamnet ukr. Ле́ра ← Ва-ле́рий (Скрипник, Дзятківська 2005: 45; om en sådan växling, se även Суслова, Суперанская 1991: 99, 111, 115–116; Kregždys 2010: 60, 2011: 148, 2013a: 65, 70); 2) polonismen lit. šinkorka 1 KŽ, šinkorkà 2 (f.) ’värdshusvärdinna’ Ds, N m.fl. (LKŽe) ← (forn-/medel-)pol. szynkarka ’värdshusägarinna, värdshusvärdinna; värdshusvärdens hustru’ (SW VI 704; SSt VIII 592; Linde V 586) → br. (dial.) шинкарка / шынкарка ’värdshusvärdinna’ (Носовичъ 1984: 710; Байкоў, Некрашэвіч 1993: 353; СБГП V 531), genom kontamination med polonismen lit. šinkorius, -ė 1 (m.) K I 150, K II 151, K, Rtr, NdŽ, šinkorius 2 ’värdshusvärd’ NdŽ, Mit VI 76 (SInt), BB 1Moz. 40.1, SD 367, Q 442, R 74, 305, MŽ 98, 409, N, M, L m.fl. (LKŽe) ← (forn-/medel-)pol. szynkarz ’värdshusägare, värdshusvärd’ (← [forn-/medel-]pol. szynk ’utskänkning; utövande av värdshusvärdsyrket; försäljning av alkoholdrycker; värdshusvärd, -värdinna’ < v. h. t. schenke, schenk / v. Schenke ’värdshus, krog’ [SW VI 704; Linde V 586; SSt VIII 592; Brückner 1985: 561; Фасмер IV 439]) → fornbr. шынкарь ’värdshusvärd’ (Булыка 1980: 74), br. шынкар ’detsamma’ (Байкоў, Некрашэвіч 1993: 353), r. шинка́рь ’detsamma’ (Даль IV 633) – med antagen absorption av de strukturella elementen -nko- (om denna växling, se ovan). 10 Till denna mytonym skulle den kristnade östslaviska skogshuggarnas skyddspatron Jakob Skogshuggaren kunna knytas; han firades den 22 oktober / 5 november (СД II 135). Man trodde att skogshuggarens verksamhet hade en renande funktion och skyddade mot sjukdomar, död och olyckor (se vidare СД III 526). Bulgariska sägner innehåller ett kosmologiskt motiv kopplat till skogshuggarens verksamhet: det berättades att månfläckarna uppstod när han lastade ved på månen (СД III 152 [om andra indoeuropeiska folks mytologiska motsvarigheter, se vidare not 6]). 11 Det bör nämnas att den i LKŽe upptagna betydelsen hos n. agentis lit. dial. kirtinỹs 3b ’skogshuggare’ Rš beskrivs på ett helt annat sätt i LKŽk än vad författarna till Lietuvių kalbos žodyno anger; på registerkortet anges nämligen formen kirtinėlis, -io, -iai ’små huggare’. Följaktligen skapade LKŽ:s författare en form utan diminutivsuffixet -ėlis. För denna information riktar artikelförfattaren ett varmt tack till dr. Ritutė Petrokienė (Lietuvių kalbos institutas). 12 Denna betydelse har även noterats i de dialektområden där samogitiska och västaukštaitiska kaunasiska talas, dvs. Vž (enligt Birutė Rokaitė-Vanagienės uppgifter [1962]), Dovydai (Šakiai distrikt). 13 Det kan inte uteslutas att grundordet också kan ha varit ett substantiv, jfr subst. lit. dial. kirtà 4 ’slag’ Grdm, LC 1886, 34 (LKŽe). 114 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leks emų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis kiršti14 ’fälla eller lägga ned genom att slå med något vasst; avskilja en del från helheten, finfördela’ J, A. Baran, Ds, Gršl, StnD 3, KlpD 28, S. Dauk m.fl.; ’slå med något vasst’ SD 370, R, K, J. Jabl, Vaižg, Alk, Slnt m.fl., ’skära säd eller hö med lie eller skära’ J. Jabl, J, P. Cvir, K. Donel, K II 267 m.fl., ’sticka, bita’ J. Jabl, Brb, Vžns, Skr, Lš, Prn, LTR (Rk) m.fl. (LKŽe) + suff. *-inio- (se vidare Skardžius ibid.), dvs. protosememet *’skogshuggarnas gud’ kan återspeglas, jfr substantiven lit. kirtėjas 1, 3, kirtėjas 4 K ’den som hugger ett träd med yxa’ Žem, Slnt, Ps, Vlk, Krp, BB Joz. 9, 21, ’den som skär eller slår säd med lie’ J. Balt, Mrk ↔ subst. lit. dial. kirtėjys 4 ’den som hugger ett träd med yxa’ Škn (LKŽe). 3. SAMMANFATTNING Rekonstruktionen av lexemproformer, grundad på den onomasiologiska metoden för undersökning av namnformers semantiska utveckling, har lett till en synnerligen negativ bedömning av denna språkvetenskapliga disciplins objekt (och i synnerhet dess etymologiska analys): Radoslav Katičić (I 48) hävdar att många beskrivningar av onymers ursprung bygger på folketymologiska principer, medan Aleksandra Superanskaja (Суперанская 1986: 78) påpekar att sådana undersökningar alltid är hypotetiska och bygger på otillförlitligt faktamaterial. Med utgångspunkt i personnamnet lit. Kirnis som ἅπαξ λεγόμενον (resp. okazionalism) måste den diakrona analysen av möjliga isoliexem och rekonstruktionen av deras proformer först och främst grundas på resultaten av den interna rekonstruktionsmetoden (jfr de argument som anförts av Ivan Steblin-Kamenskij [Стеблин-Каменский 1999: 11]). Av detta skäl måste metoden för undersökning av namnformer vara koherent vad gäller analysen av fonomorfologiska nivåer och semantisk gestaltning (se även Kregždys 2012: 38, 513). 4. SLUTSATSER 1. Ett onomasiologiskt tillvägagångssätt vid undersökningen av ett lexems semantiska utveckling, grundat på en synkretisk betydelseutveckling vars strukturella elements taxonomi bestäms av det betecknade objektets/subjektets hyperonyma status, förutsätter etymologiska paralogismer. 2. Teonymen De Diis Samagitarom... i J. Łasickis verk Kirnis ’gud – körsbärens beskyddare’ är inte en reflex av preussiska *kirnas ’körsbär’, eftersom: 2a) det finns faktiska avvikelser – odling av körsbärsträd i Litauen påbörjades på herrgårdar först på 1500-talet; 2b) särdrag i den formella analysen förutsätter lapsus calami, dvs. västslaviska cerasus ’körsbär (träd)’ fem.; ’körsbärsfrukt’ neutr. ≠ västslaviska caerasos (J. Łasickis); 14 Plg. verb. lie. dial. (žem.) kiŕtinti ‘duoti kirsti’ (Aleksandravičius 2011: 165). Straipsniai / Articles 115 ROLANDAS KREGŽDYS 2c) västslaviska caerasos fem. (J. Łasickis) stämmer inte överens med prepositionsfrasen in quos (mask. / neutr.), eftersom det i stället borde vara in quas, in quae. 3. Den litauiska dialektala (samogitiska) teonymen Kirnis förutsätter det defektiva personnamnet litauiska dialektala *Kirnỹs ’skogshuggarnas gud’, härlett från det antonomastiska litauiska dialektala *Kirtinỹs ’detsamma’. 4. Rekonstruktionen av ide. *kʰr̥nō- ’kornell (Cornus)’ respektive isolèxer för ’körsbär’ i grekiska, italiska och baltiska språk är inte möjlig med utgångspunkt i litauiska dialektala *Kirnỹs ’skogshuggarnas gud’. LITERATŪRA Aleksandravičius Juozas 2011: Kretingos tarmės žodynas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Ališauskas Vytautas 2012: Jono Lasickio pasakojimas apie žemaičių dievus. Tekstas ir kontekstai. Vilnius: Aidai. Balsys Rimantas 2006: Lietuvių ir prūsų dievai, deivės, dvasios: nuo apeigos iki prietaro. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. Bartoněk Antonin 2002: Handbuch des mykenischen Griechisch. Heidelberg: Universitätsverlag; C. Winter. Batūra Romas 2005: Mitologinio Vižo ir jo aplinkos klausimu. – Senovės baltų kultūra 7. Vilnius: Versus aureus, 110–129. Beekes I–II – Beekes Robert. Etymological Dictionary of Greek 1–2. Leiden & Boston: Brill, 2010. Beresnevičius Gintaras 2004: Lietuvių religija ir mitologija. Sisteminė studija. Vilnius: Tyto alba. Bětáková Marta Eva, Blažek Václav 2012: Encyklopedie baltské mytologie. Praha: Nakladatelství Libri. Boisacq Émile 1916: Dictionnaire étymologique de la langue Grecque. Heidelberg & Paris: Carl Winter’s Universitätsbuchhandlung, Librairie C. Klincksieck. Brückner Alexander 1980: Mitologia słowiańska i polska. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. Brückner Alexander 1985: Słownik etymologiczny języka polskiego. Warszawa: Wiedza powszechna. Būga I–III – Būga Kazimieras. Rinktiniai raštai 1–3, sud. Zigmas Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1958–1961. Dini Pietro Umberto 2010: ALILETOESCVR: linguistica baltica delle origini. Livorno: Books & Company. 116 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis Ernout Alfred, Meillet Alfred 2001: Dictionnaire étymologique de la langue latine. Histoire des mots. Paris: Klincksieck. Erzepki Bolesław 1900: Słownik Łacińsko-Polski Bartłomieja z Bydgoszczy. Podług rękopisu z roku 1532. Poznań: Drukarnia dziennika Poznańskiego. Frisk I–III – Frisk Hjalmar. Griechisches Etymologisches Wörterbuch 1–3. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1960. Gamkrelidze, Ivanov I–II – Gamkrelidze Thomas V., Ivanov Vjačeslav V. Indo-European and the Indo-Europeans. A Reconstruction and Historical Analysis of a Proto-Language and a Proto-Culture 1–2. Berlin & New York: Mouton de Gruyter, 1995. Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Orstnamen. Berlin und Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger. Gimbutienė Marija 2002: Baltų mitologija. Senovės lietuvių deivės ir dievai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla. Greimas Algirdas Julius 1990: Tautos atminties beieškant. Vilnius & Chicago: Mokslas. Grienberger Theodor von 1896: Die Baltica des Libellus Lasiczki. Untersuchungen zur litauischen Mythologie. – Archiv für slavische Philologie 18, 1–86. Hansen William F. 2004: Handbook of classical mythology. Santa Barbara, California & Oxford, England: ABC-CLIO, Inc. Harrington Karl Pomeroy 1997: Medieval Latin, revised by Joseph Pucci; with a grammatical introduction by Alison Goddard Elliott. Chicago & London: The University of Chicago Press. IEW – Pokorny Julius. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Bern und München: A. Francke AG-Verlag, 1959–1969. Il. Ὀμήρου Ἰλιάς Jaskiewicz Walter C. 1952: Study in Lithuanian mythology. – Studi Baltici. Accademia Toscana di scienze e lettere „La colombaria“; 65–106. Katičić I–II – Katičić Radoslav. Ancient Languages of the Balkans 1–2. The Hague & Paris: Cambridge University Press, 1976. Kempiński Andrzej M. 2003: Ilustrowany leksykon mitologii wikingów. Poznań: KURPISZ. Kregždys Rolandas 2010: M. Strykowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari. – Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 50–81. Kregždys Rolandas 2011: Rytų baltų fitonimų morfeminio skaidymo ypatumai (etninės žodžių identifikacijos problematika). – Acta Linguistica Lithuanica 64–65, 137–164. Kregždys Rolandas 2011a: Baltiškųjų teonimų perteikimo ir dievų funkcijų nustatymo problematika Jano Łasickio veikale „De diis Samagitarvm cæterorvmque Sarmatarum, Straipsniai / Articles 117 ROLANDAS KREGŽDYS & falsorum Christianorum. Item de religione Armeniorum“: Salaus, Klamals, Atlaibos, Tawals. Perspectives of Baltic Philology II. Poznań: Wydawnictwo „Rys“, 101–121. Kregždys Rolandas 2012: Baltų mitologemų etimologijos žodynas I: Kristburgo sutartis. Vilnius: Lietuvos kultūros tyrimų institutas. Kregždys Rolandas 2013: Ancient Baltic Religion: Evaluation of Archetypes Authenticity. Oriental Studies. Between East and West. Scientific Papers. University of Latvia, vol. 793. Rīga: Latvijas Universitāte, 91–98. Kregždys Rolandas 2013a: Rytų baltų fitonimo aviete (Rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 61–78. Lasic ius J. Polonus 1868: De Diis Samagitarum libellus, herausgegeben von W. Mannhardt mit Nachträgen von A. Bielenſtein. Riga: Verlag von J. Bacmeister. Lasickis Jonas 1969: Apie žemaičių, kitų sarmatų bei netikrų krikščionių dievous. Vilnius: Vaga. LATŽ – Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas 2. Vilnius: Mintis, 1976. LE I–XXXVII – Lietuvių enciklopedija 1–37. Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1953–1985. LEW – Fraenkel Ernst. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Heidelberg: Vandenhoeck & Ruprecht, 1962–1965. Lewis Charlton T., Short Charles 1958: A Latin Dictionary founded on Andrews’ edition of Freund’s Latin Dictionary. Oxford: Clarendon Press. Linde I–VI – Linde M. Samuil Bogumil. Słownik języka polskiego 1–6. Warszawa: w Drukarni Xięży Piiarów, 1807–1814. LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, par. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas (t. 1–20, 1941–2002). Antrasis elektroninis leidimas. Red. kolegija: Gertrūda Naktinienė ir kt. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013. LKŽk – Lietuvių kalbos žodyno kartoteka, saugoma Lietuvių kalbos instituto Leksikografijos centre. LKŽKp – Lietuvių kalbos žodyno kartotekos papildymai, saugomi Lietuvių kalbos instituto Leksikografijos centre. LM I–III – Lietuvių mitologija 1–3, sud. Norbertas Vėlius (t. 1–2), N. Vėlius ir Gintaras Beresnevičius (t. 3). Vilnius: Mintis, 1995–2003. LP – Lietuvos pomologija. Vilnius: Mokslas, 1974. LPŽ I–II – Lietuvių pavardžių žodynas 1–2. Vilnius: Mokslas, 1985–1989. 118 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksēmų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis LS – Liddell Henry George, Scott Robert. A Greek-English lexicon. New York & Cincinnati: American Book Company, 1882 (eighth edition). MacCulloch John Arnott 1930: Eddic Mythology. Boston: Archaeological Institute of America & Marshall Jones Company. MacDonell Arthur Anthony 1912: Vedic Index of Names and Subjects. London: John Murray. Maczinsky Ioannus 1564: Lexicon LatinoPolonicum ex optimis Latinae Linguae scriptoribus concinnatum. Regiomonti Borvssiae: Typographus Ioannes Daubmannus. Mannhardt Wilhelm 1936: Letto-Preussische Götterlehre. Riga: Herausgegeben von der Lettisch-Literärischen Gesellschaft. Mierzyński Antoni 1892: Mythologiae Lituanicae Monumenta. Źródła do Mythologii Litewskiej I. Warszawa: Druk K. Kowalewskiego. MP I–IV – Pretorijus Matas. Prūsijos įdomybės, arba Prūsijos regykla 1–3, par. Inge Lukšaitė. Vilnius: Pradai (t. 1 – 1999), Lietuvos istorijos instituto leidykla (t. 2 – 2004, t. 3 – 2006, t. 4 – 2011). Narbutas Ignas 2003: Jono Lasickio pasakojimas apie žemaičių mitologiją. Struktūros bruožai. Naujasis židinys-Aidai 11–12, 616–622. Niedermann Max 1902: Notes d’étymologie latin. Mélanges linguistiques offerts à A. Meillet par ses élèves D. Barbelenet, G. Dottin, R. Gauthiot, M. Grammont, A. Laronde, M. Niedermann, J. Vendryes. Avec un Avant-Propos par P. Boyer. Paris: Klincksieck. O. – Publius Ovidius Naso. Metamorphoseon (libri 1–15). OLD – Oxford Latin Dictionary. Oxford: At the Clarendon Press, 1968. Orel Vladimir 1998: Albanian Etymological Dictionary. Leiden & Köln: Brill. P. – Παυσανίου Πριήγησις τῆς Ἑλλάδος. PEŽ I–IV – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–4. Vilnius: Mokslas (t. 1), Mokslo ir enciklopedijų leidykla (t. 2, 3), Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas (t. 4), 1988–1997. Pisani Vittore 1950: Le religioni dei celti e dei balto-slavi nell’Europa precristiana. Milano: Instituto editoriale Galileo. Richardson Nicholas 2000: The Iliad: a commentary. Volume VI: books 21–24. General editor G. S. Kirk. Cambridge: Cambridge University Press. Schrader I–II – Schrader Otto. Reallexikon der Indogermanischen Altertumskunde. Grundzüge einer Kultur- und Völkergeschichte Alteuropas. 2, verm. u. umgearb. Aufl. Hrsg. von A. Nehring. 2 Bde. Berlin: De Gruyter 1917–1923 (A-K), 1929 (L-Z). Schrader Otto S. 1907: Sprachvergleichung und Urgeschichte. 3 v. Jena: Hermann Costenoble. Straipsniai / Articles 119 ROLANDAS KREGŽDYS SEJL – Smoczyński Wojciech. Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Printer Polyglott, 2007. Senvაიtytė Dalia 2002: Mitologinės Kirnio interpretacijos. – Liaudies kultūra 6(87), 6–10. Skardžius I–VII – Skardžius Pranas. Rinktiniai raštai 1–7, par. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996–2013. SSt I–XI – Słownik staropolski 1–11, red. S. Urbańczyk (t. 1, A–Ć, Warszawa 1953–1955; t. 2, D–H, Wrocław–Kraków–Warszawa 1956–1959; t. 3, I–K, Wrocław–Kraków–Warszawa 1960–1962; t. 4, L–M, Wrocław–Warszawa–Kraków 1963–1965; t. 5, N–Ó, Wrocław–Warszawa–Kraków 1965–1969; t. 6, P–Pożenie, Wrocław–Warszawa–Gdańsk 1970–1973; t. 7, Póć–Rozproszyć, Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk 1973–1977; t. 8, Rozpróchnięć–Szyszki, Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk–Łódź: 1977–1981; t. 9, Ściadły–Używowanie, Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk–Łódź 1982–1987; t. 10, W–Wżgim, Kraków 1988–1993; t. 11, Z–Ż, Kraków 1995–2002...). Zakład narodowy imienia Ossolińskich; Wydawnictwo Polskiej Akademii nauk. SW I–VIII – Karłowicz Jan, Kryński Adam A., Niedźwiedzki Władysław (red.). Słownik języka polskiego 1–8. Warszawa: W drukarni E. Lubowskiego (1–2), W drukarni „Gazety Handlowej“ (3–6), W drukarni „Współczesnej“ (7), Wydawnictwo kasy pomocy dla osób pracujących na polu naukowem imienia J. Mianowskiego (8), 1898–1923. V. G. – Publi Vergili Maronis. Georgica. Vaan Michiel de 2008: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages. Leiden & Boston: Brill. Vaitkevičienė Daiva 2002: Namų laimė. – Liaudies kultūra 4(85), 9–21. Visser Marinus Willem de 1903: Die nicht menschengestaltigen Götter der Griechen. Leiden: Buchhandlung und Druckerei vormals E. J. Brill. Vries Jan de 1977: Altnordisches Etymologisches Wörterbuch. Leiden: E. J. Brill. Walde, Hofmann I–II – Walde Alois, Hofmann Johann Baptist. Lateinisches Etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Carl Winter Universitätsbuchhandlung, 1938 (Bd. 1 [a–l]), Carl Winter Universitätsverlag1954 (Bd. 2 [m–z]). Zinkevičius Zigmas 1981: Dėl vienos mitologinės dievybės vardo. – Baltistica 17(1), 96–97. Zinkevičius Zigmas 2006: Lietuvių tarmių kilmė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Алборов I–II – Алборов Борис Андреевич. Некоторые вопросы осетинской филологии 1–2. Владикавказ: Издательско-полиграфическое предприятие им. В. А. Гассиева, 1979–2005. 120 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis Анненковъ Николай 1878: Ботанический словарь. Санкт Петербургъ: Типографія императорской академіи наукъ. Байкоў Мікалай Я., Некрашэвіч Сцяпан М. 1993: Беларуска-расійскі слоўнік. Факсімільнае выданне. Мінск: Народная асвета. Бірғыла Мікалай В. 1966: Беларуская антрапанімія. Уласныя імёны, імёны-мянушкі, імёны па бацьку, прозвішчы. Мінск: Навука і тэхніка. Бірғыла Мікалай В. 1969: Беларуская антрапанімія 2. Прозвішчы, утворныя ад апелятыўнай лексікі. Мінск: Навука і тэхніка. БСЭ I–L – Большая советская энциклопедия 1–50, ред. Б. А. Введенский. Москва: Большая советская энциклопедия, 1969–1981. Ведина Тамара Ф. 2008: Энциклопедия русских фамилий. Тайны происхождения и значения. Москва: Астрель, АСТ. Гамильтон Эдит 2009: Мифы и легенды Греции и Рима. Москва: Центрполиграф. Грошева Антонина В. 2009: Латинская земледельческая лексика на индоевропейском фоне. Санкт-Петербург: Наука. Даль I–IV – Даль Владимир. Толковый словарь живого великорусского языка 1–4. Москва: Русский язык, 1989–1991. Дворецкий Иосиф Хананович 1976: Латинско-русский словарь. Изд. 2-е. Москва: Русский язык. Дрбоглав Донат Александрович 1993: Учебное пособие по средневековой латыни. Москва: Изд-во МГУ. Кагаровъ Евгеній 1913: Культъ фетишей, растений, животныхъ въ Древней Греціи. С.-Петербургъ: Сенатская Типографія. Казанскене Ванда Петровна, Казанский Николай Николаевич 1986: Предметно-понятийный словарь греческого языка. Крито-микенский период. Ленинград: Наука. Калыгин Виктор Павлович 2006: Этимологический словарь кельтских теонимов. Москва: Наука. Крегждис Роландас 2009: Прусс. Curche: этимология теонима, функции божества; проблематика установления культовых соответствий на почве обрядовой традиции восточно-балтийских, славянских и других индоевропейских народов. – Studia Mythologica Slavica 12, 249–320. Кюршунова Ирина Алексеевна 2010: Словарь некалендарных личных имен, прозвищ и фамильных прозваний Северо-Западной Руси XV–XVII вв. Санкт-Петербург: Дмитрий Буланин. Straipsniai / Articles 121 ROLANDAS KREGŽDYS Лосев Алексей Федорович 1957: Античная мифология в ее историческом развитии. Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство министерства просвещения РСФСР. Лосев Алексей Федорович 1996: Мифология греков и римлян. Москва: Мысль. Носовичъ Иван И. 1984: Словарь бѣлорусскаго нарѣчія (Specimina philologiae Slavicae). München: Verlag Otto Sagner. ПЯ I–V – Топоров Владимир Николаевич. Прусский язык: Словарь. Москва: Наука, 1975–1990. РООР – Русская ономастика и ономастика России. Словарь, под ред. Олега Николаевича Трубачева. Москва: Школа-Пресс, 1994. СБГП I–V – Слоўнік беларускіх гаворак Паўночна-Заходняй Беларусі і яе пагранічча 1–5. Мінск: Навука і тэхніка, 1979–1986. СД I–V – Славянские древности. Этнолингвистический словарь 1–5, ред. Никита И. Толстой. Москва: Международные отношения, 1995–2012. Скрипник Лариса Григорівна, Дзятківська Ніна Пантелеймонівна 2005: Власні імена людей. Київ: Наукова думка. Стеблин-Каменский Иван М. 1999: Этимологический словарь ваханского языка. Санкт-Петербург: Петербургское Востоковедение. Суперанская Александра Васильевна и др. 1986: Теория и методика ономастических исследований. Москва: Наука. Суслова Анна Владимировна, Суперанская Александра Васильевна 1991: О русских именах. Ленинград: Лениздат. Тупиковъ Николай М. 1903: Словарь древне-русскихъ личныхъ собственныхъ именъ. С.-Петербургъ: Типографія И. Н. Скороходова. Унбегаун Б. 1989: Русские фамилии. Москва: Прогресс. Фасмер I–IV – Фасмер Макс. Этимологический словарь русского языка 1–4. Москва: Прогресс, 1986–1987. Чайкина Юлия Ивановна 1995: Вологодские фамилии: Этимологический словарь. Вологда: Русь. Штаерман Елена Михайловна 1961: Мораль и религия угнетенных классов Римской империи (Италия и Западные провинции). Москва: Издательство академии наук СССР. 122 Acta Linguistica Lithuanica LXX Lietuvių kalbos leksemų morfologinio ir semasiologinio lygmenų interferencinio ryšio kvintesencija: Kirnis Determination of the Interferential Relationship of the Lexemes at the Morphological and Semasiological Levels: Kirnis S U M M A R Y The article presents a semasiological analysis of theonym Lith. Kirnis mentioned in De Diis Samagitarum (1582) by Jan Łasicki. It also deals with the determination of the interferential relationship of the semantic extens ionale and referent, which is to be based on the arguments of the twofold criteria (onomasiological and semasiological). The assumption of the deity cult reconstruction by the individual social group of hewers is based on the following conclusions: 1. Onomasiological word research methodology, based on the syncretic semantic distribution of the lexeme, which accounts for hyperonymic status of the definite object / subject in the case of taxonomy of its structural complexes, presupposes the emergence of pseudo-scientific etymologies. 2. Theonym Lith. Kirnis with the meaning ‘protector of the cherries’, mentioned in De Diis Samagitarum by J. Łasicki, cannot be interpreted as a reflection of Proto-Lith. *kirnas ‘cherry’. The said conclusion can be drawn on the basis of 2a. factographic discrepancy, for the cultivation of tamed cherries as plants of the manor in Lithuania began in the 16th c. only; 2b. outcomes of the formal analysis of Łasicki’s text, which is written in Latin, that presuppose existence of lapsus calami, i.e. M.A. Lat. cerasus ‘cherry (tree)’ fem.; ‘cherry (fruit)’ neutr. ≠ M.A. Lat. caerasos (J. Łasicki); 2c. M.A. Lat. caerasos fem. (J. Łasicki) does not agree with the grammatical status of prepositional syntagma in quos (masc. / neutr.), which regularly should be put down as in quas, in quae. 3. Theonym Lith. dial. (Lowland) Kirnis presupposes reconstruction of the defective form Lith. dial. *Kirny̆s ‘deity of hewers’, which is to be derived from Lith. dial. *Kirtiny̆s ‘ditto’. The origin of the last is to be justified by the phenomenon of antonomasia. 4. Given the analysis of the theonym Lith. Kirnis, the possibility of the reconstruction of I-E *kʰrnō- ‘cornel (Cornus’), as well as the existence of Greek, Italic and Baltic isolexeme with the meaning of ‘cherry’ must be rejected. Įteikta 2014 m. kovo 4 d. ROLANDAS KREGŽDYS Lietuvos kultūros tyrimų institutas Saltoniškių g. 58, Vilnius LT-08105, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 123