Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos

JOLITA URBANAVIČIENĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: dialektologi, experimentell fonetik, fonologi, lexikografi, kontakter mellan baltiska och slaviska språk. SPRÅKATTITYDER BLAND INVÅNARNA I ÖSTRA OCH SYDÖSTRA VILNIUSOMRÅDET Språkattityder bland invånarna i östra och sydöstra Vilniusområdet (vilniškiai) SAMMANFATTNING Artikeln bygger på material från projektet Moderna geolingvistiska undersökningar i Litauen: optimering av ortsnätet och interaktiv spridning av dialektinformation, som genomfördes vid Institutet för litauiska språket 2011–2013. De sociolingvistiska enkäter som fylldes i inom ramen för projektet gör det möjligt att undersöka användningen av språk och dialekter med hänsyn till olika sociala faktorer och med täckning av de viktigaste områdena för språkanvändning och åldersgrupperna (den yngre generationen (upp till 30 år), medelgenerationen (31–50 år) och den äldre generationen (från 51 år)). Artikeln analyserar data från 34 orter i den östaukštaitiska vilniusdialekten, insamlade i trakten kring Tverečius, Adutiškis, Švenčionys, Švenčionėliai, Mielagėnai, Strūnaitis och Sariai. Användningen av standardspråket, vilniusdialekten och de slaviska språken (belarusiska, polska och ryska) undersöks inom tre områden: det individuella (tänkande), det privata (hemmet, familjen) och det offentliga (bysamhället, officiell kommunikation, skolan, kyrkan). SAMMANFATTNING Artikeln har utarbetats på grundval av material från projektet ”Moderna geolingvistiska undersökningar i Litauen: optimering av ortsnätet och interaktiv spridning av dialektinformation”, som genomfördes vid Institutet för litauiska språket 2011–2013. De sociolingvistiska enkäter som fylldes i under projektet möjliggör undersökning av språk- och dialektanvändning med hänsyn till olika sociala faktorer och täcker de viktigaste områdena för språkanvändning samt åldersgrupperna (den yngre (under 30 år), medelålders (31–50 år) och äldre (från 51 år) generationen). Artikeln behandlar data från 34 orter inom den östaukštaitiska vilniusdialekten, insamlade i orterna Tverečius, Adutiškis, NYCKELORD: språkattityder, domän, diglossi, öppet prestigevärde, dolt prestigevärde. NYCKELORD: språkattityder, domän, diglossi, öppet prestigevärde, dolt prestigevärde. Straipsniai / Articles 63 JOLITA URBANAVIČIENĖ Švenčionys, Švenčionėliai, Mielagėnai, Strūnaitis, Sariai, som dialektologer hänför till de östliga och sydöstliga underdialekterna av Vilnius, undersöks. Förhållandena mellan standardspråket, Vilnius-underdialekten och de slaviska språken (belarusiska, polska, ryska) analyserades utifrån deras användning inom olika domäner: den individuella (tänkande), den privata (hemmet, familjen) och den offentliga (bygemenskapen, officiell kommunikation, skolan, kyrkan). FORSKNINGSPROBLEMATIK OCH METODER Den regionaliseringsideologi (som står i motsats till globaliseringen) som har blivit allt populärare i Europa under de senaste åren främjar forskning om dialektattityder och dialekters sociala värde. I Litauen ägnas störst uppmärksamhet åt språkliga attityder hos stadsbor (eftersom merparten – två tredjedelar – av litauerna bor i städer) och ungdomar (denna åldersgrupp gör det möjligt att genomföra prognostiska undersökningar av samhällets språkliga beteende) (se Vaicekauskienė, Sausverde 2012; Ramonienė 2013)1. Dialekters sociala värde i landsbygdsområden har ännu inte undersökts ingående; endast enstaka områden har analyserats, till exempel Joniškėlis, Pāsvālis kommun (Ramonienė 2006: 137–147) och Lydūokiai, Ukmergė kommun (Aliūkaitė 2005: 38–47). Geolingvistiska (horisontella) och sociolingvistiska (vertikala) undersökningar av byarnas dialekter (om termerna, se Aliūkaitė 2013 och där anförd litteratur) bör främjas av det projekt som genomfördes vid Litauiska språkets institut 2011–2013, Moderna geolingvistiska undersökningar i Litauen: optimering av punktnätet och interaktiv spridning av dialektinformation (projektledare Danguolė Mikulėnienė, projektkod nr VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028), vars syfte är att samla in och analysera aktuella uppgifter från Litauiska språkets atlas-punkterna. Denna artikel sammanfattar det sociolingvistiska material som samlats in inom projektet från 34 punkter, vilka dialektologer hänför till de östliga och sydöstliga vilniškiai-dialekterna2. Adūtiškis (485), Pirštėliškė (458), Svirkai (4582), Kavaltiškė (460), Jakėliai (4602), Jurgeliškė (457), Bāčkininkai (4572), Trečiūnai (484), Milkūškai (4842), Švenčionys (483), Žiboliškė (508), Strūnaitis (5082), Rópiškė (509), Vidutinė (5092), Melagėnai (507), Sariai (5072), Šutai (527), Švenčionėliai (482), Kretuonai (455), Reškutėnai (4552), Ceikinėliai (417), Ceikiniai (4172), Šiulėnai (419), Mielagėnai (418), Gražuliai (456), Šventōs (4562), 1 Bland projekten bör nämnas Språkanvändning och nationell identitet i Litauens städer, 2007–2009 (genomfört av Vilnius universitet, projektledare Meilutė Ramonienė), Litauiska språket: ideal, ideologier och identitetsbrytningar, 2010–2013 (genomfört av Litauiska språkets institut, projektledare Loreta Vaicekauskienė). 2 Bredvid punktens namn anges dess nummer i Litauiska språkets atlas. Om en LKA-punkt har förfallit (är på väg att försvinna) och en annan större bebyggelse har vuxit fram i dess närområde (på ett avstånd av 8–12 km), tilldelas den senare orten punktstatus (en sådan ny punkt markeras genom att indexet 2 läggs till det gamla punktnumret). I sådana fall samlades material in från båda punkterna – den gamla och den nya. 64 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos Rādiškės (459), Gilūtai (459²), Tverėčius (420), Lazinkai (423), Navikai (423²), Sekonys (421), Didžiasalis (421²), Vosiūnai (422). Tidigare undersökningar av de östliga höglandslitauiska vilniškiai-dialekterna innehåller sociolingvistiska data (jfr Kardelis 2009; Kardelis et al. 2003); användningen av dialekt, icke-dialektala språkformer och olika former av slaviska språk i vilniškiai-området analyseras (Kardelis 2013), men vilniškiai-talarnas språkliga attityder har ännu inte undersökts. Forskningsmetoden var en direkt, ingående intervju (cirka 1,5 timme), under vilken 1–7 litauisktalande informanter3 intervjuades. De valdes ut enligt principen om slumpmässigt flerstegsurval. Vid urvalet av informanter beaktades ålder (informanterna representerar tre generationer: den yngre (upp till 30 år), den mellersta (31–50 år) och den äldre (från 51 år)), utbildning (om möjligt intervjuades en lokal intellektuell i varje punkt) och kön (man strävade efter att intervjua lika många män som kvinnor4). Under samtalet fylldes, utöver andra enkäter, ett sociolingvistiskt frågeformulär för informanten i; det hade utformats av Laima Kalėdienė och Daiva Aliūkaitė. Undersökningsmaterialet i denna artikel består av uppgifter från 120 frågeformulär som fyllts i i Švenčionys och Ignalina kommuner (se ovan för den exakta listan över punkter). Det ursprungliga syftet med undersökningen var att fastställa inom vilka domäner vilniškių-dialekten och standardspråket används: i vilka kommunikationssituationer standardspråket används oftare och i vilka dialekten används oftare. En sådan formulering av problemet är naturligtvis endast ungefärlig, eftersom gränsen mellan en standardiserad språkvariant och en territoriell språkform inte alltid är tydlig5. Dessutom visar en undersökning genomförd med direktintervjuer endast dialektanvändarnas språkliga attityder, inte den faktiska språkanvändningen. Forskarna är dock överens om att språkliga attityder oftast avgör individers språkliga beteende (se Ramonienė 2013 och där anförd litteratur), och att förändringar i språkliga attityder är en av de viktigaste faktorerna bakom språkförändring (Vaičekauskienė, Sausverde 2012). Under arbetet med undersökningen behövde forskningsproblemet breddas på grund av den undersökta regionens särdrag: informanterna uppgav att de i vardagliga situationer använde inte bara standardspråket och vilniškių-dialekten, utan även slaviska språk (polska, belarusiska och ryska). Undersökningen omfattade således inte bara diglossi (standardspråk och dialekt), utan även tvåspråkighet (flera olika språk), där- 3 Antalet informanter beror på punktens livskraft: vid en punkt som håller på att försvinna spelades 1–2 informanter in, vid en livskraftig punkt 6–7 informanter. 4 Antalet kvinnliga informanter är något större än antalet manliga, av både objektiva skäl (andelen kvinnor bland invånarna, särskilt i den äldre generationen, är relativt större än männens) och extralingvistiska skäl (kvinnor är av naturen mer kommunikativa, har en mer positiv inställning till undersökningen på förhand osv.). 5 Pavyzdžiui, Daiva Aliūkaitė (2010: 41) skiria tris tarminio kalbėjimo variantus: 1) tarminį kalbėjimą (nuosekliai reiškiasi tarmės ypatybės), 2) pusiau tarminį kalbėjimą (nenuosekliai reiškiasi tarmės ypatybės) ir 3) naująjį dialektą (tarmės ypatybės nesireiškia). Joshua Fishmanas skiria 8 tarmės nykimo (vadinasi, ir perėjimo prie standartinio kodo) pakopas (Fishman 1991: 88–109). Tarmė ir bendrinė kalba, susiklosčius diglosijos situacijai, susilieja į tarpinę kalbą (intermediate language) (žr. Auer 2011; plg. Vaičekauskienė, Sausverde 2012). Straipsniai / Articles 65 JOLITA URBANAVIČIENĖ …jus. I artikeln används sammanfattande termer för de slaviska språken6: polska, belarusiska, ryska, men i mer ingående framtida studier bör man också skilja mellan standardspråket och dess lokala variant, till exempel polska (som används i undervisningen i skolan och vid gudstjänster) och lokal polsk dialekt (som talas i hemmet och i bygemenskapen). Det bör tilläggas att det undersökta området är homogent ur dialektsynpunkt. Därför avser termen dialekt i artikeln alltid den östaukštaitiska dialekten vilniškiai. Studiens slutliga mål är att fastställa de språkliga attityderna hos östra och sydöstra vilniškiai till dialekten, standardspråket och de slaviska språken. Syftet är att ta reda på vilka språkliga koder som förknippas med olika språkanvändningsdomäner. Tre huvudsakliga områden eller domäner analyseras separat: det individuella (tänkande), det privata (hemmet, familjen) och det offentliga (bygemenskapen, officiell kommunikation, skolan, kyrkan) (se Karaliūnas 2008: 316). DET INDIVIDUELLA OMRÅDET Informanterna tillfrågades vilka språk (språkvarieteter) de tänker och räknar på och använder när de talar till djur. Större delen (78%) av informanterna i den äldre generationen uppger att de talar dialekt i den personliga sfären. Dialektanvändningen minskar i de yngre åldersgrupperna: endast varannan informant (50%) i åldern 31–50 år och 15% av informanterna i den yngre generationen uppger att de talar dialekt. Användningen av standardspråket är också omvänt proportionell mot informanternas ålder: 10% av den äldre generationen, 15% av den mellersta generationen och 50% av den yngre generationen uppger att de talar standardspråksvarieteten. En betydande andel av informanterna (10% i den äldre, 31% i den mellersta och 30% i den yngre generationen) uppgav att de inom det individuella området använder både standardspråket och vilniškiai-dialekten7: de talar oftare dialekt till djur, medan de oftare räknar på standardspråket. En mindre andel av informanterna (3% i den äldre, 4% i den mellersta och 5% i den yngre generationen) behöver också slaviska språkvarieteter i individuell kommunikation. Dessa individer, som använder flera (två eller tre) språkvarieteter även när kommunikationen är individuell, betraktas som företrädare för individuell tvåspråkighet (Karaliūnas 2008: 334). En informant (född 1969) från Vidutinė (5092) uppgav till exempel att hon talar till djur på vilniškiai-dialekt eller polska, medan hon räknar och tänker på polska eller belarusiska. Sådana personer kommer vanligtvis från blandade familjer där ett språk inte räcker för kommunikation. De språkliga attityderna inom det individuella området sammanfattas i tabell 1. 6 Andra forskare gör ingen mer detaljerad åtskillnad mellan de slaviska språken i liknande studier, utan begränsar sig till termen slaviska språkvarieteter (se Kardelis 2013). 7 Användningen av dialekt och standardspråk innebär i detta fall inte att de smälter samman till ett enda kontinuum (diglossi, jfr Auer 2011). Informanterna uppger att de kan tala både standardspråk och dialekt (en diglossisituation). 66 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos TABELL 1. Språkliga attityder inom den individuella sfären Språkvarieteter Andel användare (i procent) Den äldre generationen Den mellersta generationen Den yngre generationen Vilniusdialekt 78 50 15 Standardspråk 10 15 50 Vilniusdialekt, standardspråk 10 31 30 Vilniusdialekt, polska 1 Standardspråk, polska 1 Standardspråk, ryska 5 Vilniusdialekt, belarusiska, polska 4 Undersökningen blottlade en diskrepans mellan språklig och etnisk identitet hos en del av informanterna. Såväl språklig ideologi som etnisk självmedvetenhet formas under påverkan av olika sociopolitiska faktorer (jfr Saville-Troike 1990, 181–182). I de östra delarna av Litauens utkanter, som under 1900-talet upplevde dominans från polska och ryska språk (under andra världskriget även belarusiska och tyska), är situationer där ”nationaliteten inte alltid sammanfaller med modersmålet” särskilt typiska (Kardelis 2009, 60; om diskrepansen mellan officiell nationalitet och det språk som används i Adutiškis–Kamojys-området, se Urbanavičienė 2011: 109–110). Var tionde (11%) litauisktalande informant som deltog i undersökningen deklarerar inte officiellt en litauisk identitet. Sådana fall noterades endast bland informanter ur den äldre och den mellersta generationen. De flesta av dem – 85% – är registrerade som polacker i dokumenten, medan återstoden inte deklarerar någon identitet alls eftersom de inte kan bestämma sig för vilken de ska välja. Exempelvis uppger en kvinnlig informant (född 1933) från Adutiškis (485) att hon skulle kunna hänföra sig både till litauer och belarusier. En manlig informant (född 1940) från Svirkai (4582), som tidigare varit polack, skriver nu ett streck i stället för en identitet. En kvinnlig informant (född 1969) från Sariai ”betraktar sig inte som någonting”. Bland informanterna i den yngre generationen förekom ingen diskrepans mellan språklig och etnisk identitet. Individer som knyter sin identitet inte till en språkgemenskap utan enbart till den plats där de bor kan betraktas som företrädare för en lokal identitet. DEN PRIVATA SFÄREN Den privata sfären är ett av de viktigaste områdena som formar individens språkliga identitet, eftersom språket förs vidare från generation till generation och dess livskraft upprätthålls i hemmets rum. Den hänger samman med kommunikationsbehoven hos fyra olika generationer (far- och morföräldrar – föräldrar – barn – barnbarn), med människors inbördes relationer och deras dimensioner (närhet – främlingskap, värme – kyla). En viss språkvariant kan användas- Straipsniai / Articles 67 JOLITA URBANAVIČIENĖ ndas med familjemedlemmar, en annan med släktingar som man träffar mer sällan. Informanter från den mellersta och yngre generationen uppger att de använder dialekten nästan dubbelt så ofta inom den privata domänen som individuellt (jfr mellersta generationen – 50% och 27%, yngre generationen – 30% och 15%). Den äldre generationen gör tvärtom – inom familjen talar den mindre dialekt än inom den individuella sfären (55% respektive 77%). En fjärdedel (25%) av informanterna i den äldre och yngre generationen samt en tredjedel (34%) av informanterna i den mellersta generationen uppger att de använder både standardspråket och dialekten diglossiskt hemma. Dialekt talas oftast med far- och morföräldrar och föräldrarnas familj (bröder och systrar), liksom med den egna partnern (make eller maka), om denne talar samma dialekt, medan man talar standardspråket med barn och barnbarn8. Jfr: 7% av informanterna i den äldre generationen talar standardspråk med sina barn och 14% med sina barnbarn. Nästan varannan (44%) representant för den mellersta generationen uppgav att hen talar standardspråk med sina barn9. Intressant nog uttrycker representanter för den äldre generationen de mest positiva attityderna till standardspråket. Jfr: Nu undviker man sådana [dialektala] ord, uttrycker sig mer litauiskt, närmar sig ett vackrare språk... Det vore vackrare att tala standardspråk [och] tiderna förändras. Man måste skriva korrekt, språket måste vara rätt och grammatiskt. (Informant (född 1945) från orten Vidutinė (509²).) Man måste tala mer grammatiskt [och] kultūrnau (mer kultiverat). (Informant (född 1942) från orten Šutai (527).) Den äldre generationen tillskriver standardspråket en social fördel – det förknippas med högre samhällsstatus, större karriärmöjligheter och bättre utbildning (jfr Ramonienė 2013). Den mellersta och yngre generationen gör däremot tvärtom – inom den privata domänen använder de standardspråket dubbelt så sällan som inom den individuella sfären (jfr 4% respektive 25% inom familjen och 15% respektive 50% inom den individuella sfären). Följaktligen får ackommodationsprocesser (anpassning till samtalspartnern) den äldre generationen att övergå till standardspråket, medan den mellersta och yngre generationen övergår till dialekten. I familjekommunikationen stöter man ofta på fenomenet tvåspråkighet: 21% av informanterna i den äldre generationen, 35% i den mellersta generationen och 15% i den yngre generationen uppger att de i hemmiljön talar inte bara litauiska utan även slaviska språk. I hemmiljön kan en informant använda mellan två och fyra olika språkvarieteter (se tabell 2). 8 Jfr situationen i Vilnius stad: ”Dialekten används med de familjemedlemmar i den familj där man föddes och växte upp. När de bildat familj talar Vilniusborna betydligt mer sällan dialekt med sina partner, och endast var femte för vidare sin dialekt till sina barn och var tionde till sina barnbarn” (Gudavičienė 2010: 226). Jfr också Laima Nevinskaitės iakttagelse om språket i familjer i Klaipėda: ”Relativt få personer talar dialekt med barn – mer sällan än med vänner, äldre familjemedlemmar och till och med på arbetet” (Nevinskaitė 2010: 265). 9 Oftast anser föräldrar att dialekter kan hindra barn från att lära sig standardspråket väl (Balčiūnienė 2007: 153). 68 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos TABELL 2. Språkliga attityder inom den privata sfären Språkvarieteter | Andel användare (procent) | Äldre generationen | Mellangenerationen | Yngre generationen | Vilniusdialekten | 54 | 27 | 30 | Standardspråket | | 4 | 25 | Vilniusdialekten, standardspråket | 25 | 34 | 25 | Vilniusdialekten, det belarusiska språket | 4 | 4 | | Vilniusdialekten, det polska språket | 6 | | | Vilniusdialekten, det ryska språket | | 4 | | Standardspråket, det polska språket | 4 | | 5 | Standardspråket, det belarusiska språket | | 4 | | Standardspråket, det ryska språket | | | 10 | Vilniusdialekten, standardspråket, det polska språket | 3 | 7 | | Vilniusdialekten, standardspråket, det ryska språket | 2 | 4 | 5 | Vilniusdialekten, standardspråket, det belarusiska språket | | 4 | | Vilniusdialekten, standardspråket, det ryska språket, det polska språket | 2 | 4 | | Vilniusdialekten, standardspråket, det belarusiska språket, det ryska språket | | 4 | Till exempel minns en informant (född 1937) från Lazinkos (423) att hen talade dialekt i föräldrarnas hem, polska med mor- och farföräldrarna, ryska med sin hustru av rysk nationalitet, standardspråket med barnen som bodde i Vilnius, ryska med dem som hade flyttat till Lettland och litauiskt standardspråk eller ryska med barnbarnen. En informant (född 1937) från Didžiasalis (421²) uppgav att hen talade dialekt med mor- och farföräldrarna och föräldrarna, ryska med sin hustru och litauiskt standardspråk med barnen och barnbarnen. Informanterna i mellangenerationen, födda omkring 1960–1980, har flest kontakter med slaviska språk av alla undersökta generationer. Denna generations mer intensiva flerspråkighet kan hänga samman med den socialism som blomstrade under deras uppväxt och mognad, tvåspråkiga skolor, intensiva kontakter med belarusiska grannar och vanliga äktenskap med slaver. Jfr: en informant (född 1962) från Strūnaitis (508²) uppger att hon talade belarusiska med mor- och farföräldrarna, vilniusdialekt med föräldrarna och syskonen, ryska med sin make från Belarus och standardspråket med barnen. En informant (född 1969) från Vidutinė (509²) uppgav att hon talade polska i föräldrarnas hem och litauiskt standardspråk med moderns släkt, men med sin make och sina barn talar hon enligt makens språk, vilniusdialekt. Den yngre generationen använder bland de slaviska språkvarieteterna endast ryska och polska. Det belarusiska språket försvinner ur ungdomarnas språkliga repertoar. Det betraktas som lågstatus och utan framtidsutsikter, och därför kan ungdomarna inte belarusiska – belarusiska ersätts av ryska. Straipsniai / Articles 69 JOLITA URBANAVIČIENĖ En situation där inte bara litauiska utan också flera (två eller tre) slaviska språkvarieteter används dagligen i hemmiljön är typisk för flerspråkighet10. OFFENTLIGA RUM Kommunikation i offentliga rum omfattar olika livsområden och sociala roller. I denna artikel analyseras separat dialektanvändarnas språkliga attityder till fyra områden av det offentliga livet – bygemenskapen, institutioner och möten (officiell kommunikation), skolan och kyrkan. Kommunikation inom bygemenskapen hör, liksom den individuella och privata kommunikationen, till vardaglig samvaro, medan kommunikation i institutioner, på möten, i skolan och i kyrkan betraktas som prestigefylld (se Karaliūnas 2008: 345). Det är sannolikt att informanterna oftare väljer dialekt i vardaglig samvaro och standardspråket i prestigefylld kommunikation. 1. Landsbygdssamhället Dialektalt tal lämpar sig bättre för kommunikationen i landsbygdssamhället, eftersom det är mer uppriktigt, varmare och öppnare än standardspråket (jfr Girdenis 2000: 250; Aliūkaitė 2005: 42). Informanterna tillfrågades om vilken språkvarietet de använder i sin bymiljö när de talar med grannar i olika åldrar, med bekanta och med obekanta personer. Landsbygdsmiljön är halvoffentlig, eftersom informanterna antingen känner samtalspartnern väl eller befinner sig i en bekant miljö. Kommunikationens status (familjär – formell) och valet av språkvarietet beror på relationen mellan talarna (närhet – främlingskap). En persons aktiva eller passiva deltagande i samtalet, om personen kommer från en annan språkmiljö, kan främja användningen av standardkoden – standardspråket. Undersökningen visade att endast en liten andel av informanterna i landsbygdssamhället enbart använder standardspråket: 6% av den äldre generationen, 8% av mellangenerationen och 20% av den yngre generationen (jfr: i individuella och privata domäner används standardspråket oftare11). Likaså uppger endast en liten andel att de talar enbart dialekt 10Vytautas Kardelis påpekar att ”när den sociolingvistiska situationen beskrivs är det nödvändigt att tydligt skilja mellan kunskaper i ett främmande språk och faktiska förhållanden av tvåspråkighet” (Kardelis 2009: 66). Han menar att man i de lantliga områdena av de litauiska dialektområdena i nordöstra vilniškiai ”inte kan urskilja några större tecken på tvåspråkighet” (Kardelis 2009: 68), men medger att språkkontakterna kan vara maximala i de sydöstra blandade områdena. Vår undersökning visar att var fjärde (25%) representant för de östra och sydöstra vilniškiai möter flerspråkighet i den privata sfären. 11Följaktligen kan man inte instämma i Loretos Vaicekauskienės och Érikas Sausverdės påstående att ”användningen av dialekter i Litauen i grunden är diglossisk och entydigt förknippas främst med den privata sfären, särskilt familjesfären, och i högre grad med äldre människor” (Vaicekauskienė, Sausverde 2012). I de östra höglitauiska vilniškiai-områdena är dialektens ställning starkast i kommunikationen inom landsbygdssamhället. 70 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos bland informanterna i mellangenerationen (4%) och den yngre generationen (10%). Nästan hälften (41%) av representanterna för den äldre generationen talar dock enbart dialekt i landsbygdsmiljön. Varannan informant använder dialekt och standardspråk diglossiskt, oavsett ålder: i samtal med obekanta personer föredras standardspråket, medan dialekten används med grannarna. Valet av kommunikationsmedel påverkas också av grannarnas ålder; exempelvis talar informanter ur den äldre generationen dialekt med jämnåriga grannar, men standardspråk med grannar ur mellan- och den yngre generationen (jfr motsvarande kommunikation mellan mor- och farföräldrar och barnbarn). Informanterna själva beskriver dialekten som det dominerande kommunikationsmedlet i landsbygdssamhället, ibland med en oförställd beklagan över att de är tvungna att tala dialekt. Jfr: Jag talar dialekt med grannarna. Alla talar dialekt, så hur skulle jag kunna vara den enda litauiskan här [...]. Det vore kanske bättre om alla talade standardspråk, men i byn talar man dialekt. Och vad kan man göra nu, man kan ju inte ändra på dem. (Informant (född 1933) från Šiūlėnai, punkt 419.) Tarmė suvokiama kaip „grupinė tapatybė“ (Ramonienė 2006: 145), „savos grupės kalbinės elgsenos atributas“ (Vaicekauskienė, Sausverde 2012), „socialinis solidarumas“ (Ramonienė 2013). Kaimo bendruomenės komunikaciją sudaryta iš individualių komunikacijos aktų, kuriuose kalbos pasirinkimą nulemia ne atskiras žmogus, o bendruomenės normos ir socialinis statusas. Individai, siekiantys būti lygiaverčiais kaimo bendruomenės nariais, nejaučia atskirties, vartoja tarmę. Ir atvirkščiai – norintys išlaikyti socialinį atstumą, pabrėžti savo aukštesnį išsilavinimą, socialinę padėtį ar kilmę asmenys vartoja bendrinę kalbą. Dialekten kan betraktas som en sammanhållande kod i landsbygdssamhället, medan de komplexa, djupgående processer som upprätthåller dialektbruket utgör dialektens dolda prestige12 (Trudgill 1972: 179–195; Miliūnaitė 2010: 241; Ramonienė 2006: 145). Å ena sidan manifesteras inte en positiv inställning till dialekten offentligt (tvärtom medger många respondenter att dialekten är ”ful” och ”dålig”), men å andra sidan används dialekten i olika situationer i landsbygdssamhället. Man litar inte på samhällsmedlemmar som inte talar dialekt, medan man visar solidaritet med dem som gör det. Jfr: I byn framstår man som en fin dam om man inte talar dialekt. (Informant (född 1962) från Šiūlėnai, punkt 419.) I landsbygdssamhället betraktas dialekten som ett kommunikationsmedel mellan samhällsmedlemmarna. Personer som inte erkänns som verkliga samhällsmedlemmar 12Meilutė Ramonienė har beskrivit den dolda välviljan gentemot dialekten i trakten kring Joniškėlis (Pasvalys distrikt): ”I inofficiella sammanhang tolereras användningen av standardspråket oftast inte; medlemmar av den egna språkgemenskapen som inte talar dialekt betraktas som främmande, man gör narr av dem och litar inte på dem” (Ramonienė 2006: 145). Straipsniai / Articles 71 JOLITA URBANAVIČIENĖ (till exempel lokala intellektuella) tillskrivs på förhand den mer prestigefyllda varieteten – standardspråket. En lärare som arbetar i Didžiasalis erkänner till exempel att hon undviker att tala dialekt offentligt: Om jag träffar en väninna som kan dialekten, talar jag dialekt då. Men så är det ju – jag är lärare... Hur skulle jag kunna prata dialekt här? Jag tänker att det är bra att tala dialekt när man träffar någon man känner, men jag kommer på mig själv: undrar hur de kommer att se på mig när jag pratar dialekt. Jag ser mig omkring för att se om någon hör. Jag svarar på dialekt, men ser mig omkring. (Informant (född 1957) från Tverečius, punkt 420.) Det finns inte många tecken på dialektens öppna prestige, men det är intressant att den visas av representanter för den yngre generationen. Ungdomar strävar efter att skapa sin egen språkliga repertoar genom att skilja sig från den äldre generationen – föräldrarnas och mor- och farföräldrarnas. En sådan form av självuttryck, som återspeglar deras lokala identitet, är dialekttal. Jfr: Mina bekanta försöker använda de där [dialektala] orden. Kanske tycker de att det låter fint? Alla mina bekanta och vänner försöker tala dialekt. När de kommer tillbaka till den trakten [från staden till byn]. Eller så talar de dialekt med nya vänner, för det är roligt att höra hur någon säger något. De där dialektorden är intressanta. Man får intrycket att alla vill betona varifrån de kommer [har sitt ursprung], och därför talar de dialekt. (Informant (född 1989) från Mielagėnai, punkt 418.) Informantens berättelse nämner omdömena ”fint” och ”intressant” om dialekten, vilket visar en öppet positiv inställning till dialekter (till skillnad från representanterna för dialekten i den mellersta och särskilt den äldre generationen). Denna värdering av lokala dialekter skiljer sig från stadsungdomars negativa eller neutrala inställning till dialekter13. Jfr: ”Dialekterna i landsbygdsregioner [...] värderas mer positivt än de icke-standardiserade varieteterna i städerna” (Ramonienė 2013). Vienalyčių kalbinių bendruomenių beveik nebūna (plg. Karaliūnas 2008: 323), ypač rytų ir pietryčių vilniškių teritorijoje, kur įvairiais lygmenimis kontaktuoja baltų ir slavų kalbos. Norėdami patenkinti komunikacijos poreikį pakraštinių arealų gyventojai – lietuviai ir slavai – išmoksta vieni kitų kalbas. Tai pastovūs ir natūralūs kalbų kontaktai (Karaliūnas 2008: 32), kurie nesukelia konfliktų ir yra šio regiono žmonių kasdienio gyvenimo dalis (apie Adutiškio ir Kamojų daugiakalbes bendruomenes žr. Urbanavičienė 2011: 95–114). Šalia vilniškių patarmės ir bendrinės kalbos slavų kalbų atmainas kaimo bendruomenėje teigia vartojantys 13% vyresniosios kartos, 27% vidurinės kartos ir 20% jaunesniosios kartos informantų (žr. 3 lentelę). 13 Jfr Inetos Dabašinskienės och Ramintos Garuckaitės iakttagelse om ungdomars språkliga attityder i Kaunas: ”När det gäller dialekter intar ungdomar oftare en neutral eller negativ hållning. Uppenbarligen förknippar ungdomar oftare användningen av dialekter med landsbygden, och den är inget tecken på ett modernt liv” (Dabašinskienė, Garuckaitė 2010: 245). 72 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos TABELL 3. Språkliga attityder i landsbygdssamhällets kommunikation Språkvarieteter Andel användare (i procent) Äldre generationen Mellersta generationen Yngre generationen Vilniusdialekten 41 4 10 Standardspråket 6 8 20 Vilniusdialekten, standardspråket 40 61 50 Standardspråket, ryska 10 Vilniusdialekt, standardspråk, ryska 6 19 5 Standardspråk, ryska, polska 1 4 5 Standardspråk, belarusiska, polska 1 Vilniusdialekt, belarusiska, polska 1 4 Vilniusdialekt, standardspråk, ryska, belarusiska 1 Vilniusdialekt, standardspråk, polska, språk, ryska 3 Varianter av de slaviska språken – ryska, polska och belarusiska – används i blandade områden. I den östra utkanten av vilniusområdet är ackommodationsprocesser (anpassningsprocesser) särskilt tydliga: eftersom de flesta invånare behärskar alla lokala språkvarianter låter de samtalspartnern välja kommunikationsmedel (”på det språk någon tilltalar mig, på det språket talar jag”). Forskningsresultaten visar att belarusiskan har försvunnit ur den yngre generationens språkliga repertoar (jfr att den inte används ens i den privata sfären), medan ryska och polska fortfarande används. Det är värt att notera att den äldre generationen använder slaviska språk vid sidan av dialekten, medan den mellersta och yngre generationen använder dem vid sidan av standardspråket. Följaktligen får dialekten ge vika för standardspråket i blandade familjer. Det framgår också att informanter från den äldre generationen i bysamhällen använder ett större antal språk (upp till fyra språkvarianter), medan språkförrådet hos den mellersta och yngre generationen är mindre (upp till tre språkvarianter). 2. Officiell kommunikation Officiell kommunikation har analyserats utifrån användningen av språkvarieteter i tre olika situationer: i en butik, på en institution och vid ett möte. Valet av kommunikationsmedel på institutioner hänger samman med politiska förhållanden, som i denna region förändrades mycket dynamiskt (se Urbanavičienė 2010: 46). Språket vid ett möte bestäms av sociala omständigheter, det vill säga att man talar den dominerande sociala gruppens språk. I bybutiker bestäms kommunikationsmedlet av psykologiska orsaker och dimensionerna närhet (man talar dialekt) – främlingskap (man talar standardspråk). Straipsniai / Articles 73 JOLITA URBANAVIČIENĖ I alla de nämnda situationerna uppgav nästan hälften (48%) av informanterna i den äldre generationen att de talade dialekt. Bland företrädare för den mellersta och den yngre generationen är det betydligt färre informanter som uppger att de enbart talar dialekt – 4% respektive 10%. Användningen av standardspråket hänger också samman med personens ålder: ju yngre informanten är, desto oftare skulle hen tala den prestigefyllda varianten av litauiska offentligt. Jfr: 15% av den äldre generationen, 31% av den mellersta generationen och 55% av den yngre generationen uppger att de använder standardspråket i officiell kommunikation. Var fjärde (25%) företrädare för den yngre generationen, var tredje (30%) för den äldre generationen och varannan (53%) för den mellersta generationen skulle använda både standardspråket och dialekten i officiella kommunikationssituationer. En separat undersökning av de aktuella situationerna visar att majoriteten av informanterna skulle föredra standardspråket på institutioner (kommunalkontoret, biblioteket, postkontoret, butiken, vårdcentralen och annat), medan de skulle föredra dialekten i bybutiker (särskilt om någon från trakten arbetar där). Den språkvarietet som används vid möten bör betraktas som hela bygemenskapens språkliga kod, som förenar medlemmar av olika språkgemenskaper som bor på samma plats. Möteskommunikationen utformas på ett sätt i litauiska områden och på ett annat i blandade områden. I litauiska områden talar man oftare dialekt än standardspråk vid möten, till exempel i Mielagėnai (419), Reškutėnai (4552), Šventa (4562). I blandade områden kan man tala ett av de slaviska språken vid möten (till exempel polska i Ropiškė (509)). Kommunikationsspråket kan väljas spontant med hänsyn till samtalspartnerna, det vill säga att valet av språkvarietet avgörs av ackommodationsprocesser. Exempelvis betonar en informant från Ziboliškė (508) (född 1935) att hen vid mötet kommer att tala ”så som de andra talar”. Slaviska språk används vid sidan av litauiska språkvarieteter av 5% av den äldre generationen, 12% av den mellersta generationen och 10% av den yngre generationen (se tabell 4). 4 TABELL. Språkliga attityder i officiell kommunikation Språkvarieteter | Andel användare (procent) | Äldre generation | Mellersta generationen | Yngre generationen | Vilniusdialekt | 49 | 4 | 10 | Standardspråk | 15 | 31 | 55 | Vilniusdialekt, standardspråk | 31 | 53 | 25 | Standardspråk, ryska | 1 | 8 | 10 | Standardspråk, polska | 1 | | | Vilniusdialekt, ryska | 1 | | | Vilniusdialekt, polska | 1 | | | Vilniusdialekt, standardspråk, ryska | 1 | 4 | 74 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos Jämfört med kommunikationen i bygemenskapen används slaviska språk mer sällan i officiella situationer och deras repertoar har minskat, medan betydelsen av den prestigefyllda varieteten – litauiskt standardspråk – ökar märkbart. Informanterna uppger att de inte alls använder belarusiska i officiella kommunikationsakter. Endast företrädare för den äldre generationen uppger att de talar polska i officiella situationer. Det kan antas att den mellersta och yngre generationen har övergått från belarusiska och polska till ryska (jfr: det finns inte längre några polskspråkiga skolor i den aktuella regionen). I blandade områden används ryska vid sidan av dialekt och standardspråk; till exempel talar man ryska i butiken i Šutai (527) och vid möten i Bačkininkai (4572). 3. Kyrkan Ett separat område av det offentliga livet – kyrkan – har också ett avgränsat antal språkliga varieteter: här konkurrerar dialekten, standardspråket och polska. Informanterna tillfrågades på vilket språk de ber, går till bikt, lär andra böner och samtalar med prästen. I samtliga åldersgrupper dominerar standardspråket som religionens språk; jfr: det används av 26% av informanterna i den äldre generationen, 65% i den mellersta generationen och 85% i den yngre generationen. Endast på dialekt ber och samtalar med prästen 26% av den äldre generationen, 4% av den mellersta generationen och 10% av den yngre generationen. Diglossifall registrerades – en del av informanterna använder både standardspråket och dialekten i religiösa sammanhang (36% av den äldre generationen, 23% av den mellersta generationen och 5% av den yngre generationen): vanligtvis talar man dialekt med prästen eller under bikten, men ber på standardspråket, det vill säga ”så som det står i bönboken”. Informanternas språkliga attityder – att standardspråket föredras i kyrkan – visar att religionens område uppfattas som prestigefyllt. Attityderna till de slaviska språken är mindre positiva, eftersom de har ett lägre socialt värde. Av de slaviska språken används endast polska inom religionen; det har sedan länge förknippats med katolicismen. Polska används oftare av informanter i den äldre generationen, som under den polska perioden (1920–1939) gick i polskspråkiga skolor: de ber på polska, lyssnar på mässor på radio och biktar sig. Polska används, vid sidan av den vilniuska dialekten och standardspråket, i religiösa sammanhang även av 8% av den mellersta generationen (de uppger oftast att de ber på polska). Den yngre generationen uppger att den inte använder polska i kyrkan. Informanternas språkliga attityder till de tre språkliga varieteterna – standardspråket, dialekten och polska – sammanfattas i tabell 5. Hur alla tre språkliga varieteter blandas hos en och samma person illustreras väl av exemplet med en informant från Strunaitis (5082), född 1930: hon talar dialekt med prästen och under bikten, lär sina barnbarn böner på standardspråket och ber själv på polska. Straipsniai / Articles 75 JOLITA URBANAVIČIENĖ TABELL 5. Språkliga attityder inom religionen Språkliga varieteter Användarandel (procent) Äldre generation¹⁴ Mellersta generationen Yngre generationen Vilniusdialekt 26 4 10 Standardspråk 26 65 85 Vilniusdialekt, standardspråk 36 23 5 Vilniusdialekt, polska 3 Standardspråk, polska 3 4 Vilniusdialekt, standardspråk, polska 1 4 4. Skolan Ett annat viktigt område av det offentliga livet, som formar den språkliga identiteten och genomför språkpolitiken, är skolan. På grund av regionens särdrag (flerspråkighet, politiska omvälvningar) har informanterna som bor här gått i skolor med olika undervisningsspråk. Den äldre generationens utbildningserfarenheter är särskilt komplexa (alla informanter i den mellersta och yngre generationen studerade på litauiska): informanter födda på 1930-talet upplevde olika omvandlingar av språkpolitiken. Var fjärde (26%) har gått i skolor med två, tre och till och med fyra olika undervisningsspråk (se tabell 6). TABELL 6. Undervisningsspråken i tre olika generationer Undervisningsspråk Andel elever (procent) Äldre generation Mellersta generationen Yngre generationen Litauiska 67 100 100 Polska 5 Litauiska, polska 8 Litauiska, ryska 4 Polska, ryska 2 Litauiska, ryska, polska 5 Litauiska, polska, belarusiska 2 Litauiska, ryska, polska, belarusiska 2 Litauiska, ryska, polska, tyska 3 Studerade hemma 2 14 5% av informanterna uppgav att de inte går i kyrkan och inte ber, och därför inte besvarade frågorna om religion. 76 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos Jfr: en informant (född 1929) från Vosiūnai (422) uppger att han eller hon studerade inte bara på litauiska och polska, utan också på ryska och tyska (under andra världskriget). Detsamma uppgav en informant (född 1929) från Ceikiniai (417²). En informant (född 1930) från Strūnaitis (508²) uppger att hon studerade inte bara på litauiska utan också på tre slaviska språk – polska, ryska och belarusiska (Litauens utkanter tillhörde Belarus). Enligt forskarna är utbildning en av de viktigaste faktorerna som formar språkliga attityder (Garrett 2010: 22; Ramonienė 2013). Jfr: I östra Litauen var skolan ett starkare verktyg för polonisering än kyrkan, den polska administrationen eller godsen (Kardelis, Navickaitė 2006: 495). Denna undersökning bekräftar endast att de perifera vilniusdialekttalarnas språkliga attityder formades under mycket komplicerade omständigheter. SLUTSATSER De östliga och sydöstliga vilniusdialekttalarnas språkliga attityder, som omfattar tre användningsområden för språkvarieteter (det individuella, privata och offentliga), kan sammanfattas på två nivåer: vertikalt och horisontellt. Den horisontella (eller kvantitativa) resultatnivån visar att vilniusdialekten, sett till de funktioner den fyller, kommer på andra plats efter standardspråket – den används inte bara i skolan som undervisningsspråk (se tabell 7). Därefter följer ryska, polska och belarusiska i fallande ordning efter social tyngd. T A B E L L 7. De östliga och sydöstliga vilniusdialekttalarnas språkliga attityder Språk, dialekt | Generation | Användningsområden för språk | Individuellt område | Privat område | Offentligt område | Landsbygdssamhälle | Officiell kommunikation | Kyrka | Skola | Vilniusdialekt | Från 51 år | + | + | + | + | + | 31–50 år | + | + | + | + | + | Upp till 30 år | + | + | + | + | + | Litauiskt standardspråk | Från 51 år | + | + | + | + | + | + | 31–50 år | + | + | + | + | + | + | Upp till 30 år | + | + | + | + | + | + | Polska | Från 51 år | + | + | + | + | + | + | 31–50 år | + | + | + | | + | | Upp till 30 år | | + | + | | | Straipsniai / Articles 77 JOLITA URBANAVIČIENĖ Språk, dialekt | Generation | Användningsområden för språk | Individuellt område | Privat område | Offentligt område | Landsbygdssamhälle | Officiell kommunikation | Kyrka | Skola | Belarusiska | Från 51 år | + | + | + | 31–50 år | + | + | + | Upp till 30 år | | | | Ryska | Från 51 år | + | + | + | + | 31–50 år | + | + | + | Upp till 30 år | + | + | + | + En vertikal (eller kvalitativ) bedömning av resultaten visar att dialektens värde minskar, i korrelation med att informanterna blir yngre: företrädare för den mellersta och yngre generationen väljer mer sällan dialektalt tal än den äldre generationen inom alla undersökta användningsområden (se fig. 1 och 2). FIG. 1 OCH 2 Språkliga attityder till användningen av dialekt och standardspråk inom individuella, privata och offentliga områden (i procent) Övriga slutsatser från denna undersökning: 1. För många informanter är diglossisk användning av standardspråk och dialekt typisk; den formas av sociala hinder, till exempel ålder inom det privata området (kommunikation mellan föräldrar och barn, mor- och farföräldrar och barnbarn) och utbildning, social klass samt social distans inom det offentliga området (kommunikation mellan bekanta och obekanta, officiell respektive privat kommunikation). 78 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos 2. Om det inte finns några sociala hinder är dialektens ställning fortfarande stark, särskilt i det offentliga rummet – bygemenskapen – där den upprätthålls av dialektens dolda prestige. Både inom den individuella och den privata sfären undviker man dialekten av utilitaristiska skäl: bättre karriärmöjligheter och högre social status förknippas med standardspråket. 3. Dialektens öppna prestige demonstreras endast av den yngre generationen, som tenderar att införliva dialekten i sin repertoar av språkliga resurser och göra den till en del av sin identitet. 4. Studien visade att de slaviska språkens sociala status har försämrats. Den unga generationen har helt övergett belarusiskan, polskan drar sig tillbaka från den offentliga sfären och ryskans sociala värde har minskat. 5. Informanter som bor i flerspråkiga områden visade språklig tolerans och ackommoderande beteende: samtalspartnern får välja kommunikationsmedel. 6. Var tionde informant (11%) uppger inte en litauisk identitet. En liten andel av informanterna (3%) knyter sin identitet inte till en språkgemenskap, utan till den plats där de bor. Dessa är företrädare för en lokal identitet. LITERATŪRA Aliūkaitė Daiva 2005: Terminis kalbėjimas: (galimi?) socialiniai kalbėjimų koreliatai. – Lituanistica 1(61), 38–47. Aliūkaitė Daiva 2010: Naujasis dialektas: galimas tarminio kalbėjimo vertinimo scenarijus. – Respectus Philologicus 18(23), 41–57. Aliūkaitė Daiva 2013: Horizontalusis ir vertikalusis kalbos kontinuumo skaidumas: XXI amžiaus kalbėjimo variantai paprastojo kalbos vertintojo požiūriu. – Taikomoji kalbotyra 2. Interneto prieiga: www.taikomojikalbotyra.lt. Auer Peter 2011: Dialect vs. standard: A typology of scenarios in Europe. – The languages and linguistics of Europe. A comprehensive guide, 485–500. Balčiūnienė Ingrida 2007: Gimtosios kalbos įsisavinimas. – Kalbos kultūra 80, 153–158. Dabašinskienė Ineta, Garuckaitė Raminta 2010: Kalbinis Kauno praeities ir dabarties savitumas. – Miestai ir kalbos, 231–249. Fishman Joshua A. 1991: Reversing Language Shift. Clevedon: Multilingual Matters. Garrett Peter 2010: Attitudes to Language. Cambridge: Cambridge University Press. Girdenis Aleksas 2000: Tarmės ir mokykla. – Kalbotyros darbai 2, 249–253. Gudavičienė Eglė 2010: Sociolingvistinis Vilniaus miesto portretas. – Miestai ir kalbos, 207–229. Straipsniai / Articles 79 JOLITA URBANAVIČIENĖ Karaliūnas Simas 2008: Kalbos vartojimas ir socialinis kontekstas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Kardelis Vytautas 2009: Šiaurės rytų aukštaičiai vilniškiai: ribos ir diferenciacija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Kardelis Vytautas 2013: Kalbų vartojimas rytų aukštaičių vilniškių patarmėje. – Lietuvių kalba 8 (įteikta). Interneto prieiga: www.lietuviukalba.lt. Kardelis Vytautas, Birutė Sinočk ina, Wiemer Björn, Zielińska Anna 2003: Situacija językowa na terenie od Wisagini do Hoduciszek na Litwie (Raport z badań terenowych). – Acta Baltico-Slavica 27, 33–52. Kardelis Vytautas, Navickaitė Agnė 2006: Šiaurės rytų vilniškiai 1920–1930 m. Sociolingvistinės pastabos. – Baltistica 41(3), 489–496. Miliūnaitė Rita 2010: Kalbos prestižas ir jo planavimas. – Kalbos kultūra 83, 231–256. Nevinskaitė Laima 2010: Klaipėdiečio sociolingvistinis portretas: kalbų mokėjimas ir vartojimas Klaipėdoje. – Miestai ir kalbos, 251–267. Ramonienė Meilutė 2006: Nuostatos dėl bendrinės kalbos ir tarmės: Joniškėlio atvejis. – Kalbos kultūra 79, 137–147. Ramonienė Meilutė 2013: Tarmės socialinė vertė: Lietuvos miestų jaunimo kalbinės nuostatos. – Taikomoji kalbotyra 2. Interneto prieiga: www.taikomojikalbotyra.lt. Saville-Troike Muriel 1990: The Ethnography of Communication. An Introduction. Oxford: Basil Blackwell. Trudgill Peter 1972: Sex, covert prestige and linguistic change in urban British English. – Language in Society 1, 179–195. Urbanavičienė Jolita 2010: Svirkų šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Urbanavičienė Jolita 2011: Adutiškio – Kamojų arealas: kalbinė tapatybė lietuvių ir baltarusių parib yje. – Kalbotyra 63(3), 95–114. Vaicekauskienė Loreta, Sausverde Ėrika 2012: Lietuvos tarmių rezervatas. Socialiniai ir geografiniai tarmės mobilumo ribojimai tiesioginių tyrimų duomenimis. – Taikomoji kalbotyra 1. Interneto prieiga: www.taikomojikalbotyra.lt. 80 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos Language attitudes of residents of Eastern and South-Eastern Vilnius (Vilniškiai) S U M M A R Y The research revealed a decreasing use of the dialect in the individual domain: 78% of the older generation, 50% of the middle generation and 15% of the younger generation informants think (calculate, speak to animals) in the dialect. In the private domain (family) the use of the dialect and the standard language is predetermined by the communication needs of different generations (grandparents – parents – children). In the group of the older generation the need for the standard language notably increases (54% of the informants use the dialect only and 25% - both the dialect and the standard language), whereas the informants of the younger generation – to the contrary – “come back” to using the dialect while talking at home (30% use the dialect only, 25% – both the dialect and the standard language). In public domain (village community) the use of the dialect and the standard language depends on familiarity-unfamiliarity between the communication act participants: 81% of the older generation, 65% of the middle generation and 60% of the younger generation representatives choose the dialect or the standard language interchangeably (based on the talker). In public domain the prestige of the standard language is directly proportional to the informants’ age – in offices, meetings, shops 15% of the older generation, 31% of the middle generation and 55% of the younger generation representatives use the standard language. The use of the standard language in church is even more frequent and is also related to the informants’ age: while praying or communicating with a priest, 26% of the older generation, 65% of the middle generation and 85% of the younger generation representatives use the standard language. Nevertheless, it is impossible to unambiguously state that a negative attitude towards dialects is under formation (especially among the youth). The dialect is still: 1) common in many communication acts of individual, private and some public domains; 2) as distinct from the prestigious standard language, it is associated with intimacy, informality, familiarity; 3) the dialect is supported by a covert dialect prestige (indirect pressure from the village community); 4) a tendency of the young generation can be observed to include the dialect into the repertoire of their linguistic tools and to make it part of their local identity. Įteikta 2013 m. lapkričio 4 d. JOLITA URBANAVIČIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 81